Oväder räknas inte till den skaran. Den Stockholmsbaserade duon lyckas förena elektroniska beats och överstyrd skriksång med texter om att riva maktstrukturer och få det att vibrera av relevans i varje del av uttrycket.

Oväder är Malin Ringsby och David Selander. De båda började skissa på ett projekt tillsammans för drygt tio år sedan. En låt gjordes men sedan rann det hela ut i sanden. 2014 återupptog duon skapandet och ut kom singlarna »Today is not your day« och »I spy dark sky«. De följdes av kassetten och digitala EP:n Today is not your day som släpptes i slutet av förra året.

Såväl singlarna som kassetten för tankarna till Le Tigre, Atari Teenage Riot och det kaosartade hos band som Lightning Bolt. Det är ilska, frustration och övertygelse som bara måste ut. Det finns inget mellanläge. Inget kompromissande. Volymen och tonläget är på max hela tiden. Det är som ett blixtnedslag i en kraftstation.

Musiken är digital hardcore, en genre som inte haft någon större popularitet i Sverige. Just därför valde man att anamma stilen, berättar Malin och David när jag träffar dem över en kopp kaffe i Stockholm.

Malin: Vi har båda lyssnat mycket på det och kände att det har varit så mycket 90-talsrevivals men att det inte är någon som har plockat upp digital hardcore, i alla fall inte i Sverige. Det kändes som ett enkelt litet hål att fylla. Det började med att vi mådde pissigt, var deppade över det politiska läget och bar på en massa frustration. Då är det så jäkla skönt att ha ett sådant utlopp, att avreagera sig och kanske elda upp en och annan person.

David: Att all vår ilska hörs i musiken.

Malin Ringsby och David Selander lärde känna varandra i början av 2000-talet. Malin spelade i riot grrrl-influerade Jenny Came Back och David spelade in gruppens första demo. Båda har varit med i olika punk- och hardcore-projekt. David ingick bland annat i Stockholmsbandet Three Japanese And One Chinese Friendee och har även gjort elektronisk musik på egen hand. Att arbeta med enkla medel faller sig naturligt för båda.

Sitter ni alltid och gör låtar på samma plats?
David: Det är olika men oftast sitter vi tillsammans och pillar framför datorn.

Malin: Du är mer den som sitter och skissar på ett beat när du arbetar själv. När jag gör något själv så skriver jag antingen en text eller samplar något som jag tycker låter coolt.

Det är du som är samplingsansvarig?
Malin: Ja, det har blivit så att jag slår på metallskrot i fyrtio minuter och spelar in det. Sedan har ganska många låtar börjat med att du har ett beat.

David: Ja, eller så har jag skickat en två sekunder lång snutt och så har vi byggt något utifrån det.

Malin: Men åttiofem procent av tiden sitter vi och arbetar tillsammans.

Lägger ni sång då också?
David: Nej, det brukar vi göra efteråt. Vi har idéer om hur vi ska sjunga och när själva musiken är klar brukar Malin fundera ut hur vi ska skrika.

Malin: Man får hitta någonstans där man kan vara och skrika. Det är det negativa med skriksång, att man måste ha bra ljudisolering för att kunna utöva det.

Live är Oväder en laddad enhet av energi. Malin och David står hellre på golvet framför scenen än på scenen. De studsar runt till beatsen, går ner på knä och vrålar ut textrader ackompanjerade av stroboskop och ibland även filmprojiceringar.

Textmässigt är Oväder politiska. Men det handlar inte om någon plakatpolitik. Texterna knyts ihop med det digitala och hårda uttrycket och bildar en helhet som är omstörtande utan att man behöver snappa upp ett enda ord av det som sjungs.

Ni var frustrerade över det politiska läget när Oväder startades för något år sedan, var kom den frustrationen ifrån?
David: Att Sverigedemokraterna hade gått framåt så mycket, det feministiska läget över lag och ja, det fanns mycket skit att oroa sig över.

Malin: Ja, det går i vågor. Man pendlar mellan perioder då man är hoppfull och saker känns bra och så helt plötsligt stannar allt upp och går bakåt. Det är den frustrationen som man inte vet vad man ska göra av. Jag har lätt för att bli uppgiven. Då behöver man något som man kan kanalisera den känslan genom och göra något konstruktivt istället.

Bandet är ett bra sätt att ösa ur er frustration för att hålla humöret uppe?
David: Ja, verkligen.

Malin: Det är våra terapisessioner, särskilt att spela live. Det är värsta utloppet.

Live är ni väldigt nära publiken när ni uppträder, ni står ofta på golvet. Försöker ni medvetet att bryta en barriär mellan er och publiken?
David: För min del känns det som att det blir tråkigt när det blir ett avstånd mellan oss och publiken, det är roligare att vara en del av helheten.

Malin: Det är roligare på golvet. När man spelar i mindre band som inte är så kända så blir det ofta att folk står klistrade längs väggarna när man uppträder. Mitt emellan är det ett stort golv som är väldigt ödsligt, jag blir så provocerad av det öde golvet. Om det är tomt där så ska jag fan fylla upp varje centimeter av golvet, brukar jag tänka.

Om ingen annan står där så är det lika bra att ni står där?
David: Ja, precis. Kommer inte publiken närmare så får vi ta oss till publiken.

Malin: Vi spelar elektronisk musik och har nästan allt förutom sången på backtracks när vi uppträder. Om vi bara skulle trycka på en knapp och stå stilla på scenen skulle det bli jävligt meningslöst för folk att se. Det behövs adderas en ytterligare nivå. Det är en del av vårt koncepttänk – att tänka en helhet och vad som engagerar folk.

Oväder live på Cantina Real i Stockholm. Foto: Mattias Pettersson

Ni har en ganska visuell profil vad gäller bilder. Ni har bland annat spelat live med projiceringar i bakgrunden. Är det en del av tänket kring ett koncept?
Malin: Vi har det lyxiga upplägget att vårt band består av en ljudtekniker och en grafisk formgivare. Innan vi började spela live tänkte vi mycket kring det. Att man kan svänga ihop snabba visuals till exempel. Vi hade en spelning på Cyklopen (i Stockholm, reds anm.) där vi hade tv-apparater på scenen med skärmar som bara visade brus och där vi sprejade vår logga på. Vi skramlade ihop fyra tjock-tv:s som vi fraktade till och från Cyklopen i en liten bil bara för det. Sjukt ovärt egentligen men det blev skitbra. Jag tror att sådant bidrar mycket till upplevelsen.

David: Det är roligare att få alla sina sinnen stimulerade när man ser oss live.

Det låter som en slogan för ett spa.
David: Ja, men det är lite så med oss.

Malin: »Oväder stimulerar alla dina sinnen«.

Ni kör ofta live på mindre ställen. Är det intressant att uppträda i sådana små och koncentrerade sammanhang?
David: Det passar oss bäst. I och för sig tror jag inte att vi skulle få speciellt stora spelningar.

Malin: Hittills har vi tackat ja till de spelningar som vi har blivit erbjudna och har inte styrt upp något själva. Men vi har frågat oss själva ganska ofta vilket sammanhang vi hör hemma i? Vilka kan relatera till det vi gör, kommer någon att göra det och vad är de för personer? Vi står ju med en fot i lite olika scener. Så det har blivit att vi har spelat där vi har våra nätverk och det har varit ganska uppskattat.

David: Vi har pratat om att försöka aktivera oss mer och fixa spelningar och åka runt mer än vad vi gör. Men frågan är som sagt vilka man ska kontakta? Punkställen kanske inte är intresserade av elektronisk musik och sådana ställen som anordnar elektronisk musik är nog inte så förtjusta i att det ska vara hårt och politiskt. Det finns ingen digital hardcore-scen i Sverige över huvud taget.

Finns det några andra band som kör den musiken och några nätverk för det i Sverige i dag?
David: Inte längre. I början av 2000-talet fanns det en massa band här i Sverige. Eller massa och massa – det var tre stycken band som jag visste om. Men hela den scenen har dött ut, i alla fall här i landet och i resten av världen. Det finns några enstaka men inget i Sverige som jag vet om.

Vilka var de tre banden som fanns förut?
David: Shiftplus, 64Revolt och Babylon Disco, det är de jag känner till i Sverige. Förutom Babylon Disco, som jag tror fortfarande är aktiva, så slutade de andra för en massa år sedan. Det är bara vi som håller fanan uppe (skratt).

På tal om det, jag såg att Atari Teenage Riot släpper en ny skiva nu i februari (Reset). De finns fortfarande?
David: Ja, fast de har blivit lite mer synthpoppiga, det är inte så mycket digital hardcore över dem längre.

Malin: De släppte en video i somras till låten »Modern liars«, men den var sexistiskt tveksam och de fick ganska mycket skit för det. Folk blev besvikna och rasade på deras facebook-sida. Det var precis när vi hade börjat. Vi passade på att posta en länk till vår sida på deras facebook då men den raderades ganska snabbt. Men vi fick några likes på det i alla fall. Lite gerilla-marknadsföring måste man göra.

Har Atari Teenage Riot haft någon betydelse för er musik?
David: Ja, det var dem som fick mig att upptäcka digital hardcore. Jag hörde en låt av dem runt 1997–98 och tyckte att det lät bra. Jag såg dem live 1998 och fastnade direkt för dem. Sedan dess har jag tyckt att det borde finnas mer av digital hardcore.

Vad är det du gillar med musiken?
David: Jag har alltid gillat punk och elektronisk musik, när de två stilarna kombineras tycker jag är den perfekta matchningen. Jag är så besviken över att inte fler upptäcker vilken fantastisk kombination det är.

Ni ska medverka på en samlingskassett med låten »Today is not your day« som Sippinkollektivet ska släppa . Hur kom ni i kontakt med dom?
David: De var på vår första spelning som vi hade på Gula Villan (i Handen utanför Stockholm, reds anm.). De kom fram efteråt och tyckte att vi borde spela på någon av deras tillställningar.

Malin: Vilket vi också gjorde nu i december, det var grymt (på Bajsverket i Stockholm, reds anm.)

De är hyfsat nystartade va?
Malin: Nja, de har funnits några år. De gör mycket bra grejer – arrar spelningar och släpper kassetter till exempel. Det är tur för oss att det finns den sortens sammanslutningar för det är ett sammanhang som passar oss väldigt bra. De har punk- och HC-inriktning men med en öppensinnad attityd till sådant som ligger utanför standardmallen. Jag gillar det, när det blir en bredd.

Borde det finnas fler sådana sammanslutningar än vad det gör i dag?
Malin: Det finns inget tak för det, ju mer desto bättre. Det är svinfint när folk öser in sina passioner och sitt engagemang i att förmedla kultur och DIY. Jag tycker ändå att det finns ganska mycket sådant i Stockholm just nu.

Vad har ni för planer för 2015?
Malin. Vi håller på att göra nya låtar och är sugna på att få ut ett nytt släpp. Men det får bli när vi har låtar som vi tycker är tillräckligt bra för att ge ut.

David: Vi ska även engagera oss att ordna lite fler spelningar själva istället för att alla spelningar ska komma till oss.

Malin: Vi har fortfarande inte haft vår första spelning utanför Stockholm så det är ett av våra mål. Vi är lite peppade på att släppa vinyl. Vi har snackat om diskett också.

En stor diskett eller den lite mindre?
Malin: Det blir den mindre modellen. Det roliga vore att släppa en EP i form av tio disketter.

David: En låt på varje diskett.

En antigrej mot USB-minnet, »här kommer en låda med disketter, försök att lyssna på dem!«.
Malin: Ja, det är ett väldigt fint format. Men annars är vi lite av ett periodband. I början var vi väldigt effektiva och fick mycket gjort på kort tid, nu har det varit lite lugnare. Det funkar bra när vi sätter upp deadlines för oss själva. När vi fick vår första spelning hade vi bara kört några rep och skrivit två låtar. Då blev vi tvungna att göra låtar till ett helt liveset och det är i princip alla låtar som är med på kassetten som vi släppt. Det kan vi rekommendera om man startar ett band, att fixa en spelning innan man har låtar. Då blir man tvungen till att styra upp material och sätta igång.

/

Oväder spelar live på Cyklopen i Högdalen i Stockholm tillsammans med Knifven och Vi Som Älskade Varandra Så Mycket, den 7 mars. Mer info här.

Mer om Oväder här och här.

Lyssna på EP:n/kassetten Today is not your day.

Sippinkollektivet

Ett aktuellt och lysande exempel på det är Margaret Chardiet. Under artistnamnet Pharmakon gör hon elektronisk musik som utmanar både vad gäller form och innehåll. Margaret är verksam i New York och har släppt kassetter och CDr-skivor och även arrangerat konserter som en del av det experimentella kollektivet Red Light District.

2013 gav hon ut sitt första riktiga album Abandon på Brooklyn-etiketten Sacred Bones. En skiva som handlar om uppbrott och förlust och där omslaget visar en bild på Margarets skrev och händer täckta av larver och likmaskar. Musiken är mörk och tung power electronics där Margarets röst, som utmärks av gälla skrik, är i förgrunden.

Nu är Pharmakon aktuell med en uppföljare med titeln Bestial Burden. Tematiken kretsar denna gång kring kroppen, dess komplexa system och dragkampen mellan det fysiska och mentala.

Strax innan Margaret skulle åka på sin första europaturné hamnade hon på sjukhus. Läkarna upptäckte en stor cysta i hennes kropp. Hon var tvungen att operera bort ett organ och spendera tre veckor i sjukhussängen. Margaret har beskrivit tiden kring operationen som att hennes kropp och medvetande gled isär. Hon började fundera kring kroppen som styrd av en kraft bortom hennes egen vilja.

På Bestial Burden skildrar hon detta med kuslig precision. Musiken är påtagligt fysisk och låter som en kropp som, om inte är i upplösning så i alla fall på god väg att brytas ned. En organism som är i intensiv kamp med sig själv.

Med enkla medel får hon musiken att kännas extremt nära. I det inledande spåret »Vacuum«  hyperventilerar hon hetsigt. I »Primitive struggle« hörs en inspelning av en person som försöker att kräkas samtidigt som den kämpar med andningen. Och i titelspåret vrålar Margaret »I don’t belong here« ackompanjerad av ringande störningsljud.

Albumet är uppbyggt av tunga och hamrande beats, elektronisk distorsion och Margarets isande, förvridna och desperata sång.

Att lyssna på Bestial Burden är som att stå skräckslagen under en högspänningsledning och inte kunna röra sig. Det är att befinna sig på en plats där man inte känner sig trygg men där det finns något som håller en kvar. Ljudbilden är så effektfull och stark att man dras in i den.

Margarets röst för tankarna till såväl black metal som Diamanda Galás. Musiken hon gör har vissa beröringspunkter med industri-artister som Brighter Death Now och Genocide Organ. Men hennes låtar har ett fokus som är obändigt och som inte låter något vara bara rent oljud i musiken.

Pharmakon skjuter fram gränserna för det påträngande och får en att känna både obehag och total uppmärksamhet. Hon utnyttjar musikens potential att vara ogästvänlig och jävlig och hon gör det långt starkare än många andra noiseartister. Bestial Burden är sex spår där inte en sekund går att väja för.

Skaffa Bestial Burden här.

Om Stefan Jaworzyn gillar tystnad låter jag vara osagt. Klart är att de musikaliska projekt som han varit involverad i sedan mitten av 80-talet är raka motsatsen till lugn och harmoni. 1986 var han med och startade Skullflower, en grupp som blev en del av den tidiga experiment- och noise-scenen i London vilken kretsade kring skivbolaget Broken Flag och band som Ramleh.

Under ett par år gjorde Skullflower sitt bästa för att störa det allmänna luftrummet med tjutande och rå noiserock. Utifrån trummor, gitarr, bas och rundgång skapades en musik som var lika ogästvänlig som intensiv. Det är musik med vissa kopplingar till tidig amerikansk oljudsrock och Butthole Surfers men som är mycket mer aggressiv och uppgiven. Oljud som inte gör några som helst anspråk på att representera ett »sound«. Skullflower är cement som stelnat i en blandare och som stinker.

Efter en EP och några album lämnade Stefan Jaworzyn bandet, dels för att jobba som soloartist och lite senare som medlem i de utmärkta friforms-akterna Ascension och Descension. Skullflower fortsatte sin verksamhet och är aktiva än i dag.

I sommar släpptes så en retrospektiv över Skullflowers första år, mellan 1986-1990. En box med namnet Kino I-IV som ges ut på Stefan Jaworzyns återuppväckta etikett Shock. På fyra cd-skivor har singlar, första EP:n Birthdeath, albumen Form destroyer och Xaman samt två timmar av tidigare outgivet material samlats. I en lång och läsvärd intervju med The Quietus nyligen berättar Jaworzyn om de första åren med Skullflower och om hur Thatcher-styre och boende i squats i 80-talets London formade bandets musik. Läs här och skaffa boxen här.

Annat bra:

Group Rhoda – 12th House (album)
Mara Barenbaum följer upp förra årets fina debut Out of time – Out of touch med ett album där hon förädlar sin dansanta sida. Bubblande pop och tidiga diskobeats varvas med studsig cocktail-house. Allt med en känsla för det suggestivt febriga. Och en låttitel som »Coral castle« förtjänar all respekt.

Roly Porter – Life cycle of a massive star (album)
Roly Porter följer en stjärnas utveckling från dess födelse till död på sitt nya album och gör det på bästa tänkbara sätt. Muskulös och hotfull ambient där mäktiga ljudpassager avlöses av finstämda och klassiska partier. Som om Ben Frost och Lustmord gick i vänskaplig klinch.

Afrobeat Airways 2: Return flight to Ghana 1974-1983 (samling)
Analog Africa gör det igen. En samling med några av Ghanas främsta funk- och rockartister under 70-talet. Uppers International, sångaren K. Frimpong, The African Brothers och highlife-stjärnan Ebo Taylor som kompar sin son är bara några av de namn som gör denna samling.

Bodil Malmsten – Undergångarens sånger (bok)
Ett antal korta berättelser av Bodil från 1998. Om kärlek, besatthet, död och författarens olika kval. Med en träffsäkerhet och formuleringsförmåga som sätter sig direkt.

»I think I’ve gone mad, it was fun« sjunger PINS på titelspåret till sitt debutalbum Girls like us som släpps denna vecka. Bandet kommer från Manchester, är en kvartett och gör skitig popmusik med influenser från såväl sin hemstad som från samtida amerikansk indie. Det är hårt, okonstlat och tungt.

PINS debuterade med singeln Eleventh hour/Stay true förra året och har spelat i allt från övergivna kontorslokaler i Manchester till klubbar i England och Europa. De driver egna etiketten Haus of PINS där man ger ut likasinnade lo-fi-band på kassett och är något av anförare för ny brittisk gör det själv-pop.

Framför allt är PINS befriande osentimentala. På EP:n LuvU4Lyf som kom i oktober förra året varvar man ödsliga gitarrslingor med hamrande trummor och mässande rader som »I would die for you and I love you for life« (texter som för tankarna till ett annat Manchesterband, numera nedlagda WU LYF). På debutalbumet Girls like us är man självklara, fokuserade och visar upp en refrängstyrka som imponerar.

Musikaliskt är det popmusik med distorsion och frenesi som känns igen från brittisk 80-talsindie men som också delar drag med Hole och oljudsgarage som Crystal Stilts. Inga uppenbara nyheter, men det spelar ingen roll. Texternas direkthet, musikens tyngd och attityden i sångerskan Faith Holgates röst bär upp det mesta.

PINS tjafsar inte med några snygga instrumentala partier eller välformulerade slogans. De kör på och drivs framåt av lika delar kompromisslöshet, självinsikt och humor. De sjunger rader som »I made myself a liar, when I said to you I wasn’t tired« och manar fram sina låtar med ett dån som låter som en tegelvägg som rasar ihop. Det är ett ljud jag inte kan få nog av.

Annat bra.

White Poppy – White Poppy (album)
White Poppy är British Columbia-bon Crystal Dorval. På sin fullängdsdebut, släppt nyligen på Not Not Fun, gör hon drömsk popmusik med lager på lager av svävande melodier och ljud. Spår av Peaking Lights, tidiga My Bloody Valentine och Maria Minerva kan höras. Samtidigt växlar Crystal Dorval mellan reverbdränkta mattor, bubblande basgångar och ambienta landskap på ett sätt som hela tiden skickar lyckorus genom hela kroppen. Låttiteln »Emotional intelligence« kunde inte vara en mer träffande beskrivning av musiken. Ett utsökt debutalbum.

Vessel – Misery Is A Communicable Disease (EP)
Vessel skalar bort en del mörker och ger sin rytmiska och infallsrika sida mer spelrum. Resultatet: Tre låtar som studsar runt i sina egna flippade universum. Men som alla låter som om beatsen är instängda i en ventilationstrumma, fast beslutsamma om att ta sig ut. Förträfflig techno.

KK Null + The Noiser – KK Null + The Noiser (album)
En kultfigur inom den japanska experimentscenen tillika frontfigur i noiserockhjältarna Zeni Geva (KK Null) slår ihop sig med fransk kompositör och multimediaanarkist (The Noiser). Ut kommer ett album som vilar lika mycket på noise som elektroakustiska ljud, slagverk och lågmält knaster. En skiva som hela tiden är på väg dit man minst anar det.

Jaqe – »Oprah« (singel)
»Oprah« vibrerar av klaustrofobi. Det låter lite Death Grips, det skaver, Jaqe kvider fram orden. Det är en låt som inte vill passa in någonstans. Jag gillar det mycket.

Daniel Menche är från Portland, Oregon och har varit aktiv sedan 1989. Jag stötte på honom för första gången i slutet av 90-talet, under min »industri- och noiseperiod«. Jag köpte det tidiga albumet Incineration som kom i en box av kartong med en ruffig och kollageartad design i gör det själv-anda. Musiken präglades av hårda, skitiga ljud.

Strax efter införskaffade jag Field of skin och Vent, framför allt den förstnämnda skivan golvade mig med sina minimalistiska och tjocka lager av brus. Som att vara instängd i en fläkttrumma och ändå känna ett totalt lugn.

Daniel Menche är en excentriker. Han har en bakgrund som punkare och skateboardfreak i Portland. Under sina tonår älskade han att gå på metalkonserter och röja så hårt att han gick därifrån med kroppsskador. En period sprang han mycket, ibland barfota i skogen vilket resulterade i sönderrivna fötter. Hans tidiga konserter präglades också av skador, han slog sig själv blå och blodig till det oljud som vräktes ut över publiken.

I dag är det lugnare. Daniel Menche föredrar att vandra i naturen, och ta bilder på sin Chihuahua-hund Arrow.

Men det fysiska och aggressiva har länge format själva musiken. Och gör det fortfarande.

Daniel Menche jobbar med en eller ett fåtal specifika ljudkällor på sina album. Som ljud genererade från kroppen; hud, hjärta eller strupe. Eller allehanda bråte, organiskt material, vatten, akustiska instrument, trummor och mänskliga röster. Det mesta som besitter en ljudmässig potential är värt att använda. Daniel Menche söker dem med en »jägare-samlare«-blick. Han letar ljud att spela in för att förstärka dem och lyfta fram dess energi.

Han försöker alltid hitta en balans mellan det akustiska och det elektroniska och gör aldrig rena digitala noisestycken eller akustiska diton. Det är nog därför jag gillar honom så mycket.

På Marriage of metals har han närmat sig den indonesiska Gamelan-kulturen och arbetat med ljud från traditionella gong-instrument. På två långa spår skapar han lager på lager med elektroniskt processade toner från slagverken. Det första spåret är tyngre och mer basdrivet och byggs sakta upp av en distad matta som fräser och vibrerar. Det andra är renare, gongernas klanger är i förgrunden och samspelar försiktigt med det elektroniska.

I båda stycken finns hela tiden en fysisk botten, man förstår att akustiska instrument ligger till grund för (o)ljudet. Det är ett perfekt möte mellan det traditionella och det moderna. Samtidigt visar Marriage of Metals vilken bredd Daniel Menche besitter. Det räcker med att lyssna på den totala kakafonin på förra årets Guts, en skiva som består av ljud från ett misshandlat piano, så inser man variationen i hans musik.

Marriage of Metals släpps på Editions Mego i slutet av april. Lyssna på ett utdrag här nedan. Mer om Daniel Menche, här.

Anika – Anika EP
Anika följer upp sitt utmärka debutalbum från 2010 med en EP där hon fortsätter att demontera pophistorien och omvandla den till avskalad dub. Tillsammans med Geoff Barrow och dennes band Beak>, som producerade och medverkade på debuten, tar hon sig an låtar som The Crystals »He hit me (it felt like a kiss)«, det holländska psykedeliabandet Shocking Blues »Love buzz« (som Nirvana gjorde en berömd cover på) och Chromatics »In the city«.

Låtarnas fluff rensas bort och fram träder ett vemod. Resultatet är karga och gripande tolkningar där Anikas röst sveper över kyliga trummor, sporadiska ekon och bas. Själva tillvägagångssättet framstår som en politisk handling i sig. Två lysande dubversioner av »No one’s there« och »Yang Yang« från debuten ingår även. Jag vill se ett andra album, nu!

Mark Ernestus presents Jeri-Jeri – Bamba
Den fjärde tolvan i Mark Ernestus samarbete med Senegalesiska slagverkare och musiker under namnet Jeri-Jeri släpptes i mars. Fyra låtar med ett tungt groove, där titelspåret gästas av vokalister Mbene Diatta Seck och bröderna Ale & Khadim Mboup. Mbalax, funk, traditionella Sabar-rytmer och dubljud. Sjukt sväng från början till slut. Lyssna här.

Kode9 – Xingfu Lu
Steve Goodmans första EP på två år är en svårfångad upplevelse, döpt efter en gata i Shanghai. Trots två relativt korta låtar, titelspåret och »Kan«, lyckas Steve klämma in tillräckligt många infall och stilgrepp för att perspektivet ska ställas på ända. Upphackade trumbeats, lekfulla hihats, ljudet av drinkglas, chiptune-musik, luriga synthar, stört tempo. En viss lutning åt 80-talet men samtidigt tidlöst och framför allt irrelevant att tidsbestämma. Ute på Hyperdub i slutet av april.

Fatima – »Visit you« (prod Budgie)
Låt från det kommande dubbelalbumet Eglo Records vol. 1, en samling som sammanfattar Londonetikettens första fyra år. Fatimas vokaler är souliga och svävande och musiken därefter, det är tillbakalutat, mjukt och jamartat. Sex minuter och trettiosex sekunder av elektronisk jazz som inte stressar fram, den har redan funnit sin form. Denna gång stöpt i den engelska producenten Budgies ljudmall. Jag gillar det mycket.

Kenya Special: Selected East African Recordings from the 1970’s & 80’s
Soundway Records riktar strålkastarna mot Östafrika och Kenya på denna samling. Trettiotvå låtar som spänner över funk, rock, disco, rumbainfluenser, och som söker teckna Kenyas varierade musikscen under dessa årtionden. Mer kända låtar bredvid bortglömda rariteter. Och framför allt en hel drös med suveräna band, som Slim Ali & The Famous Hodi Boys, The Mombasa Vikings, Sophia Ben & The Eagles Lupopo och Nairobi Matata Jazz. Här.

Ut kommer Selvhenter. En dansk kvintett som är en förnyelse i en genre som många gånger jagar efter ett riktmärke men som lika ofta kör fast i en konceptuell ram. Selvhenter omfamnar en mängd stilar och influenser, och lyckas hålla alla på mattan. Musiken irrar inte bort sig i experimentellt mumbo jumbo utan mål och tanke. Det är hela tiden fokuserat, påträngande och jävligt levande.

I slutet av 2012 släpptes albumet Frk. B. Fricka. Det är ett blytungt och magnifikt album. I låt efter låt bygger Selvhenter upp intensiva drone-artade ljudväggar som de sedan släpper lösa i hård och instrumental rockmusik. De båda trummisarna Anja Jacobsen och Jaleh Negari hamrar tungt och dynamiskt fram rytmer som löper runt eller stångas mot varandra.

Trombonisten Maria Bertel och saxofonisten Sonja LaBianca blåser fram frenetiska toner och tjut. Och violinisten Maria Diekmann framkallar en dissonans som anger nerv och spänning i musiken. Det är effektpedaler, distorsion och infall. Kaos, oordning och rörelse.

Allt sammanfört i en kraft som trycker bort allt oväsentligt och som formulerar meningen med utrymmeskrävande och högljudd musik. Själva poängen med att föra ett jävla oväsen.

Frk. B. Fricka är utgiven på Eget Værelse, ett Köpenhamnsbaserat kollektiv av kreativitet, kompromisslöshet och humor. Ett gäng individer som samarbetar i olika konstellationer och som experimenterar, inte för sakens skull utan för att nå framåt och se möjligheter.

Det låter som banala ledord från en hurtig jobbcoach. Men det är raka motsatsen. Brutalt ljud, snyggt och begåvat framfört. Rakt i ansiktet.

För Frk. B. Fricka blev Selvhenter nominerade till Nordic Music Prize 2012. Bandet har avverkat spelningar på Roskildefestivalen och på festival i Österrike, gjort en turnésväng i Japan, spelat på Inkonst i Malmö och besökt Island.

Jag ordnade en tid för Skypesamtal med ena trummisen Anja Jacobsen för att ta reda på hur allt startade.

Var kommer titeln på albumet, Frk. B. Fricka, ifrån?
– Det är namnet på en kvinna från Island. Hon jobbade med att sälja torkad fisk. Vi bodde i hennes hus när vi spelade på Airwaves-festivalen för några år sedan. Vi förstod inte varför det luktade så konstigt i huset. Den sista dagen vi bodde där hittade vi ett stort parti med torkad fisk under trappan. Det var hennes »förråd«. Det visade sig att hon gick runt till äldre i Reykjavik och sålde fisken och på så sätt höll hon liv i hela elektronika- och avantgarde-scenen i staden.

Okej… genom att sälja fisk?
– Ja.

Hur träffade ni henne?
– En av våra kompisar kände henne och hon erbjöd oss att bo i sitt hus så att vi hade någonstans att sova under festivalen.

Men hur höll hon liv i elektronikascenen genom att sälja fisk?
– Den kunde inte överleva på egen hand så hon fick pengar för att ge ut album med banden som utgör scenen, däribland ett av de legendariska isländska avantgarde-banden. Nu kommer jag inte på vad de heter…

Det är en jävla bra historia, är den sann?
– Ja.

När startades Selvhenter?
– Violinisten, trombonisten och saxofonisten startade bandet runt 2006. Två år senare kom jag med i bandet och även en annan trummis. Sedan slutade den andra trummisen och Jaleh ersatte henne strax därpå.

Hur träffade du Sonja (saxofon) och Maria (violin)?
– Sonja och jag hade spelat ihop i ett annat band i runt tio år. Jag kände Maria som spelar trombon från musikscenen i Danmark. Violinisten träffade jag genom dom.

Så den danska musikscenen och undergroundmusiken är det ni har gemensamt?
– Ja. På de mer experimentella konserterna brukar man möta samma sorts människor.

Vad var intentionen när ni blev ett band 2008?
– I början var det att utforska oljudsstrukturer i musiken med olika effektpedaler och sedan tillkom den rytmiska delen som vi tillförde med trummorna. Målet är att sammanföra alla möjliga slags influenser. Vi har lyssnat mycket på musik från hela världen liksom den klassiska minimalist- och dronemusiken från avantgardescenen, så vi försöker att förena allt det. Och att skapa något som inte är för uppenbart.

På vilket sätt hade effektpedalerna en betydande del för er musik i början?
– Jag var inte med från början, men jag vet att de experimenterande mycket då. Sonja och Maria som spelar violin började använda kontaktmikrofoner vilket de inte hade gjort tidigare. Så det var ett nytt sätt att arbeta – att utforska vad de kunde göra med sina instrument och vilka pedaler som bidrog med vilka sorts effekter. Det var en inspiration i början.

När du gick med i bandet och tillförde trummor tillsammans med Jaleh, vilken tanke hade du med det rytmiska?  
– Vår tanke var att spela på ett sätt som kompletterade varandra. Att vi spelade rytmer som inte var exakt likadana, men som fyllde ut utrymmet emellan våra trummor. Vi gillade också det polyrytmiska, och att gå in och skapa en hård och stark takt tillsammans när vi tycker att det passar.

Jag har försökt att översätta namnet Selvhenter och har bara fått förklaringen »ladda ned«. Stämmer det?
– Nej, det gör det inte, haha. Det är roligt för det verkar inte finnas i Norge och inte heller i Sverige. Det måste vara ett danskt ord. Det kommer från när man spelar ett bollspel när du är liten, det kan vara både fotboll och brännboll. Om någon kastar eller sparkar bollen för långt så ropar de andra »selvhenter!«. Det betyder att den som kastade måste hämta bollen själv.

Jag tror inte att det finns något sådant ord på svenska.
– Några personer från Norge som jag träffade tyckte att det verkligen var djupt, att man »måste hämta den själv«, haha.

Ni är en del av ett konst- och musikkollektiv som heter Eget vaerelse. Kan du berätta lite om det?
– Det startades av medlemmarna i Selvhenter. Vi behövde en plats och kanal, både på internet och även där vi kunde ge ut skivor. Vi har även andra projekt som vi driver. Så på Eget vaerelse kan vi släppa det vi gör såväl solo som med andra band och med Selvhenter.

Så det finns olika band som ger ut sin musik på Eget vaerelse?
– Ja, vi har till exempel Valby Vokalgruppe, som jag leder och sjunger och spelar keyboard i. Maria Bertel har ett soloprojekt som heter Ymers Pizza och Maria Diekmann har ett band som heter Diekmann. Hon har en bakgrund i konstvärlden så hon gör ljudkonst i det projektet.

Hur många personer är involverade i Eget vaerelse?
– Det är egentligen bara vi fem i Selvhenter, samt två andra tjejer i Valby Vokalgruppe. Det är vi fem som står bakom Eget vaerelse.

Kombinerar ni musik med konst och utställningar och performance?
– Bara Maria Diekmann är inne på performance och liknande saker, medan vi andra är musiker och kompositörer. Vi gör omslagen själva och även hemsidans utseende, vi sätter inte upp några utställningar.

Du bor i Berlin medan resten av bandet befinner sig i Köpenhamn. Hur repar ni och skriver låtar?
– Jag åker mycket fram och tillbaka, jag är väldigt ofta i Köpenhamn. Låtskrivandet har utvecklats en del. I början gjorde vi det väldigt mycket som ett kollektiv, vi jammade och jammade och formade musiken utifrån det. Men vi upptäckte att det går mycket snabbare om någon kommer med en idé och de andra får komma på själva vad de vill göra inom den idéns ramar.

Och ni utvecklar idéerna när ni träffas och repeterar?
– Ja, då är det fokuserat.

Vad gör du i Berlin?
– Jag komponerar för Valby Vokalgruppe och håller även på att starta ett soloprojekt.

Ett projekt som är kopplat till Berlin?
– Det har faktiskt mer att göra med Köpenhamn. Men anledningen till att jag är i Berlin är att det är enklare att fokusera och bara inrikta sig på att arbeta här. I Köpenhamn försvinner tiden, åtminstone är det så för mig. Jag får aldrig gjort det jag ska. Men här kan jag verkligen koncentrera mig och komponera.

Komponerar du på ett klassiskt sätt, som till Valby Vokalgruppe?
– Ja, det är ofta något med noter, text och tydligt definierade roller. Men vi arbetar även med improvisation.

Så du har en bakgrund i klassisk musik och är skolad musiker?
– Inte så mycket klassisk musik, men jag har lärt mig att läsa noter och skolat mig. Men jag har inte studerat på någon musikskola, det är Maria Bertel som gått på musikskola. Jag gick på ett musikgymnasium där jag lärde mig de grundläggande grejerna.

Arbetar ni mycket med improvisation i Selvhenter eller »planerar« ni låtarna i stor utsträckning?
– När någon har en idé så börjar vi improvisera och experimentera med den och alla letar efter sin roll. Därefter planerar vi den mer i detalj, och försöker ta reda på om vi kan ha egna partier i låten och hur den ska arta sig. Det gör vi kollektivt.

Hur viktigt är improvisation för er musik?
– Det är väldigt viktigt. Vi försöker alltid ha en dörr öppen i varje sång så att det finns en möjlighet att ta den någon annan stans om vi vill live. Det finns alltid en möjlighet att improvisera och jamma.

Brukar ni göra det live?
– Ja, men det är en stark ram. Ibland håller man sig till den ramen och ibland improviserar man mer eller mindre. Det finns alltid ett tydligt element av improvisation. Ibland är en låt bara en improvisation och vi vet inte vad som kommer att hända, mer än att den kommer att sluta i ett specifikt trumparti.

Hur känns det att bara släppa allt och ta den möjligheten?
– Det är väldigt skönt. Det är något vi har arbetat mycket med, vi har arbetat medvetet med hur vi improviserar. Vi hatar alla den sortens improvisation när alla väntar på att en person ska börja improvisera och håller tillbaka. Vi arbetar istället efter att när man kommer in i ett parti så är man konsekvent och håller sig till det man gör ända tills partiet ändras av sig själv. Så att vi inte påverkas för mycket av det medvetna och att tanken börja styra musiken. Att följa en tydlig impuls som man avbryter när den är över.

Tycker du att viss improvisationsmusik, inom till exempel jazz och experimentmusik, är för begränsad av att man väntar på att en musiker ska göra sin grej och när den musikern är klar så tar nästa vid?
– Ja, det tycker jag. Men jag kan inte säga att det är så för en specifik genre för det finns så många olika undergenrer och stilar inom improvisationsmusiken, och olika sätt att göra det. Men över lag blir jag väldigt irriterad när någon inte spelar på sitt instrument, ungefär som en sångare som viskar hela tiden istället för att sjunga. Man bara: »börja spela!«

När man lyssnar på albumet, och även den tiotummare ni släppt, så hör man referenser till minimalister som Steve Reich jämte mer friformsartade artister som John Zorn och även punk och metal. Vilka är era influenser?
– Det finns mycket. Det är frijazz som Ornette Coleman och Alice Coltrane, krautscenen, afrikansk slagverksmusik, östasiatisk gongmusik, rituell transskapande musik, minimalismen med Steve Reich och Morton Feldman, punk och rock som Led Zeppelin, dronemusik och band som Earth och Sunn O))) och noise. En sak som är intressant är att om man ser till vår instrumentation så är det alla delar som ingår i en klassisk symfoniorkester. Vi har blåset, stråkarna och slagverket. Vi kan sätta på förstärkarna och ha ett uttryck och sedan kan vi stänga av dem och ha ett mycket mer klassiskt uttryck eller jazzartad känsla.

På albumet är ni mestadels förstärkta och elektriska. Så den akustiska sidan av Selvhenter kommer i första hand fram när ni uppträder live?
– Ja, det är några låtar på albumet som är akustiska men det är främst den förstärkta, elektriska som gäller. Vi använder den akustiska mest för att pausa och vila öronen när vi spelar live. Både för oss men även för publiken. För när vi sedan kommer tillbaka med en stark elektrisk version så har den en ny ton och mening, när du rensat öronen. Då blir det ännu mer galet än innan.

Så det är viktigt för er att inte bara bygga en ljudvägg som pågår genom hela konserten, utan att inkludera några luftfickor?
– Ja, det brukar funka väldigt bra. Men ibland går det väldigt bra att köra ett larm rakt igenom hela konserten också.

I ett videoklipp på er hemsida från en konsert i Århus förra året så inleder ni med att spela ett ganska ritualistiskt slagverksparti på cymbaler som ni lagt på scengolvet. Gör ni det ofta live?
– Ja, vi har gjort det ganska mycket. Det är ett annat sätt att bryta av från wall of sound-strukturen, att spela ett slagverksparti. Ibland har jag och Jaleh spelat på träblock och andra truminstrument.

Är det den »akustiska delen« av trummandet?
– Ja.

Jag tycker att det finns en humoristisk sida hos Selvhenter också, dels på era omslag och flyers men också i låttitlarna. De heter saker som »Æbler och pærer«, »Hvid dværg« och »Dödsjazz«. Vilken betydelse har humor för det ni gör?
– Jag tycker det är viktigt för oss att inte bli för självupptagna, det är alltid viktigt att ha humor när man uppträder på en scen och gör musik. Genom låttitlarna uttrycker vi det. Så de är medvetet roliga.

Hur kommer ni på dem, som »Hvid dværg« till exempel?
– Några av dem uppstår i musiken, som att man känner att en låt håller på att implodera. »Hvid dværg« till exempel kommer från uttrycket »white dwarf« som är den vetenskapliga beteckningen på en stjärna som håller på att dö och som exploderar inuti sig själv. Så låten talar för sig själv.

– När det gäller  »Æbler och pærer« så kanske du hör att det är två olika rytmer i den låten. En del av bandet spelar en rytm och den andra delen av bandet spelar en annan rytm och vid en punkt möts de. Så en får den andra rytmen och den andra får päronen under ett parti i låten. Det är i och för sig inte så roligt, när jag tänker efter, haha.

Titeln »Dödsjazz« känns som en väldigt passande beskrivning för det ni gör.
– Ja, det stämmer. Det var en kille från Norge som kom på den titeln. Han hade en klubb som han bokade band till och den här klubben skulle bara boka artister som spelade »dödsjazz«. Jag tyckte det var en så bra beteckning på det vi gör så jag berättade det för de andra i bandet och det blev namnet på den låten.

Brukar ni säga det när folk frågar vad ni spelar? Att svaret är »dödsjazz«?
– Det gör vi faktiskt inte, men jag ska börja göra det. För det är alltid svårt att berätta vad man gör och jag hatar att börja prata om genrer så jag kanske bara ska säga det.

Vi har pratat lite om era omslag och er visuella sida. Jag tycker att det är ganska kollageartat och lite dadaism över det. Vem eller vilka gör omslagen och affischerna i bandet?
– Vi är faktiskt alla involverade i det. Det var främst jag och Maria som spelar violin som gjorde omslaget till albumet, men vi bidrog alla till det. Flyers har Sonja, Jaleh och Maria som spelar trombon gjort så alla arbetar med det.

Arbetar ni alltid så med det estetiska, att alla bidrar?
– Ja, vi är väldigt demokratiska så vi delar verkligen upp arbetsuppgifterna. Ibland gör någon flyers, nästa gång någon annan. Det beror på vem som har tid.

Förutom albumet och tiotummaren har ni släppt en skiva som heter Lun elegance. Är det en CD eller EP?
– Det är en CD i ett litet format, det var innan vi trummisar kom med i bandet, den är bara med violin, trombon och saxofon.

Så musiken på den är inte lika rytmisk som det ni gör nu?
– Jo, det är rytmiskt men det är mer noise, det är oljudet som skapar rytmerna på den skivan.

Ni ska spela i både Danmark och i Europa nu i april. Har ni märkt att intresset för er musik har växt den senaste tiden, med tanke på albumet och nomineringen till Nordic Music Prize?
– Jag vet inte hur stor betydelse den nomineringen har haft. Jag tror att det var innan det som intresset började växa. Det var en kille som heter Tony från Belgien som har en skivbutik som heter Instant Jazz, han började hjälpa oss att boka spelningar i Belgien och Holland. Sedan hade vi en annan spelning i Berlin i december där vi fick ytterligare en bokare kopplad till oss, Planet Rock, i Tyskland. Så det har växt under det senaste året. Många har nog hört talas om nomineringen men jag vet inte hur mycket sådant betyder. Jag tror att spelningarna är det viktiga, varje gång vi har uppträtt live har vi fått väldigt bra respons och åtminstone två nya spelningar efter det.

Ni attraherar både en publik från jazz och det experimentella lägret och en mer utpräglad rockpublik, nuförtiden brukar ju de skarorna blandas.
– Ja, vi är både inne på jazz- och improvisationsbiten och kan även uppträda på rockfestivaler, det är väldigt behändigt på så sätt.

Är det någon skillnad mellan de två publikerna vad gäller respons och på vilket sätt de interagerar i musiken?
– Ja, det är en väldigt annorlunda atmosfär på en festival som Roskilde jämfört med en festival i Wels i Österrike (Music Unlimited). Den sistnämnda anordnas av en kille som arrangerat festivalen under tjugofem år. Så det är samma publik som kommer dit och alla är gråhåriga och sitter ned. Inte så livlig publik.

Hur är det att spela en sådan högljudd och kraftfull musik som ni gör för en publik som sitter ned och är ganska tysta?
– Det var som när vi spelade i Japan. I Danmark lever publiken om väldigt mycket, de skriker och applåderar. Men i Japan var de väldigt tysta, de klappade lite efter varje låt och då tänkte vi att de inte gillade oss. Men sedan fick vi reda på efteråt att de verkligen uppskattade det och lyssnade intensivt. Så vi får helt enkelt vänja oss vid att viss publik är väldigt lågmäld, men det behöver inte betyda att de inte gillar oss.

Det kan vara en intressant reaktion också, att man fattar först efter konserten att de gillade det?
– Ja, och det är utmanande. Det krävs att man är professionell på scenen och håller uppe en bra anda och fokuserar på musiken istället för att tappa fattningen för att man inte vet vad de tycker. Det krävs erfarenhet att bara fokusera på att spela, oavsett vilken reaktion publiken ger.

Har ni fått negativa reaktioner någon gång?
– Bara när folk tycker att det är för högt, och då brukar de lämna lokalen.

Selvhenter kommer att spela in ett nytt album i augusti som är tänkt att släppas nästa år.
Eget vaerelse
Lyssna på Frk. B. Fricka.
Mer info om Selvhenter här.

1. »Voice Pie« – Merzbow
»Julen 1996 hade mina föräldrar bestämt sig för att chocka mig genom att, 1: ge mig en skiva (jag köper ändå alltid »för många«) och 2: ge mig en som skulle vara bland det extremaste jag hört. Av en kompis fick de veta att jag fascinerat läst en recension i DN om musik som lät som vitt brus. Det var denna. Musiken funkade sådär bland julgranar och glöggdoft.«

2. »Clipper« – Autechre
»Under en vintersemester i Paris (1996) gick jag in i en av butikskedjan FNACs affärer och kollade deras utbud av elektronisk musik. Killen i disken rekommenderade Autechre – som jag då aldrig hört talas om. När skivans andra låt startade i mina lurar i butiken var jag tvungen att be honom avbryta direkt så jag kunde köpa skivan och gå hem och lyssna om och om och om igen.«

3. »The voice of America/Damage is done« – Cabaret Voltaire
»Jag hörde denna hemma hos en kompis i mitten av åttiotalet. Det liknade inget jag någonsin hört tidigare. Synthpopen jag lyssnade på framstod plötsligt som rätt glättig. Cabaret Voltaire gjorde fantastiskt skev musik.«

http://www.youtube.com/watch?v=pl0TA0RhIhM

4. »Walking on thin ice« – Yoko Ono
»Jag minns att radio rapporterade om att John Lennon blivit skjuten. Jag hade ingen aning om vem han var. Men Yoko Onos låt som spelades i radio strax därpå fastnade såklart.«

5. »Boogie Down Bronx« – Man Parrish
»Min bästa kompis Jonas beställde vinylen från någon postorderfirma. När den kom var både han och jag knäckta över hur bra det var. Jonas gick bort alldeles för tidigt, men när jag hör den här ser jag för min inre blick hur Jonas breakdansar på gatan utanför sitt hus i Figeholm.«

6. »Theme De Yo Yo« – Art Ensemble of Chicago
»Funk, jazz, Fontella Bass oerhörda röst. Art Ensemble of Chicagos totala kompromisslöshet. Det är magi i dryga nio minuter. En god vän har en gigantisk vinyl-jazzsamling och han introducerade mig till detta mästerverk. Det är jag evigt tacksam för.«

7. »Breathe« – Holly Herndon
»År 2012 kombinerade ingen elektroakustisk konstmusik med techno bättre än Holly Herndon. Detsamma gäller för 2013. När jag såg henne på Berghain i Berlin nyligen var det en fantastisk känsla att höra hennes ljudexperiment studsa runt i den där stora technoborgens perfekta ljudsystem.«

8. »Dem Young Sconies« – Moodymann
»Galen dansgolvsbomb som konsekvent manglar på. Den blir bara bättre och bättre ju fler taktslag som passerar. Introducerades även till denna av min jazzsamlande vän.«

9. »Da Funk« – Daft Punk
»Förmodligen satt jag och gapade. Det är i alla fall så det känns när jag tänker tillbaka på det. Jag såg Daft Punks »Da Funk« på MTV och visste att det här var världens bästa band. Sen såg jag dom två gånger under följande sommar. Roskildespelningen är en av de bästa konserter jag varit på.«

Lyssna här. Låten »Walking on thin ice« med Yoko Ono är inte originalversionen utan tagen från remixalbumet Yes, I’m a witch (2007) där Jason Pierce står för omgörningen. Holly Herndons »Breathe« och Moodymanns »Dem Young Sconies« ingår inte i mixen.

Mats Almegård är producent och reporter för radioprogrammet Elektroniskt i Sveriges Radio P2 med Andreas Tilliander. Följ honom på twitter.

Kommande program på Elektroniskt i P2: Elektronikaprotesten, den 3 mars (medverkar gör Terre Thaemlitz, Lower Order Ethics och Atom TM), Helheten före delarna, den 10 mars (medverkar gör Squarepusher, Thomas Köner, Fennesz och Billie Ray Martin), Den nya americanan inte bara steelguitars, den 17 mars (medverkar gör bland andra Steve Hauschildt och Holly Herndon). Mer info här.

»Reverberations«: genljud, eko, reflektion, efterklang, vibration, konsekvens.

»Noise«: oväsen, buller, störande, meningslös information, brus.

»Wherever we are, what we hear is mostly noise. When we ignore it, it disturbs us. When we listen to it, we find it fascinating.« John Cage.

För ett tag sedan beskrev jag New Jersey-bandet Real Estate som »rock utan rock«. Ett band som gör musik som vid en första anblick framstår som passiv och distanserad men som kan dölja en möjlighet för lyssnaren att fylla i själv.

Det lågmälda kan skapa något större än det övertydliga.

Reverberations är stundom extremt svårgenomtränglig. Men det är den första texten, »A Chronic Condition: Noise and Time« av Paul Hegarty som jag vill stanna vid.

Han menar att oljud är någonting väldigt fysiskt. Hegarty beskriver hur ljud hjälper oss att organisera tiden. En kyrkklockas klämtande gör oss medvetna om tiden mellan varje slag. Tiden blir till sekvenser av ögonblick.

Och, inte minst, vi blir medvetna om att detta händer.

Kyrkklockan talar dessutom om vad klockan är, mätningen av tiden blir komplett. Tiden får form.

Men kyrkklockor får oss också att tänka på helt andra saker. De kulturella referenserna är oändliga, och kyrkklockor är långt ifrån neutrala. Vad det handlar om är att ju mer vi lyssnar, desto mindre framstår det som oljud. Oväsen är inte nödvändigtvis ett misslyckande mellan sändare och mottagare utan någonting som vi ännu inte har definierat.

Här kommer vi till en spännande paradox kring formatets begränsningar och noisemusikens gränslöshet. I vissa fall, som hos bandet Organum, kan oljudet inte separeras från vinylen som den är fäst vid.

Kortheten syns i formatet, som exempelvis tolvumsingeln Horii, med ett spår på varje sida. I jämförelse med första sidans tolv minuter är B-sidans »Keloid« ett fragment på en minut. Den består till stor del av en enorm run-off, en kommentar pressad i själva vinylen. Här är det inte innehållet, utan formen som gör oljudet.

Poängen är att göra det till just en grej, att visa att tiden är godtycklig. Om spåret är 6 minuter och 23 sekunder eller 18 minuter och 52 sekunder är ointressant och syftar endast till att vi har satt upp standarder för olika inspelningsformat. Istället vill Organum med sitt överdrivna formatval ge ett visuellt fuck you till lyssnaren.

Men noise handlar mer om glömska än om subversivitet. Det handlar om det sublima. Men musiken säger också någonting om vad vi anser vara oljud. Den säger någonting om makt. Inte bara i relation till harmoni och kaos. Utan till något ännu jobbigare – icke-varat.

Här plockar Hegarty fram Nietzsche och tanken om att vara fast i ett ögonblick, en insekt frusen i bärnsten. Strävan efter den här ständiga nu-tiden, icke-tiden, gör att vi kommer undan det standardiserade, det linjära, det progressiva. Det är ett evigt upprepande av enskilda ögonblick, ett försök att fastställa att rörelse ändå är en illusion.

På Organums sjutumssinglar är ögonblicket det enda som existerar. Det är »a crushing of time«. Skulle vi anta att naturen mestadels består av ljud, så är det för att vi, när vi skapar modernitet och maskiner, också skapar oljudet. Harmonin kommer till när något kan vara kaotiskt. Städernas brus blir naturens tystnad.

»We are in the noises of the world, we cannot close our door to their reception«. Michel Serres.