När började ditt klädintresse?
– Det var under tonåren. Jag fastnade för en lite proggig inriktning med arméväska och sånt. Annars fanns det inte så mycket att välja mellan i slutet av 70-talet. Det var mest brallor och en skjorta eller t-shirt som gällde. Sedan när jag blev intresserad av musik fick jag upp ögonen för modsen och den 60-talsinfluerade stilen. Jag tyckte att The Who hade väldigt fräcka kläder.

Vad var det du gillade med dem?
– Att de klädde sig ganska stramt och elegant samtidigt som de var galna som personer. Det finns likheter med det och en estetik som finns inom motorvärlden med deras tajta racingjackor. Attityder som är gemensamma för racingstjärnor och popartister.

På vilket sätt?
– Racingförare säger lite roligare grejer än hockeyspelare till exempel, som bara snackar om hur de ska vinna nästa match. De kan vara mycket mer elaka eller obegripliga.

Vem tänker du på då?
– Eddie Irvine (före detta Formel 1-stjärna). Jag var på en presskonferens i Italien där han skulle testa en ny Ferrari-modell. När han kom in för att träffa journalisterna satte han sig vid ett bord och började läsa en massa motortidningar mitt framför uppbådet. När han fick frågan hur han skulle vinna nästa lopp svarade han spydigt, ”det går väl ut på att jag kör snabbare än de andra”. Sen, när hans bil var redo att testas, lämnade han frågestunden helt sonika utan att tacka för sig. Strax därpå hörde man hur han tryckte gaspedalen i botten och körde därifrån. Det kunde lika gärna ha varit Mick Jagger eller någon annan rockstjärna i dag.

Docenternas första singel, ”Sven Jerrings röst” är en punkdänga. Hur kom det sig att ni inte fortsatte med den stilen?
– Vi gillade pop helt enkelt. Sen kom vi från villorna i Sollentuna. För oss hade det känts konstigt att sjunga plakattexter om att snutar är dumma i huvudet eller att vi inte fick vara på vår ungdomsgård. Det fanns också en bra popsväng väldigt tidigt med Elvis Costello och besläktade band. Är det någon grupp som Docenterna har liknat så är det The Undertones. Korta och snabba poplåtar som handlar mer om ”my perfect cousin” och sådana saker.

Joppe och en kopp choklad under tidigt 80-talet.

Så svarta skinnjackor och nitar var aldrig ett alternativ för er?
– Nej, för oss var det mer provokativt att ha en duffel, vit skjorta och slips och ändå se ut som fan i håret. Det finns en tidig bild där jag sitter på en vägkrog och ska dricka en kopp choklad. Jag har luggen över ögonen och är klädd i en skjorta med en tröja över och en slips som hänger på sniskan. Jag hade sovit i turnébussen med kläderna på och gått upp tidigt för att käka frukost. Det var verkligen en stil man kunde vakna i och ändå se cool ut.

Var det också ett ställningstagande mot punkmodet?
– Ja, fast mest var det en stil. Jag gillade punken och gick på mycket konserter. Vi hade ju ungefär samma publik som band som Ebba Grön, med mycket AIK-fans och så.

Vem är din stilförebild inom popen?
– Pete Townshend. Jag gillade hans korta jackor, att han ofta var elegant, och ofta hade något som såg helt fel ut. Som att han kunde ha vita kläder kombinerat med kängor. Han hade snygga gitarrer också, han kunde ha en hel radda med likadana guror på scenen som var numrerade, sånt är väldigt tufft.

Foto: Robin Haldert Joppe och en prislapp på Nitty Gritty

Såg du dig som en modsperson?
– Ja, och det var vi väldigt eniga om i bandet. Det präglade vår musik och hållning.

Hur har det format dig mer än det klädmässiga?
– Vi gjorde något själva av egen kraft som gick jävligt bra väldigt tidigt och det har gjort att jag vågat göra vad fan som helst i mitt liv. Det finns en frihet i det, att jag sitter och pratar med dig nu till exempel. Sen kan man göra massa andra grejer som kan gå åt helvete också, men då vet man ändå att man kan lyckas.

Hur klär sig svenska artister i dag?
– Tråkigt. Den enda som haft en egen stil de senaste 20 åren är Roger Pontare. Annars är det väldigt mycket ”rätt schyssta”, ”snygga” och ”trevliga” band. The Hives är i och för sig väldigt bra och medvetna. Det var någon som jämförde Howlin’ Pelle med en AD på en reklambyrå: han vet vad plattan ska heta, vilken layout den ska ha och hur de ska se ut på scenen. Sedan finns det band som är retro, som Fatboy, som kör en skön rockabilly-stil med uppvikta jeans. Det funkar och är något man kan åldras i.

Era texter är inte späckade med stilreferenser direkt. Men i ”Chick-e-chack” (Docent Död) sjunger du att du går med dina svarta lågskor ned till NK och drar till dig blickar. Vad är det för innebörd i den?
– Det är som många av våra andra låtar, en vanlig betraktelse som ändå betyder något. Det kan handla om kärlek, men det rör sig nästan alltid om andra saker. ”Chick-e-chack” kretsar mycket kring frihet, att glida runt och vara sig själv och registrera olika saker. Att någon har knarkat nu igen och att det kanske är bra, fast inte på lång sikt. Lite av en laissez faire-känsla som jag tror att folk kan tycka är ganska befriande. Skorna och ljudet när man går i dem är ett uttryck för det.

Räknar du dig fortfarande som ett mod stilmässigt?
– Nej, men jag har en förebild. Jag gick in i en affär i Östersund i somras och sa att jag skulle köpa kläder och att jag ville se ut som Fiat-chefen. Det är ju ingen som vet vem det är. Men han är perfekt för han har, till skillnad från de flesta andra italienska affärsmän, ingen kostym. Han kör med schyssta brallor, snygga tröjor och röker cigaretter. Sen skickar han ut skambud till den tyska regeringen och vill köpa Opel. Jag gillar den offensiva och lite provokativa stilen, det känns poppigt. Jag tänkte att så kan man åldras, med ”Fiat-chef looken” som ledsagare.

Joppe Pihlgrens tre bästa klädköp

1. ”En vit Stone Island-jacka som jag införskaffade för ett par år sedan. Enkel, strikt och i ett mycket speciellt material.”

2. ”Ett par mockasinliknande italienska skor som jag hade på 90-talet. De var väldigt lätta vilket jag gillar med skor, framför allt att spela i.”

3. ”Ett par snygga stuprörsbrallor som jag köpte i San Francisco. De var lite åt det neongröna hållet med svarta inslag som inte fanns i Sverige då, mot slutet av 90-talet.”

Joppes inköp på Nitty Gritty
En Stone Island tröja med zip och en Ralph Lauren-skjorta. Pris: 3890 kronor.

”Man måste lära sig att leva. Jag övar mig varje dag. Det svåraste hindret är att jag inte vet vem jag är. Jag trevar blint.”

Eva i “Höstsonaten” (Ingmar Bergman, 1978)

Det här skulle ha handlat om kanonisering.

Jag skulle ha skrivit något om hur de mest spännande riktningarna inom popmusiken gått från att hämta sin näring från djupt uråldriga soulsinglar, till att inspireras av endast något yngre proggskägg.

Och fram till i förrgår handlade all spännande ny kultur om naturromantik, så som den bland annat gestaltats av Heavenly Records-associerade sajten Caught By the river och vår svenska blogg Mind On The Run. Ty, ingen kunde längre förändra världen utan att ha läst författaren Roger Deakins andlöst vackra dagboksanteckningar i Notes from a walnut tree farm.

Så såg popvärlden ut.
Så såg popvärlden ut innan jag rasade ned i en bokstavssjukdom, ned i ett krossat hjärta och en blek hy trots att det var sommar utanför. Och det enda som räddade mig från ett totalt sammanbrott var två alldeles särskilda telefonsamtal och  Harold Melvin & The Blue Notes “Prayin”. Det enda som räddade mig var, återigen, modernismen.

En kultur som premierar sökandet efter skönhet, efter gud, efter dansgolvet, och som aldrig någonsin skulle tillåta sig själv att försöka laga hjärtan som gör ont med destruktivitet och gotiskt gnäll. För det är ju så. När vi befinner oss på botten av vårt personliga helvete, när orden inte räcker till, återvänder vi gärna till de mest grundläggande värderingarna.

Mina bestod – och består – av en ny  kostym, en ny frisyr (the french cut!) och att doppa tårna i det allra mest moderna jag kunde tänka mig: Ingmar Bergmans “Höstsonaten” och XX debutalbum.

Ah, XX.

Det är en debut som smular sönder alla de territoriella teorier jag älskar att omge mig med. Mer än någonting annat påminner den faktiskt om Barry Whites episka “I cant believe you love me”. Det alldeles rena tilltalet, den nyvakna känslan av att bli rufsad försiktigt i håret av den du älskar. Att förmedla den känslan är oerhört unikt under ett musikår som i rapporterna mestadels verkar ha handlat om små stökiga New York-män med mustasch.

– Jag tror det är enkelheten hos ett ljud eller en sångtext, eller enkelheten i din relation till en särskild sång som avgör om det är pop eller inte, sade gruppens sångerska Romy Madley-Croft till The Guardian tidigare i år.

Den italienske författaren Italo Calvino talade ofta om lätthet som ett av målen för hans skrivande. Du kan byta ut ordet “enkelhet” mot just “lätthet” i Romy Madly-Crofts ovanstående ord och närma dig XX vision: En popmusik som inte är rädd för att vara enkel.  Som inte räds något så simpelt som att sjunga om kärlek, som inte räds att försöka göra sånger lika vackra som de r’n'b-melodier de växte upp med.

Och – det här är viktigt – XX består av en knippe tonåringar vars uttryck är snarlikt det vi hittar hos alla de främsta verken under detta det sista år på 2000-talets första decennium.

Från Prefab Sprouts återkomst, via vår svenske Christopher Sander, till Whitney Houstons skakande return to form. Alla gör de musik som svävar över all den tungroddhet som popmusiken ständigt nedlusas med. Alla gör de musik som bygger på den allra ädlaste konstform jag vet: Gospeln.

I XX:s värld har det alltid “Been a while, and you’ve found someone better, but I’ve been waiting too long to give this up” (”Heart skipped a beat”).

I deras blott 19-åriga sinnen dör aldrig tron på att ligga vaken nätterna igenom och titta på skakiga vcr-tejper med den du älskar. Genom hela debuten går en spikrak linje ned till gospelpsångerskan Sister Rosetta Tharpes uråldriga inspelningar, där fattigdomen, gudstron och längtan efter ett drägligt liv skapade själva fundamentet som popmusiken fortfarande vilar på.

Det är samma inspelningar – trots att jag fördomsfullt utgår ifrån att ingen i hennes närhet hört dem – som är den direkta anledningen till att Whitney Houston på sin karriärs höst lyckats spela in några av de främsta sånger hon gjort. Sånger om sökandet, knullandet och känslan av att slutligen ha funnit den största kärleken av dem alla. Likt Sister Rosetta Tharpe och hennes efterföljare James Brown, Derrick May och Frida Hyvönen hämtar hon sin näring från själens allra mörkaste vrår och skapar en gnistrande regnbåge av färger.

Det är det som är gospel.

I Sverige har Christopher Sander  sakta sakta låtit sin karriär slå ut i en bukett andlöst vackra gospelballader – med den monumentala “Dina händer är fulla av blommor” i spetsen.  Tätt följt av hans jeansjacka. Det är också gospel.

Det inledande citatet till den här artikel, hämtat från nämnda “Höstsonaten”, är också gospel. Och som av en händelse går Paddy McAloon, Prefab Sprouts ideologiske ledare, hela vägen. Han ger slutligen ut sitt 17 år försenade temaalbum om, just det, gud. På albumet finns några av de mest träffande rader jag hört om mitt eget musiklyssnande.

För om jag skalar bort stressen, informationshetsen.  Om jag skalar bort viljan över att låta hela världen få veta att jag har en bukett white label-cdr-er med den allra modernaste av purple hemma, så återstår endast detta:

“Sweet gospel music – carry this boy towards the light”.

Paddy MacAloon, “Sweet gospel music” (2009).

Andra saker som också är gospel: Agnetha Fältskog – Wrap your arms (Villa Edit), Burial – Fostercare, Cyndi Phillips – Sacrifice (Vocal version), Erik De Vahl – The coloring, Falty DL – To New York, Harold Melvin & The Blue Notes – Wake up everybody,  Holland-Dozier -Holland – You took me from a world outside, Jean Adebambo – Believe in love, Liam Hayes & Plush – The White telescope, Milberg – For heavens sake, Moritz von Oswald – Pattern 1-4, SALEM – Frost, Skriet – Låt blommorna stå kallt, Raf Simons for Fred Perry, 3 Chairs – Roots of Detroit, Odds And Ends – Yesterday my love,  Terry Collins – I. L.O.V.E. Y.O.U.