Radiance and Submission och The Colours Of Life rör sig inom samma böljande ljudlandskap, angränsande till det vi lite slarvigt kallar för balearica. Men det är verk att förlora sig i, som tar tid att tränga igenom. Särskilt The Colours Of Life, som släpptes på utmärkta etiketten 1080p, har funnits med mig som ett ständigt närvarande ljudspår det senaste halvåret.

Det är också vad som gör tanken på Michael Silvers arbetstakt där hemma i Montreal så svindlande. Att kränga ut två album av djupt introspektiv musik uppbyggda kring långsam harmonisk rytmik och repetitiva mönster är ju enligt konstens regler inget man gör sådär i en handvändning.

– Det blev så av en slump. Jag hade jobbat med Radiance and Submission ett tag och pratat med flera olika bolag om en eventuell release. Till slut bestämde jag mig för Driftless Recordings, men eftersom albumet gavs ut på vinyl tog arbetet lite längre tid än vanligt.

– Under tiden skickade jag The Colours Of Life till Richard MacFarlane på 1080p. Och han gillade verkligen det. Eftersom 1080p är ett kassettbolag kunde de få ut albumet riktigt snabbt, på ett par veckor eller så. Och båda etiketterna var lugna med att albumen kom ut samtidigt.

De skapades alltså inte under samma tidsperiod?
– Nej, The Colours Of Life skrev jag mycket tidigare, tidigt 2011 typ. Planen var att släppa skivan på ett helt annat bolag faktiskt. Albumet skulle vara ett samarbete med andra artister från hela världen men allting föll ihop under planeringsprocessen, mest på grund av upphovsrättsliga skäl. Men jag hade kvar musiken och visste liksom inte vad jag skulle göra av allt. Så jag skickade albumet till 1080p på ren chans. Och Radiance and Submission skapades samtidigt som min förra fullängdare Outside kom ut 2013.

Albumen känns ändå sammanlänkade.
– Ja, jag tror det delvis beror på att jag föll djupare och djupare in i new age-världen. På The Colours Of Life finns det här lekfullt poppiga och tropiska soundet. Radiance and Submission har ett mer dämpat uttryck och vilar på ett gitarrsound. Så på olika sätt visar de utvecklingen när jag utforskade hela new age-estetiken.

För det är också grejen med CFCF. Musiken handlar bara till hälften om just musik. Resten är estetik.

Michael Silvers främsta utmaning som artist är att utmana en rådande smakordning. Din och min. I hans värld har har Naxos billigaste yoga- och qigong-samlingar alltid varit lika inflytelserika, lika viktiga som någonsin Juan Atkins.

CFCF har på allvar fått mig att gå in för namn som Don Slepian, PC Davidoff och Judith Tripp. Artister som jag inte ens visste att de existerade för bara ett par månader sedan.

Stor musik har som bekant alltid en benägenhet att öppna nya dörrar.

Hur blev du inspirerad av new agemusik?
– Det var något som skedde gradvis. Jag har alltid varit lockad av musik som handlat om stämning. När jag var 13-14 år upptäckte jag DJ Shadows Endtroducing och den öppnade en helt ny värld för mig. Han presenterade allting på ett sätt som var eftertänksamt men ändå stämningsfullt. Samtidigt som jag föll hårt för musiken började jag utforska samplingsmusik och mycket var obskyr progg, ambient, modern klassisk musik, funk och andra grejer.

– Och tack vare att mycket musik är tillgänglig via internet slipper jag få astmaattacker av att leta skivor på dammiga skivbörsar. Jag har möjlighet att upptäcka sådan musik som förbisetts på grund av att det funnits många negativa föreställningar kring den.

– Efter ett tag blir man mer bekväm med ljud som först känns daterade och kitschiga just eftersom de varit omoderna så länge. Genom mer och mer exponering av den här musiken har jag fått en genuin förkärlek till new age-estetiken. Under arbetet med The Colours Of Life förlorade jag mig helt i den sortens musik. Jag ville att albumet skulle låta som något som kunde släppts under 1980-talet. Samtidigt tror jag att jag har svårt att inte låta annat än uppriktig i min musik, jag kan inte skapa musik som är superironisk. Det hade känts oärligt mot lyssnaren.

– Ser jag tillbaka på mitt första album tror jag att mycket handlade om att bara leka runt med musik som jag älskade. Jag försökte inte se det som något att skratta åt utan något att vårda. Jag tror att all musik har möjligheten att bli inflytelserik men mycket konst tenderar att bli åsidosatt på grund av trender och grejer.

Var du någonsin rädd själv över hur albumen skulle bli mottagna?
– Jag var inte orolig när det gällde The Colours Of Life för kitschfaktorn är en del av hela grejen och jag försöker skygga bort från det. Samtidigt försöker jag inte övertyga lyssnaren att allt är ett stort skämt.

– När det gäller Radiance and Submission så var ambitionen inte medvetet kitschig. Men eftersom den låter som en blandning av new age och jazz så var det mer kitsch än vad jag först trodde. Jag har sett reaktioner från människor som tycker att det är helt galet att gå långt in i något så mjukt.

Är det också en av dina ambitioner, att öppna nya musikaliska världar för lyssnaren?
– Absolut. Jag hoppas att jag kan bryta ner lyssnarnas smakbarriärer och få dem att se att det finns plats för musik som inte nödvändigtvis anses vara hipp eller nydanande. Jag tror att folk tenderar att ha tunnelseende gentemot musik som inte har lyfts fram i den musikaliska kanonen redan.

– 1080p har en väldigt intressant inriktning eftersom musiken pendlar mellan new agemusik, hård techno och allt däremellan. Det känns som ett bolag där allt är tillåtet. Inget görs som ett sätt för att försöka vara cool. Jag gillar verkligen estetiken som Richard skapat och det verkar passa väldigt naturligt med det jag vill göra.

Hur skulle du beskriva den elektroniska musikscenen i Kanada för tillfället?
– Det är ju på sätt och vis ett enormt land men det känns verkligen som att många olika intressanta artister och producenter sluter upp tillsammans nu. Mycket är centrerat till Vancouver där attityden generellt är väldigt avslappnad. Men det känns lite som att den stämningen sipprat över till andra städer i Kanada också som Toronto, Montreal och Calgary. Det finns många unga artister som bara skapar musik för sig själva och sina vänner, och mycket av det är makalöst bra. Mycket av det som görs skapas av ren lust till musiken, snarare än att det dikteras av de traditionella house, techno- eller rocknarrativen.

Skulle du säga att många delar samma musikaliska ideal som du?
– Ja men jag tror att alla har olika tillvägagångssätt. Tittar man på artisterna som ligger på 1080p så hörs någon slags gemenskap mellan oss, även om man ser till musik som är mer technoorienterad. Ta bara Ramzis Houti Kush, Saffrons två album eller Neu Balances Rubber Sole – även om musiken har trummaskiner som går i 130 BPM finns där en långsam och nästan meditativ stämning över melodier och harmonier.

– Å andra sidan är ett av 1080p:s senaste släpp, 12 Hours FULL RELAXATION av I Am Just A Pupil, ett fulländat new age-verk. Där finns det ett väldigt stort släktskap till det jag sysslar med.

Vad inspirerar dig utöver musik?
– Ofta kan det vara en film som jag just sett, typ en särskild scen som jag vill tonsätta. Om jag ser en film som utspelar sig i en vacker miljö och har en viss stämning försöker jag fånga den känslan men ändå tillföra något eget. Det blir en sammansmältning av bild, rörelse och färg.

Har du någon ambition att göra ett filmsoundtrack?
– Absolut, jag har lekt med tanken länge och det är definitivt något som jag skulle vilja göra i framtiden. Jag har redan provat på lite med att ljudsätta en del kortfilmer som kompisar till mig gjort. Men jag vill gå hela vägen någon gång.

/

I slutet av året planerar CFCF att släppa en tolva ”bestående av mer dansorienterad musik”, liksom ett nytt album som kommer runt nyår på det Uruguay-baserade bolaget International Feel.

Sättet som de så effektivt mixade kontemporär amerikansk r&b med brittisk dubstep över lövtunna stämmor präglar fortfarande mycket av den popmusik som existerar just mellan topplistorna och marginalen. Och nej, ingen av de ovanstående artisterna har försvunnit eller fallit i glömska.

Saken är i stället att jag och många med mig kände oss rätt klara med den här formen av minimalistisk r&b för ett bra tag sedan. Eller det var i vilket fall vad jag trodde.

Den kanadensiska duon Evy Janes senaste singel »Closer« slog ner som något av en bomb hemma hos mig. Kanske av den enkla anledningen att jag inte vetat just vad det är jag har gått runt och saknat så länge. Evy Jane består av Evelyn Mason och Jeremiah Klein och är stöpta i samma post-dubstepform jag varit så ivrig att skaka av mig.

Merparten av karriären har de ägnat åt att verka men inte synas och kanske är det just därför varje nytt livstecken från dem gör mig så glad. Debuttolvan »Sayso/Ohso« släpptes för snart två år sedan och därefter har de gett ut ytterligare en ep samt den senaste singeln på lika många år. Under tiden har de förfinat sitt hantverk och låtit sina konturlösa melodier desintegrera till långsam brusig rave.

Men det är framförallt Evelyn Masons röst som jag fortsätter att vara så förhäxad av. Hur hon kan låta som en ouppnåelig isdrottning och en euforisk gospelkör i ett och samma andetag. Jag tror på fullt allvar att hon kan bli en av samtidens stora soulsångerskor om hon bara får chansen.

Vid sidan av musiken har duon varit nästan lika tystlåtna som deras utgivningstakt anstår dem och det är svårt att hitta några egentliga djuplodande intervjuer med Evy Jane. Det fanns helt enkelt inga andra alternativ än att ta saken i egna händer och mejla iväg ett par frågor till Evelyn Mason.

Kan du berätta lite om din bakgrund. Var kommer du ifrån?
– Jag växte upp på landsbygden bland bergen i en stad som heter Crescent Valley, BC. Det är en mycket magisk och underlig plats.

Hur länge har du sysslat med musik?
– Några av mina första minnen är att jag sjunger sånger för mig själv eller skapar egna låtar i mitt huvud. Jag var rätt isolerad från omvärlden när jag växte upp och det gjorde att jag fick roa mig själv på olika kreativa sätt.

Du har en smärtsamt vacker röst. Har du någon klassisk musikutbildning i botten?
– Jag sjöng i kör som barn och tog pianolektioner i en slags undervisning som utvecklats av en snubbe som heter Dr. Suzuki. Jag tror att de lektionerna hjälpte mig att känna mig naturlig när jag uttryckte mig genom musik. Jag tog sånglektioner från det att jag var 13 år fram till runt 18 år. Men jag har ingen riktig klassisk skolning, mer »holistisk« om det låter vettigt?

Vilka artister har påverkat dig som sångare?
– När jag var 7 år eller 8 år introducerade någon mig för Ella Fitzgerald. Jag lärde mig älska både Ella och Nina (Simone, reds anm.) och sedan när jag växte upp lyssnade jag på en hel del på Alicia Keys, Beyoncé, Lauryn Hill, Joni Mitchell och Sade. De är bara några av de vokalister jag ville efterlikna.

Hur kommer det sig att du valde att namnge bandet efter dig själv?
– Well, det är en invecklad historia egentligen. I själva verket var musiken något som jag i början försökte mig på som soloartist. Ungefär som Sade. Jag hade just avslutat en turné med en rappare, så formatet att få beats från en producent kändes naturligt för mig.

– Långsamt blev Evy Jane mer av ett bandformat eftersom Jeremiah blev mer och mer involverad i projektet. Vi har bara fastnat kvar i det namnet. I dag tänker jag på Evy Jane mer som en viss specifik del av det jag gör och det är Jeremiah och jag som skapar den här delen tillsammans. Evy Jane är vårt gemensamma språk.

Kan du berätta lite om hur ni två samarbetar?
– Varje låt är en ny process. Ibland börjar jag med en ackordföljd, eller så startar Jeremiah med något av sina infall. Ibland har jag skrivit en liten del av låten i mitt huvud, eller så skriver jag direkt över ett av Jeremiahs beats. Så gick det till på »Sayso«.

– Ofta kör vi bara ett jam så att musiken växer fram organiskt, så var det med »Closer«. Eftersom jag gillar friheten i att improvisera (det kommer från när jag brukade sjunga jazz som ung) så går jag ofta tillbaka till det perspektivet när jag vill göra en enklare, mer rak sång.

På er senaste singel »Closer« (som är fantastisk) verkar ni ha satt er in i ett mer drömlikt sinnestillstånd.
– Jeremiah och jag är båda rätt drömmande, flummiga ungar. Jag bryr inte så mycket om andra grejer än musik. Jag lever verkligen i en bubbla. Min bästa vän Regular Fantasy kallar det för »the bobo bubble«. Jag är en drömmare rakt igenom och jag älskar att sova. Det finns ett avsnitt i boken jag läser nu – Quiet Days in Clichy – där författaren beskriver en »yppig« känsla av att dyka in i medvetslöshet. Det är en av mina favoritaktiviteter.

Tror du att det faktum att ni båda är från Kanada yttrar sig på något sätt i er musik?
– Definitivt. Några av mina vänner kallar Vancouver för den »kanadensiska Rivieran« för att man kan känna sig så isolerad här. Det finns också en mystik och en särskild chillkvalité här som jag inte ser i andra städer. Öar, berg, dimma. Jag kan nog inte riktigt förklara det. Kom och besök vetja! :-)

Ni har alltid beskrivits som en slags indie/r&b-grupp. Är det en etikett som ni tycker passar er eller har ni börjat tröttna på det?
– Jag tycker att etiketten är bra. R&b, triphop, pop. Vad som än är bra. Det enda jag inte riktigt gillar är »alternativ r&b«, det verkar vara en dum sak att kalla något för. Ordet »alternativ« är väldigt meningslöst för mig.

Med egna ord – hur skulle du säga att Evy Jane har utvecklats sedan starten 2011?
– De senaste två åren har handlat om att utveckla mina färdigheter som låtskrivare. Jag är väldigt kräsen och hård mot mig själv till den nivå att jag ibland försvagar mig själv. Jag har börjat lista ut hur jag ska överkomma det och skriva med mindre svårighet.

– Vi lägger mer energi på att skapa utrymme i musiken nu och göra arrangemang som inte följer linjära mönster. Vi har också börjat införliva mer av Jeremiahs gitarrspel, som du kan höra på »Closer«.

Finns det några planer på en fullängdare just nu? Och vad kan vi i så fall förvänta oss av den?
– Vårt debutalbum är ungefär till hälften klar. Jag är så exalterad! Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad det är ännu – det tar mig alltid ett par månader att förstå vad jag känner och gör.

Har du några planer för sommaren?
– Vi ska spela på festivalen NXNE i Toronto och sedan beger vi oss till Europa för att spela in i Berlin. Vi kanske kommer och spelar en runda i Sverige också.

– Jag planerar också att släppa ett kassettband på ett bolag i Vancouver som kallas 1080p nu i augusti. Det blir med mitt andra projekt tillsammans med Regular Fantasy. Vi kallar oss Bobo Eyes. Och det finns flera saker som jag inte riktigt får prata om men inte kan vänta med att dela med mig av…!