Strax syns konturerna av en åtta personer stark kör. Xenia sjunger låtens sista rad: »it will slowly wear down« och hela lokalen lyses upp av ett vitt ljus. Musiken ökar i intensitet, trummorna spelar i marschtakt och Xenias röst förenas med körens stämmor.

Det är en vaggande och stark sång. Den tar sats från det lågmälda och vemodiga och växer till en taktfast och storslagen hymn. Det blir en lovsång till musiken och den kollektiva kraften i framförandet. Ett stycke som är lika mörkt som hoppfullt. Den fyller hela lokalen som om den vore finalen i en kyrkokonsert.

Framträdandet ägde rum på Stora Teatern i Göteborg i slutet av april i år. Sedan dess har mycket hänt. Xenia Kriisin har spelat runtom i landet under sommaren, på festivaler som Knarrholmen och Clandestino Botnik Festival. I slutet av september släpptes så hennes debutalbum Hymn. En skiva med tio låtar där Xenias röst och cittra, Johan Hjalmarssons trumspel och en improvisationskör utgör stommen.

Hymn är en stark debut, arrangemangen är självklara och låtarna påfallande helgjutna. Musiken har drag av folk, gospel och sakral popmusik. Allt smälter samman i Xenias säkra och starka röst. Det är hennes album från första till sista tonen.

Xenia Kriisin är baserad och verksam i Göteborg. Hon inledde sin musikaliska bana i olika band inom jazz- och improvisationsmusik och studerade på Göteborgs högskola för scen och musik. Efter att ha gått två år på improvisationslinjen hoppade hon av för att arbeta mer självständigt. 2010 började hon göra musik som Xenia Kriisin.

Till en början var det tänkt som ett soloprojekt men i dag ingår även Johan Hjalmarsson och en kör med tre sångerskor i konstellationen. Och Xenia vill utveckla det ytterligare. Ljuskonstnären Rasmus Persson, som medverkade på spelningen på Stora Teatern, är tänkt att bli en stående inslag under spelningar framöver.

Jag ringde upp Xenia för att ta reda på mer.

I en intervju i Nöjesguiden för två år sedan säger du att det krävdes en ganska lång tid av självrannsakan för att komma fram till det du gör nu. Vad är det du har rannsakat hos dig själv?
– Det handlar om olika saker. Att jag är en ung kvinna i Sverige, att jag är musiker, en kvinnlig musiker. Det är en mognadsprocess att växa upp. Framför allt när jag började skriva eget material så blev det att jag rannsakade den jag är. För att kunna musicera och sjunga så måste det vara ärligt, att det är min röst. Man sjunger med hela kroppen och hjärtat, rösten för mig är ett känsligt instrument.

– Så det är rannsakan på alla möjliga sätt. Att hitta min röst och vem jag är i musiken. Vad ska jag skriva om, vad kan jag utelämna och vad är bara mitt? Det har också varit en process om vad jag är villig att ge publiken.

Har du varit tveksam inför att bli artist?
– Jag har alltid känt en stark vilja av att stå på scen. Även om jag inledde mitt liv med scenskräck så har jag ändå alltid tvingat mig upp på scenen. Och det måste ha något att göra med att jag känner mig väldigt hemma där. Det är en nerv som jag alltid har gillat.

Men du har brottats med scenskräck?
– Ja, gud ja.

Har du det fortfarande?
– Nej, inte på det sättet. Jag känner nervositet och pirr i magen och att kroppen börjar skaka, men jag har övat under de år jag stått på scen. Jag ser varje konsert som mitt sätt att utvecklas. Replokalen finns också men det är inte alls på samma sätt. Att lära sig att tygla adrenalin och att vara helt fri och följa sina impulser kan man bara göra på scen.

Man läser till och från om artister som har scenskräck eller som kämpat mot det. Vad innebär det mer konkret?
– Det är nog väldigt olika från artist till artist. För mig handlade det om att det är så blottande, att sjunga och använda min röst har alltid varit väldigt känsligt. För mig uttryckte det sig i det fysiska, jag kunde bli illamående och darrig och det märktes i rösten. Har man varit i den situationen en gång är man livrädd för att hamna där igen, framför allt när man inte kan kontrollera kroppen för då kan man inte heller kontrollera sin röst.

– Man tappar kontrollen och det vill ingen göra. Det är min röst liksom, det är den jag är och det jag har. Tappar man det så är det svårt att vilja ta sig upp dit igen.

Du började som ett soloprojekt men sedan har det växt och involverar i dag flera personer. Skedde det ganska tidigt eller tog det tid?
– Det tog ett tag. Innan hade jag spelat i många olika konstellationer och varit väldigt beroende av mina medmusiker, både på scen och i replokalen. Så det här var en motreaktion till det, att allt jag gjorde då ville jag kunna göra helt själv. Jag började kompa mig själv och skrev mycket musik. Jag satt hemma på kammaren med min cittra och skrev. Sedan vågade jag mig upp på scenen och hade några spelningar för att vänja mig och se hur det kändes.

– Sedan fick jag ett gig i Göteborg i Palmhuset. Då bestämde jag mig för att ta med Johan (Hjalmarsson, reds anm.) på trummor. Det var lite av ett startskott, efter det var det extremt svårt att gå tillbaka till att spela ensam. Jag gjorde några sologig men det var en så otrolig skillnad. Jag märkte hur mycket jag hade saknat att spela och musicera med andra. Jag har stora partier med improvisation i min musik och att få skapa med någon annan innebär att jag kan få mer frihet och det blev så mycket större på många sätt.

– Så då blev det en duo med Johan. Sedan var det en annan spelning i Malmö och då tog jag med kören, för första gången. Då visade det sig att det funkade också, de lyfte låtarna så bra. Det föll sig naturligt att slå ihop båda delarna, Johan med trummorna och kören. Det har varit en stor grund i skivan.

Foto: Ove Andersson

Nu har du släppt ditt debutalbum, Hymn. En skiva som jag tycker pendlar mellan å ena sidan det rytmiska och vilda och å andra sidan det stillsamma. Är det en kontrast som du arbetat med medvetet?
– Skivan har, även om den är väldigt fri, väldigt tydliga komponenter. Det är slagverk och rösten, tillsammans kan man göra det hur litet och maffigt som helst. De musiker jag arbetar med är totalt fria och kan hantera alla situationer och det har jag utnyttjat. Alla sångerskor är improvisationssångerskor och det har varit enkelt att ge dem fria tyglar mer än att de bara ska tänka rytmiskt. Det är likadant med Johan som också har en bakgrund i improvisation.

– De möjligheter som de skapar gör att man vill ha med allt det på skivan. Jag älskar riv och klös, jag älskar när det är starkt och bombastiskt och att få skrika ut. Men jag gillar också det djupa och avskalade och där man kanske fokuserar mer på texter och svävande melodier. De sidorna är lika starka hos mig.

Stora delar av skivan är inspelad live i studion. Är det mycket som är improviserat?
– Ja, vissa partier i låtarna är det. Men jag har velat få fram viktiga delar i text och musik också, melodier som jag tycker är viktiga. När man hör det live är det mycket som kan hända. Men på skivan har jag velat hålla det ganska rakt och presentera det på ett sätt som gör det rättvist.

De lugna delarna på albumet är andaktsfulla och sakrala. Det finns också två låtar som heter »Psalm« och »Psalm II«. Inspireras du något av kyrklig musik?
– Ja, det gör jag. Jag är inte alls religiös eller troende men är väldigt fascinerad av religion. Det har jag alltid varit, det har funnits perioder när jag var liten då jag ville vara religiös. Jag har varit avundsjuk på det lugn som en religion kan skapa hos en människa. Bibeln står hemma i min bokhylla och den har jag bläddrat i många gånger för jag tycker att den har ett väldigt vackert språk. Budskapet är kanske inte är något jag håller med om men det finns en historia i den som är fascinerande.

– Det jag inspireras av främst är bildkonsten, framför allt inom kristendomen. Det finns ingen skrift som är så illustrerad som Bibeln, inte bara i bild. Det har följt med hela samhällsutvecklingen. Jag tycker det är väldigt spännande hur stor inverkan religionen har haft på samhället. Man kan tycka vad man vill om religion men det är en väldigt stor del av industrialismen, och i uppbyggnader av städer, i konst och arkitektur. Som Michelangelo, allt i hans konst är baserat på religion.

– Jag kan förstå det på ett sätt, för jag kan tänka mig att religion var lika fascinerande då som nu. Jag har alltid dragits till den bildkonsten och på något sätt finns den fascinationen också i min musik och mina texter.

Är någon i din familj religiös?
– Nej, men intresset kommer därifrån. Det var där jag läste konstböcker som berörde det. Och ikonerna stod i bokhyllan, det diskuterades i min familj och det har bara fortsatt. Jag kan inte förklara varför, men man får sina hang-ups.

– Jag tycker det är så intressant, även om jag inte köper det. Mycket som skapats utifrån det är så vackert. Men mycket ondska och krig och en kvinnosyn som är dålig har kommit ur det också – det funkar inte för mig. Men lika mycket som jag granskar det och tar avstånd från det så dras jag till det, och framför allt då konsten.

Det är det som är intressant, när man har kluvna känslor inför något så dras man till det.
– Ja, det är verkligen så. Jag tror på vetenskap och kan bli livrädd när jag tänker på döden och existentiella problem. När jag inte förstår varför jag är här och vad jag gör här. Så läser man en skrift där allt är så självklart. Den kontrasten är något jag funderar mycket över, jag är kanske lite fanatisk.

Fanatiskt fascinerad av religion?
– Ja, jag vet inte. Det har fastnat och det kan man höra mycket i mina texter.

Ja, det känns som att det är ett tema som kretsar kring skapelse och död på skivan. Varför blev det så?
– Jag har dragits till Bibeln. Jag har inte läst hela men jag har läst skapelseberättelsen. Det är en så otroligt romantisk bild som samtidigt är helt sinnessjuk. Jag vill inte skända alla troende, jag respekterar dem såklart. Jag vill väcka frågor och kunna diskutera det på ett sätt, och jag vill känna att jag kan kritisera men att alla förstår att det är utifrån mig. Jag sjunger mycket om skapelseberättelsen och hintar på något sätt om kvinnoförtrycket i den. Att skapelsen utgår ifrån mannen och allt det onda som Gud straffade kvinnan med när hon syndade.

– Jag vill kunna diskutera det eftersom jag är väldigt insatt i genusfrågor och vill leva i ett jämställt samhälle. Jag vet att religion har extremt mycket med det att göra. Jag sjunger mycket med en ironi, det finns en låt som slutar med »hallelujah« på skivan (»Psalm II«). Det uttrycket är för mig inte detsamma som att man tror utan det har en annan betydelse. Jag vill att folk ska lyssna på det jag gör på ett öppet sätt. Jag vill att det ska väcka tankar utifrån det jag tror på och fascineras över. Men även en längtan till en trygghet som man kanske känner inom religionen som inte jag känner på samma sätt. Jag vet inte vad som händer när jag förtvinar bort från den här jorden.

Tänker du ofta på existentiella saker?
– Absolut, jag tänker på livet och döden och hur vackert men skört livet är. Och vem blir inte knäpp av det? Jag tror inte att jag är ensam om det, jag tror att alla har de frågorna. Det kan skapa en extrem kris men också en lycka som man inte kan beskriva. Något som kan kännas religiöst även om man inte själv är det. Det kan skapa en sorg där man tillber något utan att man tänker på det, som att säga »snälla Gud, hjälp«. Det gör en knäpp men jävligt kreativ på något sätt.

Musikaliskt går skivan lite åt gospelhållet med körerna, samtidigt känns det som att det finns lite folkmusikinfluenser. Är du influerad av folkmusik något?
– Ja, jag har haft en period då jag lyssnade mycket på Joni Mitchell och Joan Baez och amerikansk folktradition från 60-talet. Joni Mitchell har varit med så länge jag kan minnas så det är absolut en stor del av mina influenser. Folk kan bli lite knäppa när de hör min musik, de hör folkmusik, sakrala grejer, lite soul och lite experimentellt. Då brukar jag säga att eftersom det här är mitt debutalbum och det är tio noga utvalda låtar så är det en extremt liten del av 26 år av musik där jag har genomgått allt från Spice Girls till Ella Fitzgerald.

– En period lyssnade jag bara på soul och på alla gamla souldivor som Aretha Franklin. Sedan Joni Mitchell och även jazz, som Billie Holiday. Jag har också lyssnat mycket på Beyoncé, det är återkommande sångerskor vilket är en röd tråd. Det är spannet av musik som jag influerats av och albumet är något slags slutresultat. Jag har även lyssnat på konstig improvisationsmusik och där jag sysslade mycket med att göra ljud, så det är en kompott. Det är mina levnadsår och det man vuxit upp med.

Något som är centralt på skivan är cittran. Hur länge har du spelat cittra och vad gillar du med det instrumentet?
– Cittran är en stor del av skivan och det var den som gjorde att jag startade mitt soloprojekt. Jag fick den av Johan (Hjalmarsson), han hade snappat upp att jag var intresserad av den. Jag tittade på klipp på Youtube från 60-talet eftersom det var många amerikanska folkmusiker som använde sig av cittra och liknande stränginstrument. Jag tyckte att det lät så otroligt vackert. Så fyllde jag år en period efter det och då hade han köpt den till mig. Jag var tvungen att börja pilla på den och så började jag lära mig att spela.

– Det är ett väldigt enkelt instrument, det är lätt att få bra ljud i den för att den är stämd i ackord. Men jag var tvungen att lära mig hur man stämmer det snabbt om jag skulle kunna spela med den live. Hur man byter strängar och hur den funkar i olika temperaturer, det är ett instrument som lever.

Den stämmer om sig ganska lätt?
– Ja, herregud. Jag hatar den vid många tillfällen, det är fruktansvärt. Jag vill kasta den i marken ibland. Den reagerar så mycket på temperatur och klimatskillnader.

Vad är det du gillar med ljudet? Det är ett ganska hårt ljud som samtidigt är vackert.
– Precis så är det. Det är ett ganska rått instrument. Den låter som en änglakör fast det känns som den har levt ett helvetiskt liv, det hör man också i det. Det är ett instrument med en otrolig historia. Det har använts över hela världen och funnits hur länge som helst. Sedan älskar jag stränginstrument och det levande i den typen av instrument. Det är ingen synth, den har en själ och jag måste vara vän med den. Den måste få tid och omvårdnad – man skapar verkligen en relation till instrumentet. Det är inte bara ett vackert ljud, det är ett vackert ting med många bottnar.

Johan Hjalmarsson är med och producerar din musik och spelar även trummor med dig, hur länge har ni arbetat tillsammans?
– Vi har varit med i olika band och konstellationer sedan 2008 kanske. Vi är ett par och har varit tillsammans i åtta år. Under den perioden har vi utvecklats både musikaliskt och individuellt, och tillsammans som människor. Vi är två musiker under samma tak som hela tiden skapar och det har gjort att vi har ett samarbete som är helt otroligt. Det har vuxit sig starkare och vi lär känna varandra mer och mer.

– Vi samarbetar inte bara med den här musiken utan även visuellt. Johan har varit med och gjort musikvideon till »Blackout« och vi har gjort hemsidan tillsammans. Omslaget till skivan har jag gjort artworket till och Johan har designat det. Vi producerade båda skivan och han har mixat den och lagt ned hela sin själ i projektet. Ju mer vi har gjort det här tillsammans desto bättre spelar vi tillsammans. Jag känner vad han ska spela, jag behöver inte ens se honom i ögonen. Det är ett samarbete som är väldigt viktigt för mig. Det är inte så många som man samarbetar så bra med.

Du arbetar med andra projekt också, som ett arbete med musik för barn. Vad handlar det om?
– Vi är fyra musiker och en dansare som har gjort en barnföreställning, vi heter Skeppsbrott och föreställningen heter Kartan upp och ned. Den riktar sig till barnfamiljer och barn som är mellan 5-10 år. Det är ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat. Vi åker runt på skolor, i parker och där vi får spela den. Det är originalmusik i den. Att uppträda inför en barnpublik är helt fantastiskt, det är en helt annan publik som man växer mycket inför.

– Vi pratar om improvisation för barnen och vi hittar på och de fattar direkt och vi sjunger tillsammans, det är inga hämningar. Det lär man sig otroligt mycket av, det är kul att spela för olika åldrar. Eftersom jag frilansar så gör jag olika projekt, i det sjunger och skriver jag texter på svenska och det känner jag att jag har i mig.

På tal om svenska, du sjunger på svenska på skivan, i låten »Psalm«. Hur kommer det sig att det är på svenska bara i den låten?
– Det föll sig naturligt, det är en sorts psalm som jag har skrivit. Det var under en period som jag läste mycket texter i psalmer och även i bibeln. Jag var fascinerad över språkets uppbyggnad och själva historien i det skrivna. Jag hade skrivit på engelska i den låten fram tills då engelskan övergår i svenska. Det bara kom. Jag satt ute vid havet på en klippa och hade med mig Bibeln, haha.

– Det kändes som ett avslut i låten som jag inte hade kommit fram till innan. Det var nog mycket saker jag inte fick sagt på engelskan som jag kunde uttrycka på svenska. Att sjunga på svenska har varit väldigt svårt, det ligger så nära mig själv. Men där ville jag göra det.

Hymn är utgiven på Luxury. Mer info om Xenia Kriisin här.
Den 22 januari spelar Xenia Kriisin på Debaser Ballroom i Stockholm.

Ut kommer Selvhenter. En dansk kvintett som är en förnyelse i en genre som många gånger jagar efter ett riktmärke men som lika ofta kör fast i en konceptuell ram. Selvhenter omfamnar en mängd stilar och influenser, och lyckas hålla alla på mattan. Musiken irrar inte bort sig i experimentellt mumbo jumbo utan mål och tanke. Det är hela tiden fokuserat, påträngande och jävligt levande.

I slutet av 2012 släpptes albumet Frk. B. Fricka. Det är ett blytungt och magnifikt album. I låt efter låt bygger Selvhenter upp intensiva drone-artade ljudväggar som de sedan släpper lösa i hård och instrumental rockmusik. De båda trummisarna Anja Jacobsen och Jaleh Negari hamrar tungt och dynamiskt fram rytmer som löper runt eller stångas mot varandra.

Trombonisten Maria Bertel och saxofonisten Sonja LaBianca blåser fram frenetiska toner och tjut. Och violinisten Maria Diekmann framkallar en dissonans som anger nerv och spänning i musiken. Det är effektpedaler, distorsion och infall. Kaos, oordning och rörelse.

Allt sammanfört i en kraft som trycker bort allt oväsentligt och som formulerar meningen med utrymmeskrävande och högljudd musik. Själva poängen med att föra ett jävla oväsen.

Frk. B. Fricka är utgiven på Eget Værelse, ett Köpenhamnsbaserat kollektiv av kreativitet, kompromisslöshet och humor. Ett gäng individer som samarbetar i olika konstellationer och som experimenterar, inte för sakens skull utan för att nå framåt och se möjligheter.

Det låter som banala ledord från en hurtig jobbcoach. Men det är raka motsatsen. Brutalt ljud, snyggt och begåvat framfört. Rakt i ansiktet.

För Frk. B. Fricka blev Selvhenter nominerade till Nordic Music Prize 2012. Bandet har avverkat spelningar på Roskildefestivalen och på festival i Österrike, gjort en turnésväng i Japan, spelat på Inkonst i Malmö och besökt Island.

Jag ordnade en tid för Skypesamtal med ena trummisen Anja Jacobsen för att ta reda på hur allt startade.

Var kommer titeln på albumet, Frk. B. Fricka, ifrån?
– Det är namnet på en kvinna från Island. Hon jobbade med att sälja torkad fisk. Vi bodde i hennes hus när vi spelade på Airwaves-festivalen för några år sedan. Vi förstod inte varför det luktade så konstigt i huset. Den sista dagen vi bodde där hittade vi ett stort parti med torkad fisk under trappan. Det var hennes »förråd«. Det visade sig att hon gick runt till äldre i Reykjavik och sålde fisken och på så sätt höll hon liv i hela elektronika- och avantgarde-scenen i staden.

Okej… genom att sälja fisk?
– Ja.

Hur träffade ni henne?
– En av våra kompisar kände henne och hon erbjöd oss att bo i sitt hus så att vi hade någonstans att sova under festivalen.

Men hur höll hon liv i elektronikascenen genom att sälja fisk?
– Den kunde inte överleva på egen hand så hon fick pengar för att ge ut album med banden som utgör scenen, däribland ett av de legendariska isländska avantgarde-banden. Nu kommer jag inte på vad de heter…

Det är en jävla bra historia, är den sann?
– Ja.

När startades Selvhenter?
– Violinisten, trombonisten och saxofonisten startade bandet runt 2006. Två år senare kom jag med i bandet och även en annan trummis. Sedan slutade den andra trummisen och Jaleh ersatte henne strax därpå.

Hur träffade du Sonja (saxofon) och Maria (violin)?
– Sonja och jag hade spelat ihop i ett annat band i runt tio år. Jag kände Maria som spelar trombon från musikscenen i Danmark. Violinisten träffade jag genom dom.

Så den danska musikscenen och undergroundmusiken är det ni har gemensamt?
– Ja. På de mer experimentella konserterna brukar man möta samma sorts människor.

Vad var intentionen när ni blev ett band 2008?
– I början var det att utforska oljudsstrukturer i musiken med olika effektpedaler och sedan tillkom den rytmiska delen som vi tillförde med trummorna. Målet är att sammanföra alla möjliga slags influenser. Vi har lyssnat mycket på musik från hela världen liksom den klassiska minimalist- och dronemusiken från avantgardescenen, så vi försöker att förena allt det. Och att skapa något som inte är för uppenbart.

På vilket sätt hade effektpedalerna en betydande del för er musik i början?
– Jag var inte med från början, men jag vet att de experimenterande mycket då. Sonja och Maria som spelar violin började använda kontaktmikrofoner vilket de inte hade gjort tidigare. Så det var ett nytt sätt att arbeta – att utforska vad de kunde göra med sina instrument och vilka pedaler som bidrog med vilka sorts effekter. Det var en inspiration i början.

När du gick med i bandet och tillförde trummor tillsammans med Jaleh, vilken tanke hade du med det rytmiska?  
– Vår tanke var att spela på ett sätt som kompletterade varandra. Att vi spelade rytmer som inte var exakt likadana, men som fyllde ut utrymmet emellan våra trummor. Vi gillade också det polyrytmiska, och att gå in och skapa en hård och stark takt tillsammans när vi tycker att det passar.

Jag har försökt att översätta namnet Selvhenter och har bara fått förklaringen »ladda ned«. Stämmer det?
– Nej, det gör det inte, haha. Det är roligt för det verkar inte finnas i Norge och inte heller i Sverige. Det måste vara ett danskt ord. Det kommer från när man spelar ett bollspel när du är liten, det kan vara både fotboll och brännboll. Om någon kastar eller sparkar bollen för långt så ropar de andra »selvhenter!«. Det betyder att den som kastade måste hämta bollen själv.

Jag tror inte att det finns något sådant ord på svenska.
– Några personer från Norge som jag träffade tyckte att det verkligen var djupt, att man »måste hämta den själv«, haha.

Ni är en del av ett konst- och musikkollektiv som heter Eget vaerelse. Kan du berätta lite om det?
– Det startades av medlemmarna i Selvhenter. Vi behövde en plats och kanal, både på internet och även där vi kunde ge ut skivor. Vi har även andra projekt som vi driver. Så på Eget vaerelse kan vi släppa det vi gör såväl solo som med andra band och med Selvhenter.

Så det finns olika band som ger ut sin musik på Eget vaerelse?
– Ja, vi har till exempel Valby Vokalgruppe, som jag leder och sjunger och spelar keyboard i. Maria Bertel har ett soloprojekt som heter Ymers Pizza och Maria Diekmann har ett band som heter Diekmann. Hon har en bakgrund i konstvärlden så hon gör ljudkonst i det projektet.

Hur många personer är involverade i Eget vaerelse?
– Det är egentligen bara vi fem i Selvhenter, samt två andra tjejer i Valby Vokalgruppe. Det är vi fem som står bakom Eget vaerelse.

Kombinerar ni musik med konst och utställningar och performance?
– Bara Maria Diekmann är inne på performance och liknande saker, medan vi andra är musiker och kompositörer. Vi gör omslagen själva och även hemsidans utseende, vi sätter inte upp några utställningar.

Du bor i Berlin medan resten av bandet befinner sig i Köpenhamn. Hur repar ni och skriver låtar?
– Jag åker mycket fram och tillbaka, jag är väldigt ofta i Köpenhamn. Låtskrivandet har utvecklats en del. I början gjorde vi det väldigt mycket som ett kollektiv, vi jammade och jammade och formade musiken utifrån det. Men vi upptäckte att det går mycket snabbare om någon kommer med en idé och de andra får komma på själva vad de vill göra inom den idéns ramar.

Och ni utvecklar idéerna när ni träffas och repeterar?
– Ja, då är det fokuserat.

Vad gör du i Berlin?
– Jag komponerar för Valby Vokalgruppe och håller även på att starta ett soloprojekt.

Ett projekt som är kopplat till Berlin?
– Det har faktiskt mer att göra med Köpenhamn. Men anledningen till att jag är i Berlin är att det är enklare att fokusera och bara inrikta sig på att arbeta här. I Köpenhamn försvinner tiden, åtminstone är det så för mig. Jag får aldrig gjort det jag ska. Men här kan jag verkligen koncentrera mig och komponera.

Komponerar du på ett klassiskt sätt, som till Valby Vokalgruppe?
– Ja, det är ofta något med noter, text och tydligt definierade roller. Men vi arbetar även med improvisation.

Så du har en bakgrund i klassisk musik och är skolad musiker?
– Inte så mycket klassisk musik, men jag har lärt mig att läsa noter och skolat mig. Men jag har inte studerat på någon musikskola, det är Maria Bertel som gått på musikskola. Jag gick på ett musikgymnasium där jag lärde mig de grundläggande grejerna.

Arbetar ni mycket med improvisation i Selvhenter eller »planerar« ni låtarna i stor utsträckning?
– När någon har en idé så börjar vi improvisera och experimentera med den och alla letar efter sin roll. Därefter planerar vi den mer i detalj, och försöker ta reda på om vi kan ha egna partier i låten och hur den ska arta sig. Det gör vi kollektivt.

Hur viktigt är improvisation för er musik?
– Det är väldigt viktigt. Vi försöker alltid ha en dörr öppen i varje sång så att det finns en möjlighet att ta den någon annan stans om vi vill live. Det finns alltid en möjlighet att improvisera och jamma.

Brukar ni göra det live?
– Ja, men det är en stark ram. Ibland håller man sig till den ramen och ibland improviserar man mer eller mindre. Det finns alltid ett tydligt element av improvisation. Ibland är en låt bara en improvisation och vi vet inte vad som kommer att hända, mer än att den kommer att sluta i ett specifikt trumparti.

Hur känns det att bara släppa allt och ta den möjligheten?
– Det är väldigt skönt. Det är något vi har arbetat mycket med, vi har arbetat medvetet med hur vi improviserar. Vi hatar alla den sortens improvisation när alla väntar på att en person ska börja improvisera och håller tillbaka. Vi arbetar istället efter att när man kommer in i ett parti så är man konsekvent och håller sig till det man gör ända tills partiet ändras av sig själv. Så att vi inte påverkas för mycket av det medvetna och att tanken börja styra musiken. Att följa en tydlig impuls som man avbryter när den är över.

Tycker du att viss improvisationsmusik, inom till exempel jazz och experimentmusik, är för begränsad av att man väntar på att en musiker ska göra sin grej och när den musikern är klar så tar nästa vid?
– Ja, det tycker jag. Men jag kan inte säga att det är så för en specifik genre för det finns så många olika undergenrer och stilar inom improvisationsmusiken, och olika sätt att göra det. Men över lag blir jag väldigt irriterad när någon inte spelar på sitt instrument, ungefär som en sångare som viskar hela tiden istället för att sjunga. Man bara: »börja spela!«

När man lyssnar på albumet, och även den tiotummare ni släppt, så hör man referenser till minimalister som Steve Reich jämte mer friformsartade artister som John Zorn och även punk och metal. Vilka är era influenser?
– Det finns mycket. Det är frijazz som Ornette Coleman och Alice Coltrane, krautscenen, afrikansk slagverksmusik, östasiatisk gongmusik, rituell transskapande musik, minimalismen med Steve Reich och Morton Feldman, punk och rock som Led Zeppelin, dronemusik och band som Earth och Sunn O))) och noise. En sak som är intressant är att om man ser till vår instrumentation så är det alla delar som ingår i en klassisk symfoniorkester. Vi har blåset, stråkarna och slagverket. Vi kan sätta på förstärkarna och ha ett uttryck och sedan kan vi stänga av dem och ha ett mycket mer klassiskt uttryck eller jazzartad känsla.

På albumet är ni mestadels förstärkta och elektriska. Så den akustiska sidan av Selvhenter kommer i första hand fram när ni uppträder live?
– Ja, det är några låtar på albumet som är akustiska men det är främst den förstärkta, elektriska som gäller. Vi använder den akustiska mest för att pausa och vila öronen när vi spelar live. Både för oss men även för publiken. För när vi sedan kommer tillbaka med en stark elektrisk version så har den en ny ton och mening, när du rensat öronen. Då blir det ännu mer galet än innan.

Så det är viktigt för er att inte bara bygga en ljudvägg som pågår genom hela konserten, utan att inkludera några luftfickor?
– Ja, det brukar funka väldigt bra. Men ibland går det väldigt bra att köra ett larm rakt igenom hela konserten också.

I ett videoklipp på er hemsida från en konsert i Århus förra året så inleder ni med att spela ett ganska ritualistiskt slagverksparti på cymbaler som ni lagt på scengolvet. Gör ni det ofta live?
– Ja, vi har gjort det ganska mycket. Det är ett annat sätt att bryta av från wall of sound-strukturen, att spela ett slagverksparti. Ibland har jag och Jaleh spelat på träblock och andra truminstrument.

Är det den »akustiska delen« av trummandet?
– Ja.

Jag tycker att det finns en humoristisk sida hos Selvhenter också, dels på era omslag och flyers men också i låttitlarna. De heter saker som »Æbler och pærer«, »Hvid dværg« och »Dödsjazz«. Vilken betydelse har humor för det ni gör?
– Jag tycker det är viktigt för oss att inte bli för självupptagna, det är alltid viktigt att ha humor när man uppträder på en scen och gör musik. Genom låttitlarna uttrycker vi det. Så de är medvetet roliga.

Hur kommer ni på dem, som »Hvid dværg« till exempel?
– Några av dem uppstår i musiken, som att man känner att en låt håller på att implodera. »Hvid dværg« till exempel kommer från uttrycket »white dwarf« som är den vetenskapliga beteckningen på en stjärna som håller på att dö och som exploderar inuti sig själv. Så låten talar för sig själv.

– När det gäller  »Æbler och pærer« så kanske du hör att det är två olika rytmer i den låten. En del av bandet spelar en rytm och den andra delen av bandet spelar en annan rytm och vid en punkt möts de. Så en får den andra rytmen och den andra får päronen under ett parti i låten. Det är i och för sig inte så roligt, när jag tänker efter, haha.

Titeln »Dödsjazz« känns som en väldigt passande beskrivning för det ni gör.
– Ja, det stämmer. Det var en kille från Norge som kom på den titeln. Han hade en klubb som han bokade band till och den här klubben skulle bara boka artister som spelade »dödsjazz«. Jag tyckte det var en så bra beteckning på det vi gör så jag berättade det för de andra i bandet och det blev namnet på den låten.

Brukar ni säga det när folk frågar vad ni spelar? Att svaret är »dödsjazz«?
– Det gör vi faktiskt inte, men jag ska börja göra det. För det är alltid svårt att berätta vad man gör och jag hatar att börja prata om genrer så jag kanske bara ska säga det.

Vi har pratat lite om era omslag och er visuella sida. Jag tycker att det är ganska kollageartat och lite dadaism över det. Vem eller vilka gör omslagen och affischerna i bandet?
– Vi är faktiskt alla involverade i det. Det var främst jag och Maria som spelar violin som gjorde omslaget till albumet, men vi bidrog alla till det. Flyers har Sonja, Jaleh och Maria som spelar trombon gjort så alla arbetar med det.

Arbetar ni alltid så med det estetiska, att alla bidrar?
– Ja, vi är väldigt demokratiska så vi delar verkligen upp arbetsuppgifterna. Ibland gör någon flyers, nästa gång någon annan. Det beror på vem som har tid.

Förutom albumet och tiotummaren har ni släppt en skiva som heter Lun elegance. Är det en CD eller EP?
– Det är en CD i ett litet format, det var innan vi trummisar kom med i bandet, den är bara med violin, trombon och saxofon.

Så musiken på den är inte lika rytmisk som det ni gör nu?
– Jo, det är rytmiskt men det är mer noise, det är oljudet som skapar rytmerna på den skivan.

Ni ska spela i både Danmark och i Europa nu i april. Har ni märkt att intresset för er musik har växt den senaste tiden, med tanke på albumet och nomineringen till Nordic Music Prize?
– Jag vet inte hur stor betydelse den nomineringen har haft. Jag tror att det var innan det som intresset började växa. Det var en kille som heter Tony från Belgien som har en skivbutik som heter Instant Jazz, han började hjälpa oss att boka spelningar i Belgien och Holland. Sedan hade vi en annan spelning i Berlin i december där vi fick ytterligare en bokare kopplad till oss, Planet Rock, i Tyskland. Så det har växt under det senaste året. Många har nog hört talas om nomineringen men jag vet inte hur mycket sådant betyder. Jag tror att spelningarna är det viktiga, varje gång vi har uppträtt live har vi fått väldigt bra respons och åtminstone två nya spelningar efter det.

Ni attraherar både en publik från jazz och det experimentella lägret och en mer utpräglad rockpublik, nuförtiden brukar ju de skarorna blandas.
– Ja, vi är både inne på jazz- och improvisationsbiten och kan även uppträda på rockfestivaler, det är väldigt behändigt på så sätt.

Är det någon skillnad mellan de två publikerna vad gäller respons och på vilket sätt de interagerar i musiken?
– Ja, det är en väldigt annorlunda atmosfär på en festival som Roskilde jämfört med en festival i Wels i Österrike (Music Unlimited). Den sistnämnda anordnas av en kille som arrangerat festivalen under tjugofem år. Så det är samma publik som kommer dit och alla är gråhåriga och sitter ned. Inte så livlig publik.

Hur är det att spela en sådan högljudd och kraftfull musik som ni gör för en publik som sitter ned och är ganska tysta?
– Det var som när vi spelade i Japan. I Danmark lever publiken om väldigt mycket, de skriker och applåderar. Men i Japan var de väldigt tysta, de klappade lite efter varje låt och då tänkte vi att de inte gillade oss. Men sedan fick vi reda på efteråt att de verkligen uppskattade det och lyssnade intensivt. Så vi får helt enkelt vänja oss vid att viss publik är väldigt lågmäld, men det behöver inte betyda att de inte gillar oss.

Det kan vara en intressant reaktion också, att man fattar först efter konserten att de gillade det?
– Ja, och det är utmanande. Det krävs att man är professionell på scenen och håller uppe en bra anda och fokuserar på musiken istället för att tappa fattningen för att man inte vet vad de tycker. Det krävs erfarenhet att bara fokusera på att spela, oavsett vilken reaktion publiken ger.

Har ni fått negativa reaktioner någon gång?
– Bara när folk tycker att det är för högt, och då brukar de lämna lokalen.

Selvhenter kommer att spela in ett nytt album i augusti som är tänkt att släppas nästa år.
Eget vaerelse
Lyssna på Frk. B. Fricka.
Mer info om Selvhenter här.