Programmet heter Adventure Time och kretsar kring 13-åringen Finn samt hans bror och bäste vän, den magiska hunden Jake. Tillsammans ägnar de dagarna åt att bekämpa monster och hjälpa en oändlig ensemble av invånare i nöd. Allt under kulissen av ett djupt färgglatt och postapokalyptiskt Jorden.

Men desto mindre sagt om handlingen desto bättre. Det skulle kräva tjugo A4-sidor och fler arbetstimmar än jag orkar tänka på för att redogöra för den komplicerade och oftast smått bisarra tematiken som rör sig i ett enda tiominutersavsnitt.

Det viktigaste är egentligen att det som under de första inledande avsnitten började som en vimsig kärleksförklaring till barndomens klassiska hjältesagor har sedan starten 2010 utvecklat sig till ett naivistiskt och filosofiskt mästerverk i kvadrat. På ett avsnitt går tio Maher Shalal Hash Baz-sånger och fem Hayao Miyazaki-filmer dränkta i pärlsocker. Tillsammans bildar de drygt 165 avsnitten som hittills visats en av de finaste berättelserna om vänskap och kärlek som jag någonsin tagit del av.

Däri ryms också ungefär lika många existentiella frågeställningar som i ett valfritt mästerverk av Andrej Tarkovskij. Skillnaden är bara att Adventure Times väg dit oftare går inom ramhandlingen av att stoppa den närhetstörstande Ice King eller de ondskefulla citrondiktatorerna Lemongrabs.

Ni hör ju själva. Det är så dumt och förtvivlat fint att jag haft svårt att slita mig från tv-skärmen och upprätthålla några konventionella mänskliga relationer de senaste månaderna.

Jag älskar verkligen dessa mest renhjärtade brott mot konventionerna. Alla verk som glatt kan få mig att nynna med i melodin och texten »C’mon, grab your friends/we’ll go to very distant lands/with Jake the Dog/and Finn the Human/The adventures will never end« i en tid av svajiga jobbutsikter förblir jag löjligt förtjust i.

Och så var det visst en hel massa andra grejer som gjort mig glad hittills i år:

Hollie Cook — Twice (album)

Tink ft. Jeremih — »Don’t Tell Nobody« (låt)

HTRK — Psychic 9-5 Club (album)

Charles Cohen – Music For Dance And Theater (samling)

Dreezy — Schizo (mixtape)

Container — Adhesive (tolva)

Deepchord — Lanterns (album)

Ferrari Smash — F1 (mixtape)

Hannah Diamond — »Attachment« (låt)

K. Leimer — A Period of Review (samling)

Vybz Kartel — »Miami Vice Episode« (låt)

Some Truths — Some Friends I Lost To Bedlam, Others I Abandoned There (album)

Jamie XX — Boiler Room London DJ Set (mix)

Lil Herb — Welcome To Fazoland (mixtape)

Afrolicious — »Crazy (Scientist Remix)« (låt)

Untold — Black Light Spiral (album)

Nicki Minaj — »Pills N’ Potions« (singel)

SD Laika — That’s Harakiri (album)

Golden Donna — II (kassett)

We Invented The Bop (mixtape)

Joey Anderson — After Forever (album)

Kiesza – »Giant In My Heart« (singel)

Fatima Al Qadiri — Asiatisch (album)

Sizzla — »I’m A Winner« (låt)

DJ Sprinkles — Midtown 120 Blues (återutgivning)

Popcaan — Where We Come From (album)

Pearson Sound — »Raindrops« (låt)

Flowdan — Serious Business (tolva)

Gipsy Rhumba – The Original Rhythm Of Gipsy Rhumba In Spain 1965-1974 (samling)

Chronixx — Dread & Terrible (ep)

Young Marco — Biology (album)

2 Fabo — We Amongst U (mixtape)

LAFAWNDAH — »Butter« (låt)

Legowelt ‎— Crystal Cult 2080 (album)

Al Dobson Jr. — Rye Lane Volume One (album)

Tory Lanez — Chixtape 2 (mixtape)

Miles at the Fillmore 1970: The Bootleg Series Vol. 3 (box)

Yagya — Sleepygirls (album)

Jah Cure — »Zion Train« (låt)

DJ Rashad – We On 1 (tolva)

First Aid Kit — Stay Gold (album)

…och så klart, kanske allra viktigast — precis allt som Young Thug lagt sin hand på.

Det skulle till och med kunna påstås att startskottet, dess alldeles egna stormning av Bastiljen, skedde exakt tre minuter och trettiofem sekunder in i Kanye Wests låt ”Monster” från 2010. Just där kliver en självantänd Nicki Minaj in på scenen och ställer inte bara huvudartisten Kanye och de två andra gästerna Jay-Z och Rick Ross i sin skugga, utan egentligen hela den övriga rapvärlden.

”Pull up in the monster automobile gangster
With a bad bitch that came from Sri Lanka,
Yeah, I’m in that Tonka, color of Willy Wonka,
You can be the King but watch the Queen conquer.”

Precis som AZ gjorde 1994 på Nas-låten ”Life’s a bitch” och Eminem på 2001 års Jay-Z-låt ”Renegade”, stjäl Nicki Minaj rampljuset från de självklara stjärnorna bara genom att vara bättre, fyndigare och snabbare. Hon tänjer sin röst i alla riktningar, vrider ut och in på sina rim och nästan spottar ut sina verser likt en jamaicansk dancehall-deejay. Under de här sekunderna är Nicki Minaj världens bäste rappare och ingen kan faktiskt säga emot. Och hon är kvinna.

Är man benägen att rita små teoretiskt röda linjer (och det är man ju) är det omöjligt att bortse från att det här på allvar var början till en feminisering av den kommersiella hiphopen. Som nu på något sätt börjar nå sin hamn.

Strö ut det här halvårets bästa och mest kvalitativt överlägsna släpp på rad, räkna dem och du finner att artister som Azealia Banks, Angel Haze, Iggy Azalea, Kelow och just Nicki Minaj för den delen, ligger bakom majoriteten av dem.

Som de allra flesta musikrevolutioner under 2000-talet har den här inte heller skett under kulissen av hysteri, dunder och fyrverkeri. Istället har den tagit sin form bara genom en smärre skiftning av perspektivet. Det är lika mycket en evolution som revolution. Det är naturligtvis särskilt anmärkningsvärt eftersom just hiphopen länge framstått som en nästintill ointaglig fästning.

Utifrån den traditionella historieskrivningen sägs hiphopen vara innovativ och progressiv, något som också stämmer till en väldigt hög grad. Hiphopen har en inneboende politisk styrka som egentligen ingen annan musikalisk genre kommit i närheten av under de senaste 25 åren. Den har varit ett medel för social förbättring, gett röst åt miljontals av tidigare osynliga människor och sakta men säkert blivit en gränsöverskridande konstform över alla nationsgränser.

Men från den raffinerade gangstarappen vidare till den socialt eftertänksamma ryggsäckshiphopen och över den druckna södervarianten som fyllt dansgolv med ett lika snuskigt beat som refräng, så har den hela tiden varit en ständigt manlig utlevelse.

Popmusik i allmänhet och hiphop i synnerhet har sedan begynnelsen varit mannens spelplats och haft hans världsåskådning som central tematik för det mesta den tagit sig för. De bakomliggande orsakerna till hiphopens maskulina berättartradition är inget mysterium. Den styrs av lika långt bakomliggande patriarkala strukturer som det mesta i vårt samhälle.

Det har så klart funnits en drös tjejer som har rappat genom åren – vissa av dem djupt inflytelserika likt Queen Latifah, MC Lyte, Missy Elliot, Foxy Brown, Lauryn Hill och Lil’ Kim. Några av dem har till och med vägrat att anpassa sig inför den manliga hegemonin och istället spelat inom exakt samma ramar som sina manliga kollegor.

Problemet har snarare varit att strålkastarljuset konstruerats på tok för snävt för att fler än en tjej åt gången ska kunna få stå i det. Ett slags medvetet osynliggörande.

Titeln ”Den kvinnliga rapparen” har i det närmaste varit en trofé som vördigt fått föras vidare från en artist till en annan genom decennierna. Tyvärr har vi också sorgligt nog fått se dem försvinna en efter en. Foxy och Lauryn bland drogrykten och kreativa återvändsgränder, Queen Latifah till en skådespelarkarriär i Hollywood medan MC Lyte stått utan skivkontrakt i flera år.

Men spåren de efterlämnat har aldrig varit tydligare än just här och nu.

Till skillnad mot sina föregångare har den nya vågen av kvinnliga rappare (om vi nu verkligen ska kalla dem det) alla stigit in i rampljuset ungefär samtidigt. Men likt företrädarna har de inte någon egentlig rörelse att knyta sig till. Det finns ingen scen eller för den delen stad som har blivit en ny utgångspunkt.

De har heller inget gemensamt i form av stil, utförande eller framtoning. Och det är så klart också hela poängen. Ingen har egentligen en tanke på att klumpa ihop dem men den här gången spelar verkligen avsändaren roll. Inte för att de alla råkar vara kvinnor – utan för att de inte är män. För att de är så fruktansvärt bra. Den traditionella hiphopnormen är faktiskt inte svårare än så att bryta.

Uppluckringen av den heteronorma hiphopvärlden syns som bekant också inte minst i Frank Oceans utkomst som bisexuell och Lil’ B:s texter och albumtitlar som “I’m gay (I’m happy)”. Men det här är också något annat. En återupprättelse för gamla pionjärer som redan från början vägrade att skriva under på den tilldelade och marginaliserade kvinnorollen i hiphopen. 

Det kanske bara är en slump att de här begåvade rapparna slår igenom just nu. Jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att jag inte hör någon annan artist vara lika vidöppet sårad, arg och orädd i sina texter just nu som Angel Haze. Det finns heller ingen rapvirtuos som är lika trygg med sin ryggmärg fastnitad i dansmusiken som Azealia Banks.

När en generation av manliga rappare verkar mest intresserade av att gräva ner sig i en mörk underjord, återanvända beprövade formler eller nöja sig med halvhyfsade comebackalbum påminner Kelow och Nicki Minaj oss om att hiphop faktiskt är som bäst när den avlossar verser lika överrumplande och majestätiska som ett perfekt hoppskott – svävande och tyngdlösa.

Det är allt som behövs.

Att det faktiskt finns – och funnits – en rad tjejer som är och har varit aktiva tycks vara mindre viktigt. Sådana som verkligen kan rappa. Som inte bara säljer sig med sex. Som säljer mycket skivor. Som blir riktigt stora.

När Nicki Minaj släppte sitt debutalbum ”Pink Friday” 2010 blev hon åtminstone delvis just en sådan efterlängtad kvinnlig rapmessias. En tjej som blev stor, som tog plats, som sålde skivor, som var framgångsrik.

Nicki blev en rappare som alla kvinnliga rappare, nya som gamla, måste förhålla sig till. Jag tycker det är tröttsamt. Som att det bara får finnas en kvinnlig rappare åt gången – och just nu är det Nicki.

I en rapvärld där bara en tjej åt gången får skina blir det en enorm börda att bära. Nicki är både älskad och hatad, ofta av samma anledning: Hennes färgglada peruker, hennes popmusik-framgångar, hennes karaktärer och hennes knasiga röster.

Antingen älskar man det eller så hatar man det. Jag har pendlat lite. Som en stor kännare av och självutnämnd folkbildare inom female rap stör jag mig på att allt fokus ligger på Nicki. Det finns fler tjejer som förtjänar shine.

Jag, som så att säga varit nere med henne ganska länge (skryt), kan också sakna den gamla Nicki. Hon som kanske inte var så pop, som såg skitsur ut och rappade som ett maskingevär i sina bamboo-örhängen.

Samtidigt älskar jag hennes peruker. Jag älskar allt hon har på sig, jag älskar att hon bitvis är helt urflippad och galen. Trina, en rappare som varit aktiv sedan slutet av 90-talet och en av få kvinnliga rappare som Nicki samarbetat med, har tusen gånger fått frågan om vad hon tycker om henne. En gång svarade hon att Nicki hela tiden utmanat sig själv att inte bara göra rap. Att hon gör pop-rap och att ”she’s in a space of her own”.

Efter att ha hört hennes nya album ”Pink Friday: Roman reloaded” är jag beredd att hålla med. Nicki Minaj befinner sig i ett helt eget territorium. Ingen annan gör den musik Nicki Minaj gör.

På ”Pink Friday” är popinslagen relativt få och ändå ganska modesta. På ”Roman Reloaded” är det snarare dans- och popmusiken som tagit över, rapinslagen är relativt få. Nicki Minaj gör numera rapinspirerad dansmusik, snarare än dansmusikinfluerad rap.

Som en hängiven rapälskare med inte särskilt varma känslor inför dansmusik tycker jag såklart att det är tråkigt. På raplåtarna glänser Nicki. Som på ”Champion” där Nas, Drake och Jeezy gästar – där lyser gamla Nicki igenom. De knasiga rösterna är borta och Nicki berättar om sin bakgrund: Att hon rappar för “the hood, the kids, the singel mothers, niggas doin bids“. Jag önskar att Roman Reloaded innehöll mer av den varan och mindre mts-mts-mts-mts-mts.

Jag tycker inte att Nicki har ”sålt ut”, den anklagelsen är helt irrelevant. Och nej, jag är inte heller ute efter nån ”äkta hiphop” och föredrar rappare framför ”emcees” all day örr day.

Men det blir problematiskt när Nicki börjar med att leverera en handfull grymma raplåtar och – BOOM! – så förändras ljudbilden helt av den RedOne-producerade låten ”Starships.”

Därefter följer ytterligare fyra danslåtar producerade av RedOne, låtar som jag, på min höjd, skulle kunna uppskatta som östeuropeiska bidrag i Eurovision Song Contest. Efter dansmusikinfernot följer ett gäng mjukare popsånger.

Det blir väl tvära kast. Jag saknar en helhetskänsla, en röd tråd, något som knyter samman säcken. Kanske hade skivan känts mindre splittrad om man hade gjort en grej av de tvära kasten? Om man hade grupperat låtarna under olika rubriker eller på något sätt hade markerat att nu, nu blir det dansa av gott folk.

Samtidigt ligger en av Nickis styrkor i att hon vägrar anpassa sig, att hon väljer sin egen galna blandning. Att hon vägrar be om ursäkt för det.

Även texterna är annorlunda jämfört med på ”Pink Friday”. På debuten möter vi en ödmjuk men stolt Nicki Minaj som värdesätter hur långt hon kommit. Någon som visar världen att KOLLA jag har tagit mig hit. Jag ÄR bäst.

Där finns en styrka och en stolthet. Första gången jag hörde ”Blazin” där Nicki rappar ”I exceed all your expectations” fick jag på riktigt gåshud. Jag zappade tillbaka och lyssnade på raden om och om igen.

Att överträffa andras förväntningar, att ta sig längre än någon hade kunnat tro, att kanske till och med överträffa sina egna förväntningar? Nicki utstrålar en liksom…. självklar styrka och ett fantastiskt självförtroende.

Inte på det där kolla-på-mig-jag-är-bäst-knulla-alla-andra-sättet, utan mer som ett kaxigt konstaterande. För sig själv och för andra. Till och med jag, som följt Nickis karriär sedan det att hon gästade Lil Wayne på något gammalt mixtape, förvånades smått över hur framgångsrik hon lyckades bli och hur väl hon togs emot.

Men ödmjukheten och stoltheten är inte riktigt densamma på ”Roman reloaded”. Nu skryter Nicki snarare om sina dyra konsumtionsvanor, sina reklamkampanjer, endorsements och sitt lyxiga jetsetliv. Hon är inte längre en ny stjärna, förvånad över sin egen framgång. Hon är en etablerad stjärna som mer och mer tycks ta sin framgång för given. Och det är väl sånt som händer.

Till skillnad från ”Pink Friday” saknar ”Roman reloaded” helt kvinnliga gästartister och texterna är också mer inriktade på att visa hur pass mycket bättre Nicki är jämfört med andra kvinnliga rappare.

Att skryta om sig själv och dissa andra hör ju hiphopen till och jag tycker att tjejer ska kunna dissa andra tjejer. Men Nicki gör det nu lite för mycket och med för lite finess.

“Studip hoe“, albumets sista spår, som också släpptes som singel i december förra året, är en sällan skådad krigsförklaring mot andra kvinnor.

Att som kvinna lyssna på rapmusik medför att man utsätter sig för ett och annat verbalt påhopp. Manliga rappare har kallat mig och andra kvinnor för bitch i sina texter cirka en miljon gånger sedan jag började lyssna på rap. Men när Nicki kallar mig och andra kvinnor för stupid hoes gör det mycket mera ont.

Att hon dessutom tar orden ”nappy headed hoe” i sin mun gör mig mållös. Kanske är detta ytterligare en konsekvens av att hiphopen bara tillåter en framgångsrik kvinna åt gången? Nicki tvingas att försvara sin position med hull och hår – det ska inte råda några som helst tvivel om vem som är den absolut bästa tjejen.

Andra tjejer, tjejer som tror sig va något – som tror sig kunna mäta sig med Nicki – är stupid hoes som, enligt Nicki, kan suga en stor kuk.

Popsoundet är inte fruktansvärt rakt igenom. Bonuslåten ”Va va voom” som är tydligt modellerad efter Nickis dunderhit ”Super bass” gör sig bra. Även det andra bonusspåret ”Masquerade”, som går i ett något lugnare tempo men med en storslagen refräng, fångar mig.

Det är trallvänligt, välproducerat och Nicki rappar sådär glatt och kaxigt som jag älskar. De två r’n’b-spåren ”Right by my side” (f. Chris Brown) och ”Sex in the lounge” (f. Lil Wayne & Bobby V) sticker också ut som riktigt bra låtar.

Det är just där, i det musikaliska området i gränszonen mellan rap, r’n’b och pop, som Nicki lyckas hitta sin hemmaarena. Där gör hon verkligen fantastisk musik som är både bred, smart och rolig på samma gång.

Utan det bisarra RedOne-producerade stråket mitt i skivan hade ”Roman reloaded” varit ett mycket mer sammanhållet och logiskt album. Men det hade också varit förutsägbart. Det hade varit vad alla hade väntat sig.

Och är det något som vi lärt oss om Nicki så är det att hon är långt ifrån förutsägbar. Att hon alltid utmanar sig själv och andra. Att hon alltid skapar nya musikaliska och populärkulturella områden att ta över och bemästra. Att hon är mycket större än den musik hon gör.

She’s in a space of her own.

Hiphop är såklart inte annorlunda. Frasen ”keep it real” har med tiden blivit så urvattnad att ingen längre riktigt kan sätta fingret på vad den betyder. Att tala ärligt om sina egna erfarenheter framhölls redan i hiphopens barndom som en dygd och en nödvändighet. Många av de stora rapauteurerna har vittnat om hur deras texter varit en sorts säkerhetsventil (för att citera Latin Kings). Samtidigt vet vi att många andra fantiserar lika fritt som en manusförfattare i Hollywood.

Det är min bestämda åsikt att båda sidorna av myntet behövs och alltid kommer att finnas inom kulturen. Ofta samexisterar de också inom ett och samma konstnärsskap. Tänk exempelvis på MF Doom eller Kool Keith som ofta framställer sig som superhjältar eller rymdvarelser, men samtidigt förmedlar en känsla av vardag och ärlighet som många av deras fans känner mycket starkare än topplisteartisternas texter.

Men som alla vet blev även ”keepin’ it real” i sinom tid en pose eller en mask att bära. De flesta rappare som hasplat ur sig den frasen de senaste femton åren verkar inte ha pratat om ärlighet eller vardag. I stället har realness mätts i antalet vapenreferenser i texterna och kokainhalten i tematiken. På så sätt har vi hamnat i en situation där termen ”reality rap” ofta beskriver några av de artister som är allra minst verklighetsförankrade.

Det är här någonstans Action Bronson kommer in. Ingen hiphoplyssnare kan påstå attt Action Bronson inte håller det äkta. Ingen kan säga att hans rim och beats inte är personliga, ärliga och jordnära. Men antalet vapenreferenser är relativt lågt i Bronsons musik. Han referar oftare till saker som matlagning och sitt lokala deli. Därmed inte sagt att hans texter saknar brutalitet, drogreferenser eller plump, kvinnoförnedrande “humor”. Men även de mest frånstötande delarna framträder på något sätt organiskt som en del av livet han skildrar, men också som delar i ett galet, halsbrytande stream of consciousness.

Visst suckar man tungt över den pubertala tonen kring vissa ämnen, men det är väldigt svårt att få det till att det inte är Bronsons egna personliga tankar som förmedlas. Det är absolut ingenting som påtvingats honom av något skivbolag. På youtube finns ett antal videor där han visar sina kunskaper som kock och lagar tonfisk och “The Bronson Burger” med samma personliga tilltal. Sina raptexter skriver han också utifrån vissa råvaror, som han kombinerar med kockens känsla för kryddning och variation.

Vi befinner oss nu, tidigt 2011, i en tid då en viss typ av så kallad ”originalitet” drar åt sig 99% av den lilla uppmärksamhet som musikjournalister i Sverige orkar ägna åt hiphop. Tyvärr handlar det oftast inte om hiphopens innovatörer, utan mer om gimmicks, billiga trick och mer eller mindre framgångsrika 50/50-blandningar av hiphop och till exempel pop eller electronica. Det ska fan vara en person som förnyar just hiphopen med hjälp av dess egna medel 2011.

Lena Andersson skrev en intressant artikel i Dagens Nyheter kring nyår där hon sågade idén med litterära priser och årslistor. Huvudpoängen var att konst inte är idrott och därför inte bör förminskas till en tävling. Men ett litet sidoresonemang fångade min uppmärksamhet. Hon skriver att de som delar ut priser och gör årsbästalistor så ofta får ”fel” därför att de listar sådant som de känner igen som nyskapande. Smaka på den meningen och sätt den i relation till hiphop.

En recensent behöver inte ha lyssnat på hiphop särskilt länge eller finkalibrerat sitt sinne för genrens konstnärliga finesser för att omedelbart höra att Kanye West eller Nicki Minaj är ”originella”. Det ljud som omedelbart träffar örat låter nämligen annorlunda än man är van vid. (Eller kanske egentligen exakt som det vi är vana vid just nu, men diametralt motsatt den ”klassiska” hiphopen). Det känns igen som nyskapande.

Därmed förpassas tyvärr ofta alla de innovatörer inom genren hiphop som inte målar med så bred pensel till marginalen. Förra året släppte till exempel Roc Marciano ett album som de flesta inom hiphopvärlden blev helt begeistrade i. Det var personligt, ovanligt och lät inte riktigt som någon annan musik. Men eftersom det inte var en blandning av hiphop och pop, eller hiphop och electronica eller hade något annat som omedelbart utmärkte det som ”nyskapande” för den slarvige lyssnaren hyllades skivan i princip enbart internt inom hiphopkulturen och på insnöade sajter som Unkut.com

Den genomsnittliga svenske rockrecensenten som lyssnar på Roc Marcianos ”Marcberg” eller Action Bronsons nya mixtape ”Bon Apetit…Bitch!” hör: trummor, bas, jazziga samplingar samt muttrande om vardagsliv och/eller gatukredd. Och när de ingredienserna väl finns där görs inga som helst kvalitetsdistinktioner. Det avfärdas omedelbart som yesterday’s news. “Gjorde vi inte den här resan med Nas ’94?”

På så sätt får dessa konstnärer fortsätta att framleva sina karriärer långt från strålkastarljuset. Det strålkastarljuset riktas så starkt mot de skickliga mediamanipulatörer som, med uppbackning av storbolagens ofattbara publicitetsmaskiner, kan få det att framstå som galet genialt och nyskapande att göra en poplåt med lite rap på.

Samtidigt kan samma recensenter vara oerhört nyanserade och fascinerade av Håkan Hellströms trehundrade album inom ungefär samma idiom. Inom välbekanta genrer som företrädesvis utövas av vita män med gitarrer, krävs inte detta övermått av ”originalitet” och nya soundscapes en gång i kvartalet. Där tar man sig tid att lyssna med utgångspunkt i en undran om ”jaha, vad har just denne indieman på hjärtat den här gången?”.

Jag önskar att fler recensenter kunde närma sig hiphop (eller ”traditionell hiphop”) med samma välvilligt öppna sinnelag. När hiphop recenseras av folk som inte älskar hiphop är det klart att det blir ett adelsmärke att göra hiphop som inte låter som hiphop.

Just därför känns det livsnödvändigt att skriva om hjältarna från Bronx, Brooklyns, Queens och Long Islands gathörn. De som ignoreras idag och som bland finsmakare kommer att vara legendariska och vördade namn inom 20-30 år. De som har oturen att ”bara” vara ofattbart duktiga på att göra sin egen typ av ”vanlig” hiphop med ett personligt tilltal och konstnärlig virtuositet. Just därför är min första plikt 2011 att tipsa om den galne kocken från Queens, Action Bronson.