I juli förra året spenderade jag några veckor i Berlin. På anrika technopalatset Berghain och dubstep-klubben Sub:Stance i gränslandet mellan Kreuzberg och Friedrichshain mötte jag för första gången häxhousen.

Det var en ambivalent upplevelse inte minst tack vare den katedrala inramningen. Ur en ström av obskyr musik från Boxcutter och Mount Kimbie steg oOoOOs “NoSummr4U” och med den en stämning som fick Berghains gamla industriinteriör att liksom frågande stanna upp.

Jag minns att jag blev både intresserad och upprörd i och med att flödet av tight dubstep luckrades upp av släpig darkwave. Det var som om discjockeyn plötsligt hade dragit ur en plugg som tömt dansgolvet. Vid tidpunkten var jag dessutom ovetande om att vad jag hörde var just oOoOO och det som i Sverige under fjolåret kom att kallas häxhouse.

Några dagar gick, intrycket bleknade och kvällen föll i glömska. Först några veckor senare när jag hemkommen påmindes om videon till oOoOOs “Seaww” fylldes minnet. Jag tyckte mig urskilja en konceptuell nivå i mötet mellan en fullsatt dubstepklubb och en släpigt mörk antites till sommaren. En nivå som lyfte fram oOoOO och häxhousen som något annat. Något som avvek mot den på dansgolvet etablerade normen och på så vis blev något främmande – för mig spännande och intressant.

Jag lyssnade på oOoOOs och White Rings sjua på Emotion, blev glad och fascinerad. Jag kände att jag utforskade något nytt, att jag upptäckte en värld (ungefär sist av alla verkade det som, men det spelade i sammanhanget mindre roll). Gick vidare, lyssnade på LAKE R▲DIO, /// ▲▲▲ \\\ och GR†LLGR†LL. Efter ett antal år av glattig techno, ambient från Kompakt, baleariska trummor och toner och M83s pånyttfödda dream pop upplevde jag ungefär samma befrielse som när jag första gången hörde Burials ”Untrue”: Att det åter var dags att gå in i ett mörker.

Var begreppet häxhouse kommer ifrån är i sig lika ointressant som oviktigt. Det är i ett avseende bara en etikett men i lika stor utsträckning även en beskrivning som ämnar ringa in något centralt. I utforskandet av musiken är det ett ord som skapar en position. Inte i någon strikt motståndsmening utan snarare som ett begrepp i förhållande till sin samtid.

Men häxhouse är lika mycket en etikett som en programförklaring för ett slags mörkrets förnyelse inom popmusiken.

Sommaren blev alltjämt till höst och runt oktober hade alla pratat om och lyssnat på häxhousen. Alla var överallt benägna att ta ställning för eller mot.

En dryg månad senare, i början av november, spenderade jag en lunch tillsammans med min vän Johan på anrika – om än kanske inte i samma bemärkelse som Berghain – Konditori Vete-Katten i Stockholm. Efter att ha avhandlat den senaste tidens tv-serier, filmer och diverse andra planlagda konversationspunkter gled diskussionen så sakteliga över till häxhousen. Efter att ha enats om genrens musikaliska kvaliteter uppstod så snart meningsskiljaktigheter kring namnet som Johan menade framstod som både töntigt och konstlat.

Det må vara enkelt att göra sig lustig över häxhousens, eller witch housens, rätt så ekivoka språkliga uppbyggnad. Och det raljerande som i sammanhanget kan framstå som en bisak vittnar likväl om en underliggande inställning till den typ av genreavgränsning som ett begrepp i linje med häxhouse innebär.

I sitt porträtt av Salem i senaste numret av Sonic lyfte Marcus Joons exempelvis fram vad han upplever som ett problem i gränsdragningen.

”Från dagen de bildades för fyra år sedan har de nämligen gått i täten för en helt ny stil som journalister försökt beskriva som, och reducera till, ’witch house’, ’drag’, ’The Tough Alliance elaka småsyskon’ eller – min favorit – ’rape gaze’.”

Att ett innehållsrikt och målande begrepp som häxhouse skulle reducera det musikaliska uttrycket blir i sammanhanget lätt förvirrande. Kanske handlar det om en misstänksamhet gentemot ett journalistiskt koketteri kring genrer och tolkningsföreträde? Men jag tror inte att ett sådant maktförhållande existerar eller att häxhouse skulle vara ett försök att förenkla ett musikaliskt uttryck i något slags kitschsyfte.

Som scen fungerar häxhousen snarare som en definition. Den blir ett begrepp som bygger upp förståelse genom att både gestalta och forma den musik begreppet ringar in. Den beskriver med sitt namn ett mörker och en svärta, men påverkar samtidigt sitt uttryck genom att inkludera och exkludera det som tillhör eller inte tillhör genren.

Men det vilar en godtycklighet över flera av de senaste årens nygrundade genrenamn. Ord som balearic, chillwave, chiptune eller nu-rave framstår som grundade i ett synsätt av ”minsta gemensamma nämnare”. Detta medan häxhouse snarare kan sägas beskriva ett renodlat uttryck som tar form i alltifrån bandnamn, videor och produktionsmedel till omslag, kläder och influenser.

Inom marxistisk kulturteori ställs det etablerade och något som går emot det etablerade i konflikt som sedan resulterar i en utveckling, eller en framtid.
Populärkulturens utveckling är jämförelsevis inte lika öppen för den här typen av läsning utan ses ofta som spretig och heterogen, som att dess rörelser snarare verkar i olika riktningar på samma gång (utifrån influenser från olika delar av samhället, kulturella gränser, ekonomier, sub-kulturer och så vidare). Likväl går utvecklingsmönster liknande den marxistiska kulturteorin ser inom filosofin att urskilja även i små populärkulturella mikrokosmos.

På samma vis som en filosofisk tankekedja tar popmusikens utveckling ofta formen av ett eget orsakssamband av reaktioner, motreaktioner och kreativitet. I ljuset av detta uppstår även häxhousen ur en kontext som sträcker sig över flera genrer och år.

Vissa ser 80-talets goth som den huvudsakliga källan, andra lyfter fram genrer som industri eller hiphop som tydliga influenser medan ytterligare andra fokuserar på mer samtida exempel som The Knife eller Burial. På så vis är, trots att vi befinner oss någonstans mitt i den, även häxhousens historia redan skriven. Precis som när jag själv upplevde befrielsen i att popmusiken var på väg in i ett mönster, konstrueras en utveckling i och med att årets musik ställs mot fjolårets.

Och kanske är det därför vi skapar begrepp som häxhouse? För att vi, både som skapare, lyssnare och tittare behöver konkretisera det sammanhang i vilket vi lever, upplever och verkar. Vi behöver namnge för att förstå vad saker är och varför det är. I häxhousens fall för att definiera ett mörker, ett uttryck. För att se något nytt ta form i förhållandet till något rådande.

Vi gör det inte för att reducera eller förenkla det vi upplever utan snarare för att ge det ett värde.

Frågan är om vi då också kan fösa in amerikanska Sleep ∞ Over i denna något godtyckliga gruppering. Precis som hos främst oOoOO (tänk spöke) finns just spelet mellan mörkare produktion, förvridna och aviga ljudbilder och ljusa, väna röster. Sleep ∞ Over rör sig också ofta från ljus till mörker. Låten ”Come Wander With Me” är byggd på en mer utforskande, iakttagande känsla utan början och slut, medan ”Outer Limits” låter nästan (för att vara riktigt nördig nu) chill wave i sin jämförelsevis lättsamma och poppiga framtoning.
I alla de akter som refererats till som witch house finns samma stämningsbyggande ljudbild av nattliga eskapader, gotik, ett dunkelt obehag och något som pockar på uppmärksamhet under ytan (eller i det omedvetna). En skuggornas musik.

SLEEP OVER :: OUTER LIMITS from salad fork on Vimeo.

Sleep ∞ Over är Christa, Sarah och Stefanie, tre utan tvekan mycket produktiva individer från Austin, Texas. En stad de beskriver som ”really hot and there is a lot of music”. I deras musikaliska umgängeskrets finns band som Silver Pines, Pure Ecstasy, Amasa Gana, Survive och Slow James.
Stefanie redogör för släktbanden mellan grupperna.

– Silver Pines har varit mitt huvudsakliga projekt (tillsammans med bandmedlemmar från Pure Ecstasy, Amasa Gana, Survive och Slow James, reds anm.). Alla startade sidoprojekt, och så småningom började vi lägga mer tid på sidoprojekten istället. Christa bodde i Belaire med sin syster Cari väldigt länge, och spelar fortfarande då och då med henne. Vi har nog alla tagit med oss bitar från våra respektive band, men den stora skillnaden är nog att det bara är tjejer som sjunger i Sleep ∞ Over.

– Sättet vi närmar oss skrivande och inspelning skiljer sig också från våra andra band. Det brukar sluta med att vi breder ut oss och skriver låtar samtidigt som vi spelar in, snarare än att arbeta med ett spår under en lång tid och sedan spela in den. Jag tycker musiken vi har spelat in med Sleep ∞ Over fångar våra låtar när de är som mest energiska.

I relation till det; hur började ni med musik överlag?
– Det här är ju ett utmärkt tillfälle att nämna att Sarahs pappa var med i The Swingin’ Medallions. Vi har varit omgivna av människor som spelat musik under hela våra liv, så att göra musik är en del av vilka vi är, inget beslut att göra eller inte göra.

Tidigare i år gjorde ni en split 7” med Pure Ecstasy. Vad tycker ni om vad som händer i musikväg överlag?
– Vi älskar Pure Ecstasy! Vi har spelat ihop så länge så det är typ som att vi har druckit ur samma brunn. Just nu lyssnar vi på vår home girl, Silent Diane och Psychic Violence här hemma. Twisted Wires och Survive har också spelats flitigt.

Jag gillar att ni har rätt mycket visuella idéer, dels på er Tumblr men också i era videor. Jag tänker särskilt på ”Your World Is Night”, som är en fanvideo, eller hur?
– Fanvideos är så grymma. Vi har inga egna videor som vi gjort specifikt för bandet än, men vi håller på att jobba med en grej tillsammans med vår vän Amanda Joy från Everything In Heaven Is Tv.

Även om Sleep ∞ Over själva gärna vill framhålla att deras Tumblr mest består av bilder de gillar och att de inte har några idéer om (häx)tema, är det svårt att inte dra paralleller till en mer övergripande estetik på bloggar och andra Tumblr-sidor som just rör sig kring hårdare och svårare känslor. Så kan man exempelvis titta på det lilla Houston-baserade skivbolaget Disaro, som oOoOO, Salem och ett antal häxakter till ligger på, och som på sin Myspace har tydliga referenser till diverse andlighet, symbolism och svarta tankar.
Viljan att göra allt lite svårtillgängligt återfinns också i mer konkret form. I en intervju med bloggen Expatriarch beskriver Disaros grundare Robert Disaro en vilja att återvända till riktig indie, det som inte är ”new, now, next”.

Att sätta house (eller en ▲) efter en känsla gör förstås ingen genre. Och i bloggosfären har andra benämningar föreslagits som mer passande, exempelvis ”Drag”, som får en att tänka på transvestism eller något uttråkat, utsläpat. Även ”dub” har diskuterats, då det är det Jamaicansk-kreolska ordet för just ”spöke”. Dessutom är det, precis som Joey Hansom skriver på Expatriarch, intressant att många av banden leds och består av tjejer, och det faktum att ”witch” är ett tydligt genusriktat ord. Kanske är genren också svårbestämd för att den inte använder sig av rockens aggressivitet utan snarare söker efter något lite mer gränslöst, men just därför kanske också bidrar med något substantiellt bakom alla svårgooglade bandnamn.

Sleep ∞ Over arbetar på sin fullängdare. De turnerar just nu tillsammans med Pure Ecstasy och planerar en längre turné i höst.
Sleep ∞ Overs Tumblr.