Tjena!

Jag funderar på att intervjua RATKING, hiphop-gruppen från Manhattan som släppte ep:n Wiki93 för någon månad sedan (och som jag hade med på TMA:s bäst just nu-lista). Vore detta något tror du?

Skulle du vilja hjälpa mig komma i kontakt med dem, känns som dina kontakter hade underlättat? Tror de ligger på XL.

xx

H

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Wed, 20 Dec 2012 09:10:55 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Hej!

Ja gärna. Låter grymt. Skickar iväg ett mejl och hoppas att jag får napp.

Bästa

Adrian

Det hade varit tacksamt att inleda med ett citat (»Girlies ain’t my forte/Sip forties for days/All day/Find me walking down Broadway«). Eller säger det något om RATKING?

Måste hiphop ha något inre kvalitativt textvärde eller ens ett tydligt budskap för att jag ska bry mig?

Det är ju inte därför jag älskar RATKING.

Patrick »Wiki« Morales och Hakeem »Hak« Lewis är inte ens särskilt intresserade av att skrytrappa om något annat än hur det är att vara ung, uttråkad och förbannad i ett evigt New York-rus. Eller vem försöker jag lura, det är ju precis sådant jag vill höra.

»I’m straight New York, what a lot of y’all pretending to be« rappar Wiki och tillsammans med gruppen är han verkligen den tydligaste arvingen till det tidiga 1990-talets mest definierande NY-hiphop. Så klart att de var tvungna att döpa deras första ep till Wiki93, lika mycket en referens till Wikis födelseår som en blinkning till influenserna.

1993 släppte Wu-Tang Clan första skivan, precis som Black Moons Enta da Stage och Onyx Bacdafucup. Boom bapen har bara uppdaterats till aggressiva dubsteptrummor. RATKING vårdar samma suggestiva samplingar och basgångar som vi alltid förknippat med New York.

Herregud vad begåvade de är. Särskilt Wiki. Så snabb och aggressiv. Jag känner för att inleda intervjun med tusen frågor om gruppens rapteknik.  (»New York will leave you gritty and foolish/it’s our city influence/It’s the same stupid kids on your stoop getting zooted/What you gonna do, bitch?«)

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Fri, 28 Dec 2012 14:43:00 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Hej Henrik!

Har inte fått något svar från Ratking eller skivbolaget än men jag fortsätter att slänga ut lite förfrågningar. Förhoppningsvis hör de av sig snart.

Hörs

A

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Wed, 9 Jan 2013 20:01:35 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Tjena!

NU har Hak från ratking äntligen hört av sig! Han är på och undrar när och vart han ska ringa. När har du möjlighet att snacka?

Subject: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Wed, 9 Jan 2013 20:40:04 +0100
 To: maldador@hotmail.com

Kanon! Jo men imorgon kväll kanske om Hak har möjlighet, vid 18-tiden (blir väl runt 12 i New York). Hälsa att han kan ringa på mitt Skype-nummer +4634*****

xx

Henrik

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Wed, 9 Jan 2013 20:01:35 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Briljant. Han hälsar att ringer dig då.

Lycka till!

Hörs

A

Jag kan inte komma på någon annan hiphopakt i dag som låter så New York ända in i märgen som RATKING.

Gruppens två producenter Sporting Life och Ramon kan inte låta bli att stadens kakafoni sipprar in i produktionerna. Tunnelbanans smattrande oväsen, gamla reggaetonsinglar som spelas på öronbedövande hög nivå, tusentals biltutor i rusningstrafik.

Men framförallt borde jag höra med Hak hur han ser på uppmärksamheten som andra unga hiphopkollektiv som Odd Future, A$AP Mob, RVIDXR KLVN och Black Hippy får. RATKING känns förbisedda även om jag inte riktigt kan förstå varför.

De saknar samma fixstjärnor som sina samtida konkurrenter kan glänsa med och experimenterar överhuvudtaget inte med den söderrapkultur som varje självaktande rappare håller sig med under 2010-talet.  Kan det vara för att gruppen flörtat lite väl mycket med indiekulturen som de aldrig riktigt omfamnats fullt ut av hiphopscenen?

Till exempel verkar den brittiska artisten King Krule fullkomligt älska dem: »I can’t remember how I heard about them but they’re fucking raw and fucking sick. They’re one of the best bands to come out of New York City in a very long time – they’ve got the vibe of Suicide.«. En beundran som verkar ömsesidig eftersom RATKING redan remixat Krules »Octopus« (och hur uttalar man egentligen King Krule?)

Eller beror avsaknaden av uppmärksamhet på att både Wiki och Hak kommer från medelklassbakgrunder i övre Manhattan?

Är det för att gruppen verkligen inkorporerar amerikansk punk och hardcoremusik i sin musik på ett helt annat (och mycket tydligare) sätt än någonsin Odd Future?

Jag skulle verkligen inte bli förvånad om ett gammalt punkband som The Germs finns inkluderade på någon gammal mix-cd RATKING släpat med sig på en fest en gång i tiden.

Ju djupare jag faller för en ny artist desto viktigare känns det att gräva i influenserna. Vilket album fick dem att själva börja göra musik, vad spelades i studion under inspelningsprocessen och vilken gammal soullåt påminner dem om uppväxten?

Jag vill ha nyckeln till det där rummet där all den popmusik jag älskar skapas, och på så sätt kanske jag äntligen kan förstå vad det är som gör mig så besatt av den.

Subject: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Thu, 10 Jan 2013 09:10:04 +0100
 To: maldador@hotmail.com

Hej Adrian!

Hak ringde aldrig i går. Vet inte om han glömde det. Vill du fråga efter hans telefonnummer om du får tag i honom?

Och tusen tack för hjälpen med besväret!

xx

H

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Thu, 10 Jan 2013 19:24:00 +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Hej!

Fick äntligen tag på Hak. Hans nummer är 010********. Kan du ringa honom i början på veckan, måndag typ?

Samma tid som ni bestämde senast?

Subject: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Thu, 10 Jan 2013 20:03:46 +0100
 To: maldador@hotmail.com

Jättebra. Jag är redo då!

xx

H
Ari Marcopoulos. Det känns inte direkt som en slump att RATKING har samarbetat med Beastie Boys alldeles egna husfotograf. Det är på tok för logiskt för att bara vara ett sammanträffande. Varför har ingen dragit jämförelserna med Beastie Boys tidigare?

Samma genomromantiska hållning till hemstaden, samma barnsliga humor och så kärleken till stökig rockmusik. Jag måste se till att fråga Hak om det här utan att virra in mig i ett osammanhängande teoribygge.

Börjar jag till exempel fråga om John Cassavetes-boken som ligger slarvigt slängd på ett av borden i den Ari Marcopoulos-regisserade musikvideon till »Piece of Shit«, och rabbla om likheterna mellan gruppen och karaktärerna i Cassavetes Skuggor på Manhattan från 1959, är jag rätt säker att Hak blir nojig och slänger på luren.

Äh, jag inleder med ett par frågor om hur och var bandet träffades så hinner jag fundera ut den bästa frågan för att reda ut Beastie Boys-influenserna. Jag tror förresten att Hak och Wiki träffades i middle school.

Subject: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Tue, 15 Jan 2013 09:24:16  +0100
 To: maldador@hotmail.com

Tjena!

Nähä ingen intervju igår heller. Ringde i spridda skurar under gårdagen men inget svar. Har du hört något?

xx

H

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Tue, 15 Jan 2013 09:30:56  +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Hmm jag gör lite efterforskningar!

Hörs A

Åh, den här intervjun blir ändå inte av. Hak känner väl kanske ingen större motivation att snacka med en liten oberoende svensk musiksajt. Wiki93 var det första material som RATKING överhuvudtaget spelade in i en studio och det blev ju en omedelbar succé. För ett par tonåringar i New York finns det väl lite andra grejer att fokusera på då.

Grejen är bara att jag är mer sugen på att snacka med Hak efter att jag såg videon från gruppens besök på GoodFellaRadioShow. Flowet i det där klippet. Jag kan titta på det i evigheter. När musiken av bara farten är så fullkomlig, så självklar. Det är precis sådana ögonblick som jag vill sluta att lyssna på musik gjord av någon över 19 år.

Subject: Re: intervju RATKING
 From: maldador@hotmail.com

Date: Fri, 18 Jan 2013 20:34:02  +0100
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Jag har pratat med Hak via mejl nu och han har lovat att vara tillgänglig på måndag vid 11-tiden (det blir 17 här i Sverige). Funkar det för dig?

Jag säger att Hak ska vara beredd då!

Hörs A

Subject: Re: intervju RATKING
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Fri, 18 Jan 2013 20:53:00  +0100
 To: maldador@hotmail.com

Det blir kanon. Jag har hans nummer sparat så jag ringer då!

Tack för hjälpen igen!

Xx

H

From: svenssonhenrik88@gmail.com
 To: maldador@hotmail.com

Subject: RE: intervjutid
 Date: Mon, 21 Jan 2013 1715 +0000

Haha ja du…ringde precis och kom fram till Haks mamma (!). Hon hittade honom sovandes och fick löftet av henne att han ringer ”om några timmar”. Gick inte att precisera mer än så.

Jag har Skype igång under kvällen och hoppas på det bästa

From: maldador@hotmail.com
 To: svenssonhenrik88@gmail.com

Subject: RE: intervjutid
 Date: Mon, 21 Jan 2013 18:30:42 +0000

Hahaha. sorry för allt detta strul, eller ja, Hak verkar ju vara strulig

men också lite kul, Men vi ger det någon chans till, tack för ditt tålamod med denna slarver

Subject: Re: intervjutid
 From: svenssonhenrik88@gmail.com

Date: Wed, 22 Jan 2013 12:01:42 +0100
 To: maldador@hotmail.com

Hak ringde ju inte tillbaka igår…

Har du möjligtvis delar av vår mejlkonversation kring Ratking kvar på gmail? (som den ordningsidiot jag är rensar jag alltför ofta i inkorgen) Tänkte att det kunde vara lite påhittigt att inkludera delar av den i texten om det går.

Mer om Ratking här.

Jag stammar fram något om att jag då vill kika lite till. Det kanske finns flera skivor jag kan tänka mig…

Tjugofem album senare bestämmer jag mig för att det får räcka för den här gången. Fortfarande lätt chockad reser jag mig från backarna på golvet, nickar mot kassörskan i andra änden av butiken, pekar lite på skivorna och går ut. Jag känner mig som en av killarna i antipirat-videon, den som brukar visas i början av hyr- och köpfilmer. Han som bara kliver in i affären, grabbar tag i en film och säger ”jag tar den här också”.

Det intressanta här är inte att det finns en skivbutik i Örebro som det tydligen går så dåligt för att de uppgivet bara skänker bort en massa vinyl. Det mesta i affären är naturligtvis inte gratis, utan bara sådant som de inte tycker att de kan ta betalt för. Det intressanta är vad det är de värderar så lågt: Sentida balladalbum av Diana Ross, bortglömd new wave av androgyna tyska ynglingar – repor kan förekomma – och några Village People-album. Det vanliga.

Men så finns där också ”Fresh fruit in foreign places”, Kid Creole and The Coconuts andra album.

Jag vet inte hur bra koll skivbutiksägarna, vars nisch är hårdrock, har på August Darnell, alias Kid Creole. Kanske är det välbekant skåpmat för dem. Men tanken är lite roande: en prissättare googlar lite halvstressat fram Kid Creole och möts av en färgglad, hattbärande och mustaschprydd herre, lustigt poserande med tre exotiskt klädda kvinnor.

Det är en visuell syn som kan få Village People att framstå som rätt jordnära. Att de två grupperna hamnar i samma prisklass i skivhyllan är inte särskilt konstigt. Hela grejen kan lätt kännas lite… för mycket.

Den känslan dröjer sig kvar även då man bekantar sig med musiken, åtminstone efter de första lyssningarna. Kid Creole framstår som en entertainer som blandar stilar gränslöst och som omfamnar kitsch som om det vore hans förstfödda barn. Men vi har inte att göra med en hippare version av Hoffmaestro, utan en av popmusikens stora excentriker och mest öppensinnade inspiratörer.

Allt startar med Dr. Buzzard’s Original Savannah Band, ett band som August Darnell bildar 1974 med sin ett år äldre halvbror Stony Browder Jr. Stony står för låtskrivandet medan August skriver texterna. Men lillebrorsan suger girigt upp all musikalisk kunskap från sin mentor – den ska senare komma till stor nytta i Kid Creole and The Coconuts.

Dr. Buzzard’s Original Savannah Band är ett mycket svårkategoriserat band. De hämtar sin musikaliska inspiration från varhelst de har lust – redan i den gränslösheten finns något provocerande och utmanande. I dag, med utbredd postmodernitet och ständigt nya hybrider av popmusik, är det inte så uppseendeväckande. Men i grunden vill de flesta förstås veta var de har saker och ting.

Vi älskar att placera människor och konst i fack. Och så dyker en grupp upp som doppar tårna i alla möjliga respekterade och orespekterade traditioner. Dr. Buzzard blandar storband, Tin Pan Alley, ”Singing in the rain”, latinska och afrikanska rytmer, 30-tals-Hollywood, glamourdisco och Hawaiidrinkar som om det är varje människas fulla rätt att göra så.

Och det är det ju.

Dr. Buzzard’s självbetitlade debutalbum är trots det ingen ogenomtränglig röra. Musiken är skickligt komponerad och den flyter på naturligt. Låtarna är inga bagatellartade hyllningar till andra genrer, de är för självständiga och moderna för att vara det. Utmärkande är också August Darnells fyndiga och väloljade ordsmideri. Mitt i det tjusiga partyt hittar vi rader som ”I’ll grow a tail or two for you, spend the rest of my days locked up in the zoo” och “now our sun must rise, with her bag of tricks, cheats and dirty lies”.

Detta är genomgående för Darnells karriär: tittar man närmare på hans uppenbarelse ser man inte sällan ett ironiskt, rent av cyniskt leende.

Det är sent 70-tal. För en ständigt nyfiken New York-artist som August Darnell är det oundvikligt att inte hamna mitt i den kokande discon. Kontrakt skrivs med nystartade ZE Records, hem åt experimentella postpunk-akter som Suicide, Lydia Lunch och James Chance & The Contortions. Men det hippa skivbolaget producerar också en hel del egensinnig underjordisk disco, vars premiärspelningar ofta sker på klubben Paradise Garage.

August Darnell är med och producerar några av de absolut bästa och mest märkvärdiga discolåtar under denna period.

Som Don Armando’s Second Avenue Rumba Bands version av ”I’m an indian too”. En låt ursprungligen från Irving Berlins 40-talsmusikal ”Annie get your gun”. Med en text där ett antal indianstammar nämns och där sångerskan i refrängen slår fast att hon minsann också är indian. Konstigare än så är det inte. Men i den för discon så typiska love on the dancefloor-tematiken är det konstigt nog. När Darnell håller i pennan finns det ingen plats för de vanliga klichéerna.

”I’m an indian too” är en låt man måste närma sig med försiktighet. Det finns en reell risk att man kommer ha dess smittande beat och bisarra text på hjärnan för all framtid redan efter en första lyssning.

Här finns även Cristinas oborstade tolkning av Peggy Lees ”Is that all there is”. En låt som blaséartat tar oss igenom nattlivets tristess och kärlekens (ibland väldigt oangenäma) äventyr. Erfarenheten för med sig en slutsats: ”Is that all there is? Then let’s keep dancing.” Jag lyssnar på låten och tänker att ja, det är klart att August Darnell ligger bakom den här.

Syrligheten känns igen från Kid Creoles hit ”Annie, I’m not your daddy”. Medan Michael Jackson förnekar sitt faderskap i ”Billie Jean” med att desperat upprepa ”but the kid is not my son” viftar Darnell i ”Annie…” bort saken. Han sjunger: ”If I was in your blood, then you wouldn’t be so ugly”. Detta till lätt och gladfunkig pop. Det sarkastiska stråket mitt bland alla medryckande lustigheter kan knappast ha kommit från någon annan än August Darnell.

Darnells allra största stund som discoproducent och låtskrivare sker i studion tillsammans med r’n’b-gruppen Machine. ”There but for the grace of God go I” berättar historien om ett par föräldrar som flyttar från Bronx kulturella smältdegel till ett för sin dotter säkrare ställe ”with no blacks, no jews and no gays”.

Den missriktade omtanken slår helt fel och dottern – som från första början inte vill flytta – rymmer hemifrån och lämnar föräldrarna i olycka. Det är, för att låna discoförfattaren Peter Shapiros ord, ”disco’s finest morality play”. Låten har dessutom ett så drivande beat, en så maffig kör och en så fängslande syntslinga att man knappt vet vad man ska göra av kroppen. Så här intensiv och angelägen lät sällan discon. ”There but for the grace of God go I” är utan vidare en av genrens absoluta höjdpunkter.

Men August Darnell är redo att gå vidare. Det är dags för honom att starta sitt eget band, Kid Creole and The Coconuts. Det är egentligen först nu som han får internationell uppmärksamhet, först nu som hitsen börjar trilla in. Som Kid Creole fortsätter han på Dr. Buzzards inslagna bana med musikaliska hybrider och mutationer (Darnells eklekticism representerar för honom ett globalt samlevnadsideal). Men denna gång med mindre fokus på storbandsjazzen och mer på karibisk musik. Hela tiden med dansvänlig popmusik som grund.

Mer än någonsin tidigare blaffar Darnell på med allt möjligt. Liveshowerna från den här tiden är smått hysteriska och den estetiska såväl som den musikaliska laissez faire-inställningen skulle lätt ha kunnat sluta i katastrof. Men återigen finns det en träffsäkerhet i karaktärsskildringarna, en mer eller mindre subtil social kommentar i de återkommande referenserna till etnicitet, och en formuleringsglädje i de humoristiska texterna.

Jag lyssnar på min nyinköpta vinyl och hör:

”I don’t believe in integration, just to achieve miscegenation, don’t offer me renumeration, I don’t belive in acclimation […] I don’t belive in propagation, just to achieve café au laiton, don’t offer me emasculation, I don’t believe in deprivation.”

Stephin Merritt har lite att jobba på här. När man lyssnar på August Darnells texter blir man inte förvånad över att han har en magisterexamen i engelska.

En annan orsak till att Kid Creole and The Coconuts lyckas framstå som något mer än bara lustigkurrar är att Darnell ser till att omge sig med kompetenta musiker. I en intervju med magasinet Blues & Soul säger han att det är väldigt svårt att hitta musiker som har den öppenhet och skicklighet som krävs för att kunna spela olika stilar.

Han värderar inte den ena genren över den andra. Kan du – och vill du – spela reggae, calypso, pop och disco? Och kanske några musikstilar till, om vi skulle bli på det humöret? Bra, då är du välkommen i bandet. Darnell letar noga och hittar vad han söker.

Sedan har det bara fortsatt att rulla på. Energin har aldrig falnat. Han har spridit sin musik genom decennierna och det senaste albumet, ”I wake up screaming”, kom för bara ett knappt år sedan. Han är lite äldre nu och nyfikenhet leder inte alltid till fantastiska låtar. Men vill man bli på bra humör är Kid Creole fortfarande ett av de säkraste korten.

Just det faktum att han varit verksam hela tiden, att han lustfyllt fortsätter med sitt utforskande av musik, är för mig en lika stor inspirationskälla som musiken i sig. Det går att behålla nyfikenheten.

August Darnell är inte en av de artister som jag håller högst, om jag ser till hög och jämn kvalitet på produktionen. Däremot älskar jag att han finns på ett sätt som jag inte känner för många andra av pophistoriens ikoner. Hans sätt att utmana stereotyper och leka med dem, att blanda skoj och allvar – han är som ett vandrande långfinger till alla som tycker att man i största allmänhet bör hålla sig på sin plats. Att den uppriktiga konsten måste se ut och låta på ett särskilt sätt.

Istället får vi en etniskt mångfacetterad man som går runt och leker att han är en dansant partyblandning av Cole Porter och Humphrey Bogart. Fy fan! Ja, fy fan vad bra!

August Darnell bor numera i Sverige, i Stockholm tror jag. Om ni ser honom, hälsa gärna från mig. Han har påverkat mig mer än de flesta.

Och ni får gärna ge honom en tia för vinylen.

17 August Darnell-relaterade låtar

Kid Creole and The Coconuts – I do believe

Kid Creole and The Coconuts – Blow me up

”All these MC’s wit’ they fancy names and games/I know from the heart that them not mean a thing” P.N.C.

1995: ett mörkt, snöigt hiphop-år klätt i Timberlands och stora hoodies. Mobb Deep, GZA, Showbiz & A.G., Raekwon och Group Home släppte klassiska album som gjorda för att ha i hörlurarna när man traskade genom snö och slask i vinande vindar. Men den kanske blåsigaste vinternattmusiken av alla skapades av Brooklyn-duon Smif N Wessun från hiphopkollektivet Boot Camp Clik och deras gudabenådade producenter Da Beatminerz.

Ännu idag är debutalbumet ”Dah Shinin'” omöjligt att värja sig emot. Djupa basgångar, sällan skådad stöddighet och trummor som ger skrubbsår. Men också blottade strupar, lojalitet, vänskapsband och finstämt melankoliska Roy Ayers-samplingar. Allt sitter som en Yankees-mössa neddragen till ögonbrynen.

Smif N Wessun har sedan dess gjort ytterligare fyra album och det vore bara tramsigt att påstå att något av dem ens kommer i närheten av debutens ikoniska status eller märkliga förmåga att borra sig djupt ner i lyssnarens medvetande. Kanske är det därför de senare skivorna är lite styvmoderligt behandlade och orättvist bortglömda.

Tek och Steele (som ett tag kallade sig Cocoa Brovaz, men nu gått tillbaka till Smif N Wessun) har nämligen alltid några riktigt bra låtar med på sina album. De har egentligen aldrig ”fallit av”. På lördag kväll uppträder de på Etablissemanget på Södra Teatern i Stockholm. Jag laddar med tio av mina personliga Smif N Wessun-favoriter.

1. P.N.C.
Hiphop blir inte bättre än såhär. Inte bara min favoritlåt av Smif N Wessun, utan också en av mina tio favoritlåtar nånsin. Jag ska inte börja förklara allt jag älskar med den här låten, för då blir jag aldrig klar. Allt är perfekt. Lyssna!

http://www.youtube.com/watch?v=mv5UwE7smRQ

2. K.I.M. 2000
Bästa låten på ‘The Album’ från 2007. Magiska ackord och en djupt känd text direkt från hjärtat: ”Takin’ trips ‘round the world just to rap at shows/Kids say Smif N Wessun got classic flows/We scribe timeless diamonds/More than just rhymin’/Each line can be used as tools for survivin’…”

3. Mary J. Blige feat. Smif N Wessun: I Love You (Remix)
Ett av de absolut mest lyckade av 90-talets många samarbeten mellan R&B och Rap. Produktionen glittrar som en skyline, Tek och Steele briljerar på mikrofonen och Mary sjunger så att de hårdaste gun clappaz börjar gråta.

4. Wrekonize (Remix)
“Timbs all seasons/For ass-kicking reasons”. Och så den där Bill Withers-samplingen… Oavsett hur usel min dag varit kan den här låten och videon få mig att le.

 5. Bucktown
Som en signaturmelodi för Smif N Wessun och hela Boot Camp Clik. Saxofonsamplingen är enkel, men helt perfekt och trummorna ger dig hjärnskakning.

6. Reloaded
När albumet ”Reloaded” kom ut 2005 tog det mig ett par timmar bara att komma förbi sida A. Jag tror att jag tog om titelspåret, som inleder sidan, sju-åtta gånger. Hela låten andas: “De är tillbaka!”

7. Pete Rock & Smif N Wessun: Monumental
Världens bästa Pete Rock har producerat albumet ”Monumental” som släpptes tidigare i år. Titelspåret förenar tradition och framåtblickande på ett subtilt, men mycket uppfriskande sätt.

8. Stand Strong
Stå stark är precis vad du kommer att göra med den här klassiska låten i ryggen!

http://www.youtube.com/watch?v=gbpDm7k8Ois

9. Bucktown USA
Denna anthem ligger på andra albumet, ”The Rude Awakening”, som Tek och Steele släppte 1998 under namnet Cocoa Brovaz. En perfekt låt att ha i hörlurarna på tunnelbanan. Men du kommer inte att kunna låta bli att nicka med i takten!

10. P.N.C. 4 Life
Låt dig inte luras av titeln. Det här är inte en dussinlåt från något mixtape, utan en av Smif N Wessuns vackraste skapelser. ”This dat goose bump music, right here…”.

Lägg märke till skorna. De är uniformens viktigaste komponent och de berättar för oss att en ny tid är här.

Kom ihåg RUN DMC:s Adidas utan snören, Västkustrapparnas Chuck Taylors, Tragedy Khadafis Suede Pumas (som han respektfullt tar av sig innan han knäböjer mot Mecka), Mobb Deeps Timbaland-kängor, Ghostfaces och Raekwons klassiskt eleganta Wallabees, Jay-Z:s bländande Air Force Ones och Lil B:s smutsiga Vans.

I ASAP Rockys fall: Adidas-modeller med vingar och märkliga benknotor som jag aldrig hade sett förut men som jag nu ser överallt, och Raf Simons och Rick Owens. Märken som jag tidigare aldrig hade hört talas om men som nu etsat sig fast.

Det var ett genialiskt sätt att slå igenom på.

De första recensionerna upprepar att Rocky inte är ”New Yorks räddare”. Han är ingen ny Nas eller Jay-Z på så sätt att han inte är en superlyrical vetenskapsman som uppdaterar formulan från den förra generationen, så som de nämnda gjorde med arvet från Kool G Rap, Big Daddy Kane och LL Cool J.

Men vem bryr sig? Detta är den mest relevanta rap du kan lyssna på för tillfället. ”Peso”, ”Wassup”, ”Leaf” och ”Demons” är låtar som definierar 2011.

ASAP Rocky föredrar att blanda läsk med hostmedicin och jaga märkliga hipsterbrudar framför att svettas i timmar över sina texter – en förutsättning för att New Yorks stolta lyricisttradition ska föras framåt.

Han är, precis som Snoop, för cool för att bry sig men har likt honom så mycket karisma och känsla för beats och hooks att det spelar mindre roll (emellanåt önskar man dock att en D.O.C. kunde ha hjälpt till att skruva åt raderna tajtare, för hans swagger slirar tillsammans med hans rader… och det där Bone Thugs-flowet gör nog New York-rappare som inte heter Biggie Smalls bäst i att hålla sig borta från).

”Live Love ASAP” är till hälften fantastiska kompositioner och till hälften högkvalitativt utfyllnadsmaterial. Det handlar mycket om att röka weed och sippa lean. Och även om låtar som den battle raps-hektiska ”Brand New Guy”, den lärorika ”Houston Old Head”, den programförklarande ”Leaf” och den samtidigt känslomässigt härjade och kallt skrytsamma ”Demons” är mer genomtänkta textmässigt, så är det i slutändan produktionen som är behållningen.

De högsta topparna står Clams Casino för (minus den oinspirerade ”Bass” – de borde slängt på ”Uptown” istället och nog skulle den oförklarligt borttagna ”Grippin Woodgrain” ha avslutat skivan istället för den halvtrista ”Out Of This World”).

Clams Casino är gamets för tillfället största talang, här levererar han några av sina finaste beats hittills. Han inleder passande med den bombastiska ”Palace”, men tyvärr matchar inte Rocky de stora gesterna till fullo. Då är den Lyle-producerade ”Brand New Guy”, där han kickar jalapeño fram och tillbaka med Los Angeles-talangen Schoolboy Q över ett lika grandiost beat, mycket roligare att återkomma till.

Det blir mycket Houston- och Tennessee-inspirerat. Men som helhet ligger soundet närmare Cloud Rap, den löst avgränsade stil som Clams Casino har utvecklat tillsammans med främst Lil B och Main Attrakionz. Det är nerknarkat och långsamt, med djupa, effekttyngda ljudbilder.

Även den förut okände producenten Soufein3000 rör sig i samma landskap på ”Get Lit” och ”Acid Drip”. Lil B är närvarande både som uttalad och outtalad referens medan Main Attrakionz faktiskt tittar förbi på Clams Casino-producerade ”Leaf” (eller ”Take 1″ som den hette på deras ”808s & Dark Graps II”). Tillsammans med “Demons” är det mixtapets bästa spår.

ASAP Rocky ligger exakt rätt i tiden: ljudbild, kläder, affärsmodeller, nätvaro, beats, fotografer, gästverser – allt faller perfekt på plats runt honom. Han är inte Jesus och ingen ny Rakim, men ändå ljusår före de som tidigare fått epitetet “New Yorks hopp” – Vado, French Montana, True Life, A-Mafia, och alla andra – och hans debut är mycket roligare än Saigons nostalgiskt välkammade messiaskomplexalbum från tidigare i år.

Enligt trettioårsteorin tar det tre decennier för en tendens att återkomma i populärkulturen, och nu har rap nästan helt och hållet återvänt till en tidsperiod som inriktade sig på extravaganta kläder, relativ bögighet, sångblandad rap och swag-överdoser (har du sett ett foto på The Furious Five, eller pumpat en låt med The Crash Crew på senaste?). Men kom ihåg: 1982 anlände också ”The Message” och ”Planet Rock”.

”Live Love ASAP” är inte den perfekta debuten likt ”Illmatic”, ”Only Built 4 Cuban Linx” eller ”Doggystyle” – men här behöver å andra sidan inte någon karriär slösas bort på att försöka återskapa det fulländade förstlingsverket. Fältet ligger öppet. Harlem sitter på tronen, och det ska bli mycket intressant att se hur detta den svarta kulturens historiska centrum ritar om kartan till framtiden under de närmaste månaderna.

Lars Flysjö skriver i vanliga fall för bloggarna Brytburken och Livsformer.

Baby when you gotta sleep
Lay your head down low
Don’t let the world
Lay heavy on your soul
’Cause when you gotta sleep
You gotta sleep

Cool waves wash over me
Cool water running free
Lay your sweet hand on me
’Cause I love you
Love you
Love you