När Dungen nu är tillbaka med sitt nya album ”Skit i allt” känns det som att man har fått rätt. Inte för att man förut haft fel. Men för att bandet har tagit inspiratörer som Bo Hansson och Kebnekajse i handen och gett sig ut på egna strövtåg när världen runtomkring varit i upplösning och famlat efter något att gripa tag i. Nu står man stadigt, mer fulländade än de flesta.
Man har ”skitit i allt”, som Gustav Ejstes säger för att beskriva Dungens och hans egen inställning till omvärlden:

– Man har hämningar hit och dit, men man gör vad man vill, ”the don’t give a fuck style”.

”Skit i allt” har samma dynamiska och utforskande anda som vi är vana vid med Dungen. Samtidigt är det något av det mest raka och kärnfulla som bandet har släppt ifrån sig. Förutom i någon enstaka avstickare (”Högdalstoppen”), är albumet befriat från jamartade utflykter och rockbetonat stök. Istället har ett vackert vemod och skimrande melodier polerats fram där Reine Fiskes gitarr bryter in välavvägt och Anna Järvinen tittar förbi med smekande gästsång i låten ”Brallor”.
Textmässigt känns de småkluriga ordlekarna igen. Det är fraser som ”tiden går men läker inga sår” (”Nästa sommar”) och ”ringde nästan varje dag till en telefon, ingen som svarar” (”Marken låg stilla”). Eller ”kall november på tv, och de sa det är Sveriges mörkaste tid” (”Min enda vän”), som får en politisk dimension vid sidan av novemberrusket.
Gustav Ejstes ord skildrar en vardag och verklighet som inte blir roligare än den vi ser framför oss.
Men själv är han inte speciellt intresserad av att berätta om sin agenda bakom lyriken.

– Man får frågor om texter, och vad de säger utomlands eftersom de är på svenska. Men det jag har lärt mig är att det inte spelar någon roll. Ibland kan det bli fel när folk undrar. De blir besvikna och hade inte väntat sig att det skulle handla om det som jag berättade.

Gustav Ejstes växte upp i den lilla orten Lanna i Västergötland. Hans föräldrar är yrkesmusiker, pappan folkmusiker och mamman kantor. Tidigt tog Gustav fiollektioner hemma, men ”revolterade” vid 10-11 års ålder och började lyssna på hiphop. Lite senare hittade han tillbaka till folkmusiken, dels genom riksspelmannen Johnny Soling från Orsa som han studerade hos.
Sedan dess har de båda genrerna legat Gustav Ejstes varmt om hjärtat och inspirerat hans musikaliska utveckling på olika sätt.

Förutom Jonny Soling, hur kom det sig att du hittade tillbaka till folkmusiken?
– Det var via alla skivor man lyssnade på när jag var liten. Musik man hör i ung ålder sätter någon slags prägel. Sen förtränger man det, men så blir man som sina föräldrar ändå tillslut, haha. Men nu lyssnar jag mycket på hiphop, jag är tillbaka i tonåren. Allt går i cykler.

Madlib är en av dina främsta influenser. Du har sagt att du känner igen dig i hur han jobbar, att han samplar från många olika genrer?
– Ja, den öppenheten är väldigt inspirerande. Sedan är det en klyscha att säga det, men han använder verkligen samplern som ett instrument och tar otippade grejer i låtarna. Han gör ny musik av gamla beståndsdelar totalt hämningslöst, som country, soul och så vidare.

– Det var väl det som var grejen med hiphop från början, när Grandmaster Flash blandade James Brown med Kraftwerk för att han hade en sån smak. Det är det där mottot igen, ”skit i allt”, kör på bara.

Du har sagt att du vill lära dig scratcha. Har du lyckats med det?
– Nja, det är lite som med fiolen, det är ett livsprojekt. Men jag gjorde en rolig grej i somras med det gamla dj-crewet Scratchaholics från Stockholm. Jag hade med mig 1210 Jazz på en festival och vi gjorde ett hiphop-set. Sen har jag jammat lite med Mika Snickars och 1210 Jazz (som utgör Scratchaholics). Vi har kört den där orkestrerade skivspelarmusiken där en gör trummor, en lägger bas och en fraser. Det går ju att lägga beats på sina egna låtar och köra samplings- och loopbaserat, men det blir ändå inte hiphop. Det handlar mer om en stämning. Scratchmusiken har inget med Dungen att göra men det är ändå… allt är musik.

Dungen live, Big Sur, Kalifornien, med Robin Pecknold från Fleet Foxes.

Men hämtar du inspiration från scratchandet till det du gör i Dungen?
– Ja, undermedvetet i alla fall. Men när man sitter vid pianot så är det det språket som gäller, det är en annan grej.

Jag läste att det var brittiska duon Coldcut som var ditt första möte med hiphopen.
– Ja, men det var flera grejer. Jag minns första singeln med Public Enemy som jag hade, ”Brothers gonna work it out”. Farsan blev galen, men jag höjde volymen. Men även Soul Corner med Mats Nileskär på P3, det blev en ögonöppnare och framför allt det här tonårsmaneret, att man hittade något som var ens eget. Om man får barn någon gång så ska man inte tro att de kommer att bli musiker, haha.

Vad är det som du inspireras av när du lyssnar på folkmusik?
– Jonny Soling hatar att snacka om ”folksjälen”, att man föds till folkmusiker och lär sig av sin far. Han tycker att det är skitsnack, och jag håller med honom. Visst, det är fin musik, men att låtar från Dalarna skulle vara mer i moll för att det är ett sådant landskap, all sådan romantik är trams. Men det som är grymt med Jonny är att han kör sin repertoar på 20-25 låtar, och det har han gjort i 30 år. Det är enkla melodier men han gör något med dem, finner nyanserna och hittar hantverket i fiolspelet. Det är väldigt inspirerande. Han spelar de här Orsalåtarna som är ganska enkla men han gör det så delikat och utvecklar det hela tiden. Han tröttnar aldrig på det, för det finns alltid något som man kan göra något spännande av.

– Scratch är också en sådan grej. När man scratchar finns det bara ett fåtal ljud att jobba med som är som scratchens akustiska gitarr. Vad kan man göra med de ljuden? Det är bara att utveckla dem.

Har du känt någon gång att du å ena sidan valt att göra den här musiken med Dungen för att du älskar den, men att du någonstans skulle vilja rätta dig lite mer efter “det publika”?
– Nu har vi hållit på i tio år, visst är man kaxigare nu än när man var 20-21 år. Men det är klart att man blir påverkad, man vill ju vara omtyckt. Fast det här med popmusik som ska träffa alla… jag glömmer aldrig min farfars föreläsning för mig när han hade sett Snoddas i Malung Folkets park. Han sa, ”han var som folk är mest”, som något slags recept på folkligheten.

Var det något du ville revoltera mot?
– Nej, inte för just den sakens skull. Men det känns värre om man har gjort något som… om man ser på ”Stadsvandringar” som kom ut på ett stort bolag. Det var ju ingen som tvingade en att göra något men samtidigt fanns det hintar hit och dit för att de ville sälja skivan. Efteråt kändes det lite som att man gjort grejer som man kanske inte valt själv.

Men har det aldrig känts som att ni komplicerar för mycket? För det är ju krävande musik ni spelar.
– Det är det här med att göra det enklaste. Man är ju musiknörd och man vill att det ska vara något som man själv går igång på. Men att spela det enklaste man kan, det är fan inte så lätt. Jag är jävligt imponerad av folk som kan styra upp popmusik på det sättet.

Dungen är: Gustav Ejstes, sång, producent, Reine Fiske, gitarr, Mattias Gustavsson, bas, och Johan Holmegard, trummor.
“Skit i allt” är ute nu och finns att köpa hos Subliminal Sounds.
Dungen spelar i Malmö, Göteborg och Stockholm i december.

“Paul Weller, prince of the philippic, takes pride of place in the pantheon of panther pop. Black suit, white shirt, black tie, mod crop, Rickenbacker wielding, arm flailing, gum chewing, veins showing, teeth clenched, chisel chin thrust forward, moving like a boxer, pouncing like a panther. There on the TV screen at peak viewing time, so sharp, so smart, smart enough to disband his band and quit while on top.”
Kevin Pierce “Something beginning with an O”

Man kan heller inte avfärda Weller som en föredetting, någon som har sina golden days långt bak i tiden. Hans soloskivor har sedan mitten av 90-talet förvisso inte varit speciellt upphetsande. Plikttroget har jag köpt dem, lyssnat och konstaterat att de var väl… helt okej. “22 dreams”, som kom 2008, var dock något helt annat. En sällsam uppvisning i hur en inspirerad Weller, då nyss fyllda 50 år, fortfarande kunde göra skivor som “omfamnar, hyllar och binder samman musik på ett sätt som de flesta andra artister bara kan drömma om”, som någon ilsket kommenterade Patrik Forshages magplask till recension i Nöjesguiden (andra obegripligt kritiska eller njugga recensenter fanns i SvD, Expressen och Aftonbladet).

På “22 dreams” fanns inget (eller, okej, väldigt lite) av den tunga brittiska bluesrock som tyngt ned de flesta av hans soloskivor. Trots att grunden som allt vilar på egentligen inte förändrats – det är fortfarande samma blandning av rock, folk och soul: The Kinks, The Faces, Traffic, soul – är det en älskvärt eklektisk och oförutsägbar skiva.
På 68 minuter avverkar han underbara The Avalanches-pastischer, instrumentala vaggvisor, Curtis Mayfield-soul, argentinsk tango, urbrittisk folkrock, märkliga ljudkollage, psykedelisk rock, spoken word, knarkjazziga hyllningar till Alice Coltrane och några av de vackraste pianoballader han hittills skrivit. Plus: Han sjunger bättre än någonsin.
Paul Weller bevisade med “22 dreams” att det är mycket möjligt att han fortfarande kan ha något av sin bästa musik framför sig. Då gör det inte så mycket att “Wake up the nation”, skivan som kom tidigare i år, alltför ofta faller tillbaka i stiff muskelrock (med “No tears to cry” som lysande undantag).

Jag är förkyld, har antagligen feber, svettas, fipplar med intervjufrågorna som är rörigt nedkladdade på tre anteckningsblad. En kvart har jag blivit lovad. Hur ägnar man bäst femton minuter med någon man hade behövt sitta med åtminstone en hel eftermiddag, helst över en pint eller två? De här frågorna måste vägas på guldvåg, och kommer jag hinna ställa dem alla? Och med den klassiska intervjun med Weller från Måndagsbörsen 1981 (med bland annat den fantastiska frågan: “They never throw eggs on you in English?”) i färskt minne tänker jag för mig själv: “Skärp dig nu för i helvete, det är Paul Weller!”

Efter några minuter som känns som timmar kommer han till slut gående med sin posse, i en snygg helgrön tröja och solglasögon. Jag försöker se oberörd ut, vi hälsar, “alright mate?”. Skivbolagsrepresentanten noterar klockslaget, vi är igång. Jag stammar fram första frågan:

Mr Weller, 2008 släppte du “22 dreams”, en ovanligt inspirerande skiva där du tog ut svängarna lite mer än du gjort tidigare under din solokarriär. Den var både nyfiken och experimentell. Känner du själv att det var ett speciellt album?
– Ja, det gör jag, absolut. Min ambition var att göra ett album helt utifrån mina egna önskningar, för att liksom tillfredsställa mig själv, vilket ledde till att jag började experimentera lite mer under inspelningarna och testa olika stilar av musik som jag normalt inte pysslar med. Det var helt klart en annorlunda upplevelse att spela in det albumet, och nu känner jag att ingenting är omöjligt musikmässigt så länge man går in för det ärligt och helhjärtat. Förhoppningsvis är detta en process som inte tar slut, för ju äldre jag blir desto mer inser jag att det finns så mycket mer jag kan göra med musiken.

På sätt och vis påminde ”22 dreams” om sättet The Style Council förhöll sig till musik.
– Ja, jag antar det. Det är samma sorts anda, visst. Kanske ännu mer fullbordat. Mitt sinne blir mer och mer öppet för varje år.

Ett öppet sinne, ja. Paul Weller har ju alltid varit en missionär för den musik han älskar mest för ögonblicket, genom att sammanställa samlingsskivor, göra radioprogram och hylla artister och band i intervjuer. Svart musik inte minst, soul, reggae, jazz, house, blues och så vidare. De senaste åren har jag själv spelat “Under the influence: Paul Weller” och “Paul Weller’s mod party tape” oftare än någon annan samling, liksom hans egna radioprogram “Paul Weller live at the BBC: Vinyl classics”. Rakt igenom perfekta blandband. I år kom “Keb darge & Paul Weller present Lost & Found: Real r’n'b and soul” där i synnerhet andra halvan är ett enda långt lyckorus.

Vad är det i den afroamerikanska musikkulturen som du är så svag för?
– Du, jag vet inte men det har ju funnits en kontinuerlig kärleksaffär mellan vita britter och afroamerikansk musik de senaste 40-50 åren, så på något vis knyter det definitivt an till oss. Keith Richards sa något intressant om varför någon i, säg, Göteborg eller Stockholm kan relatera till Muddy Waters: det måste vara för att vi alla kommer från samma plats från början, innan vi spriddes ut över jorden. Jag tror det finns en viss sanning i det, att det finns en ”ursprungsmusik” för många människor som kan härledas till de afrikanska rötterna. En väldigt fysisk instinkt som är rotad långt inne hos oss människor, röster och rytmer som du kan relatera till oavsett varifrån du kommer.

Svart musik har också alltid omfamnats av modernister, mods. En subkultur som du ända sedan The Jam-tiden varit en förgrundsgestalt för. Är du bekväm med denna ikonisering av dig, hela ”the modfather”-grejen?
– Tja, jag har inget emot det. Jag är en del av den rörelsen hur som helst, jag anser mig fortfarande vara mod, har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Så för mig är det mer en religion än något annat, eller en filosofi.

Är det annorlunda att vara mod idag jämfört med tidigare decennier?
– Sextiotalet var jag för ung för att uppleva. Men modernism är någonting som ständigt utvecklas och förändras, nya generationer bidrar med nya grejer. Så ser jag på det i alla fall. En av de fundamentala idéerna inom modernismen är att ha ett öppet sinne men också att vara samtida. Även om rötterna återfinns i 50-talet. Och det har jag också strävat efter i mitt tänkande, att vara i nuet. Sen kan man lyssna på Miles Davis, Stockhausen eller Velvet Underground eller vad som helst som man finner kvalitet hos. Det är ju också en del av modkulturen, att ta bitar av det du upptäcker, sånt som funkar för dig, och göra det till en del av ditt tänkande och livsstil. Där har vi själva essensen inom modernismen.

På tal om svart musik, vad tycker du om nutida amerikanska r’n'b och hip hop?
– Well, jag lyssnar på det, absolut. En del gillar jag, annat är jag helt kall inför. Hela den där gangstagrejen med bling, horor och vapen är värdelös tycker jag. Speciellt när jag tänker på sådana som Marvin Gaye och Curtis Mayfield, som faktiskt sa någonting, och hur den afroamerikanska musikkulturen då var en naturlig del av medborgarrättsrörelsen. Och de kom från samma typ av bakgrund med våld och fattigdom som många av dagens artister.

Det fanns helt klart en högre grad av budskap i den afroamerikanska musiken tidigare, om sammanhållning och kärlek till ens nästa. Från Marvin och Curtis till Phillysoul och tidig garage och house.
– Ja, exakt, det saknas alltför ofta budskap, en positiv energi. Så mycket r’n'b och hiphop tycker jag är ytlig, alltför ofta handlar texterna om pengar, vapen och promiskuösa kvinnor. Men med det sagt, är ju det också en generalisering, eftersom det alltid kommer fram bra saker också, såklart.

Det har pågått en debatt om hipsters i sommar i de svenska medierna, om vad som kännetecknar en typisk hipster och huruvida det finns något engagemang hos dessa utöver “rätt” mode- och kulturreferenser. Själv använder jag hellre ett annat begrepp om människor med ett vasst öga för detaljer: Modernist. Och jag tror inte att Paul Weller skulle peka ut särskilt många av de American Apparel-typer i för stora glasögon som vanligtvis ses som typiska Stockholmshipsters som modernister. Modernism är något annat. Något större. Je ne sais quoi och väldigt uppenbart på samma gång. En kräsenhet, snobbism, absolut, som ofta provocerar folk. Men, för att citera Horace Engdahl: “Stil är det som folk retar sig på utan att bestämt kunna förklara varför”. En modernist nöjer sig inte med något annat än det absolut bästa, och försvarar det till sista blodsdroppen. Och tar också alltid, alltid ta ställning i viktiga frågor.

“Shout!

No! To abolition of the GLC & the local councils
Yes! To a nuclear free world
Yes! To the Bengali Workers Association
Yes! To the thrill of the romp
Yes! To all involved in animal rights
Yes! To fanzines
Yes! To belief”

Från baksidan av The Style Councils vinylsingel “Shout to the top” (1984)

Weller var en symbol för modsen redan på 70-talet i The Jam, men det var först när han övergav hela den där scooter- och parkasgrejen som han blev det fullt ut. Hur lysande The Jam än hade varit i sina bästa stunder var det dags att gå vidare, till något annat. Paul Weller ville att hans band skulle vara The Funk Brothers eller The Isley Brothers men The Jam var och förblev ett punkband. När de stod på toppen av sin karriär 1982 skrev han i ett öppet brev till musikpressen att The Jam skulle upplösas:

“I want all we have achieved to count for something, and most of all I’d hate us to end up old and embarrasing like so many other groups do… I want us to finish with dignity… What we (and you) have built up HAS meant something. For me it stands for honesty, passion and energy. I want it to stay that way and maybe exist as a guideline for new groups coming up to improve and expand on.”

Paul Weller förverkligade sina nya visioner i The Style Council. Tillsammans med Mick Talbot omfamnade han den ena svarta musikstilen efter den andra i ett rasande tempo, utan att titta tillbaka: Jazz, soul, hiphop, funk och house. (Och, på albumet “Confesions of a pop group” i synnerhet, easy listening och klassisk musik). “Fusksoul” tyckte en del. Nej, det är inte “svart”. Men det är anglofierad soulmusik som stundtals når samma skyhöga nivå som, säg, Dusty Springfields största stunder, Bowies “Young Americans” och Burials “Untrue”. Rösten har han alltid haft, epitetet “Britain’s greatest soul singer” fick han tidigt av Joe Strummer.

Om man börjar titta på TSC-klipp på Youtube kan man lätt bli sittande i flera timmar, bara för att se vilken frisyr och vilka kläder Weller hade just den månaden. Det är underhållande och oupphörligen fascinerande. Musiken och kläderna kombinerades med tydliga politiska ställningstaganden och poetiska och ofta kryptiska essäer och kortfilmer som “JesUSAlem“.

Själv fick jag för några år sedan för mig att jag var tvungen att ha varenda liten vinylsingel TSC släppt. Inte för musiken, den låg redan på hårddisken, men för att läsa just de små essäerna, programförklaringarna, citaten och politiska slagorden på omslagen, och förstås, titta på bilderna. Sådant som aldrig går att ersätta med en “spellista”.

Paul Wellers musikaliska upptäcksresa på 80-talet slutade med ett svidande nederlag. Han hade upptäckt house och garage – Larry Heard, Ten City, Blaze – och där hört något som han kände igen hos tidigare soulmusik han älskade. Inte minst tilltalades han av det försonande budskapet om gemenskap och drömmar om en bättre värld. TSC:s version av Joe Smooths “Promised land” dök upp som singel, men hela det housealbum som låg färdigt för utgivning, “Modernism: a new decade”, stoppades av Polydor i sista stund. Det saknades hits, tyckte man. Om man lyssnar på en låt som “Sure is sure”, där Weller låter mer Curtis Mayfield än någonsin, framstår det beslutet som vansinne.

Weller avslutade TSC och drog sig tillbaka med sin familj, besviken men med facit i hand före sin tid. Acid house-scenen exploderade något år senare i England, och i början av 90-talet hade nästan alla stora hits ett tydligt housesound. Men han kom tillbaka, med en närmast iscensatt succécomeback uppburen av de The Jam-fans som nu vuxit upp, bildat band eller blivit journalister, och tillsammans utgjorde det som kom att kallas britpop. Den position han fick då bland media och fans har han mer eller mindre haft sedan dess.

Att prata med Paul Weller utan att komma in på politik känns omöjligt. Länge var han inte bara ovanligt tydlig i vad han tyckte i olika samhällsfrågor, utan också direkt aktiv som initiativtagare till flera politiska aktioner och evenemang. Toryledaren och numera Englands premiärminister David Cameron sa 2008 att The Jam-låten “Eton Rifles” är en av hans favoritlåtar, att han inte kunde förstå “why the left should be the only ones allowed to listen to protest songs.”

“Eton Rifles” är en svidande satir över ett bråk mellan demonstranter för rätt till arbete och elever på ett finare college. Weller fräste till när han fick höra om Camerons ofrivilliga omfamning: “Which part of it didn’t he get? It wasn’t intended as a fucking jolly drinking song for the cadet corps”. Jag frågar ändå hur han ser på det hela nu, med lite perspektiv på det.

– Jag tyckte det var märkligt, ärligt talat. Helt uppenbart missade han poängen. Jag vet inte på vilken nivå han gillade låten, men han kan inte ha analyserat den så djupt direkt eftersom den är antitesen till allting han står för. Vilket är en smula oroande ärligt talat, eftersom han är ledaren för vårt land men kan inte ens tolka en sångtext som är väldigt tydlig för mig och andra. Men… äh, jag vet inte, det är en annan värld idag.

Hur politiskt engagerad är du idag?
– Jag är fruktansvärt less på politik, orkar inte bry mig längre. Det är för jävla tröstlöst. Saker och ting har inte förändrats, och det kommer inte göra det heller. Och nu pratar jag om England. Margaret Thatcher var ju extrem på 80-talet, och många av de förändringar hon och hennes regering drev igenom betalar vi fortfarande för. Hur hon systematiskt bröt ned fackföreningar, arbetsrätt, medborgarkänslan. Men generellt är politik ett jävla strunt. Världen har blivit mycket mer styrd av ett absurt marknadstänk och jag kan inte se någon större skillnad mellan Cameron och Gordon Brown. De har samma agenda. I slutändan är politiker karriärister, de också.

Musikbranschen har också förändrats det senaste decenniet, och hur vi lyssnar på musik. Tror du att det finns någon risk att popmusik kan förlora sin relevans för människor?
– Jag tror att det finns en risk att musik kan förlora sin betydelse… om det är samma sak som relevans låter jag vara osagt. För unga människor finns det så många val idag, så mycket modern teknologi och möjligheter. Om jag jämför det med när jag var ung så var det fotboll eller musik man ägnade sig åt på fritiden. Det var allt som fanns, faktiskt. Så, musik kanske hade en större möjlighet att forma unga människors liv då. Men samtidigt kan jag se på mina egna barn, hur viktigt musik är för dem. Huruvida de är lika passionerade som jag var vid deras ålder vet jag inte, men jag har ju alltid spelat musik själv också, så det är annorlunda på så sätt.

Under 70-talets punkvåg och i Thatchers England har jag ändå fått intrycket av att musik kunde göra skillnad, hur framför allt unga människor tänkte. Är det möjligt idag tror du?
– Som jag sa tidigare var det en politiskt extrem tid i England på 80-talet med Thatcher och de förändringar hon drev igenom. Människor idag är distraherade av alldeles för mycket som egentligen saknar verklig betydelse. Även folk i min ålder kan sitta en hel natt och stirra på en skärm och chatta och sånt. It’s the opium of the masses. Men musik kommer säkerligen alltid ha någon sorts relevans för någon någonstans.

Intervjun är över. Någon timme senare står Paul Weller på Way Out West-festivalens största scen inför en relativt liten och till största delen, vad ska man säga, “mogen” publik. Nästa dag sågas spelningen jäms med fotknölarna i både Aftonbladet och Expressen.  Markus Larssons recension avslutas med ett mycket märkligt “fuck off”. Jag borde inte bry mig, men ändå är det svårt att släppa att Weller bemöts så respektlöst, något som troligtvis aldrig hade hänt andra rockikoner som, säg, Iggy Pop. Speciellt som både spelning och låtval är helt okej.

Men på sätt och vis är det ändå helt i sin ordning att Paul Weller knappast kommer att få samma folkliga genombrott i Sverige som till exempel Morrissey fick i början av 2000-talet. Han kommer heller aldrig göra nostalgiturnéer i Sverige med The Jam, som Kevin Rowland gjorde med Dexys Midnight Runners för några år sedan. Han är helt enkelt för mycket mod för det. Och det känns rätt skönt att det är och kommer att förbli så.

Maluca befinner sig långt från den Dominikanska republiken. Men merengue är alltjämt en oskiljbar del av henne i ett snöigt och kallt Stockholm.

Tillsammans med DJ Sega, rockmännen Popo och dubstepproducenten Rusko, utgör hon den nya vågen av pigga och otyglade artister på Diplos skivbolag Mad Decent. En grupp av upplivande karaktärer som inte har så mycket gemensamt musikaliskt, men som delar samma okomplicerade attityd: Att inte låta sig begränsas av regler och strukturer, utan med öppet sinne ta in och blanda stilar utan några som helst ängslighetsfilter.

I Malucas fall har det resulterat i en elektronisk korsning av latinska rytmer, house, hiphop och slagverk som koskälla. En hetsig och hård brygd som slår ut i full blom på hennes debut-ep ”El tigeraso” som gavs ut förra året.

Diplo, som producerat, har själv beskrivit musiken som ”merengue acid house”.

– Merengue är som mitt lillfinger eller mina ögon, det har alltid funnits där. Jag reflekterar inte kring det, det är en så naturlig del av mig, säger Maluca.

Vi träffas på Berns hotell i Stockholm. Maluca, eller Natalie Yepez som hennes riktiga namn lyder, har under de senaste dagarna haft den anrika nöjessalongen som något av ett basecamp på den Skandinavienturné hon varit ute på (med spelningar även i Malmö, Oslo och Uppsala). En vistelse som sångerskan från New York upplevt som både märklig och inbjudande (”Det är lite som i ’The shining’, man går i korridorerna och bara väntar på att Jack Nickolson ska hoppa fram med en yxa. Men personalen är väldigt trevlig”).

Turnén har inte bara innefattat klubbspelningar. Dagen innan vi möts har Maluca varit i studion med Mackan Price (Basutbudet) och spelat in material till ett kommande mixtape. Men senare under kvällen är det dags att möta Stockholmspubliken för första gången när Maluca och dj:n och samarbetspartner Paul Devro (också han en Mad Decent-artist) ska ge ett liveset på Berns källarklubb Tvåtrettiofemett.

Att Diplo har betytt en hel del i sammanhanget går inte att nog understryka. Den hyllade remixgurun och producenten från Philadelphia upptäckte Maluca när hon jobbade som bartender på en karaokebar i New York. De började dejta men det var inte förrän förhållandet tog slut som Diplo fick höra hennes musik.

Han gillade hennes oblyga experimenterande med genrer direkt, och sedan dess har Maluca varit ett återkommande inslag på New Yorks klubbscen.

Och från början har de latinska influenserna funnits där, som mambo, salsa och merengue. Influenser som Maluca fått via sina föräldrar som kommer från Dominikanska Republiken.

Nästan lika stor betydelse har disco, house och hiphop haft. Malucas pappa var dj som arbetade med artister som Jungle Brothers och som ofta spelade musik i hemmet. Därför kom uttrycken från de båda kulturerna att forma hennes mentalitet i ett tidigt skede.

– Jag är ju från New York… jag har ingen favorit inom något, och då tenderar man att göra sådant som man inte bör göra. Jag brukar alltid hamna i trubbel i allmänhet och jag tror att musiken och min stil också handlar om det – att pröva sådant som man inte ska eller förväntas göra.

Samma synsätt går igen i texten till ”El tigeraso”, som bygger på Malucas erfarenhet av att växa upp i New York och att behöva utstå en massa tjafs från killar på gatan.

– Vi bodde uptown på Manhattan och skulle man ner på Broadway så kunde man inte gå nedför gatan utan att en massa killar försökte hoppa på en eller skrika efter en. Vi försökte alltid lista ut vilken väg som var bäst att ta för att slippa bli trakasserad.

– Mycket av merengue-musiken har varit väldigt mainstream och behandlat de mest meningslösa ämnen. Och jag ville ta upp något liknande men ändå komma undan med det, så låten ska ses mest som ett skämt egentligen.

Men med ett underliggande budskap?
– Ja, det är väl i så fall att killarna betedde sig illa. Men överlag tänkte jag att mycket av musiken i dag inte är byggd på historier. Men jag växte upp med hiphop och den bygger ju på att berätta varifrån man kommer, så det var det som drev mig.

Är du lika mycket inspirerad av hiphop i dina andra låtar?
– Inte så mycket när jag sjunger, för jag ser mig inte som en rappare. Jag har en låt som heter ”Florence beige” där producenten gjorde ett beat och frågade mig vilken färg jag associerade till när jag hörde det. Jag hade aldrig närmat mig en låt på det sättet tidigare. Men han förklarade för mig hur vissa låtar anspelade på vissa färger, och jag hade precis sätt filmen ”Precious” där en tjej i en scen säger att det är hennes favoritfärg, så då gjorde vi en sång på det.

Hur blev resultatet?
– Fantastiskt, det är lite latininslag i den, men inte överdrivet. I ”El tigeraso” är det väldigt tydligt, men jag har en del låtar där det inte framgår så mycket. Den är en r’n’b-sång som är väldigt vacker, mer downtempo.

Malucas första erfarenhet av att stå på en scen var i ett annat sammanhang än en utpräglad klubbmiljö. Under en period ingick hon i retrorockakten The Bowery Riots där hon spelade tamburin och körade. Hennes livedebut med bandet ägde rum på en liten bar i centrala New York med Erykah Badu i publiken.

– Det var ett väldigt litet ställe som hette Goldbar och Erykah var där på någon födelsedagsfest. Hon stod kanske tre meter från mig och tittade på oss under hela konserten, det var otroligt, min första spelning och hon står så nära i publiken.

När Maluca uppträder nu är det inte sällan med livemusiker, som Sal Principato från punkfunklegenderna Liquid Liquid eller Prince Terrence som i vanliga fall ger ut dansant now wave-rock under namnet Hussle Club. Instrument som koskälla, tamburin och andra slagverk förekommer ofta, och här har postpunkbandet ESG haft en avgörande betydelse.

– Den musik som jag gör gjorde de först. De gjorde inte merengue men de tog instrument som claves och congas och stoppade in det i musiken som en grund, och lade synthar och punkiga gitarrer på det.

– De var tre tjejer från Bronx som gjorde elektrolatinmusik, och de är en stor förebild för mig och för mycket annan musik överlag. Deras låt ”UFO” var ju en av de största breakdancelåtarna någonsin – de är legender helt enkelt.

Du, dj Sega, Popo och Rusko ses som de nya artisterna på Mad Decent. Hur skulle du beskriva er?
– Vi gör alla konstiga grejer, det är den röda tråden antar jag. Sen har vi alla problem med myndigheterna, så är det med alla artister på Mad Decent. Vi är kidsen i skolan som alltid får kvarsittning, det är det som gör vår musik så bra. Vi gör bara vad som faller oss in.

Har ni fortfarande problem med myndigheterna?
– Jag kan bara tala för mig själv, men jag gillar inte någon som säger åt mig vad jag ska göra. Det finns en anledning till att vi inte har nio till fem-jobb.

Malucas debut-EP “El tigeraso” kom i augusi förra året och innehåller remixer av bland andra Feadz, Gantman och Nguzunguzu.

Idag har skivbolaget gått i graven, och när jag besöker deras hemsida eller googlar deras namn hamnar jag på en obeskrivligt smaklös och direkt stötande porrsajt.

Att små skivbolag går sorgliga öden till mötes är dessvärre inte ovanligt. Ändå fortsätter dedikerade människor att slåss för sin starka övertygelse om musik, dess innehåll och form – människor som drivs av andra, mycket högre, krafter än att tjäna snabba stålar. Jay och Niamh Ahern var sannerligen några. Chefsideologen bakom etiketten All City Records, Olan O’Brien, är en annan.

Liksom Rough Trade, Honest Jon’s och Fat City, växte skivbolaget All City Records fram ur en skivbutik. På Crow Street i Dublins fashionabla kulturkvarter Temple Bar – mitt i den litterära ankdamm där författare som Oscar Wilde, James Joyce, Samuel Beckett, William Butler Yeats och Jonathan Swift en gång i tiden plaskade runt – öppnades dörrarna till All City Records i början av seklet. Och kort därefter skapades idén till etiketten med samma namn.

Tanken var att samla det bästa från den internationella beatscenen, som många fortfarande kämpar med att benämna och förstå. Jag upptäckte skivbolaget för ett år sedan, när deras eminenta jukebox-serie 7×7 Beats började ges ut. En gång i månaden pressade de upp eleganta post-J Dillaeska beats på vackert designade sjutumssinglar. Upplagan var limiterad till 500 kopior, och varje utgåva pryddes av fin formgivning signerad Dominic Flannigan från byrån LuckyMe.

Hittills har jag hunnit beställa en handfull singlar, och för varje fyrkantigt paket som anlänt har avsändaradressen förefallit märkligare och märkligare – men också mer och mer intressant. Dublin har aldrig varit känt för sitt rika musikliv; band som My Bloody Valentine och The Thrills har ju alltid överskuggats geografiskt av – ondskan personifierade – Bono och Sinead O’Connor. Än mindre är staden känd för sin hiphopscen, vilket All City Records hoppas kunna förändra.

– Det är en väldigt liten stad med en medelmåttig musikhistoria, förklarar Olan O’Brien, när jag efter flera dagars försök får kontakt med honom i Dublin.

– Visst finns det grupper som pysslar med musik i total isolering, mest dubstep just nu, men hiphopscenen är död och har varit det länge. Å andra sidan imponeras jag inte av hiphopscenen i något land för tillfället, bara kids som sjunger konstiga saker. Då känns den instrumentala sidan av hiphopen mycket mer intressant.

Mike Slott, ursprungligen från Dublin, numera en av New Yorks främsta beatsnickrare.

I slutet av förra året samlades de limiterade singlarna på CD-skivan 7×7 Beat. Vad man förlorade i estetisk utsmyckning vann man såklart i tillgänglighet; här förenades välbekanta producenter som New York-baserade Mike Slott, franska Fulgeance, Glasgowmannen Hudson Mohawke och Onra från Paris, med mindre kända namn som Snowman och Le n?ko. Även om den musikaliska spridningen var enorm, vilade samtliga på en gemensam grund av långsamma och uppfinningsrika produktioner.

– Personligen föredrar jag att lyssna på downtempo, musik som kan existera i en alternativ värld, förklarar Olan. På så sätt påminner beats mycket om ambient, eller snarare om en blandning mellan hiphop och ambient. Jag tror artister upplever att de har stor frihet att experimentera med annorlunda produktioner på All City Records, det finns liksom ingen press att skapa hits för dansgolven.

Så fortsätter skivbolaget sitt ambitiösa letande efter beats från alla världens hörn, i alla dess former, även i år. Förutom en ny sjutumssingel från Londonproducenten 2Tall, som också kallar sig för Om Unit, påbörjas det nya projektet LA series. Liksom namnet antyder är serien en hyllning till Los Angeles-baserade producenter, som släpper en varsin tiotumssingel i månaden med sedvanlig vacker estetisk utsmyckning av designern B+. Första singeln kommer i dagarna och är signerad amerikanerna Dibiase och P.U.D.G.E., där låten “Smoke it over” är en synnerligen liten pärla om man är svag för stiligt ihopklistrade soulsamplingar över funkiga beats.

Onra och 7X7 Beat-albumet med alla singlar i serien.

Men mest förväntansfull är jag ändå inför samarbetet mellan Mike Slott och holländska ljudmakaren Martyn. Den senare spelade inte bara in förra årets mest eleganta dubstepalbum, “Great Lengths”, utan även den kommande och fullkomligt lysande samlingen “Fabric 50″. Deras samarbete släpps på – jovisst! – tolvtumssingel någon gång i februari.

– Till skillnad från mycket annat på skivbolaget är deras singel en klubbhit, men det har tagit dem evigheter att bli klar med låten, skrattar Olan. Singeln ingår i en ny serie som vi kallar för “Collaborations”, vilken kommer att innehålla totalt 5 släpp från bland andra Faulty DL och Frozen Point, och Hudson Mohawke och James Pants. Räkna med grym artwork där också, avslutar han.

Till stor del är All City Records ett nördigt frosseri i vinylformatet (Gilles Peterson-favoriten Fulgeance döpte sin singel till just “Revenge of the Nerd”), men skivbolaget är också ett beundransvärt exempel på motpolen till senare års kortsiktiga vinsttänkande och bråda musikkonsumtion. Det handlar i grund och botten om att stanna upp. Njuta av innehållet, begrunda formatet, fascineras av designen, fysiskt uppskatta materialet – och samtidigt rusa framåt i fråga om musikaliska utsvävningar och oväntade samarbeten.

På All City Records kliver producenterna fram i rampljuset; här har de möjlighet att leva ut sin experimentlusta i ett avslappnat klimat på ett lika älskvärt som nostalgiskt format.

Lyssna på Dibiase and P.U.D.G.E.s “Smoke it over”, här.

Lyssna på Om Units “Light grids”, här.

All City Records

Inriktning: Dubstep, drum’n'bass, hiphop, funk, latin och soul.
Format: Vinyl i 7″ och 10″-format, cd och dvd.
Butik: 4 Crow Street, Temple Bar, Dublin, Irland.

– När tåget kom in på stationen blev vi helt chockade – det snöade! I Uddevalla var det tio grader, och vi hade packat efter det. Jag hade typ, shorts med mig, säger Alexander Ferrer innan han väjer för en förbipasserande cyklist.

Under de senaste dagarna har Alexander hunnit med att göra press, äntligen skriva ett kontrakt med Baseline Music, varit med och mastrat Lorentz och M.Sakarias ”Lever min dröm” och spelat på Berns. Men han har också fixat med Stockholmslägenheten, dit han och Fanny Lyckman ska flytta så snart de skaffat jobb.

– Baseline, alltså Lorentz och M.Sakarias, hittade mig via min Myspace. Jag hade lagt upp lite grejer de tyckte lät bra. Jag var 17 år då, och jag hade inte hört mycket av dem innan, men när jag lyssnade på dem gillade jag det mycket och förstod att våra stilar skulle gå ihop.

Baseline såg potentialen i Alexander och de började samarbeta och lyssna in sig på varandra.

– Vi hade samma tankar i visionen om hur vi ville att r’n'b och hiphop skulle låta. Och häromdagen skrev vi alltså ett officiellt kontrakt. Och så festade vi lite efter det.
– Så igår mådde han lite sådär efter den kvällen, säger Fanny Lyckman.

Foto: Robin Haldert

I Sverige har många genom åren sett amerikanska hiphop- och r’n'b-texter i ett direkt samband med sjuka kvinnoideal och vansinnigt dyra bilar. Det stämmer inte.

Minns ni hur upprörda alla blev sommaren 2008, när Annah Björk i tidningen Stockholm City kritiserade hiphopens skeva ideal? Debatten blev så hätsk att man faktiskt missade hennes poäng; hiphop och r’n'b har en massa skeva ideal. Precis som pop- och rockmusik. Men man ska inte glömma att popmusiken är betydligt äldre och har skrivits av människor med betydligt fler möjligheter (de har i många fall varit exempelvis vita) och haft fetare bankkonton.

Alex beskriver det han gör som Newkid som “framtids-r’n'b”. Namnet avslöjar hans förhoppning. Det handlar om att hitta en poppigare ton, tyngre beats, och en betydligt mer realistisk syn på verkligheten. Och precis som när svenska hiphopartister började göra grime istället för crunk, gör Newkid tonårsrealism istället för att försöka försvenska den amerikanska drömmen.

“Jag minns att det fanns en tjej i min klass/Jag minns hennes hårfärg och jag minns hennes skratt/Jag minns att hjärtat bulta när jag frågade chans/Hon blev helt röd om kinderna/Jag minns hur det var på mellanstadiediscot/Jag var för cool, stod mot en vägg med min zingo/Jag och mina boys stod där hela kvällen tills hon/Bjöd upp mig till tryckare.”

Ur Newkids version av Alphavilles ”Forever young”.

Alexander förtydligar att han inte tycker om att bestämma genre, han menar att det kommer att bli fel om man måste stänga in sig i en viss sorts musikstil.

– Man kan inte göra en svensk version av amerikansk r’n'b. Det måste ju låta fånigt. ”Make love to a thug”, vad skulle det bli, ”Älska med en förbrytare”? Jag vill skriva om saker som jag och mina vänner gör, saker jag tänker på. Saker som händer i mitt liv.

Resultatet blir lite som att befinna sig på ett disco i en småstad. Känslan av billig varmkorv, CK One-parfym och en inhyrd rökmaskin.

– Tänk att skriva svenska texter med samma typ av känsla som amerikanska. Det kommer ju bara bli snuskigt och fel. Och att göra en video med en fet bil, som man egentligen hyr. Jag vägrar att göra det, det skulle kännas så fel. Jag skriver ju om kärlek också. Men jag är alltid nära mitt eget liv.

Alexander Ferrer var femton år när han skaffade sin första mikrofon.

– När jag var yngre brukade jag följa med på min mammas gospel. Överlag är jag nästan besatt av röster. När jag tycker om en låt lyssnar jag mycket på a cappella-versionen, det ger mig mycket inspiration.

– Men jag är också imponerad av Kanye West-skivan ”808s and Heartbreak”. Att Kanye ändå vågade. En respekterad (detta var innan MTV video awards, och hela Taylor Swift-historien / författarens anmärkning) hiphopartist som plötsligt gör en fantastisk popskiva. Man ska våga göra nya saker, trots att det är oväntat. En annan artist jag verkligen tycker om är Drake.

Drake har ju också blivit hyllad för att ha lite annorlunda texter?
– Ja, de är fantastiska. Och han var inte kopplad till ett skivbolag när han släppte sitt mixtape.

Ditt mixtape fick mig att tänka mycket på The-Dreams ”Love Hate”.
– Jag har hört det förut faktiskt! Men jag har faktiskt aldrig fastnat för The-Dream, han har en gnällig röst! Men han är ju en jättebra låtskrivare, så kanske får jag ta och lyssna på hans första skiva igen.

När man väl lägger märke till staden omkring, blir den så mycket mer intensiv. Fanny tar emot reklamblad i ingången till köpcentret Ringen. Det är halva priset på drop in-klippning. Alexander låter en äldre dam gå förbi strax utanför Ringvägens busshållplats. Hon stannar upp, han gestikulerar artigt att hon kan passera innan honom. Först då fortsätter hon, och han skyndar efter sitt sällskap.

När kommer skivan?
– Någon gång nästa år!

När under 2010?
– Haha. Jag svarar inte på det! Jag har dåliga erfarenheter av att släppa datum sådär, det skjuts alltid upp och så blir folk irriterade. Mitt mixtape sköts ju upp två månader.

Var det jobbigt att det inte släpptes innan Jay-Z-skivan läckte? Med tanke på att du spelat in din r’n'b-version av Alphavilles ”Forever young” innan du ens visste att han skulle släppa en låt på just det beatet?
– Ja! Den ”Forever young” som jag gjort, den är jättegammal. Jag hade varit sugen på att göra den ett tag, men ingen av producenterna jag talade med nappade. De sa bara att det skulle bli sliskigt att göra om en sådan klassiker. Alla har hört av sig till mig nu efter och ångrat sig! Men jag hittade en gammal karaokeversion av den. Och så körde jag bara.

Fanny bryter in.

– Alex är egentligen väldigt blyg. När människor som träffar honom för första gången frågar vad han gör säger han ungefär ”jag jobbar extra med musik.”. Jag tycker han ska säga ”jag är artist!”, för det är han ju faktiskt! Men han vill inte låta som att han skryter.

Newkid

Är: Alexander Ferrer

Ålder: 18 år

Mixtape: Newkid On The Block släpptes tidigare i höst.

Myspace