Varför skulle jag annars, och så många med mig, till exempel hängivet spana efter varje nytt livstecken från Underground Resistances högkvarter vecka ut och vecka in? Fortfarande?

Grundaren och chefsideologen »Mad« Mike Banks förstod långt tidigare än alla andra att det krävdes omslag, affischer och logotyper i samma symmetriska och avskalade former för att på allvar locka oss till etikettens kompromisslöst militanta techno. Inuti den mest noggrant utformade estetikens innerhölje vilar oftast de trotsigaste ideologierna (att till synes alla UR-artister bär korrekta gerillabandanas för ansiktena skadar givetvis inte heller).

The medium is the message? Abso-fucking-lutely.

Det är också anledningen till att jag de senaste tre, fyra månaderna har ägnat allt mer tid i sällskap med Richard MacFarlane och det kanadensiska skivbolaget 1080p. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte låta blicken dröja kvar vid de kulörta och ofta banalt grafiskt designade omslagen (namnet 1080p ska givetvis ses som ett ironiskt skämt) som klär varje nytt släpp på etiketten.

Vackert? Nja, tveksamt. Men det finns åtminstone en genomgående estetisk tanke bakom omslagen. Det var ju så 1080p först snärjde mig. Och det är jag faktiskt väldigt glad över.

Bland den uppsjö av små entusiastbolag och mikrogenrer som fiskas upp och presenteras som dansmusikens nästa stora grej är det 1080p, snarare än låt oss säga The Trilogy Tapes eller L.I.E.S., som blivit min riktlinje i bruset. De andra må vara ovärderliga men jag är inte beredd att offra min högra arm för dem. Men jag tror faktiskt jag börjar bli det för 1080p.

»It’s crucial to have art that speaks to the release and is suggestive of the vibe inside. I like to keep things varied in the visual art as much as possible too and steer away from any template-y idea that some labels do, which is also in line with the way I try to curate the releases: loosely and broadly, hopefully, but within the same broad scope of the label’s aesthetic.«

(Richard MacFarlane i en intervju med Vice)

Det lilla bolaget startades för nästan prick ett år sedan av Richard MacFarlane, en webbutvecklare med förkärlek för kassettband. Till det yttre skiljer han sig egentligen inte alls från alla de andra skäggiga farbröderna som gräver sig framåt genom den elektroniska dansmusikens skyttegravar. Det vill säga den sortens dansmusik som inte har ett dyft att göra med just dans.

Men bakom den smått timida fasaden döljer sig en kung Midas med en smått osannolik känsla för urvalets konst. På bolagets drygt tjugotal kassettsläpp figurerar ett par av Richard MacFarlanes allra närmaste vänner, liksom ett par bekantskaper från obskyra nätforum. Varje nytt släpp är dock noggrant trätt genom MacFarlanes perfektionistiska nålsöga.

Samtidigt vore det för enkelt att bara tillskriva 1080p till en människas goda smak. Det finns något annat där, mellan de plastigt skimrande omslagen och den upphackade basen, som skvallrar om något långt djupare än pur intuition. Den hittills samlade diskografin bildar en så stark mall för vad jag tror Richard MacFarlane ser som det finaste man kan uppnå med popmusik. I sin lilla lägenhet i Vancouver har han startat en orubblig mission byggd på ren passion.

Kalla det för en uppsluppen deklaration för DIY om ni vill, själv gör jag gärna det.

1080p:s kanske hittills största stund släpptes för bara drygt en månad av fixstjärnorna Perfume Advert och M/M under samarbetsnamnet ATM. Kassetten Xerox är resultatet av ett transatlantiskt mejlutbyte mellan de båda (de bor i New York respektive Middlesbrough). Ambitionen är att skapa vad de själva kallar för »fucked ambient techno«. Just så.

Xerox vilar på en grund av själfull och faktiskt ganska funky housemusik. Men precis som det mesta som släppts i bolagets namn låter musiken som om vi hör den på långt avstånd. Som om det pågår ett vilt rejv i en skog någonstans och vi bara lyckas skönja de allra skarpaste konturerna av melodierna och basen genom träden. Som om det vore sommarens hemligaste, hippaste fest vi aldrig ens blev bjudna till.

Men jag skulle lika gärna välja D. Tiffanys geniala S/T som låter som om Moritz von Oswald skulle fått chansen att kliva in i dj-båset på Paradise Garage just efter Larry Levan. Eller Gobby som smärtfritt låter footwork och melodiös housemusik mötas på nyligen utgivna Wallet & Cellphone. Fast jag ska inte börja rabbla. Jag hoppas ni förstår, det här lilla bolaget är alldeles lysande.

Under ytan, när de färggranna omslagspapprena är bortrivna pulserar fortfarande Richard MacFarlanes egen ihopsnickrade dröm med mer hjärta än det mesta sensommaren 2014.

1080p:s samlade diskografi hittar ni här.

I skulpturer, installationer och performance-verk skapar han sina egna versioner av vardagen. Han har gjort föremål som inspirerats av hinderbanor i tävlingsprogram som American Gladiators och Wipeout. Han har ställt ut målningar med exempel på hur arkitektur och byggnader av material som modellera och gummi kan se ut. Och han har byggt en installation – Primal Intervals – med flerbottnade gipsväggar i olika färger där publiken bjöds in att slå sönder väggarna samtidigt som tre experimentella band uppträdde i installationen.

I sina musikaliska projekt är Gabo Camnitzer minst lika lekfull. Hans band Gabo & The Wartels gör friforms-jazz som inte låter som jazz. Med blås, trummor, galna synthar och distad sång liknar musiken ena stunden en marschorkester för att i nästa stund övergå i ett poppigt och elektroniskt Captain Beefheart. Bandet bildades 2007 efter att Gabo stött på en familj som framförde musik på Avenyn i Göteborg. På stående fot frågade han om de ville börja spela med honom. Strax därpå uppträdde Gabo & The Wartels som förband till Deerhoof. Hittills har bandet avverkat ett tjugotal spelningar i olika sammanhang.

Gabos andra band är Glenn & Glenn. En trio med medlemmar från Love Is All och Aislers Set som är något hårdare och mer rockbetonat. Fast utan att sakna överraskande och härligt irrationella drag. »Jag ser oss som Bert och Ernie från Sesame Street, fast lite mörkare.«, säger Gabo.

Gabo Camnitzer kommer från New York och flyttade till Göteborg några år in på 2000-talet för att studera konst. I dag är han lärare på konstskolan Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Samtidigt jobbar han med sina musik- och konstprojekt, med återkommande nyfikenhet. Han vill nå bortom logik och räta linjer. För att försöka finna klarhet.

Jag mailade några frågor till honom.

Du kommer från New York, vad sysslade du med där innan du kom till Sverige?
– Jag pluggade på Hunter College och bodde i Carroll Gardens i Brooklyn. Jag jobbade ganska mycket på olika konstställen och gjorde musik med kompisar. Jag letade efter min egen coming-of-age-story. Den kom aldrig. Det känns som ett annat liv nu.

Du kom till Sverige 2005. Varför flyttade du hit?
– Från början tänkte jag bara ta en termin utomlands som man brukar göra under det tredje året på college i USA. Jag kände några personer här och tänkte, varför inte? I USA brukar folk på vänstersidan prata om Sverige som ett utopiskt ideal på hur ett samhälle kan fungera och det lät schysst. Bush II hade precis blivit återvald och det var det första valet jag kunde rösta i. Det var jobbigt.

– När jag hamnade här trivdes jag jättebra. Jag hade tid och plats och kunde ta det lite lugnt. Jag kände inte längre att jag måste kämpa för att överleva. Jag hade alltid varit lite för blyg och långsam för USA. Folk här brukar säga att jag kunde vara från Norrland.

Hade du ett musikintresse innan du började studera konst i Göteborg?
– Ja, det hade jag. Jag gjorde musik först, innan jag började med konst. Som tonåring var musik ett sätt för mig att slippa tänka, eller ett sätt att prata utan språk. Men det var när jag kom till Sverige och började plugga konst på Valand som jag insåg att musik är ett bra sätt att lära känna folk. Det innebar mer än att sitta och spela dubbelvikt över gitarren ensam i mitt rum.

Vad gjorde du för slags musik som tonåring?
– Det var typ mest rip-offs på The Durutti Column.

Jag har inte sett så mycket av din konst, men det jag sett på bilder och youtube är en blandning av abstrakta och lekfulla skulpturer, olika objekt, grafiska målningar och interaktiva installationer. Går det att hitta någon övergripande idé som löper genom din konst?
– Det är svårt att sammanfatta eftersom jag brukar följa idéerna jag har, och de är ganska olika från projekt till projekt. Men om det finns en röd tråd kanske det är min barnsliga natur och viljan att försöka se och förstå något som om det vore första gången man kom i kontakt med det. Och att jag försöker överbrygga det glapp som finns mellan hur jag tänker och vad jag lyckas förmedla.

Du har liknat din konst vid att det är du som du tänker högt. Hur menar du då?
– Jag menar att min konst är ett sätt att få ut de tankar som inte kan förklaras eller verbaliseras utanför mitt huvud och arbeta med dem, för att försöka finna klarhet. Om du har en idé eller känsla som du förstår i huvudet blir den ofta sviken av språkets klumpighet när du försöker sätta ord på den och det låter bara oartikulerat. Det finns en ojämlikhet mellan mina övertygelser och min förmåga att formulera dem på ett sätt som folk kan förstå. Min konst gör att jag kan utveckla och artikulera de saker jag har i mitt huvud som jag inte kan få ut på något annat sätt.

Din konst är inspirerad av psykologen Jean Piaget och hans teorier om vårt tänkande och resonerande i tidig ålder, »transductive reasoning«. Och även dina egna svårigheter att förstå världen. På vilket sätt märks det?
– Det handlar om olika sorters logik. Vad som uppfattas som logiskt är ofta väldigt subjektivt och har kommit till ganska slumpartat. Om du tar språk till exempel så är vi till en viss grad begränsade av vad vårt modersmål ger oss utrymme att tänka och säga. Men språk är så ologiska och slumpmässiga att det kan jämföras med att bara få leka med de byggklossar som mormor köpte åt oss när vi var små. Vi kan bygga många saker med dem men det var inte vi som bestämde formen och storleken på dem. Jag antar att jag försöker göra om klossarna till de former jag vill börja med.

– Transductive reasoning är för mig ett sätt att slippa förutbestämda former, att bara tänka »ologiskt« eller så logiskt att det blir ologiskt. Till exempel, varje dag när jag lämnar min ateljé låser jag dörren och släcker lamporna med nyckeln istället för med fingret. De går inte att släcka lamporna med fingret för mig, i min hjärna är det nyckeln som tillåter mig att släcka. Det är knäppt egentligen men jag tycker att det samtidigt är befriande.

Finns det andra exempel på sådana handlingar?
– Jag har många, men de brukar vara ganska abstrakta. Ett exempel som är enkelt att förklara är att när något verktyg eller en grej inte funkar så brukar jag tänka att den är på dåligt humor. Då låter jag den vila en dag innan jag provar den igen. Det funkar faktiskt jättebra, även om jag har många arga prylar.

– Det finns en brasiliansk konstnär som jag gillar mycket som heter Waltercio Caldas. Han har sagt att eftersom bläckfiskar är nittio procent vatten så måste vatten utgöras av tio procent bläckfisk.

I din installation Primal intervals, som du gjorde i samarbete med Koloni, på Göteborgs Konsthall 2008 (Bonnier Konsthall i Stockholm 2009) bjöds publiken in att slå sönder fyra flerbottnade gipsväggar i olika färger samtidigt som några punk- och experimentella band (Nödslakt, The Toilet och Talibam) ackompanjerade det hela. Vad var tanken med detta verk?
– Målet var att komma bort från ett förutbestämt tillvägagångssätt där jag har en förutfattad idé om hur saker och ting ska vara och där den kreativa processen börjar och slutar med mig. Jag ville göra ett verk som inte var en slutpunkt utan en början på en kedjereaktion.

Primal Intervals

På filmen som dokumenterar Primal intervals har verket en form som rör sig mellan tidiga kaosartade punkspelningar och performance-konst från 70- och 80-talet. Det finns något anarkistiskt och befriande humoristiskt i det hela. Hur tyckte du att resultatet blev?
– Jag var nöjd. Innan jag gjorde verket var jag oroad för att ingen skulle vilja slå sönder väggarna, att konstpubliken kanske inte skulle vilja delta. Men som tur var hade jag fel och alla slog sönder väggarna, kulturtanter och träskpunkare tillsammans.

– Tanken var ungefär att bjuda in publiken till den typen av fester som jag brukade gå på som ung, där ett hardcoreband spelade i källaren. Jag vet inte om det var den känslan besökarna fick, men det fanns något av den frihetskänslan där.

Skulle du vilja göra fler sådana verk som sätter igång en kedjereaktion?
– Ja. Jag brukar ofta försöka jobba så, även då det inte handlar om något fysiskt. Jag skulle önska att publiken kunde vara lika delaktig i alla mina verk som i Primal intervals. Men ibland är det mer subtilt. Kedjereaktionen kan vara mental också. Men jag har flera idéer för fysiska varianter, jag väntar bara på det rätta tillfället.

Berätta lite om bakgrunden till Gabo & The Wartels. Hur startades bandet?
– En dag när jag var på väg till Valand gick jag förbi en familj som spelade på Avenyn. Det var en man (Jonny Wartel, saxofon, basklarinett), en pojke (Andreas Wartel, trummor, trumpet) och en flicka (Georgia Wartel Collins, bastrumma och trumpet). De spelade någon sorts »Balkan-marchingmusik« och det var helt suveränt. Jag frågade om de skulle vilja samarbeta med mig, en total främling. Och de sade ja! Jag hade ingen idé om vad vi skulle göra, bara att jag ville vara med dem. Sedan gick det fort. Jag gjorde några minimaliska låtar på synthen och lät dem flippa ur på dem.

Er musik är stökig och smått kaosartad men har också tydliga melodier och mycket blås. Hur skulle du beskriva det ni gör?
– Från början var min tanke att blanda Suicide och Moondog. Men det blev inte riktigt så, utan mer som ett melankoliskt tivoli.

Kassetten/albumet In a very small boat släpptes i november förra året på Oma333. Hur skrev ni låtarna till detta släpp?
– Det var lite krångligt att skriva musiken eftersom Andreas Wartel hade flyttat till Stockholm. Vi behövde fokusera på riktigt när vi väl var tillsammans. Och jag tycker att det blev tajtare på grund av det vilket jag gillar. Men annars var det som vanligt: jag tecknar en ram och de andra färglägger den och brukar gå helt utanför ramen. Och jag blir tokig på dem men samtidigt glad.

Ni verkar ha en lekfull och naivistisk ådra i det ni gör. Är ni lekfulla som personer i bandet?
– Ja, det är vi. Det blir många konstiga diskussioner när vi spelar. Vi har helt olika perspektiv på musik. Ibland förstår vi inte alls vad de andra säger eller gör och det blir knasigt men lustigt.

Vad har det här mötet, att du som före detta New York-bo stötte på en svensk familj på gatan i Göteborg och började spela musik tillsammans med dem, inneburit för dig?
– Jag har inte tänkt på det sättet alls när det handlar om relationer. Men jag jobbar som lärare på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och när jag är där, ute på landet, brukar jag tänka på det – hur konstigt det är. För tio år sedan skulle jag aldrig ha trott att jag i dag skulle befinna mig och jobba ute på landet, och i Sverige dessutom. Jag tycker det är väldigt kul hur saker och ting sker.

Hur gör ni musiken i bandet? Kommer du med idéer och låtskisser eller improviserar ni fram låtar tillsammans?
– Jag brukar komma med någon slags skiss och sen improviserar vi inom olika parametrar. Wartelarna är frijazz-influerade så de vill gärna vara helt fria. Men jag försöker fånga in dem och hålla kvar dem på mattan. Det blir en kompromiss mellan kontroll och kaos. Men jag försöker få dem att tänka på själva låten först och främst.

Du är även med i bandet Glenn & Glenn med medlemmar från Love is All och Aislers Set. Jag tycker namnet är suveränt, hur kom ni på det?
– Jag har alltid tyckt att det är så roligt att alla heter Glenn i Göteborg. På engelska är Glenn ett namn som i min öron är »svensson« på något sätt. Det var otroligt märkligt när jag hörde supportrar sjunga »alla heter Glenn I Göteborg« på Avenyn för första gången.

– När jag och Markus Görsch (trummor), som jag startade Glenn & Glenn med, skrev sms och mail till varandra brukade vi signera med Glenn på skoj. Sedan när Markus och jag försökte komma på ett namn till bandet tänkte vi att Glenn & Glenn passar musiken perfekt. Det är lekfullt men lite macho på ett absurt sätt. Dessutom skulle de flesta i Sverige förstå vad det betyder men utomlands skulle folk bara tänka »vad fan är det för namn?«. »Heter alla i bandet Glenn eller vadå?« Det är alltid kul när folk har samma namn, som till exempel Bob & Bob, Dieter & Dieter eller Barbro & Barbro.

– Jag ser oss som Bert och Ernie från Sesame Street, fast lite mörkare.

De låtar jag har hört med Glenn & Glenn har vissa likheter med Gabo & The Wartels men är något mer popbetonade och hårda. Vad är det för skillnad mellan de olika banden?
– Glenn & Glenn är mer rakt på, vi försöker leka med vad man förväntar sig av musik och sen göra det lite snett. Vi försöker också låta bli att tänka att vi bara ska göra en typ av musik. Vi tänker att vi kan göra vad som helst fast genom vårt filter.

Vad har ni för mål med bandet? Är det ditt huvudfokus jämfört med Gabo & The Wartels?
– Glenn & Glenn siktar på att bli större än Lady Gaga en dag, vi får se hur det går. Jag spelar mer med Glenn & Glenn, vi har en replokal tillsammans och det är lättare att träffas. Andreas Wartel bor som sagt i Stockholm och Jonny och Georgia spelar i hur många band som helst.

Du vill inkludera publiken i det du gör, i såväl konst som musik. Varför är det viktigt?
– Allt jag gör är för publiken, även om det bara är kompisar. Jag vill att publiken ska vara en del av verket, en deltagare som ger verket existensberättigande. Jag tänker att det är betraktaren som gör det färdigt.

Vilken funktion fyller konstnären i så fall? Presenterar den bara en skiss eller idé för publiken att utveckla och göra färdigt?
– Ja, man kan säga att konstnären presenterar en skiss, men det behöver inte betyda att det handlar om en ofärdig målning. När jag har gjort en skulptur och ska ställa ut den så är skulpturen färdig. Men det känns inte som att verket har börjat för idén har inte kommit ut än.

– Det jag hoppas på är att en tankeprocess kan sättas igång som inte slutar när betraktaren lämnar rummet och att det inte bara finns en mall för hur verket ska tolkas. Jag vill inte att betraktaren går hem och tänker att konstnären är smart eller skicklig utan att verket har väckt frågor eller andra sätt att se på något.

– När betraktaren upplever ett verk skapar de sig en egen unik upplevelse på individnivå. Den första gången jag såg den tyska konstnären Blinky Palermos serie 4 Protyper, kändes det som att jag var den enda i hela världen som förstod dem, att de talade direkt till mig.

Hur är Göteborg som stad att verka i som artist och konstnär?
– Göteborg är kanske inte något för alla. Men det passar mig väldigt bra. Mängden av kreativa människor som gör saker inom musik och konst är imponerande, även om det inte finns tillräckligt många plattformar för folk att dela sina verk med andra.

Vad har du på gång med Gabo & The Wartels och Glenn & Glenn?
– Just nu håller Glenn & Glenn på att göra några nya låtar som vi hoppas kunna släppa till sommaren. Vi experimenterar med ett nytt sound, ett »dum-smart« sound med djup bas, väldigt tunn gitarr med mycket treble och galet frenetiska trummor.

Du är född 1984 och fyller alltså 30 i år. Det här kanske är en konstig fråga i sammanhanget, men vad betyder födelsedagar för dig? Att man uppfattas som en specifik siffra?
– Det är något jag tänker ofta på faktiskt. När man är liten tänker man mycket på sin ålder men det blir mer och mer abstrakt ju äldre man blir. Jag brukar glömma hur gammal jag är, typ 28 år eller 29 år. Men 30 år, det känns konstigt. Jag kommer ihåg när jag fyllde 21 år. Det är en viktig ålder i USA eftersom man får köpa alkohol då, så folk brukar fira som fan. Det är ett exampel på hur slumpen eller det ologiska blir en del av vår upplevelse. Varför just 21 år?

– Jag var i Sverige när jag fyllde 21 år och det betydde ingenting här. Jag var lite ledsen att det inte var som jag hade trott att det skulle vara när jag var liten. Men samtidigt var det ganska befriande för jag insåg att ålder bara handlar slump. Varför är 30 år viktigt? För att någon insåg att vi åker runt solen på 365 dagar och vi har ett decimalt talsystem. Men jag älskar frukost på sängen på födelsedagen.

Håller du på med något konstprojekt nu, som installation eller skulptur?
– I mars ska jag ha en utställning på konsthögskolan i Tallin. Jag jobbar på några teckningar av möjliga ideal-hus där jag undersöker en idé om att solida ting i själva verket är mer som svampar. Hårda objekt ter sig solida på grund av våra sinnens begränsningar. I teckningarna försöker jag hitta något som ligger närmre vad jag känner är »sant« snarare än hur vi tror att verkligheten är baserad på vår förenklade informationstillgång.

Round House av Gabo Camnitzer (Blyerts på papper, 2014)

Tycker du att världen blir enklare att greppa genom att arbeta med musik och konst?
– Absolut, konst och musik är för mig de bästa sätten att gå rakt från hjärnan till förklaring och beskriva det obeskrivliga.

/

Gabo Camnitzers konst har visats både i Sverige och i utlandet. Den har ställts ut i städer som Jönköping, Stockholm, Göteborg, Berlin, New York, Montevideo och Seoul. 
Mer info om Gabo, här.
Förra året gav Gabo & The Wartels ut kassetten In a very small boat på Oma333 och Glenn & Glenn släppte Glenn vs. Glenn på Zeon Light.

Under de senaste åren har kassettkulturen fått ett uppsving och fler och fler små etiketter, både i Sverige och i utlandet, har specialiserat sig på att ge ut musik på kassett. Lördag den 7 september anordnas Cassette Store Day för första gången i ett antal städer i Europa och USA. I Sverige firas den i Malmö i skivbutiken Rundgång och i Stockholm på Larry’s Corner. TMA kontaktade Gavin Maycroft, klubbarrangör och musikentusiast som nyligen startat kassettdistributionen och etiketten Oma333, med ett gäng frågor.

Växte du upp med kassettband och lyssnade på dem när du började intressera dig för musik?
– Ja, kassetter har alltid varit en del av mitt liv. Jag hade en Walkman och jag brukade spela in saker från radion (mestadels John Peels program) och göra blandband åt mina vänner.

Minns du din första kassett? Eller ett tidigt kassettsläpp du lyssnade på?
– Nej, inte direkt, eftersom jag alltid hade massa blandband. Men bland de album jag hade så minns jag rätt poppiga grejer som Queen och Madonnas Greatest Hits eller REM:s Out of Time. Jag minns att jag lyssnade så mycket på Trickys debut Maxinquaye och Tori Amos Under the Pink att jag inte längre kunde avgöra vilken kassett det var eftersom att texten hade nötts bort.

Varför startade du Oma333?
– Det började med ett förslag från Brian Shimkovitz (bloggen och skivbolaget Awesome Tapes From Africa) där vi diskuterade om han skulle skicka sina kassetter som han inte behövde till mig innan han flyttade tillbaka till USA från Berlin. Jag hade en känsla av att folk gärna betalade lite extra för unika kassetter som hans och jag kände tillräckligt många kassettnördar för att det skulle funka.

– Strax därefter hörde jag att frakten hade gått upp med typ sextio procent i USA och att det gjorde det svårt för många av de små men grymma kassettetiketterna att överleva. Jag kände att jag kunde dra mitt strå till stacken och tänkte att folk här nog gärna skulle köpa välgjorda släpp från etiketter som Not Not Fun och Night People. Joachim Nordwall (iDEAL Recordings) påminde mig även om min favoritetikett, Mississippi Records, och deras fantastiska blandband som jag länge har varit ett fan av.

– Jag bad en vän skicka över en låda med Mississippi-kassetter från Portland och sedan var jag igång! De sålde slut innan de ens hade kommit fram, och samma sak hände upprepade gånger med Awesome Tapes From Africa-släppen. Jag har nu närmare tjugo etiketter i mitt stall och har sålt uppemot hundra kassetter på fyra månader. 

Var kommer namnet Oma333 ifrån?
– Oma är holländska för mormor, och min flickvän Pomme är från Eindhoven. Jag hörde ordet under en julmiddag och jag gillade både hur det lät och hur kombinationen av bokstäver såg ut. Det är inte konstigare än så. Det slog mig inte förrän senare att det hade rätt starka associationer till namnet på min klubb – Mother – då Pomme påpekade det. Ha! Siffrorna 333 hänvisar till den exakta tid då jag föddes och de har alltid haft betydelse i mitt liv. Oma betyder även mormor på tyska vilket jag antar även knyter an till det faktum att jag föddes på ett brittiskt militärsjukhus i Hannover.

– De etiketter som jag distribuerar för tillfället är: Escho, Not Not Fun, 100% Silk, No=Fi Recordings, Mississippi Records blandband, Sahel Sounds, Little Axe, Headway, Crash Cymbals, Flacon, Hockey Rawk, Hästen och korset, Clan Destine samt Brosis, och snart förhoppningsvis Goaty Tapes, Moptaco, iDEAL, Kosmisk väg, Night People, Music City, Channel Zero, Zeon Light, Kassettbolaget Svart pyramid, Fonal Records och några till.

Kassettkulturen har haft ett uppsving på senare år och är åter på benen. Varför tror du att intresset har förnyats?
– Personligen har det funnits där hela tiden eftersom varken jag eller mina vänner slutade lyssna på, och köpa, kassetter. Men med det sagt så verkar det vara en återuppståndelse och det är förmodligen svårt att inte dra paralleller till vinylens dito. Samt det faktum att folk sitter med motsvarande två års musik på iTunes och fortfarande inte vet vad de ska lyssna på och därmed har slutat bry sig.

Vad är det du gillar med kassettbandet som format att ge ut musik på till skillnad från cd eller MP3:s/digitalt?
– Det finns flera svar på den frågan. Och då måste jag också tillägga att jag inte har något emot varken cd eller MP3. Men känslan av att hålla i ett kassettband är betydligt mer speciell än en cd-skiva. Framför allt i dessa dagar då cd-skivan mest är något som vi tankar över till datorn och sedan glömmer bort i en driva i hörnet. Personligen är jag väldigt förtjust i att plocka ut kassetten ur sitt unika och fint designade fodral och sen sätta i den i en bandspelare eller en Walkman. Det är alltid speciella ljud i den processen.

– Jag gillar att låta kassetten rulla och höra ljudet av när den byter sida och rullar vidare. Kassetter gör också att jag uppskattar hela album mer. Jag tycker verkligen bättre om mixar i denna form. Och sen är kassetter billigare och lättare att ge ut och känns mer som »riktiga« släpp än till exempel CD-R, på grund av all omsorg och tid som många lägger ned på att designa kassettomslag.

Kassetter kan upplevas som opraktiska, att man måste ha en kassettspelare för att kunna spela dem (eller en Walkman). Tror du att det gör kassetten mer unik och intressant än andra ljudformat? Att det krävs lite ansträngning för att kunna lyssna på dem?
– Jag tycker inte att det är mer omständligt eller krävande att lyssna på kassetter. Världen är full av Walkmans, små köksbandspelare och professionella bergsprängare. För den som inte har en och är intresserad av att skaffa, så tar det inte mer än fem minuter för ett besök hos Myrorna eller Stadsmissionen för att hitta en. Då kan man passa på att donera 50 kronor till välgörenhet medan man är där också.

– Jag tycker också att det är kul att göra ett litet urval av musik som man kan ha med sig och som man kan skräddarsy för ett specifikt tillfälle. Det är en kul och intressant ritual som inte alls känns omständlig. Att allt ska vara så tillgängligt och enkelt (musik i mobilen, spellistor som rekommenderas på datorn, och så vidare) har i vissa fall lett till att folk blivit mer likgiltiga inför musik.

Det finns en hel del bolag i USA, Europa och Skandinavien som ger ut ny musik på kassett. Har du någon favoritetikett?
– Ja, alla de som jag listat ovan. De är alla kassett-släpp som jag nu (eller snart) distribuerar.

Awesome Tapes From Africa är ett av bolagen som har specialiserat sig på att ge ut nya släpp eller återutgivningar med okända eller svårfunna inspelningar av obskyr folk, disco och elektroniska artister från Afrika. Varför är kassettband lämpade för den här typen av musik?
– Brian på Awesome Tapes From Africa släpper vinyl, cd och kassetter, så jag vet inte om det är så relevant i det fallet. Det gör även Christopher Kirkley (Sahel Sounds), vars skivbolag tål att upptäckas åter och åter igen. Det känns roligare för mig, personligen, att addera lite »kassettljud« till vissa inspelningar av den här sorten, men jag gillar dom lika mycket på vinyl. Afrika har starka band till kassettkulturen, där är det fortfarande det mest använda och populära formatet i många av länderna. Fast å andra sidan så är mycket musik från Västafrika lagrad på minneskort och mobiltelefoner.

Tror du att det pånyttfödda intresset för kassettkulturen kommer att nå yngre lyssnare som inte växt upp med kassetter eller vinylskivor?
– Ja, jag tror det. Jag har fått positiv respons och uppskattning hittills. Jag hoppas bara att resten av dem kan se bortom designen eller det nostalgiska (iphoneskal, tygväskor, fula t-shirts) och uppskatta känslan och ljudet av kassetter också.

Vilka är de kommande släppen och projekten för Oma333?
– Det första släppet är Gabo and the Wartels, ett band från Göteborg som leds av en extremt begåvad amerikansk musiker. En dag mötte han en familj som spelade på gatan. Vid det tillfället fanns också en sjuårig flicka med som spelade bastrumma, och han frågade om de ville starta ett band med honom. På släppet blir det gamla och nya sånger. Magiskt rakt igenom! Och med omslagsdesign av Rasmus Westman (som också gjort Oma333 loggan).

– Andra preliminära släpp är en samling med outgivet material med Blood Music. Det består av demos, outtakes och andra fantastiska och aldrig tidigare hörda inspelningar. Ett annat släpp är en UFOFBI co-release med Hockey Rawk. Sedan frågade Xavier Garciá Bardón (Dj Bongo Man) mig om jag ville ge ut hans fantastiska mix som går under namnet Legon Flutes, för första gången på kassett. Jag har också varit i kontakt med R. Stevie Moore och undersökt möjligheten att släppa en kassett med honom. Fantastiskt nog så tackade han ja. Jag håller tummarna för att det kommer att bli av. Jag kommer också att arrangera olika tillställningar under Oma333.

Den 7 September äger Cassette Store Day rum för första gången. Tror du att detta kan bli ett årligt återkommande arrangemang på samma sätt som Record Store Day?
– Jag tror att den respons som de som organiserat det hela har fått svarar på vad det betyder för kassettkulturen: De är överrumplade och smått chockade över hur det, som från början var tänkt att bli en engångsgrej på Rough Trade east, nu har vuxit globalt med över sextio olika arrangemang som alla sker nu på lördag. Från Venezuela till Tokyo. Och över femtio nya släpp ges ut endast för denna dag.

– Bland dem finns nya släpp med Animal Collective, The Flaming Lips, Peter Broderick, Deerhunter och Molly Nilsson, på bolag som 4AD, Wichita, Paw Tracks, Bella Union, Fat Cat och Polydor. Vissa av dessa kommer att finnas till försäljning hos Larry’s Corner i Stockholm nu på lördag då det också blir livespelningar med Mole Says Hi, Telephone melts, Small Feet, Martine Herterich och Daniel Fagerström. De kommer alla att inkludera kassettbandspelare i sina livesets och ha sina egna utgivningar till försäljning.

– Så, ja, jag tror verkligen på en lång och ljus framtid för detta och jag ser fram emot att se det hela utvecklas och växa.

Gavin Maycrofts tio favoritkassetter

De som kände den lyckliga innehavaren kunde ofta få en egen kopia av inspelningen. Andra längre ut i kretsen fick höra att den var så rääär att endast ett fåtal hade blivit tilldelade den. Att den skulle stanna hos det fåtalet, spreds den väntade spöstraff och tortyr.

Lärde man känna nyckelfigurer i kretsen ökade chansen att få kopiera eller byta kassetter. Resor gjordes till andra städer och orter (i mitt fall Norrköping, Åtvidaberg, Finspång) bara för att få spela in en Darkthrone-rehearsal från 1989 eller en ny demo med grekiska blackmetaltrion Thou art lord.

Omslagen kopierades också, de veks omsorgsfullt och placerades i nya kassettaskar. Inte sällan var omslagen en oläsbar bandlogga och ett gethuvud alternativt corpsepaint-fejs mångfaldigat från en svartvit Xerox-kopia – i lika risigt skick som ljudkvaliteten på inspelningen. Men allt förstärkte äktheten.

Efter några år gled jag över i noise- och industrigenren och upptäckte en annan kassettestetik. En mer omsorgsfull och påkostad. Liksom för de flesta andra formaten inom genren, cd, vinyl, singel, flexi disc och så vidare, vägde paketeringen tungt. Omslagen var i färg, kassetterna inplastade, kom i boxar av alla möjliga slag. Uppfinningsrikedomen var stor och alla äkta industribolag hade musik på kassett i sitt utbud.

Jag beställde massor, framför allt från mailorderföretaget The laughing eskimo i Göteborg.

När paketen kom var det en lika stor upplevelse att känna, lukta på och öppna varje förpackning som att lyssna på musiken. En kassett med fältinspelningar av amerikanska Hands To fascinerade, inte så mycket för musiken som för det yttre. Jag var helt upptagen med det transparenta plastomslaget och det svartvita trycket av något slags diffust, postmodernistiskt mönster. Hur kunde någon lägga ned så mycket tid och själ på en så liten utgåva (i detta fall var denna någon de japanska kassettentusiasterna G.R.O.S.S.)?

Andra slog på en större trumma. Det Tyska bolaget Tesco Organisation släppte en liveupptagning av industrifestivalen Heavy electronics: Two days of agony. En tvådagars-konsert med grupper som Brighter Death Now, Genocide Organ, Con-Dom och Deutsch Nepal. Den presenterades på tre 90-minuterskassetter i en VHS-box med fyrfärgsomslag och 16-sidig booklet i A5-format. Antal ex? 610 handnumrerade.
Kassetter i en VHS-box. Det låter inte storslaget, men alla som känner till Heavy Electronics vet att den än i dag har ett alldeles speciellt värde. Ett kulturobjekt. Nästan mytomspunnet.

Lite av samma omsorg präglar de nya kassettbolag som dykt upp under de senaste åren. Främst från andra sidan Atlanten, som Bathetic Records och They live we sleep casettes. Det senare, som nämnts här nyligen, är en kanadensisk etikett med en kollageartad och smått anarkistisk estetik.

Foto: Första släppet på They live we sleep, Video Nasties kassett "Elektronische Droom Telephoon".

Men även i Sverige finns kassettentusiaster. Som Växjöbaserade Zeon light tapes. Sedan slutet av 2011 har det lilla bolaget släppt sju utgåvor med kosmisk ambient, psykedelia, psykotisk disko och annat trevligt. Med band som Oliwa, Natten och Fluorescent Heights och kassetter i upplagor om 36-40 exemplar har Zeon light format ett DIY-uttryck som är konstnärligt. Omslagen är noggrant designade, kassetterna i olika färger med fina etiketter och musiken särpräglad. Det finns en tydlig tanke om formen som genomsyrar allt. Känslan som väcks är befriande, det är en fröjd att se hur snyggt det går att utforma en kassett. I Zeon lights händer blir varje släpp ett litet underverk.

CD-skivans attraktionskraft är i dag marginaliserad och mappar och foldrar i en Macbook är ointressanta om man strävar efter att förhöja den musikaliska upplevelsen. Vid sidan av vinyl har kassetten återupplivats som en musikbärare med hög integritet och stort svängrum vad gäller uttrycken. Kanske för att ytan, omslaget, är så välavgränsad, upplevelsen blir koncentrerad och anstränger man sig blir resultatet minst lika autentiskt som en vacker vinyl.

Ett tag tyckte jag att kassett var ett slarvigt och tråkigt format. Under min första resa till USA för drygt 20 år sedan köpte jag Metallicas ”…And justice for all”. För att få lyssna krävde mamma att jag också köpte en ”vanlig” artist. Jag fick med mig ett exemplar av Belinda Carlisles ”Runaway horses”.

Plastaskarna repades fort, jag tappade bort dem och kassetterna hamnade i någon låda utan omslag. Jag spelade dem aldrig mer än ett par gånger. De blev snabbt slit och släng-produkter som aldrig kändes lika viktiga som mina LP-skivor. Eller lika spännande som den annalkande cd-skivan.

Men i dag är det kanske just formatet som gör att kassetten fått tillbaka sin dragningskraft. Vi är vana vid att fippla med iphones, ungefär i samma storlek som en kassett. Ett av de populäraste iphone-skalen är mycket riktigt en kassett. Och själva momentet att öppna plastasken, att titta in i en liten låda, är intimt och lite exklusivt. En känsla av att vara just utvald och att få utforska ett okänt innehåll.
Också ljudet har fått en renässans.

Mellan flera av låtarna på Frank Oceans mixtape ”Nostalgia, Ultra” finns ljudet av någon som spolar och trycker på playknappen på en kassettbandspelare. Förmodligen för att stryka under eller ironisera över att det är just ett MIXTEJP. Eller slå an en ”nostalgisk” ton. Men jag tänker på gamla ånglok, ljud som är på väg att dö ut men som bevaras för att de har ett kulturellt värde.

Jag är mer än benägen att resa till andra städer för att komma över små plastsaskar framöver. Och då kommer jag inte att nöja mig med en halvtaskig kopia med ett gethuvud som omslag.