She Knows More Than She Thinks är en samling som är värd all uppmärksamhet. Bakom den står musikern Galya Chikiss från Sankt Petersburg. Galya bestämde sig för att förena sex olika artister från Ryssland och Ukraina, inklusive sig själv, till ett möte som visar upp både den särart och begåvning som utmärker den elektroniska DIY-scenen i de båda länderna. Det är artister som arbetar i sina egna avgränsade världar men som delar mycket med varandra musikaliskt.

Resultatet är en samling som är spännande och variationsrik från första till sista ton. Det är musik som är vacker, ödslig och varm om vartannat. De tolv låtarna öppnar upp nya rum i det elektroniska landskapet och låter en bekanta sig så pass mycket att man är tvungen att återvända.

Galya Chikiss har valt artister med fingertoppskänsla. Blablarism (Oksana Zmorovych) från Kiev gör bombastisk och housig pop lika dramatisk som en storm i januari. Ladan från Kiev/Odessa charmar med ettrig ambient techno och drum’n’bass där hennes kyliga sång är som iskristaller i ett vackert vinterlandskap.

Galya Chikiss eget projekt Chikiss skapar varm och hypnotisk elektronika där analoga synthar samspelar med robotartad sång – starkt beroendeframkallande. Tosya Chai, även hon från Sankt Petersburg, gör ena stunden lyskraftig synthpop och i den andra psykedelisk folk med näring från en mörk granskog.

Moskvabaserade Peekaboos musik är försiktig där hon blandar sparsmakade trummaskinstakter och enkla synthackord med ett effektivt och isande resultat. Och Anya Kutz från Petrozavodsk gör avskalad och monoton medeltidselektro där lager på lager med röster bildar en mantralik och närmast extatisk ljudväv.

Här och var går det att höra släktskap till artister som LA Vampires, Holy Other och Maria Minerva. Men varje artist har en personlig sfär som de inte har uppfunnit över en natt. De representerar alla musik som växt fram i processer där målet att finna nya marker och göra det med enkla medel gjort den motståndskraftig mot yttre påverkan. Det är musik som är lika hemlig som inbjudande. Som att leta efter en väg i mörkret och samtidigt känna en slags trygghet för man vet att man kommer att hitta rätt.

Att Galya Chikiss inte bara valt artister utan även gjort det snygga omslaget understryker hennes tydliga kurerande av She Knows More Than She Thinks. Det är hon som format släppet och gjort den till en av de bättre DIY-samlingarna som kommit under de senaste åren. Skaffa den från Not Not Fun och lyssna på den här.

Och på tal om Anya Kutz. Hennes utmärkta grupp Love Cult släppte nyligen EP:n Wonderland.

När jag införskaffat albumet, som visade sig vara den självbetitlade debuten med White Poppy, fick jag mina signaler bekräftade. White Poppy är en strålande skiva. Den är fylld med vackra ljudlandskap, snirkliga gitarrer och en varm puls som formar skivans tio låtar.

Musiken bärs fram av starka melodier och lager på lager av synthar och mångskiftande brus, med White Poppys röst som en svävande del i ljudbilden. »Terapeutisk pop« är en etikett som förekommit, och även om det kan tyckas vara en fånig beskrivning så finns det något lugnande och hoppfullt över musiken.

White Poppy är kanadensaren och British Columbia-bon Crystal Dorval. Hon har hållit på med musik sedan tonåren och har spelat i en rad olika projekt. Förutom debutalbumet har hon gett ut kassetterna I had a Dream och Drifter’s Gold.

Vid sidan av musiken har hon bloggen Sanity Soap där hon delar med sig av tips och tankar kring psykisk hälsa och välbefinnande.

Jag skickade iväg ett gäng mailfrågor till henne nyligen.

Du kommer från staden Victoria i British Columbia i Kanada. Hur var det att växa upp där?
– Det var en fin plats att växa upp på. Över lag har Vancouver Island där Victoria ligger ett väldigt skiftande landskap. Jag gjorde mycket utomhusaktiviteter under min uppväxt.

Staden ligger nära Stillahavskusten. Har detta haft någon betydelse för din musik?
– Jag kan inte direkt precisera på vilket sätt som Stilla havet har påverkat mig men jag vet att jag inspireras av det. Jag älskar stranden. Jag antar att jag märker vilket inflytande havet har på mig när jag reser eftersom det känns som att det är något som saknas då.

Nelly Furtado kommer också från Victoria. Har hon haft något inflytande på staden och har du lyssnat på henne?
– Jag har hört hennes musik, men inte på grund av att hon kommer från Victoria. Jag känner till henne mer som en känd person från MTV. Jag känner inte till om hon har haft någon sorts påverkan på Victoria och dess kultur.

När började du göra musik?
– När jag var 15 år, det var då jag lärde mig att spela gitarr.

Var du med i andra band innan White Poppy?
– Jag har varit involverad i ett par andra projekt. Jag var med i ett samarbete som gick under namnet Vincat under sex år. Jag slog mig sedan in på en egen bana och gjorde musik som My Friend Wallis och höll på med det i ett par år innan jag startade White Poppy. Jag har även spelat bas i andra band.

White Poppy är ett bra namn. Vit vallmo (white poppy) kan ha olika betydelser. Det är en fredssymbol som har sitt ursprung i Storbritannien. Det är också en blomma vars frön kan användas till att producera opium. Varför valde du det namnet?
– Jag valde det för att jag gillade att det är en fredssymbol. Det känns som det är ett passande tema för min musik.

Din musik är en fin mix av distade gitarrer, ambienta ljudlandskap och pulserande basgångar. Men i stället för att bara handla om ljud så finns det hela tiden genomarbetade poplåtar i musikens kärna. Hur kommer det sig att du vill kombinera dessa två sidor, popmusiken och det elektroniska?
– Jag gillar att skriva poplåtar men jag har blivit så utled på popmusik på grund av all förfärlig och andefattig musik som svämmar över i mainstreamfåran. Jag vill aldrig komma i närheten av att göra musik som låter som det. Därför tenderar jag att begrava mina poplåtar i lager på lager av experimentella ljudvävar. Jag hade även kommit till en punkt då jag var trött på att begränsa mig genom att särskilja på de olika musikstilar som jag gillade att arbeta med.

Foto: Sara Hembree

Din röst är flyktig och ganska långt bak i ljudbilden i din musik. Det är mer ett ljudlager än ett instrument i förgrunden. Jag tycker det funkar perfekt så. Varför har du valt att använda din röst på detta sätt?
– Jag sjöng inte förut, jag var rädd för att sjunga. Jag spelade gitarr under många år men ville inte sjunga. När jag till slut bestämde mig för att sjunga så gjorde jag det endast om det vara en massa reverb på sången. Så småningom testade jag att använda en delaypedal på sången och gillade hur det lät. Det låter himmelskt. Jag tycker att det är lugnande. Nu är jag fäst vid det.

Det första som du gav ut som White Poppy är Song a Day från 2011. Ett släpp som består av 18 låtar som är tagna från 30 inspelningar som gjordes under 30 dagar. Vad är bakgrunden till detta släpp?
– Song a Day-projektet är faktiskt från tiden innan jag startade White Poppy. Men mina vänner som har Green Burrito Tapes återutgav materialet 2012 som White Poppy. Projektet började som ett nyårslöfte. Jag startade det i januari 2011 och hade tänkt att spela in något varje dag under ett helt år. Jag insåg sedan att jag skulle bli galen om jag struntade i alla andra delar av mitt liv, så jag slutade det hela efter 33 dagar. Det ursprungliga projektet (med namnet Owakookoo, reds anm.) finns fortfarande på Soundcloud.

Du har släppt kassetterna I had a Dream på Not Not Fun och Drifter’s Gold på Constellation Tatsu. Två inspelningar som är mer lo-fi- och sovrumsartade om man jämför med ditt debutalbum. Hur kom dessa två släpp till?
– I had a Dream spelades in kort efter att jag hade avslutat Song a Day-projektet. En del av idéerna på I had a Dream är faktiskt från det projektet. Jag kommer inte ihåg så mycket från den perioden, det var en väldigt spontan och kreativ period. Jag testade mig fram med nya instrument och konsumerade ny musik och var i ett väldigt inspirerat tillstånd. Det bara rann ur mig. Jag hade också väldigt lite erfarenhet av att spela in och ingen direkt tillgång till riktig utrustning. Men jag var entusiastisk och lät det inte hålla mig tillbaka, så som det hade gjort tidigare.

– Vad gäller Drifter’s Gold så spelade jag in det direkt efter att jag hade blivit färdig med mitt självbetitlade album, debuten. Jag hade ägnat så många månader åt att tjafsa med och vara besatt av arbetet med mitt album. När jag var klar med det så ville jag ha lite roligt och göra något helt annat. Jag gjorde Drifter’s Gold under mindre än en månad med väldigt få omtagningar och lite pillande.

– Det var svårt men jag försökte att inte överarbeta det och göra det perfekt, utan tillåta det att låta lite ruffigt. Det var ett sätt för mig att göra något som var motsatsen till det intensiva arbete som jag lagt ned på albumet.

Drifter’s Gold är döpt efter den amerikanska 1900-talspoeten Don Blandings diktsamling med samma namn. Ett arbete som var inspirerat av Hawaiis skönhet. Inspireras du av klimat och väder i det du gör?
– Definitivt. Jag valde det namnet på kassetten på grund av det. Jag är väldigt observant över hur vädret påverkar min sinnesstämning och motivation. Jag är också lite besatt av tanken på ett paradis, en utopi, och att fly från det vardagliga livet. Jag känner ofta att mitt förhållande till musiken jag gör är min flyktväg. Med Drifter’s Gold ville jag skapa ett ljudlandskap som omfamnade idén om paradis eller eskapism.

I september 2013 släppte du ditt självbetitlade debutalbum på Not Not Fun. Sångerna är stora och produktionen är vacker och stark. Jag tycker det är ett fantastisk debutalbum. Vad hade du för mål med skivan?
– Jag ville verkligen anstränga mig så att jag åtminstone känner att jag lämnat något slags avtryck som jag är stolt över i denna värld. Det var också viktigt för mig att skapa ett enhetligt och genomtänkt album. Jag börjar känna att album som format inte är så viktigt längre. Det är väldigt förekommande att lägga ut singlar eller digitala EP:s på bloggar. Eller att musiklyssnare har en sång av ett band i sin iPod och att de inte vet något mer om albumet eller bandet heller för den delen. Jag själv är en av de som är skyldiga till det.

– Det är okej, jag är inte upprörd över det. Men jag uppskattar klassiska album så mycket. Sådana album som kan lyssnas på om och om igen genom åren och som är bra från början till slut. Jag säger inte att mitt album är ett sådant, men jag skapade det med inspiration från den typen av skivor.

En av låtarna på albumet heter »Emotional intelligence« vilket stämmer överens med skivan väldigt väl. Musiken är stimulerande på ett sätt som talar både till ens tankar och irrationella sida. Är det möjligen en drivande kraft bakom allt du gör som White Poppy? Att du strävar efter att skapa det mentala tillståndet?
– Ja! Exakt så! Faktum är att jag funderade på att döpa albumet till det, »Emotional Intelligence«, eftersom det är ett starkt tema på albumet och i musiken över lag.

Hur skriver du dina låtar? Börjar du med en basgång eller synthslinga och bygger upp låten från det?
– Ibland skriver jag låtarna på gitarr, ibland bygger jag upp dem från en trum- och bas-loop. Andra gånger börjar det med att jag improviserar något som jag senare återvänder till och omarbetar till en låt. Det varierar hela tiden. Jag har inte en fast mall för hur jag skapar en låt.

Vid sidan av musiken har du bloggen Sanity Soap, en plats på nätet för personer som är intresserade av psykisk hälsa och välbefinnande. Hur kom det sig att du startade denna sajt?
– Innan jag startade bloggen postade jag ofta råd och tips på hjälpmedel och mediagrejer rörande psykisk hälsa på min facebook-profil. Jag tror att det var det som triggade mig att starta bloggen. Jag insåg att det är lika bra att skapa en plats för dessa inlägg än att bara lägga ut dem på facebook.

– Den djupare orsaken till att jag startade projektet var ett behov som jag hade av att dela med mig av mina erfarenheter i ämnet. Detta med förhoppningen om att andra med liknande erfarenheter kan känna sig okej med det de gått igenom. Jag vet från egna upplevelser hur mycket det hjälper att höra om andra människors berättelser och strategier när man går igenom något.

Du skriver på Sanity Soap att genom att skapa innehåll på sajten så kan du hålla koll på din egen psykiska hälsa. Du nämner också att du identifierar att du har en betydande depression med borderline-drag. Hur har Sanity Soap-projektet hjälpt dig med att hantera dina psykiska problem?
– Som med vilken annan störning eller sjukdom som helst så handlar det om att hela tiden hantera vardagen. För mig är det viktigt att fylla mitt liv med positiva saker, självhjälps-strategier och nya terapier. Genom att arbeta med inlägg på Sanity Soap så hjälper det mig att fortsätta på en bra bana och att prioritera min psykiska hälsa. Jag har också inspirerats och blivit upplyft av att höra andra personers berättelser. De kopplingar till andra människor som har uppstått genom bloggen är ganska underbara.

Vilken respons har du fått på Sanity Soap?
– Responsen har varit fantastisk. Jag har fått höra från många människor som kan relatera till det jag berättar. Mer människor än jag hade trott har öppnat upp sig och delat med sig av sina berättelser till mig. Jag är väldigt tacksam och inspirerad av det.

Har du lärt dig mer om dig själv och din psykiska hälsa genom din musik och det faktum att du arbetar kreativt?
– Ja, det har jag. Jag har lärt mig mycket om mig själv genom mina kreativa projekt. Jag tror att när du engagerar dig i personligt arbete så kommer du att upptäcka saker om dig själv eftersom du ägnar så mycket tid med dig själv.

Förutom musiken så arbetar du även med annan multimedia. Använder du bildspel och projiceringar under dina konserter?
– Jag gillar att använda projiceringar när jag uppträder men jag äger inte en projektor för tillfället så jag har bara visuals när det finns utrustning till det. Jag föredrar definitivt att ha ett visuellt element som ackompanjerar livemusiken.

Vilka kommande projekt har du på gång, förutom den Europaturné som du är ute på nu?
– Jag har gjort ett samarbetsalbum med Samantha Glass som kommer att släppas nästa månad på Moon Glyph.

/

White Poppy inleder sin Europaturné med en spelning tillsammans med The Hanged Man (Rebecka Rolfart) på Mother på Debaser Strand i Stockholm i kväll, torsdag den 6 mars.

Mer om Crystal Dorval/White Poppy.

»I think I’ve gone mad, it was fun« sjunger PINS på titelspåret till sitt debutalbum Girls like us som släpps denna vecka. Bandet kommer från Manchester, är en kvartett och gör skitig popmusik med influenser från såväl sin hemstad som från samtida amerikansk indie. Det är hårt, okonstlat och tungt.

PINS debuterade med singeln Eleventh hour/Stay true förra året och har spelat i allt från övergivna kontorslokaler i Manchester till klubbar i England och Europa. De driver egna etiketten Haus of PINS där man ger ut likasinnade lo-fi-band på kassett och är något av anförare för ny brittisk gör det själv-pop.

Framför allt är PINS befriande osentimentala. På EP:n LuvU4Lyf som kom i oktober förra året varvar man ödsliga gitarrslingor med hamrande trummor och mässande rader som »I would die for you and I love you for life« (texter som för tankarna till ett annat Manchesterband, numera nedlagda WU LYF). På debutalbumet Girls like us är man självklara, fokuserade och visar upp en refrängstyrka som imponerar.

Musikaliskt är det popmusik med distorsion och frenesi som känns igen från brittisk 80-talsindie men som också delar drag med Hole och oljudsgarage som Crystal Stilts. Inga uppenbara nyheter, men det spelar ingen roll. Texternas direkthet, musikens tyngd och attityden i sångerskan Faith Holgates röst bär upp det mesta.

PINS tjafsar inte med några snygga instrumentala partier eller välformulerade slogans. De kör på och drivs framåt av lika delar kompromisslöshet, självinsikt och humor. De sjunger rader som »I made myself a liar, when I said to you I wasn’t tired« och manar fram sina låtar med ett dån som låter som en tegelvägg som rasar ihop. Det är ett ljud jag inte kan få nog av.

Annat bra.

White Poppy – White Poppy (album)
White Poppy är British Columbia-bon Crystal Dorval. På sin fullängdsdebut, släppt nyligen på Not Not Fun, gör hon drömsk popmusik med lager på lager av svävande melodier och ljud. Spår av Peaking Lights, tidiga My Bloody Valentine och Maria Minerva kan höras. Samtidigt växlar Crystal Dorval mellan reverbdränkta mattor, bubblande basgångar och ambienta landskap på ett sätt som hela tiden skickar lyckorus genom hela kroppen. Låttiteln »Emotional intelligence« kunde inte vara en mer träffande beskrivning av musiken. Ett utsökt debutalbum.

Vessel – Misery Is A Communicable Disease (EP)
Vessel skalar bort en del mörker och ger sin rytmiska och infallsrika sida mer spelrum. Resultatet: Tre låtar som studsar runt i sina egna flippade universum. Men som alla låter som om beatsen är instängda i en ventilationstrumma, fast beslutsamma om att ta sig ut. Förträfflig techno.

KK Null + The Noiser – KK Null + The Noiser (album)
En kultfigur inom den japanska experimentscenen tillika frontfigur i noiserockhjältarna Zeni Geva (KK Null) slår ihop sig med fransk kompositör och multimediaanarkist (The Noiser). Ut kommer ett album som vilar lika mycket på noise som elektroakustiska ljud, slagverk och lågmält knaster. En skiva som hela tiden är på väg dit man minst anar det.

Jaqe – »Oprah« (singel)
»Oprah« vibrerar av klaustrofobi. Det låter lite Death Grips, det skaver, Jaqe kvider fram orden. Det är en låt som inte vill passa in någonstans. Jag gillar det mycket.

Senare under året kommer estländska Maria Minervas album ”Cabaret Cixous”. Med en titel inspirerad av den franska feministskribenten och filosofen Hélène Cixous är skivan luftig och kylig till en början. Det är popmusik med simpla beats och diffus karaktär som blickar tillbaka mot 90-talet. Men under lagret av synthar framträder en tänkande housemusik vars styrka är att den inte är direkt medryckande. Den glider undan och låter sig inte fångas. Den påminner  om när industrigenren började nosa på dansmusiken. En slags gråzon som sätter igång tankeverksamheten snarare än talar till fötterna. Det hindrar dock inte Maria Minerva från att inkludera en egen tolkning av ABBAs hit ”Honey, honey” på skivan.

”936” och ”Cabaret Cixous” är två av 2011 års främsta album. Båda är också utgivna på Los Angeles-baserade Not Not Fun Records. Sedan 2004 har skivbolaget släppt kassetter, vinyl-EP:s och CDr-skivor med Sun Araw, Ducktails, High Wolf, Pocahaunted, Sex Worker, KWJAZ och en mängd andra artister som befinner sig en bra bit från mittfåran.

Äkta paret Amanda och Britt Brown står bakom verksamheten. Med en estetik som är präglad av mycket färger, handgjorda omslag och en personlig avsändare har duon byggt upp en stark zon av gör det själv-kultur under 2000-talet. Inte bara för den höga kvaliteten på utgivningarna och bredden på stilar. Utan också för att verksamheten, kanske mer än något annat, vilar på vänskapsband och nära relationer med artisterna.
När Amanda skulle åka på turné med sitt musikprojekt LA Vampires (också utgivna på Not Not Fun) ville hon ha med sig Maria Minerva – framför allt för att hon själv ville se henne uppträda.

Hög tid att ta reda på mer. Jag hör av mig till Britt Brown.

Är du, som många andra entusiaster som driver små bolag, en skivsamlare från början?
– Jag har aldrig varit en skivsamlare, även om båda mina föräldrar är hängivna samlare (av japanska vintage-robotar och egensinnig folkkonst). Jag har älskat musik sedan jag var 12 år och har alltid varit intresserad av band och konstig musik. Men jag hade aldrig som plan att starta ett skivbolag eftersom ingen som jag kände under min uppväxt gjorde musik. Amanda och jag älskar musik djupt men det är inte en samlares kärlek. Vi jagar inte efter svåråtkomliga grejer, det är mer troligt att vi köper billiga begagnade kassetter och tolvtummare i second hand-butiker och på loppisar.

Hur startades Not Not Fun Records och vilka intentioner hade ni med bolaget i början?
– Vi hade vi ingen specifik vision bortsett från att jobba med människor som vi tror på och två: göra omslag/paketering så galen och livfull som möjligt. Musikaliskt var det väldigt öppet. Bolaget startade endast för att Amanda hade haft ett litet kassettbolag under några år när hon gick på college och tänkte att det skulle vara coolt att göra något liknande igen, tillsammans med någon annan. Vi var båda förvånade över hur snabbt det växte.

Du och Amanda driver bolaget och arbetar med det på heltid. Är ni de enda som är involverade eller finns det andra som ni jobbar med?
– Vi är de enda ”anställda”. Vår vän Ben Shearn hjälper till att filma och redigera alla våra musikvideos och Ashley (från Topaz Rags) som vi också känner, hjälper oss med den mer komplicerade webbredigeringen som vi inte klarar av. Förutom det har vi haft ett par praktikanter under vissa perioder, men ingen permanent.

Hur väljer ni de artister som ni släpper? Vad letar ni efter i deras musik och arbete?
– Jag tror att Amanda och jag båda letar efter olika kvaliteter i de artister vi kan tänka oss att ge ut. Hon reagerar väldigt instinktivt på musik – det kan vara konstigt eller experimentellt, men om det krävs för mycket av en akademisk/kontextuell förståelse för att uppskatta själva ljuden så går det bort. Under de senaste åren har hon blivit mer förälskad i rytmbaserade stilar, ”body music” som dub, dance, groove och så vidare. Jag gillar allt det också, men det jag tilltalas av kommer från en annan plats.

– I high school älskade jag konstpunk-grejer, sedan rann det över i krautrock och japansk psych och överlag drogartad musik. Jag gillar tanken på musik som funktionell, som har ett syfte: att vara eskapistisk, hypnotisk, som försätter dig i andra tillstånd och i trans. Du kan uppnå det med repetitiv pulserande dansmusik lika mycket som du kan det med ambienta synthlandskap. Men jag letar alltid efter den känslan, i en form eller annan.

Musiken och stilarna som ni släppt från början och fram till nu har varierat ganska mycket. Hur skulle du beskriva utvecklingen av Not Not Funs ”sound”?
– Som jag nämnde så grundades bolaget på total öppenhet. Vad vi ger ut är helt enkelt ett uttryck för var vi befinner oss i våra egna influenser, och vad världen tycks vara inspirerad av. Ibland kommer stilar och går bara för att man experimenterar så mycket att de vattnas ur för en stund. Det är nödvändigt att det då utvecklas till ett nytt område för att det ska kännas levande och kopplat till konstformen. Förändring är bra. Jag kan inte tänka mig att Not Not Fun skulle stanna vid en enda stil under en längre period.

Vänskap och personliga relationer med artisterna verkar vara viktigt för er. På vilket sätt påverkar det bolaget?
– Varken Amanda eller jag har gått på någon handelsskola eller kan mycket om ekonomi förutom sunt förnuft, därför har vi aldrig sett NNF som någon vanlig affärsverksamhet. Det har alltid varit mer av ett kostsamt kuratorbetonat konstprojekt. Naturligtvis har vi varit tvungna att bli halvt yrkesmässiga på vissa områden för att hålla företaget på fötter. Men den kreativa och mänskliga sidan är det enda som får blodet att pumpa och som gör att arbetsdagarna på tolv timmar inte känns som ett hjärndött kneg.

– När du känner ett band eller en artist som riktiga människor och du respekterar dem som det blir det mycket lättare och mer  givande  att kämpa för att deras musik ska höras. Och ta kostnaderna för att få ut hela projektet i världen. Det blir ett upplyftande uppdrag som känns speciellt och unikt.

– Det finns såklart massor av människor i varje del av musikindustrin som gör det för mer än bara pengar/kädisskap än något annat, och vi har ingen rätt att döma eller lägga några värderingar i det. Men vi kan inte relatera till pengar så därför arbetar vi inte så. Det intresserar oss inte och jag tror inte att omedelbar världsframgång är nödvändigtvis det som betyder något om 30 år. Många av mina favoritband, böcker, album, målare och så vidare, var knappt uppskattade under sin livstid, och jag tror det är nästan normalt på något sätt. Men ja, NNF:s konst är väldigt inspirerad av våra vänskapsband och av de människor vi möter som sticker ut och tycks vara inspirerade av alla de rätta sakerna.

Är det de nära relationerna med artisterna som karaktäriserar de mindre bolagen och distributionen av den ”oberoende” musiken i dag?
– Jag brukade tro att så var fallet, men inte längre. Under 90-talets indierockera verkade det som att bolagen hade nära relationer med sina artister. Men internet har gjort det så mycket lättare att existera som en isolerad digital ö att jag tror att det är mer vanligt för bolag/artister i dag att verka på en praktisk, opersonlig nivå. De flesta musikentusiaster är online jämt, så bolag kan sätta upp en webbshop i de mest esoteriska, avlägsna miljöerna och fortfarande ge ut musik av band från hela världen som de aldrig har träffat, och förmodligen aldrig kommer att träffa.

– Återigen, det är absolut inget fel med det, men jag och Amanda skulle inte fortsätta driva detta bolag om det funkade på det sättet. Det mänskliga elementet i DIY-musiken har varit, till och från, en av våra största inspirationskällor. Vi skulle inte kunna verka i ett tomrum.  

Ni har släppt en mängd artister och en rad olika stilar. Många av dem tycks vara rotade i en slags experimenterande och suggestiv popmusik. Om du skulle försöka att hitta något gemensamt för dessa artister, vad skulle det isåfall vara?
– Vi får denna fråga i en eller annan form ganska återkommande och vi har aldrig något bra svar på det. Vi lyssnar inte bara på rent experimentell musik. Men ingen av oss gillar speciellt mycket pop eller rockmusik heller om det inte är udda eller skruvat genom ett annorlunda filter. Ingen av oss bryr oss speciellt mycket om professionell produktion heller, så för oss är lo-fi inget statement (eller trend), det är bara en preferens. Vi vill höra ett bands personlighet i musiken så mycket som det bara går och det kan vi upptäcka i vilken genre/stil som helst, såklart.

Några av artisterna, som Dylan Ettinger, tycks vara ganska influerad av tidig industrimusik, som Throbbing Gristle. Är det en genre som är en influens för Not Not Fun, både vad gäller musik och koncept?
– Det är ingen specifik influens men eftersom ingen av oss bryr oss speciellt mycket om rock/popstilar befinner sig gitarren ganska långt ner på listan av våra favoritinstrument. Och vadsomhelst som är en motsats till den typen av musik (som TG) slår an något hos oss. Allt för ofta känns rockmusik – i sina mest fantasilösa former – som en dinosaur av tradition och förutsägbarhet.

–  Jag gillar att Throbbing Gristle aldrig utgav sig för att vara ”riktiga musiker” och istället uppfattade sig som ett stort konstprojekt som använde musiken som medium. Det är något som båda jag och Amanda kan relatera till och respektera. Personligen älskar jag dock industrimusik och det är något som jag alltid lyssnat på när jag funderar över framtida idéer/uttryck för Robedoor.

Maria Minerva (Maria Juur) från Estland är en av de senaste artisterna på Not Not Fun. Hur kom ni i kontakt med henne?
– Maria är fantastisk. Hon mailade Amanda från ingenstans runt november 2010 och sa att hon gillade vårt bolag och skickade med cirka 20 färdiga låtar som Amanda och jag älskade direkt. Sedan planerade vi att göra ett gäng album och samarbeten och turnéer. Vi försökte även att ordna ett visum så att hon skulle kunna komma hit och arbeta dels med bolaget och bo i LA. Jag hoppas att vi kommer att släppa mer med henne, hon är så unik och själfull och har en underbar attityd gentemot musik och livet.

Kan du berätta lite om Not Not Funs estetik? Er hemsida är färgglad och ljus, nästan som en serietidning. Speglas detta i skivomslagen och omslagskonsten på något sätt?
– Vi älskar färger och maximalism och livliga bilder, så ja, på många sätt är vi inte speciellt ”subtila” haha. Jag skulle inte kalla det ”serieaktigt” men kanske litegrann. Vi gillar konst som inte tar sig själv på allt för stort allvar, en viss dos lekfullhet håller vi högt. Vi går inte in för att ge ut skämtmusik men vi gillar att skratta och jag skulle önska att fler låtar/band/konst införlivar det i sin estetik.

Amanda har skivbolaget 100% SILK. Hur skiljer sig det från Not Not Fun?
– 100% SILK är Amandas idé och vision, men i själva verket driver vi båda våra skivbolag tillsammans. Hon kurerar SILK och väljer artister men det är en gruppinsats att katalogisera, göra omslag, design och alla de ekonomiska bitarna. Hennes tanke var att utforska de udda utkanterna i dansmusiken, till stor del på samma sätt som NNF fokuserar på de perifera delarna av psych, experimentellt, ambient, pop och så vidare.

– Det är ett mycket medvetet systerbolag även om musiken som ges ut på det ibland skiljer sig ganska mycket från det som NNF ger ut. Personligen så dyrkar jag allt det som getts ut på 100% SILK hittills. Jag är väldigt imponerad av den gemenskapen mellan artister och remix-människor. På så sätt har det varit väldigt uppfriskande att interagera med en ny värld av stilar och artister.

Tio favoritlåtar från Britt Brown

1. Invisible Conga People – In a hole

http://www.youtube.com/watch?v=ZZNqhLxNIdE

2. Secret Birds – Laser archipelago

http://vimeo.com/4070252

3. Space Dimension Controller – The love quadrant

4. Pharaohs – What???

5. Heatsick – Dream tennis

6. Daughters of the sun – Face is dead

7. Clive Tanaka Y Su Orquesta – International heartbreaker

8. KWJAZ – Once in Babylon

9. Gala Drop – Drop

10. Beautiful Swimmers – Big coast