I fjol började den unge Wisconsin-mannen släppa en strid ström cd-r:er, sjutummare och mp3:or. Både under namnet Ducktails, bandet hans barndomsvän Matt Mondanil leder, och under eget namn. Tillsammans med vännerna i Real Estate och kollegorna i skivbolaget Underwater peoples står Julian Lynchs födelsenamn idag som den främsta symbolen för Den Nya Musiken från USA:s östkust. En slags DIY-version av de gångna årens medelhavstrend inom kulturen.

Banden låter som musiken du föreställer dig de slöa solbadarna i John Updikes novell Doktorinnan lyssnar till på kvällarna. Det är egentligen hårda ljud, fuzz-gitarrer och pukor, som begravts i Karibiska havet.

– När jag var liten kom nästan all musik jag hörde från soundtrack till barnfilmerna jag såg, eller via skvalet från min pappas radio. Jag lyssnade nästan inte alls på musik förrän jag började i High School. Och då tror jag att jag började se det som en slags social grej, eftersom jag mest lyssnade på det som mina vänner gillade och det var den musiken jag började identifiera mig med. Och som av en händelse började vi också spela ihop, berättar Julian.

En av de vännerna var nämnde Matt Mondanil, Ducktails-hjärnan, som Julian lärde sig musicera med under uppväxten. Matt och Julian har spelat ihop länge nu, och troligen är det därför deras vision om popmusik redan låter färdigvuxen. Sekunderna det tar att identifiera en Ducktails-låt eller ett Julian Lynch-dito är få. Deras uttryck är tydligt, färdigt.

Framför allt låter det fantastiskt. När resten av musikvärlden – den brittiska dubstepexporten undantagen – famlar efter ett nytt uttryck har Julian och hans vänner skapat musik byggd på lika delar brittisk postpunk, r’n’b och DIY-ideal och stöpt den i Exotica-legendaren Martin Dennys vision om fjäderlätt loungemusik.

Julian Lynch är student med rätt att släppa mp3:or som tilltalar nordiska män med turnups. Och när han inte gör låtar studerar han musikantropologi, om hur människor använder musik i olika kulturer.

– I mina studier undersöker jag hur skotsk säckpipemusik utövas i Indien och Pakistan och på platser i USA och Storbritannien där många indier och pakistanier samlas. I somras studerade jag hur en grupp Indiska hinduer i New Jersey använde musiken för såväl religiösa ändamål som firandet av nationella högtidsdagar.

Julian har också påbörjat en dokumentär om de säckblåsande asiaterna tillsammans med hans vän Richard Law, som gjort musikvideor både för Julians soloarbeten och Ducktails. Jag inbillar mig att Julian är en stor kulturarkeolog – det tror jag alltid om människor jag förälskar mig i – men han har en mycket mer självklar referens.

– Jag kan inte sluta titta på X-men! Jag har skaffat ett Netflix-konto, har ni sådana i Sverige? Det är en DVD-uthyrningssajt som du prenumererar på, och som skickar dvd:erna på posten. Sen skickar du tillbaka dem när du sett klart dem. Alldeles nyss såg jag filmen” Cocoon” också.

Cocoon från 1985 är möjligen inte den första filmen som kommer till ens sinne när man hör Julian Lynchs musik. Filmen handlar om ett gäng pensionärer som badar i en bassäng som innehåller ägg från utomjordiska aliens. Ägg som ger pensionärerna nya krafter och känner sig ”ready to take on the world!”

Men – för att dra till med ett krystat resonemang – den varma och fantasifulla stämningen som vilar över både den romantiska alienkomedin och de tecknade X-men-serier även jag såg i början av 90-talet, går igen i Julian Lynchs musik. Och kanske framför allt i de åtta spår som utgör hans första ”riktiga” fullängdare ”Orange You Glad”.

Och värmen gör sig påmind när Julian nämner en annan referens som får män i min ålder att applådera förtjust, alternativt skrika ”bögjävel”, – Prince. Framför allt verkar gitarrmattorna på ”Orange You Glad” ha inspirerats av den kortvuxne snuskhummern från Minnesota, för att sedan ha dränkts i en kanna porlande Ginger Ale.

Hans allra främsta stund är dock något annat – en cover på Cindy Laupers lysande ”Time after time”.Julian sänker ned den superslickade popmelodin i polkagrisdoft och sockerlag, och sjunger melodin om evig kärlek som om han hörde den för första gången. Det är ett alldeles lysande stycke pop.

På Julians Myspace-sida radas hans ”top friends” upp. Barndomskamraterna i Ducktails och Real Estate delar plats med bandnamn jag aldrig hört talas om, såväl som med den gamle soulcroonern Frankie Valli.
Men mitt öga fastnar på ett annat namn.

Du har valt att lista Martin Luther King. Varför då?
– Han är en av mina stora hjältar. Han är en av de allra största amerikaner som någonsin levt. Jag betecknar inte mig själv som en religiös eller politisk person, men han är en stor förebild för mig.

Varför tror du att du och dina vänner får den här uppmärksamheten nu?
– Jag vet faktiskt inte. Jag har hört deras musik hela mitt liv, och förstår inte varför så många plötsligt har börjat bry sig.

Lyssna på Julians version av ”Time after time” här.

Vidare:

• Myspace: http://www.myspace.com/julianlynch
• Blogg: http://julianlynch.blogspot.com/

Lyssna också på:

• Allt från Underwater peoples records
• Ducktails
• Real Estate
• Martin Denny – Quiet Village (Album)
• Jonathan Jeremiah – Happiness (Quiet Village Mix)
• Ronettes – Be My Baby

Elva år senare skriver Göran Hägglund på DN Debatt att ”Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. ”

En sak tror jag inte Göran Hägglund förstår.
Det är vi som blivit misstänktliggjorda hela vårt liv. Detvar vi som blev valda sist på skolgymnastiken. Vi gillade aldrig Roxette heller, för övrigt.
Istället fann vi vår trygghet och kunskap i en kulturvärld där avvikande sågs som styrkor och där vi fick tillåtas vara de där konstiga kufarna som Göran och hans vänner aldrig klarade av att acceptera.

Elva år har gått sedan jag plockade av märket från min jacka av rädsla för att bli nedslagen och fortfarande accepteras  ingen annan norm än den som är fastanställd, heterosexuell och har betald semester.

Och anledningen till att jag fortfarande går upp på morgonen är att jag, likt många före mig, tvingades skapa ett eget universum, där mina egna sociala regler gällde. Där Four Tops var fadern, Ingmar Bergman sonen och Raf Simons den helige anden.  För i den här parallella världen – ärvd i rakt nedstigande led från Modern Jazz Quartet – kundevarken Göran Hägglund eller någon annan nå in. Jag byggde mitt eget Taj Mahal där killarna i Championtröja aldrig fick vara med och leka.

Det här har varit så självklart i mitt liv att jag inte alltid satt ord på det.
Men den här fruktansvärda sommaren – ja, en tjej var inblandad – visade att själva fundamentet i mitt liv är någonting annat än Göran Hägglunds landskapsmålningar, semestrar, köksbord och jollrande barn.

Fundamentet i mitt liv stavas POP. Och med pop menar jag färgen på strumporna, hur många knappar som är uppknäppta på kavajärmarna. Med pop menar jag Italo Calvino och Simon Reynolds. Med pop menar jag Ken Loach och The night James Brown saved Boston. Pop är dubsteptolvor, tidningen Paradis och Ettore Scola.  Hey, jag pratar om en Fred Perry-krans sydd i metall.

Det här är inget koketteri, det är bara en livsnödvändig uppräkning av de saker som blivit djupt viktiga i mitt liv, men som Göran Hägglund aldrig hört talas om.
Göran Hägglunds viktigaste referens i livet är känslan av att alltid få bli bjuden på festen.
Men vi som aldrig var bra på fotboll kommer han aldrig acceptera.
Det är det som den där DN Debatt-artikeln säger.

”Man måste lära sig att leva. Jag övar mig varje dag. Det svåraste hindret är att jag inte vet vem jag är. Jag trevar blint.”

Eva i ”Höstsonaten” (Ingmar Bergman, 1978)

Det här skulle ha handlat om kanonisering.

Jag skulle ha skrivit något om hur de mest spännande riktningarna inom popmusiken gått från att hämta sin näring från djupt uråldriga soulsinglar, till att inspireras av endast något yngre proggskägg.

Och fram till i förrgår handlade all spännande ny kultur om naturromantik, så som den bland annat gestaltats av Heavenly Records-associerade sajten Caught By the river och vår svenska blogg Mind On The Run. Ty, ingen kunde längre förändra världen utan att ha läst författaren Roger Deakins andlöst vackra dagboksanteckningar i Notes from a walnut tree farm.

Så såg popvärlden ut.
Så såg popvärlden ut innan jag rasade ned i en bokstavssjukdom, ned i ett krossat hjärta och en blek hy trots att det var sommar utanför. Och det enda som räddade mig från ett totalt sammanbrott var två alldeles särskilda telefonsamtal och  Harold Melvin & The Blue Notes ”Prayin”. Det enda som räddade mig var, återigen, modernismen.

En kultur som premierar sökandet efter skönhet, efter gud, efter dansgolvet, och som aldrig någonsin skulle tillåta sig själv att försöka laga hjärtan som gör ont med destruktivitet och gotiskt gnäll. För det är ju så. När vi befinner oss på botten av vårt personliga helvete, när orden inte räcker till, återvänder vi gärna till de mest grundläggande värderingarna.

Mina bestod – och består – av en ny  kostym, en ny frisyr (the french cut!) och att doppa tårna i det allra mest moderna jag kunde tänka mig: Ingmar Bergmans ”Höstsonaten” och XX debutalbum.

Ah, XX.

Det är en debut som smular sönder alla de territoriella teorier jag älskar att omge mig med. Mer än någonting annat påminner den faktiskt om Barry Whites episka ”I cant believe you love me”. Det alldeles rena tilltalet, den nyvakna känslan av att bli rufsad försiktigt i håret av den du älskar. Att förmedla den känslan är oerhört unikt under ett musikår som i rapporterna mestadels verkar ha handlat om små stökiga New York-män med mustasch.

– Jag tror det är enkelheten hos ett ljud eller en sångtext, eller enkelheten i din relation till en särskild sång som avgör om det är pop eller inte, sade gruppens sångerska Romy Madley-Croft till The Guardian tidigare i år.

Den italienske författaren Italo Calvino talade ofta om lätthet som ett av målen för hans skrivande. Du kan byta ut ordet ”enkelhet” mot just ”lätthet” i Romy Madly-Crofts ovanstående ord och närma dig XX vision: En popmusik som inte är rädd för att vara enkel.  Som inte räds något så simpelt som att sjunga om kärlek, som inte räds att försöka göra sånger lika vackra som de r’n'b-melodier de växte upp med.

Och – det här är viktigt – XX består av en knippe tonåringar vars uttryck är snarlikt det vi hittar hos alla de främsta verken under detta det sista år på 2000-talets första decennium.

Från Prefab Sprouts återkomst, via vår svenske Christopher Sander, till Whitney Houstons skakande return to form. Alla gör de musik som svävar över all den tungroddhet som popmusiken ständigt nedlusas med. Alla gör de musik som bygger på den allra ädlaste konstform jag vet: Gospeln.

I XX:s värld har det alltid ”Been a while, and you’ve found someone better, but I’ve been waiting too long to give this up” (”Heart skipped a beat”).

I deras blott 19-åriga sinnen dör aldrig tron på att ligga vaken nätterna igenom och titta på skakiga vcr-tejper med den du älskar. Genom hela debuten går en spikrak linje ned till gospelpsångerskan Sister Rosetta Tharpes uråldriga inspelningar, där fattigdomen, gudstron och längtan efter ett drägligt liv skapade själva fundamentet som popmusiken fortfarande vilar på.

Det är samma inspelningar – trots att jag fördomsfullt utgår ifrån att ingen i hennes närhet hört dem – som är den direkta anledningen till att Whitney Houston på sin karriärs höst lyckats spela in några av de främsta sånger hon gjort. Sånger om sökandet, knullandet och känslan av att slutligen ha funnit den största kärleken av dem alla. Likt Sister Rosetta Tharpe och hennes efterföljare James Brown, Derrick May och Frida Hyvönen hämtar hon sin näring från själens allra mörkaste vrår och skapar en gnistrande regnbåge av färger.

Det är det som är gospel.

I Sverige har Christopher Sander  sakta sakta låtit sin karriär slå ut i en bukett andlöst vackra gospelballader – med den monumentala ”Dina händer är fulla av blommor” i spetsen.  Tätt följt av hans jeansjacka. Det är också gospel.

Det inledande citatet till den här artikel, hämtat från nämnda ”Höstsonaten”, är också gospel. Och som av en händelse går Paddy McAloon, Prefab Sprouts ideologiske ledare, hela vägen. Han ger slutligen ut sitt 17 år försenade temaalbum om, just det, gud. På albumet finns några av de mest träffande rader jag hört om mitt eget musiklyssnande.

För om jag skalar bort stressen, informationshetsen.  Om jag skalar bort viljan över att låta hela världen få veta att jag har en bukett white label-cdr-er med den allra modernaste av purple hemma, så återstår endast detta:

”Sweet gospel music – carry this boy towards the light”.

Paddy MacAloon, ”Sweet gospel music” (2009).

Andra saker som också är gospel: Agnetha Fältskog – Wrap your arms (Villa Edit), Burial – Fostercare, Cyndi Phillips – Sacrifice (Vocal version), Erik De Vahl – The coloring, Falty DL – To New York, Harold Melvin & The Blue Notes – Wake up everybody,  Holland-Dozier -Holland – You took me from a world outside, Jean Adebambo – Believe in love, Liam Hayes & Plush – The White telescope, Milberg – For heavens sake, Moritz von Oswald – Pattern 1-4, SALEM – Frost, Skriet – Låt blommorna stå kallt, Raf Simons for Fred Perry, 3 Chairs – Roots of Detroit, Odds And Ends – Yesterday my love,  Terry Collins – I. L.O.V.E. Y.O.U.