»A young man walks in with a leopard-print Supreme towel on his head, and Jeremy Scott adidas on his feet. “You inspired this outfit,” he says. Rocky smiles and takes time to chat even when his bodyguard pushes to keep the line of waiting fans moving.
(Artikel om A$AP Rocky i Complex Magazine, 12/11 -2012)«

Det finns de som påstår att musiken i allmänhet, och popstjärnorna i synnerhet, förlorat sin roll som stilförebilder. De har fel.

Vid en första anblick är det visserligen både lätt och förlåtligt att göra ett sådant antagande. Särskilt med tanke på att H&M bara i veckan meddelar att bland de första accessoarer som släpps i samarbetet med belgiska modemärket Martin Maison Margiela är en väska i form av ett gitarrfodral. »För weekend-resenären som aldrig övergav drömmen om ett liv som rockstjärna«, skriver H&M själva i sin pressrelease.

Eller när Kanye Wests blotta närvaro vid sidan av en catwalk så lätt och ledigt blir ett försäljningsargument för så många av våra ledande modemärken.

Det är bara det att vi som vanligt måste lyfta blicken en liten bit bort från uppslagen i de allra glossigaste modetidningarna och stilspaningarna på kvällstidningarnas nöjessidor. Mot, för all del, den ljusskygge producenten Zomby.

I sina ostrukturerade twitterinlägg om klädesmärken som Lanvin, Dries Van Noten och framförallt den brittiska huliganetiketten Stone Island, sätter Zomby dem i en ny kontext. En mycket mer angelägen sådan. Och därmed gör en samlad generation av bassentusiaster genast mentala anteckningar.

I Zombys värld hör allt samman och det byggs ständigt nya fiktiva väderkvarnar att slåss mot. Där är du aldrig mer nöjd än när du arrogant kan sucka och dra Stone Island-hoodien över huvudet efter att omvärlden tittat oförstående åt dina långa haranger om till exempel den tyska technodj:n Ellen Allien.

Bär du exakt det här plagget, från just det här märket precis nu så har du alltid varit nere med den angelägnaste popmusiken. Det är bara logiskt för dem som redan förstått och formulerat samma teorier i sina huvuden.

Jag tänker på det här efter att det svenska skivbolaget Service gått ut i media och deklarerat att de slutligen slår igen portarna efter tio verksamma år. För det var ju just Service-artister som The Tough Alliance och The Embassy som gjorde att jag överhuvudtaget började bry mig om kläder en gång i tiden.

Ingen författare, designer, idrottsstjärna (bortsett från Eric Cantonas uppvikta kragar), journalist eller ens en specifik subkulturell rörelse hade förmått något sådant. Bara en handfull göteborgska popstjärnor som fick mig att vilja, eller nej snarare bli besatt av att vara en del av ett sammanhang.

Det var tack vare Eric och Hennings uppenbarelser i musikvideon till »Make it happen« som jag köpte en ljusrandig Fred Perry-skjorta (vilket fortfarande är ett av de vackraste plagg jag någonsin burit). Ett märke som visserligen aldrig signalerat något subversivt, men ingen bar upp det som jag, inbillade jag mig själv.

Men framförallt var det en uppnitad pressbild i mitt rum på The Embassy iklädda lediga lammullströjor som gjorde att jag jagade färgglada tenniströjor från Ralph Lauren på Tradera kvällarna i ända.

Det var den bilden som fick mig att jag stega in i min gymnasieskola i ett par storlekar för stora chinos och en lila polotröja med en liten häst som med nöd och näppe höll sig kvar på bröstet.

Jag såg förjävlig ut men jag såg åtminstone ut, för att citera författaren Robert Elms.

✔  Tres Bien Shop
✔ Our Legacy
✔ Mr Mudd and Mr gold
✔ End Clothing
✔  Nitty Gritty
✔ Soto Berlin
✔ Nanamica
✔ Hypebeast
✔ Supreme
✔ Visvim
✔ Firmament
✔ Norse Store

Slentrianmässiga besök som utgör byggstenarna i mina naiva dagdrömmar. Drömmar draperade i parfym från Comme De Garcons.

4200 svenska kronor är den summa som jag lade på kläder innevarande lönecykel (Om du är anställd av reklambyrå förstår jag att denna summa ter sig ytterst modest men i den värld som jag verkar i är det en oacceptabelt hög summa).

Jag är alltså 35 år och inom kort tvåbarnsfar. Summa jag lagt på leksaker och kläder till min son innevarande lönecykel: 0 svenska kronor. I stället ger jag bort hen till Youtube, allt för att ge mig möjligheten att påbörja den imaginära konsumtionen, som i sin tur kommer att ligga till grund för det slösande av pengar som stundar den nästkommande lönecykeln.

Dessa små månadsallmosor skapar den jag önskar vara men tar mig samtidigt allt längre bort från den jag borde vara: En rekorderlig pappa som klär sig i praktiska regnbyxor.

Så långt tillbaka som jag minns har jag eftersträvat den ouppnåeliga magin i varje liten detalj av tillvaron. Oräkneliga är de timmar jag har spenderat på dagdrömmande – ett dagdrömmande som har byggt på enfaldiga visioner om ett liv där varje stund är intellektuellt tillfredsställande och estetiskt fulländad.

Missnöjet har därför varit min ständiga följeslagare. Verkligheten har aldrig motsvarat visionen. Min styvfars mer blygsamma inställning – att livet till nittio procent är tråkigt och att tjusningen är att kunna förhålla sig till detta – stämmer bättre överens med den grå vardag som stora delar av livet hittills visat sig vara.

Jag har en tanke om att jag och mitt barn tillsammans skulle erövra magin i tillvaron efter att vi båda dansat till tonerna av Joy Orbisons RA mix och lindat samtiden runt våra fötter. Men detta fallerar ständigt, på grund av mig. Om hens vardag fortfarande är en rörelse är min en avstannad massa.

För att vi ska orka de tre kilometerna på cykel till dagis varje dag måste jag ljuga för mig själv och omfamna det som återstår av den livslögn jag göder min son med.

Att min rock heter Junya ger mig hopp om att hen skall se någon annan och skönja den som jag en gång eftersträvade att bli. Strumpornas främsta syfte är inte att hålla fötterna varma, de ska berätta en historia om två personer som älskar varandra och trotsar vädrets makter på daglig basis.

Men viktigaste av allt att kläderna står över fredagsmys, rasister och må bra-böcker.

I denna Bizarro-värld har det blivit viktigare att spara pengar till ett par skor än att skaffa den där sängen som vi faktiskt måste ha för att vi snart är fyra i familjen. Allt som påminner oss om fördomarna och fascismen skjuter vi framåt på obestämd tid.

I garderoben finns det inte plats för pappas otillräcklighet och oförmåga till uthållighet. Där njuter vi av stunden och lyckan i att ingen, förutom några få, kan se de nyanser som skiljer mina enfärgade plagg från de andras.

Ni kan avfärda mig som ännu en bakåtsträvande vit medelklassman som vägrar ta ansvar för historien eftersom jag är alltför upptagen med att kommunicera en önskad image. Men det skulle kräva ett sammanhang där mina val var logiska och faktiskt bekräftades på en regelbunden basis.

Jag omfamnar ett sådant avfärdande: Det är syftet med min kamp. Varje dag är en möjlighet att bryta normer och rasera majoritetssamhället, så lyder tesen som jag har spikat upp min sons dörr.

Min egen tro är då bara en sista rest av barnet inom mig. En patetisk trettioplussare som har förlorat förmågan att kommunicera verbalt med jämnåriga och som egentligen bara vill bli sedd.

Kanske är jag bara en del av det stora konsumtionssamhället som anser sig ha erövrat demokratin, jämställdheten och rättvisan. Vid världens slut så återstår som bekant bara våra personliga varumärken.

Mitt yttre är i sitt skeva sammanhang det enda som upprätthåller denna vision som jag önskar var hens rättesnöre.

Kläder köpta i butiker som är godkända av vår samtids hipsters ger mig morgon-, middag- och kvällsfixen. De skänker mig samma glädje som inköpen på Boomkat.com med skillnaden att de existerar i fysisk form.

Deras ursprung och historia påminner mig om allt som vi kan ge och lära våra barn om hur de kan definiera sin egen värld utan hänsyn till omgivningen. Jag vill trotsa de sociologiska lagarna och inreda mitt eget rum.

Det finns en tyst överenskommelse mellan oss som bär en viss sorts plagg: Vi väljer att ställa oss utanför kommentarsfält, slipsar, bostadsbilagor och alla de andra företeelser vi valt att retuschera bort från vår egen värld.

Valet att inte spara är vårt eget och jag gör det för att jag aldrig slutar hoppas på att magin ska forma varje sekund av vår tillvaro.

Om fyra månader utökas familjen och den ekonomiska svångremmen kommer att dras åt ytterligare.

Jag funderar på att fira det hela med ett par Visvim.

När började ditt klädintresse?
– Det var under tonåren. Jag fastnade för en lite proggig inriktning med arméväska och sånt. Annars fanns det inte så mycket att välja mellan i slutet av 70-talet. Det var mest brallor och en skjorta eller t-shirt som gällde. Sedan när jag blev intresserad av musik fick jag upp ögonen för modsen och den 60-talsinfluerade stilen. Jag tyckte att The Who hade väldigt fräcka kläder.

Vad var det du gillade med dem?
– Att de klädde sig ganska stramt och elegant samtidigt som de var galna som personer. Det finns likheter med det och en estetik som finns inom motorvärlden med deras tajta racingjackor. Attityder som är gemensamma för racingstjärnor och popartister.

På vilket sätt?
– Racingförare säger lite roligare grejer än hockeyspelare till exempel, som bara snackar om hur de ska vinna nästa match. De kan vara mycket mer elaka eller obegripliga.

Vem tänker du på då?
– Eddie Irvine (före detta Formel 1-stjärna). Jag var på en presskonferens i Italien där han skulle testa en ny Ferrari-modell. När han kom in för att träffa journalisterna satte han sig vid ett bord och började läsa en massa motortidningar mitt framför uppbådet. När han fick frågan hur han skulle vinna nästa lopp svarade han spydigt, ”det går väl ut på att jag kör snabbare än de andra”. Sen, när hans bil var redo att testas, lämnade han frågestunden helt sonika utan att tacka för sig. Strax därpå hörde man hur han tryckte gaspedalen i botten och körde därifrån. Det kunde lika gärna ha varit Mick Jagger eller någon annan rockstjärna i dag.

Docenternas första singel, ”Sven Jerrings röst” är en punkdänga. Hur kom det sig att ni inte fortsatte med den stilen?
– Vi gillade pop helt enkelt. Sen kom vi från villorna i Sollentuna. För oss hade det känts konstigt att sjunga plakattexter om att snutar är dumma i huvudet eller att vi inte fick vara på vår ungdomsgård. Det fanns också en bra popsväng väldigt tidigt med Elvis Costello och besläktade band. Är det någon grupp som Docenterna har liknat så är det The Undertones. Korta och snabba poplåtar som handlar mer om ”my perfect cousin” och sådana saker.

Joppe och en kopp choklad under tidigt 80-talet.

Så svarta skinnjackor och nitar var aldrig ett alternativ för er?
– Nej, för oss var det mer provokativt att ha en duffel, vit skjorta och slips och ändå se ut som fan i håret. Det finns en tidig bild där jag sitter på en vägkrog och ska dricka en kopp choklad. Jag har luggen över ögonen och är klädd i en skjorta med en tröja över och en slips som hänger på sniskan. Jag hade sovit i turnébussen med kläderna på och gått upp tidigt för att käka frukost. Det var verkligen en stil man kunde vakna i och ändå se cool ut.

Var det också ett ställningstagande mot punkmodet?
– Ja, fast mest var det en stil. Jag gillade punken och gick på mycket konserter. Vi hade ju ungefär samma publik som band som Ebba Grön, med mycket AIK-fans och så.

Vem är din stilförebild inom popen?
– Pete Townshend. Jag gillade hans korta jackor, att han ofta var elegant, och ofta hade något som såg helt fel ut. Som att han kunde ha vita kläder kombinerat med kängor. Han hade snygga gitarrer också, han kunde ha en hel radda med likadana guror på scenen som var numrerade, sånt är väldigt tufft.

Foto: Robin Haldert Joppe och en prislapp på Nitty Gritty

Såg du dig som en modsperson?
– Ja, och det var vi väldigt eniga om i bandet. Det präglade vår musik och hållning.

Hur har det format dig mer än det klädmässiga?
– Vi gjorde något själva av egen kraft som gick jävligt bra väldigt tidigt och det har gjort att jag vågat göra vad fan som helst i mitt liv. Det finns en frihet i det, att jag sitter och pratar med dig nu till exempel. Sen kan man göra massa andra grejer som kan gå åt helvete också, men då vet man ändå att man kan lyckas.

Hur klär sig svenska artister i dag?
– Tråkigt. Den enda som haft en egen stil de senaste 20 åren är Roger Pontare. Annars är det väldigt mycket ”rätt schyssta”, ”snygga” och ”trevliga” band. The Hives är i och för sig väldigt bra och medvetna. Det var någon som jämförde Howlin’ Pelle med en AD på en reklambyrå: han vet vad plattan ska heta, vilken layout den ska ha och hur de ska se ut på scenen. Sedan finns det band som är retro, som Fatboy, som kör en skön rockabilly-stil med uppvikta jeans. Det funkar och är något man kan åldras i.

Era texter är inte späckade med stilreferenser direkt. Men i ”Chick-e-chack” (Docent Död) sjunger du att du går med dina svarta lågskor ned till NK och drar till dig blickar. Vad är det för innebörd i den?
– Det är som många av våra andra låtar, en vanlig betraktelse som ändå betyder något. Det kan handla om kärlek, men det rör sig nästan alltid om andra saker. ”Chick-e-chack” kretsar mycket kring frihet, att glida runt och vara sig själv och registrera olika saker. Att någon har knarkat nu igen och att det kanske är bra, fast inte på lång sikt. Lite av en laissez faire-känsla som jag tror att folk kan tycka är ganska befriande. Skorna och ljudet när man går i dem är ett uttryck för det.

Räknar du dig fortfarande som ett mod stilmässigt?
– Nej, men jag har en förebild. Jag gick in i en affär i Östersund i somras och sa att jag skulle köpa kläder och att jag ville se ut som Fiat-chefen. Det är ju ingen som vet vem det är. Men han är perfekt för han har, till skillnad från de flesta andra italienska affärsmän, ingen kostym. Han kör med schyssta brallor, snygga tröjor och röker cigaretter. Sen skickar han ut skambud till den tyska regeringen och vill köpa Opel. Jag gillar den offensiva och lite provokativa stilen, det känns poppigt. Jag tänkte att så kan man åldras, med ”Fiat-chef looken” som ledsagare.

Joppe Pihlgrens tre bästa klädköp

1. ”En vit Stone Island-jacka som jag införskaffade för ett par år sedan. Enkel, strikt och i ett mycket speciellt material.”

2. ”Ett par mockasinliknande italienska skor som jag hade på 90-talet. De var väldigt lätta vilket jag gillar med skor, framför allt att spela i.”

3. ”Ett par snygga stuprörsbrallor som jag köpte i San Francisco. De var lite åt det neongröna hållet med svarta inslag som inte fanns i Sverige då, mot slutet av 90-talet.”

Joppes inköp på Nitty Gritty
En Stone Island tröja med zip och en Ralph Lauren-skjorta. Pris: 3890 kronor.