Så enkelt kan det vara, men vi ska nog inte anklaga Lil Wayne för populism. Publiken skrek säkert lika högt kvällen efter i, typ, Düsseldorf. För det här är Da Drought 3-Lil Wayne: ”säljer om några månader en miljon skivor på en vecka”-Lil Wayne, faktiskt-världens-bästa-rappare-Lil Wayne. Han finns överallt, inte minst hos mig.

Längre bort i spektrumet av mitt musiklyssnande vid samma tidpunkt finns Ben Hudson, en brittisk 29-åring som ingen vet vem det är. Men han och hans band The Library sticker ut som en av tio ”favourite underground Myspace acts” som Kanye West har valt ut på Myspace i egenskap av något slags gästredaktör. Mr Hudsons musik tar mig direkt i besittning.

Jag har nyss flyttat till Paris och tusen tankar irrar runt varje dag. Nytt land, ny stad, nytt språk, ny boendesituation. Och ett ansträngt distansförhållande ovanpå allt. Det är underbart och svårgreppbart. Men Mr Hudson & The Librarys debutskiva ”A tale of two cities” från 2007 sätter saker i perspektiv, det blir något konstant att återkomma till. Närmast kommer låten ”Everything happens to me”.

Mr Hudson kastar upp ett silverrep av melankoli, virar runt min fot och drar mig sakta nedåt mot marken.

Att Hudson själv har nämnt influenser som just Ella Fitzgerald, Chet Baker och Billie Holiday i samma andetag som André 3000, Phoenix och Dizzee Rascal, känns knappast som koketterande med en ”öppen musiksmak”. Snarare en fullt logisk historieskrivning som föregår musiken han själv gör.

Innan ”A tale of two cities” producerar Ben Hudson under flera år hiphop och grime i Birmingham. Det hörs i musiken han gör som Mr Hudson: det är beats som ligger i grunden och om han inte samplar själv ser han till att hacka upp bandmedlemmarnas instrument och röster (men pianot lämnas alltid orört och rent). Körsångerskan Joy Joseph är oumbärlig i det hela. Men framförallt trummorna har ett tydligt hiphopdriv, även i gitarrballader som ”Cover girl”.

Texten i ”Cover girl” kan diskuteras. Den handlar om en kvasigenusmedveten vit riddare – eventuellt släkt med Bruno Mars – som klumpigt rider in och ska rädda en stackars hjälplös flicka från patriarkatets snäva ideal. Hon kanske inte är någon omslagsflicka men hon är minsann fin som hon är!

Texten tar emellertid en vändning när Hudson just i slutet ändrar refrängen till ”I’ll never be a gentleman, just facing facts, my face isn’t right. You’ll never want a gentleman, when you’ve seen me in this light.” En naiv förhoppning: idealen finns överallt och tränger oss alla, kom igen så släpper vi dem.

Och sådär håller det på genom ”A tale of two cities”. Substantiella texter över varierade, spännande poplåtar. Omedelbart attraktiva. En aktuell referens är Frank Ocean. Också hos honom finns en grund av hiphop och r’n'b som gärna övergår i rena poplåtar. Frank Ocean gjorde dessutom på sin ”Nostalgia, Ultra” en version av Mr Hudsons ”There will be tears”.

Mr Hudson värvas kort efter Kanye Wests Myspace-utnämning till att jobba med honom på vad som skulle bli ”808s & Heartbreaks”. Där hjälper han till med att sjunga, komponera och skriva några av skivans starkaste låtar. Framför allt ”Street lights” – som om The Radio Dept. flugits in till Kanyes Honolulu-studio en regnig dag.

Mr Hudson börjar sen rusta inför nästa album, ”Straight no chaser” (2009), nu som soloartist. Kanye West tror på sin nyfunna musa: ”I believe Mr Hudson has the potential to be bigger than me, to be one of the most important artists of his generation”.

Mr Hudson svarar genom att försvara West när hans användande av auto-tune på ”808s & Heartbreaks” ifrågasätts: ”I’ll definitely use A LOT of auto-tune on my album”, säger han i en livechat med sina fans. Den första singeln släpps samma månad som ”808s & Heartbreaks”.

Det fina med ”There will be tears” är dels den utsökta auto-tunen som flätas in och ut i flera stämmor. Dels den uppgivna texten som destilleras i den lakoniska refrängen: ”There will be tears, I have no doubt. There may be smiles, but a few. And when the tears have run out, we’ll be blue, blue”.

Men kanske framförallt är styrkan det på ytan simpla, upphackade, lite brusiga beatet, de repeterande mollackorden. En engelsk ung man som sjunger om kärleken i fyra nyanser av grått. Mr Hudson gjorde James Blake tre år innan James Blake. Till och med upplägget i videon liknar det i videon till ”The Wilhelm Scream”.

Resten av ”Straight no chaser” är tyvärr långt ojämnare än James Blakes debut och bleknar i synnerhet bredvid ”A tale of two cities”. Det finns ytterligare ett par bra spår, som ”Stiff upper lip” och ”Central park”, men ”There will be tears” tornar upp sig omöjligt högt bland dem alla. Mr Hudsons uttalade mål var att göra en simplare skiva än ”A tale of two cities”, med mer direkta pophits. Men mest låter det ängsligt och lite förvirrat.

I dag då? Mr Hudson fortsätter att arbeta med Kanye West och olika projekt på Wests bolag G.O.O.D. Music (där Hudson också har kontrakt). Han har hjälpt till att skriva någon Kid Cudi-låt här, något med Big Sean där. Annars tas han mest fram i rampljuset för att emulera Alphaville och Sandra Richardson/Cassius så att det ska låta bättre än en uppskalad sampling. Ett deppigt öde för en så potent popmusiker, men hopp finns. Hudson har berättat att han jobbar på sitt tredje album där han vill ha ett mer engelskt och smutsigt sound, ”so that you’ll have to get the Hoover out after you listen to it.”

Han blir nog aldrig större än Kanye West, inte en av sin generations viktigaste artister. Men han förtjänar bättre än att ses som ”killen som sjunger på den där töntiga Jay-Z-låten”.

Eftersom nästan all rap som är bra mår bäst av att lyssnas på genast, eller åtminstone samma kalenderår, pratar Sanna, Petter och Hugo lite om vad de lyssnat på 2012. Det är lite upp och ner med den musiken helt ärligt men den är ju ny i alla fall.

Petter berättar hur han löser situationer när han märker att han vill lyssna på musik som egentligen är från förra året och samtidigt bestämt sig för att inte lyssna på något som är så gammalt.

Men 2012 har ju inte varat så länge, så Vad blir det för rap? fortsätter istället att prata om rap-subgenren bounce (även sub-subgenrerna sissy bounce aka fjoll-stuns och bounce’n'b aka r’n'stuns).

Lyssna er vidare om ni vill veta vem av talarna som har mest erfarenhet av att (försöka) dansa till bounce? Eller om ni undrar om det är Sanna, Hugo eller Petter som har för vana att köra bil till bounce? Slutligen berättar Petter om vad han lyssnade på för musik/rap när han var 14 år.

Utöver att det är det första avsnittet 2012 är det här första gången ett avsnitt spelas in någon annanstans än hemma hos Onda.

Nästa avsnitt hoppas Vad blir det för rap? vara tillbaka i Rågsved där vi hör hemma.

Vi finns på Internet! Till exempel Facebook, Tumblr och Twitter.

Följden blir att när årsbästalistorna kommer har man plötsligt hundratals låtar och skivor att lyssna in sig på. I mitt fall innebär det oftast att jag struntar i alltihop, eftersom det ter sig som ett övermäktigt arbete. Varför inte göra en januarilista? Då kan de som är intresserade av den musik man bevakar hinna lyssna på det man rekommenderar utan att känna sig helt utmattade. Här följer därför januaris bästa hiphopvinyl.

Först och främst måste jag åtgärda ett misstag på min årsbästalista. Eller helt enkelt lägga till en skiva jag glömde när jag skrev den. Det handlar om ”The lost kron-i-kulz EP” av Beyond da order. Vinyl Addicts (www.vinyladdicts.net) kallade denna duo, vars enda officiella släpp var ”Red enuff EP” från 1994, för ”Brooklyn’s best kept secret”.

Bland fans av så kallad ”random rap” är de dock ingen hemlighet. För ett par år sen bytte ”Red enuff” ägare ett par gånger för mellan 150 och 200 dollar. Tidigt 2011 släppte så holländska Wayback records ”The lost kron-i-kulz”, som består av material inspelat året innan ”Red enuff”. Skulle man beskriva soundet med tre ord finge man låna PMD’s gamla låttitel ”Ruff, rugged And raw”.

Mest rugged är nog inledningsspåret ”Time 4 ya squad 2 move”; en låt lika energisk, berusande och stenhård som M.O.P.s debutsingel ”How about some hardcore?” (också från 1993). Vissa purister tycker kanske att M.O.P.s singel bör få fortsätta regera 1993 i ensamt hardcoremajestät, men den här EP:n bevisar återigen att hiphophistorien ständigt måste skrivas om.

Den 27 december, precis innan 2011 tog slut, men efter att de flesta årslistor var publicerade, släppte Redefinition records K-defs LP ”Night Shift”. LP:n har bara åtta spår. Alla är korta (hela albumet är bara strax över 20 minuter långt) och de flesta av dem är helt instrumentala. Men låt inte detta lura er att det här musik gjord, eller ämnad att avlyssnas, i förbifarten.

Marley Marls gamle adept, den legendariske 90-talsproducenten K-Def, sysslar inte längre med adrenalinpumpande gatu-anthems av den typ han gjorde i gruppen Real live i slutet av 90-talet. Musiken på den här LPn är i stället eftertänksam, perfektionistisk och utmejslad i minsta detalj med ett kärleksfullt handlag. Med skivan följer linernotes skrivna i samma anda som på en gammal BluenNote-skiva. De förklarar att musiken är gjord nattetid och tänkt att fånga nattens stämningar och atmosfärer.

K-Def bygger på samplingar från olika välkända skivor och lägger därefter, precis som den yngre kollegan Oddisee, lager på lager av andra samplingar och liveinstrument ovanpå dessa för att lyfta fram dem i ett nytt melodiskt ljus och sammanhang. Inte sedan Pete Rocks ”PeteStrumentals” 2001 har jag hört ett så genomarbetat, varierat instrumentalalbum. Man blir så glad i sitt gamla hiphopfinsmakarhjärta!

De till synes enkla beatsen öppnar sig som kinesiska askar vid varje lyssning. Efter ett tag tänker man ”såhär har jag ALDRIG hört en virveltrumma/vibrafon låta förut!”. Innan man bestämmer sig för om skall köpa LP:n kan man provlyssna på alla spår på här, men det här är musik som förtjänar att höras på skivtallriken.

Ett album jag listade under ”tyvärr ej på vinyl” i min årskrönika var Rasheed Chappells ”Future before nostalgia”. Nu finns denna skiva äntligen att beställa på vinyl och intar därmed en förstaplats bland årets hiphopalbum, där den troligen kommer att stanna ett bra tag.

Alla låtar är producerade av house- och hiphopräven Kenny Dope (Masters at work) och det hörs tydligt. På motsvarande sätt som i MAWs houseproduktioner kombinerar Kenny Dope här en mängd klassiska element och ingredienser från 80-talets och det tidiga 90-talets hiphopmusik med samtida teknik och ett hypermodernt, luftigt och riktigt vackert sound.

Dope har sagt att han länge velat göra det här albumet, men att han bara väntade på rätt MC. Till slut hittade han Rasheed Chappell från New Jersey. Som en ung Nas kombinerar Chappell lek och allvar, teologi och gatuslang, klädinköp och politik till synes utan ansträngning. Hans trygga, nasala stämma lånar sig lätt och ledigt till en mängd olika flows och BPMs. Från den långsamt filosoferande ”Theology of war” till den snabba, Big daddy Kane-doftande ”Break loose”.

MOOD är inte den mest kända hiphopgruppen i världen, men troligen den namnkunnigaste från Cincinatti, Ohio. De nådde en bredare hiphoppublik med sitt album ”DOOM” från 1997. Skivan gästades av bland andra Talib Kweli och Hi-Tek som i samma veva slog igenom stort på skivbolaget Rawkus.

Via denna omväg nådde så MOOD ryggsäckspubliken i New York och hela världen med sitt album i allmänhet och med den klassiska, Nina Simone-samplande låten ”Karma” i synnerhet. Men då hade de redan spelat in musik lite i skymundan länge.

1994 släppte man tolvan ”Verbal Stampede”/”Hustle On The Side”, som sedermera blivit en svårfunnen dyrgrip bland samlare. Båda låtarna från den tolvan finns tillsammans med outgivet material från samma tid med på ”Hustle on the side EP” som ska vara färdig senare i januari. För den som gillar det lite mörkare, i dubbel bemärkelse underjordiska indie-soundet från 1993-94 bör denna EP stå högt på önskelistan.

Själv föll jag pladask första gången jag hörde just ”Verbal Stampede”, med sin hypnotiskt vaggande basgång, sin samplade sagofarbrorröst och rapparnas virtuosa flyt.

Sist, men inte minst: ingen lista över samtida hiphop utan Outdoorsmen! Näst efter Action Bronson är nog Meyhem Lauren gängets mest populära medlem. Hans överlägset största hit, graffitihyllningen ”Got The Fever”, har legat på youtube i över ett år, men släpps på skiva först nu. Den omges av andra Meyhem-favoriter som ”The Silk Shirt Ambassador” och ”Ray Lewis” på ”The Total Meyhem EP”, som också ska vara leveransklar i slutet av januari.

Meyhem ger intryck av att vara den mest godmodige medlemmen i Outdoorsmen och har exempelvis inte smutsat ner sig i någon twitterbeef. Men oroa er inte, hans tematik är den klassiska: Flushing, graffiti och en till synes oändlig kärlek till POLO Ralph Lauren-kläder. Precis den humörhöjare man kan behöva i den mörka senvintern!

Det avslutande spåret på Aleks Manoj­lovićs debutalbum “Inte längre fiender”, den åtta minuter långa sjävbiografin “Fruängen”, börjar med sång av Henderson. Han sjunger “Crying, but no one asks why”. I original heter Hendersons sång “I’ll be understanding”.

Några sekunder senare rullar Aleks ut sin livsberättelse. Den han inte alls vill prata om eller utveckla mer än vad han redan gör i spårets fyra verser. Det räcker ju med att veta att han bodde i Fruängen, där allting hände.

Första raden: “Flyttade hit när jag var typ sex år, Fredrika Bremers gata nummer 222…” Det som sedan följer är en rak men trasig historia om att växa upp och en historia om saknad.

Michael Henderson kan sjunga, som redan konstaterat. Det kan Aleks också –  men han kan också köra väktarbil. Under de två år som det tog att färdigställa “Inte längre fiender” jobbade han heltid om väktare. Numera kör han rondbil på dagtid (“man kollar skolor och så, det är ganska soft”) men tidigare arbetade han natt. Han kunde lyssna på utkasten till beatsen, oftast producerade av Mack Beats, i bilen.

– Du vet, jag är en fredlig människa och kan lösa det mesta genom att prata och möta människor med respekt. Det var mycket på grund av mitt jobb som väktare som jag kunde göra den här skivan.

Det var inte riktigt meningen att Aleks skulle bli väktare. Men han behövde ett jobb efter att ha blivit uppsagd från sitt tidigare arbete. Erbjudandet kom lägligt.

De flesta som jag känner har en ganska negativ inställning till väktaryrket?
– Innan jag började jobba där hatade jag fett på väktare, så när jag började blev det en omställning. Jag trodde att alla väktare var rasister, att de bara ville slåss och strypa folk typ. Många av mina vänner har blivit misshandlade av väktare, jag har själv blivit misshandlad. Så jag hade en dålig bild av väktaryrket. Men jag lärde mig ganska fort när jag började att man inte kan dra alla över en kam. Jag försöker se alla som människor.

“Inte längre fiender” är en debut men varje rad betonar att det här är den sista chansen. “Skrapar ihop det lilla jag har, försöker bygga någonting stort av mitt material, det känns som att det blivit 80-tal med MacGyver, det behövdes bara en spark så blev det fire” sjunger Aleks i det första spåret.

Det påminner om hur Petter för snart fjorton år sedan sparkade upp dörren för svensk hiphop med raden “bygger från grunden på all skit som har hänt, det är min tur nu, för vinden har vänt”.

Svensk R&B och soulmusik har aldrig fått samma ställning som svensk hiphop. Den har länge utgjorts av pastischer på den brittiska Northern soul-traditionen (som till exempel Veronica Maggios ”Måndagsbarn” – en rak, kärleksfull plankning av Larry Saunders “On the real side”). Eller så har den avfärdats som soulmusik för hårfönade tanter.

Ett avfärdande byggt på lika mycket på missförstånd som på en uttjatad kanon av gubbdrömmar (förresten finns det få som har så mycket vettigt att säga om musik som hårfönade tanter).

1992 släpptes Lisa Nilssons genombrottsalbum “Himlen runt hörnet”, med sånger skrivna av Mauro Scocco.

– Jag har aldrig gillat särskilt smöriga soullåtar, har aldrig kunnat viba på dem. Men Lisa Nilsson är inte smörig, hon är tung. Jag tycker hon har en jättebra röst och en fin känsla när hon sjunger. Utan att överdriva så låter hon clean rakt igenom, säger Aleks på ett fik i Midsommarkransen, strax utanför en av Stockholms tullar.

Jag frågar om han vill har något att dricka. “Nej, jag tar själv” säger han. Han känner personalen väl.

Finns det fler sådana sångare i Sverige tror du? Svensk soul har ju inte haft det största anseendet.
– Jag tror att det finns tusentals, de har bara inte kommit fram. Det är dags att det händer något, vi har väntat för länge. Så jag tror att framtiden ser ljus ut.

Aleks började, som många andra, att sjunga och spela redan som liten. I högstadiet uppträdde han på en av skolans kabareter med låten “Mecka i Mecka”. “Det var ganska opassande” säger han. Fast lärarna kopplade aldrig riktigt referenserna till hasch i titeln.

På Skärholmens ungdomsgård kom han i kontakt med Ison & Fille som repade på samma plats. Här någonstans såddes ett frö till inträdet i gruppen Highwon som innan Aleks gick med redan inkluderade namn som Ison & Fille, Sabo, Gurmo och Hoosam.

Aleks röst finns på flera av Ison och Filles produktioner – mjuk men aldrig slö. På “Från hjärtat”, fjolårets succélåt av Highwon med över 1.8 miljoner visningar på Youtube, sjunger Aleks med samma styrka som ett Concordeplan i refrängen:

”Ljusen är tända för dom som har lämnat/ vår plats så snabbt gud vad jag längtar / Jag lovar att bättras (trots allt!) /jag känner mig inte ensam / jag hoppas att vi träffas.”

Du har ju vid flera tillfällen kallats för “en svensk Nate Dogg”. Har du lyssnat mycket på honom?
– Ja, jag har lyssnat mycket på Nate. Han var den första som fick mig att känna “uoff… man kan ju sjunga utan att bara sjunga om tjejer”. Han har varit en stor inspiration för mig. När han gick bort kom det lite som en chock, han var ju väldigt ung.

Är det någon du har inspirerats av när du skriver texter?
– Nate har varit en sådan person. Men jag har valt att inte lyssna så mycket på hur andra gör sina låtar.

“Fruängen” har en väldigt rak berättelse. Hur lärde du dig att skriva?
– Alltså, jag vet inte. Det kom bara naturligt. Man försöker vara ärlig med sig själv. Det tog över ett år att skriva den låten. Jag tycker inte om att prata om den heller och vill inte säga mer än vad jag säger i låten. Jag vill inte skada någon jag känner.

I intervju efter intervju nämns Aleks “mörka år”, tiden innan han började arbeta på sitt debutalbum. Men han vill inte prata om dem. Där går en privat gräns. Men han kan inte låta bli att referera till dem, som att dra i en till synes nästan läkt sårskorpa.

– Jag skyllde min situation på andra. Jag hade lätt att peka på andra omständigheter som jag tyckte gjort att jag hade hamnat där jag hamnade istället för att peka på mig själv. När jag säger att jag var en “hatisk person” är det lätt att man får en felaktig bild: jag har alltid varit en glad person och har alltid haft lätt för att skratta och ha roligt i livet.

Vad är det för situation du refererar till? Var det jobbmässigt eller statusmässigt eller relationsmässigt, eller vad?
– Det är privat. Det är inte någonting som jag vill gå in på.

Väldigt mycket på skivan, inte minst “Fruängen”, upplevs som väldigt självupplevt. Men i ett av albumets skits hör vi en röst som säger “det här är en påhittad historia”.

– I slutet av “Meningen”, sången om den här tjejen som till slut blir lite för mycket, sjunger jag att hennes brorsa skulle mörda mig. Det är inte sant, det är en överdrift. “Skynda dig” är inte heller sann. Jag har inte velat fly landet och jag har inte utfört något rån. Det var viktigt att ha den rösten precis innan, för jag vill inte att unga människor ska lyssna och tänka “ah, han gjorde så eller han gjorde så”. Jag är väldigt mån om vad jag säger och vad jag gör.

– Men den visar fortfarande en sann känsla och beskriver kärleken i en ung ålder, du vet. När det är vi mot världen.

”All these MC’s wit’ they fancy names and games/I know from the heart that them not mean a thing” P.N.C.

1995: ett mörkt, snöigt hiphop-år klätt i Timberlands och stora hoodies. Mobb Deep, GZA, Showbiz & A.G., Raekwon och Group Home släppte klassiska album som gjorda för att ha i hörlurarna när man traskade genom snö och slask i vinande vindar. Men den kanske blåsigaste vinternattmusiken av alla skapades av Brooklyn-duon Smif N Wessun från hiphopkollektivet Boot Camp Clik och deras gudabenådade producenter Da Beatminerz.

Ännu idag är debutalbumet ”Dah Shinin’” omöjligt att värja sig emot. Djupa basgångar, sällan skådad stöddighet och trummor som ger skrubbsår. Men också blottade strupar, lojalitet, vänskapsband och finstämt melankoliska Roy Ayers-samplingar. Allt sitter som en Yankees-mössa neddragen till ögonbrynen.

Smif N Wessun har sedan dess gjort ytterligare fyra album och det vore bara tramsigt att påstå att något av dem ens kommer i närheten av debutens ikoniska status eller märkliga förmåga att borra sig djupt ner i lyssnarens medvetande. Kanske är det därför de senare skivorna är lite styvmoderligt behandlade och orättvist bortglömda.

Tek och Steele (som ett tag kallade sig Cocoa Brovaz, men nu gått tillbaka till Smif N Wessun) har nämligen alltid några riktigt bra låtar med på sina album. De har egentligen aldrig ”fallit av”. På lördag kväll uppträder de på Etablissemanget på Södra Teatern i Stockholm. Jag laddar med tio av mina personliga Smif N Wessun-favoriter.

1. P.N.C.
Hiphop blir inte bättre än såhär. Inte bara min favoritlåt av Smif N Wessun, utan också en av mina tio favoritlåtar nånsin. Jag ska inte börja förklara allt jag älskar med den här låten, för då blir jag aldrig klar. Allt är perfekt. Lyssna!

2. K.I.M. 2000
Bästa låten på ‘The Album’ från 2007. Magiska ackord och en djupt känd text direkt från hjärtat: ”Takin’ trips ‘round the world just to rap at shows/Kids say Smif N Wessun got classic flows/We scribe timeless diamonds/More than just rhymin’/Each line can be used as tools for survivin’…”

3. Mary J. Blige feat. Smif N Wessun: I Love You (Remix)
Ett av de absolut mest lyckade av 90-talets många samarbeten mellan R&B och Rap. Produktionen glittrar som en skyline, Tek och Steele briljerar på mikrofonen och Mary sjunger så att de hårdaste gun clappaz börjar gråta.

4. Wrekonize (Remix)
“Timbs all seasons/For ass-kicking reasons”. Och så den där Bill Withers-samplingen… Oavsett hur usel min dag varit kan den här låten och videon få mig att le.

 5. Bucktown
Som en signaturmelodi för Smif N Wessun och hela Boot Camp Clik. Saxofonsamplingen är enkel, men helt perfekt och trummorna ger dig hjärnskakning.

6. Reloaded
När albumet ”Reloaded” kom ut 2005 tog det mig ett par timmar bara att komma förbi sida A. Jag tror att jag tog om titelspåret, som inleder sidan, sju-åtta gånger. Hela låten andas: “De är tillbaka!”

7. Pete Rock & Smif N Wessun: Monumental
Världens bästa Pete Rock har producerat albumet ”Monumental” som släpptes tidigare i år. Titelspåret förenar tradition och framåtblickande på ett subtilt, men mycket uppfriskande sätt.

8. Stand Strong
Stå stark är precis vad du kommer att göra med den här klassiska låten i ryggen!

9. Bucktown USA
Denna anthem ligger på andra albumet, ”The Rude Awakening”, som Tek och Steele släppte 1998 under namnet Cocoa Brovaz. En perfekt låt att ha i hörlurarna på tunnelbanan. Men du kommer inte att kunna låta bli att nicka med i takten!

10. P.N.C. 4 Life
Låt dig inte luras av titeln. Det här är inte en dussinlåt från något mixtape, utan en av Smif N Wessuns vackraste skapelser. ”This dat goose bump music, right here…”.

Lägg märke till skorna. De är uniformens viktigaste komponent och de berättar för oss att en ny tid är här.

Kom ihåg RUN DMC:s Adidas utan snören, Västkustrapparnas Chuck Taylors, Tragedy Khadafis Suede Pumas (som han respektfullt tar av sig innan han knäböjer mot Mecka), Mobb Deeps Timbaland-kängor, Ghostfaces och Raekwons klassiskt eleganta Wallabees, Jay-Z:s bländande Air Force Ones och Lil B:s smutsiga Vans.

I ASAP Rockys fall: Adidas-modeller med vingar och märkliga benknotor som jag aldrig hade sett förut men som jag nu ser överallt, och Raf Simons och Rick Owens. Märken som jag tidigare aldrig hade hört talas om men som nu etsat sig fast.

Det var ett genialiskt sätt att slå igenom på.

De första recensionerna upprepar att Rocky inte är ”New Yorks räddare”. Han är ingen ny Nas eller Jay-Z på så sätt att han inte är en superlyrical vetenskapsman som uppdaterar formulan från den förra generationen, så som de nämnda gjorde med arvet från Kool G Rap, Big Daddy Kane och LL Cool J.

Men vem bryr sig? Detta är den mest relevanta rap du kan lyssna på för tillfället. ”Peso”, ”Wassup”, ”Leaf” och ”Demons” är låtar som definierar 2011.

ASAP Rocky föredrar att blanda läsk med hostmedicin och jaga märkliga hipsterbrudar framför att svettas i timmar över sina texter – en förutsättning för att New Yorks stolta lyricisttradition ska föras framåt.

Han är, precis som Snoop, för cool för att bry sig men har likt honom så mycket karisma och känsla för beats och hooks att det spelar mindre roll (emellanåt önskar man dock att en D.O.C. kunde ha hjälpt till att skruva åt raderna tajtare, för hans swagger slirar tillsammans med hans rader… och det där Bone Thugs-flowet gör nog New York-rappare som inte heter Biggie Smalls bäst i att hålla sig borta från).

”Live Love ASAP” är till hälften fantastiska kompositioner och till hälften högkvalitativt utfyllnadsmaterial. Det handlar mycket om att röka weed och sippa lean. Och även om låtar som den battle raps-hektiska ”Brand New Guy”, den lärorika ”Houston Old Head”, den programförklarande ”Leaf” och den samtidigt känslomässigt härjade och kallt skrytsamma ”Demons” är mer genomtänkta textmässigt, så är det i slutändan produktionen som är behållningen.

De högsta topparna står Clams Casino för (minus den oinspirerade ”Bass” – de borde slängt på ”Uptown” istället och nog skulle den oförklarligt borttagna ”Grippin Woodgrain” ha avslutat skivan istället för den halvtrista ”Out Of This World”).

Clams Casino är gamets för tillfället största talang, här levererar han några av sina finaste beats hittills. Han inleder passande med den bombastiska ”Palace”, men tyvärr matchar inte Rocky de stora gesterna till fullo. Då är den Lyle-producerade ”Brand New Guy”, där han kickar jalapeño fram och tillbaka med Los Angeles-talangen Schoolboy Q över ett lika grandiost beat, mycket roligare att återkomma till.

Det blir mycket Houston- och Tennessee-inspirerat. Men som helhet ligger soundet närmare Cloud Rap, den löst avgränsade stil som Clams Casino har utvecklat tillsammans med främst Lil B och Main Attrakionz. Det är nerknarkat och långsamt, med djupa, effekttyngda ljudbilder.

Även den förut okände producenten Soufein3000 rör sig i samma landskap på ”Get Lit” och ”Acid Drip”. Lil B är närvarande både som uttalad och outtalad referens medan Main Attrakionz faktiskt tittar förbi på Clams Casino-producerade ”Leaf” (eller ”Take 1″ som den hette på deras ”808s & Dark Graps II”). Tillsammans med “Demons” är det mixtapets bästa spår.

ASAP Rocky ligger exakt rätt i tiden: ljudbild, kläder, affärsmodeller, nätvaro, beats, fotografer, gästverser – allt faller perfekt på plats runt honom. Han är inte Jesus och ingen ny Rakim, men ändå ljusår före de som tidigare fått epitetet “New Yorks hopp” – Vado, French Montana, True Life, A-Mafia, och alla andra – och hans debut är mycket roligare än Saigons nostalgiskt välkammade messiaskomplexalbum från tidigare i år.

Enligt trettioårsteorin tar det tre decennier för en tendens att återkomma i populärkulturen, och nu har rap nästan helt och hållet återvänt till en tidsperiod som inriktade sig på extravaganta kläder, relativ bögighet, sångblandad rap och swag-överdoser (har du sett ett foto på The Furious Five, eller pumpat en låt med The Crash Crew på senaste?). Men kom ihåg: 1982 anlände också ”The Message” och ”Planet Rock”.

”Live Love ASAP” är inte den perfekta debuten likt ”Illmatic”, ”Only Built 4 Cuban Linx” eller ”Doggystyle” – men här behöver å andra sidan inte någon karriär slösas bort på att försöka återskapa det fulländade förstlingsverket. Fältet ligger öppet. Harlem sitter på tronen, och det ska bli mycket intressant att se hur detta den svarta kulturens historiska centrum ritar om kartan till framtiden under de närmaste månaderna.

Lars Flysjö skriver i vanliga fall för bloggarna Brytburken och Livsformer.

En av det senaste årets största kontroverser, åtminstone inom hiphopen, är Kreayshawn, V-Nasty och White Girl Mob. Kreayshawn behöver knappast en introduktion i dagsläget: hennes singel ”Gucci Gucci” närmar sig i skrivande stund 24 000 000 tittningar på Youtube. Yep, tjugofyra miljoner.

Som över en natt blev den 22-åriga musikvideoregissören från Oakland en internetsensation, och de stora skivbolagen inledde en blodig kamp om vem som skulle få äran att signa denna nasala och smått galna rappare. Columbia vann och Kreayshawn jobbar nu med sitt debutalbum samtidigt som hon kör ett hårt PR-race med intervjuer på löpande band.

Kreayshawn beskrivs ibland som en vit Nicki Minaj, antagligen på grund av att hon – precis som Nicki – tillför hiphopen något nytt, samtidigt som hon verkligen ser helt galen ut. Men det finns en väldigt viktig skillnad mellan Kreayshawn och Nicki:

Nicki är en sjukt bra rappare, Kreayshawn är på sin höjd medelmåttig.

Och så var det det där med kontroverser. Kreayshawn har sedan ”Gucci Gucci” kom ut anklagats för att kopiera och exploatera svart kultur. Hon har en estetisk framtoning som förknippas med svarta kvinnor, men Kreayshawn är vit och därmed tolkas det hon gör utifrån andra ramar och regler. Det är fett klurigt att som vit tjej i Sverige försöka tycka något om detta. Men jag ska ändå ge det ett försök.

Förutom det påstådda exploaterandet har Kreayshawn också anklagats för rasism. Det grundar sig i att V-Nasty, Kreayshawns syster och en av medlemmarna i White Girl Mob, frekvent använder det så kallade N-ordet, något som uppenbart är tabu. Både Kreayshawn och V-Nasty har hävdat att i Oakland kan minsann vem som helst säga n-ordet till vem som helst – i Oakland ser man nämligen inte hudfärg på samma sätt som på andra platser i världen.

Men, tänker jag då. Om Kreayshawn inte ser hudfärg, varför kallar sig hon och V-Nasty för just White Girl Mob? Varför pratar hon om ”white girl swag” i upprepade intervjuer? Varför beskriver hon sitt tjejgäng som ”det finns en av varje sort, en vit tjej, en asiatisk tjej, en tjej med crazy hårfärg, vi är som Bratz-dockorna”?

Uppenbarligen ser hon hudfärg.

Många har reagerat starkt på Kreayshawn och tagit avstånd från henne och hennes musik. Iggy Azalea, en annan vit kvinnlig rappare, har fått ett delvis annorlunda bemötande.

Iggy, som ursprungligen kommer från Australien, har också nått status som internetfenomen genom sitt mixtape ”Ignorant Art” och framförallt låten ”Pu$$y”. Överallt jämförs hon med Kreayshawn och trots att jag ogillar att kvinnliga rappare alltid ska mätas mot varandra tänkte jag nu trampa i klaveret.

Iggy har som australiensare kritiserats för att exploatera amerikansk rapkultur, en kritik som liknar den Kreayshawn också utsatts för. Men i Iggys fall handlar det inte bara om hudfärg utan även om nation.

Iggy verkar jävligt trött på att prata om ras. Samtidigt påpekar hon i intervjuer att hiphopen är en svart och mansdominerad kultur. Hon menar att vita killar får plats, eftersom de kan relatera till machodelen av hiphopen och att svarta kvinnor får plats för att de kan relatera till hudfärgskomponenten – men att det inte riktigt finns plats för en vit kvinnlig rappare.

Delvis har Iggy en poäng, men samtidigt har hon omfamnats något enormt jämfört med Kreayshawn. Med största säkerhet beror det på att Iggy är en mycket bättre rappare. Punkt.

(Kreayshawn har också utsatts för stark kritik från många hiphopfeminister eftersom svarta kvinnor i princip är helt frånvarande i hennes videor. Iggy däremot omges enbart av svarta kvinnor i sin Pu$$y-video).

I kommentarsfält påpekas att Iggy kan rappa hur mycket som helst om sin pussy och det är uteslutande supercoolt. Men när svarta tjejer gör detsamma anklagas de för att vara för slampiga och för att iscensätta gamla stereotyper om svart kvinnlig sexualitet som ”djurisk” och mycket starkare än vita kvinnors fina och kyska sexualitet.

Men trots den kritiken verkar det ändå råda någon sorts konsensus kring att Kreayshawn/V-Nasty/White Girl Mob är fake och exploaterande medan Iggy är cool, en bra rappare och nyskapande. Iggy anklagas inte i samma utsträckning för att hora ut svart kultur och hon anklagas framförallt inte för att vara rasist.

Vilket är konstigt. På låten ”D.R.U.G.S.” rappar hon ”I’m a runaway slave… master” samtidigt som hon i musikvideon gör en gest som antyder ett lite slött piskrapp. Jag tänker att om Kreayshawn ska ställas till svars för att hennes syrra använder N-ordet, något som hon själv inte gör, så ska fan Iggy ha lite kritik för att hon säger att hon är en runaway slave.

Hade Kreayshawn använt samma runaway slave-line hade totalt twitter-ramaskri utbrutit.

Inom all typ av hiphop, oavsett avsändarens hudfärg, kön, sexualitet – WHATEVER – uttrycks och skapas bilder av ras, maskulinitet, femininitet, heterosexualitet, begär och klass. Tyvärr blir det lättare att diskutera de här bilderna när avsändaren är någon som avviker från hiphopens norm, när avsändaren alltså inte är en svart amerikansk heterosexuell man. Ibland blir det kritik, ibland blir det idel hyllningar.

Kanske handlar skillnaderna i bemötandet av Kreayshawn och Iggy på något diffust sätt om klass och genre? Iggy rör sig lite mer inom någon sorts hipster-rap med starka influenser av dansmusik. Kreayshawn gör mer traditionell rap och har fått förmånen att jobba med Snoop Dogg. Iggy drömmer om att jobba med Kanye West, ser ni skillnaden?

När Iggy ska prata om hudfärg och hiphop säger hon välformulerade saker som framstår som genomtänkta. När Kreayshawn ska prata om samma sak framstår hon som ignorant, för hon lyckas liksom inte vara lika diplomatisk.

Egentligen ville jag bara skriva om Iggy Azalea. Jag ville försöka förstå hajpen som brutit ut kring henne. I en perfekt värld skulle Iggy och Kreayshawn kunna existera sida vid sida och ingen skulle bry sig om att jämföra dem bara för att bägge är vita tjejer. Men vi lever inte i en perfekt värld.

För att vara två ganska okända kvinnliga rappare har både Iggy och Kreayshawn på relativt kort tid fått extremt mycket uppmärksamhet och en stor del av den uppmärksamheten kommer av att de är just vita tjejer och därmed inte ”borde” göra hiphop.

Att båda två uttrycker att de inte vill prata om hudfärg blir på så vis något paradoxalt, för hade Kreayshawn och Iggy varit svarta hade de inte nått lika stor framgång. Jag vet, det låter cyniskt och hemskt, men jag kan tyvärr inte undvika att bli provocerad: För varje Iggy Azalea finns minst 100 andra kvinnliga rappare som rent objektivt är duktigare och bättre men som bara kan drömma om samma genomslag som Iggy fått.

Av debatten att döma framstår det som att världen aldrig hade sett en vit kvinnlig rappare innan Kreayshawn laddade upp sin första Youtube-video. Det är som att tjejer som Tairrie B, Eternia, Persia, KC Lyn, Princess Superstar, Dessa och Lady Sovereign aldrig existerat.

Snackar vi hipster-rap så finns ju både Amanda Blank och Uffie, och en av tjejerna i FannyPack var väl vit? Vi kan räkna i all evighet men jag tänker att den allra bästa vägen ur det här är att först och främst fokusera på hur bra och nyskapande en artist är – men frågan är om man kan vara nyskapande enbart genom sitt kön och sin hudfärg?

Alltså, don’t get me wrong. Iggy Azalea är en grym rappare, långt ifrån den bästa jag hört men ändå bra. Kreayshawn kan vara grym men kan också vara fruktansvärt dålig. Men jag önskar att bara en liten del av all den tid och energi som läggs ned på att lyssna på och tycka saker om Iggy och Kreayshawn kanske kunde läggas på andra hårt arbetande rapkvinnor som Diamond, Reema Major, Angel Haze, Chella H, Lady, Rapsody, Kelow, 3D Na’Tee, Chacity, Audra The Rapper, Gloss Da Boss och Allie Baby, för att bara nämna ett fåtal.

Vi kommer aldrig nå rapjämlikhet om bara en eller ett par kvinnor åt gången tillåts vara på toppen, kom ihåg det.

Andra album lurade i bakgrunden: The Smiths första album, Madonnas “Like a virgin” och Run-D.M.C:s debut (alla släppta tio år tidigare). Om Aaliyahs debutalbum “Age Ain’t Nothing but a Number “ influerade 2004 års musik låter jag vara osagt – men 2011 hörs Aaliyahs självbetitlade tredje album, utgivet sommaren 2001, i varje anonym lovestep-singel som sipprar ut på internet. Aaliyah själv dog för exakt tio år sedan.

Glömdes hon bort? Nej, i dag är Aaliyah överallt. De platser som definierar musiken 2011 – Stay Glued, Indie-R&B, Throw me away – sprutar ut musik som står i direkt tacksamhetsskuld till trummorna i albumets inledande “We need a resolution”, den centrifugartade refrängen i “I refuse” och den midnattsballad som är “I care 4 U”.

Ändå handlar det fortfarande om det monster som är “Try again”. Släppt som singel ett år innan ”Aaliyah”. Refrängen bygger på ett ordspråk av britten William Edward Hickson:

”‘Tis a lesson you should heed:
Try, try, try again.
If at first you don’t succeed,
Try, try, try again.”

Låt ingenting stå i vägen för det du vill ha. “Try again” börjar som en marsch. De första raderna (lånade av Eric B. & Rakim) träffar lyssnaren i magen, kaxigt formulerade av en producent och artist som vet att de skapat en klassisk singel.

Sedan brakar Timbalands produktion igång: den låter industriell på ett sätt som påminner om såväl ånglok som den mest kromade framtid. Det är fascinerande hur en sång – då definierad som det mest moderna vi kunde höra – fortfarande låter som att den hade kunnat släppas i morgon. Tio år inom popmusiken brukade ju vara hundra rockår. Men “Try again” verkar stå utanför sådant där.

Kunde hon ha blivit ännu större? Det hade rimligen stått mellan de nästan jämngamla Beyoncé och Aaliyah. 2001 var Aaliyah 22 år och hade makten att rita kartorna själv. Då hade hennes karriär redan pågått i sju år. Det är hisnande och påminner  om hur R&B-sångerskan Tammi Terrell under 1960-talet släppte några av den tidens absolut bästa singlar – och spelade in tre duettalbum med Marvin Gaye – innan hon 24 år gammal dog av en tumör i hjärnan.

Aaliyah satte sig på morgonen den 25 augusti 2001 tillrätta i ett Cessna 402B-plan från Bahamas på väg till Florida som en av världens då mest begåvade R&B-artister. Det är ofta något man bara säger, men för henne låg världen öppen som ett ostron. Piloten Luis Morales III var inte godkänd som pilot för den överlastade flygplanstypen. Planet kom aldrig fram.

Runtom och på rad stod helt andra musiker. Popmusiken vände unisont bort blicken från den amerikanska R&B:n i och med släppet av The Strokes första album. Under flera år hette rockmusiken alltid “The” i förnamn. The Kills. The Coral. The White Stripes. Det var, ärligt talat, inte så himla roligt. Eller så fanns bara ölhävarrave levererad av Audio Bullys.

Det är viktigt att komma ihåg att den musik som Timbaland producerade, det blytunga cement som utgjorde grunden till både Missy Elliott och Aaliyahs bästa singlar, för tio år sedan var svårt vrickad. Den befann sig på topplistan, men var fortfarande vrickad. Till sin form hade Timbaland mer med Einstürzende Neubauten och jazz att göra än med den blanka skit som Aaliyah tävlade mot. Vi kan rita en punkt vid Timbalands fötter, dra ett blyertsstreck mot The Knife, låta det cirkulera mot Robyn. Sedan kan vi dra ett streck rakt ut mot de yttersta marginalerna (eller spjutspetsarna) av dagens popmusik. Det är där som Aaliyahs röst bara fortsätter att eka.

I dag har de som var tonåringar när “Try again” släpptes egna musikkarriärer. Många av dem växte upp med Aaliyah, TLC och Destiny’s Child. Framför allt: det handlar inte längre om nödvändigtvis ”svart musik” eller ens sådana som bara har haft “R&B” eller “hiphop” som ett udda specialintresse. 1990-talets och det tidiga 2000-talets hiphop och R&B har ärvts av de flesta samhällsgrupper.

Går det ens att tänka sig dagens musik utan Aaliyah? Svaret på den frågan är nej.

Aaliyah går igen. Den som vill kan förstås avfärda alla dagens långsamma edits av Ciara som hipster-R&B. De kan kalla en köpstark grupp människors ofamnande av The Weeknd som könslös posering. De kan kalla No Kids falsetter för falska. Mer intressant: det är inte beatsen som har ärvts, det är rösterna (beatsen är fortfarande alldeles för raka för att kunna vara släkt med Timbaland).

Annars kan man, som The Guardians Alex Macpherson, hävda att de musikskribenter som omfamnar The Weeknd “inte har fattat R&B”. Men det är förstås en falsk hållning (och att Alex Macpherson sällar sig till en muppig Pet Sounds-hållning på betald arbetstid är värt en helt egen text).

Lämpligt vore att komma ihåg att det – inte minst i Macphersons Storbritannien – finns en mycket gammal tradition av att omfamna R&B och placera den i en ny kontext. Kanske behöver jag påminna honom om The Action eller Rolling Stones?

Ingen slarvar lika hårt med historieskrivningen som den konservative. Och framför allt: det finns en lång tradition av att i popmusikens utkanter använda just den breda R&B:n till sina egna syften oavsett om den utkanten stavas Wigan Casino eller stayglued.tumblr.com.

Ytterst handlar det fortfarande – precis som alltid – om kvalitet. Timbaland befann sig med Aaliyah på toppen av sin egen förmåga. Han stod på K2 och tittade ned på de andra medan han och Aaliyah Dana Haughton tillsammans definierade modern popmusik.

Aaliyah är död. Åren efteråt producerade Timbaland både Timberlakes “Sexy back” och Jay-Zs “Dirt off your shoulder”, men de omkullkastande idéerna var färre. Det är inte jag som säger det, han har sagt det själv:

”She was like blood, and I lost blood. Me and her together had this chemistry. I kinda lost half of my creativity to her. It’s hard for me to talk to the fans right now. Beyond the music, she was a brilliant person, the most special person I ever met.”

Han hämtade sig riktigt aldrig, Timbaland. De Eric B. & Rakim-samplade raderna från “Try again” som jag nämnde i början är som ni redan vet några av 00-talets mest klassiska: “It’s been a long time, we shouldn’t have left you without a dope beat to step to”. Well, ingen lämnades övergiven. Det beatet ringer fortfarande i 2011 års bästa musik.

Vi kunde inte bry oss mindre, på väg mot Hultsfredsfestivalen 2007 med kulmattor i ryggen och T-Pains ”Bartender” som nu bor i alla plastpaneler och får dem att skaka oroligt. Repeat, repeat, repeat. Vi sjunker in i den varma syntetiska melodin varje gång, stänger ögonen så de påminner om sömniga katters. Som om honung täcker väggar och tak.
Andra gånger, rätt ofta faktiskt, vrålar vi med i Akons jättetöntiga och ljuvliga gästvers om hur han sladdar runt med sin dyra bil och ska ligga med en tjej ”on top” precis som hans hits på singellistan.

Det är en sådan låt som liksom fasar ut all annan musik för en tid. Vi lyssnar knappt på några artister som spelar på festivalen – trots att vi är unga och ”musikintresserade” och därför vanligtvis hopplöst anala med vad som ska lyssnas på när och var, inget får lämnas åt slumpen. Inget ”Vi borde förbereda oss (sic) inför Pet Shop Boys lite, deras ”Actually” ska tydligen vara en klassiker!”. ”Bartender” tar oss i besittning, vi blir som råttor i hjärnexperiment, låten vår glädjeknapp som vi trycker på om och om igen. Och igen.

Det var mitt första möte med T-Pain och han har varit svår att ogilla, ens tveka inför, sedan dess. Albumet som ”Bartender” ligger på –  ”Epiphany” –  tog över min sommar kort efter låten och cementerade honom snabbt som en personlig favorit. Genom genuint bra låtar  så klart – ”Backseat Action” med Shawnna om att ha sex på alla möjliga sätt i och på en bil, uppriktiga och molokna back in the days-balladen ”Time Machine” och tidiga slowdancehiten ”Buy U a Drank (Shawty Snappin’)” bland andra – men det är något med T-Pain i sig som alltid gjort honom så sympatisk.

Han är större än sina låtar och album –  något som inte minst märks i de konstanta gästspelen. Hans bidrag till andras låtar, utöver formeln av melodiskt sockrade, övertända refränger och eggande snabb rap består av de personliga, roliga och originella rader han plockar fram. Lita på att Kanye Wests ”Good Life” hade blivit en rätt kall och tråkig skildring av framgång utan en trind T-Pain som tjoar ”And now my grandmama ain’t the only girl calling me baby!”.

Men T-Pain ses lite som clownen i modern popmusik: katten som drog in autotunen på topplistorna – den ultimata indikatorn på att här kan ingen själ hämtas. Det här är inte Äkta Musik utan en produkt. Och visst stämmer det på många artister i T-Pains kölvatten som ängsligt hakat på vilken trend det än är som säljer, alls utan den finess med vilken T-Pain tillämpar autotune (han hyrdes för övrigt in av Kanye West inför hans ”808s & Heartbreak” som just autotunekonsult).

Sedan finns låtar som ”Suicide”, en dov dramatisering om någon som just fått HIV av sin flickvän och hur han sedan hanterar det. Tankarna cirklar runt honom som gamar medan han super i dagar och gömmer sig i sitt sinnes vrår. Produktionen ekar ihåligt och kusligt medan T-Pain sjunger – just fine utan autotune, för övrigt – med ”lala”-partiet i en gäckande lekfull melodi:

”’Cause I done came to the end of the road
Now I’m in the mirror like:

Lalala lala la lalala (suicide)
Lalala lala la lalala (suicide)
Lalala lala la lalala (suicide)”

Även hans alias, på ytan bara ännu ett artistnamn utan mening som låter lite fräsigt, står i själva verket för ”Tallahassee Pain”. Faheem Rasheed Najm, som han egentligen heter, säger sig ha upplevt mycket smärta när han växte upp i Tallahassee, Florida. Vid 20 års ålder hade två av hans vänner dött och hälften av dem hamnat i fängelse. I ”Keep going” sjunger han (återigen utan autotune) om sitt numera lyckliga familjeliv med hans fru sen åtta år och deras tre barn: ”I never knew this would happen, and if you knew ’bout my past you would see why It’s a miracle”.

Men det här handlar inte om att försvara T-Pain som auteur, som någon som faktiskt skapar musik som betyder något. Just låtar som ”Suicide” och ”Keep Going” är sällsynta i hans katalog. Nej, det handlar om att uppvärdera musiken som kan betyda något på andra villkor än när en text börjar lösa upp ens hjärtas fogar, när en gitarr är så skickligt spelad i en så rörande melodi att något litet alltid vaknar i ens bröst då den spelas eller när någon sjunger så vackert det bara går, rösten spricker lite och det strålar varmt och snabbt över hela ens hud.

Ett av den bleka stockholmsvårens mest euforiska ögonblick för mig var på Reisens hotellbars trånga dansgolv när två dussin människor höjde glas och händer och hojtade hejdlöst med just T-Pain när han på toppen av sin absoluta lungkapacitet proklamerar:

”All I do is win, win, win, no matter what
Got money on my mind, I can never get enough
And everytime I step up in the building
Everybody hands go up!

And they stay there, and they stay there, and they stay there
Up, down, up, down, up, down
‘Cause all I do is win, win, win
And if you goin’ in, put your hands in the air, make ‘em stay there.”

I dagsläget är det just där musik betyder som allra mest för mig. På ett dansgolv fyllt av folk som just börjat le utan att tänka på hur de ser ut och för sig. När musiken har – med hjälp av vin, öl, drinkar och what have you – luckrat upp den sista biten av änglsan och osäkerhet och alla bara skiner. Någon står på ett bord.

DJ Khaled och hans vänners ”All I Do Is Win” handlar inte om något annat än att vinna, att man är bäst i hela jävla världen och kan göra vad som helst. Läser man texten rakt upp och ned  känner man ingenting. Men det är också lite av poängen: det finns basgångar, trummor och melodier som när de gifter sig med en uppblåst text som den i ”All I Do Is Win” ingjuter liv, vilja och glädje från hälarna upp till skallen. Som inget annat. Och det bekräftas gång på gång av alla andra brinnande ögon runtom en. Vi går upp i låten och det finns inget annat just i det ögonblicket. Den gemenskapen är svårslagen.

Poängen är inte att texten inte är viktig för sån här musik utan hur texten framförs. T-Pain, med hans inneboende livsglädje som alltid bär sig ut i rösten, tar mig dit varje gång. Vad han än sjunger eller rappar om. Allting bara klaffar när han är med, ibland enbart när han är med (Snoop Doggs xanaxvers på ”All I Do Is Win” hade till exempel gärna fått ersättas av en till refräng, eller tystnad).

Hur musiken än låter stämplas den alltid av hans uppenbara kärlek till den. Singellistornas hovnarr ler lurigt, dansar och sjunger mot solen som om all Tallahassee pain är ett minne blott.

T-Pains senaste mixtape,”prEVOLVEr the Mixtape”, går att ladda ner gratis här.

Pussy made of gold from Throwmeaway at Letsmix.com.

1. ”Hands” – Lady
”Jag älskar Lady. Först tyckte jag att hon var störig, men nu har hon gnällt sin väg in i mitt hjärta. Älskar att låten handlar om att hon slåss utan redskap.”

2. ”Where They Do That At” – K. Michelle
”Extremt lovande r’n'b-artist som släpper debutalbum i år, uppbackad av R. Kelly. Kan helt klart axla Mary J. Bliges real talk-mantel. K. Michelle har gjort många låtar om mäns våld mot kvinnor och berättat om sina egna erfarenheter av våldsamma relationer, och jag älskar när tjejer gör r’n'b om allvarliga ämnen.”

3. ”Make It Raee’n” – Angel Haze
”Helt klart den bästa remixen av Travis Porters ‘Make It Rain’. Haze är en av de mest lovande unga rapparna just nu, hon är dessutom extremt öppen med sin bisexualitet. ‘Make It Rain’-remixen handlar om att sexa upp tjejer.”

4. ”Father” – Reema Major
”Också ung och mycket lovande rappare. Reema Major är 16 år gammal, vilket är svårt att tro. Hon är väldigt duktig och levererar med ett stort, brett och djupt innehåll. Hon känns liksom ganska gammal, bland annat har hon släppt ett mixtape där hon rappar över gamla 90-talsklassiker. Framförallt har hon texter, flow och närvaro som om hon rappat i hela sitt liv.”

5. ”Why U Tell Me That” – Ms. Jade feat. Lil’ Mo
”Kanske en av de låtar jag lyssnat allra mest på, någonsin. Den perfekta breakup-låten, med oneliners som ”I should have known not to ever fall in love with a whore”. När Lil’ Mo sjunger ”you toyed with my teenage years and my womanhood” får jag gåshud.”

6. ”Celebrities” – Lore’l
”Lore’l, Shakedowns första dam, gör en version av Biggies ‘Dreams’ och rabblar rappare hon skulle (eller inte skulle) ligga med. Extremt rolig, tex: ”ain’t no drink in the world gettin’ T-Pain ass”. Lore’l släpper ett nytt mixtape inom kort, också en tjej att hålla ögonen på.”

7. ”Baby If You’re Ready” – Doggy’s Angels feat. Latoiya Williams
”Snoop Doggs supertjejgrupp, som tyvärr inte blev så långlivad. Extremt tråkigt, gruppen bestod av tre väldigt duktiga rappare. ‘Baby If You’re Ready’ är en väldigt svängig låt plus att Latoiya Williams är ytterligare en tjej som det borde gått bättre för. Egentligen är jag lite självdestruktiv med mitt eviga letande efter bortglömda/förbisedda hits. Jag kan liksom inte låta bli att tänka på hur mycket musik vi gått miste om när talangfulla människor kickats från skivbolag och aldrig fått några andra chanser. Jag tar det liksom personligt…”

8. ”Forever” – Rasheeda
Jag hatar visserligen Drake, men när Rasheeda, som är en av mina favvorappare, tar sig an hans ‘Forever’ blir det svinbra. När jag hörde hennes remix första gången satt jag och gapade i en evighet efter att hon rappat ”first name boss, last name bitch”. Genialiskt.”

9. ”You Know Who I Am” – Nina B
”En låt fullspäckad med extremt rolig hashtag-rap. ”Better Bow Wow – learn how to act”. ”Fuck em all – Kat Stacks”. ”Whats crackin’ baby – no Bobby Brown”. Också en väldigt lovande rappare. Kolla även in hennes remix av ‘Racks’ (AKA världens bästa låt)”

10. ”Circles” – Travis Porter
”Blev tvungen att kvotera in några killar. Jag älskar Travis Porter, så mycket talang, så gulliga, så roliga. Travis Porter är den perfekta rapgruppen, de är liksom sjukt duktiga utan att någonsin bli gammel rap-tråkiga. Det känns som att de är väldigt seriösa med sin musik, men att de ändå inte tar sig själva på så stort allvar. Travis Porter verkar helt enkelt ha så jävla kul, och därför är det extremt kul att lyssna på dem. ‘Circles’ är en väldigt gullig låt om att tvingas göra slut med en tjej, och att veta att det är ens eget fel.”

Sanna Berg driver också bloggen Pussy Made of Gold.