Flaming Tunes spelades in sporadiskt med ett par vänner till Gareth, i synnerhet Mary Currie. Det är en fantastisk skiva som låter väldigt brittisk, med spår av Robert Wyatt, Virginia Ashley och Young Marble Giants. Jag gillar den inte främst för det musikaliska, utan för den känsla den ger mig när jag lyssnar på den. Små instrumentala stycken blandas med små trasiga popsånger (som det mesta jag gillar). Som i »Breast stroke«.

Skivan gavs nyligen ut på vinyl av Blackest Ever Black. Den verkar dessvärre slutsåld, men här kan man ladda ned ett par låtar. Bland annat »Nothing on« som av någon outgrundlig anledning inte är med på skivan. Den är så bra att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Ett annat band som jag nyligen upptäckt, som även de härstammar från England och gjorde sin bästa musik under 80-talet, är Woo. Låt er inte skrämmas av deras minst sagt flummiga hemsida. Musiken de gör är så vacker. Jag har bara hört deras fyra första album. Drag City  har precis gett ut It’s cosy inside från 1989. Jag rekommenderar även skivorna Whichever way you are going, you are going wrong, Into the heart of love och A la luna.

Dessa album är inspelade av bröderna Clive och Mark Ives, mellan slutet av 70-talet och början av 90-talet. Det handlar framför allt om instrumental musik men sång förekommer då och då. Det är besläktat med den musik man kan höra på Flaming Tunes, men även med Durutti Column, Studio och Robert Wyatt. Här finns en färsk intervju där duon berättar om sin musik, när de blev signade av Cherry Red och att de hängde med Everything But The Girl och Five Or Six på 80-talet. Woo har även släppt en splitsingel med Nite Jewel för inte så länge sedan.

Se till att leta upp dessa skivor! Här får du en uppfattning om hur bra de är.