“… att bombarjackor och kängor numera bärs av hipsters istället för sieg heilande skinheads, vittnar egentligen bara om att rasismen har blivit mer rumsren”.

Meningen tolkades av flera personer – bland andra radioprofilen Cissi Wallin – som ett angrepp på personer i Doc Martens. Flera hakade på och valde till synes frivilligt att undvika ledartextens uppenbara poäng. Docs upphör ju aldrig att vara den sista utposten att försvara för den som ersatt sin kulturella nyfikenhet med ett nytt kök. Ser ni inte, jag har fortfarande det. De flesta gamla subkulturer i Sverige har ju redan förpassats till något att konsumera vid sidan av teppanyakihällen.

Modernism, eller mods, har ännu aldrig hamnat där. Förvisso finns det en inte helt anspråkslös mängd gubbar i parkas som gjort sitt bästa för att förvandla även modernismen till en nostalgifest.

Men i övrigt pratar vi om en kultur som i över 40 år uppdaterat sig själv så många gånger att den aldrig riktigt förlorat sin plats i det kulturella samtalet. Det är inte någon slump att Sveriges överlägset bästa förlag heter just Modernista.

Därför glädjer det mig att skribenten – och min vän – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli ägnar ett antal tusen tecken åt att bena ut varför han inte gillar begreppet (det är en utmärkt text – läs honom gärna). En lika lång text om varför till exempel synthbandet Front 242:s fans borde klippa sig och skaffa ett jobb hade ju varit en rak spark mot den som redan ligger.

Men ännu ligger det inga utgångna klasar av blödande modernister längs Stockholms gator. Det beror på en enda anledning: att vi aldrig reducerat kulturen till ett smycke, även om det finns de som aldrig tycks vilja sluta hävda just det. Kulturen har alltid varit mer än det.

Det är ingen slump att just ordet mod fick en renässans i ungefär exakt samma ögonblick som Dansbandskampen hade premiär 2008. När resten av landet sjönk in i en nationalistisk dvala behövdes en motreaktion. Det fanns ett behov av en riktning som satte en ära i att alltid mentalt befinna sig någon annanstans, på en annan plats. Alltid med kepsen på sned.

Nåväl. Nicholas Ringskog Ferrada-Noli inleder sin text med ett citat av den brittiske författaren Paolo Hewitt. Hewitt hör till den gamla skolan – jag är till exempel övertygad om att han fortfarande kör scooter. Hewitt är, för att vara ärlig, inte heller en särskilt relevant journalist idag. Men han skrev en bok som var viktig för mig en gång.

”Modernism has longevity because it recognises two absolute facts. True style and quality never ever dates and that as long as there’s a money-go-round, there will always be someone wanting to dress up to fuck off a world that constantly wants to put you down”.

Citatet får Ringskog att “himla med ögonen av genans”. Men när jag läste det för första gången – det är många år sedan nu – i förordet till Hewitts bok “The sharper world” rös jag i hela kroppen. Det kändes som att jag äntligen var hemma. Som att jag hade hittat något som de andra – mobbarna, slagskämparna, bratsen – aldrig kunde ta ifrån mig. När jag blev grovt misshandlad i somras av fyra okända personer läste jag den raden om och om igen. Om och om igen.

Vem vet något om vad jag eller någon annan vill ha revansch emot? Vem värderar den viljan? Vem säger att den känslan slutar vara värd något efter 22? Det här är, vilket märks i mitt inledande svar till Nicholas, en mycket öm punkt.

Det finns en förståelig och ofta motiverad kritik mot vita lyckade mediemän som gör sig själva till underdogs. Men det fanns en tid när jag inte var en sådan person. Det fanns, som hos så många andra, en tid när jag var skit. Och jag tror att det är vore direkt skadligt att försöka glömma vem jag är och varför några rader i en bok en gång blev så viktiga för mig. Alla studietimmar, alla helgjobb, alla mina drömmar har jag investerat i ordet mod.

Jag vill inte föra den här debatten på en personlig nivå, den är värd ett betydligt högre anslag, men jag vill ändå verkligen ta chansen att påpeka subkulturens kraft för den som känner att han eller hon inte riktigt passar in.

Jag är också glad att jag – äntligen! – får chansen att berätta varför Andres Lokko, tillsammans med bland andra Eminem och Rei Kawakubo, betydde så mycket för mig som tonåring: För att han skrev om att vara rädd för att få stryk på ett tåg norr om Stockholm. Han från Jakan, jag från Akalla. Alla andra skrev om Ryan Adams.
Jag kunde, som det heter, relatera.

Nicholas skriver så här:

”Det som kultur gör med en är motsatsen till egoism. Man känner med andra. I den bemärkelsen är kultur politiskt, oavsett om det finns ett explicit dagsaktuellt politiskt budskap eller ej. Man löses upp i sina konturer lite, blir lite mindre av en ö, blir lite mer av en del av mänskligheten. Man blir mänsklig helt enkelt. (…) För en modernist är det annorlunda”.

Precis så enkelt och vackert är det. Det är heller inte annorlunda för mig. Men jag finner det en smula märkligt att Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, som ju sällan är så brinnande i sitt skrivande som när han kritiserar andra skribenter, konstaterar att man inte behöver positionera sig själv mot andra för att känna kärlek. Väljer du att skriva om kultur kommer du i någon mening att positionera dig. Det är ofrånkomligt.

Hela den här sajten är till exempel en reaktion mot den musikjournalistik som fördes i Sverige under 00-talets senare del, då alla av egen kraft förväntades hitta den musiken som förändrar liv. Den fanns ju på webben, fri för alla att finna! Den synen skapade en musikjournalistik med ett borttappat självförtroende. Texter som aldrig vågade stöta sig med någon.

Så förlorade musikjournalistiken sin relevans. Så började en hel generation skribenter istället att skriva om andra saker, om ämnen som var lättare att fakturera.

Att reagera mot ovanstående behöver nu för den delen inte betyda att man förvandlas till ett osympatiskt burdust ägg. Det går att skapa något för ens egen värdighets skull och fortfarande missionera för den kultur man älskar.

Tro mig, TMA existerar inte för att vi vill behålla Napalm Death, ASAP Rocky, Dirty Beaches, Inger Christensen, Erik Enocksson, Kreayshawn eller Bethlehem records för oss själva. Tvärtom – men få saker provocerar så många som att välja bort Drake. Vad jag vet är jag också den ende fasta skribenten som använder begreppet mod.

En sak har Nicholas helt rätt i: mod är grabbigt, precis som de flesta subkulturer. Precis som musikjournalistik överlag. Det är ytterligare några av de tendenser den här sajten försöker vara en motvikt emot.

Men det är i samma andetag värt att påpeka att mod också är en kultur som tagit ställning mot just de flesta av machoidealen. Helt plötsligt fanns det ju en grupp människor som satte en stolthet i att prioritera kläder före sex. Som inte klädde upp sig bara för att få flåsa potentiella sexpartners i nacken. “We dressed for ourselves, not even for the girls” som någon sa i en gammal BBC-dokumentär.

Att vara mod är i min värld att vara motsatsen till deltagarna i Neil Strauss bok “The Game” (sambanden mellan Londons gayscen på 60-talet och modrörelsen är för den delen också väldokumenterade).

Att vara mod innebär också i min version alltid att vilja kunna mer om Scum-manifestet och Judith Butler än om The Who. Att vara mod innebär i min bok att reagera mot strukturer, inte att underbygga dem. Och att aldrig sluta berätta om – och klä dig i – den kultur du älskar. Är det något jag har lärt mig är det att själva omnämnandet av kultur som du inte kan läsa om i Sonic irriterar.

Jag vill inte vara en del av ett heteronormativt grabbigt sällskap. Det är själva antitesen till min idé om kultur. Men jag tror att man gör det enkelt för sig om man reducerar den problematiken till en, låt oss nu vara ärliga, ganska liten klick personer i storstäderna.

Det förväntas alltid att man ska växa upp. Att man ska ta avstånd från det som en gång betydde mer än något annat. Men jag tror att en sådan syn är dålig för kulturen och jag tror att den är dålig för kulturjournalistiken. Jag är hellre en del av en kultur som betyder mycket för mig och förändrar den inifrån, snarare än att jag reduceras till en passiv åskådare. Jag börjar hellre jobba på bank än att fundera på om jag irriterar någon med att skriva ut Sara Abdel-Hamids namn.

Vi behöver våra grupperingar, de gör att vi anstränger oss lite mer. Annars reducerar vi vår kulturella tillhörighet till ett nostalgiskt inköp av ett par nya Docs att bråka om i väntan på nya Deportees. För min del får ni kalla den ansträngningen vad ni vill. I’ll stick to mine.

I övrigt har jag bara en anmärkning i marginalen: Andres Lokko är inte Sveriges meste modernist. Det är jag.

Häromdagen lyssnade jag på P3 dokumentär om Ny Demokratis uppgång och fall. Mycket av det som sägs, både från den tiden och nu, är häpnadsväckande – utspelas detta verkligen i Sverige, ”världens modernaste land”? Det kanske mest intressanta var ett uttalande av Carl Bildt efter valsegern 1991 där han varnar för risken att Sverige ska gå i Danmarks och Norges fotspår, där främlingsfientliga partier fått makt. ”Verklighetens folk, som de har utnämnt sig till, har marscherat in” säger Bildt. Arton år senare skriver Göran Hägglund en skamlöst populistisk drapa där han säger sig repressentera just verklighetens folk och utnämner kulturvänstern som roten till allt ont. SD:s Jimmy Åkesson är inte sen att haka på: ”verklighetens folk är ett bra begrepp – det ska jag använda”.

Historien upprepar sig. Det är en smula ironiskt, men i takt med att Sverige och världen blir alltmer globaliserat blir många också mer inskränkta och fördomsfulla mot det man inte känner igen. Högerextrema partier får mer och mer makt i Europa. Efter senaste valet till EU-parlamentet har de åter ökat sina mandat och är nu representerade genom elva länder.I Holland blev islamfientliga Frihetspartiet näst största parti, i Finland fick Sannfinländarna mandat tack vare en ohelig allians med Kristdemokraterna, och i England lyckades British National Party för första gången någonsin komma in i EU-parlamentet. BNP:s ledare Nick Griffins första kommentar var: ”Det brittiska lejonet har vaknat och dess vrål ska höras över hela världen.”

Man blir lite mörkrädd över den här utvecklingen, över människors ökade rädsla och uppdelning i ett ”vi” och ett ”dem” utifrån etnicitet och ursprung. Någonting säger mig att 9/11 är ett viktigt datum här.

Att omfamna all världens kultur är ett uppenbart uttryck för att man har ett mindre fördomsfullt sinne. Men det räcker inte med det. Som av en händelse kommer The Style Councils gamla ”Internationalists” upp i huvudet.

”If you believe you have an equal share
In the whole wide world and all it bears
An’ that your share is no less or more than
Your fellow sisters and brother man

Then take this knowledge and with it insist
Declare yourself – an internationalist!

If you lay no blame at the feet of next door
An’ realise this struggle is also yours
An’ that without the strength of us altogether
The world as it stands will remain forever

Then take this challenge and make it exist!
Rise up as – an internationalist!

If your eyes see deeper than the colour of skin
Then you must also see we are the same within
An’ the rights you expect are the rights of all
Now its up to you to lead the call

That liberty must come at the top of the list
Stand proud as – an internationalist!”

”Man måste lära sig att leva. Jag övar mig varje dag. Det svåraste hindret är att jag inte vet vem jag är. Jag trevar blint.”

Eva i ”Höstsonaten” (Ingmar Bergman, 1978)

Det här skulle ha handlat om kanonisering.

Jag skulle ha skrivit något om hur de mest spännande riktningarna inom popmusiken gått från att hämta sin näring från djupt uråldriga soulsinglar, till att inspireras av endast något yngre proggskägg.

Och fram till i förrgår handlade all spännande ny kultur om naturromantik, så som den bland annat gestaltats av Heavenly Records-associerade sajten Caught By the river och vår svenska blogg Mind On The Run. Ty, ingen kunde längre förändra världen utan att ha läst författaren Roger Deakins andlöst vackra dagboksanteckningar i Notes from a walnut tree farm.

Så såg popvärlden ut.
Så såg popvärlden ut innan jag rasade ned i en bokstavssjukdom, ned i ett krossat hjärta och en blek hy trots att det var sommar utanför. Och det enda som räddade mig från ett totalt sammanbrott var två alldeles särskilda telefonsamtal och  Harold Melvin & The Blue Notes ”Prayin”. Det enda som räddade mig var, återigen, modernismen.

En kultur som premierar sökandet efter skönhet, efter gud, efter dansgolvet, och som aldrig någonsin skulle tillåta sig själv att försöka laga hjärtan som gör ont med destruktivitet och gotiskt gnäll. För det är ju så. När vi befinner oss på botten av vårt personliga helvete, när orden inte räcker till, återvänder vi gärna till de mest grundläggande värderingarna.

Mina bestod – och består – av en ny  kostym, en ny frisyr (the french cut!) och att doppa tårna i det allra mest moderna jag kunde tänka mig: Ingmar Bergmans ”Höstsonaten” och XX debutalbum.

Ah, XX.

Det är en debut som smular sönder alla de territoriella teorier jag älskar att omge mig med. Mer än någonting annat påminner den faktiskt om Barry Whites episka ”I cant believe you love me”. Det alldeles rena tilltalet, den nyvakna känslan av att bli rufsad försiktigt i håret av den du älskar. Att förmedla den känslan är oerhört unikt under ett musikår som i rapporterna mestadels verkar ha handlat om små stökiga New York-män med mustasch.

– Jag tror det är enkelheten hos ett ljud eller en sångtext, eller enkelheten i din relation till en särskild sång som avgör om det är pop eller inte, sade gruppens sångerska Romy Madley-Croft till The Guardian tidigare i år.

Den italienske författaren Italo Calvino talade ofta om lätthet som ett av målen för hans skrivande. Du kan byta ut ordet ”enkelhet” mot just ”lätthet” i Romy Madly-Crofts ovanstående ord och närma dig XX vision: En popmusik som inte är rädd för att vara enkel.  Som inte räds något så simpelt som att sjunga om kärlek, som inte räds att försöka göra sånger lika vackra som de r’n'b-melodier de växte upp med.

Och – det här är viktigt – XX består av en knippe tonåringar vars uttryck är snarlikt det vi hittar hos alla de främsta verken under detta det sista år på 2000-talets första decennium.

Från Prefab Sprouts återkomst, via vår svenske Christopher Sander, till Whitney Houstons skakande return to form. Alla gör de musik som svävar över all den tungroddhet som popmusiken ständigt nedlusas med. Alla gör de musik som bygger på den allra ädlaste konstform jag vet: Gospeln.

I XX:s värld har det alltid ”Been a while, and you’ve found someone better, but I’ve been waiting too long to give this up” (”Heart skipped a beat”).

I deras blott 19-åriga sinnen dör aldrig tron på att ligga vaken nätterna igenom och titta på skakiga vcr-tejper med den du älskar. Genom hela debuten går en spikrak linje ned till gospelpsångerskan Sister Rosetta Tharpes uråldriga inspelningar, där fattigdomen, gudstron och längtan efter ett drägligt liv skapade själva fundamentet som popmusiken fortfarande vilar på.

Det är samma inspelningar – trots att jag fördomsfullt utgår ifrån att ingen i hennes närhet hört dem – som är den direkta anledningen till att Whitney Houston på sin karriärs höst lyckats spela in några av de främsta sånger hon gjort. Sånger om sökandet, knullandet och känslan av att slutligen ha funnit den största kärleken av dem alla. Likt Sister Rosetta Tharpe och hennes efterföljare James Brown, Derrick May och Frida Hyvönen hämtar hon sin näring från själens allra mörkaste vrår och skapar en gnistrande regnbåge av färger.

Det är det som är gospel.

I Sverige har Christopher Sander  sakta sakta låtit sin karriär slå ut i en bukett andlöst vackra gospelballader – med den monumentala ”Dina händer är fulla av blommor” i spetsen.  Tätt följt av hans jeansjacka. Det är också gospel.

Det inledande citatet till den här artikel, hämtat från nämnda ”Höstsonaten”, är också gospel. Och som av en händelse går Paddy McAloon, Prefab Sprouts ideologiske ledare, hela vägen. Han ger slutligen ut sitt 17 år försenade temaalbum om, just det, gud. På albumet finns några av de mest träffande rader jag hört om mitt eget musiklyssnande.

För om jag skalar bort stressen, informationshetsen.  Om jag skalar bort viljan över att låta hela världen få veta att jag har en bukett white label-cdr-er med den allra modernaste av purple hemma, så återstår endast detta:

”Sweet gospel music – carry this boy towards the light”.

Paddy MacAloon, ”Sweet gospel music” (2009).

Andra saker som också är gospel: Agnetha Fältskog – Wrap your arms (Villa Edit), Burial – Fostercare, Cyndi Phillips – Sacrifice (Vocal version), Erik De Vahl – The coloring, Falty DL – To New York, Harold Melvin & The Blue Notes – Wake up everybody,  Holland-Dozier -Holland – You took me from a world outside, Jean Adebambo – Believe in love, Liam Hayes & Plush – The White telescope, Milberg – For heavens sake, Moritz von Oswald – Pattern 1-4, SALEM – Frost, Skriet – Låt blommorna stå kallt, Raf Simons for Fred Perry, 3 Chairs – Roots of Detroit, Odds And Ends – Yesterday my love,  Terry Collins – I. L.O.V.E. Y.O.U.