»I think I’ve gone mad, it was fun« sjunger PINS på titelspåret till sitt debutalbum Girls like us som släpps denna vecka. Bandet kommer från Manchester, är en kvartett och gör skitig popmusik med influenser från såväl sin hemstad som från samtida amerikansk indie. Det är hårt, okonstlat och tungt.

PINS debuterade med singeln Eleventh hour/Stay true förra året och har spelat i allt från övergivna kontorslokaler i Manchester till klubbar i England och Europa. De driver egna etiketten Haus of PINS där man ger ut likasinnade lo-fi-band på kassett och är något av anförare för ny brittisk gör det själv-pop.

Framför allt är PINS befriande osentimentala. På EP:n LuvU4Lyf som kom i oktober förra året varvar man ödsliga gitarrslingor med hamrande trummor och mässande rader som »I would die for you and I love you for life« (texter som för tankarna till ett annat Manchesterband, numera nedlagda WU LYF). På debutalbumet Girls like us är man självklara, fokuserade och visar upp en refrängstyrka som imponerar.

Musikaliskt är det popmusik med distorsion och frenesi som känns igen från brittisk 80-talsindie men som också delar drag med Hole och oljudsgarage som Crystal Stilts. Inga uppenbara nyheter, men det spelar ingen roll. Texternas direkthet, musikens tyngd och attityden i sångerskan Faith Holgates röst bär upp det mesta.

PINS tjafsar inte med några snygga instrumentala partier eller välformulerade slogans. De kör på och drivs framåt av lika delar kompromisslöshet, självinsikt och humor. De sjunger rader som »I made myself a liar, when I said to you I wasn’t tired« och manar fram sina låtar med ett dån som låter som en tegelvägg som rasar ihop. Det är ett ljud jag inte kan få nog av.

Annat bra.

White Poppy – White Poppy (album)
White Poppy är British Columbia-bon Crystal Dorval. På sin fullängdsdebut, släppt nyligen på Not Not Fun, gör hon drömsk popmusik med lager på lager av svävande melodier och ljud. Spår av Peaking Lights, tidiga My Bloody Valentine och Maria Minerva kan höras. Samtidigt växlar Crystal Dorval mellan reverbdränkta mattor, bubblande basgångar och ambienta landskap på ett sätt som hela tiden skickar lyckorus genom hela kroppen. Låttiteln »Emotional intelligence« kunde inte vara en mer träffande beskrivning av musiken. Ett utsökt debutalbum.

Vessel – Misery Is A Communicable Disease (EP)
Vessel skalar bort en del mörker och ger sin rytmiska och infallsrika sida mer spelrum. Resultatet: Tre låtar som studsar runt i sina egna flippade universum. Men som alla låter som om beatsen är instängda i en ventilationstrumma, fast beslutsamma om att ta sig ut. Förträfflig techno.

KK Null + The Noiser – KK Null + The Noiser (album)
En kultfigur inom den japanska experimentscenen tillika frontfigur i noiserockhjältarna Zeni Geva (KK Null) slår ihop sig med fransk kompositör och multimediaanarkist (The Noiser). Ut kommer ett album som vilar lika mycket på noise som elektroakustiska ljud, slagverk och lågmält knaster. En skiva som hela tiden är på väg dit man minst anar det.

Jaqe – »Oprah« (singel)
»Oprah« vibrerar av klaustrofobi. Det låter lite Death Grips, det skaver, Jaqe kvider fram orden. Det är en låt som inte vill passa in någonstans. Jag gillar det mycket.

Det var ljudet av ett tillstånd då man lutar huvudet mot fönstret och sluter ögonen, sätter lurarna i öronen och stänger världen ute. Kanske åker man förbi sin hållplats och hamnar tjugoåtta minuter på en ensam perrong. Och det är inte hela världen.

Men morgonen efter är aldrig rolig. Tankarna är förvirrade och oskarpa, timmarna från morgon till lunch till eftermiddag liksom trögflytande och hela befinnandet lite skitigt. Gårdagens låtar – kanske lyssnade vi aldrig ens på dem – sitter på ett diffust sätt kvar i kroppen. Men stämningen som hängde kvar i medvetandet på vägen hem har försvunnit.

Om också detta tillstånd har ett soundtrack tror jag att vi hör det hos Manchesterproducenten Andy Stott. På ep-skivorna We stay together och Passed me by och på albumet Luxury problems gör han just ett slags post-dansmusik, som på ett precist sätt skildrar svenska söndagar i mars.

Det är dansmusik som har varit festlig vid något tillfälle men som har trasats sönder och tappat all färg. Dansmusik för den långa och ensamma promenaden dagen efter, när man försöker gå bort från självförakt och misslyckanden med 100 steg per minut.

Här får tanken flöda fritt – om än inte stort – över asfaltsplaner och blöta gräsmattor, förbi 60-talshus i tre våningar och längs ett av E4:ans hårdast belastade avsnitt.

Minnen, observationer och planer finner stöd i omgivningen och försvinner i nästa sväng. Ibland stannar man upp, kör fast och börjar älta korta sekvenser. Hela tiden flyter musiken i lurarna upp och ner ur medvetandet; den vilar i hoppfullt fågelkvitter och drunknar i det bruna dånet från en lastbil på väg ner mot kontinenten.

Den här vardagliga smutsen, såväl i oss som omkring oss, blir byggstenar hos Andy Stott. På sina senaste skivor har han fångat upp stadsrummets organiska missljud med telefonen. Kanske är det inbromsande tåg i tunnlar och det sammanlagda och oförståeliga ljudet från byggarbetsplatser. Kanske är det något vi bara inbillar oss?

Det är ett sordinerat och lågfrekvent landskap, längs några av industrimusikens gränser och med liknande topografi. Elektronisk dansmusik är industriell i sig men här formas den också av förstörelsens negativa energi. Dammet, rosten och sprickorna, avgaserna och ljudföroreningen har fått tillåtelse att breda ut sig.

Fram till för några år sedan var produktionerna renare, både i ljud och uttryck. Tydligare techno, tydligare dubstep, tydligare dansgolv. Själv säger Stott att det handlar om mängden inspiration – från imitation till innovation. Men fortfarande hör vi spår av influenserna. Det är fortfarande bass, vilande på den tjocka matta som breddes ut mellan Kreuzberg och Karibien i mitten av 90-talet.

Bara det att de spänstiga rytmerna och den saftiga basen är svårt nedbrutna, och nedsvärtade. Nu haltar de fram i ett grått och konturlöst moln, där också skärvor av soul förgäves irrar omkring – röster som vill berätta något men som inte blir mer än spår från i går.

Det är ändå ett kultiverat landskap. Smutsigt och mörkt men aldrig kaotiskt och aldrig utestängande – kanske för att det känns så bekant.

Albumet Luxury problems, som gavs ut hösten 2012, öppnar i stället upp en välkomnande dörr och låter oss skymta ljuset. Till grådiset har Andy Stott hämtat sin pianolärarinna från tonåren, Alison Skidmore, för att sjunga ordlösa psalmer »någonstans mellan Theo Parrish och Sade«.

Precis i den musikaliska närheten finns Demdike Stare, några av Andy Stotts vänner och liksom han själv producenter från Manchester. Med bakgrund på brittiska dansgolv har de rört sig långt in i den spöklikt postindustriella värld som tidigare utforskats av Deutsch Nepal och Muslimgauze.

Här blir raspiga jazzskivor i tjocka buntar, toner från Mellanöstern och rena skräckscenarion något på samma gång futuristiskt och djupt förankrat i det förflutna, i mötet med klubbmusik.

Demdike Stare är tydligt urbana. Musiken förflyttar oss till megastädernas centrum, mitt i världen – Kairo, Bangkok, São Paulo – omgivna av både kontinenter och århundraden. Till det laddade ljud som uppstår ur friktionen mellan miljoner människor.

Det är en påträngande miljö och skuggorna kan kännas hotfulla. Men det är också ett rum som är häpnadsväckande och välkomnande, ett rum att upptäcka och förlora sig i.

Andy Stotts bleka vardagsrealism är inte lika suggestiv – inte lika färgstarkt svart. Den är sluten och melankolisk, snarare än utblickande och intresserad. Den är genuint urban – men kanske inte mondän. Glesa industriområden i stadens ytterkanter snarare än metropolernas sociala scener. Den är landskapet utanför flygbussens fönster på väg hem igen.

Söndag mer än lördag, baksmälla snarare än fest. Ensam, inte tillsammans. Inte bara grusade förhoppningar utan också den kalla insikten om att det inte är roligare än såhär.

Den är soundtracket till våra liv.

Andy Stott uppträder tillsammans med Holly Herndon, den 24 mars på Södra Teatern i Stockholm. Mer info här.

Omslaget till Wu Lyfs debutalbum ”Go tell fire to the mountain” är inte svart. Det är ett kollage där en gräsbrand klippts ihop med ett bergsmassiv och en blå himmel. Men musiken och känslan kring bandet väcker lite av samma fascination för det mörka och starka som pentagrammet gjorde i tidig ålder.

Wu Lyfs första spelning på svensk mark skulle ha ägt rum i Göteborgs Domkyrka under Way Out West. Men när kyrkoherden fick syn på beskrivningen av bandet på festivalens hemsida – ”Djävulen har hittat jobb för vilande händer och det varde mörker. Heil Satan.” – drog man öronen åt sig. Konserten flyttades till en annan lokal som blev fullsatt så snabbt innan spelningen att tumult uppstod. En mer lyckad PR-skjuts kunde bandet knappast ha önskat sig. Satan är i dag inte en hårdrockare. Det är fyra 20-åringar från Manchester. Med ett budskap som attraherar fler och fler.

Under det dryga året som Wu Lyf varit ett samtalsämne bland skribenter och bloggar har bandet gått från hemlighetsmakeri till att framstå som ett utåt sett ordinärt popband. Till en början nekade man intervjuer, gav mycket knapphändig information om medlemmarna och hade en märklig hemsida med kollageartade bilder och kryptiska meddelanden.

Första singeln ”Heavy Pop”/”Concrete Gold” släpptes i samband med lanserandet av Lucifer Youth Foundation, en sorts sidoverksamhet som enligt bandet själva startades för att hjälpa unga med lässvårigheter (och som fulländar bandnamnet: ”World Unite! Lucifer Youth Foundation”). Alla som köpte singeln erbjöds också ett medlemskap i rörelsen.

Lite senare kom det fram att bandets manager var en Warren Bramley som stod bakom reklambyrån four23 (med kunder som Reebok och Virgin) och som även jobbat med Tony Wilson på Factory Records. När debutalbumet var på väg började så Wu Lyf lätta på skynket och ge intervjuer. Då hade flera stora engelska och amerikanska musikmedier redan tävlat om att gå i taket över mystiken (snarare än musiken) kring bandet.

Så: Den förutsägbara logiken, en smart marknadskampanj följt av en viljelös musikjournalistik och allt gråa, sörjiga och tomma som den för med sig… Är det det som är ondskan i denna historia?

Lyckligtvis inte. Wu Lyf är ett ljus och en ung röst som är lätt att tro på när man hör den. Sångaren och keyboardisten Ellery Roberts skriker, kvider och sjunger säreget. Ofta går det inte att höra något av texterna. Det låter som en vokalist i ett blackmetal-band som försöker sjunga på franska.
Men rösten bärs upp av luftiga rena gitarrer och fantastiska melodier i ett hav av reverb. Det finns spår av tidig postpunk, Orange Juice, Spiritualized, Glasvegas, Vampire Weekend och något mörkt som strömmar ur Ellery Roberts orgel.

Orgeln är egentligen helt malplacerad. Den är så tunn. Som hämtad från en Church of Satan-mässa där medlemmarna bytts ut av ett gäng lajvare. Men tillsammans med Roberts förhäxade sång blir det något esoteriskt och lockande och övertygande över det hela. Någon som uttrycker sig med en stark tro på sig själv.

”The LYF initially existed as 4 kids calling out heavy WU longings for a place to call home, but now exists as a fluxus body of some 500 like mind kid believers. Together our voices grow bold; grow to question what we been told, Callin’ for the true note […] Joining the LYF has a cash flow value, but you don’t need to buy our $hit to be LYF. LYF is a dance to yr own big beat drum, LYF is broken voices calling have some fun.”

Texten är hämtad från Wu Lyfs hemsida och ger bakgrunden till Lucifer Youth Foundation. Det är en ungdomens rörelse. Som flirtar smart med en terminologi som skulle kunna höra hemma i en religiös sammanslutning. Och bara det känns faktiskt lite befriande. Att låna begrepp som ”troende” är ett annat sätt att skapa gemenskap på. Att förena individer, slå hål på bubblorna, bryta isoleringen. Jag vill tro att Wu Lyf tänker så. Jag bryr mig egentligen inte om huruvida några copyfingrar har petat i det. Det är vackert, och det väcker något bra. Något hoppfullt.

Lucifer i sammanhanget är inte en Satan i traditionell bemärkelse, utan: ”…it’s more Lucifer as an alternative. He’s a metaphor for light in darkness… Lucifer, son of the morning.”, som bandet berättar för The Quietus.

Estetiken, budskapet och tron på ljuset kan spåras till andra tidigare rörelser med ockulta förtecken. Som Thee Temple ov Psychick Youth. Ett löst nätverk grundat av medlemmar ur de engelska industribanden Psychic TV, Coil och Current 93 där grundtanken var att genom modern magi och paganism söka sitt sanna jag. Sin individuella kärna. Och försöka få klarhet i hur den hänger ihop med andras liv. En viktig person för T.O.P.Y. var poeten och ockultisten Aleister Crowley och dennes tankar om ”love is the law love under will.”, en filosofi med kärleken och viljan som grundstenar.

Wu Lyf tycks inte ägna sig åt ritualer eller magiska formler. De är ett vanligt band med vanliga instrument och en ovanlig sångare som tillsammans försöker formulera sin frihet och andras. Men hos dem finns en förståelse för kärleken som ett högt väsen. I videon till låten ”Dirt” visas bilder av demonstrationer, kravaller och folklig resning. Bilder som ackompanjeras av låttexten som blinkar som slagord över rutan: ”CAN YOU HEAR THE SOUND? ”OF THE KIDS ALL CALLIN.” ”WE RUN THIS TOWN.” ”GO TELL FIRE.” ”WORLD UNITE.” ”LOVE YOU FOREVER”. Men slagorden förstärker inte bilderna. De förstärker budskapet – själva texten – som förmedlas. Att det som händer i det inledande skedet inte är det primära. Det viktiga är istället det djupare som binder ihop oss alla: ”WORLD UNITE.” ”LOVE YOU FOREVER”.

Wu Lyf kommer inte att stanna. De vill fånga det intensiva, impulsiva och sedan återgå till anonymiteten. Eller göra något annat. I BBC:s tv-show ”The Culture Show” berättar bandet att planen är glasklar: ge ut tre skivor och sluta lagom till man fyllt 25 år. Som för att visa på en väg. Att sätta igång något och lämna det innan det vattnas ur. Det är en lika sund strategi som ett första avsked. Fyra hjärtan med ett utstakat mål. Beslutsamheten är nästan kuslig.

Eller som Ellery Roberts säger i inslaget: ”Keep ’em young”.

Foto: Popgunbooking.com

]]> http://www.throwmeaway.se/personligt/keep-em-young/feed/ 17 http://www.throwmeaway.se/artikel/some-kind-of-monster/ http://www.throwmeaway.se/artikel/some-kind-of-monster/#comments Wed, 14 Oct 2009 05:58:52 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=708 Med 27 album, över 50 olika sättningar och en produktion som sträcker sig från punk, kraut, rockabilly och pop till elektroniska ansatser, är The Fall ett av Englands mest mytomspunna band.

Sedan starten i Prestwich norr om Manchester 1976 har frontmannen och sångaren Mark E Smith styrt bandet och gjort det till en genre och företeelse i sig. Men de flesta av medlemmarna har inte stannat i gruppen mer än ett par år. The Guardian-journalisten Dave Simpson ville ta reda på varför.

Under fyra år letade han med ljus och lykta efter före detta gitarrister, trummisar och basister i Manchesterområdet. Och i slutet av förra året hade arbetet resulterat i boken ”The fallen – Searching for the missing members of The Fall”, där han samlat 45 medlemmar. Tidigare i höst kom en uppdaterad pocketversion med över 50 musiker som tidigare ”tjänstgjort” i bandet. Dave Simpson beskriver perioden som intensiv.

– Jag blev helt enkelt besatt av letandet och att försöka lösa hemligheten med The Fall och Mark E Smith, säger han på telefon från sitt hem utanför Leeds.

Allt började som en tidningsartikel i The Guardian för tre år sedan, och växte snabbt i omfattning när intresset visade sig vara stort. Framför allt från medlemmarna själva – som genom kartläggningen fick chansen att återförenas med gamla bandkollegor som de inte träffat på åratal. Några har till och med börjat spela med varandra igen.

– Mark E Smith hade ett starkt inflytande på dem. Det går uppenbarligen inte att vara med i The Fall, även om det bara handlar om en timme, utan att färgas av hans person, säger Dave Simpson.

Manipulativ diktator. Alkoholiserad misantrop. En frontman som är omöjlig att samarbeta med. Mark E Smith fick tidigt ett rykte om sig att inte vara någon större anhängare av banddemokrati. Hans syn på gruppen har istället handlat om att utsätta sina medlemmar för psykisk stress, kontroll och ibland rent outhärdliga situationer. Eller att utmana dem om vad de kan, för att få dem att tänka som han vill. Lite i linje med en disciplin av militäriska mått.

Foto: Kevin Cummins

– Mark brukar jämföra sina musiker med soldater i en pluton, om en av dem blir skjuten så finns det alltid någon som kan ta dennes plats, säger Dave Simpson.

I ”The fallen” är berättelserna om Smiths okonventionella metoder många. Gitarristen Ben Pritchard, som var medlem i sex år, gavs inget utrymme för att göra rockmoves på scenen utan fick stå ut med att få armbågar i ansiktet och drinkar hällda över sig.

Dave Bush, keyboardist i början av 90-talet, hade en liknande utsatt roll där hans instrument förvandlades till kaffeved vid upprepade tillfällen. Och i början av 2000 anlitade Smith managern Ed Blaney, enbart för att se till att bandet inte skulle ha roligt när de var ute på turné. Det är fängslande vittnesmål från en 30 år lång period om en bandledare som satt i system att forma sina musiker efter en minst sagt extrem typ av gruppdynamik.

Men den som väntar sig en lång rad av bittra uppgörelser med en gammal plågoande blir besviken. Nästan samtliga av karaktärerna i ”The fallen” är stolta över att ha varit en del av The Fall. Flera talar om tiden som en musikalisk höjdpunkt, och Mark E Smith som en man som fick sitt band att uträtta stordåd.

Dave Simpson ser likheter med en annan brittisk profil med auktoritärt sinnelag: den legendariska fotbollstränaren Brian Clough i Nottingham Forest. Clough var hårdför och skapade ett starkt lag av medelmåttiga spelare som lyckades i Europa under 70-talet. Hans gamla adepter pratar fortfarande om honom som deras ledare.

– På samma sätt rekryterar Mark musiker på puben som inte är speciellt duktiga och stöper dem till en grupp som ger ut hyllade album år efter år. Många av dem skulle inte tveka att gå med i bandet igen om han ringde upp dem.

Parallellen till fotbollsvärlden får också stöd i boken av Mark E Smith själv, som menar att det handlar om att hålla ”laget fräscht” och att ”byta ut anfallaren” till och från. Och även om han inte har sparkat alla som kommit och gått i The Fall, så har den psykiska påfrestningen gjort att många kastat in handduken självmant.

Men varifrån kommer detta behov av att styra utifrån en närmast sektlik form av psykologi? Dave Simpson kopplar en del av beteendet till Smiths syn på skapandet: att hela tiden skapa spänningar i bandet för att stimulera kreativiteten.

– De vet till exempel aldrig när de gjort bra ifrån sig, oftast säger han inget eller så berömmer han dem när de gjort en dålig spelning. De vet inte vad de ska tro och det håller dem hela tiden på tårna.

Trots sin ambitiösa undersökning är Dave Simpson osäker på om han har lyckats lösa gåtan Mark E Smith. Han kan inte heller svara på hur länge den nuvarande sättningen kommer att vara intakt.

– Mark säger att han har mjuknat. Men senaste gången han sa det hoppade hela hans band av mitt i en öken i USA.

Fakta

• Mark E Smith är 52 år. Innan han grundade The Fall var han hamnarbetare i Manchester.
• Historierna om hans oberäkneliga beteende är många. Det sägs bland annat att han gömde bandspelare på sina medlemmars hotellrum för att kolla om de baktalade honom, band som sedan spelades upp på turnébussen. När ”The fallen” släpptes i höstas sågs Smith sitta på en pub och läsa boken samtidigt som han rev ut sidorna och eldade upp dem en efter en.
• Hittills har 27 album släppts (samt en mängd liveskivor och samlingar), varav det senaste, ”Imperial wax solvent”, kom förra året. En 28:e skiva ska ges ut i januari 2010 på engelska indiebolaget Domino.
• I den nuvarande sättningen ingår Smiths fru Elenor Smith på keyboards. Hon har varit medlem sedan 2002.
• Den legendariska radio-dj:n John Peel (som avled 2004) var en av bandets största fans och beskrev The Fall som ”always different, always the same”.
• I den uppdaterade pocketversionen av ”The fallen” där över 50 musiker har letats upp, återfinns bland andra den kultförklarade trummisen Karl Burns. Den finns att beställa från bland annat Adlibris.
• Senaste att få foten var managern Alan Wise som fick sparken i juli i år, efter att det påståtts att han hade förskingrat biljettintäkter vid en spelning i Manchester.
• Se Mark E Smith läsa upp fotbollsresultat i engelsk tv.