Jag tror jag känner så eftersom Tentakel så uppenbart liknar ett kärleksprojekt. En summa av en livslång passion till elektronisk musik. Jag inbillar mig, kanske naivt, att det också är vad jag ser när Pontus Torstensson uppsluppet bankar liv i hjärtat på endagarsfestivalen Art’s Birthday på Södra Teatern i Stockholm.

Till vardags tillhör han en av västkustens mesta trummisar med delaktighet i konstellationer som SORK, Uran GBG, The Exorcist GBG, Surreal Lovers och Echodek på sitt samvete. Och ja, han har även spelat trummor bakom Freddie Wadling, Damo Suzuki och Anna von Hausswolff bland många andra.

Tentakel är egentligen så mycket mer än summan av sina influenser. Ingenting och allting hörs på den kommande kassetten på Zeon Light, som jag håller ack så kär.

Det är svårt att inte vilja gräva vidare i Pontus Torstenssons eget lilla universum när kassettens dryga 40 minuter nått sitt slut. Därför var jag tvungen att slänga iväg ett mejl till Göteborg.

Hur brukar själva din skapelseprocess gå till? Jag har läst att »utgångspunkten är trumset« – går det att utveckla?
– Jag brukar testa att skapa nya ljud som åtminstone jag aldrig har hört. Dels för att jag tycker det är roligt och dels för att jag själv inte ska tröttna. Ibland föds nya idéer av ljuden och då fortsätter jag. Jag tänker inte på hur processen går till och det är omöjligt att nämna någon särkild formel. Det går till på väldigt många olika sätt. Jag vill bli överraskad av det jag hör. En idé leder ofta till en annan.

Förutom din musik vet jag inte mycket om dig. Hur tog Tentakel-projektet sin början?
– Det började med att jag tröttnade på ljudet av akustiska trummor och blev mer intresserad av elektronisk musik och hur man kan integrera elektronik med ett akustiskt trumset. Jag skaffade en sampler och började loopa olika ljud. Sedan lyckades en vän bygga en trumplatta av en gammal skärbräda till loop-pedalen som gjorde att man kunde slå på olika pads som triggade igång inspelningen. Då kunde jag loopa hela trumsetet samtidigt som jag spelade.

– Efteråt fick jag låna en gammal analogsynth som jag blev förälskad i. Jag började testa att trigga synthen från bastrumman och virveln. Det jag gör nu är att att trigga flera synthar och sequencers från en trummaskin, samtidigt som jag styr tonarter via en midipad. Så jag kan kontrollera allt i realtid samtidigt som jag spelar på trumsetet.

Känns Tentakel lite som en frizon eller kanske en förlängd arm av vad du sysslat med tidigare?
– Lite både och. Det är klart att det finns gemensamma nämnare och att jag påverkas av den musik jag spelar i andra konstellationer. Samtidigt är det skönt att själv bestämma hur man spelar, vad man spelar och när man spelar. Det finns så klart både fördelar och nackdelar med att spela i band. Ibland kan det räcka med någon enstaka synpunkt för att man ska få helt nya idéer.

Krautrock känns ju som en referens omöjlig att inte nämna när man lyssnar på din musik?
– Det är klart att vissa band som brukar nämnas inom genren har influerat mig. Men jag har egentligen aldrig varit särskilt intresserad av en särskild genre. Det är mer så att instrumenten och uppsättningen bestämmer hur det låter. Den här uppsättningen har vissa begränsningar men även fördelar vilket gör att det låter på ett visst sätt.

– När någon verkar inom en bestämd genre slutar det oftast att vara musikaliskt intressant för mig. Då blir det mer regler som ska följas liksom. Oftast är det ju andra människor som har bestämt vad en viss genre består av.

– Det finns vissa musikaliska element jag gillar med techno, det finns vissa saker jag gillar med psykedelisk rock, och så vidare. Det är väl något slags hopkok av all den blandning av musik jag själv gillar.

Var skrevs musiken som hamnat på kassetten?
– Jag var i en kompis studio och jammade på att hans grymma analogsynthar och trummor. Sen klippte jag ihop det jag inte tyckte lät helt värdelöst och försökte bygga någonting av dom beståndsdelarna. Som ett komprimerat experimenterande. Den processen har varierat från låt till låt. Vissa låtar har gått fort, andra har tagit väldigt lång tid.

Stämmer det att du målar en del också? Var startade det intresset ifrån i så fall och ser du någon koppling mellan konsten och dina musikaliska uttryck?
– Jag har ritat sedan jag var liten och det finns säkert kopplingar mellan musiken och konsten i det jag gör. Jag har faktiskt ingen aning. Det kanske är exakt samma sak jag gör fast i olika former egentligen. Det är bara något jag har gjort som avkoppling. Det kan vara ganska krävande fysiskt och mentalt att spela konserter ibland, och då är det lite som meditation att sitta och rita emellanåt.

Utöver kassettsläppet, vad har du för planer för 2015?
– Jag ska spela med Tentakel på några olika festivaler i sommar, bland annat Gagnef och Electric Moon. Sedan ska jag spela med Sork och eventuellt med Robert Leiner på festivalen Psykjunta. Vi ska släppa en vinylskiva med The Exorcist GBG på Höga Nord till hösten. Då blir det förhoppningsvis några spelningar i samband med releasen. Vi har också spelat in i Elementstudion med Sork. Sen tänkte jag börja spela in nya ljud till hösten.

Har du möjlighet att lista ett par låtar som influerat Tentakel?
– Jag har ingen aning om dessa rent konkret har inspirerat just Tentakel men dom här låtarna gillar jag just nu:

Midnight Express — Georgio Moroder
Flykten från New York — John Carpenter
Live Evil — Miles Davies.
»Out of this world« — John Coltrane
»Cissy Strut« — The Meters
»Kunta Kinte Dub« — The Revolutionaries
»Flim« — Aphex Twin
»Marbles« — Plastikman
»Onormal« — Uran GBG
»Plastic Star« — Byetone
»Ghost Rider« — Suicide

Här kan du lyssna på Tentakels senaste kassett för bolaget Zeon Light:

Det är det första livstecknet från bandet på ett tag och en välbehövlig återkomst. Inte bara för att Audionoms musik saknats, utan också för att låten och innehållet har en tydlig politisk udd. »Europa« är den första låt som bandet skrev och som nu, nästan 15 år efter att den kom till, äntligen ges ut. Enligt bandet själva har tidigare inspelningar inte gjort den rättvisa och låten var bortglömd fram till för något år sedan då »högervindarna gjorde att den kändes aktuell«.

»Europa« är taktfast och repetitiv. Den byggs upp av trummor i marschtakt, monotona gitarrer som växer i intensitet och några synthackord. Johan Hinders sjunger inte, han ropar ut texten och hamrar in orden »Li Li Libertad Anarquia Total!«, om och om igen. Det är effektfullt och framför allt hoppfullt. En låt som är lika återhållet arg som skriker efter förändring.

Jag såg Audionom framföra låten på Marie Laveau i Stockholm i sommar. Där sköt den ut lyckopilar i publiken och blev höjdpunkten i ett fantastiskt liveset som man inte ville skulle ta slut. Den framstod också som ett sorts avstamp för en ny riktning för bandets krautiga punk. Att den nu släpps och får ett eget liv känns därför mycket passande. Efter ett år av slam rensar den sinnena och visar vägen framåt.

Samtidigt är den ett kritiskt utspel mot europeisk flyktingpolitik. I videon till låten, som PSL nyligen publicerade, visas EU-flaggan och datumet den 3 oktober 2013, det datum då över 350 människor drunknade utanför den italienska ön Lampedusa. Se videon här.

Den 18 december släpps Europa på Gone Beyond Records. B-sidan är en remix av låten signerad projektet 18 Sekunder (Gunnar Kolbjer) som lagt till stråkar och en mer elektronisk touch. I mars nästa år är det tänkt att Audionom ska släppa ett nytt album. Stilla väntan med att gå på releasefesten för Europa på Taverna Brillo i Stockholm nästa helg.

Nyligen släpptes första numret av Jazz är farligt. Med ett omslag av Jockum Nordström i kollageartad DIY-anda och ett innehåll där texter av Jean-Louis Huhta och en intervju med Peter Brötzmann ryms jämte ett fantastiskt reportage om jazzmode är Jazz är farligt ren fanzine-mumma.

Läge för ett gäng mailfrågor till upphovspersonen.

Det första numret av Jazz är farligt släpptes nyligen. Berätta lite om det.
– Jag gick in i väggen i våras och hamnade på sjukan och då skrev jag dagbok. Den är publicerad som de första sidorna i fanzinet. Det kan vara intressant läsning för någon som jobbar/rotar med musik och har lika grav integritet som mig. Det ger en ganska bra inblick i världen och rundgången jag lever i. Jag kände att det var nyttigt, för andra och för mig själv. Kanske ger det någon utomstående någonting. Annars är zinet lite av en Peter Brötzmann-tribut. Jag har träffat och intervjuat Brötzmann och musikern Ryan Tebo har skrivit en krönika om gubben. Favorit i det första numret är ett modereportage om jazzmode med Mary-Anne Norberg från The Kid.

Vad är bakgrunden till att du startade fanzinet och vad är din tanke med det?
– När Strand Hornstull (i Stockholm, reds anm.) såldes till Debaser och Jazz Är Farligt förlorade sitt hem visste jag spontant att inget skulle bli detsamma. Jag skulle inte få träffa mina nya vänner/stammisar som jag delade ett sådant genuint musikintresse med. När jag och Conny C. Lindström (som drev Strand innan försäljningen, reds anm.) startade Jazz Är Farligt var jag för första gången inte ensam om saker och ting.

– Den enda chansen att ge tillbaka just det jag hade fått från alla (trygghet), var att helt enkelt fortsätta sprida ordet av allt som rörde Jazz är Farligt med hjälp av ett fanzine. Tanken är att det ska innehålla nya och gamla skivtips, skvaller och lite kreativitet kring jazzspridning. Detta för att nå fler på ett punkigt sätt och att det inte blir så mycket Orkesterjournalen av det hela. De behövs men något nytt behövs också.

Vilken musik växte du upp med och när började du intressera dig för jazz, kraut, elektroniskt och liknande genrer?
– Jag kommer ursprungligen från Eritrea och har mer eller mindre bara vuxit upp med eritreansk folkmusik. Nästan varje lördag var det fest hemma och vi hade oftast pappas vän Hafash som spelade Krar (traditionell eritreansk elgitarr). Han sjöng i timmar och höll igång festen och sjöng oftast om alla som var i rummet och lite skvaller på det. Men det var Kind of Blue med Miles Davis som jag fick när jag var typ åtta år som fick in mig på jazz. När jag var tillräckligt gammal för att ta mig ut själv hittade jag till mina första skivaffärer. Max Roach var det första jag frågade efter då, men hiphop bidrog även till mitt intresse för jazz och A Tribe Called Quest, Black Moon och Public Enemy var en del av min vardag. De har ju samplat ihjäl sköna cello-solon och jazziga basgångar. Allt hänger ihop ju mer jag tänker på det.

– Det mesta har jag faktiskt hittat själv genom att rota mig igenom kraut, jazz, punk, tidig elektronisk musik. Jag formade min egen ljudbild i ett ganska så jazzfattigt men musikrikt Jönköping (där Elena är uppväxt, reds anm.). Det är märkligt hur jag hittar grejer som är tokvanliga för andra men som framstår som riktiga käftsmällen för mig. På samma sätt är det intressant hur skivor som jag upplever som sjukt svåra impro-släpp kan vara vanliga för andra. Det är för och nackdelar med att rota och att inte få respons på rotandet.

Jazz är farligt började som en klubb i Stockholm. Berätta hur det startade?
– Jag somnade en sen natt hos min vän, gamla Henry Fiat’s Open Sore-trummisen, Jonas Jonsson. Precis innan pyjamaspartyt var över lade han omslaget till samlingsalbumet Punk är trevligt, Jazz Är Farligt över mig och en vinare under armen och knäppte en fiffig bild. Dagen efter skulle jag på ett möte hos dåvarande vd:n på Strand, Conny C Lindström. Han hade försökt få in mig där under en tid och under det här mötet skulle vi besluta vad det nu skulle bli för något. Fortfarande lite clueless så gjorde jag en chansning och sa att jag och Jonas skulle ha en punkklubb som heter Punk Är Trevligt och jag och Conny en jazzklubb under namnet Jazz Är Farligt. Och så blev det. Tur det.

Jazz är farligt är också ett skivbolag och management. Du jobbar bland annat med Audionom och deras kommande album. Hur är denna del kopplad till fanzinet och klubben?
– Gone Beyond Records kommer att ge ut Audionoms nästa släpp. Skivbolaget driver jag tillsammans med Josefin Öhrn och Fredrik Joelson. Jazz Är Farligt är en dotter-label till det. Audionom och Jazz Är Farligt gillar varandra och kommunikationen är smidig då vi har samma tänk. Först och främst är Audionom kopplat till Jazz Är Farligt som management och allt som rör dom rör Jazz Är Farligt.

Namnet Jazz är farligt för tankarna till den syn på jazzmusik som rådde när genren blev populär under 20- och 30-talet. Att det var en okontrollerad, stökig och just farlig musikform. Jazz är sedan länge en etablerad genre men tycker du att det finns en oförstående syn på den fortfarande, om man ser till den musik du gillar som är mer åt fri form- och experimentella hållet?
– Jazz är fortfarande okontrollerad, stökig och just farlig då den faktiskt inte blir insläppt. Vi lever i en sjukt konstig tid och det mesta handlar om politik och ekonomi (gäsp) på alla plan inom kultur. Man får välja lite vilken väg man vill gå utan att förvirra andra: Fattig och framgångsrik, göra precis det man vill och vara oberoende eller böja sig lite och vara framgångsrik i ett bredare perspektiv (eklektisk). Hur man än väljer så är man inte fri för man är ändå alltid ekonomiskt beroende. Marginalerna man jobbar med är så otroligt små och det är svårt för folk att acceptera och respektera det. Min tid blir otroligt viktig då jag jobbar med handarbete. Jag sätter ihop fanzinet för hand. Jag finns på plats för banden jag bokar. Jag affischerar inför alla gig.

– Jag får ständigt flytta min klubb till nya ställen trots att alla tror att det går svinbra. Inte för att det går superdåligt egentligen utan för att folk inte förstår genren helt enkelt. Men jag är grymt duktig på att promota det jag gör. Så sent som för någon vecka sedan var jag tvungen att knuffa bort gäster som hade kommit fel och som började skrika »sluta spela« till bandet som uppträdde under kvällen. Visst, det var en fredag och dom ville säkert lyssna på Donna Summers.

– Jag gillar att utveckla min publik och deras öron. Om dom försvinner eller om det blir för svårt för dem så är det tråkigt, men då är mitt koncept inte något för dom. Jazz är fortfarande underground-etablerad trots att Pharoah Sanders är apa-stor. Den är fortfarande fattig och farlig. Det är fortfarande en viss samhällsklass som utövar och spelar farlig jazz, vilket märks tydligt. Där trivs jag och där får jag utrymme att vila huvudet i armarna på riktiga människor ett par minuter. Sedan kan man gå ut i det vanliga livet utan skydd men med hörlurar.

Din tanke med klubben är att istället för att spela de obligatoriska John Coltrane-plattorna ha ett brett synsätt på experimentell musik. Vad skulle du säga är den musikaliska inriktningen på det du gör?
– En av våra stammisar, Reine Fiske från Dungen, beskrev mitt dj-set så här: »allt för att göra alla förbannade eller förvirrade«. Beroende på vad jag går igenom i livet uttrycker jag det genom musik. Jag är ganska kompromisslös och det har hyllats men det är inte alltid det funkar för andra och det skiter jag i. Jazz Är Farligt är lika med Elena och det kan vara vad som helst egentligen. Men det är jazz i grunden för det är min grund. Jag hamnar i olika perioder och det gör även musiker. Jag gillar även att läsa på och snöa in mig.

– Såhär ser min musikaliska farliga inriktning ut: Miles Davis period när han var gift med Betty (Davis, reds anm.), den är stenhård. Jukka Tolonens värsta period i livet, den är fantastisk. Likaså Bo Diddleys album The black gladiator när han trillade pladask i knarkträsket. Och Monica Zetterlunds skiva Chicken feathers när hon var i desperat behov av hjälp efter en miserabel period med Steve Kuhn, skivan är ett resultat av deras situation. När var det Ornette Coleman kastrerade sig för att få hundra procent fokus? Kan jag någon dag få svar på det istället för att jag ska chansa och spekulera? Allt som är farligt är min musikaliska inriktning. När livet är på sin peak och på väg mot något fruktansvärt eller fantastiskt.

Begreppet »experimentellt« är urvattnat och används slarvigt, jag själv är en av många som är skyldiga till det. Vad tycker du om den musik som befinner sig i denna fåra i Sverige i dag? Lever den väl?
– Livs levande. Det har varit lite svagt i live-väg. Kanske för att Fylkingen i Stockholm har genomgått en ombyggnad och har sin premiär nu. Men konsertstället Brötz i Göteborg har fått ett uppsving. Södra Teatern i Stockholm har fått ta över lite mindre spelningar som är väldigt »Strand Hornstull« och iDEAL ger fortfarande ut skivor i samma takt med svenska experimentella akter. Det känns som att folk orkar mer. Ger ut mer. Spelar mer. Kämpar mer och mindre skivbolag startas hela tiden.

Nämn några svenska aktuella band eller artister som är på gång som du gillar?
– De vill man helst behålla för sig själv. Jag tycker att alla ska gå och se Jonas »knullis« Kullhammars sista spelningar med sin kvartett och köpa sista plattan Låt Det Vara. Och så bör man såklart kolla upp Josefin Öhrn + The Liberation och deras dubbelsingelsläpp »Sunny Afternoon« och »Tell It To The Wind« som släpps den 4 december.

Du är även en del av kollektivet Pådrag. Är det verksamt fortfarande och vad gör ni för något?
– Vad kul att du frågar! Vi är verksamma fortfarande men alla är ganska upptagna och bor på olika håll. Bella Boo har startat ett skivbolag som heter KISSKISSRECORDS och har fullt upp hos Sveriges Radio. »Festa med killar«-Casandra har jag inte träffat på ett tag men hon är verksam i Göteborg och har faktiskt tagit över mina fredagar på Nefertiti. Resten är utspridda i Skåne och graffar ihjäl sig. Vi diskuterar faktiskt att ha en fest men det är oklart när det blir av.

Vad har du för projekt på gång med Jazz är farligt under den kommande perioden?
– Jag är ny skribent för nätmagasinet Sound of Music. Sedan kommer Gone Beyond Records att ge ut tre släpp: Josefin Öhrn + The Liberation, ÅÄÖ’s (Daniel Bingert, Santiago Borges, Nicolai Dunger och Jari Haapalainen) debut-EP (släpps den 18 november) och Audionom som släpper nytt album i mars. En fantastisk singel med dem ges ut den 18 december. Allt detta följs av spelningar som jag bokar (puh). Jag själv ska också ut och spela. Sedan hjälper jag Ralph Lundsten med flytten av hans studio Andromeda och hittar en lösning då han säljer sitt hus för att han inte har råd att bo kvar. Det blir även en återutgivning av Ralphs singel ”Feel It” från 1969, oklart när.

Sex album som Elena Wolay lyssnar på just nu

1. The Slits – In the beginning
»Det var så länge sedan och jag har återupptäckt dem igen«.

2. Don Cherry – »Mu« second part
»Jag har så otroligt många vackra allsångs-minnen till låten »Teo-Teo-Can« från skivan. Allt från evighetsbadande i badkar och sträcklyssning med mitt ex till fina Jazz Är Farligt-kvällar då det varit fullt fokus på albumet. Den här skivan är så blödig för mig. Den är så himla vacker rakt igenom. Kr-kr-kr-kr-kr-kr…«

3. Uran GBG – Uran
»Måste vara det bästa som kommit från Göteborg på säkert tio år. Herregud. Fantastiskt bra kraut med krut.«

4. Audionom – Superior
»Fortfarande lika bra. Det är väl den här plattan som >swept me off my feets< och så ville jag helt plötsligt göra allt för dem.«

5. Charles Bobo Shaw & Lester Bowie – Bugle Boy Bop
»Hårt bebop-sväng som släpptes lite senare än den övriga bebopen.«

6. Stark Reality – Discovers Hoagy Carmichael’s Music Shop
»Mäktigt album som luktar sex-fuzz-funk-bettydavis-hårt och låter sådär genialiskt vitt för sin genre. Den är ganska ovanlig med sina mäktiga vändningar hela tiden som är lättlyssnade. Det är en soundtrack-platta från tv-serien Hoagy Carmichael’s Music Shop från 1970. Albumet i sig är alldeles för dyrt, men finns på spotify. Tillgängligt för alla dödliga alltså.«

För att köpa första numret av Jazz är farligt, maila: jazzarfarligt@gmail.com
Gone Beyond Records hemsida
Jazz är farligt

På torsdagskvällen, på klubben Park Lane, är Londontrion fokuserade och bygger ganska omgående upp ett driv som håller sig genom hela konserten. Dominic Butler sköter dator och analog synth och breder ut en elektronisk matta, Nik Colk använder en stråke på elgitarr och samplade ljud när hon inte sjunger atonalt, och Gabriel Gurnsey håller drivet uppe med ett tajt och rytmiskt trumspel.

Kalejdoskop-artade projiceringar följer musiken och skapar en snygg visuell upplevelse och en känsla av ett liveset som är i konstant rörelse. Något som den dansvilliga publiken förstärker framför scenen.

Factory Floor har beskrivits som »post-industri« men i mina öron är musiken en självklar och spännande vidareutveckling av krautrocken.

Bandet lägger tonvikt på det monotona men riskerar inte att fastna i några stilbildande föregångare. De är mästare på att skapa en egen puls som har mycket mer gemensamt med renodlad dansmusik än rock. En musik som aldrig försvinner ut i flippade sidospår utan som hela tiden är komprimerad och hård. På Park Lane ger bandet prov på det i låtar som senaste singeln »Fall back«. Varje liten beståndsdel av energi kramas ur musiken. Effektfullt och kraftfullt på samma gång.

Senare samma kväll är det DJ Rashad & DJ Spinns tur att stå för underhållningen. Som pionjärer och affischnamn inom Chicago Footwork-genren är de efterlängtade både av de som vill hänge sig åt den hypersnabba dansstilen och de som vill se dem uppträda. Duon arbetar på bra bakom skivspelare och mixar och ger ett set med stökiga beats och några stänk rap.

Det oförutsägbara, impulsiva och smått anarkistiska som utmärker footworkmusiken, och som DJ Rashad förmedlar så bra på album som Teklife volume 1 – Welcome to the Chi eller tolvan I don’t give a fuck, sätter tonen för spelningen. Det är dekonstruerad ghetto house, snabba och störda trummaskiner och upprepande röstsamplingar i ett intensivt tempo.

DJ Rashad & DJ Spinn är aktiva bakom sin utrustning och manar på publiken som svarar med dans. Men till och från blir musiken väl svävande. Mycket beroende på en klen ljudvolym och att spelstället på ett av Göteborgs finare hotell för tankarna till en konferenslokal. En mer ruff inramning hade setet mått bra av.

På sina två utmärkta singlar, Death to stories/Of the unpolitical och Raging river, är Könsförrädare ganska skitiga och avskalade. Live är de om möjligt ännu mer avskalade. På Jazzhuset på fredagen gör de lågintensiv och mollstämd rock som kryper fram och parkerar i ens medvetande. Samtidigt besitter musiken lika mycket laddning som på skiva, om inte mer.

Frontpersoner Jannine Sandström Oja och Alina Björkén sjunger starkt och fokuserat, texterna är rakt på och Alinas gitarrspel svarvar fram melodier på ett lika sparsmakat som väl avvägt sätt. I en fullpackad lokal framför Könsförrädare övertygande versioner av låtar som »Raging river« och »Death to stories« och får med sig publiken. Med mer spelvana kommer Luleåkvartetten att lyfta materialet ytterligare. Jag ser verkligen fram emot debutalbumet Curse all law som släpps i slutet av september.

Pissed Jeans framträdande på Park Lane under natten till lördag kränger fram och tillbaka. Efter ett par låtar verkar det avbrytas. Gitarristens axelband går sönder. Medlemmar lämnar scenen och kommer tillbaka. Alla verkar lite för packade för spelningens bästa. Men så sparkar det igång. Bandet kastar sig in i repertoaren, det är kaotiskt, furiöst och vältrar sig fram. Pissed Jeans och publiken är en och samma organism. En amöba. Folk stagedivar och moshar. Och sångaren Matt Korvette är kvällens ledsagare.

Matt tar av sig sin skjorta och stoppar ned den i byxorna. Han trasslar in sig i scendraperiet och stoppar även ned delar av det i byxorna. Han grimaserar, åmar sig och snubblar fram på scenen. Han skriker att en kväll i Göteborg kan spenderas på H&M. Han är som ett barn. Eller som en enda stor nerv som reagerar på allt. Att han är sångare i ett band som spelar tung och brötig noiserock med influenser från 80-talshardcore och tidiga Mudhoney och The Jesus Lizard skapar en intressant dynamik.

Framför allt gör det att Pissed Jeans cyniska stökrock får en spänning som tilltalar. Det känns som att i princip vad som helst kan hända under kvällen. Mot slutet kommer det upp en person på scenen och blottar sin nakna röv. Konserten avrundas med att Matt tar över gitarren och lämnar mikrofonen till publiken, utan basist och gitarrist. En osannolik och lysande konsert på alla sätt.

Pissed Jeans på Park Lane under Way Out West.

]]> http://www.throwmeaway.se/personligt/nykraut-footwork-och-stokrock/feed/ 12 http://www.throwmeaway.se/personligt/ett-ihallande-adrenalinrus/ http://www.throwmeaway.se/personligt/ett-ihallande-adrenalinrus/#comments Sun, 09 Jun 2013 23:38:12 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=30109 Livemusik kräver sitt sammanhang. Det kräver en arrangör som vet vilken musik som funkar bäst i en specifik miljö. Gavin Maycroft, envis och hårt jobbande konsertarrangör, har gjort detta till en konst. Med sitt klubbkoncept Mother har han arrangerat spelningar under ett antal år i Stockholm med fokus på gräsrotsband inom genrer som elektronika, krautrock, noise och folk.

Ofta i lokaler eller på platser som förstärkt upplevelsen och ökat intimiteten mellan artist och publik. Som den fina 60-talsbiografen Reflexen i Kärrtorp. Eller den labyrintformade och mysiga trädgården/lokalen Hemliga Trädgården i Midsommarkransen.

I helgen anordnades det sommaravslutning för Mother i en mer etablerad lokal, Debaser Slussen. Men även här infinner sig en laddning och nerv.

Helsingforsbandet K-X-P är huvudakt. Med sina två album, den självbetitlade debuten och K-X-P II som släpptes tidigare i år, har trion hittat en egen form av krautrock som inte bara handlar om ett monotont groove. K-X-P:s musik är dynamisk, smart och idérik.

Det är instrumentala och utdragna partier, oljud, dansmusikpuls, elektroniska ljud och symfoniska inslag. Melodiska låtar med »hitkänsla« och textrader som »Satan is lord« varvat med hårda energiska attacker. Silverbullit, Zombie Zombie och Suicide är några referenser. Men här finns också något som är helt frikopplat från såväl föregångare som samtida genrekollegor.

På Debaser Slussen är K-X-P mullrande, skitiga och fokuserade. De binder ihop låtarna till långa stycken med underbara takter, pumpande basgångar och en förförisk puls. Vokalisten Timo Kaukolampi kastar sig fram och tillbaka när han sjunger och stöter ut ljud. Basisten Tuomo Puranen och trummisen Tomi Leppänen samspelar klanderfritt och utgör en tajt rytmsektion.

Tillsammans skapar trion en ljudbild som är gränslös. Den breder ut sig, tar över lokalen och förmedlar den där fria och smått anarkistiska känslan som ofta uppstår när livemusik framförs i oberoende sammanhang. När närheten mellan musik och publik blir stark och där regler och fysiska skiljelinjer är oviktiga. Det slår mig också hur bra K-X-P lyckas förena rockmusikens energi med dansmusikens puls. I flera stunder är låtarna lika mycket house som hård kraut.

Kvällen på Debaser blir ett enda ihållande adrenalinrus; musiken pågår, ökar hela tiden i intensitet och styrka och har inget förutsägbart slut. En euforisk upplevelse.

Stockholm Stad sade nyligen upp Debaser Slussens hyreskontrakt till den sista september i år, inför Slussens ombyggnad. Detta trots att alla juridiska processer för Nya Slussen inte är klara än. Det kommer att rivas och byggas nytt. Det råder det inget tvivel om. Men det känns väldigt osannolikt att en lokal liknande Debasers får någon plats i ett framtida upprustat och modernt Slussen.

Det är illa. De oberoende och icke-polerade ställena för musik och klubbkultur, oavsett stil och genre, är livsviktiga för ett levande kulturliv.

Cold Nose påminner lite om Mark McGuires gitarrspel men med inslag av en minimoog. Det är en fantastiskt fin liten skiva.

http://www.youtube.com/watch?v=KoIJtqJp0Ww

Sensations’ Fix musik beskrivs ofta som progg. Bandet släppte ett par skivor under sjuttio- och åttiotalet som i dag är ganska svåra att få tag på men de finns att införskaffa på itunes. Och de är riktigt bra. Samlingen som Rvng INTL. givit ut på CD och vinyl heter Music is painting in the air. Versionerna på albumet består av Franco Falsini solo; alternativa inspelningar  där nästan allt är tidigare outgivet.

Om du gillar Ariel Pink, Vincent Gallo, krautrock och popmusik så ska du kolla upp Falsinis musik. Han har nyligen uppträtt i USA och hänger tydligen med Ducktails.

Tod Dockstader är en amerikansk kompositör som varit verksam sedan 1958 då han började arbeta på Gotham Recording Studios. Han är bland annat känd för att ha gjort ljudeffekter till den animerade serien Tom & Jerry. 1960 släppte han sin första skiva Eight Electronic Pieces som bland annat användes av Federico Fellini i filmen Satyricon.

Dockstader använde sig ofta av kassettmanipulationer; det var först senare som han gick över till datorer och elektronik. Nu har Mordant Music återutgivit hans kompositioner för synt från 1979, Electronic’ Vol 1.  Det handlar om 31 korta stycken.

http://www.youtube.com/watch?v=eLBi9Ay9Wx4

”Hazel” släpps på Mexican Summer, en liten etikett som ändå börjar kännas ganska stor. Väntar ett kommersiellt genombrott för Sam Goldberg? Nej det är inte särskilt troligt. I en bättre värld hade det förstås varit givet.

Ett annat tips på en skiva som är släppt på Mexican Summer är Date Palms ”Honey Devash”, två långa vackra ökendrones med små The Jesus And Mary Chain-melodier.