Men så en dag i slutet av 90-talet lät han sig intervjuas av Michael Dee för svenska tidningen Pop. Han hyste en vag förhoppning om att den svenska flickvännen han aldrig hade kunnat glömma kanske skulle få syn på artikeln.

»Jag gav aldrig upp hoppet och det var egentligen därifrån Neu!-beatet kom, det var ett beat som höll mig igång, ett beat som skulle göra att jag nådde tillbaka till min tjej.«

Få artiklar påverkade mig så starkt som Michael Dees intervju med Klaus Dinger 1998. Dingers envetna övertygelse och besatthet och hans öppna vädjan stack ut bland allt vältrande i god smak och ballader om inbillat stora rockband. Det gamla skällsordet »äkta« fylldes plötsligt av mening och relevans.

Samtidigt gavs det mer underlag att hävda krautens emotionella tyngd. Själv såg jag alltid Michael Rother som bandets själ, vilket naturligtvis hade sin grund i en förkärlek till romantiska gitarrslingor. Eller som Dinger uttryckte saken: »Michael var en bra gitarrist, om än lite sötsliskig.«

Rother förfinade sitt uttryck på sina tre första undersköna soloskivor, samtliga mästerverk, då med en ännu skickligare trummis som understöd, Cans Jaki Liebezeit.

Efter att Neu! upplöstes tog Klaus Dinger in brodern Thomas i sitt nya projekt, La Düsseldorf, och vidgade paletten. La Düsseldorf släppte tre album, varav de två första brukar lyftas fram som de bästa. Men jag har alltid föredragit det sista, Individuellos. Det finns ingen skiva som låter som den.

Efter inledande punkattacken i »Menschen 1« släpper fördämningarna och bandet kombinerar ölstugeskrålande, samplade telefonsamtal från farmödrar, skira barnprogramsmelodier och en allmänt vansinnig DIY-sammansmältning av pastoral nostalgi och popmodernistisk framtid.

Skivan fick ett svalt mottagande men det är ett centralverk i den nya knäppa tyska popmusiken som benämndes Neue Deutsche Welle i början av 80-talet. Samtidigt präglas musiken av en svårfångad mörkare underton, en bierstubeangst. De små ambientfragmenten som har sprängts in berör på ett märkligt, djupt plan. Det är först på senare år som jag har förstått att bandets pianist Andreas Schell begick självmord runt den här tiden.

Thomas Dingers roll i La Düsseldorf var mot slutet egentligen marginell, men han står som medkompositör på »Dampfriemen«, »Tintarella Di…« och »Das Yvönnchen«, tre av de bästa spåren. Jag tror mig hitta ett frö till det som skulle bli Thomas Dingers enda soloskiva här, men det är mest för att jag kräver det av mig själv.

Jag måste helt enkelt ha en förklaringsmodell, en bakgrund, något endaste konkret litet som skvallrar om det fullständigt knäckande mästerverk han spelar in året därpå, 1981: Für Mich, återutgivet tidigare i år på Bureau B.

Efter slitningarna i La Düsseldorf (inte ens bröderna kunde hålla sams) åkte Thomas ner till södra Frankrike för att göra något eget och för att slippa underordna sig andras visioner. Det måste ha varit ett av krauthistoriens bästa beslut. Även om hans tidigare band kunde kännas anarkistiskt gränslösa återger Für Mich ljudet av en betydligt känsligare konstnärssjäl som har betydligt mer gemensamt med Michael Rothers romantik än Klaus Dingers motorik.

Ensam med sina synthar kunde Thomas Dinger sjunka djupt ner i de svepande atmosfärer som La Düsseldorf bara flyktigt snuddade vid. I inledningsspåret »Ballgeflüster« möter vi en direkt inbjudande skönhet. Det kanske bara är det tyska vemodet, men för att återknyta till brodern Klaus fåfänga sökande efter sin förlorade kärlek så vill jag tro att Thomas här blickar mot sitt innersta och låter det återspeglas i ljud.

I »Für Dich« gör han sin egen variant av Neu! och låter ett trumbeat understryka en monoton men ändå melodiös synthmelodi. Skivans centrala spår är b-sidans »E-605« som klockar in på strax över 14 minuter. Enligt Hans Lampe, skivans medproducent, var det här en sorgesång över Andreas Schell, vars självmord hade påverkat Thomas Dinger djupt.

Jag vet inte om Bill Callahan har hört »E-605« men det är svårt att spela den utan att tänka på Smogs musikaliskt bitvis snarlika »Came Blue«. Det här kan vara det vackraste ni får höra i år, vänner.

»Alleewalzer« tar vid och den låter som regndroppar i ett solsken, innan avslutande »Für Euch« punkteras med, well, en prutt. Det fanns säkert en tanke med det också men inget kan ta ner den här musiken på jorden. Thomas Dinger dog 2002, 49 år gammal. Av alla fantastiska kraut-återutgåvor vi har sett under 2013 är Für Mich den allra främsta.

Ungefär samtidigt som Soul Jazz gav ut samlingen ”Deutsche Elektronische Musik – Experimental German Rock and Electronic Musik 1972-83″ nu i vår, släpptes en vinylbox med krautlegenderna Neu! En box innehållandes alla fyra originalalbum, en maxisingel med en liveupptagning från 1972 och en del annat matnyttigt. Gitarristen, kompositören och legenden Michael Rother nöjde sig inte bara med det utan drog ihop en turné tillsammans Steve Shelley från Sonic Youth och Aaron Mullan från elektroniska folkbandet Tall Firs, under namnet Hallogallo. På tisdagskvällen gästade man Kägelbanan i Stockholm.

Jag måste medge att jag kan min Neu!-skola ganska dåligt. Förutom låtar som ”Hallogallo”, ”Crazy” och projektet Harmonia har min uppmärksamhet främst ägnats åt Can, Faust och Tangerine Dream, vilket är en smula märkligt med tanke på hur närbesläktade grupperna är. Hursomhelst spelade det inte någon roll på Kägelbanan. Mycket av Michael Rothers musik och ljudvärld känns fortfarande fräsch och spännande. Att uppleva den live är att inse att idéerna som föddes under den perioden hade en nyskapande kraft som stått sig stark genom åren. Och det beror inte bara på att arvet tagits upp av allt från fjorddiskoakter till gitarrtunga band.
Med musiker som Steve Shelley och Aaron Mullan med i handlingen fick den ytterligare en skjuts fram. Shelley är förvisso en mer sluggeraktig trummis än vad originalmedlemmen Klaus Dinger (som avled 2008) var. Men på Kägelbanan fick han till ett bra driv som tillsammans med Mullans pumpande bas bildade en puls som kändes både typisk för motorik-beatet och väldigt nutida. Rother själv stod med sin gitarr bakom ett bord belamrat med en laptop och en massa effekter och byggde snyggt upp låtarna med udda ljud för att sedan mejsla ut melodier och bryta in med effektformad energi och färga musiken efter sitt lynne.

Låtvalet var intressant och skvallrade om att Rother är en man med en varierad produktion. Neu!-nummer som ”Hallogallo” ställdes jämte solospår som mjuka ”Silberstreif” och Conny Plank-hyllningen ”Neutronics 98″ som hamrades fram till en mäktig ljudvägg. Höjdpunkten på kvällen för mig var Harmonias ”Deluxe” som var rakt igenom ett verk av precision. Visst tenderade det att bli lite jämntjockt och likartat under stundom. Men nerven i det repetitiva höll sig spänd under hela kvällen och blottlade att det i grunden handlar om väldigt konsekvent och dansdriven popmusik.

Det är en mycket träffande visualisering av Ikons musik. Göteborgskollektivets malande gitarrmattor har en energi och explosiv tyngd som få andra svenska rockband kan uppvisa.

Men Ikons värld består också av ett mer kosmiskt lager, där svävande synthar huserar och för tankarna till elektronikmakare som Tangerine Dream och Jean-Michel Jarre.

När dessa båda världar möts blir resultatet något som andas såväl västkusten som något väldigt självständigt. En sorts rock utan alla förutsägbara delar.

– Vi vill uppnå en känsla av transport i vår musik, att komma bort från den grå verkligheten med allt vad det innebär, bort från presens. Sen vill man hitta en slags elegans. Att göra en rockskiva som inte andas så mycket rockskiva, säger sångaren och gitarristen Jonas Bengtsson när jag ringer upp honom en kall förmiddag i januari.

Han syftar på bandets självbetitlade debutalbum som nyligen släpptes på Ola Borgströms etikett Service. Ett verk som spelades in redan för ett år sedan. Men som sedan dess slipats och filats på ljudmässigt, bland annat av Alexander Palmestål från oljudstrion Pistol Disco. En herre som också gjort en minst sagt aggressiv remix av nämnda ”Guns”.

– Den låter väldigt mycket industri, lite som Einstürzende Neubauten. Han hittade något extremt i låten som man kunde göra ännu mer extremt, det är så han jobbar. Han prövar mycket och har inte för stor respekt för musiken, han förtydligade verkligen ljudvärlden vi letade efter på skivan.

Ikons har också en visuell sida där konstnären Patrik Johansson, bandets sjunde medlem, har en viktig roll. Dels gör han alla filmprojektioner till spelningarna. Och dels står han bakom videon till debutalbumets öppningslåt, den åtta minuter långa ”Slow light”. Ett verk som består av ett stilleben i olika ljus och vinklar.

– Tanken var att använda ett klassiskt element och sätta det i ett nytt sammanhang, något som var mekaniskt och stelt fast göra det på ett nyskapande sätt.

– Vi visste inte så mycket mer än att Patrik skulle göra ett stilleben. Men så visade det sig att han byggt upp det i sitt rum i kollektivet där han bor. Och att han vistats i det under hela den period som han jobbade med filmen. Så han var helt slut efteråt, haha.

Ikons har ibland sorterats in i den våg av svenska rockband under 00-talet som varit influerade av och stått för en moderniserad form av krautrock. Och visst går det att fina gemensamma stildrag i bandets repetitiva och utdragna låtar. Men Jonas Bengtsson är inte imponerad av vad som återstår av genren i dag.

Framför allt inte efter en spelning i Stockholm där man var förband till de tyska experimentrocklegenderna Faust.

– Det kändes lite häftigt på förhand eftersom de är något av hjältar. Men när vi kom dit så var det som att de hade tappat konceptet lite. Deras scen såg ut som en byggarbetsplats med en massa föremål, lite som en cirkus, och det framstod bara som konstigt, säger han och utvecklar.

– Jag tycker inte det finns någon krautrock att tala om i dag, det var en intressant stil som skilde sig från den engelska och amerikanska scenen under 1970-talet. Men för mig är det ingen tydlig referens, det är snarare ett förhållningssätt när man skapar musik.

Desto större inspiration är Jason Spaceman i Spiritualized. Den engelska gospel- och gitarrväggsmästaren har ingått i Jonas musikvärld länge. Och i november 2008 fick han äntligen chansen att träffa Jason personligen då Ikons följde med Spiritualized på deras Sverigeturné.

– Det var tre surrealistiska dagar. Han var väldigt tillbakadragen och drack juice och grönt te, men han och bandet gillade oss.

– Han har ett så ofantligt djup i det han skapar. Många av de banden som har hållit på lika länge som han lyckas inte ta musiken till en ny nivå, men det har han verkligen gjort.

Fortsätter Ikons lika målmedvetet som hittills, har de alla förutsättningar att också nå dit.

Ikons bildades, i sin nuvarande form, för två år sedan av Jonas Bengtsson och keyboardisten Torbjörn Johansson.

Den självbetitlade debuten släpptes den 13 januari på Service, som även gett ut ”Guns”.

Pistol Discos remix på ”Guns” finns här.

Det går säkert att förklara med att jag har lättare att komma ihåg filhämtarrutan i min webläsare än det jag laddar ner. Och att musikens tillgänglighet i dag har löst upp genregränserna så till den grad att de bara existerar bland musikrecensenter.

Men för mig handlar det mer om en ovilja att sammanfatta något som man inte riktigt har hunnit smälta. Det som precis har passerat förbi är svårare att ge ett historiskt värde och placera in i ett sammanhang än mer avlägsna fenomen som postpunk eller 90-talets ravescen.

Det som fastnar i mitt minne är istället artister med en viss egenhet som nämns i förbifarten i tipsrutor eller korta recensioner, men som inte får mer strålkastarljus på sig än så. Trots att det finns all anledning till det.

Under 2009 är det framför allt ett album som faller under den kategorin: Glasgowgruppen The Phantom Bands mästerliga debut ”Checkmate savage”. En skiva som hyllades i brittisk press men som inte fick något större genomslag i Sverige.

Andy Wake, keyboardist i den skotska sextetten, har sagt att bandets musik är framåtsträvande, utan att följa någon inriktning som kan uppfattas som ”nu”. Det är en väldigt träffande beskrivning av storheten med ”Checkmate savage”. Beståndsdelarna är nämligen enkla att urskilja: krautövningar i Can-anda, postrockgnissel, folkpoppiga melodier och utfall som skulle platsa i Captain Beefhearts ljudvärld. Det är organiskt, psykedeliskt, korsbefruktande och alla tänkbara synonymer till experimentlusta.

Men framför allt är det ett verk som visar att framåtrörelse kan bygga minst lika mycket på traditionella element som drömmen om att skapa något nytt. Så länge det hamnar i händer som vågar att blanda uttrycken utan att ängslas över hur tidsenligt det låter.

Just därför känns det så viktigt att lyfta fram ”Checkmate savage” under ett 2009 där sökandet efter något bestående och mer spirituellt har utmärkt en betydande del av året.

I det perspektivet är det inte heller konstigt att albumets höjdpunkt – ”Island” – är en folkhymn om ett möte mellan naturen och människan av himmelska dimensioner:

”Lord I swam to the island shore, to the island shore
Our eyes fulfil the sea and more, and we’ll lay on it’s floor – so well…
Raw flesh torn from the wildest love, from the purest love – ever all”

Annat att minnas från 2009

Årets Kate Bush-förnyare: Florence And The Machine – Lungs (album)
Årets samarbete 1: Jimi Tenor & Tony Allen – Inspiration information 4 (album)
Årets samarbete 2: El Perro Del Mar och Rasmus Hägg – Love is not pop (album)
Årets jazzfunksamling: Ghana Special: Modern Highlife, Afro Sounds & Ghanaian Blues 1968-1981 (album)
Årets rocklyrik: Mattias Alkberg – Nerverna (album)
Årets dubstep: Shackleton – Three Eps (album)
Årets krigsskildring: Waltz with Bashir (film)
Årets cover: M. Ward – Oh lonesome me
Årets kärlekshistoria: Up (film)
Årets remix: Four Tet – Love cry (Joy Orbison remix)
Årets albumtitel: Prefab Sprout – Let’s change the world with music
Årets hiphop 1: K’naan – Troubadour (album)
Årets hiphop 2: Henok Achido – Almaz charming child (album)
Årets friformsorgie: Fire! – You liked me five minutes ago (album)
Årets läsning: The Fallen – Dave Simpson (bok)
Årets jazzpiano: Allen Toussaint – The bright Mississippi (album)
Årets rock: Girls – Album (album)
Årets mest förbisedda: Max Peezay – Boven i dramat (album)
Årets progmetal: Mastodon – Crack the skye (album)
Årets soulröst: Oumou Sangaré – Seya (album)
Årets svenska pop: Skriet – Skriet (album)
Årets popalbum: The xx – The xx

Sedan starten i Prestwich norr om Manchester 1976 har frontmannen och sångaren Mark E Smith styrt bandet och gjort det till en genre och företeelse i sig. Men de flesta av medlemmarna har inte stannat i gruppen mer än ett par år. The Guardian-journalisten Dave Simpson ville ta reda på varför.

Under fyra år letade han med ljus och lykta efter före detta gitarrister, trummisar och basister i Manchesterområdet. Och i slutet av förra året hade arbetet resulterat i boken ”The fallen – Searching for the missing members of The Fall”, där han samlat 45 medlemmar. Tidigare i höst kom en uppdaterad pocketversion med över 50 musiker som tidigare ”tjänstgjort” i bandet. Dave Simpson beskriver perioden som intensiv.

– Jag blev helt enkelt besatt av letandet och att försöka lösa hemligheten med The Fall och Mark E Smith, säger han på telefon från sitt hem utanför Leeds.

Allt började som en tidningsartikel i The Guardian för tre år sedan, och växte snabbt i omfattning när intresset visade sig vara stort. Framför allt från medlemmarna själva – som genom kartläggningen fick chansen att återförenas med gamla bandkollegor som de inte träffat på åratal. Några har till och med börjat spela med varandra igen.

– Mark E Smith hade ett starkt inflytande på dem. Det går uppenbarligen inte att vara med i The Fall, även om det bara handlar om en timme, utan att färgas av hans person, säger Dave Simpson.

Manipulativ diktator. Alkoholiserad misantrop. En frontman som är omöjlig att samarbeta med. Mark E Smith fick tidigt ett rykte om sig att inte vara någon större anhängare av banddemokrati. Hans syn på gruppen har istället handlat om att utsätta sina medlemmar för psykisk stress, kontroll och ibland rent outhärdliga situationer. Eller att utmana dem om vad de kan, för att få dem att tänka som han vill. Lite i linje med en disciplin av militäriska mått.

Foto: Kevin Cummins

– Mark brukar jämföra sina musiker med soldater i en pluton, om en av dem blir skjuten så finns det alltid någon som kan ta dennes plats, säger Dave Simpson.

I ”The fallen” är berättelserna om Smiths okonventionella metoder många. Gitarristen Ben Pritchard, som var medlem i sex år, gavs inget utrymme för att göra rockmoves på scenen utan fick stå ut med att få armbågar i ansiktet och drinkar hällda över sig.

Dave Bush, keyboardist i början av 90-talet, hade en liknande utsatt roll där hans instrument förvandlades till kaffeved vid upprepade tillfällen. Och i början av 2000 anlitade Smith managern Ed Blaney, enbart för att se till att bandet inte skulle ha roligt när de var ute på turné. Det är fängslande vittnesmål från en 30 år lång period om en bandledare som satt i system att forma sina musiker efter en minst sagt extrem typ av gruppdynamik.

Men den som väntar sig en lång rad av bittra uppgörelser med en gammal plågoande blir besviken. Nästan samtliga av karaktärerna i ”The fallen” är stolta över att ha varit en del av The Fall. Flera talar om tiden som en musikalisk höjdpunkt, och Mark E Smith som en man som fick sitt band att uträtta stordåd.

Dave Simpson ser likheter med en annan brittisk profil med auktoritärt sinnelag: den legendariska fotbollstränaren Brian Clough i Nottingham Forest. Clough var hårdför och skapade ett starkt lag av medelmåttiga spelare som lyckades i Europa under 70-talet. Hans gamla adepter pratar fortfarande om honom som deras ledare.

– På samma sätt rekryterar Mark musiker på puben som inte är speciellt duktiga och stöper dem till en grupp som ger ut hyllade album år efter år. Många av dem skulle inte tveka att gå med i bandet igen om han ringde upp dem.

Parallellen till fotbollsvärlden får också stöd i boken av Mark E Smith själv, som menar att det handlar om att hålla ”laget fräscht” och att ”byta ut anfallaren” till och från. Och även om han inte har sparkat alla som kommit och gått i The Fall, så har den psykiska påfrestningen gjort att många kastat in handduken självmant.

Men varifrån kommer detta behov av att styra utifrån en närmast sektlik form av psykologi? Dave Simpson kopplar en del av beteendet till Smiths syn på skapandet: att hela tiden skapa spänningar i bandet för att stimulera kreativiteten.

– De vet till exempel aldrig när de gjort bra ifrån sig, oftast säger han inget eller så berömmer han dem när de gjort en dålig spelning. De vet inte vad de ska tro och det håller dem hela tiden på tårna.

Trots sin ambitiösa undersökning är Dave Simpson osäker på om han har lyckats lösa gåtan Mark E Smith. Han kan inte heller svara på hur länge den nuvarande sättningen kommer att vara intakt.

– Mark säger att han har mjuknat. Men senaste gången han sa det hoppade hela hans band av mitt i en öken i USA.

Fakta

• Mark E Smith är 52 år. Innan han grundade The Fall var han hamnarbetare i Manchester.
• Historierna om hans oberäkneliga beteende är många. Det sägs bland annat att han gömde bandspelare på sina medlemmars hotellrum för att kolla om de baktalade honom, band som sedan spelades upp på turnébussen. När ”The fallen” släpptes i höstas sågs Smith sitta på en pub och läsa boken samtidigt som han rev ut sidorna och eldade upp dem en efter en.
• Hittills har 27 album släppts (samt en mängd liveskivor och samlingar), varav det senaste, ”Imperial wax solvent”, kom förra året. En 28:e skiva ska ges ut i januari 2010 på engelska indiebolaget Domino.
• I den nuvarande sättningen ingår Smiths fru Elenor Smith på keyboards. Hon har varit medlem sedan 2002.
• Den legendariska radio-dj:n John Peel (som avled 2004) var en av bandets största fans och beskrev The Fall som ”always different, always the same”.
• I den uppdaterade pocketversionen av ”The fallen” där över 50 musiker har letats upp, återfinns bland andra den kultförklarade trummisen Karl Burns. Den finns att beställa från bland annat Adlibris.
• Senaste att få foten var managern Alan Wise som fick sparken i juli i år, efter att det påståtts att han hade förskingrat biljettintäkter vid en spelning i Manchester.
• Se Mark E Smith läsa upp fotbollsresultat i engelsk tv.