”Well, if you want to sing out, sing out
And if you want to be free, be free
‘Cause there’s a million things to be
You know that there are”

”If you want to sing out, sing out”, Cat Stevens

I Hal Ashbys film ”Harold and Maude” från 1971 finns en alldeles särskild scen. Den inträffar när den 79-årige ensamstående och livsgnistrande Maude sjunger Cat Stevens allra vackraste sång på ett ostämt piano för Harold, en väluppfostrad men håglös och ensam tonåring  – vars enda intresse tidigare varit döden. Utan att ett enda ord strömmar över Harolds läppar får vi veta att Harolds liv aldrig kommer bli riktigt likadant igen.

Själva sången förändrar Harolds liv – eller framför allt är det Maudes röst, gammal, trasig men okuvligt stolt som gör att Cat Stevens rader om inre styrka går rakt igenom såväl Harold som tittaren.

Sådana tillfällen, när popmusik helt slutar handla om positionering, och istället förändrar ditt liv, är svårt sällsynta. Men de är så starka att vissa aldrig kan sluta söka efter dem. Jag har upplevt de stunderna en handfull gånger. Men i efterhand tror jag ingen av dem drabbat mig så starkt som som när jag för nästan exakt tio år sedan hörde ”Vi två, 17 år” för första gången. Den låg som b-sida till Håkan Hellströms debutsingel ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, som släpptes under våren 2000.

Anna von Hausswolffs debutsingel ”Track of time” väcker precis samma känslor. Samma omvälvande jordbävningar. Titelspåret börjar långsamt, i tvåtakt, och betonas med en Mick Ronson-gitarr. Sen öppnar Anna munnen:

”You keep troubles in your mind,
and you keep them there all the time,
and you won’t share them apart,
cause of your broken heart,
you keep losing your time”.

Det är popmusik som  går direkt in i hjärtat utan omvägar. Just nu är det den bästa singel jag hört sedan The Durutti Columns ”Gun”.  B-sidan, ”Pills”, är nästan lika bra: Den kommer att jämföras med Kate Bush, men egentligen är sången en uråldrig spiritual, en aggressivt vakande blues som frustande vaggar fram och tillbaka. ”Im in love with the devil”, mässar Anna. Jag vet inte, men jag hoppas hon spelade in sången barfota. Det låter som det.

Alldeles snart släpps singeln som vinylsjua på svenska Kning Disk, ett skivbolag som fortfarande aldrig aldrig släppt något mediokert. Som en lysande kvalitativ fyr har de försett Sveriges snobbigaste och mest svårflörtade musiklyssnare med frijazz, elektronika och spoken word. Men kanske har de aldrig gett ut så rak tydlig pop som Annas musik.

– Jag hade känt till Kning ett tag innan, och framför allt fascinerats av omslagen och grafiken. Jag hade inte lyssnat så mycket på musiken som de gav ut, utan det handlade mest om det visuella. Sen började jag gräva mig vidare, och började lyssna på artisterna som låg på bolaget. Men min första tanke var aldrig att jag skulle släppa någonting där. Jag tänkte nog att jag inte skulle passa in, säger Anna på telefon från Göteborg. Hon är trött, men pratsam.

Men Anna passade in. Hon ringde Mattias Nilsson som driver bolaget en dag, och frågade om han inte ville ge ut hennes musik. Det ville Mattias.

Mycket kommer att sägas om Anna von Hausswolffs röst – det är en skolad sådan – men det är framför allt sångerna som gör Annas debutsingel till en på miljonen, till en direkt klassiker. Det spelar ingen roll om Anna skulle falla tillbaka i musikskolegenren – ingen kommer kunna ta ifrån henne ”Track of time”.

Det är en singel som utnyttjar den snäva popsångens fulla spännvid, varje yta som ryms i de få ackorden används. I detta soloformat (tidigare spelade Anna tillsammans med sin expojkvän) påminner hon väldigt mycket om ett tidigare inlåst djur som för första gången ser gröna fält.

– När jag hade slutat studera musik på Hvitfeldtska gymnasiet (i Göteborg, reds anm.) började jag utforska min röst och hur den låter. När man inte får någon guidning eller vägledning så börjar man försöka hitta andra vägar, säger Anna.

Kändes det som ett stort steg?
– Jag har aldrig tagit ett ”steg” från någonting. Den musiken jag spelar idag har alltid funnits. Det tog däremot ett tag innan jag började sätta ett värde på den. Den har mest fått stå i bakgrunden. När jag pluggade så handlade det mycket om teknik och att bli så skicklig som möjligt. Jag var lite insnöad på det, och min egen musik var någonting helt annat.

Den grekisk/amerikanska sångerskan Diamanda Galás har sagt att rösten är det ultimata instrumentet, eftersom det innehåller långt fler tonlägen än ett vanligt instrument. Har du samma inställning?
– Åh, hon är fantastisk. Men jag vet inte. Rösten är ju någonting som är i kroppen. Det går inte att plocka bort den, men den innehåller kanske inte fler toner – men möjligen annorlunda toner. Det finns många ljud och läten.

I sången ”Pills” sjunger du ”These pills keep me alive”. Vad syftar du på?
– Destruktivitet. Och piller av alla möjliga slag, men kanske inte piller i fysisk form. Det finns ju alltid situationer som är mer eller mindre destruktiva, och ibland förhåller man sig till dem på fel sätt för att man inte vet bättre.

Vad skulle vara fel sätt?
– Ja, men sättet som är fel kanske blir rätt. Man kanske behöver lära sig en läxa. Och det har väl dykt upp sådana situationer. (Tystnad).

På din Myspacesida listar du sångerskan, poeten och jazzkompositören Annette Peacock. Hur kom du i kontakt med henne?
– Min mamma hade två Annette Peacock-vinyler hemma som jag och min syster lyssnade väldigt mycket på när vi var små. Jag tycker det är så roligt att lyssna på när hon sjunger – det låter så otroligt nonchalant. Det finns en låt som går ”My mama never taught me how to cook – that’s why Im so SKINNY” (”My mama never taught me how to cook” från albumet ”X-dreams”, 1978, reds anm.). Jag och min syster brukade sjunga den tillsammans.

Minns du annars när du stod på scenen för första gången?
– Ja. Första gången – det var nog när jag och min syster var statister i ”Alla ska bada” med After Shave när den gick på stadsteatern. Vi tillhörde någon husvagnsfamilj och hade på oss Sverigebaddräkter. Det pågick nog i ett och ett halvt år. Det var mäktigt. Jag älskade ju Galenskaparna sedan tidigare också.

Okej. Läser du mycket annars?
– Jag ser nog mest på film, faktiskt. Jag hyrde en film på stadsbiblioteket som jag blev tipsad av en man som såg att jag hade lite svårt att välja. Han drog fram ”Harold and Maude”. Den är helt fantastisk. Den är nog på min topp fem.

Jag lyssnade på din debutsingel samtidigt som jag jag fick reda på att den franske filmregissören Erik Rohmer hade avlidit. Så jag tittade på hans L’Amour l’après-midi (Kärlek på eftermiddagen, 1972) samtidigt som din musik spelade i bakgrunden. Hans filmer består ju mest av snygga människor som talar, men din debutsingel uttryckte ändå ungefär samma saker som den filmen.
– Jag har faktiskt inte sett den, men nu känns det som att jag måste. Just det där när man lyssnar på musik och ser en film, det är intressant. I studion lyssnade vi på en av låtarna och tittade på Kalle Anka. Det samspelade ruskigt bra faktiskt.

Scott Walker samplade ju Snurre Sprätt på sin skiva ”Drift”, och trummade på kött. Det kan du testa.
– Hehe, jag ska ta det till mig!

”Track Of Time” släpps den 5 februari på Kning Disk. Annas fullängdsdebut är planerad att släppas i april.