2) Har du några personliga favoriter (böcker/författare/magasin) att rekommendera?
– Allt som handlar om brott och historia, gärna med snusk inbakat. Typ viktorianska mord i Londons hemliga bordeller. Sådant älskar jag. Har till exempel läst ALLA böcker om Jack the Ripper. Min favvobok just nu heter Fanny and Stella: The Young Men Who Shocked Victorian England och är skriven av Neil McKenna. Den handlar om två vilda unga killar i viktorianska London som klädde ut sig till kvinnor, bjöd ut sig och arresterades i ett mycket uppmärksammat rättsfall. Love it!

3) Favoritgenre?
– Jag är en riktig sucker för biografier. Gärna med lite tragedi inslängt. En av de bästa självbiografierna är Boy Georges Take it like a man. Den bör läsas om vart femte år. Älskar även tidningen Illustrerad vetenskap. Jag har faktiskt överlag svårt för fiktion. Det måste vara på riktigt. Jag vill lära mig något. Hatar när böcker eller film bara är tidsfördriv. Verkligheten är för spännande för att jag ska ödsla tid på hittepå-historier!

»I wanna be somebody, I mean, I AM sombody, I just wanna be a rich somebody«.
Octavia St Laurent (Paris is Burning, 1990).

Jag har ägnat halva mitt liv åt popmusik. Jag hör hundratals nya album, EP:s och singlar varje år. Ibland känns det som om allting sköljs bort i en sörja av teorier och positioneringar.

Mycket ofta är jag själv känslan skyldig.

Med musiken följde böckerna och kläderna. Tillsammans gav de mig värdighet under en tid då jag tvingades att se mig om över axeln på vägen från tunnelbanan till föräldrahemmet.

Jag lärde mig vad ordet subkultur hade att säga en ung tonåring med svaga armar.

Och det tar inte slut. Nästa livsavgörande singel kan plötsligt dyka upp klockan fyra på morgonen, när ögonen tåras av klubbens rökmaskin.

Den här gången heter VÄRLDENS BÄSTA LÅT »Be Somebody«.

Den ges ut inom kort av Petter Wallenberg, ett namn närmast att likna vid en institution i Stockholms alternativa queerkretsar, under namnet House of Wallenberg.

Grunden till »Be Somebody« lades för flera år sedan och spelades in tillsammans med den transsexuella baldrottningen Octavia St Laurent, vars namn förevigades i Jennie Livingstones klassiska dokumentär Paris Is Burning.

En film som skildrar New Yorks ballroomkultur, där unga svarta och fattiga homosexuella och transpersoner tävlade mot varandra i det som kallades balls. Danskollektiv ställdes mot danskollektiv.

Den oinvigde hade nog gärna jämfört dem med klassiska maskerader.

Men det handlade – och handlar fortfarande – mer om att för en stund bli något större  i en värld som konstant jobbar mot dig.

Svart, fattig och gay. Triss i samhällets nitlotter.

Danskollektiven kallades hus och leddes av en »mother« eller en »father«, en person som ofta också blev en beskyddargestalt för husens medlemmar.

Två av husen var House of Xtragavanza och House of LaBeija. Vi skriver 2013 och lägger till House of Wallenbergs »Be Somebody« i den raden.

Foto: Christian Coinbergh

När Octavia St Laurent gick bort i sviterna av cancer våren 2009 hamnade »Be Somebody« i Wallenbergs musikarkiv. Det blev för jobbig att avsluta vad de hade påbörjat.

Istället har Petter Wallenberg gett ut en knippe förstklassiga housesinglar tillsammans med Leila K, Ari Up (från The Slits, som också hon dog i cancer en kort tid efter Octavia Saint Laurent) och JWL B (från Yo Majesty).

De är alla utmärkta, men i skuggan av »Be Somebody« – som nu slutligen ges ut – falnar de mot marken.

»Be Somebody« är den bästa housesingel som jag har hört på den här sidan millenieskiftet. Beatet är stort som terminal ett på Heathrows flygplats.

När Octavia börjar att sjunga texten om evig värdighet har jag redan hunnit öppna halldörren, springa de tre trapporna ned till innergården och upp igen i pur upphetsning.

Fattar du inte »Be Somebody« kan jag inte hjälpa dig. Slås du inte till marken av videons slingringa voguedanser, straight outta Times Square, rekommenderar jag ett jobb inom banksektorn och några nya bolån.

Ägnade jag mig åt countrymusik från Burma i förrgår? Jepp. Gick jag in för japansk ljudkonst förra veckan? Jajafuckinmänsan. Var allting jag hörde toppen? Yes.

Men minns jag en sekund av de lyssningstimmarna när Wallenbergs comprade Pianotransan, född Jonas Drejholt, på singelns andra sida låter beatet ackompanjeras av ett housepiano direkt anslutet till Abyssinian Baptist Church i Harlem?

Nej.

Just i dag, den 9 februari 2013 är »Be Somebody« den bästa singel som jag har fått ynnesten att uppleva i realtid. Den är däruppe med »Lose Yourself«, »Hard to Explain« och Ida Börjels debut. Det är musik att spela om och om igen i hörlurar på väg till dagens första matematiklektion.

Under några sekunder tar den egenregisserade videon till »Be Somebody« en paus, och en hemlös New York-bo tar till orda:

»Everybody says ›look at this nobody‹, but if I set my track right I can be somebody more than they are somebody«.

Och så – PANG – Heathrowbeatet en gång till.

»Be Somebody« är musik som innehåller fyrtio år av pophistoria. Det är musik som står i rakt nedstigande led från David Mancusos legendariska fester på klubben The Loft i New York under sjuttiotalets mitt. Men det är också musik som tar avstamp i Wallenbergs egna tonår, då han som fuskpälspimpat klubbkid hittade en identitet på Londons mest subversiva klubbar.

Samtidigt finns här inga tendenser till nostalgi. För dem som upptäckte ordet house med Swedish House Mafias testestoronpumpade arenashow framstår »Be Somebody« som bara en aningen mer nedtonad och logisk utveckling.

Det är disco som ringar in hela popmusikens dåtid, nutid och framtid på fyra minuter och sju sekunder.

»Be Somebody« släpps 18:e mars. Den 17:e april släpps House of Wallenbergs album »Legends«.