På ”Tracer” rotar duons bakgrundsfigurer Nick Weiss och Logan Takahashi i dansmusikens historia och spårar dess förgreningar, geografiska skiftningar och utveckling. Albumets avslutande två låtar, ”Do it” och ”Timeline”, sammanfattar inte bara deras ungdomliga utforskande av musikhistorien, utan allt som är bra med deras musik. Så låt oss bena ut vad den består av.

I min egen ungdom var jag länge så uppslukad av technomusik på dansgolv att jag inbillade mig att dess historia måste ha börjat i någon mörk lagerlokal under en viadukt i ett urbant industriområde.

Det fanns inga andra alternativ, musiken var ju så tuff och hård och hedonistisk.

Jag hörde tidigt talas om Detroit. Men det skulle gå några år och krävas noggrann läsning av böcker som Simon Reynolds ”Energy flash” och Dan Sickos ”Techno rebels” – som fortfarande står som referenslitteratur till den elektroniska musiken i mitt bibliotek – innan jag förstod att vi istället hittar upprinnelsen till denna musikrörelse i stadens finare medelklasskvarter.

När ljudet av Kraftwerks syntar och trummaskiner spred sig över Atlanten hamnade de inte i bilfabrikernas slumrande lagerlokaler – som jag hade trott – utan i Detroits västra delar. Där spelades de på elitistiska föreningsfester med namn som Snobs, Brats och Charivari (uppkallad efter den lyxiga klädbutiken i New York, och sedermera också namnet på den första technolåten).

Svarta medelklasskids som Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson – som även kallades för ”The Belleville Three” eftersom de kom ifrån villaförorten Belleville utanför Detroit – blev snabbt förälskade i europeisk musik: Italo disco, eurodisco och syntpop; Alexander Robotnik, Giorgio Moroder och Yello.

Som en undermedveten reaktion mot stadens östra delar började Juan Atkins och Derrick May, under namnet Deep Space, spela skivor på klubbar för priviligierade ungdomar i dyra märkesskjortor. Det blev en subkultur för svarta heterosexuella medelklasskillar som ville låta som fyra vita tyskar från Düsseldorf som spelade funk.

Eller som Derrick May bättre beskriver technokulturen i Detroit i början på 80-talet: ”like George Clinton and Kraftwerk stuck in an elevator with nothing but a sequencer to keep them occupied”.

I denna anda bildades technons förgrundsband Cybotron av Juan Atkins och Rick Davis, som träffades på Washtenaw Community College i Michigan där de studerade musik och media. Och kanske var det inte så märkligt att många i början avfärdade Cybotron som ett par geaks. Som Simon Reynolds påpekar i sin bok, de delade inte bara intresset för europeisk syntpop, de var även hängivna fans av science fiction och futurologer som Alvin Toffler.

Teengirl Fantasy har likaså blivit omtalade för att vara många saker som jag för tio år sedan hade rynkat på näsan åt. De har uppfattats som smarta spolingar med högskolepoäng i meritförteckningen, två tekniknördar med ett passionerat intresse för futuristiska ljud, stilhärmande musikhistoriska arkivarier – saker som jag senare förstod alltid har legat i technomusikens natur.

Ty technomusiken har alltid burit glasögon och studerat på universitet. Den har alltid haft ett gränslöst intresse för maskiner och utsvävande litteratur och den har alltid älskat Europa. Det är därför ingen slump att den skapades i Detroits finare områden där ungdomar hade möjlighet att köpa böcker och importera kultur från andra delar av världen.

I den tekniknördiga musiktidningen XLR8R berättar Nick Weiss och Logan Takahashi om sitt minst sagt passionerade förhållande till maskiner och elektronisk utrustning med olika bokstavs- och sifferkombinationer. De förenades via akademiska musikstudier på Oberlin College i Ohio, där även den dystopiska technoduon Gatekeeper träffades. Därefter flyttade de till Amsterdam för att utforska den europeiska danskulturen.

Med andra ord passar de rakt in i mallen för den stereotypiska amerikanska technoartisten. Men när skribenten Samantha Cornwell intervjuade Teengirl Fantasy efter debutalbumet ”7AM” för nättidningen Altered Zones, och valde att vinkla frågorna mot den akademiska bakgrunden, blev stämningen till en början irriterad.

Teengirl Fantasy hade helt enkelt inte förlikat sig med bilden av sig själva. De var klubbkids, inte artister. Debutalbumet döptes just till ”7AM” och tonsatte dansgolvens suggestiva och ofta kemiskt sprakande atmosfär, liksom känslan av att promenera genom staden på ödsliga gator i morgondis. Det var på många sätt en självupplevd berättelse från morgontimmarna, medan ”Tracer” snarare handlar om att skapa sådana stunder.

Det finns också stunder på ”Tracer” när Nick Weiss och Logan Takahashi rotar i housemusikens historia – från eurodiscon i München till filterhousen i Paris, via discohousen i Chicago och garagehousen i New York. När ”Do it” med houseartisten Romanthony spelas i bilstereon i Österlen eller i lurarna på Öresundståget tänker jag spontant på de jämförelser mellan housemusik då och housemusik nu som cirkulerade på sociala medier i samband med festivalen Summerburst tidigare i sommar. Hur housemusiken hade sålts ut, degraderats och blivit ett lustfyllt nöje för vita överklassungar.

Säga vad man vill om Swedish House Mafia, Avicii eller David Guetta, men ser man tillbaka på housemusikens ursprungliga inspirationskälla – Giorgio Moroder som, enligt Simon Reynolds, skapade eurodiscon i München genom att förenkla funkrytmer till elektronisk dansmusik i fyrtakt för att vita lättare skulle kunna dansa – är utvecklingen inte helt oväntad.

Att housemusiken sedan blev bättre och mer intressant på Chicagos svarta gayscen och i New Yorks dionysiska nattklubbsliv är en annan sak.

Det är inte en rakt igenom lysande resa som Teengirl Fantasy tar oss med på. Det finns stunder på ”Tracer” som känns brådmogna, ja, rentav tråkiga. Men däremellan kommer glimtar av en historia som är lika fascinerande som diversifierad.

I sommar avslutas resan i Europa – var annars? – med klubbkvällar i bland annat Amsterdam, Berlin och London, samt en spelning på den serbiska festivalen Exit. Jag förväntar mig att Nick Weiss och Logan Takahashi lyckas skapa den där kollektivistiskt upprymda känslan som kännetecknar de allra bästa dansgolven. De stunder då allt fokus riktas mot dansgolvet och publiken blir nattens huvudakt.

Åtminstone fram tills Avicii börjar spela på scenen bredvid.

”Tracer” släpps i augusti i USA på True Panther och i Europa på R&S Records.

I veckan var jag i London, och sedan alla mina bekanta har flyttat österut – Hackney Central, Clapton Pond, Dalston Junction – har jag fått anledning att reflektera över den sociala förändring som har skett i området sedan jag bodde i London i början på 2000-talet.

Liksom Brooklyn på andra sidan Atlanten (vars utveckling L.J. Davies skriver så fantastiskt om i boken ”A Meaningful Life”) har Hackney på senare tid präglats av ett ökande inflyttande av vit medelklass, inte sällan i egenskap av frilansande kreatörer med examen från St. Martins eller Royal College of Art.

Så har hyrorna stigit i taket samtidigt som gatorna hålls renare än någonsin och blommor planteras längs vägkanterna, vilket inte bara är en känsloladdad fråga bland invånarna utan också en ytterst politiskt ambivalent utveckling.

På fredagskvällen besöker jag klubben The Alibi på Kingsland Road vid Dalston Junction. DJ Assault spelar ikväll, och överallt står tjugoåriga hipsters i Norse Projects-skjortor eller Neighborhood-tröjor. Aldrig tidigare har jag känt mig så gammal i London – även om kvällens huvudattraktion förstås slår min känsla med hästlängder.

Några dagar senare tar jag buss 38 till Mare Street för att äta middag hos min goda vän Laura, som nuförtiden delar lägenhet med den djupt begåvade dubstep-artisten Ralph Cumber, även kallad Bass Clef. Vi äter nudelsoppa, softar i Ralphs studio, pratar om ljudet av tromboner, och lyssnar på Dr. Alimantados ”Best Dressed Chicken In Town”, Kraftwerks ”Ralf And Florian” och utvalda delar av Bass Clefs kommande album.

I Sverige har Bass Clef konstigt nog alltid hamnat i skymundan av sina musikaliska själsfränder på Skulldisco – Shackleton och Applebim & Peverelist – men även i England försöker han hitta en plats i den överfulla skaran av dubstepnamn. Frågar du mig är Bass Clef en av de bästa och mest intressanta artister i denna djungel, som vilken dag som helst borde uppskattas mer för sin lika smarta som dansanta musik.

För ingen annan artist fångar ljudet av Hackney lika klockrent som Bass Clef, med låtar som ”Hackney Lionheart” och ”Night on Mare Street”. Med hans tidigare album May The Bridges I Burn Light The Way liksom hans kommande material i åtanke kan jag inte nog rekommendera att klicka in på hans Myspace och lyssna på ljudet av kärleken till en stadsdel.

3. ”The kid from Red Bank” – Count Basie
”Den här storbandslåten var signaturmelodi för tv-programmet Tekniskt Magasin på 70-talet. Tillsammans med en enormt snygg vinjett med asymmetriska kugghjul blev den ett perfekt uttryck för modernism och framtidstro. Hela albumet, ’The atomic Mr. Basie’, är underbart. Arrangemangen är eleganta och supertajta och de stenhårda brasstötarna kontrasterar mot Count Basies tassande, minimalistiska pianospel. En av världens bästa jazzskivor.”

4. ”Decoy” – Miles Davis
”Jag fick en kassett med den bästa samtida jazzen av en musiklärare 1985 och första låten på bandet var denna. Jag visste inte att jazz kunde låta så tuff och ultramodern. Ett antal år senare fick jag erbjudandet att spela förband till Public Enemy på deras Sverigeturné (1991). Då gjorde jag och mina medmusiker en cover på just den här låten, fast med skrotiga hiphopbeats. Det är enda gången som den tolkningen har framförts.”

5. ”Blue Monday” – New Order
”En av 80-talets viktigaste låtar. Med en hook som egentligen bara är en tufft programmerad pattern till bastrumman. Jag såg New Order när de spelade i Köpenhamn 1982 och bandet bråkade på scenen om de skulle spela låten som extranummer eller inte. Pete Hook och Gillian Gilbert var de enda som kom ut på scenen och uppenbarligen var de inte alls förberedda på att framföra den. Efter 20 minuters krångel med att synka trummaskinen och syntharna blev det en mycket gles och konstig version. Men, som sagt, bastrummerytmen är låtens kärna och det räckte för att få klubben att koka.”

6. ”Numbers” – Kraftwerk
”När jag hörde ’Numbers’ på radio 1981 blev jag helt mållös. Och sedan dök den upp i en scen på ett disco i filmen ’G – som i gemenskap’. Jag hade aldrig varit på disco i Stockholm, inte ens i Malmö där jag växte upp. Så låten gjorde att jag skapade mig en bild av hur fantastiskt det kunde vara på ett disco. Kanske är det därför jag gör dansgolvsmusik och fortfarande letar efter de perfekta låtarna att känna sig cool till.”

7. ”Dael” – Autechre
”Min kompis Boris spelade upp Autechres album ’Tri Repetae’ hemma hos sig. Jag försökte verka oberörd av det jag hörde, det var ju jag som skulle ha koll på den nya musiken. Men jag minns att mitt inre kokade av upphetsning. Efteråt sprang jag till skivaffären och skaffade den här otroliga skivan. Omslaget, som bara är en gröngrå färg utan någon design alls, var också omtumlande. Tidlöst och oändligt vacker musik.”

8. ”Einstein A Go-Go” – Landscape
”Den här lilla synthpop-bagatellen hörde jag för första gången i bussen på en klassresa. Den är lika smart uppbyggd som Beach Boys ”Good vibrations” och eftersom tv visade Hitchcocks filmer och jag sett ’Psycho’, blev den ännu bättre. Albumet med den långa titeln (’From the Tea-rooms of Mars …. to the Hell-holes of Uranus’) har nämligen den filmen som ett av sina teman. Det är historien om mördaren Norman Bates i form av små poplåtar i stället för en dramaturgiskt berättad film. Därför blev historien ännu mer mystisk och kuslig.”

9. ”Våroffer” – Igor Stravinskij
”Jag har lyssnat på det här stycket säkert hundra gånger och blir fortfarande uppslukad av de otroligt smarta klangkombinationerna och av den brutala kraften i den stora symfoniorkestern. Jag fantiserar om hur det var på uruppförandet då publiken kastade tomater och skrek av ilska över Stravinskijs, i deras öron, atonala musik. Jag önskar nog ibland att jag hade fått göra musik när modernismen fortfarande kunde chockera, i stället för nu, när det mesta redan är gjort.”

10. ”Planet Dada” – Yello
”Yello har alltid varit mina idoler och kanske de viktigaste influenserna för mig. För några år sedan skickade jag ned några av mina egna skivor till deras manager i Zurich. Ett par veckor senare ringde Boris Blank från bandet och bad mig komma ner till dem och hjälpa till med albumet de jobbade med då (”The eye”). Det var den bästa veckan i mitt liv när jag fick sitta i min hjältes studio och bidra med ljud och samplingar. Sedan fick jag med mig ljudmaterialet till ”Planet Dada”, mixade och trixade hemma i min studio i Stockholm och skickade tillbaka resultatet. De valde den som singel till albumet och då kände jag att om jag dog dagen efter så gjorde det inget. Jag hade ju varit med och producerat en singel med Yello.”