När du dricker sprit börjar du gilla musik av känslomässiga, sentimentala anledningar istället för intellektuella. Du börjar gilla musik som påminner dig om hur du var när du var liten och fortfarande lycklig. Och det är på fyllan du plötsligt känner samhörighet med Morrissey-männen. Drick blaskig öl i mugg och du börjar svänga dig med begrepp som ”indie”, ”pepp” och ”tokdans”, vilket förstås känns obehagligt när det händer.

Dessutom är risken att du träffar en man eller kvinna att ligga med större än om du håller dig nykter. Detta är särskilt viktigt, eftersom liggandet upptar tid från viktigare sysslor, som att samla på dubstepsinglar. För mycket alkohol ökar dessutom riskerna för att du ska börja recensera vin i Nöjesguiden.

Jag förespråkar en mer asketisk linje, där dina pengar – oavsett om du tjänar dem, lånar dem, eller får dem som bidrag – går till skosnören i skinn, min frisör Anton på Salong Noir i Stockholm och Raymond Carvers oredigerade kärleksanteckningar.

Men det är också viktigt att komma ihåg att alkohol i små, lagom mängder i stället leder till bättre musiksmak. I sammanhanget är det förstås viktigt vilken alkohol vi pratar om. Du kan inte lyssna på lover’s rock utan att dricka Red Stripe direkt ur flaskan, lika lite som du överhuvudtaget inte kan dricka något annat än Ginger Ale till the 100% Pure Poisons modern soul-klassiker ”You keep coming back”. Det skulle bara se dumt ut.

Kultur som gör sig bäst till alkohol i lagom mängder:

Raymond Carver – Beginners (Bok)
Under ett totalt sammanbrott tidigare i veckan köpte jag Carvers oredigerade utkast till ”What we talk about when we talk about love” och höll dem tätt intill bröstet hela vägen hem genom snömodden. Det var det enda jag trodde skulle kunna hjälpa.

Seabear – We Built a Fire (Album)
Otroligt varsamt uppbyggd popmusik. Musik som närmar sig teorin om hur Big Star skulle kunna låta, bara de tagit mer intryck av isländska gejsrar i sin musik.

Keb Darge & Paul Weller Pres. Lost & Found Real R’n'b & Soul (Samling)
Ett helt oantastligt urval sånger, men av någon anledning kommer du ändå aldrig förbi Big Mama Thorntons inledande ”They call me big mama cause I weigh 300 pounds”. Det låter bara så kul.

Beach Fossils – Daydream (7”-singel)
Januaris bästa och barnsligaste popsingel.

Victor Démé – Victor Démé (Album)
Kom 2008, men jag upptäckte den här souliga slow-mo-funken först nu. Den är fullständigt bländande emellanåt.

Luxury Soul 2010 (Samling)
TMA-bekantingen Richard Searling är tillbaka med en ny skivsamling från hans utmärkta Expansion records. Som titeln avslöjar handlar det om den allra lenaste soulmusik. Men det är också en samling sånger som bekvämt kryssar förbi alla parmiddagar som försöker fånga in den och förminska dess innehåll.

The Ivories – Please Stay (7”-singel)
Jazzman återutger denna klassiska Northern-singel som tidigare varit extremt svåråtkomlig. Och det är en kulturgärning av episka mått – det är en sång som reser sig som en katolsk katedral mot himlen.

Ray Mang – Look Into My Eyes (B-sida, 12”-singel)
Glittrig långsam disco som inte gjorts bättre sedan Metro Areas debutalbum.

Om Unit – Light grids (7”-singel)
All City Records senaste släpp är en ûberhipp hipstrumental som långsamt vaggar av och an utanför en nedgången skolgård.

Martyn – Hear Me (Zomby Remix) (12”-singel)
Vi skulle kunna nämna Martyns FANTASTISKA Fabric 50-mix, men jag tror att vi gör bäst i att istället nämna den här lilla tolvan som fullständigt vibrerar av kvalitet. Det är traditionell wonky av finaste sort.

Victor Olaiya’s All Stars Soul International (Album)
Skivbolaget Vampisouls senare utgivning är en översikt på en av Nigerias största artister någonsin. Med sin trumpet som vapen skapade Victor Olaiya exceptionellt bra musik – mittemellan funk, soul och highlife. Vårens mest nödvändiga släpp, utan tvekan.

Dom – Jesus (Mp3)
Med en melodi likvärdig Yo La Tengos Northern soul-pastisch ”If it’s true” skapar amerikanska Dom en singel som med sin text om drömmar, längtan och tro på två minuter förklarar allting jag älskar med popmusik. När de sjunger ”Give me something to believe in” är det som att få transport till ett ställe där popmusiken aldrig slutar vara livsnödvändig.

Gigi – Someone Tell Me Please (Albumspår, Maintenant)
En kärlekssång om ren och klar kärlek, på eftermiddagen. Byggt på en melodi som siktar rakt mot Brill Buildings vackraste fyrverkerier.

För om man väl ger sig in i den helhjärtat finns det liksom ingen väg ut, då sitter man till slut där och budar bort halva sin lön på obskyra vinylsinglar på Ebay.

Några år när jag bodde i Göteborg i början av årtiondet var mitt andra hem klubbar som Soulastatic, Real Side Soul Club och Heathwave. Där fanns passionen, glädjen, gemenskapen, tron på musikens upplyftande kraft. I min nuvarande hemort Stockholm saknar jag motsvarande klubbar. Så även om northern/modern soul numera är rätt välkända fenomen så finns det alltid en ny generation som behöver upplysas. För det här lär de mig veterligen inte ut i de svenska skolorna.

Om ni fortfarande inte är helt insatta i vad det handlar om, kolla gärna upp t.ex. Isabels krönikor om weekenders i England eller Kristofers julmix som han la upp i bloggen häromdagen, där tre av fyra låtar är just northern/modern soul.

Det finns många grymma samlingar med musiken, men min bästa källa idag till obskyr soul idag är faktiskt Youtube. Här hittar man det mesta, och det är bara att klicka sig vidare till relaterade videos i all oändlighet (därmed inte sagt att allt är bra).

På Youtube finns även längre dokumentärer. Tony Palmers ”This England” om den legendariska klubben Wigan Casino är en obligatorisk grundkurs. Tyvärr är både ljud och bild kass, man kan köpa en remastrad dvd t.ex. här. Sevärd är också BBC 4:s dokumentär om ”soul weekenders”, som, om man bortser från Jazzie B:s mindre insiktsfulla kommentar om scenen som rasistisk, är en alldeles utmärkt snabbintroduktion till northern-kulturen som visserligen var som störst under sjuttiotalet, men aldrig, aldrig kommer att dö ut.

Åh, just det – keep the faith.

This England

Soul Weekenders

Den sista sevärdheten innan vi är framme – en gigantisk, rostig trålare som ligger som en harpunerad stålval ett hundratal meter upp från det långgrunda vattenbrynet. Efter att ha passerat kala slätter, nedlagda industrier och dyiga sandbankar, som för tankarna till Nick Broomfields Ghost, om det tjugotal illegala kinesiska arbetare som drunknade när de plockade hjärtmusslor vid Morecambe Bay, glider tåget till slut in på den sömniga stationen Prestatyn. Varma vindar får en att skala av sig den nordiska vinterjackan, regnimpregnerad efter tre hårda slaskmånader. I luften finns ett eteriskt stråk av vaknande vårblommor, ruttnande tång och hårdfriterad fish’n’chips.

Taxichauffören bär en fläckig t-shirt, grå sweatpants och fyrtio kilos övervikt. Han sitter inkilad i förarsätet med magen tryckt mot ratten och vi erbjuder oss att själva lasta in väskorna. Ur den knastriga radion skränar JJ Barnes”Our love is in the pocket”. I dessa delar av Storbritannien är northern soul lika vanligt och folkligt som svenska landsbygdens dansbandsörhängen. ”Pontin’s, eh?”, frågar han och torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. ”Yeah, it’s gonna be a good one this year, lot’s o’ people”. Han svänger in på parkeringen. På den stora gräsplanen ligger rad efter rad med kompakta radhuslägenheter, ett tjugotal längor totalt. Det är full lågsäsong, men just denna helg fylls vartenda rum.

”Hullo lovve, you’aright?”, hälsar en av de medelålders engelsmän som står i grupper och garvar utanför entrén, en cigarett i mungipan och en pint i näven. Männen har slitna jeansjackor, ölmagar och tunnhåriga hjässor, fruarna är mjuka i hullet efter decennier av brittisk snabbmat och uppklädda i 60-talsklänningar eller lågprisvaruhusfynd. Vi checkar in.

Vi har ätit pasta och burksås. Den lilla butikens färskvaror är inte att tänka på och matsalen är som att spela rysk roulett. Vi dricker billig konjak med damm på korken. Kassörskan log brett när vi köpte den. Klockan närmar sig nio och det är dags att gå de hundra meterna till huvudbyggnaden.

I stora salen. Moses Smith ”Girl across the street” dunkar med en vansinnesvolym och vi säkrar öronpropparna. Det är redan fullt ös. Det blankpolerade trägolvet i lokalen är stort som en inomhusfotbollsplan och över det rör sig de grovhuggna arbetarna med en glidande lätthet som bara femtio års dansträning kan ge. Det luktar pudrigt sött av talk, dammigt av säljarnas vinylskivor och skarpt av tusentals munnars spritångor. I den trettio meter långa huvudbaren står klungor och umgås. Inom några timmar kommer över tvåtusen människor att sprida ut sig över de fem dansgolven.

Vi sätter oss på läktaren och dricker John Smith. Framför dj-båset på scenen samlas gräddan av danseliten, slitna män och kvinnor i femtioårsåldern som blandar flytande fotarbete med golvmoves från breakdancen, kampsportsliknande highkicks och mångvarviga spins. Dessutom en och annan asiat som efter åratal av trägen träning utmanar dem på deras egen hemmaplan.

Klockan är ett. Stora salen är fylld till bredden och på scenen gör sig de avpolletterade soulartisterna redo att dra igång. Flera tusen människor väntar ivrigt. Som en åskknall brakar den första stämman ut i lokalen. The Magnetics är till åren, men med röster som åldrats som en fin whiskey, aningen mörkare och mer sonora studsar de mellan väggarna. I matchande vita kostymer, harmony group-fingerknäpp och synkroniserade dansrörelser levererar de en golvande version av £ 4000-singeln”Lady in green”.

Bobby Patterson, med axellångt afro, solglasögon, rutig fuskpälsväst och svart skinnkeps sjunger ”I’m in love with you”, med en raspig röst som känns som en välkommen käftsmäll. Han flinar, spexar loss på scenen och böjer sig ut över publiken och skakar tanternas uppsträckta händer. Det gemensamma medleyt avslutar konserten och applåderna vill aldrig dö ut. Sedan börjar dansen på allvar.

Det är måndag förmiddag. Sista låten ljöd klockan tre i natt, efter tre dygn av oförtrytlig fest. Utanför receptionen står en grupp engelsmän med varsin pint, lite slitnare, lite mindre högljudda. Man packar bilar och checkar ut. I raggig fuskpälsväst, skinnkeps och solglasögon kommer Bobby Patterson släntrande och styr upp ett samtal. Han garvar och strålar i kapp med den bleka vårsolen. ”The best weekender I’ve ever had”, säger han entusiastiskt på släpig Dallasamerikanska. ”Friday was my birthday, Saturday the most rockin’ concert since the sixties. Shiiiit.” Bobby går för att köpa helgens sista pint, hans hesa skratt ekar när vi går mot tågstationen.

Liten ordlista:

• Prestatyn northern & modern soul weekender : ”Another tremendous weekend of non-stop entertainment with FIVE arenas playing the whole spectrum of rare soul music, from the sixties to the present day!”
• Pontin’s = brittisk ‘holiday park’ (ungefär semesterby) för hela familjen
• Prestatyn = kuststad i norra Wales
• Weekender = helgfestival för soulmusik
• Northern soul = amerikansk 60-talssoul som föredrogs av arbetarklassen i norra England
• Modern soul = soul producerad efter 1969
• Spin = snurr i danssammanhang > Highkick = hög benspark