Var det nära att du inte skulle släppa fler skivor?
– Nej, men jag hade en massa annat och det behövdes någon som tog tag i det.

Hur har det känts att släppa in andra i ditt universum?
– Skitbra. De är ju inga främlingar, Goran och jag var med i Titiyos band. Sen har jag gjort lite inspelningar med Goran och hans egna projekt. Och han har ju släppt mina skivor på sitt bolag Headspin så det blev lite av en labelfest.

Du har haft en del enstaka vokala inslag i din musik tidigare men denna gång är det helt instrumentalt. Hur kom det sig?
– Vi lämnade det åt sidan, det kändes schysst att bara fokusera på musiken. Jag hade väl inget att säga heller, haha.

Varför har du inte sjungit så mycket tidigare?
– Jag har inget direkt behov av att sätta ord på saker. Karl-Jonas (Winqvist, Blood Music bland annat, reds anm.) hjälpte mig att skriva en text till första albumet. Då är det lite kul om det finns något färdigt som man kan sjunga men jag har aldrig varit någon som skriver texter.

Varför då?
– Jag är fruktansvärt dålig på att lyssna på dem, det är ett fåtal artister vars texter jag lyssnar på. Som Povel Ramel och Bill Callahan. Men jag missar ju en del musik på grund av det, man kanske borde vara lite mer uppmärksam.

Men Povel Ramel och Bill Callahan är ju bra artister i det avseendet.
– Ja, Bill Callahans senaste gillar jag mycket. Hans lyrik är skönt finurlig. Och Povel är ju allmänt skön, med sina ordlekar och torra humor. Jag har växt upp med det och lyssnar inte så mycket på det i dag, men det finns där i bakgrunden.

Tidigare i år var du i USA och spelade med El Perro Del Mar och Victoria Bergsman. Var det där skivan tog form?
– Nej, den växte fram förra sommaren. Då jag var där också och spelade med The Field och körde runt i hela USA typ, 1800 mil på en månad i en fullpackad familje-SUV. Då passerade vi alla de här platserna, stränder i Florida, sumpmarker i södern och öknen upp till glaciärerna i Aspen. Då köpte jag en gitarr och gjorde riff som jag skickade till Johan Berthling.

Kan man se det som en roadbetonad skiva alltså?
– Nja, så ser jag det inte riktigt. För mig finns det en koppling till olika ställen. Låten ”Finders capers” är till exempel en macka som jag uppfann på ett fik i Santa Barbara. Jag försökte få med den på menyn. Det är ett rågbröd med dijonmajonäs och salami, sen lägger du kapris mellan och så gömmer du det med ytterligare ett lager salami. Och sen tar man paprika och groddar på toppen. Grejen är att hitta kaprisen, och du får gärna behålla den.

Är det ditt sätt att äta den?
– Nej, det är nog mitt sätt att vara Povel Ramel, haha.

Men var det under den turnén som du kom på att du skulle skriva låtar?
– Nja, vi hade bokat en tid i studion när jag kom hem så jag var tvungen att göra material. Så det blev en del mysiga skisser som skickades fram och tillbaka.

Hur var det att spela med The Field? Kombinerade du din gitarr med hans elektroniska grejer?
– Nej, jag ingick i hans band så jag stod bakom en synth. Han gjorde en trio av sitt soloformat, han ville bli av med laptop-turnerandet. Men det var kul, vi gjorde skitmycket spelningar, året innan var vi ute i Europa också. Och en gång blev vi deporterade från USA, vi hade inget arbetsvisum. Så det var bara att åka hem.

Precis innan en spelning?
– Ja, vi skulle uppträda på Coachella så det var riktigt risigt. Vi kom till Chicago och sen fick vi bara vända, vi åkte hem och fixade med visumen så att vi kunde åka tillbaka. Vi var där några månader senare, då utgick vi från Montreal. Där fick vi ställa in spelningar varje dag tills vi fick visumet och till slut var det bara tre spelningar kvar. Varje dag ringde man och sa att vi inte kunde komma. Myndigheterna var väldigt misstänksamma, de kollade upp allt om vilka vi var.

Terroristnojan.
– Ja, det är helt sjukt. Varje gång jag är där efter det får jag gå in på en ”second inspection”.

Så du kommer inte så lätt in i USA efter det?
– Jo, nu har jag visum men de har registrerat den incidenten, så varje gång de scannar mitt pass så lyser det rött. Åker man mellan Kanada och USA är det så många gränskontroller man måste passera, det blir lite drygt när man spelar med Sarah och Victoria för det är det bara jag som fastnar. Det är lättare när man spelar med Axel (Willner, The Field, reds anm.) för då är hela gänget bovar, haha.

Hur upplevde du den sidan av det amerikanska systemet?
– Det känns helt meningslöst, det är ju inte så att man åker dit och tjänar storkovan direkt.

Tillbaka till skivan. Påverkade ditt spelande i The Fields technovärld hur låtarna blev?
– Nej, det vet jag inte… På något sätt är det ju lite samma sorts musik, det är ganska monotont och maler runt ett tema ganska många gånger. Det som var speciellt var att det var sådan tidspress, jag satt i baksätet när jag inte körde och plinkade på gitarren.

Förutom ”Finders capers”, hur är skivan i övrigt kopplad till olika platser i USA?
– Titlarna är tagna från den resan, men musiken är fortfarande någon slags amerikansk folk blandat med något annat.

Du har blivit jämförd med John Fahey tidigare ganska ofta. Men på skivan känns det även som att det finns lite indisk och mellanösternkänsla med flöjterna. Hur kom det sig?
– Det är först och främst musikernas avtryck. Per ”Ruskträsk” spelade på en pakistansk flöjt om jag köpte i Pakistan när jag var där och spelade med Victoria Bergsman, den kanske styrde honom i den riktningen.

Det har också snackats en del om minimalism och att man kan hitta den i din musik. Det känns som den är tydligare nu, mer förädlad. Vad har den betytt för din musik?
– Det är ju en låt som kretsar kring en Steve Reich-aktig gamelan, ”One piece concept”. Det är för att det är så trevligt, jag gillar monotona marimbor som ligger och maler. Det funkar bra med min gitarr.

Men kan du känna ett släktskap med det monotona i minimalismen? Jag har fastnat för violinerna i ”Finders capers” bland annat som jag inte riktigt kunde placera.
– Det är inga violiner utan en nyckelharpa, sen har jag med en vevlira som en störskön snubbe som heter Harald Pettersson spelar, en folkmusiker som är gammal i gamet. Det blir ganska mycket bordunmusik av det, när man kan ligga på en ton genom hela rasket. Det är ju minimalism, man kan göra en massa saker med en bordun (en oförändrad, låg ton som ackompanjerar en melodi, reds anm.). Man kan färga den, göra den dynamisk.

Var kommer det ifrån?
– Det finns inom mycket folkmusik, det ligger bland annat nära didgeridoo och sådana instrument, det ska man nog i och för sig hålla sig undan, haha. Men det är skönt att börja med en sådan förbannad motor som bara går, den kan ligga i bakgrunden så kan man göra saker på sidorna.

Du har ofta befunnit dig i bakgrunden i ditt artistskap, dels när du varit kompmusiker hos artister som Jenny Wilson och Tape. Men även när du själv står för komponerandet, du skriver och regisserar musiken men sjunger sällan. Är den positionen ett medvetet val?
– Ja. Jag har inget behov av att stå längst fram, jag vill göra musik liksom, det räcker. Fortfarande gör jag ju spelningar solo men det är inte så ofta jag uppträder, jag var i Istanbul för ett tag sen. Då gör jag det helt själv för att det är smidigare och billigare, då blir det bara gitarrbaserat. Så många av de här nya låtarna kan bli svåra att framföra utan att ha med sig några medmusiker. Vi håller på att boka spelningar tillsammans med Little Children i november, då kommer det att bli med ett litet band.

Hur är det att uppträda solo med gitarr?
– Det är olika. Jag spelade på Roskilde en gång, det var ganska störigt. Man hörde nåt band som spelade på någon större scen, det kändes lite meningslöst. Men mindre ställen föredrar jag. I Istanbul spelade jag på ett litet kafé, det var som att uppträda i ett vardagsrum inför folk som var intresserade, då var det mycket roligare.

Är du självlärd?
–Jag spelade trumpet i musikskolan och sen har jag tagit några gitarrlektioner. Min farsa är gitarrlärare och bygger även gitarrer, han har lärt mig grunderna i fingerpicking när jag var ung, som hos Doc Watson och Fleetwood Mac. Sen hörde jag John Fahey, fast det var ganska sent. Då kände jag att det var fräschare än det traditionella för det är både traditionellt och experimentellt och det är ju lite det jag gör. Jag skulle vilja göra en total soloskiva men det slutar alltid med att jag tar in en massa andra instrument. Ska man göra en riktig skiva med bara en gitarr någon gång så måste man anstränga sig, annars tangerar det till att bli så traditionellt.

Jag har läst att din pappa bygger bouzoukis (mandolinliknande stränginstrument).
– Ja, han tillverkar det och mandolor. Det var så jag kom i kontakt med stränginstrument, han byggde min första elgitarr och flera av mina andra gitarrer så på så sätt har han haft ett finger med i min musik.

Andreas Söderström debuterade som Ass 2006 med albumet ”ASS”. Han har även släppt skivan ”My get up and go just got up and went”.
”Salt marsh” är ute nu och finns att få tag på via Headspin Recordings.
Andreas planerar att spela in en skiva med instrumentalmusik tillsammans med Johan Berthling och Per Eklund från El Perro Del Mar.
Mer info om ASS, här.

Hösten 1999 ger Häpna ut sin första skiva. Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv är det ett kamikazeprojekt – det rör sig om så kallade field recordings av den japanska ljudkonstnären Toshiya Tsunoda. Det tar Klas Augustsson och Johan Berthling, som drivit Häpna sedan starten, ett helt år att färdigställa skivan, från inspelning till utgivning. Den ges ut i 500 exemplar och tar slut ganska snabbt. Tio år senare kan de båda blicka tillbaka på en backkatalog på 44 skivor.

Vad hade ni för tanke när ni startade Häpna?
Klas: Vi hade en lista med allmänna idéer, vad vi ville att Häpna skulle vara. Det var inte så att det bara handlade om att ge ut en eller två skivor, vi hade ett längre perspektiv än så. Häpnas musik och profil var genomtänkta från början. Och det har nog blivit ungefär som vi tänkt oss, det vi gett ut kan vi stå för. Men det är också viktigt med utveckling, att man är öppen för nya intryck så att Häpna inte blir tråkigt och förutsägbart. Häpna förändras liksom vår smak och våra intressen.

Johan: En idé från början var också att det inte skulle vara genrebundet. Musiken vi ger ut kan inte placeras in i en genre utan ligger lite emellan och i utkanten.

Det går också att se redan utifrån Häpnas första skivor. Man rör sig obekymrat från japansk ljudkonst via David Stackenäs frisinniga gitarrspel till Sagor & Swings sparsmakade folkvisetoner. Det var vid just Sagor & Swings ”Orgelfärger”, Häpnas femte släpp, som många musikintresserade fick upp ögonen för det lilla skivbolaget. Lyriska kritiker drog paralleller till Hansson & Karlsson och Jan Johanssons ”Jazz på svenska”.

Klas Augustsson och Johan Berthling

Hade ni några förebilder eller inspirationskällor när ni startade bolaget?
Johan: Jo, det är klart att det fanns några skivbolag som hade en liknande agenda som vi gillade. Table of the Elements är ett amerikanskt skivbolag som jag uppskattar mycket.

Inga svenska?
Klas: Nej, det var det vi kände just då att det inte fanns några andra som gjorde det vi ville göra. Det fanns en lucka att fylla.

Johan: Radium [skivbolag i Göteborg] har jag i och för sig tänkt senare att det var lite liknande Häpna, någonstans mellan pop och experiment.

Den kanske mest oväntade utgivningen hittills i Häpnas katalog är också deras största försäljningsframgång – Anna Järvinens ”Jag fick feeling”, som kom 2007. Oväntat för att det är en ren popskiva, kort och gott. På många håll hyllades den som det årets bästa svenska skiva. Uppföljaren ”Man var bland molnen” kom i år och har också den fått lysande kritik.

Klas: ”Jag fick feeling” var inte helt självklar att ge ut på Häpna om man ställer den jämte det vi släppt tidigare. Men vi kände att ”jo, det här är Häpna också”. Det är ofta de skivorna som är roligast att ge ut, som förnyar Häpna och knuffar oss åt ett nytt håll.

Johan: Vi gillar Annas musik, vi har som sagt inga genrebegränsningar utan ger ut det som vi gillar och känner att vi kan stå för. Begränsningarna är snarare tid och pengar.

Klas: Tid hade vi lite mer av när vi var yngre och startade Häpna. Nu har jag familj och det är lite svårare att få ihop allt både tidsmässigt och ekonomiskt. Men jag vill understryka att vi inte håller på med det här för att tjäna pengar.

”Jag fick feeling” är en fantastisk titel. Var det ni som kom på den?
Johan: Nej, det var Anna själv.

Med ”Jag fick feeling” lärde sig Klas och Johan mer om hur man arbetar med ett album som når en större publik – vilket var ganska fjärran från Häpnas första skivor, som inte bara hade en mindre publik utan också var handgjorda.

Klas: Utgåva ett till 30 vek vi för hand, exemplar för exemplar, som vi stoppade i mjuka fickor. Vår DNA finns med andra ord på Häpna-skivor i hela världen! Det är rätt sjukt egentligen (skratt).

Johan: Ja, det går ju bra om det är små upplagor, mindre beställningar. Men till slut blev det ohållbart, vi hade inte tid helt enkelt. Men de handgjorda skivorna gjorde vi inte för att det var billigt utan enbart av estetiska skäl, och delvis praktiska. De var lätta att skicka och tog inte upp mycket plats i något lager. En anledning till att vi ändrade oss var när vi fick skivor som gick i retur från butikerna. De såg riktigt taskiga ut, de hade bleknat och blivit slitna. 30 handgjorda skivor fick räcka. Och nu har vi alltid plast om det vi ger ut.

De skivor som är utgångna måste bli riktiga samlarobjekt med tiden?
Johan: Ja, jo, rent allmänt är svårt limiterade utgåvor inte Häpnas profil – vi vill att vår musik ska vara tillgänglig. Men vi lär inte trycka upp utgångna skivor igen. Då måste det finnas en stor efterfrågan, vilket inte är så troligt. Startkostnaden för till exempel papptrycket är hög. Vi gör hellre nya utgåvor. Men musiken finns kvar att köpa som filer på Klicktrack och andra ställen.

En uggla på Häpnas kontor

Om man lägger Häpnas samlade skivor på ett bord ser man en tydlig röd tråd även hos omslagen. Förutom Klas handstil vimlar det av ugglor, sniglar, svampar och hoppande får – en klar majoritet har någon form av naturmotiv, målad eller fotograferad. En skiva har titeln ”Melodier och fåglar”, en annan ”Hundloka, flockblomstriga 1”.

Att Häpna har en naturromantisk profil är ingen tillfällighet. Klas är naturvetare och har designat många av omslagen. I en intervju i Sundsvalls Tidning säger Johan att naturen präglar det mesta som Häpna ligger bakom, och att musiken i sig har stämningar som har klara kopplingar till naturen. Johan är dock inte naturvetare utan musiker på heltid i olika sammanhang. Han utgör också en tredjedel av Tape, där även brodern Andreas och Tomas Hallonsten återfinns. Även om Häpnas musik spretar i olika riktningar kan man se Tape som den kanske mest passande representanten för skivbolaget – mitt emellan pop och experiment.

Klas och Johan drog igång Häpna när de flyttade till Stockholm i slutet av 90-talet, men de hade känt varandra långt innan dess i hemstaden Jönköping. Har man ett gemensamt intresse för en mer alternativ musik i en småstad hittar man varandra ganska lätt.

Johan: När jag och Klas träffade varandra var det grunge och amerikansk indierock som gällde.

Klas: Sonic Youth. Dinosuar Jr. Inte minst Loop, det var ett band som väckte mig från min dogmatiska slummer. Jag kommer ihåg känslan från när man var runt 17 år. Man hade inte koll på allt som fanns i hela världen men man visste vad som fanns i den lokala skivbutiken och man försökte alltid hitta det mer och mer udda, komma ett steg längre bort från den ”breda vägen.”

Johan: Det mest extrema fanns i Huskvarna i en skivaffär som hette Tilt, vi kallade han som hade den för Teddyn (skratt).

Namnet Häpna har även en lokal förankring. Förutom det underförstådda i att folk ska bli överraskade av den musik som bolaget ger ut, är det också en hyllning till Science Fiction-tidningen med samma namn som gavs ut i Jönköping på 1950- och 60-talet.

Hur är förutsättningarna för ett litet skivbolag i dag?
Klas: Internet har ju såklart gjort det lättare att nå ut och få lyssnare. Men den ekonomiska biten, att sälja skivor, har blivit svårare. Att leva på att driva ett skivbolag i dag är i princip omöjligt. Folk har en konstig idé om att man inte ska behöva betala för musik i dag, och glömmer bort att försäljning faktiskt finansierar ny musik.

Chris Anderson, chefredaktör för det amerikanska livsstilsmagasinet Wired, lanserade för några år sedan idén om ”the long tail”, att internet har ökat marknaden för skivbolag och artister som tidigare sålde lite. Försäljningsvärdet av dessa produkter kan vara lika stort som värdet på dem som traditionellt ansetts som storsäljare. Klas är skeptisk till teorin.

Klas: Jag tror inte på den i vårt fall. Det skulle betyda att vår backkatalog skulle sälja lika mycket som, säg, våra tre senaste släpp. Men det är precis tvärtom. Skivorna säljer när de är nya, sen dör de. Folk vill ha nytt, nytt, hela tiden.

Johan: Det är baksidan av Internet, det ska gå snabbt, man är hela tiden på jakt efter nästa grej. Jag tror att musiklyssnandet har mått dåligt av det, att få lyssnar på en skiva så koncentrerat som man gjorde förr i tiden. Det är bekvämare att klicka runt på Itunes eller Spotify än att sätta på en skiva. Det säger sig självt att vi är överflödiga, det vi pysslar med (skratt).

Johan: Den här undergångsstämningen för skivbolagen smittar tyvärr av sig på själva musikskapandet, ”varför ska man hålla på?” Det är tråkigt att det blir så mycket fokus på det här med försäljning, jag vill till varje pris hitta glädjen i både mitt musikskapande och Häpna. Musiken, det är kärnan. Sedan är det viktigt här att komma ihåg att Häpna, faktiskt, aldrig sålt skivor i några större mängder.

Johan: Det har inte varit så att Häpna har drabbats jättehårt av de senaste årens sjunkande skivförsäljning. Situationen är mycket värre på större skivbolag, där får folk sparken. Häpna bottnar i något annat, en idé och en passion snarare än en ekonomisk kalkyl. Men hos de större skivbolagen märks förändringarna – det är mindre studios, färre inspelningsdagar, inga stråkorkestrar och så vidare. Det ser jag tydligt, som spelar i andra sammanhang. Tape har sin egen studio där vi kan göra musik billigt.

Statliga bidrag och stöd, från till exempel Kulturrådet, är det något man bör vidareutveckla?
Klas: Nja, det är ett bra komplement, verkligen, men knappast någon långsiktig lösning för hela problematiken.

Johan: Nej, det här bygger på att enstaka galningar fortsätter att göra och ge ut musik (skratt).

Den nuvarande regeringen förespråkar ofta vikten av entreprenörskap och sponsring inom kulturlivet.
Klas: Jag har tänkt på det där faktiskt. Om man varit lite yngre kanske man hade varit lite mer välvilligt inställd till sponsring. Nu är det lätt att man tänker att det är en kompromiss som man inte vill göra. Kanske man skulle ha övervägt det mer om man varit yngre, just för att det är svårt att hitta alternativ. Om vi hade sålt okej med skivor hade man inte behövt överväga det alls.

Johan: Men det finns inga som är intresserade av att sponsra Häpna heller… jo, förresten. Ett amerikanskt företag kontaktade Tape om möjligheten att få ha en banner med på våra skivor för deras frystejp. Typ ”looking for tape?” (skratt). Det var dessutom ett skambud. Men allvarligt talat, med sponsring så kommer det krav. Förr i tiden hade artister mecenater, men det var ju inte så mycket bättre. De la sig i allting, varje liten detalj, ”du måste måla in en bild på mig här i tavlan” typ. Så det är urgammalt, att pengar styr kultur.

Hur går det till när ni ger ut en skiva?
Klas: Oftast är det vi som kontaktar artisterna. Vi har gett ut en enda skiva baserat på en demo, med Patrik Torsson.

Johan: 2008 översköljdes vi av demos som föll inom kategorin singer/songwriter, efter att vi gett ut Anna Järvinen, men sån musik vill vi ju inte släppa!

Klas: Nej, om vi har jobbat hårt och länge med att ge ut en skiva med till exempel elektronisk musik vill vi inte ge ut fem till liknande, utan något helt annat.

Johan: Ofta handlar det ju om folk som vi lärt känna eller stött på i olika sammanhang. Som till exempel Hans Appelqvist som jag träffade på en festival eller Eric Malmberg som en vän till Klas gett ut en singel av tidigare. Vi jobbar numera främst med dem vi redan har, och utvecklar det samarbetet.

Hur mycket involverade är ni i inspelningarna?
Johan: Av naturliga orsaker inte så mycket i de utländska, men annars är vi rätt petiga och är normalt involverade i allt ifrån inspelning och mastring till låtordning och omslag. Sådant gör i regel inte skivbolag i vår storlek. Ofta är artisterna tacksamma för feedback. När vi tidigare släppt iväg saker som mixning och mastring har det ibland varit chockartat dåligt.

Klas: Kontroll över alla stegen är a och o. Förr i tiden la vi oss i minsta lilla detalj, men nu vågar vi lämna över en del saker till dem som vi känner och jobbar ihop med.

De senaste åren har Häpna haft ett lugnare utgivningstempo. I år har bara Anna Järvinens ”Man var bland molnen” släppts – men det är ju å andra sidan inte vilken skiva som helst.

Artikeln om Kning Disk hittar du här.