Omröstningen består av en lång lista med svarsalternativ som går ut på att Megan antingen ska skriva olika typer av texter, vara ens bästa vän eller ha sex med en. Eftersom jag hör till dem som har svårt att ta beslut borde alla alternativ göra mig kluven. Istället framstår ett av dem som så självklart att det känns som att jag får en uppenbarelse när jag läser det. Jag klickar på alternativet för att Boyle ska sluta liveblogga och lägga allt krut på att skriva en roman.

Jag hamnar på resultatsidan och ser att alternativet »skriva en roman« ligger överlägset i topp. Det har dubbelt så många röster som tvåan, »att sluta knarka«, och långt fler än alla alternativ som inbegriper livebloggande. Det känns märkligt med tanke på att den rörelse Boyle brukar anses ingå i, »alt lit«, inte direkt är förknippat med solitärt skrivande.

Poeten Megan Boyle, 27 år, annonserade att hon skulle börja liveblogga i mars 2013. På twitter skrev hon att hon trodde sig agera bättre utan ett privatliv. Hon hade inget jobb, inget socialt liv och lyckades aldrig genomföra de projekt hon drog igång. Om hon började publicera allt hon gjorde och tänkte samtidigt som hon gjorde och tänkte det skulle hon kanske sparka igång både livet och skrivandet. Sedan dess har hon publicerat uppskattningsvis fyra tusen sidor text medan hon suttit i bilen, på toaletten, i sängen och i knarkarkvarten.

Det är ingen slump att det är Megan Boyle som har tagit dagboksskrivandet till en ny nivå. Hittills i sitt författarskap har hon varit besatt av att inte försöka. Hennes mål har varit att hennes texter ska ha tillkommit av en annan anledning än att det ska handla om konst – som om de bara var stenar hon plockat upp från marken och publicerat. Hon har dessutom haft sådan skrivkramp att det enda sättet för henne att ens uttrycka något har varit att skriva allt hon tänker på för stunden, göra det snabbt och oredigerat.

När hennes en gång lustfyllda twittrande började kännas kravfyllt startade hon ett oredigerat twitterkonto. I en intervju i Alt Citizen (5 aug 2013) konstaterar hon att det oredigerade kontot är mer populärt än hennes ursprungliga, bearbetade. Genom att vägra att redigera sina infall har hon lyckats bryta ner självcensuren och hitta ett avslappnat förhållande till twittrandet. Hennes läsare har tagit till sig det och föredrar uppenbarligen det flummiga framför det perfekta. En antites till det klassiska »writing is rewriting«.

Alt lit kallas den amerikanska, litterära rörelse som använt nättidningar och sociala medier för att publicera texter och marknadsföra sig. Skribenterna förekommer både digitalt och irl, och deras utsagor är ofta anti-estetiska, diskbänksrealistiska och självironiska.

Precis som många andra författare inom alt lit började Megan Boyle sin karriär på nätet genom att få texter publicerade i nättidningen Thought Catalog. I oktober 2010 publicerade de hennes essä Everyone I’ve Ever Had Sex With. I den räknar Boyle upp alla personer hon har haft sex med och beskriver hur det var. Som så många andra essäer inom alt lit är den skriven i listform. Everyone I’ve Ever Had Sex With ingick sedan som en dikt i Boyles första och hittills enda diktsamling, selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee.

Som titeln antyder består den av texter som Boyle skrivit i sin blogg men av olika anledningar sparat som utkast. Idén tycks vara att texter som varit för dåliga, pinsamma eller för provocerande att publicera i slutändan faktiskt är mer intressanta än de som har blivit det.

selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee publicerades i november 2011 på Muumuu House. Förlaget har på kort tid blivit det mest inflytelserika och creddiga utgivarna inom alt lit-världen, vilket förmodligen främst beror på att det grundades och drivs av författaren Tao Lin. Han debuterade 2006 och har publicerat så mycket poesi, prosa, essäistik, konst och personliga marknadsföringskampanjer både fysiskt och digitalt att det ibland verkar som att han skapat alt lit-rörelsen på egen hand.

På sitt förlag ger han ut folks gamla blogginlägg, utvalda twitterinlägg (en modern variant av så kallade utvalda dikter), mailkonversationer, tumblr-noveller och liknande. Ett kriterium för Muumuu House är att det de ger ut ska ha skrivits på andra ställen innan och bara för skojs skull, inte för att bli utgivet. Förlaget tar inte emot manus.

Tillsammans med Lin har Megan Boyle också filmbolaget MDMAfilms där de släpper dokumentära filmer som de spelat in på sina MacBook-datorer. I princip har det inneburit att de filmat sig själva och deras kompisar medan de tagit droger. Perioden då bolaget var aktivt och då Boyle och Lin spontangifte sig i Las Vegas (de separerade efter ett par månader) skildras i Taos minst sagt drogspäckade roman Taipei.

Genom att filma, publicera och skriva om varandra har flera av skribenterna inom alt lit skapat en kult kring sig själva. Några exempel: Tao Lin följde upp Megan Boyles selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee med sin egen essä Every Time I’ve Had Sex With Megan Boyle, Pt. 1 of ? på Thought Catalog. På samma sajt publicerade Spencer Madsen, som driver förlaget Sorry House, essän Every Time I’ve Interacted With Tao Lin. Boyle recenserade Taos lägenhet för tidningen Vice, där de båda varit krönikörer.

För samma tidning skrev Marie Calloway, som slog igenom med den självbiografiska novellen Adrien Brody på Muumuu House, novellen Jeremy Lin. Både Jeremy Lin och Adrien Brody ingick sedan i Calloways sexspäckade novellsamling what purpose did i serve in your life, som kom ut på essäisten Giancarlo DiTrapanos förlag NY Tyrant tidigare i år.

Kan du din litteraturhistoria vet du att det redan funnits en grupp amerikanska, drogliberala hipsters som namedroppar sig själva och ogillar att korrekturläsa.

Det som skiljer Megan Boyle från 50-talets beatniks är att de sistnämnda sökte äventyr och skrev snabbt för att de hade så mycket viktigt de ville berätta för världen. Boyle uppehåller sig kring att ha långtråkigt, att sitta på toaletten och att twittra på mobiltelefonen. Hon har ingen ambition att skriva viktigheter eller att tala för en hel generation.

Den 1 september avgjordes omröstningen på Megan Boyles liveblogg. Som en följd av utslaget kommer hon nu att fokusera på romanskrivande och nedprioritera bloggen. Jag tror inte att ni ska tacka mig för min del i detta. Jag tror nämligen att jag bidragit till att förstöra det vackraste, coolaste och råaste skrivprojektet under 2013.

– Prick up Your Ears – John Lahrs klassiska biografi över Joe Orton (som just hade skrivit ett manus åt Beatles när hans älskare slog ihjäl honom med en hammare). Jag har också Der Keller: Eine Entziehung av Thomas Bernhard på tyska. Den läser jag inte direkt. Kollar citaten för att se om översättningen till svenska stämmer.

– Jag har även läst en biografi om Nina Simone (som jag älskar) och avfärdat Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet på grund av författarens avlägset svävande sätt att beskriva människorna i berättelsen. Inte min stil. Min bästa bok den här sommaren är helt klart Huset vid flon, skriven av Kjell Johansson – så fantastisk att jag vill ropa, skrika högt och skriva i versaler när jag ska beskriva den. Jag fick ett tummat exemplar av min gammelfarbror Björn och hans fru Ilse, som jag träffade och fick lära känna varandra först denna sommar. De är runt 80 år och har uppenbarligen världens bästa boksmak.

– Huset vid flon är en viktig bok om klassamhället och vad det verkligen innebär: utsattheten och hur man försöker handskas med den. Att läsa den är att känna smärta, klump i magen, självrannsakan och skratt. Den handlar om Kjell Johanssons egen familj, om hans uppväxt i Midsommarkransen på 40-talet. Alla, verkligen alla, borde läsa denna bok!

Bodil Malmsten är återhållet laddad. Men hon följer också sin närmaste omgivning. I sitt kvarter ser hon barn som gungar i parken och årstiden växla. Hon åker kollektivtrafik och samlar rabattremsor innan de slutar att gälla. Framför allt bor hon i en bostadsrätt i centrala Stockholm och ser en person i sin närhet som inte tycks bo någonstans. En person som har sina saker på en varuvagn från Hemköp och som dricker kaffe ur en pappersmugg.

Vardagen kommer nära i Bodils noteringar. Liksom i föregående loggböcker plockar hon upp detaljer och får dem att säga något om det som sker på ett större plan. En tidsanda. Denna gång är texterna något längre. Och de är inte bara formade av det som pågår, utan även av »det stora obegripliga«. En bortgång.

Bodil Malmsten ska gå vidare. Just nu arbetar hon med en nyöversättning av den engelska dramatikern Joe Ortons (1933-1967) pjäs Vad betjänten såg (originaltitel What the butler saw). En farsartad svart komedi som Bodil jobbade med redan under tidigt 80-tal. Då var det för tv-teatern. Nu är uppdragsgivaren Stockholms Stadsteater där pjäsen har premiär våren 2014. Samtidigt har bloggen Finistère lagts ned till förmån för andra projekt.

Bodil bor i en tvåa. Hon har ett höj och sänkbart skrivbord, en orange fåtölj och en liten hall med en grå pall. Jag åker hem till henne med ett gäng frågor.

I din senaste bok Så gör jag, om skrivandets och läsandets konst, skriver du att författaren är dubbelgångaren du själv blev när du började ge ut böcker. Nu ger du ut din sista loggbok, är det dags att lämna denna dubbelgångare?
– Ja, så till vida att jag aldrig mer kommer att skriva något där jaget kan blandas ihop med mitt riktiga jag. Är det skrivet i jag-form så kommer det inte att vara någon som liknar mig. Det här har jag tjatat om så till den grad att Lasse Sundh (formgivare, fotograf och kollega till Bodil, reds anm.) driver med mig om det.

– Så fort det är nedtecknat är det skrivet. Jag redigerar mig själv jättehårt när jag skriver, det ska inte vara några privata grejer. Nu blev det så ändå eftersom jag drabbades av en fruktansvärd sorg under den period jag skrev den nya loggboken. Men den börjar och slutar med att den karaktär som skulle kunna likna mig inte är jag i mina kommande böcker. Enough with that!

Hur känns det?
– Jättebra! Det är bara mitt beslut. Jag har bestämt mig för att inte skriva något på beställning. Men översättning är kul.

Varför är det jobbigt att skriva på beställning?
– Det är fruktansvärt, jag tycker att det har blivit värre och värre med åren. Att man ska leverera något. Jag tror jag höll på i tre månader enbart med en text till Arena om de kriminalserier jag tittar på. Jag överarbetade och överarbetade och till slut visste jag inte vad jag gjorde.

– Framöver tänker jag skriva först. Finns det något skrivet så vet jag att jag har möjlighet att få det publicerat. Jag tycker mer och mer att lusten försvinner när det blir ett tvång.

– Sedan kommer det förr eller senare en dag när man måste bestämma sig, för att boken ska ut i ett omlopp. Då måste det finnas någon slags hållpunkt. Det är klart, när man publicerar böcker helt själv framöver så…

Ser du en sådan framtid för dig, att publicera själv?
– Nej, jag orkar inte det. Jag kommer att ge ut på förlag så länge jag skriver böcker. Men jag kommer att göra mycket annat. Jag ska göra en podcast, med mycket musik.

Som ska heta Finistère?
– Nej, Finistère ska jag lägga ned. Det räcker nu, det är snart sju år sedan jag bodde där. Det blir fel att fortsätta. Det är bara ibland när jag skriver som jag tycker att jag har täckning för viss kritik av det svenska samhället, för jag vet att det fungerar i ett samhälle där jag har bott, i Frankrike. Jag vet hur det funkar där vad gäller det offentliga och inom vården.

– Ett exempel: Jag ramlade och slog mig för ett och ett halvt år sedan. Jag slog sönder bäckenet, ett litet fall som orsakade stor skada. Numera måste man slåss för att få röntgas i Sverige, man måste insistera. Jag fick ett antal röntgenundersökningar. Men i dag är det inte självklart att en läkare har tillgång till de röntgenplåtar som tagits fram av en annan läkare. I Frankrike och även i Spanien har man själv sina egna röntgenplåtar. Men här är det bara ineffektivt och vansinnigt. Jag vill egentligen inte prata om det. Men jag kan göra det för jag är inte bara en sur kärring som kommer och gnäller på vårdcentralen. Jag vet att ett husläkarsystem kan fungera perfekt.

Då måste det vara ännu mer frustrerande att se en apparat som är helt fragmentiserad och i sönderfall?
– Ja, detsamma gäller apoteket. På mitt närmsta apotek har de aldrig hela min medicin, jag får bara halva receptet.

– Den här Orton-pjäsen som jag översätter nu (Vad betjänten såg, reds anm.) utspelar sig på en psykiatrisk klinik där alla anklagar varandra för att vara tokiga. Och så resulterar det i att de beter sig vansinnigt. Men här är det ingen som ser att det är vansinnigt, eller var och en ser sin lilla bit.

Din nya loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig är inte kronologisk på samma sätt som de andra loggböckerna. Det är lite längre romanartade texter i olika block om det som händer i din omgivning i Sverige. Kunde den ha varit något annat än en loggbok?
– Ja, allting som jag skriver kommer ur mig och är någonting som jag har sett. Ibland så är det jag skrivit i noveller, romaner, dikter och även pjäser något som passerat genom en annan person. Jag håller sedan runt femton år tillbaka på med en bok som heter Edvard. I den har han ett personlighetsdrag som jag blir mer och mer medveten om ju äldre jag blir. Han har sett det hos sig själv.

Vad är det för drag?
– Det säger jag inte. Jag vill inte att man ska veta det när man läser om honom, att det är mitt drag! Det är samma som med de andra böckerna i trilogin, som i Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån och Nästa som rör mig. Det är de mest otippade dragen.

I det fallet kan man säga att författaren inte skymmer det skrivande jaget?
– Exakt. Jag är så otroligt trött på det. Det handlar mycket om att jag i början av min karriär var väldigt medial, för jag förstod inte vad det innebar. Det var inte vanligt vid den tidpunkten. Men nu måste man ha en front, eller så får man vara som J.D. Salinger, och inte säga något.

Nu när du släpper loggboksformatet och Finistère, blir romanen om Edvard ditt huvudprojekt?
– Jag tänker inte i projekt längre. Jag ska göra lite olika saker som sagt. Nu gör jag den här översättningen. Jag gillar att översätta. Klas Östergren sade en så himla fin grej. Han skriver tv-manus på Kerstin Ekman nu (hennes roman Händelser vid vatten, reds anm.) och menar att det bästa beröm han kan få när det är klart är att det inte märks att han har gjort jobbet. Så vill jag att det ska vara.

– Jag vill förstå Orton, jag har hållit på med honom i trettiofem år snart. Om han hade varit svensk och om de här förutsättningarna hade varit i Sverige, vad skulle han ha sagt på det här omöjliga språket? Han skriver sina meningar på ett sätt som låter stolpigt för oss. Hur kan jag utan att våldföra mig på honom få det talbart?

Du har gjort flera översättningar av Joe Ortons pjäs. Utgår du ifrån någon av de tidigare eller gör du en helt ny?
– Jag gör en helt ny. Pjäsen är inte lättvindig, den är helt baserad på klassisk fars. Som gamla brittiska 1700-talspjäser där allting är som Feydeau, fast tidigare (Georges Feydeau, fransk 1800-talsdramatiker känd för sina farser, reds anm.). Den är väldigt fräck.

Det låter som Alan Ayckbourn?
– Nej, det är mycket råare. Alan Ayckbourn är en light-version av det. Det är korta små repliker som träffar direkt. Jag såg The Sopranos igen, en serie som har ett fruktansvärt bra manus, och vissa av de replikerna är Orton rakt av. Det är samma nivå. David Chase (The Sopranos skapare, reds anm.) måste ha läst Orton eller sett någon pjäs, även om han inte är mycket spelad i USA.

På tal om The Sopranos, James Gandolfini dog i juni endast 51 år gammal. Vad betydde han för dig?
– Mycket. Det här låter säkert übersnobbigt men jag såg honom faktiskt på teaterscenen, i pjäsen God of Carnage på Broadway i New York. Han spelade huvudrollen och Jeff Daniels var med och två kvinnor som var lika kända (Hope Davis och Marcia Gay Harden). En fantastisk ensemble i en ganska dålig pjäs. Gandolfini var oerhört bra, han hade en enorm närvaro och höjde det ganska skraltiga materialet.

– Vid den tidpunkten pjäsen gick var det en historia i amerikansk media om Jerry Seinfelds fru som var inblandad i någon dispyt om en kokbok hon hade publicerat. Hon var anklagad för plagiat. Strax innan föreställningen ska börja kommer Seinfeld och frun in i salongen. Alla blir tysta – och så sätter de sig på bänkraden framför oss! Då tänkte jag att jag inte kommer att kunna koncentrera mig på pjäsen för att jag bara kommer att titta på hur Seinfeld reagerar och vad han gör. Men när Gandolfini kom in på scenen blev han det självklara blickfånget, han var så stor i sitt skådespeleri.

– När han dog så handlade inte bara om The Sopranos för mig utan också om den enorma gestalten på den där teatern.

Det har varit sommar och folk har varit lediga. När jag har frågat dig om du haft en skön och ledig helg brukar du alltid svara att du aldrig har ledigt.
– Ända sedan Den dagen kastanjerna slår ut… har jag återkommit till det: »trevlig helg ekar det i korridorerna på Dramaten«. Trevlig helg? Vad är det för trevligt med en helg, förutom att folk inte hör av sig och man slipper svara på frågor? Helgen i sig betyder inget för mig, men jag låter andra ha helg såklart.

Men när det är en så påtaglig period av ledighet som det är under sommaren, i en stad som Stockholm, vad tycker du om det?
– Jag tycker det är underbart att det är så mycket turister i Stockholm i dag. Då blir det inte lika tomt som det var förut under somrarna. Jag bodde i Vasastan under en period och då kunde en söndag i juli kännas som att en atombomb hade slagit ned. Det var kusligt. Men när jag åkte tunnelbana häromdagen var det flera som pratade andra språk än svenska. Det var franska, engelska, ryska – jag tycker det är jättekul.

Förhållandet arbete och ledighet, reflekterar du något över det?
– Nej, jag hinner inte reflektera. Jag kör bara på och skriver, jag vet att jag mår bättre om jag skriver även om det inte blir något av det. Att jag ägnar mig åt mitt någon timme varje dag. I det dyker det också upp mycket som är oinbjudet. Jag trodde till exempel att den här loggboken skulle bli väldigt politisk, men sedan märkte jag att det blev skrikigt och gällt.

– Jag menar, det är väldigt många saker som är fel i Sverige just nu, allt från tågen till hanteringen av Slussen. Nu är det en del politik i boken, ett kapitel som heter »Riskkapitalisk-kapitlet«, en del om Slussen och sedan lite om Nuon-affären (Vattenfalls köp av det nederländska företaget Nuon, reds anm.). Men först trodde jag att det bara skulle bli ilska.

Jag känner igen det där, när man läser om och upplever oegentligheter och går omkring med en olustkänsla i kroppen. Men så ska man försöka kanalisera det och det går inte.
– Det blir så smått jämfört med hur det känns. Man skulle framstå som en idiot som står och gapar på ett isflak.

Ja, och det kan jag bli nästan ännu mer uppgiven över. Att ha den känslan, och att den kommer av att det inte finns några direkta diskussioner som förs och som man bara kan haka på.
– Johan Croneman (tv-skribent på Dagens Nyheter, reds anm.) skrev för inte så länge sedan att han hade sett Bengt Göransson på tv där han hade pratat om tillståndet i samhället i dag, och formulerat det på ett väldigt enkelt sätt. Och då är han drygt 80 år. Att inte de yngre säger något!

– Men jag tror att det finns ett stort vilande raseri. Problemet är att det inte finns något uttryck för det eftersom skiten ligger ovanpå och flyter.

Sedan kan saker som inte är uppenbart politiska ses som politik också. Att du skriver om andra saker i din bok i en tid då det finns skäl att vara väldigt arg är en annan slags reaktion till exempel. En kärlekssång kan vara minst lika mycket politik som en politisk sång.
– Ja, allting är politik. Som att jag skriver om min bostadsrättsförening som ett praktexempel på representativ demokrati, för att styrelsen sköter det och man litar på dem. Den är tusen gånger bättre än hur hela landet är skött. Samtidigt är den demokratin bara för dem som kan ta den här typen av brutala bostadslån, det är ytterligheter.

Vi tar en kort paus. Bodil tar en cigarett.

– Jag är dålig på att röka, jag har aldrig blivit någon rökare. Jag är inte missbruksbenägen. Jag har aldrig gjort något roligt. Eller det har jag, fast på andra sätt. Men inte så där överdrivet. Jag är så lagom.

Saknar du att du inte gjort något överdrivet?
– Nej, man är som man är. Jag vet inte hur det skulle vara. Jag fick en massa morfin när jag hade ramlat och skadat bäckenet. Men jag blev varken lycklig eller galen, trots att jag fick dropp med morfin och morfinpiller. Men det var verkligen en besvikelse. Det var inget för mig tydligen. Det var synd.

Om vi återgår till din nya bok, ett genomgående ämne är boende. Du skriver att du själv bor i en bostadsrätt men att det finns andra i din närhet som inte har någon bostad alls. Vad tänker du kring det?
– Jag lider samma pubertala kval som jag alltid gjort. Varför är det så orättvist och varför blir det bara orättvisare? Jag har mina autogiron till Läkare utan gränser och Afghanistan. Jag skriver också om de rumäner som är här och tigger, jag har ett så stort vindsförråd. De skulle kunna bo där. I alla svenska vindsförråd finns det en madrass eftersom alla köper nya madrasser. Men det skulle inte gå för bostadsrättsföreningarna, man får ju inte ha rumäner på vinden.

– Man kan inte ge alla som tigger pengar, men man kan se till att man har många tjugolappar i plånboken. Som det är nu går det inte att ge alla pengar.

Du har skrivit en del om bekanta till dig som är arbetslösa. Vad berättar de för dig?
– Människor som är arbetslösa har det inte kul och de kommer få det ännu värre nu. Arbetsförmedlingen ska anställa extrapersonal som ska granska deras redovisningar för att se hur mycket jobb de har sökt. Som om de inte är piskade redan? De jag känner är människor som verkligen vill jobba.

Är det viktigt för dig att ha en grundtrygghet hos dig att utgå ifrån när du börjar skriva?
– Det har jag aldrig haft och det kommer jag aldrig att få, jag trevar. Som i fallet med Edvard, jag började skriva den i tredje person, halva boken. Men det gick inte, jag kom fram till att han måste prata själv. Det handlar om forskning och undersökning i skrivandet. Och någonting som jag inte släpper. Jag kan inte släppa Edvard och den konflikt som är hans liv.

Anledningen till att jag frågar om trygghet är om du upplevt det motsatta. Själv har jag haft en del panikångest-attacker tidigare i år som jag inte känt förut.
– Jag ser alltid till att ha lugnande piller. För mig kommer sådant oväntat, det kommer inte i värsta krisläget utan när jag gör vardagliga saker som tittar på mina tv-serier eller hälsar på min mamma. Plötsligt slår det bara till, då tar jag ett halvt piller och så lugnar det ned sig. Hellre det än att få högt blodtryck.

Hjälper skrivandet något? Att det är som terapi.
– Det har det aldrig någonsin varit för mig.

Vad tycker du om de författare som ser det som terapi?
– Det är det säkert för vissa. Jag vet en författare som har sagt att hon har skrivit av sig sin dödsångest, och jag tror henne. Men jag har ingen dödsångest. Jag har ordnat med vad som kommer att hända med mig när jag är död och det känns bra. Jag ska ligga i en liten strut i minneslunden på Maria kyrkogård. De strör inte askan i minneslunderna utan häller den i en liten strut och så gräver de ner struten. Det tycker jag verkar som en underbar evighet. Jag har ingen panikångest över det.

Var det bra för dig själv att ordna det?
– Det var väldigt länge sedan jag var rädd för att dö, om jag någonsin har varit det. Det är klart att man som alla är rädd för döendet. Men själva övergången från det här orostillståndet som är livet till struten i minneslunden tycker jag bara är ett behagligt steg.

– Annars har jag hållit på med mindfulness när jag skadade bäckenet och hamnade på smärtkliniken på Södersjukhuset. Jag satte mig in i det, läste alla böcker av den stora gurun Jon Kabat-Zinn och tittade på dvd:er. Jag höll på med det i ett halvår ganska intensivt. Men sedan nådde jag en gräns där jag kände att det var bättre att gå och meditera än att hålla på med »meditation light« som mindfulness faktiskt är.

– Mycket av det är sådant som jag har gjort i trettio år, som avslappningsövningar och body scan. Men för att komma åt ens innersta, då ska man nog ha börjat när man var liten.

Men yoga är effektivt och funkar bra för dig?
– Den funkar på kroppen. Jag har mycket bättre kropp nu än vad jag någonsin har haft, även om den är skrynklig. Men jag är stark i den. Jag har yogat hela tiden, även när jag var skadad. När jag har haft som mest ont så har yoga-instruktören anpassat den åt mig och jag har fått ansvara för att känna efter väldigt noga. Men jag har inte blivit mer harmonisk av den. Det återstår.

Så du har inga tips på hur man botar oro och rädsla för livet?
– Absolut inte.

Gilla läget?
– Man ogillar väl läget, men vad ska man göra? Jag gör ganska mycket som jag tycker är kul, dumma grejer…

Som till exempel?
– Alla mina bollar. Sådana som ligger i en låda för tio kronor styck (Bodil tar fram en cerisefärgad boll). Jag köper flera sådana och håller på med dem. Jag lägger dem i olika mönster och fotar dem. Jag brukar placera bollarna på mitt golv, det är väldigt intressant att se vad som händer. Hur det genast blir grupper och familjer av dem (tar fram flera bollar i olika färger och material och rullar ut dem på golvet). Här är två blå, och så kommer några som är hårda och då blir det lite hotfullt.

– Jag har skapat en familjen Mopp också. Familjen Mopp har en gång träffat familjen Tejp (som Bodil skrev om i förra loggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, reds anm.).

Hur var det mötet?
– De var så långa, mopparna, så det var lite distanserat. Familjen mopp är ett förlovat par, de har jag också fotograferat. Det är lite Staffan Westerberg över det.

Några av Bodils bollar.

Familjen Mopp tittar på tv.

Men det är väl en bra sak att inte förtränga det barnsliga?
– Ja, det går inte. Jag gillar att städa också. Och jag gillar att möblera om. Det har jag gjort hur många gånger som helst i den här lägenheten. Det blir bättre för varje gång. Allting hittar sin rätta plats om man inte hetsar det, som Giselle säger i Tryck stjärna (en av karaktärerna i boken, reds anm.).

Är det en devis som du gillar?
– Ja, hon säger många saker som jag gillar. Som »för att inte bli galen så möblerar jag om«.

I en mailkonversation som vi hade för något år sedan så avrådde du mig från att börja skriva och författa. Brukar du göra det när folk frågar dig om råd?
– Nej, absolut inte. Det måste jag sagt som ett skämt. Jag brukar säga: skriver du så skriver du. Jag fick ett mail från en okänd person häromdagen. Han hade läst Så gör jag och berättade att han är en sådan som skriver, fast att han är »period-skrivare«. Då svarade jag att alla kanske är det. Märker man att man skriver så skriver man. Men det går inte att tro att det bara är att skriva en serie på tio deckare med samma gubbe som huvudkaraktär och så blir man rik.

– Jag tror att de som skriver skit har talang för att skriva skit. De träffar det där som folk vill ha, det som glider in, det som är enkelt, som det finns ett svar på. Undra om den vågen börjar mattas av nu? Det vore skönt.

Du twittrar lite till och från. Där är du mer tydligt politisk känns det som.
– Det är jag även på bloggen. Jag länkar vidare väldigt ofta, lite som »titta på det här!«. »Se vad han säger, se vad de gör!«. Det tycker jag hela min verksamhet handlar om, att skicka vidare så att folk kan se själva.

– Det kom fram en kvinna till mig på gatan och tyckte det var bra att jag hade sagt ifrån om att Mittuniversitetet i Härnösand ska läggas ned. Jag svarade att det är ett tecken på så mycket annat också, som centralisering, ekonomitänkande – att man bara lägger ned en stad – fragmenteringen. Hon var en medveten kvinna med Marimekko-väska. Och så nämnde jag Nuon-affären som ett annat exempel och hon såg ut som hon inte kände till det. Hur kan man missa det? Det är ju nästan hundra miljarder! Och regeringen ljuger därför att Fredrik Reinfeldt har blivit informerad om affären och godkänt den med sina initialer. Och så säger de att de inte visste något. Det är helt otroligt!

– Svenska Dagbladet Näringsliv har haft en fantastisk uppföljning på det och intervjuat de inblandade personerna.

Det kanske handlar om tillgängligheten till nyheter, att inte alla får reda på det?
– Det här är en stor nyhet, det är våra pengar det handlar om! Det är mina arbetslösa kompisars pengar. Och de ska använda sina dagar för att fylla i blanketter så att de knappt hinner söka de jobb som de sedan ska redovisa.

Är twitter en bra kanal för att uttrycka detta?
– Jag twittrar för lite, ibland gör jag flera inlägg på en dag men sedan gör jag uppehåll under en lång period för att jag inte är van vid formen. Den faller sig inte naturligt för mig. Jag vill inte ha några förföljare och jag vill inte förfölja någon själv.

Du kallar följare för »förföljare«?
– Det är ett skämt! Men, jag är asocial. Jag har social fobi, jag vill inte ha några nya människor i mitt liv, jag hinner inte med de jag redan har. Jag har ingen facebook och som jag nämnde så vill jag skicka vidare. Och det jag skickar vidare är allmän egendom, inte något personligt som jag lämnar över.

– Jag tänkte mycket på det när jag var klar med den här loggboken – jag vill inte dra några slutsatser. Jag vill berätta anekdoter om olika saker och framför allt vill jag att var och en ska tänka själv. Jag vill inte att min tolkning ska vara allenarådande.

/

Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig släpps den 25 augusti på Modernista. Titeln är tagen från »Sjörövar-Jennys sång« av Kurt Weill och Berthold Brecht.
Den 24 augusti kl 15.00 är det releasefest för boken på Rönnells Antikvariat i Stockholm.
Under hösten kommer Bodil att läsa den österrikiska författaren Thomas Bernhard varannan tisdag på Rönnells, med start den 10 september.
Vad betjänten såg har premiär på Stockholms Stadsteater våren 2014.
Bodil Malmstens nya hemsida.

2) Har du några personliga favoriter (böcker/författare/magasin) att rekommendera?
– Allt av Forster, naturligtvis. Per Wirténs Herbert Tingstens sista dagar. Hubert Selby Jr:s Last Exit to Brooklyn. Och alltid, alltid Nina Bouraoui.

3) Favoritgenre?
– Svårt att svara på. Men jag ska inte förneka att jag har en förkärlek för tidig 1900-talslitteratur och skitig snusk.

2) Har du några personliga favoriter (böcker/författare/magasin) att rekommendera?
– Jag har många personliga favoriter. Jag kan varmt rekommendera Vineland av Thomas Pynchon. En av mina favoritböcker, så mycket att jag har bokmärken på speciella ställen i den så att jag kan slå upp mina favoritavsnitt. Jag kan även rekommendera The wild boys och Ghost of chance av William S. Burroughs, samt Erland Loes senaste bok Fvonk.

3) Favoritgenre?
– Jag har ingen favoritgenre.

2) Har du några personliga favoriter (böcker/författare/magasin) att rekommendera?
– Jag kommer rekommendera Jonathan Safran Foers Eating Animals tills den dagen då jag dör. Älskar David Foster Wallace, Gitta Sereny och J.M.G. Le Clézio.

3) Favoritgenre?
– Jag är hemskt svag för memoarer och biografier. Alla typer av dem, högt som lågt. Kom just på att jag har en ny om Prince i bokhyllan som väntar på mig. Kanske får bli den i sommar istället!

/

Att vara politisk, eller snarare att tala politiskt, innebär inte nödvändigtvis samma saker som det gjorde för tjugo, trettio eller ens tio år sedan. När jag ser på korniga gamla arkivfilmer från Olof Palmes tal och debatter grips jag av både sorg och en revanschlysten glädje.

Sorg över att vi inte längre har en briljant, intellektuell och solidarisk stor vänsterpolitiker i ett samhälle som är i desperat behov av en. Och en glädje över att det finns ett arv att förvalta, att sakerna Olof Palme pratade om då är lika relevanta nu och öppna för vem som helst att ta vidare efter.

Att tala politiskt innebär kanske inte samma saker nu som då men det är i formuleringen – i politikern Olof Palmes knivskarpa retorik, i artisten M.I.A.:s geografiskt spretiga popmosaik eller i regissören Andrea Arnolds bedövande utanförskap – som vänsterpolitikens ställningstagande och motstånd fortfarande hämtar sin urkraft.

I dag kan jag inte tänka mig en samtida svensk författare vars formulering är skarpare än Nina Björks. Hon skriver  ömsom förbannat, ömsom kärleksfullt, i ett författarskap som är i ständig förändring men som nästan alltid befinner sig i ideologisk motvind.

Själv möter jag upp Nina Björk på Jämshögs folkhögskola en bit utanför Olofström i Blekinge. Där har hon just föreläst inför ett fullsatt auditorium om konsumtionskritik, politik och miljöfrågor i en del av hennes pågående bokturné.

– Det var främst äldre människor i publiken, berättar hon, men det fanns ett oerhört stort sug efter att verkligen få tala om politik.

Veckan innan vi träffas har programmet Min sanning sänts på SVT där Nina Björk medverkat som gäst för att främst tala om sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Nu har hon på sig vad som verkar vara exakt samma grova militärkängor och stickade sjal som hon bar i programmets öppningsscen. En outfit som får henne att också se ut som en rebell.

Vad driver dig i skrivandet och hantverket som det är att vara författare och journalist? 
– Det är en bra fråga. För det är så roligt just själva skrivandet. Jag tror att jag vill förmedla en stark tankedensitet. Jag vill ha något att säga rent logiskt. Sen vill jag hitta en form där det går att följa ett resonemang steg för steg som läsare så att du förhoppningsvis blir övertygad, men där du också börjar känna saker och hjärtat börjar banka. Jag brukar vara noga med att ha med både känslor och förnuft och sedan orkestrera det på något bra sätt.

– Det får gärna vara en sentimental eller patetisk ton. Inför min senaste bok tänkte jag att för att uppnå störst effekt måste jag ha något för läsaren att tro på och som är gott i grunden. Jag försökte ha en ton av att »men hallå, egentligen är vi rätt snälla, egentligen vill ganska bra saker«.

Hur arbetar du? Sätter du undan en specifik tid när du ska skriva?
– Jag börjar skriva väldigt sent. Skrivandet är toppen på ett isberg. Jag brukar börja med att gå till universitetsbiblioteket och läsa mycket teoretiska böcker om modernitet eller kapitalism till exempel. Efter det försöker jag hitta det konkreta empiriska materialet för mina tankar.

– Som när jag skulle skriva om arbete så var ingången att gå till arbetsförmedlingen, där man verkligen säljer sig, för att få en ingång. Jag ville tala om försäljningen, att en arbetare är en vara på en marknad. Om man bara skriver »arbetaren är en vara på en marknad« kommer jag kanske inte så långt till den som läser.

– Jag försöker att vara konkret genom att sätta ihop teori och empiri. Som låt oss säg ämnet »varor som kärlek«. Utifrån det gör jag en disposition och börjar klippa och klistra innan jag börjar skriva. Jag vet väldigt mycket vad det ska stå innan jag väl börjar skriva. Jag improviserar inte utan har en grundstruktur även om det alltid händer något i själva skrivandet. Det är det som är så spännande. Rätt som det är så händer det där flowet eller vad man ska säga, där du liksom försvinner.

Känner du lycka då?
– Ja det är lycka. Det händer ju inte varje dag. Kanske en gång i veckan eller så. Plötsligt så är du bara någon annanstans och så kommer man tillbaka och tänker »ojdå«. Det är skithäftigt.

Funkar det bättre att du har en fiende när du skriver?
– Jag tror att det är ett problem för mig. Jag skulle vilja prova och skriva utan det någon gång. Eller det behöver jag ju inte, men det känns som att det skulle vara svårt för mig. Då måste man själv vara helt produktiv och inte den som reagerar eller slår tillbaka. Men det har jag aldrig gjort faktiskt, jag har alltid haft en fiende, det har du rätt i. Ja, usch ja, nu blev jag nervös (skratt).

Du debuterade redan 1996. Är det samma mekanismer som driver dig nu?
– Det är svårt att komma ihåg. Jag tror att jag har blivit lite modigare på att vara sentimental, patetisk och storslagen. Att skriva predikande. Jag tror att när jag skrev Under det rosa täcket ville jag framför allt vara väldigt logisk och jag ville följa resonemanget »ni säger att det är så här men då säger jag att, nej det är så här«.

– Jag tycker sådant är jätteflott. Jag blir imponerad när jag gör det själv och jag blir imponerad när andra gör det. Samtidigt kan det bli lite fyrkantigt. Du når inte särskilt långt in i en läsare när du bara använder hjärnkraft. Jag skulle inte kunna skriva en bok och tänka – jag vill uppnå det här, jag vill påverka så här. Jag måste tycka att det är roligt och det har alltid varit en drivkraft, så det kvarstår.

Finns det några författare eller kritiker som har haft betydelse för dig?
– Ja alltså, jag gillar att läsa framför allt en engelsk litteraturvetare som heter Terry Eagleton och som är marxist. Jag härmar nog inte alls hans stil för han är så där witty som man bara kan vara i England. Men han använder en väldig konkretion. Han använder inga svåra ord utan man kan lätt följa honom fast han är otroligt bildad.

– Sedan finns det en norsk litteraturvetare som heter Toril Moi som bland annat har skrivit om Simone de Beauvoir. Henne gillar jag också jättemycket. Framför allt för hennes logik där du verkligen ser hur hon tänker och man får följa med in i hennes hjärna. Det är nog de som jag har känt mig stilistiskt och naturligtvis även tankemässigt närmast.

Finns det andra influenser, mer oväntade, som filmskapare, politiker eller musiker? 
– Nej, jag känner inte att jag har några förebilder direkt. Att jag säger till exempel Terry Eagleton och Toril Moi är för att jag märker att det är något på gång i deras texter hantverksmässigt. Så, då måste det vara författare om man själv är författare. Men de är inte förebilder som människor eller som politiska kampvarelser. Där har jag nog inte några förebilder.

Kan du se dina åsikter representerade någon annanstans, i någon annan kulturform till exempel?
– Det var en bra fråga. Jag har inte tänkt på det närmare. Fast jag kan faktiskt känna mig besläktad med till exempel Svenska Akademien. Alltså inte Horace Engdahl och Peter Englund (skratt), men det finns en reggaegrupp som heter Svenska Akademien, har du hört dem?

Ja.
– Deras texter tycker jag är suveräna sammanfattningar av det tillstånd som jag också vill beskriva. Det finns säkert fler, fast jag inte själv vet om det. Jag har fått flera förfrågningar från teatrar om jag vill skriva förord till deras föreställningar. Det finns just mycket teatergrupper nu som reagerar på det ekonomitänkande som sprider sig och där lönsamheten inte vet några gränser. Det känns som att det är många som håller på och rotar i det men jag kan inte komma på något mer konkret.

Vad är det finaste beröm du kan få som skribent?
– Ja… det skulle nog vara typ »du fick mig att inse behovet och tron på förändring«. Jag tror nog själv att jag är väldigt dålig på att få folk att tro att förändring är möjlig, men det skulle vara ett väldigt fint beröm

I ett offentligt debattklimat som allt oftare tenderar att handla om allt mer specifika ämnen – en TV4-programledares hån mot en hemlös man, ett litteraturpris uppkallat efter en sovjetisk diktator, oseriösa krogrecensioner, korvgrillning i småländska Maramö – är Nina Björk en anomali i samtiden.  De frågeställningar hon företräder kan framstå som kolossala men är samtidigt ändå djupt fundamentala:

Hur vill vi leva våra liv? Vad drömmer vi om? Är vår livsstil hållbar? Vad röstar vi för egentligen?

– Under min bokturné har jag märkt att det finns ett otroligt sug att diskutera politik på riktigt. Inte bara om det till exempel ska vara betyg från sjätte klass eller diverse olika avdrag. Det finns absolut något bland människor som jag inte ser fångas upp i det politiska samtalet riktigt. Större frågor. Det är som en folkrörelse som söker sitt uttryck. Det är något jag lärt mig av mitt skrivande; man är sällan så ensam som man tror.

– Nu har vi ekonomisk tillväxt som mål jämsides med ett klimathot som, åtminstone inte i Sverige, är speciellt förnekat. Det går inte riktigt ihop och jag tror att många människor känner det. Sedan finns det en övergripande oro över framtiden, om ökade klyftor i Sverige. Att välfärden håller på att gröpas ur och att människor inte känner sig riktigt trygga i att man finns och har en plats.

– Men i det offentliga samtalet syns inte det här. Det är som att alla är överens om att vi är på rätt spår och att det bara återstår små korrigeringar i form av jobbskatteavdrag här och där.

Tror du på block- och partipolitik längre?
– Nej. Eller vad ska jag säga? Om man inte gör det betyder det då att vi ska sluta ha en politisk demokrati? Det vore väldigt sorgligt att ge upp tanken på en verksam politisk demokrati men jag kan inte se hur en verklig politisk förändring ska kunna komma till stånd inom parlamentarismen och inom de riksdagspartier som vi har.

– Alla i politiken måste vara med på dagordningen, som är tillväxt. Hela scenen är riggad för den sortens frågor. Att någon skulle komma upp på den scenen och tala ett helt annat språk och vilja något helt annat har jag väldigt svårt att se.

– Ett växande parti som Miljöpartiet till exempel, verkar inte brinna för att genomföra sin politik. De vill vinna val och då har de gjort en analys att man gör det lättare genom att inte vara tillväxtkritisk. Och då blir de ett parti bland alla andra. Det är något som gör att det fungerar så. Det verkar väldigt svårt att vara någonting annat än ett socialliberalt mittenparti i dag.

Känner du personligen att det finns en nödvändighet att definiera sig politiskt?
– Nej, inte så att jag skulle vilja sätta en -ism på mig. Det är inte så att jag tänker om jag ska vara politisk eller inte – det är ju det jag är. Jag skulle inte kunna sluta ha en politisk blick på världen.

Feminist då?
– Ja, det är en självklarhet även om man ibland går i väldig otakt med den rörelsen och inte förstår var den är på väg. Den är väldigt liberalt inriktad och rättighetsinriktad på så sätt att det inte verkar bli mer radikalt än lika lön för lika arbete.

– Vi ska inte tänka att vi kanske inte ska ha mannen eller ett traditionellt manligt liv som måttstock. Det kanske inte ska vara målet med feminismen. Jag känner inte att den diskussionen är så levande, så därför känner jag mig lite främmande för den feministiska rörelsen så som den fungerar i det offentliga rummet.

– Det är väldigt mycket som går att sälja med feminism. Allt från sådana här tuffa tjejer med klädbloggar som tar för sig till Åsa Mobergs (svensk författare och debattör, reds. anm) bisarra argument om att kvinnor arbetar i vården och därför är det feministiskt med privata initiativ.

Nina Björk debuterade 1996 med det feministiska verket Under det rosa täcket. För många har boken blivit orsaken att på riktigt utforma ett feministiskt ställningstagande för första gången. Nina Björk beskriver sin egen formulering av feminism som ständigt pågående och oavsett om man håller med eller inte så slutar hennes åsikter aldrig att bli intressanta eller värda att följa.

– För tillfället ligger den nog i träda (skratt). I min senaste bok finns just en feministisk diskussion kring offentligheten, arbetslivet, pengarna som traditionellt manligt och kärlek, familj, hemmet, det lilla livet som traditionellt kvinnligt – och hur den balansen ska se ut i våra liv. Är det självklart att den frigjorda kvinnan är den heltidslöne-arbetande kvinnan?

– Det finns en viss kritik mot feminismen som den ser ut just nu även om det inte är huvudfokus i Lyckliga i alla sina dagar. Kan feminismen vara en systemkritisk rörelse som vill en helt annan värdeskala?

– Alla kan enas kring lika lön för olika arbeten. Alla kan inte enas kring en agenda som säger »nej jag tror att vi har prioriterat fel saker när vi har prioriterat lönearbeten och vikten av kvinnor i styrelser«.

Du nämnde i Min Sanning i SVT att du inte ser sexuell trohet som något särskilt viktigt. Vad är det som gör att du tycker så?
– Men jag känner så (skratt). Jag förundras över att sexuell otrohet verkar vara ett legitimt skäl för skilsmässa. Jag förundras över att människor känner sig så otroligt svikna av det. Det är liksom bara en handling.

– Skulle jag känna mig otroligt sviken av min man så tror jag att det skulle handla om att jag inte kände igen hans åsikter, att vi plötsligt inte delar en politisk blick på något sätt. Det som bygger ett långt förhållande är inte en enskild handling som vem du ligger med.

– Jag tror det kan bero på att vi i många sammanhang känner oss så utbytbara. Vi ska alltid vara flexibla och vilja nytt. Trycket på parförhållandet kanske ökar då för där är du helt unik. Just i den sexuella relationen, om din partner bara ligger med dig, så är du ju per definition unik.

Är du förvånad över att det har blivit en diskussion kring det här?
– Nej, men jag vet inte om det har blivit någon diskussion. Har det blivit det?

Det har väl blivit åtminstone lite minidebatter på sociala medier.
– Jaha, det har jag inte märkt. Vad säger folk då, håller de med eller inte?

Du har pratat tidigare om den här långsamma relationen som fortsätter och vissa menar kanske att dina åsikter på något sätt motsätter det.
– Ja, men det tycker inte jag att det gör. Talar man om vikten av långvarig kärlek och trohet till och med, och då menar jag inte sexuell trohet, då kommer det automatiskt att man tror att det är väldigt viktigt med sexuell monogami också.

Skulle du säga att du lever eller har levt i en öppen relation?
– Ja.

Lever du i ett nu?
– Min relation med min man är inte något jag vill diskutera offentligt så där.

Det finns också en annan större debatt kring din bok som också togs upp i Min sanning, och det är att vissa menar att du har svårt att leva som du lär. Tycker du att den debatten varit viktig eller att den tagit bort fokus från dina kärnfrågor?
– Det sorgligaste med den debatten är att den visar att man inte kan förstå hur annorlunda jag lär. Vissa tror att jag lär ut att vi inte ska köpa så mycket plast till exempel. Jag menar att vi lever i ett samhällssystem där man till exempel inte får belöning efter prestation. Jag kan inte leva utan konkurrens, jag kan inte leva utan hierarkier. Det är inte något som jag som ensam människa kan fixa. Det är det sorgligaste att man inte förstår att det GÅR inte, jag KAN inte.

– Det är mina ena poäng. Sen tycker jag att det läggs väldigt stora krav på vänster- eller miljöfolk att förverkliga ett gott miljöliv individuellt trots att det är vi som säger att det måste till strukturer, det måste till politiska beslut för att få till verklig förändring. Det är inte upp till Greta om hon källsorterar eller inte. Det är inte det som det kommer att handla om. Har vi en ekonomi som vilar på tillväxt så har vi det, det spelar ingen roll om jag byter ut min glödlampa mot en smartare.

– Ändå läggs ansvaret på oss att leva »rätt« och det tror jag att vi gör också. Det är fler ur vänster- och miljörörelsen som köper ekologiska varor och som undviker att köra bil i onödan än det är liberaler som pratar om konsumentmakt. Jag tycker de är ganska oberörda över att de ändå lever så kallade skitliv.

Nina Björk är ständigt aktuell, som skribent och som motståndsrörelse.

För en kultur- och rockjournalist är det dödssynd nummer 1. Många ilskna läsarkommentarer har inletts med »har du ens hört den här skivan?!«. Legender om recensenter som satt plus på festivalband som aldrig spelat, drar ständigt nya hånleenden. Det kvittar. Ty den här boken tvingar mig att frivilligt lägga halsen på stupstocken. Inget är värt den mentala smärtan att ta sig igenom dessa 120 sidor.

Förutsättningarna är lovande. Lördag. Dottern sover sött. Black Sabbaths Vol. 4 på skivtallriken. Ett glas rött. Ute faller snön fridfullt. Men inget kan lindra det flammande hat som blossar upp i mitt hjärta redan på sidan fyra, där författarna rasar »tjänstefel!« eftersom näringslivet (Närings. Fucking. Livet.) inte haft vett att ens börja lära sig av Lemmy och Hetfield.

Efter det kämpar jag mig fram genom konferensknullarfloskler som »strategisk positionering«, »sharehold value creation« och »varumärke/branding«, varvade med överdådiga uppvinklingar om att Dio är »en av historiens största hjältar«.

Allt bildar en så pass osexig legering att min drift att rocka helt skrumpnar, dör sotdöden.

För att använda mig av orimliga och illa skrivna överdrifter modell författarduon Pärson/Öberg: jag känner mig som en tysk soldat på återtåg ut ur Sovjetunionen. En reträtt som bara kan sluta på ett sätt: undergång.

Min undergång kommer på sidan 31. Där slås det fast att reklamkaraktären ICA-Stig »är metal!«. Det svartnar, flimmer om fallhöjden från Västerbron i Stockholm matas fram. Tänker på mitt barn i rummet intill. Fattar ett beslut. Slår igen Heavy Metal Management för gott, sveper mitt glas och går och lägger mig, drömmandes om att vakna till en värld där hårdrock inte blivit ett meningslöst skal, dränerat på allt av värde så att exakt vilken lallare som helst kan applicera exakt vilken lallande innebörd som helst på musiken jag älskar.

»Det här är min sanning! Det här är metal för mig!« Nej, dra ni åt helvete, hela Kalla Kulor Förlag. Regnskogen ringde och ville ha tillbaka sina träd.

Brasklapp för den kommentarssugne läsaren som undrar varför den korrupta recensenten inte i klartext berättat vad Heavy Metal Management handlar om: det är en managementbok som med hårdrock som avstamp ska inspirera chefer på alla företagsnivåer att steppa upp sitt spel »från good till badass«.

Om du tycker det låter lockande förtjänar du att få det här avskrädet ingraverat på din gravsten, som ett sista bevis till eftervärlden att du hade noll koll.

Heavy Metal Management av Pär-Jörgen Pärson och Hans-Olov Öberg är utgiven på Kalla Kulor Förlag.

Jag skulle aldrig komma på det själv, men i sammanhanget blir det självklart.

Lars Hägers Världens Kärlek gavs ut i april på det lilla förlaget Edda men den har undgått radarn hos de flesta. Den är värd att uppmärksammas, bland annat av ovanstående anledningar.

Titeln i sig är en anvisning till tvetydighet. Den kan läsas som storslagen och bombastisk eller som ett slanguttryck. Många av texterna skulle faktiskt fungera utmärkt under en Jan Stenmark-ruta:

»Det finns en fisk i Medelhavet som kallas Cara / Om det inte gör det har jag i alla fall en faster i livet. «

Det finns mycket att säga om Världens Kärlek och dess luftiga 84 sidor. Styckena är inte renodlad poesi. Snarare är de aforismer, korta betraktelser. Jag blev såld på omslaget. Det är fantastiskt. En hund är på väg att svälja en groda. En scen som faktiskt finns med i själva boken, som en i mängden av djur som organiskt smälter samman med naturen i boken.

Bildkälla: Bokförlaget Edda

Djurarter, frukter och bär beskrivs i en sådan mängd att de skulle kunna fylla en ark. Ofta finns ett ”jag”, ”han/hon” eller ett ”dom”, men de kan knappast ses som återkommande karaktärer eller ens besläktade med varandra. Dels beror det på textsamlingens internationella prägel.

Den reser bokstavligen över jordklotet, till Kongo och svenska skogar. Dessutom är situationerna i varje stycke så pass specifika att de blir svåra att koppla ihop med andra.

Det är en befrielse att helt slippa tänka på en metalitterär aspekt. Jag tillåts glömma författaren och befinner mig istället vid floden Rhen, enbart i sällskap med karaktärerna. I ett stycke spelar de golf tillsammans:

»Men en pappa och hans son, vad kan de göra åt det oändliga avståndet mellan fäder och söner. Vid det kalla havet på den tyska sidan, nära Sylt, spelade de minigolf en ruggig eftermiddag i juni. De var nästan ensamma. På det sjätte hålet fanns det där hindret när man måste slå bollen med perfekt hastighet uppför ett lutande plan så att bollen inte studsar tillbaka utan faller ner i springan som en blydagg eller ett dun. Båda lyckades först på sjunde slaget, men då återstod en putt så det blev två åttor. De låg lika inför det sista hålet. Då bestämde sig pappan för att låta sonen vinna.  Sonen bestämde sig för att låta pappan vinna. De stod där hela kvällen och slog fel. De gick hem förvånade över kylan från havet, förvånade över att vara så lika. «

Ofta är bilderna betydligt mer svårbegripliga än ovan. Men här står allt klart. Far och son spelar minigolf och bestämmer sig samtidigt för att i hemlighet låta den andra vinna.

Lars Hägers mest återkommande grepp är att låta separata bilder studsa mot varandra. Men hur vitt skilda bilderna än må vara så är de glasklara var för sig. Vilket innebär att jag inte följer en »handling«, istället visualiserar jag bara det som målas upp. För mig är det ofta poesins största förtjänst.

Inte att vara förklarande, utan att framkalla bilder som jag vill vila i.

Undantaget sker när de geografiska referenserna spårar ur. I kapitlet »Mittelgebirge« (det tyska ordet för högland/låg bergskedja) innehåller många meningar stadsnamn eller namn på floder. Det blir delvis exkluderande eftersom jag inte känner till Thüringer Wald . Med tanke på att dessa namn tillåts bära hela dikter blir det inte mycket över.

Förvisso innehåller kapitlet den enda sviten som visar på prosaiska kvalitéer. »Taunus« är över en sida lång, alltså bokens längsta sammanhållna text. Den inleds:

»Pappas Ford Taunus gick sönder strax söder om Bad Nauheim. Jag och mamma sitter på en trappa utanför verkstaden i Friedberg i trettiograders värme. Min pappa kan ett par ord tyska men vi har inga pengar. Vi tittar mot Taunusbergen; ingen av oss vet vad Ford Taunus har med Taunus att göra eller var vi egentligen är. «

Lars Häger är inte en tjugofemårig ordtrixare på Folkungagatan. I så fall skulle han säkert räknas som »rätt i tiden«. En språksabotör i Khemiris fotspår. Om litteratursverige är tufft för de unga så måste det vara ännu kargare för de äldre. Åtminstone de som inte heter Guillou.

Lars Häger är född 1958 och har tre tidigare böcker bakom sig. Min avsikt är att läsa dem.