När vi kommer in i Tjeckien är alla orter svartvita, tycks alldeles obebodda. Hus har inga tak, hål i betongväggarna, nästan all färg har lossnat. Platser som saknat mänsklig närvaro i åratal. I en öppen byggnad har en liten trädgård börjat växa av sig själv. Intrycket är att Prag är landets absoluta centrum (rent geografiskt en aning till väst) som suger ur resten av landet dess energi och pengar. Jag börjar visualisera sura ”lantgubbar” som ”hatar storstan” men känner mig löjlig och slutar.

I Prag är det dock jättefint, förstås.

Den låt jag fastnar för mest i början – soundtracket till alla gröna dyner och förfallna hus – är ”Tupac Back”. Det är ett spår från Maybach Music Groups rätt nya skiva ”Self Made, Vol. 1″, där Rick Ross och Meek Mill går på om hur de är 2Pacs andra ankomst.

Ross stånkar och ojar sig som ingen annan, har en helt vriden självbild som vanligt och råkar dessutom säga, i en Ross-typisk återvinning av klassiska raptitlar och fraser, att han är far till Brendas barn. As in Brenda, den 12-åriga flickan som fött ett barn och i panik slängt det i en sopcontainer. Han kan inte ha lyssnat noga på 2Pacs socialrealistiska originalsång. Men hans tilltal är likväl mäktigt, imposant, han är en jäsande padda med stora guldhalsband som föreställer honom själv.
Jag gillar honom, han är ändå något slags unikum. Meek Mill påminner om Jay-Z:s on-and-off-sidekick Memphis Bleek i hans mest inspirerande stunder; en rätt cool och lite störig skata som kraxar på med grandiost självförtroende och en dialekt med härligt skeva diftonger.

Jag läser ”Bara någon att straffa” av Kristofer Ahlström och den är så snyggt skriven nästan överallt, med vissa scener som verkligen bränner. Men gud, dialogen är så regisserad. Det är värre än Tarantino vad vasst och eftertänksamt och poetiskt alla vanliga människor uttrycker sig hela tiden.

En 25-årig gotlänning säger en gång ”Du ska inte tro att du har nån ensamrätt på verkligheten. Att allt är precis som du tror att det är”. Varje dialograd skulle kunna twittras och retweetas en 15-20 gånger. Det är inte en bra grej.

När läsögonen blir röda och grusiga låter jag dem vila på något som blänker utanför och plötsligt blir ”Born This Way” den bästa skivan som börjar på ”Born” efter ”Born to Run”. Jo! Det är ett rätt överviktigt album, 17 spår. Men Lady Gaga är omväxlande och simultant muppig, svincool, motiverande, weirrrd och inspirerande, någonstans på varenda låt. Melodin i ”Heavy Metal Lover” har, för att låna lite av Annika Norlin, burits av sparvarna, förts hit över ängarna och godkänts av änglarna. Jag älskar att Lady Gaga finns här och nu och är större än världen.

Österrike som land ser jag bara i dunkel, på ett nattåg mellan Wien och Milano. Det är lite synd, jag såg fram emot de grönklädda och solskimrande bergen man ser i reklamer för choklad och så. Och nerför dem rinner vit mjölk i smala strimmor och bredare silkesband på något sätt.

Men inte nu alltså, allt jag ser är silhuetter av stora mäktiga läskiga berg och byar med hus som vartenda ett skulle kunna vara en taverna i ”Sagan om Ringen” eller så. Jag ligger på en hård brits och Oskar Linnros ”Vilja Bli” loopas till jag somnar. Berättarjaget (inte ”han”, mind you, eftersom alla Linnros texter är så skickligt och otvunget könsneutrala) sjunger till sitt hjärtas person om att vilja förändras, att bli någon annan, om älsklingen står ut bara en natt till (”snälla sov”).

Efter några timmar vaknar jag upp till crescendot i andra versen, när Linnros soulskriker i kanske tio stämmor: ”Jag försöker förvandlas!”. Han har en entusiasm och desperation just där men i raden efter blir det odelad melankoli och han låter rösten spricka lite. Berättarjaget besegras av sig själv igen: ”men jag går i repris”.

Samma bit väckte mig i Prag, på sena natten efter en rusig arrangerad pubrunda vi var på. Även om jag främst älskar låten i sig, dess souliga och sorgsna tilltal, så sitter den ju kvar lite överallt i kroppen och maler. Har man levt i en parrelation måste man relatera på något sätt. Det kan inte bara vara jag.

Vi stannar inte i Milano.
Vi fortsätter därifrån, i norra Italien, till Rom och slutligen Salerno, på Amalfi-kusten vid stövelns tår. Det är resans överlägset vackraste land, blicken är fast sökande omkring ut genom fönstret. Vidd efter vidd av gräs, berg, träd och åkrar sträcker sig ut överallt. Det känns så oändligt. Och under tiden sjunger Justin Vernon i mina öron, med en röst som liksom lägger sig till ro: ”And I could see for miles, miles, miles”.

http://www.youtube.com/watch?v=B3ePlc3Gi_8

Vackra Italien. I kulturen ett land så upptaget av skönhet och ungdom, främst kvinnlig sådan. Det går inte att gå mer än tio meter i en stad utan att en ny gigantisk plansch med en massa ung hud direkt drar sig från periferin till ögats mitt. Äldre kvinnor sminkar och klär sig nedåt i åren, unga flickor det motsatta.

För männen i samma åldersspann – kanske 12-50 år – tycks idealet vara en renrakad Adonis i Speedos, straight outta sena tonåren. Kvinnor och flickor är också oftast ladylike i hållningen, skulle aldrig låta deras fysiska person ta en kubikdecimeter för mycket av omgivningen. Verbalt och socialt tar de dock all möjlig plats. Det skriks överallt, mellan kvinnor och män och pojkar och flickor, men medelåldersgubbarna och pojkarna vet också att bre ut sig fysiskt.

Det är bara män som låter sin kropp och dess funktioner verkligen ta plats, lite som skribenten Kristoffer Viita skrev på Twitter en gång när han sett en gubbe snyta och harkla och hosta sig över hela omgivningen. Det är så klart inget exklusivt för Italien, det finns överallt och fräter, bara mindre utlevande i Sverige. På stranden i Palermo skvätts min tigande svenska uppenbarelse alltjämt ned av sand och vatten när pojkar kastar bollar och voltar runt i detta deras ostron som är världen.

När ”Bara någon att straffa” är utläst (för jo, den är bra och målande med en spännande intrig, no doubt) går jag på James Francos novellsamling ”Palo Alto” och som jag hoppats på den. Man gillar ju Franco! Man vill att det ska gå bra för Franco! Men berättelserna i ”Palo Alto” ger inget alls. De är fattiga och fantasilösa i språket och alltid ur samma jagperspektiv trots att protagonisten förändras i namnet: en 16-17 år gammal snubbe i Palo Alto som skiter i precis lagom mycket för att ändå klara sig.

Berättelsen som står ut är den om och ur perspektivet av Marissa, en 16-årig ensam tjej som bara fått en puss i sitt liv, av hennes enda vän tillika jämnåriga bögkusin Jamie. Efter ett par noveller stänger jag den och byter till ”Franny and Zooey” och aj och oj, som författaren Franco bleknar bredvid J.D. Salinger.

Hans människor, herregud! Det är säkert för att jag är rätt historielös och född 1987, men jag förstår inte riktigt hur någon, året 1955, kunde skriva så här om människor, beskriva en punkt i deras liv så exakt, finkänsligt och varmt. Jag börjar fantisera om J.D. Salingers empatiförmåga igen.

När södra Italiens och Siciliens värme och vind och vatten och sol lätt svischar förbi runtom oss framstår J.D. Salinger som ett naturligt komplement, närmast obligatorisk att läsa. ”Semesterläsning”, jo seriöst.

Den musik jag spelar mest, för mig själv i lurar och med kupad hand runt mobilhögtalaren på “förfesterna” (vi är tre personer på ett litet vandrarhemsrum) är “Femme Fatale”. Årets skiva. Denna monolit av ljust, ljust guld som blänker och bländar. Varje gång Britney Spears sjunger med den där hisnande pondusen på ”Trouble for Me” tänker jag bara ”TRIUMF!” och blir så glad. Det är ett evinnerligt verk.

Södra Frankrike passerar förbi, både utanför tåget och när vi faktiskt bor där i tre nätter (i Nice och Nîmes). För jag börjar tröttna på resandet. Jag längtar hem till platser och personer jag inte sett på nästan tre veckor. Amsterdam kommer och går och är vackert och rusigt under tiden men är egentligen bara en transportsträcka. Vi tar ett nattåg hemåt.

Sen. Att vara trött, bakfull, stilla och lätt frusen utan handling alls, med solbadande små fula orter utanför tågets fönster. Allt det är ingenting, försvinner, blir finkornigt och blåser iväg med insikten:
Jag har någon jag åker till.

Musikerna är modeskaparnas musor. Var och en ska ha sin egen: Riccardo Tisci har Antony Hegarty, Nicolas Ghesquière Charlotte Gainsbourg, Alexander McQueen Björk och sedermera Lady Gaga, Hedi Slimane byggde i princip en hel karriär på en stil han hämtat från inrökta rockbarer i Paris, London och Berlin – och att klä band som Franz Ferdinand och Babyshambles. På samma sätt gjorde Marc Jacobs mode av grungemusiken. Karl Lagerfeld – well, han verkar älska så gott som alla rockstjärnor.

Under senare års modeveckor har det blivit allt vanligare med liveframträdanden på visningarna som ett alternativ till den sterilt mixade catwalkmusiken. Cat Power uppträdde vid Chanel couture a/w 2007, Sonic Youth spelade på Marc Jacobs a/w 2008, La Roux på Viktor & Rolfs s/s 2011, och på hemmaplan uppträdde HAJEN på Filippa K:s höstvisning 2010.

Artister specialskriver även musik för catwalken i samband med modeveckorna. These New Puritans fick sitt genombrott på Dior Hommes a/w 2007 med låten ”Navigate, navigate”, och Lady Gaga släppte singeln “Bad Romance” i samband med Alexander McQueens s/s 2010-visning, som streamades live på modehusets hemsida, med resultatet att den höga besökstrafiken fick hemsidan att krascha precis innan visningen skulle börja. Nyligen släppte Gaga en ny låt i samband med Thierry Muglers a/w 2011.

http://www.youtube.com/watch?v=D0tb4jsPn-0′] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=Z1N2Sto-lvk

Det är ett givande och tagande mellan modet och musiken. För vad är det som får musiker att framträda i modevärlden? Faktiskt det mest självklara: yta. När Robyn stylas av Sveriges främsta stylister är det för att det ger henne ytterligare ett vapen i kampen om att synas i industrin och att synas är att höras. Omvänt är en Kanye West på front row en vinst för modehuset. För vad Kanye och (ex-flickvännen) Amber Rose har på sig kommer att påverka omvärlden i långt större utsträckning än vad Vogue-redaktörerna någonsin skulle kunna göra.

Trots detta tycks det vara vanskligt för musiker att förknippas alltför starkt med modevärlden. Många av banden under electroclash-vågen kom till exempel i efterhand snarare att förknippas med färggranna kläder och festande och mindre för sin musik. När man idag hör ett band som Ladytron tänker man osökt på en armada av moderedaktörer som bistert stirrar på en catwalk. En ensidig bild av ett band som hade en lång karriär innan de var med i dokumentären “The September Issue” om Anna Wintour.

Tidigare har musik som korresponderar med modevärlden anspelat på just det där häftiga exkluderande gänget som intrigerar och är “en vogue”. Jag älskar både Pet Shop Boys “Flamboyant” och Chics On Speeds “Fashion rules”. Men när man lyssnar på dem idag framstår de mer som en parodi. Modevärlden är och vill inte längre framstå som en sådan kall och hierarkisk värld där allting är lätt förgånget. Den, precis som övriga världen, har genomlevt bakslag som finanskrisen, BMI-debatter och att stjärnor som Isabella Blow och Alexander McQueen slocknat. När modevärlden nu rannsakar sig själv, kommer också musiken på catwalken att omstöpas.

Men det finns fortfarande artister som inte slår an en ödmjuk ton. Lady Gagas video till “Alejandro”, av modefotografen Steven Klein, var en av förra årets största och mesta mode- och musikhändelser. Det teatrala i Gagas uppenbarelse, balanserat av de mindre personliga låtarna, fungerade perfekt för ett sammanhang där mode-möter-musik. Lady Gaga strävar också efter att vara lika visuell som auditiv. Hon ser sig själv, vare sig vi andra instämmer eller ej, som en modern Andy Warhol. Och just den idén om en sorts ny, svulstig och kommersiell popkonst, är kanske just vad som krävs för att mode och musik ska kunna gifta sig med varandra 2010.

Det finns flera andra mindre självklara exempel på lyckade möten. Men trots det är det de mindre lyckade som jag drar mig till minnes. Då modevärlden helt enkelt inte skänkt samma coolness till artisten som artisten skänkt till modevärlden.

När Lily Allen framförde några låtar från hennes skiva “It’s not me, it’s you” på Chanels s/s 2010-visning, ingick två modeller i bandet, dubbelt så långa som Allen. De skulle imitera bakgrundssångerskor men hade svårt att göra detta i takt. Det hela blev ett mardrömsscenario. Ett ögonblick då man febrilt önskade att musiken inte hade behövt bli förkroppsligad just där, på Grand Palais i Paris, just då. Man ville utropa “bliv vid din läst!” både till Karl Lagerfeld och den som valt ut modellerna. Inte ens Lilly Allens klanderfria framträdande kunde rädda den pinsamma uppställningen.

Då artister ofta framstår som eleganta och sofistikerade vid modevisningar, med vackra modeller omkring dem så att de själva nästan blir snyggare – vilket återknyter till ytans relevans även för musiken – var det här exakt det motsatta. Kanske var det Karl Lagerfelds kreativa mastermind som slog bakut inför visningen (det skulle i så fall inte vara första gången som det hände).

Oavsett vilket hamnade Lily Allen mellan stolarna. Det i sin tur pekade på någonting relevant i diskussionen om mode som verkar med andra konstarter. Stora gester kan fungera sida vid sida med de mindre när det handlar om mode- och musiksamarbeten. Lady Gaga är lika prominent som Hajen, en relativt okänd indiesångerska som upptäckts på Myspace. Och det faktumet att båda delarna kan existera utifrån samma premisser på en catwalk är befriande.

Men det som står och faller med samarbetena är huruvida resultatet skapar någonting nytt och intressant. Eller enbart fyller kommersiella syften.

2. Prizes – Canada
Jamie fångar med sin videoestetik tidsandan 2010 bättre än någon annan. Popkulturell perfektion.

PRIZES (formerly known as Treasure) – ”Canada” from Jamie Harley on Vimeo.

3. M.I.A. – Born Free
Kommentar överflödig.

M.I.A, Born Free from ROMAIN-GAVRAS on Vimeo.

4. Caribou – Odessa
En av årets bästa låtar, och en vacker video som vågar vara långsam.

CARIBOU – Odessa from Caribou on Vimeo.

5. James Blake – Limit To Your Love
Bättre balans mellan musik och bild är svårt att hitta, och, tänker jag, härliga Freudianska referenser till medvetandets inre rum.

JAMES BLAKE – LIMIT TO YOUR LOVE from martin de thurah on Vimeo.

6. Twin Sister – All Around And Away We Go
Jag kan inte sluta le när jag ser den. En underskattad kvalitet.

All Around and Away We Go from Twin Sister on Vimeo.

7. Male Bonding – Year’s Not Long
Dags att omvärdera duden en gång för alla.

Male Bonding ”Year’s Not Long” from Sub Pop Records on Vimeo.

8. Wild Nothing – Chinatown
Found footage at its best.

Wild Nothing – Chinatown from Jack Tatum on Vimeo.

9. Baths – Lovely Bloodflow
Kaliforniens Baths är definitivt en av årets intressantaste nya artister. Vet inte riktigt varför, men samurajer, märkliga vita figurer som ger och tar tillbaka själar och djup, grön skog fungerar oerhört väl med ”Bloodflow”, en av fullängdaren ”Ceruleans” bästa spår.

Lovely Bloodflow from BATHS on Vimeo.

10. Ok Go – This Too Shall Pass
Barnet i mig!