Men en sak har vi gemensamt. Vi är båda trummisar.

2013 släpper Questlove sin självbiografi Mo’ Meta Blues: The world according to Questlove. I boken berättar han om sin uppväxt i början av 1970-talet i ett hem fullt av musik. Pappa Lee Andrews är inbiten skivsamlare med en stor vinylsamling. Rock, soul och folk studsar mellan husets väggar. Mamma Jacqueline Thompson har en bakgrund som modell och dansare.

När föräldrarna bestämmer sig för att återuppliva pappans doo wop-band från 1960-talet, får Questlove hänga med. Han växer upp på vägarna och får se artistlivet på nära håll. En sen kväll på ett hotell i Buffalo stöter han på sina idoler i Kiss och får deras autografer. Questlove är i sjunde himlen och är bara åtta år!

Jag har stora förväntningar på Mo’ Meta Blues. Jag hoppas att den ska ta mig till högre nivåer. Allra helst vill jag att den tar mig från Örtomta, ett litet samhälle på drygt 100 invånare med en kyrka och en skola där jag gick mina första skolår. Att jag får en bekräftelse på det jag länge känt – att jag inte är en vanlig kille från östgötaslätten utan någon annan. Dessutom har jag en lucka att fylla i mitt musikkunnande. Jag kan inte så mycket om hiphop. Men med The Roots så fattar jag lite av det som sker. Musiken är jazzig, alternativ och framförs på rockinstrument. Jag kan relatera till det, tror jag. Att Questlove är trummis är i alla fall något jag verkligen kan känna igen! Igenkänning är viktigt för mig.

Questlove träffar sin musikaliska själsfrände, rapparen Tariq ”Black Thought” Trotter, i high school och tillsammans bildar de The Roots några år senare. Mitt i berättande listar han album som haft avgörande betydelse för hans musik. Det är skivor som Songs in the Key of Life med Stevie Wonder och It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back med Public Enemy. Från dag ett är Questloves liv format av musik.

Jag läser och vill känna mer än vad jag gör. Men boken tar tid. Jag tar med den när jag hälsar på svärföräldrarna i Höganäs. Den följer med när jag och Sofie åker på semester i Slovenien. Jag träffar mamma i hennes stuga utanför Södertälje och är noga med att posta en bild på boken på instagram. Jag lägger den på ett utebord, bredvid en kopp kaffe. Bordet är av trä och ytan har blekts av väder och vind och har en genuin patina. Det är ett bord som gör att oavsett vad man placerar på det så ser det ÄKTA ut.

Jag lägger upp bilden med texten ”Kaffe, Questlove och Börje Salming på radion.” Bilden får 11 likes.

Questlove inleder sin självbiografi med en intervju med sig själv, även om det är oklart vem som ställer frågorna och ger svaren. Mail mellan medförfattaren och bokens redaktör om hur det är att arbeta med Questlove finns med. Det är stilistiska grepp som är oväntade. Vissa sidor har fotnoter som är längre än brödtexten. Varje perspektiv ska med. Men för mig blir det bara ännu jobbigare. Jag kämpar med läsandet men kommer ingenstans. Det är hopplöst!

Jag vill ju veta allt om det som skrivs. Jag vill lägga varje artist, låt och person som varit involverad i Questloves liv på minnet. Jag vill göra dem till mina. Det är ju detta som ska fylla mitt kunskapshål. Men tiden går och det börjar sjunka in att Mo’ Meta Blues kanske inte är en bok för mig. Hur mycket jag än drömt om att kunna säga att Questlove och jag har mycket gemensamt eftersom vi båda är trummisar, så kan jag inte det. Det är en jobbig insikt.

Lyssnar jag verkligen på The Roots? Eller låtsas jag bara att jag gör det? Jag älskar förvisso ”Here I Come”, en tung och oemotståndlig hiphopsalva från 2006. Och jag har ett The Roots-album, Phrenology. Men jag kan ärligt talat inte nämna ett enda spår från skivan.

En av höjdpunkterna för Questlove är hans möte med Prince. Det sker på ett rullskridskodisko som megastjärnan anordnar efter en Grammygala. Prince dyker upp på festen kl 02 på natten. Med sig har han en stor väska som han öppnar framför Questlove. Den innehåller ett par rullskridskor med inmonterade ljus som lyser upp när han glider fram över golvet. Prince åker rullskridskor lika bra som han sjunger, enligt Questlove. ”Roller-skating at Prince’s party was cool. Watching Prince roller-skate was cooler” skriver han.

Jag läser och har aldrig känt mig så mycket som en kille från Örtomta.

Leslie Tay gör r&b på svenska. Han är en av de artister som under de senaste åren tagit ett steg från den tätbefolkade svenska hiphopgenren för att utforska vad som finns vid sidan av. Tillsammans med Babak Azarmi från artistkollektivet Respect My Hustle har han startat You Meh. Ett produktionsteam där även Cherrie, producenten Amr Badr och Malmöbaserade Kristian Florea ingår.

Visionen är att bygga upp en ny r&b-scen i Sverige. En scen som inte plikttroget följer sina influenser och förebilder från USA utan som vågar ta egna initiativ.

Leslie Tay växte upp på Sevedsplan i stadsdelen Sofielund i Malmö. I Stefan Bergs dokumentär Leslie – killen som kommer att glänsa från 2008 får man följa Leslie under hans tonårstid. En kille med adhd som är rastlös och stökig i skolan och som när en stor kärlek till hiphopmusik. Som producerar eget material och som har planer på att släppa ett album.

Men tonåren gick över i vuxenår och Leslie stannade inte i hiphopen. Han tog sig vidare och hittade ett mer eftertänksamt och intimt tilltal. 2014 kom första singeln »Vems fel«. Och i mars i år släpptes debut-ep:n 12 år. Det är två släpp där musiken är nedtonad och blå. Leslie sjunger om vänner som det gått snett för, familjerelationer och egna upplevelser med ett rakt och precist bildspråk. Han sjunger om sitt ursprungs gator i låten »Sofie« där saknaden till kvarteren i Sofielund målas upp i en trånande och stark hyllningssång.

Leslie Tay bor i dag i Stockholm. Han arbetar med sin egen musik tillsammans med You Meh-kollektivet i två studios på Hornsgatan. Han testar låtidéer, skriver texter, spelar in, kastar och spelar in nytt. Allt med målet att jobba framåt och bryta ny mark. Att »chocka Sverige« som Leslie Tay beskriver processen.

Hittills har arbetet resulterat i en fin cover av Norlie & KKV:s »Ingen annan rör mig som du« som Leslie gör tillsammans med Cherrie. Och i augusti kom mixtejpet Skisser & SMS, en samling med utkast och idéer av en låtskrivare som metodiskt prövar sig fram. Som sitter på gyllene melodier och tankar för ett album men som inte vill forcera något i arbetsprocessen.

Leslie har inte bråttom, han vet hur betydelsefullt det är att ge det kreativa tid och utrymme.

Var kommer titeln på ditt mixtejp, Skisser & SMS, ifrån?
– Låtarna som är med på mixtejpet skulle egentligen inte ges ut. Tanken var att jag skulle jobba med dem och att de skulle hamna på mitt album, men de passade inte in. Vissa av låtarna var skrivna till andra artister. Jag hade suttit på dem så länge så jag tänkte att de måste ges ut.

– SMS-delen i titeln handlar om mina relationer till tjejerna runt omkring mig.

Är det en omskrivning för relationer du haft och har?
– Alltså, låtarna handlar väldigt mycket om tjejer så det blev så. Det var inget jag tänkte på när jag gjorde dem.

Tycker du att sms är ett bra sätt att kommunicera på?
– Ja, det finns ju inte så många sätt att kommunicera på mer än att ringa och messa. Så det blir ganska många mess, speciellt på kvällen.

Har texter dykt upp när du messat?
– Ja, absolut. Det kan vara allt från att jag får ett mess från en tjej till någonting som någon säger till mig och som triggar mig att anteckna det eller skriva något i själva messet.

Har du exempel på någon text som du skrivit på det sättet?
– På mixtejpet är det mest mina tankar från mess som inspirerat till vissa grejer. Men på albumet är det lite mer åt det hållet, att texter är tagna från själva messen.

Foto: marguerite.se

Du har ett väldigt eget sound, din r&b är långsam och dämpad. Hur kommer det sig att du har valt den stilen?
– Ärligt talat så känns det bekvämt för mig att ha det soundet. Det är sättet som jag valt att uttrycka mig på, det kommer naturligt. Jag skriver ganska mycket musik till andra artister som inte alls liknar det jag gör själv. Men min musik låter som den gör för att det ska funka för mig att sjunga och framföra den och kunna stå bakom den.

Din musik är ganska melankolisk, håller du med om det?
– Ja, det gör jag.

Var kommer det ifrån?
– Jag tror att hela min grind och min bakgrund, från dokumentären till att jag rappat i ett tidigt skede och uppträtt – att jag verkligen fått ta in så mycket svensk musik som möjligt och se vad som fattas – det har tagit mig till där jag är i dag.

Du släppte ep:n 12 i mars i år. En av mina favoritlåtar på ep:n är »Sofie«. Hur mycket handlar den om Malmö och stadsdelen Sofielund?
– Den låten är helt kopplad till Sofielund. När jag skrev den utgick jag från vissa tankar som jag hade några år innan låten kom till. Det var väldigt starka känslor som jag hade när jag var som mest borta från Sofielund.

Vad var det för tankar?
– Jag har mycket historia i Sofielund. Att jag hade lämnat stadsdelen och inte var hemma lika mycket som jag brukade gav mig skuldkänslor och jag kände också en stor saknad. Samtidigt växte jag.

Du växte av att vara ifrån Sofielund?
– Precis.

Känner du det nu också när du bor i Stockholm?
– Ja, väldigt mycket. Jag växer varje dag. Det är svårt att sätta ord på det men processen, allt i musiken och hur jag växer som människa för mig längre bort från Sofielund.

Känns det naturligt för dig att gå den vägen?
– Ja. Sofielund kommer alltid att vara en del av mig. Men den människa jag är i dag är så mycket mer än en pojke från Sofielund.

Nu befinner du dig i Stockholm och arbetar i studion. Hur ser dagarna ut?
– Jag går upp vid klockan 11.00, ringer några samtal och kollar mina mail. Jag har ofta några sessions i studion inbokade. Antingen till mitt album eller till Cherries album. Jag möter upp Amr Badr, som är husproducent i You Meh som jag driver tillsammans med Babak Azarmi. Jag börjar att spela in eller så kör vi från scratch och jobbar på någonting som kan chocka Sverige.

Så du jobbar både med eget material och skriver låtar till Cherries album?
– Jag hade nog uttryckt det som att vi jobbar med hennes album mer än att jag gör låtar till det, för hon skriver material själv också.

Det är ett samarbete mellan er två?
– Ja.

Skriver du åt några andra artister?
– Ja, en del men jag vill hålla det hemligt tills det släpps. Man vet aldrig när och hur saker och ting kommer att släppas men det kommer att bli bra. Det kommer att dyka upp tracks.

Hur är det att arbeta med en producent och att vara i studion så koncentrerat som du är nu?
– Det är faktiskt väldigt chill. Jag vet vad jag vill få fram i studion och jag är väldigt bekväm med de jag jobbar med. Vi vet vad vi vill göra med den svenska r&b-scen som vi i You Meh håller på att ta fram. Det är inte så att vi alltid vet vad som ska göras på plats utan vi följer det vi gjort hittills och så kommer allt naturligt.

Ni har ett gemensamt mål som ni inte behöver prata om så mycket, det bara finns där?
– Exakt. Vi försöker hitta en vibe i studion. Vi har kanske hört en låt med ett fett sound och så försöker vi hitta ett reverb med samma karaktär och så tar vi det därifrån. Jag tror faktiskt att vi kommer att chocka Sverige. Det är en helt ny grej som vi jobbar på. Just nu jobbar vi bara framåt.

Kan du säga något om musiken på ditt album? Kommer man att känna igen saker som liknar det du gjort tidigare eller är det mesta nytt stilmässigt?
– Det kommer att finnas med vissa element utifrån mig som artist, men man kommer att höra att mycket har hänt sedan jag började släppa min musik. Jag har växt och utvecklats. Jag använder ett lite annorlunda språk på albumet som är mer Leslie i dag till skillnad från EP:n som representerade Leslie då och mixtejpet som bara är »Leslie skriver musik«.

Hur startades You Meh? Kan man se det som en skivetikett?
– Nej, det är inget skivbolag. Det är ett produktionsteam och en musikförlagsverksamhet. Det startades då Babak och jag träffades och pratade om hur vi skulle kunna jobba vidare med hela den här r&b-grejen. Då hade vi redan börjat arbeta med Cherrie och Amr Badr. Vi pratade om hur vi skulle maximera r&b-scenen och samtidigt ha ett namn bakom det. Nu jobbar vi även med en artist som heter Kristian Florea från Malmö. Han har gjort en låt med Ozzy som heter »Malmö Stad« (som är utgiven på Stress album Playlist 2, reds anm.). Han är en av våra artister under You Meh och vi jobbar på nytt material med honom.

Vad har ni för vision för den svenska r&b-genren?
– Vår tanke är att det ska släppas mer svensk r&b där det känns som att det finns en scen. Inte att någon bara släpper en r&b-låt och sedan blir det inte mer än så. Vi vill att det ska växa fram fler artister. Gärna att jag är med på något hörn också, men att det viktiga är att inspirera fler till att göra riktig r&b och inte kopiera det som görs i USA. Att det känns originellt och svenskt – r&b på svenska.

Saknas det en scen för r&b i Sverige?
– Inte nu när jag och Cherrie gör vår grej. Men den kommer att växa mycket mer efter att vi kommit ut med våra releaser.

När är ditt album tänkt att släppas?
– Jag ändrar mig hela tiden så jag vet faktiskt inte. Just nu fokuserar jag på att få ihop hela grejen. Men jag tror att albumet kommer att släppas nästa år.

Är du perfektionist och gör grejer som du kastar för att sedan göra nytt?
– Jag hatar att erkänna men jag är faktiskt det. Men det handlar mer om att om jag skriver en låt i dag kommer jag fortfarande att gilla den om 2-3 månader. Men då kanske projektet är mer präglat av en låt som jag skrev efter det, i ett senare skede.

I takt med att det dyker upp nya grejer så påverkar det musiken som du redan har skrivit?
– Yes. För varje projekt försöker jag ha ett ämne, att Leslie är inne i en zone här och att han är inne i en annan zone där. Det kommer att märkas när albumet kommer ut, att jag har varit inne i olika faser på alla mina släpp. Det kommer att ge en annan känsla när alla låtar presenteras tillsammans på skivan.

Du är en av hiphop- och r&b-artisterna i Sverige i dag som använder mycket dialekt i texterna och i din sång. Du använder ofta ord som »maj« och »daj«. Är det naturligt för dig att göra det?
– Ja, det är ingenting som jag överdriver. Jag tycker själv att jag inte har så bred skånska men det hörs fortfarande och det är bra.

Du tonar inte ned dialekten utan du vill att den ska märkas i musiken?
– Ja.

Är det viktigt för dig att det ska vara så?
– Ja, när jag gör min egen musik i alla fall. Allting som kommer kommer naturligt så det vore konstigt om jag hade en annan dialekt. Men om jag skriver musik till någon annan så kanske jag använder »mig« och »dig« bara för att de ska fatta känslan som jag är ute efter.

Det känns som att det behövs mer dialekt i svensk hiphop och r&b. Joy är ju en annan artist som är bra på att använda sin dialekt.
– Ja, det är precis samma sak där. Det kommer naturligt hos henne. Hon har i och för sig kanske bredare skånska än mig men det är inget som är påtvingat.

Du nämnde tidigare dokumentären om dig, Leslie – killen som kommer att glänsa, från 2008. Vad har den betytt för dig?
– Jag tror att den har fått folk att förstå vad jag håller på med. Man får en viss förståelse när man ser i dokumentären att jag är väldigt passionerad i det jag gör. Att jag kommer att göra stora grejer.

Vad tänker du när du tittar tillbaka på dokumentären i dag?
– Att jag var en jävligt störig unge (skratt). Det är kul att kunna se sig själv när man var yngre och se hur mycket man har växt sedan dess. Samtidigt är det en påminnelse om att jag fortfarande har en lång väg att gå.

/

Leslie Tay på facebook.

You Meh.

Chester Raj Anand upptäckte musikproduktion vid sex års ålder när hans äldre bror introducerade honom för digitala ljudprogram som FruityLoops. Chester gick vidare till att bekanta sig med piano, keyboards och slagverk och så småningom började han att producera egen musik.

2011 släppte han sina första produktioner under namnet InfinitiRock. Något år senare grundade han artistaliaset RAJA i samband med ett skolprojekt. Han spelade in tre album med suddiga ljudexperiment, samplad hiphop-vinyl och lekfulla beats som gavs ut på Brooklyn-etiketten Astro Nautico.

Strax därpå utökade Chester namnet till Lord RAJA och våren 2013 släpptes första EP:n Rubies på Ghostly International. I december 2014 kom så debutalbumet, A Constant Moth. På skivan samlar Chester alla sina nyckfulla drag till en ljudlig upplevelse utöver det vanliga. Bass, ambient och techno samsas med Chicagorapparen Jeremiah Jae och en låt döpt efter den tyska arkitekten Gottfried Semper.

Lord RAJAs debut för tankarna till liknande excentriska musikhjärnor som Flying Lotus och Squarepusher. Men Chester har en känsla för de små finurliga detaljerna som är hans alldeles egen. Utöver det inkluderar hans artistskap även ett intresse för kompositörer som Iannis Xenakis och egendesignad elektronisk utrustning.

Jag skickade ett gäng mailfrågor för att ta reda på mer om Lord RAJAs musik. Men först ett geografiskt missförstånd.

Du bor i stadsdelen Red Hook i Brooklyn där du växte upp. Är det ett bra eller tråkigt område att bo i som musiker?
– Jag är från Red Hook och jag gillar att åka tillbaka dit när jag får möjlighet så att jag kan göra musik i skogen. Det är bra att komma bort från staden ibland och leva ensligt och väsnas i skogen. Det finns ett Red Hook i Brooklyn men det Red Hook som jag kommer ifrån ligger i Hudson Valley. Det är inspirerande för att det är tråkigt där. Jag antar att Vincent Gallo har samma uppfattning om Buffalo (där Gallo är född, reds anm.).

Du började att släppa musik under namnet InfinitiRock. Vilken slags musik var det?
– Det är ett namn som min äldre bror gav mig utan någon direkt baktanke. Den musiken liknade det jag gör som Lord RAJA på så vis att den var spretig. Men den var mycket mer samplingsbaserad och rotad i bitar som jag hämtat från hiphop-vinyl. Alldeles nyligen blev jag intresserad av elektroniska ljud från hårdvara och processorer. Förhoppningsvis kommer det att märkas på material som jag släpper framöver.

När startade du Lord RAJA?
– I oktober för två eller tre år sedan i samband med en uppgift i skolan. Jag gick i en hemsk sociala medier-klass och vi var tvungna att göra en marknadsföringskampanj om vilket ämne som helst utom oss själva. Jag hittade på aliaset RAJA och sade att han var en vän till mig som gjorde musik (jag ljög). Sedan bestämde jag mig för att släppa tre album fram till Halloween med titlarna Witch, Color och Red. Astro Nautico hjälpte mig att släppa dem och få in min fot på internet.

Du har sagt att du gillar »pirating analog sounds«. Vad är det?
– Begreppet »pirating analog sounds« var något jag nämnde i en telefonintervju med personen som skrev min biografi till Ghostly. Jag pratade om några specifika tillfällen. Jag har en Windows-laptop som jag kan vika ihop till en surfplatta och ett enkelt USB-ljudkort. En stor del av min sommar ägnades åt att jag gick omkring med denna utrustning i min ryggsäck och spelade in ljud med Ableton i hemlighet. Jag gick in i slumpmässigt valda skiv- och synthesizerbutiker och kopplade in utrustningen och spelade in utan att någon lade märke till det. Ett annat användbart knep är att skaffa en iRig (adapter till gitarr) till iphonen.

Tycker du att ljud med dålig kvalitet, som diffusa ljud, är bra källor att använda i din musik?
– Yeah, ljud med låg kvalitet kan vara intressanta. Jag har för mig att Clark sade något om att det finns en poäng med att sampla Youtube för att få lite cyberartad smuts i mixen. Jag vet inte. Jag är i alla fall ingen kille som strävar efter det hyperpolerade i mina produktioner.

Ditt debutalbum A Constant Moth släpptes i december 2014 på Ghostly International. Jag gillar titeln. Vad betyder den?
– Titeln handlar vagt om förändrade mänskliga lockelser och existentialism.

Musiken på albumet är en utmanande blandning av ambient, hiphop, footwork och bass. Hur skulle du beskriva det du försökte uppnå musikaliskt på skivan?
– Jag strävade helt klart efter ett utmanande urval av stilar eftersom jag blir uttråkad så snabbt. Även om jag fortfarande är ung så har jag gjort musik varje dag i mitt liv ända sedan jag var en liten parvel. Det är lätt för mig att bli uttråkad så jag tänkte att jag skulle experimentera med en del maxade angreppssätt på detta släpp.

Chicago-rapparen Jeremiah Jae bidrar med sång på låten »Van Go«. Hur startade ert samarbete? Kände du till honom sedan tidigare?
– Vi har arbetat tillsammans tidigare. Skivbolaget kom upp med idén. Jag älskar allt som Jeremiah gör.

En av låtarna på albumet, »Gottfried Semper«, är döpt efter den tyska arkitekten med samma namn som var verksam under 1800-talet. Semper ritade bland annat Dresdens operahus Semperoper och skrev om arkitekturens ursprung. Är du inspirerad av honom?
– Den låten improviserade jag fram på en Yamaha-synth. En rumskompis som jag hade vid den tidpunkten pratade hela tiden om Semper och det påverkade definitivt den musikaliska inriktningen på låten. Man kan säga att jag med låten ger en undermedveten komplimang till min kompis kännedom om denna intressanta karaktär. Nuförtiden tycker jag att det är svårare att improvisera på det sättet i min musik. Jag är väldigt glad att jag lyckades göra det i den låten och att min vän hjälpte mig att tänka på ett annat sätt.

Är arkitektur något som du inspireras av när du gör musik?
– Arkitektur är både matematiskt och kreativt. Musik är precis likadant. Det finns minimala angreppssätt och det finns maximala angreppssätt. Vi strävar alla efter att bli stora byggnadsmästare.

Om du hade förmågan och kunnandet att bygga vilket instrument som helst, vilket instrument skulle det vara?
– Förmodligen en violin. Eller mellotron.

/

Lyssna på A Constant Moth.

Ladda ned Lord RAJAs EP Rubies från 2013 gratis här.

Mer om Lord RAJA här och här.

Verserna var som vägda på guldvåg men ändå flera nyanser rikare än vad de flesta av Jiggas konkurrenter lyckats formulera dittills under sina karriärer.

I år har Kumba M’bye upprepat den bedriften, med den enda skillnaden att hon lyckats göra på en singel vad Jay-Z gjorde på ett helt album. Låten »I staden« brinner från första till sista sekund när Kumba skriver sin livshistoria mellan varje rad av smärta och triumf.

Singeln är, bland mycket annat, Kumbas elegi över uppväxten i Landskrona. En stad där hon begravt vänner, bevittnat skottlossningar på nära håll och sett svarta pengar byta händer. När Kumba rappar att »kvinnojouren var de första som fråga hur jag mår« träffar den mig med pardonlös kraft.

Men det är också berättelsen om en resa från förtvivlan till lycka. Till tillvaron i Stockholm där hon i dag tillhör en av hiphop-Sveriges mest uppmärksammade stjärnskott med ett införskaffat skivkontrakt som bevis.

När vi nu börjar summera år 2014 är det lätt att se hur Kumba M’bye gjort en av årets främsta svenska singlar, kanske också den allra bästa.

När man lyssnar på din singel så känns det som du sprängt in hela ditt liv där.
– Det har du rätt i (skratt). Jag funderade över hur mycket jag ville utelämna av mig själv. Det var väldigt svårt. Men det kändes som att jag fick ur allting jag ville säga och att den här låten blev lite som en dagbok för mig. Eftersom jag varit med om väldigt mörka år i mitt liv så kände jag »nu ska jag få ut det här och sedan släpper jag det«. Men jag gjorde också låten för att andra ska kunna lyssna, ta till sig och känna igen sig i den.

Så man kan se  »I staden« som ett bokslut över den tiden i ditt liv?
– Ja, det kan man faktiskt göra. Jag nämner i låten att »tänk om världen kunde bli ljusare som mitt liv« och med det menar jag att jag är en mycket mer lycklig människa som har lämnat allt det där dåliga bakom mig och verkligen börjat om på en ny kula.

Hur var det att växa upp i Landskrona?
– Jag bodde visserligen i Rosengård fram till dess att jag gick andra året på lågstadiet men jag säger att jag är från Landskrona för att jag är uppväxt och bott flest år där. Men alltså, Landskrona har alltid varit stökigt, folk har gjort lite som de vill. Att växa upp där har varit på både gott och ont. Man har sina vänner där och jag trivdes i området Pilängen där jag är uppväxt. Men så var det mycket dåliga saker som hände också, mina vänner blev skjutna, det var mycket grupperingar och så.

Apropå Landskrona – var det där du började rappa?
– Nej, det har alltid funnits musik runt mig i alla år. Jag har haft vänner som själva varit artister så jag har hängt mycket i studios under min uppväxt. Under början av 2000-talet skrev jag mycket texter på engelska men då visste jag liksom inte hur man skriver en vers eller refräng. Jag hade ingen aning utan klottrade bara på ett A4-papper (skratt). Fast jag lärde mig efterhand. Men det var inte så att jag släppte några låtar. Jag var med och rappade lite på en tjejs skiva som hon gjorde på engelska.

Tror du faktumet att du kommer från en lite mindre stad påverkat dig artistiskt?
– Både ja och nej. Oavsett var man bor så går man väl igenom liknande problem men… Landskrona känns lite bortglömd. Det har hänt mycket saker där som gjort att jag till exempel kunnat skriva om dem i staden. Svår fråga faktiskt.

Hur kom det sig att du flyttade till Stockholm?
– Det var just för att börja på en ny kula. För att lämna den negativa tiden bakom mig och utvecklas som människa. Och så kände jag att det fanns inte så mycket jobbmässigt i Landskrona heller.

Det senaste året har det snurrat allt fortare kring Kumba. Förra sommaren befann hon sig på en strand i Stockholm och rappade när artisten Stor råkade promenera förbi. Han gillade det han hörde och bjöd in Kumba till bröderna Salazars legendariska Redline Records för en audition.

»I staden« är det första släppet på Redlines nya underetikett Poca Luz Recordings, ett bolag som Kumba delar tillsammans med stallkamraten Gee Dixon som nu även är signad där.

– Jag har alltid velat hålla på med musik och har alltid velat rappa men jag har aldrig riktigt trott på mig själv tidigare. Jag har aldrig trott att jag klarade av det eller att musiken skulle låta bra. Anledningen till att jag började skriva på svenska var att det kom flera kvinnliga artister som Linda (Pira) och Lilla Namo som släppte grymma grejer. Då kände jag att »va fan, jag testar!«.

Det har verkligen gått jättesnabbt för dig?
– Ja, gud ja. Sedan fick jag frågan om att vara med på »Knäpper mina fingrar«-remixen och kort därefter gjorde jag mitt första framträdande på En kärleksattack på svensk hiphop. Och sedan var det Dramaten och hyllningskonserten till Latin Kings. Det var liksom bara stora scener första gången man stod i rampljuset (skratt). Jag försökte hålla mig på den nivån med de andra artisterna jag uppträdde med. Det har varit riktigt galet. Samtidigt som det varit väldigt tufft är jag jättetacksam för chansen jag fått.

Så du sporras av den konkurrensen?
– Sedan »Knäpper mina fingrar« kom ut är det klart att man blir jämförd och så men jag personligen känner ingen konkurrens överhuvudtaget. Jag tycker att de artister som finns i dag redan skiljer sig åt jättemycket. Till och med de skånska rapparna gör det. Jag och Jaqe låter helt olika till exempel. Så nej, jag tänker inte så mycket på det här med konkurrens. Jag bara kör på. Allting är fortfarande så nytt för mig så jag koncentrerar mig bara på att bli bättre och utvecklas.

Vad har »Knäpper mina fingrar«-remixen betytt för dig nu i efterhand?
– Gud den har betytt jättemycket. Jag är så tacksam att jag fick förfrågan att vara med på den faktiskt. Jag hade inte stått här i dag eller fått den uppmärksamheten om det inte vore för den. Så är det bara.

Med sin debutsingel har Kumba tagit alla löften som hennes medverkan på»Knäpper mina fingrar« gav och tagit ytterligare ett par kliv framåt. Singeln skakar liv i den gamla sanningen om musiken som oöverträffad konstform, att den på två-tre minuter klarar av att åstadkomma vad en film, bok eller teaterpjäs gör på lika många timmar.

»I staden« är ett lysande konststycke av flera anledningar. Dels för att Kumbas text påminner om en modern Nina Simone. Dels för att hon knyter ihop ett liv och en kamp till en redan nu klassisk hiphopsingel, men framför allt för att Kumba rappar på den finaste skånskan härom 2010-talet.

Är det lättare att leka med språket på skånska?
– Jag har tänkt på det där, jag har ändå bott i Stockholm i åtta år men har kämpat med att ha kvar min skånska. Jag kan nog inte ens svara på den frågan för jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att rappa på stockholmska, göteborgska eller någon annan dialekt. Men jag personligen älskar skånsk rap. Det är så himla naturligt.

Arbetar du med något nytt material för tillfället?
– Ja, jag håller på och jobbar med en ny låt. Vi ska åka iväg och spela in nu på fredag (läs i dag). Och sedan kommer jag att jobba på en EP. Jag har ju precis börjat så jag är nog mer hungrig nu än vad jag varit innan (skratt). Jag testar mig fram mycket nu.

Vet du ungefär hur du vill att din EP ska låta i dagsläget?
– Det känns som att jag har en klar bild framför mig. Jag har knappt några låtar än, men när jag samlat på mig lite får jag se vad jag får ihop. Jag vill göra en väldigt speciell ep. Men jag kan inte säga mer just nu.

Vad har du för drömmar?
– Det är väl att göra otroligt, otroligt bra låtar som folk verkligen älskar. Jag skulle till exempel vilja åka till Gambia och spela in en video där. Men stora drömmar… alltså just nu så lever jag min dröm! Att jag ens är signad är helt overkligt faktiskt.

Hösten 2014 har The 2 Bears nya album The night is Young varit en plats som jag stannat vid. Musiken skiljer sig en del från när jag senast besökte duons värld. På 2012 års debutalbum Be Strong var ledorden dans, hedonism och tempo. Denna gång är tonen allvarligare och mer eftertänksam. Det finns ett tydligare politiskt stråk i musiken. Ett stråk som även ligger på en mer privat nivå med texter om trasiga relationer och avsaknad av närhet.

Grunden är fortfarande housemusik. Men den breddas med psykedeliska och kosmiska utflykter i form av låtar som »Son of the sun« och »Mary Mary«. The Night is Young tar lyssnaren ut i världen på ett sätt som Be Strong inte hade ambitionen att göra. Så är också bitar av albumet inspelade i en studio i Johannesburg.

Liksom tidigare är Joe Goddard och Raf Rundells hantverk oklanderligt utan att det blir tekniskt tråkigt eller strypt av musikaliska konventioner. Humor finns alltid nära i det duon gör. Men det handlar varken om spex eller fräcka skämt, humorn känns alltid menad och fungerar som en kommentar till det The 2 Bears är. Ungefär som att de säger »ja, vi har koll på musikhistorien och alla referenser, men det betyder ingenting om vi inte samtidigt gör musik med lust och glädje«.

The 2 Bears har en förmåga att röra upp varma känslor inombords oavsett hur pissig tidsandan är. På The Night is Young uttrycks det tydligast i det avslutande titelspåret där Raf Rundell knyter ihop säcken när han sjunger: »The day is old, but the night is young«.

En tydligare kärleksförklaring till dansmusik, gemenskap och klubbkultur är svår att formulera.

Efter flera försök får jag tag på Raf Rundell på telefon. Han befinner sig på Ibiza och går omkring i Ibiza stad där sommarsäsongen börjar lida mot sitt slut. Det är mindre turister och lägre puls. Men på kvällen samma dag ska The 2 Bears spela förband till Giorgio Moroder på den klassiska klubben Pacha.

Raf berättar att arbetsprocessen kring The Night is Young skilde sig en del från debutalbumet. Då hade The 2 Bears tydliga idéer om vad man ville göra. Denna gång behövde duon helt enkelt göra en skiva. Att »omvandla elementära saker till låtar« som Raf uttrycker det.

– Vi gjorde ett par av låtarna på ett annat sätt denna gång. Vi arbetade enkelt, som att vi utgick från en enstaka sampling eller en basgång. Joe är erfaren och vet hur man arbetar med album, hans studio är en bra plats att jobba i.

Även andra instrument än de i Joe Goddards studio användes. Som en stor marimba.

– Den ser ut som en större xylofon. Jag lånade den av en vän som producerar filmmusik och som har arbetat med Matthew Herberts skivbolag Accidental Records. Den var så stor att vi var tvungna att stå på en stol för att kunna spela på den, vi använde den på låten »Run run«.

Samtidigt som The Night is Young är en skiva som är mer introspektiv än Be Strong är blandningen av stilar fortfarande slående. The 2 Bears har en osviklig fingertoppskänsla att få in pop, reggae, soul och hiphop under samma musikaliska paraply där låtarna fortfarande är viktigast.

Grunden är house av en sort som ger musikkonnässörer underlag för historiskt teoretiserande och andra en anledning att hänge sig på dansgolvet.

 – Vi skrev många låtar denna gång och det var mycket som inte kom med på albumet. Vi ville utmana oss själva musikaliskt och var nog lite trötta på housemusik. Den musiken är en stor del av det vi älskar men det är inte allt. Jag tycker att Be strong är mer varierad än vad jag minns den, det finns hiphop och country och låtar som »Warm & easy« på den. Men visst, den kretsar mycket kring en sak. Det är kärlek, party och vikten av att vara inkluderande. Men med detta album ville vi inte göra en lång rad med housedängor.

Varför är The Night is Young mer introspektiv och dämpad?
– Både Joes och mitt liv ser annorlunda ut nu. Sedan förra albumet har vi fått barn, jag har ett barn och Joe har två, och det förändrar saker. Jag känner mig lika mycket road och glad som deprimerad och skräckslagen över det. Den sortens ljus och mörker finns med på skivan, men det finns stunder på den som är dans och party också.

Raf nämner singeln »Money Man« som exempel på ett albumspår som balanserar på linjen mellan det upplyftande och det mörka. Låten är ett dubbigt reggae-nummer med en refräng som är så trallvänlig att den skulle kunna vara tagen från en barnvisa. Men textens budskap är desto allvarligare.

– Den handlar egentligen om all den skit som pågår på varje nivå i samhället – hela konceptet kring hur pengar formar så mycket i våra liv och hur det påverkar oss. Jag tycker verkligen om skivor som har den karaktären, som säger tunga saker men som är ganska lättsamma på ytan.

– Fun Boy Three är en grupp som vi båda är influerade av. De är ett band som Terry Hall, Neville Staple och Lynval Golding från The Specials bildade i början av 1980-talet. De gjorde ett par album som var ganska politiska men där sångerna inte var lika mörka. Det är något som vi har försökt att uppnå med denna skiva.

På The Night is Young medverkar flera gästartister. Den brittiska MC:n och reggaeartisten Stylo G hörs på »Money Man«. Under en resa i Sydafrika förra sommaren knöts även den unga sångaren Sbusiso och Kwaito-legenden Senyaka till inspelningen av albumet.

Som en del i ett ungdomsprojekt initierat av tidningen Live Mag uppträdde The 2 Bears i Kapstaden och Johannesburg. Raf och Joe fick även tillgång till en studio som trummisen Tshepang Ramoba från det sydafrikanska postrockbandet BLK JKS driver. Där lade Senyaka och Sbusiso sång på låten »Son of the Sun«. Senyaka bidrog även med sin röst på singeln »Angel (Touch me)«.

– Det var en fantastisk resa. Alla vi träffade var så imponerande musikaliskt och det var en väldigt kreativ och rolig tid vi hade. Det är spännande att se hur folk arbetar på andra platser. Studion låg i Soweto och det är ett område som har en orolig historia men det vi upplevde var så positivt och det var verkligen en trevlig plats. Det gjorde att jag fick upp ögonen för mitt eget liv och de prioriteringar man gör. Det är något av det bästa med att resa, man får perspektiv på saker och ting. Det är så enkelt att bli belåten och bekväm där man bor och befinner sig.

Jag frågar Raf om hans musikaliska bakgrund.

Kommer du ihåg första gången som du stötte på housemusik?
– House kan vara så många olika saker. Det var mycket housemusik på topplistorna när jag var ung, som Technotronic och allt det som spelades på radio och tv då. Den första gången som jag hörde house i det sammanhang som det är gjort för – i en mörk källare med ett riktigt ljudsystem – var festerna som Basement Jaxx anordnade i Brixton i slutet av 1990-talet. Jag hade precis flyttat hemifrån och det var en härlig tid. De festerna påverkade mig verkligen.

– Samtidigt lyssnade jag på hiphop under 1980-talet när jag var ung. Och jag har lyssnat på The Orb, Orbital och Underworld, grupper som hade en fot i housen och en fot i techno. Den musiken influerade mig också.

Om man läser era texter är de ofta ganska roliga men utan att de saknar en viss samhällskommentar. Uppfattar du er som ett politiskt band?
– Jag vet inte, kanske lite. Att skriva om det du känner till och det du har omkring dig är något vi alltid försöker sträva efter när vi gör musik. Men jag antar att vi diskuterar politiska saker också. Dansmusik har ett budskap, och det är att inte berätta för folk vad de ska göra. Det handlar om frihet. Mycket dansmusik är nästan föreskriven hur den ska framföras: 50 000 personer står på ett fält och tittar åt ett och samma håll. Vi rör ju oss i ett sådant sammanhang också men det gör att folk inte umgås och beblandas på samma sätt. Så vi ville säga något om det, även om vi gör det försiktigt och med en del humor.

Använder ni humor i er musik?
– Ja, men det handlar om att göra sig sårbar och att blotta sig själv, vi måste gör det. Humor är en annan del av vilka vi är. Ibland sjunger vi om att bli stenade. Du måste ha perspektiv på varför du besvärar dig med att vara kreativ, it can’t be all heavy weather.

I titelspåret, »The Night is Young«, sjunger du »The day is old, but the night is young«. Jag tycker att det är ett väldigt fint sätt att beskriva dansmusik och kulturen kring den. Vad betyder den textraden för dig?
– Den betyder flera olika saker. Texten går även »one thing that I learn is that life is confusion, it could make it better to just find it amusing«. Man vill bara träffa ett gäng fina människor och ha det bra tillsammans, allt det vi pratade om på första albumet. I Storbritannien och även i stort har populärkulturen korrumperat de unga. Det skulle kunna vara så mycket positivare. Behovet som människor har av att mötas – det borde handla om det. När jag började arbeta med festivaler under 1990-talet sågs det som lite edgy och något som en mindre grupp människor sysslade med. Nu åker alla på festivaler och det är en bra sak, att lyssna på musik tillsammans i en stor publik.

Ni har varit flitiga med att använda era björndräkter. Uppträder ni fortfarande i dem eller har ni dem på er bara vid specifika tillfällen?
– Vi använder dem inte längre. Faktum är att vi kommer att han en fest för albumet i London snart där den som vill ta med sig dräkterna hem får ett pris. De är så skitiga och märkta av svett att de skulle kunna stå av sig själva. De har inte blivit tvättade sedan vi började använda dem och om de skulle tvättas nu skulle det inte bli något kvar av dem, haha.

The Night is Young släpps i dag, den 13 oktober. Finns här.

Efter gymnasiet flyttade hon till Linköping. Ulrika fortsatte med musik och kombinerade det med att utbilda sig till lärare i psykologi och svenska. Fröken B:s första ep Poesi för de mina skulle ges ut på vinyl. Men tryckeriet gick i konkurs. Så Ulrika släppte den på egen hand, 2006. Samma år flyttade hon till Göteborg där hon bor i dag.

Sedan dess har hon fortsatt med musik. Som Fröken B gör hon okonstlad och rak rap med texter som är både vardagligt krassa och personliga. Hennes andra projekt är Silversystrar, en soulig och jazzartad hiphop-duo som Ulrika har tillsammans med sångerskan Miah Jarnevi (Meldeah).

Båda projekt är även involverade i socialt arbete i olika sammanhang och utsträckning. Under namnet Gör din grej! föreläser Ulrika för unga tjejer och killar om att våga ta plats och hur man arbetar med sin självkänsla. Uttryckssättet är rap och i föreläsningar och workshops använder Ulrika ibland låtar hon gjort med Fröken B som arbetsmaterial.

I Silversystrar har hon och Miah Jarnevi samarbetat med organisationer som Erikshjälpen och Solrosen. Den sistnämnda är en verksamhet för barn och unga som har en förälder eller annan familjemedlem som sitter i fängelse. På samlingsskivan Sånger från in- och utsidan, som Solrosen står bakom, har Silversystrar gjort musik som bygger på texter av personer som är kopplade till organisationens verksamhet.

I Ulrikas arbete finns en stark tro på individens förmåga och en benfast kämpaanda, oavsett om det handlar om musik eller att peppa ungdomar. Denna tro präglar även Fröken B:s senaste släpp, ep:n Fröken B-Sidor, som släpptes 2013.

I år har Ulrika fortsatt att uppträda med Fröken B och att föreläsa och anordna workshops. Och i maj ska hon bli mamma. I augusti är målet att vara tillbaka på konsertscenen igen.

En kväll i mars ringer jag upp henne för att ta reda på mer.

Hur länge arbetade du med ep:n Fröken B-Sidor?
– I ungefär ett år.

Vad är bakgrunden till den?
– Jag hade lite av en down-period i min musik innan jag började jobba med ep:n. Jag var inte trött på musik men jag visste inte riktigt om jag höll på med det jag ville. Då kände jag att jag behövde göra något som var helt för mig själv och som var helt kompromisslöst.

Vad var det som gjorde dig tveksam på din musik?
– Det är så lätt att komma in ett tankemönster där man funderar på vad andra förväntar sig av en, hur musiken ska låta och att man inte får bli för influerad av hur andra saker låter. I Silversystrar gör jag den musiken jag vill, men när man är i en grupp så handlar det alltid om en viss kompromiss. Annars funkar det inte.

– Det var ganska länge sedan som jag hade droppat ett solosläpp. Jag ville göra något som var helt på mina villkor och helt utan en tanke på vad andra tycker och tänker och vill ha av mig. Så, mer »Fröken-aktigt« än vad ep:n är blir det inte just nu (skratt).

Det märks också. Fröken B-Sidor är väldigt enhetlig och stöpt i en tydlig form från start till mål. Jag gillar framför allt låten »Det blåser kallt«. Den har ett vemod som är väldigt tilltalande och som liknar en del av Ison & Filles mer vemodiga låtar. Vad är bakgrunden till den låten?
– Dels ville jag skriva om samhället i stort och hur kallt det är, framför allt nu för tiden med allt som händer inom politiken. Sedan hade jag en bild av hur låten skulle vara och vad som skulle sägas i den. Tanken var från början att använda en röstsampling i refrängen, men så fuskade jag lite och tog in Miah (Jarnevi, reds. anm). Och så klippte vi den så att det ska verka som att vi har grävt fram den. Som att det ska kännas som en sampling.

– De tre verserna handlar om tre olika saker, det är tre olika perspektiv på att det är kallt.

På din hemsida är några rader från en av verserna citerade: »längesen som nån sa ’du kommer aldrig stå på scenen’, och längesen jag såg den någon på min första spelning[…]och folk dom snackar än, jag bara lyssnar mindre«. Det känns som att det är en misstro som texten berör. Tycker du att den har minskat med åren eller är det just som du sjunger, att du lyssnar mindre på folks förmodade skitsnack?
– Man kan lägga in lite olika delar i det. Dels kan man prata om brudperspektivet, att det var svårare att tas på allvar som tjej när jag började med musik. Det har absolut minskat, jag skulle säga att jag knappt känner av det i dag. Det är samtidigt en avvägningsfråga; är det för att jag lyssnar mindre eller för att det har blivit bättre? Men när jag började som artist för tio år sedan så var klimatet för brudar helt annorlunda. Det går inte att jämföra med hur det är i dag tycker jag.

– Sedan är det den andra delen, att så fort du hörs så får du kritik. De grejerna hänger ihop. När jag var 20 år så var jag mer mottaglig för kritik. I dag resonerar jag, »det här är den musik jag gör, det här är det som jag tycker låter bäst för mig.« Jag har blivit mer trygg i min musik och min grej och då är det klart att jag skiter mer i vad andra tycker.

Det där är intressant. Jag kan tänka mig att man som artist bygger upp en självkänsla som det tar ett tag att få upp på en stabil nivå. Har den kommit på senare tid för dig eller mer successivt?
– Jag har arbetat med den under lång tid, den fanns inte där från början. Jag har varit ganska långsam i min utveckling när det gäller musiken, dels rent musikaliskt och dels när det kommer till min självkänsla. Det har inte varit så att jag tänkt att ingen tycker om mig, nu skiter jag i allt och lägger av. Men just att känna sig trygg i det jag gör och veta hur min musik ska låta, det har tagit ganska lång tid.

– Samtidigt så kan man se till ep:n Poesi för de mina som jag släppte 2006. Även om jag är tio gånger bättre som rappare i dag så känns den som Fröken B-sidor. Det är lite av samma känsla mellan de båda ep-skivorna. Skillnaden är att jag är mer trygg i dag.

– Det handlar också om att hitta sin plats på scenen. I dag är jag mer stolt över min grej. Och jag är, även om det kanske låter kaxigt, stolt över att vara en skillad representant för den svenska underjorden. För fem–sex år sedan tänkte jag inte så utan då hade jag kanske känt att jag ville högre och längre, att jag ville någon annanstans. Men i dag inser jag värdet av det jag faktiskt gör och det är väldigt skönt. Annars fastnar man i ett…

I en framgångshets?
– Ja, och i bitterhet och då är hela grejen med musiken betydelselös. Då skulle jag kunna jobba med något annat. Att ha ett vanligt jobb som jag kan vara bitter på. Det här gör jag för att jag älskar det. Jag har hittat min stolthet i det.

Ja, det är dit man strävar. Jag är musiker och spelar i band och skriver om musik. Det är klart att man vill slå igenom och bli uppmärksammad. Men man vill också känna att det handlar inte om det, det handlar om vad man skapar för sig själv.
– Ja, jag tycker att min senaste ep är ett perfekt exempel på det. På den gjorde jag verkligen det jag ville och så bra respons som jag fick på den har jag inte fått på något annat jag gjort. Och det handlar inte om att miljoner personer lyssnar på den utan att de som lyssnar fattar min grej. Den känslan är fantastisk.

Du har hållit på med rap i drygt tio år. Hur kom du in i musiken och hiphop-genren?
– Jag växte upp i Ulricehamn i mitten av 90-talet. Där var det ingen som lyssnade på hiphop, mer än de få radiodängor som spelades då. Vi hade ett ställe som hette Gula Villan på högstadiet där man var på håltimmarna. Där var det en äldre kille som spelade Wu-Tang. Det känns som att hälften av de som är i min ålder har börjat med hiphop på grund av dem. Naturligtvis spelar »Wu-Tang Clan Ain’t Nuthing Ta Fuck Wit« in, jag dog när jag hörde den för första gången.

Så det var debuten, Enter the Wu-Tang (36 chambers), som du föll för?
– Ja, precis.

Vad var det som gjorde att det blev en vändpunkt för dig?
– Jag kände en sådan samhörighet med dem. Det är väldigt roligt att en ung, vit tjej i en stad med en folkmängd på 10 000 personer kan känna igen sig i det som Wu-Tang Clan sjöng om. Jag kan se ironin i det. Men jag tror att det är den här »jävlar anamma-skiter i allt-men kämpar«-grejen som finns inom hiphop som jag kunde känna igen mig i. Den attityden och sättet man tar sig an saker, att man slår underifrån, det kunde jag inte värja mig mot. Det var det bästa jag hade känt.

– Därifrån började jag gräva efter annat. Under den tiden köpte man fortfarande skivor så utbudet var inte lika stort som nu. Jag började lyssna mycket på hiphop och skriva en del texter på engelska. Men det lät inte så bra, jag hade inget uttal och ordförråd (skratt). Men det var där det började.

Du gjorde en del inspelningar hemma och spelade även in en demo i början. Men 2002 medverkade du på en av skivorna i samlingsserien Jakten på underorden, med låten »Kommentarer« som blev uppmärksammad. Vad betydde den låten för dig?
– Det var den låten som var mitt första riktiga officiella släpp. Jag har inte tänkt så mycket på vad den betydde för mig på den svenska scenen men det var roligt att bli uppmärksammad för den. I dag använder jag den ofta när jag är ute och föreläser. Då har jag olika låtar från olika perioder av min karriär som jag arbetar med. Om jag har föreläsningar som är inriktade på feminism eller kvinnor inom scenen så är den låten ett bra exempel.

– Låten beskriver hur jag upplevde scenen för kvinnor, i början av 2000-talet. Jag skulle aldrig skriva en sådan låt i dag. Dels för att jag inte tycker att det ser likadant ut och dels för att jag inte riktigt har samma strategi för de frågorna i dag.

I texten till »Kommentarer« vänder du på steken och är väldigt kaxig. Du tar vad som skulle kunna ses som ett »grabbperspektiv«, även om det är ett konstigt uttryck.
– Ja, den är väldigt rakt i ansiktet. Men i dag tänker jag att det inte behöver vara så direkt. Så länge jag gör en fet låt så kommer folk inte bryr sig om vad jag har för kön.

Du har även gett ut de båda ep-skivorna Dagboksrap och Poesi för de mina. Släppte du dem på egen hand eller gavs det ut på något bolag?
– Jag släppte båda själv. Dagboksrap ser jag mer som en demo. Poesi för de mina är den som jag uppfattar som ep bland mina första släpp. Tanken var att Poesi… skulle hamna på vinyl, den hade skickats iväg till tryckeriet men tryckeriet gick i konkurs innan ep:n hann ges ut. Då bestämde jag mig för att ge ut den själv för jag hade ändå gjort en massa pappersarbete med den inför släppet.

– Tanken med Poesi var först att Heli skulle släppa den på sitt bolag (Satu Musik). Jag minns inte varför det inte blev så. Men när det hade knasat med tryckeriet så ville jag bara få ut den. Det var det viktiga.

Om vi hoppar framåt lite så är Petter samplad på både din singel »Fröken« från 2009 och på »Mitt driv« från Fröken B-sidor. Du har sagt att han gjorde att du började rappa på svenska.
– Ja, han har betytt sjukt mycket för mig. Det var väldigt mycket som hände i Stockholm, Göteborg och Malmö under den tid som jag bodde i Ulricehamn och började rappa. Svensk hiphop hade inte kommit till Ulricehamn då. Jag hade hört talas om Latin Kings och fått höra dem genom en kompis från Stockholm. Men jag fastnade aldrig för rap på svenska då, jag fattade inte grejen.

– Men Petter gjorde att jag kom in på den svenska hiphopen och att jag började skriva på svenska – att jag hittade mitt uttryckssätt. Det hade jag inte gjort med engelskan och att skriva på engelska.

Finns det andra svenska rapartister som varit viktiga för dig?
– Jag har lyssnat mycket på Ison & Fille, jag gillar deras känsla. Jag lyssnar mycket på hiphop som har en »slå underifrån«-känsla. Det är något jag gillar att skriva om själv och något som ger mig väldigt mycket. Just nu lyssnar jag mycket på Mohammed Ali och Stor, den typen av svensk hiphop.

Du har hiphop- och soulduon Silversystrar tillsammans med sångerskan Miah Jarnevi (Meldeah). Ni har haft projektet sedan 2006. Vad var det som klickade när ni träffades och började samarbeta?
– Hon gästade på Poesi för de mina och låten »Dina rum« där hon sjunger refrängen. Vi spelade in den utanför Göteborg och vi klickade i studion. Hon förstod precis vad jag ville ha ut av låten. Det var efter det som vi började höras mer och mer och hon var med mig på några spelningar som gästartist. Sedan föll det sig så att vi flyttade till Göteborg samtidigt, hösten 2006.

– Vi hade ingen utarbetad plan att vi skulle hålla på så länge som vi gjort, men vi funkade och jobbade bra ihop. Jag var och är sjukt imponerad av hennes talang och jag har förstått att hon diggar mina grejer också (skratt). Det håller igång det lite, jag tror att man behöver bli lite imponerade av varandra.

Så ni berömmer inte varandra spontant och direkt utan det är mer en känsla som finns där att ni respekterar och beundrar det respektive person gör?
– Precis. Det är klart att vi peppar och backar varandra men vi har också grym respekt för varandras skapande. Annars skulle det inte funka, inte för oss i alla fall. Sedan tror jag att vi, när vi började samarbeta, båda ville göra något nytt. Jag var mer en renodlad hiphop-artist och hon kommer från soul- och jazzhållet så det var en skön blandning. Då fanns det inte så många sådana blandningar så det var ett gränsöverskridande projekt.

– De första åren hade vi inga gränser utan prövade alla olika kombinationer. Ibland lät det skit och ibland blev det jättebra. Det är väldigt givande för mig att både ha Silversystrar och mina sologrejer, för det är två helt olika saker. När jag gör musik till Fröken B går jag helt in i mig själv, är kompromisslös och tar fram mina innersta grejer. Det är ganska smalt. Silversystrar är inte lika smalt och det ger mig helt andra möjligheter. Båda är väldigt olika även om det kanske låter likadant när jag rappar.

Musiken ni gör som Silversystrar har ibland varit kopplad till andra projekt. Som singeln »Under samma sol« som släpptes tillsammans med Erikshjälpen i samband med att barnkonvention fyllde 20 år. Ni har även varit en del av Solrosens arbete, en organisation för barn och unga som har en förälder eller anhöriga som sitter i fängelse. Kan du berätta mer om det engagemanget?
– Många grejer som man gör för att supporta något som är för en bra sak kan kännas lite hattigt, för det finns så mycket grejer som man vill backa. Jag tycker att man ska supporta och stödja så mycket man kan. Men det är väldigt roligt att gå in i ett projekt och få lite mer kött på benen. Att verkligen engagera sig i det mer än att bara dyka upp på ett bra arrangemang. Det har vi fått möjlighet att göra inom Solrosen. Vi har varit involverade i en turné som vi har kört i två omgångar och som kommer att köras igen.

– Det började med att vi var med på en samlingsskiva (Sånger från in- och utsidan, reds anm.) som släpptes av Solrosen och Räddningsmissionen. Det är en skiva som bygger på barn och föräldrar som har anhöriga som sitter inne och de har skrivit texter som vi fick bearbeta och göra musik av. Efter det projektet blev vi tillfrågade om vi ville göra en föreställning av det. Vi tackade ja och har åkt runt på skolor och fängelser och även haft offentliga föreställningar. Vi tolkar texter som andra har skrivit och sedan har vi med oss en kvinna från Solrosen som knyter ihop allt och pratar om ämnet.

– Det har varit otroligt givande möten för det blir ganska känslosamma föreställningar.

Vilka reaktioner har ni fått när ni uppträtt med musiken?
– Vi har fått väldigt mycket respons, både från skolor och när vi uppträtt inför interner på fängelser och även vid de »allmänna« föreställningarna. De mest spännande mötena har varit i fängelserna. Det är svårt att veta hur folk ska reagera. När du skriver dina egna texter och din egen musik då ansvarar du för vad du själv vill uttrycka. Men när du ska tolka någon annans texter så ansvarar du väldigt mycket för att det blir så som den personen vill och vad den vill få sagt. Och när du är i ett fängelse och uppträder inför folk som verkligen lever och känner detta, det är… Jag var orolig att vi skulle trampa folk på tårna för jag har ju inte den erfarenheten som de har.

Det skulle kunna bli fel om de ni uppträdde för uppfattade det fel, det som ni framförde?
– Ja, verkligen. Men alla spelningarna i fängelserna gick bra. Den sista vi hade nu innan jul var nog en av de bästa spelningarna jag gjort i hela mitt liv.

Vad var det för speciellt med den spelningen?
– Vi spelade på ett ställe där det satt killar mellan 18–40 år. Jag tänkte nog att jag skulle få svårt att nå dem – och då menar jag inte att folk som sitter inne skulle vara andra slags människor. Absolut inte. Men de var ändå ganska långt ifrån mig vad gäller upplevelser. De har varit med om andra saker än vad jag har och jag ville verkligen leverera texterna och musiken om deras upplevelser på ett trovärdigt och rättvist sätt.

– Det är inte så att det sitter ett gäng skurkar och banditer i fängelserna som inte är som vem som helst. Det är vanliga människor. Och framför allt så mötte vi en massa pappor, som kämpar med sin papparoll inifrån fängelset. Och mammor också för den delen. Vi har spelat på anstalter med både kvinnor och män.

– Men just det här tillfället var extra speciellt. Det här var den första kulturgrejen de fick ta del av på säkert ett år. Det var innan jul och en lite speciell stämning. Vi spelade i gympasalen i fängelset. Alla ställde sig upp och applåderade och ville inte lämna salen. Det var sjukt starkt.

Du är gymnasielärare i svenska och psykologi och har utbildat dig i Linköping. Hur kom det sig att du ville bli lärare?
– Jag var i ett tidigt skede väldigt inställd på att plugga och på att lämna Ulricehamn. Så jag drog direkt efter gymnasiet och började studera. Jag tycker om att lära ut och att se andra ta in saker, och svenska och psykologi är mina favoritämnen. Sedan har jag inte jobbat så mycket som svenska- och psykologilärare. Men jag har jobbat mycket med musik på skolor. Med det jag gör med Gör din grej!

Så du försörjer dig på det du gör med Gör din grej! och sedan kan du, om det finns möjlighet, jobba mer heltid som »vanlig« lärare framöver?
– Ja, precis. Och det var det som var min plan. När jag hade pluggat klart tänkte jag att jag skulle ge musiken ett år, och sedan blev det året sju år. Men det var rätt gött när jag kom på hur jag kunde kombinera musiken med pedagogiken, så att jag ändå håller igång lärandet lite.

Så rappen och läraryrket har flutit ihop på ett lyckosamt sätt?
– Ja, verkligen. Jag är sjukt tacksam över att det blev så för det känns som att jag får det bästa av båda världar. Jag är glad över att jag kan hålla på med musik så mycket som jag gör men jag hade varken kunnat och velat hålla på bara med det. Det beror nog lite på det jag var inne på förut, att du behöver vara lite mer trendkänslig och mingelsugen än jag är för att kunna hålla på bara med musik.

– Förut var jag inte lika okej med det. Då tänkte jag oftare att jag borde mingla lite mer, skaffa mer kontakter och kolla in vad som är aktuellt. Men nu har jag insett att det går helt utmärkt utan det.

Det måste vara en skön känsla?
– Ja, det är väldigt skönt. Jag vet inte…  Jag är inte bara helt konservativ och bakåtsträvande och bitter som folk tror ibland. Men jag vill inte byta ut min stil bara för att det är en ny säsong. Det funkar inte så för mig, det kommer inget bra av det. Jag är imponerad av dem som fixar de grejerna. Men för mig tar det bort hela grejen av att göra musik om jag måste vara trendkänslig. Då är det inte värt det, då kan jag definitivt gå tillbaka och jobba som lärare på heltid. Eller ta något annat kneg.

Brukar du uppfattas som bitter?
– Nej (skratt). Men jag brukar hela tiden driva med att jag är svår och kompromisslös, lite tjurig och envis. Men det är kanske bara min bild av mig själv. När jag skulle släppa senaste ep:n så konstaterade jag att det är ganska deprimerande, smala och tunga grejer på den. Men om det hade varit så otroligt smalt och svårt så hade det väl inte nått ut till någon? Så det är nog lite i mitt huvud att jag känner så.

Du skrev nyligen på din facebook-sida och tackade alla de arrangörer som velat boka dig under senare tid och som erbjudit sig att ordna barnpassning. Att det ger dig större möjlighet att hålla på med musiken och att könet får mindre betydelse. Man blir glad när man hör det. Blev du förvånad när du fick de erbjudandena?
– Ja, det blev jag. Och jag blev sjukt glad. Jag har ibland kvar känslan av hur det var förut, jag vet att det har ändrats och blivit så mycket bättre. Men det har ändå hänt mycket grejer som jag kommer ihåg. I dag när jag är ute och snackar med brudar som håller på med hiphop eller som vill börja så är det en del som inte vet hur det var tidigare, helt enkelt för att de var för unga då.

– Det är lätt att glömma att resultat som vi ser i dag kommer av någons slit. Jag får rösta i dag för att folk slet för det i början av 1900-talet, det kom inte gratis. Eftersom jag har känt av hur det var innan så blir jag extra lycklig över sådana här saker – och lite förvånad.

– Jag är förvånad över att det kommit från så många olika håll. Jag ska ha barn i maj och har fått tacka nej till arrangörer. Då har de kommit med ett motbud om barnvakt och det är verkligen ett konkret utslag av jämställdhetsarbete för mig. Det påverkar mig direkt, utan omvägar. Jag tycker att jag förtjänar det, men jag är fortfarande överraskad. Det är grymt och det känns väldigt bra. Envishet ger resultat.

Trägen vinner helt enkelt?
– Precis. Så känner jag över lag med min musik, det är det och att slå underifrån. Det är mina byggstenar känns det som. Det driver mig mycket.

Ja, mycket kan vara motigt och man kan ställa sig frågan om det finns någon mening till varför man håller på. Men fortsätter man så kommer det någon form av belöning. Och den här grejen indikerar en strukturförändring i musikbranschen. Utopin vore ju att det inte har någon betydelse om man är tjej och väntar barn, att arrangörerna löser det ändå.
– Ja, det är små delmål som jag känner att man uppnår ibland. En annan sådan grej var när jag och Miah spelade på Picknickfestivalen i Göteborg för något år sedan. Det var första gången, sedan jag började uppträda, som jag spelade på en stor grej med sjukt mycket folk och fick mycket respons efteråt, där ingen av de som gav mig respons anmärkte på att jag var tjej. Alla som gav mig komplimanger sade »rappare« eller »MC« eller berömde mig för min musik. Det var första gången det hände i mitt liv. Det var också ett sådant delmål – det kanske tog tio år men det gick. Sedan kanske det tar fem år till det händer igen, men det är i alla fall bättre. Vi är på g!

Ja, det är så otroligt värdefullt.
– Ja, jag snackar aldrig om det här i min musik längre. Jag tror att det finns många olika strategier för att ändra den här strukturen. Jag värderar inte strategierna, att om du gör på ett sätt så är det sämre än om du gör på ett annat sätt. Om du snackar om att du är brud och hur du upplever det, som jag gjorde i »Kommentarer«, om det känns rätt för dig så tycker jag du ska göra det.

– För mig har det under de senaste åren känts mer rätt att inte blanda in det i min musik. Jag snackar gärna om det, som nu i en intervju eller när jag föreläser. Men i båset och på scenen är det inte relevant för mig.

Varför har du valt den strategin?
– Jag pratade mycket om det i min musik förut, det är mycket möjligt att jag kommer att komma tillbaka till det. Men under den senaste tiden så passar det inte mig. Jag har andra saker jag vill säga. Samtidigt vill jag vara noga med att jag inte tycker att det är fel att prata om det. Ibland när man vill få till en förändring så vill folk ofta få det till att det bara finns ett sätt att göra det på. Det håller jag inte med om alls. Jag tror att vi måste göra det på tio olika sätt.

– Om det finns tio olika brudar som rappar och har tio olika strategier så tror jag att det ger mer än om alla gör på samma sätt. Jag lägger ingen värdering i det, man ska hitta ett sätt som passar en och som man själv mår bra av. Och för mig ger det mitt musikskapande mer just nu att inte snacka om det. Men jag vet många artister som snackar om det och där jag tycker att de gör helt rätt och det funkar för dem.

Ja, bara för att du är en kvinna och rapartist innebär ju inte det att du per definition måste sjunga om kvinnorollen. Bara det faktum att du är en kvinna och rapartist som är grym är ett statement i sig tycker jag.
– Ja, och exakt det tror jag är en bidragande faktor till att jag valt att göra såhär just nu. För jag har mött många som tycker att det bara finns ett sätt att göra det på. Jag är en kvinna som står på scenen och visar att kvinnor kan göra det här, utan att jag behöver säga att jag är kvinna. Samtidigt tycker jag det är skitbra att man träffas och diskuterar hur vi ska ta oss an problemet. Båda behövs, istället för att vi går emot varandra, då blir det bara knas.

Du ska fortsätta spela tills du ska få barn?
– Jag ska spela till slutet av april, sedan är det tänkt att jag ska vara mammaledig i maj, juni och juli. Sedan har jag spelningar i augusti igen. Jag har inte tagit på mig för mycket, jag vill veta att jag själv och bebisen mår bra. Det är viktigast. Om alla mår bra ska jag vara igång i höst igen.

Mer om Fröken B.

Ep:n Fröken B-Sidor

1. Jhene Aiko  »The Worst« »Nice bilmusik som lugnar ner en.«

2. Pharrell Williams – »Happy« »Svår att ogilla.«

3. The Weeknd – »Wanderlust« »Passar perfekt innan man ska ut.«

4. The Notorious B.I.G. – »Juicy« »Tatuerade hans första mening på underarmen.«

5. D’Angelo – »Brown Sugar« »Om man fattar så fattar man.«

6. Nas – »The Don« »En av de bästa rapparna genom tiderna.«

7. Redman – »Whateva Man« »Lyssnat på The Funkdocta Spock sen början av allting.«

8. Swizz Beatz & A$AP Rocky – »Street Knock« »Fakka-ur-musik.«

9. Barry White – »Just The Way You Are« »Kungen av kärlek och romans, kan inte hata på kungen.«

10. Estelle – »1980« »Det är mitt födelse år, plus hennes engelska brytning låter hype när hon rappar.«

Ison & Fille är aktuella med albumet Länge Leve Vi.

Givetvis har vi samlat Isons favvolåtar i en behändig spellista också.

Tur då att hans musik och utgivning räcker för att författa några rader. För Vex Ruffin är intressant på flera sätt. Han har funnits i bakgrunden av mitt musiklyssnande sedan något år tillbaka. Han har stått i ett hörn för sig själv och kastat ut taggiga små låtar som fastnat i mitt medvetande. Han har varit en lika trevlig som soundmässigt sträv artist att återvända till när det mesta runtomkring en låtit som en flottig Big Mac.

Vex Ruffin kommer från Chino Hills utanför Los Angeles och började som medlem i Vex Ruffin and the Lo-Fi Jerkheads. Bandet släppte ett par ep:s innan Vex gick vidare till att arbeta under eget namn. Sedan 2011 ger han ut musik på Stones Throw. Etiketten är känd för sin fingertoppskänsla vad gäller alternativ hiphop och funk (Madlib, Madvillain, Dam-Funk och så vidare). Men Vex Ruffin har inte mycket gemensamt med någon av de stilarna. Han är, liksom bolagskollegan Anika, en av de artister som gör att Stones Throw inte är en renodlad hiphop-etikett utan något mer oförutsägbart och spännande.

Vex Ruffin använder sig förvisso av beats som kan härledas till tidig hiphop. Men hans musik är besläktad med tidig punk, new wave och industriella ljud. Låtarna är enkla och avskalade och soundet är skitigt och brusigt. Likheter till artister som Suicide, PiL, Throbbing Gristle och Josef K finns. Samtidigt är Vex Ruffin uppkäftig och medryckande på ett sätt som flera av hans föregångare saknar.

Med enkla byggstenar lyckas Vex Ruffin göra musik som är lika groovig som tjurig. Han står ensam i ett garage med en skraltig elgitarr och en simpel trummaskin och sjunger fraser som »I like to laugh out loud, I’m a laughing man«. Ljudet studsar mellan väggarna, rösten är distad och olja och damm täcker betonggolvet. Det är musik som skulle självdö om den hamnade i händerna på en producent i en »riktig« studio.

Det mesta som Vex Ruffin har gett ut är värt att kolla upp. Första släppet på Stones Throw, låten »I’m losing control« utgiven som en »vykortssingel«, är stenhård, EP:n Crash Course EP fantastisk och femspårsalbumet No escape, som går att ladda ned gratis, lika kärv som övertygande. Tidigare i år samarbetade även Vex Ruffin med beatmakaren James Pants. Under namnet Krista gav duon ut singeln Space Tom Test som med sin 80-talsdrivna diskopuls rekommenderas varmt.

Och så i november kom Vex Ruffins självbetitlade debutalbum. Tolv spår där ljudbilden putsats en aning men inte så mycket att det haft inverkan på nerven. Ett album fyllt av konstiga samplingar, minimalistiska beats, raka melodier och texter om vardagens trivialiteter. Just texterna får ett utrymme som de tidigare saknat och jag slås av hur väl de passar med musiken.

Vex Ruffin har en punkig humoristisk udd som han formulerar i korta fraser. När han sjunger »I got a follower, I need more followers« i låten »Need more followers« ringar han in mycket av samtidens hysteri. Samtidigt som han gör en självironisk blinkning till det faktum att han är en av Stone Throws mindre kända artister.

Annat bra i november

Ibibio Sound Machine – »Let’s dance (Yak Inek Unek) (låt)«

Fatima – »La neta« (låt)

Cut Hands – Damballah 58 (EP)

Physical Therapy – Non-Drowsy EP (EP)

Sommaren 2013 handlar det om albumet Rekviem av den snart 27-åriga Silvana Imam från Stockholm.

Hennes tolkning av det vi kallar för hiphop är vacker, märklig, abstrakt och fullständigt unik. På nio spår lyckas hon bättre än någon annan definiera vår tid som den är just här och nu. I gränslandet mellan det urbana nattlivet och ett andligt medvetande representerar Silvana Imam något helt nytt. Jag älskar det.

Rekviem är ett aldrig sinande flöde av kärlek och sex, ångest och glädje. Som lyssnare får det mig att sträcka mig några decimeter längre än vad jag trodde var möjligt. Den får mig att höja en knuten näve. Rekviem må vara latin för vila men den ger mig kraft.

– Jag utgår alltid från mig själv och jag går ju igenom det folk går igenom, säger Silvana Imam när vi hörs över telefon.

– Och jag tänker att om jag utgår ifrån mig själv så inspirerar jag. Nu vill jag inte göra anspråk på det, absolut inte. Jag säger till exempel inte att »jag är lesbisk« eller »jag är queer« eller »politisk«, för det är så jag är naturligt. Men folk kan nog känna igen sig i mina erfarenheter ändå.

Det är också ett djupt personligt verk som vecklar ut sig likt en inre världskarta över Silvanas liv. Uppväxt med hiphop och poesi i ett hem med föräldrar från Syrien och Litauen har hon djupa intressen för såväl zenbuddhism, som queerteori och psykologi. Något som också hörs i skivan som släpptes i maj.

Har då Silvana Imam hunnit njuta av sitt verk ännu?

– Det känns jättebra. Det är skönt att få ut den och att den fått så bra respons. Jag vill spela och turnera med den men det är också så att jag tröttnar fort på saker och ting (skratt). Jag är en rastlös själ och vill göra nya grejer. Men jag måste lära mig att ta det lugnt.

– Jag skissar på nya grejer hela tiden men jag kan absolut njuta.

Hur var arbetsprocessen med skivan?
– Den tog runt två år att göra. När jag började arbeta så tänkte jag inte ens att det skulle bli ett album. Typ »okej, men jag gör en låt här, en låt där«. Sedan samlade jag bara ihop dem. Så det var inte planerat att det skulle bli ett album utan det växte till det.

Fanns det en specifik vision för skivan innan du gick in i studion eller växte det fram allt eftersom?
– Jag har alltid en vision om hur jag vill att det ska låta rent soundmässigt. Skivan är ganska lugn och stämningsfull, skymningsmusik eller vad man ska kalla det. »Rekviem« betyder vila så det bygger på den stämningen.

Blev det som du ville i slutändan?
– Absolut. Hela albumet har ett speciellt sound och det var just DET soundet jag var ute efter.

– Det är lugnt men pushigt på något sätt.

Dina texter är väldigt poetiska och bildliga. Har du ett intresse för poesi och litteratur?
– Jag skrev dikter när jag var liten och var väldigt intresserad av ord, vilket jag är än i dag. Jag håller på med ord, jag fastnar vid ord och jag tänker på ord. Jag tänker på hur de skrivs och hur de ska kombineras med varandra.

Var kom det intresset från?
– Jag har nog haft det intresset sedan jag var liten när min mamma köpte rimlexikon och synonymordböcker till mig. Men då hade jag sagt att jag ville ha dem, inte att hon helt random kom hem med dem.

– Jag har nog också genom min pappa fått upp intresset för ord och dikter. Han pratade mycket om dikter och sjöng alltid med till vissa ord som (den libanesiska sångerskan) Fairuz sjöng när jag var liten.

– Sedan började jag lyssna på hiphop i väldigt ung ålder. När jag var sju år fick jag min första skiva och det var Fugees The Score. Den fick jag faktiskt av min granne. Det var hennes sons skiva och jag hade lånat den. Efter ett tag ville hon ha tillbaka den men då köpte hon en ny till mig. Jag började lyssna på texterna, jag har alltid varit intresserad av raptexter. Jag lärde mig hela skivan utantill.

Är det hiphop som varit den röda tråden?
– Ja, verkligen. Allting har jag relaterat till rap.

Skulle du kalla din musik för politisk?
– Bra fråga. Jag har försökt ducka för det ämnet (skratt), men musiken blir politisk eftersom jag är som jag är. Jag är invandrare, kvinna, lesbisk och jag rappar. Och allting är politik på något sätt, men jag har aldrig tänkt »nu ska jag göra en politisk låt«. Det blir så naturligt när jag går igenom, typ diskriminering eller whatever. Den är relaterad till samhällsproblem på något sätt.

Rekviem brinner långsamt men intensivt. I texterna flyter impressionism ihop med Raekwonskt projicerade filmsekvenser. Silvana driver sitt flow liksom i förbigående, med rak rygg, och tar nya konstfulla steg som om det vore det mest naturliga i världen.

Rekviem är också det bästa svenska debutalbum jag hört på jag vet inte hur många år. Energin som driver de allra bästa debuterna – oavsett vilken konstform det än må vara – har en tendens att få oss att omvärdera, revidera och ersätta det vi en gång älskade med något nytt och bultande att hålla nära.

Vem har du inspirerats av i din rapstil?
– Grejen är att jag är mer bekväm i min röst nu. Jag har lyssnat mycket på Eminem och han är grym. Men han skriker mycket och har en väldigt hög tonart, vilket jag också hade i början. Jag har det i »Silverlinan« som är en jättegammal låt som jag spelade in för två år sedan. Och den tycker jag skiljer sig väldigt mycket från hur jag rappar på de nya låtarna.

– Jag har blivit mer bekväm i min röst i hela den här Rekviem-processen. »Framsäte bältet av« är till exempel väldigt olik »Silverlinan« rent röstlägesmässigt, så jag har förstått att jag inte behöver rappa så högt. Att jag kan lugna ned det.

Har du märkt att din röst förändrats efter albumet?
– Jag släppte en ny låt på Soundcloud som heter »Blue Sky« och jag känner att jag får in nya känslor och stämningar hela tiden. Jag överraskar mig själv. Jag får till en känsla, ett ljud som sker när jag är i stunden, i känslan när jag skriver.

Finns det någon artist, konstnär eller författare som påverkat dig särskilt mycket?
– Eckhart Tolle! (författare, reds anm.) Jag tycker han är grym. Och sedan Eminem, Fairuz och Kanye West.

Jag läste att du studerat psykologi. Har det påverkat ditt artistskap på något sätt?
– Ja, zenbuddhismen tillsammans med psykologin, alltså den som jag har riktat in mig på i min utbildning, den har påverkat mig. Den har fått mig att skriva med ett öppet sinne.

– Jag är ganska abstrakt. Jag försöker måla en bild av en känsla – jag är tydlig i bilden men inte exakt i vad det är jag pratar om. Jag vill att du ska tänka på någonting som du kan relatera till när du lyssnar på den.

På låten »Satan i en ny dress« rappar du »hon är avantgarde«. Vad är avantgarde för dig?
– Avantgarde för mig är att stå utanför samhällsnormen och vara framför, att vara steget före helt enkelt.

Är det ett mål du strävar efter?
– Ja, absolut.

Finns det någon sinnesstämning som är särskilt bra för dig när du skapar?
– Jag är inte förbannad men mer öppen. Att ha alla sinnen öppna, att inte känna mig instängd. Oftast skriver jag bättre när jag är ensam. På natten skriver jag som bäst.

Silvana Imam arbetar för tillfället på en ny ep, samt en ännu obetitlad singel i samarbete med Little Jinder som släpps i september.

2010. Carlito, rappare från Flemingsberg utanför Stockholm, släpper mixtapet Guldburen. Ett album med rak, svängig och okonstlad hiphop om främlingsfientlighet, polisvåld och ett globaliserat samhälle där de som flyr från krig och förtryck ofta blir andra klassens medborgare i sina nya länder. Bland många höjdpunkter på skivan finns »Polisstat«, en låt tillägnad Carlitos barndomsvän Markus Kosonen som några år tidigare skjutits ihjäl av polis efter en biljakt.

Året efter vinner Carlito P3 Guld i kategorin årets hiphop/soul med motiveringen »en politisk röst med patos och sväng som vågar tala ut om dagens Sverige«.

Nyligen kom Carlitos »riktiga« debutalbum, Krigarsjäl. Till producenterna Mack Beats och The Salazar Brothers souliga och distinkta beats läggs rader som »hatar giriga fittor och likgiltiga kukar som bara sitter och hukar medan dom giriga förbrukar«. Trots att innehållet inte är lika genomgående politiskt som på Guldburen är tonfallet mer explosivt och välriktat. Kanske är förklaringen så enkel att Krigarsjäl är ett enda rasande svar på tidsandan.

Jag ringer upp Carlito för att ta upp tråden från förra gången vi pratades vid, våren 2010. Två och ett halvt år av ökad polarisering. Carlitos analys är svår att ducka för.

Hur började arbetet med Krigarsjäl?
– Efter att vi var färdiga med Guldburen och hade mjölkat ur det albumet och kammat hem P3 Guld så fick man mersmak. Vi började planera att släppa ett till album, ett debutalbum, och försöka ta det ett steg längre. Att ha ett skivbolag i ryggen och nå ut till en större publik. Jag ville följa upp det jag hade byggt innan, och göra det minst lika bra.

Skivan är samhällskritisk, du har kvar den kärnan tydligt, men den är inte lika politiskt renodlad som Guldburen. Håller du med om den beskrivningen?
– Ja, den här skivan innehåller lite andra ämnen, den är lite bredare. Som låten »Aldrig tillbaka« som vi gjort en video till. Den har inget med politik att göra utan talar om längtan att vilja fly den tråkiga vardagen. Sen finns det andra låtar, som »Vägen hem«. Den är inte heller politisk. Eller »Nitton 95« som handlar om kärleken till hiphop.

Fanns det en medveten tanke om att blanda upp det politiska mer denna gång?
– Den här gången ville jag fokusera mer på låtskrivandet, hur man bygger upp en bra låt, hur man gör en bra refräng och brygga. Det gick mer åt det musikaliska hållet än det rent ämnesmässiga. Det politiska är fortfarande där, det är själva grundstommen, men det fick utvecklas på ett annat sätt.

Titeln antyder en person som kämpar och har mycket att arbeta för och mot. En stark vilja som inte ger upp. Är du den personen?
– Ja, självklart. Det känns som jag har fått kämpa under hela mitt liv, på olika sätt. Jag har aldrig gett upp, jag är väldigt envis, jag gillar inte att ge mig. Stänger du dörren så kryper jag in genom fönstret. Det är så jag har fått göra i det svenska samhället, ända sedan jag kom hit (Carlitos familj kom till Sverige 1986, reds anm.). Om dörren har varit stängd har jag fått gå in bakvägen. Jag har utvecklat en kämparanda och stenhård vilja och jävlar anamma-attityd. Det är så det har blivit, man formas ju av livet. Sen har jag min pappas bakgrund också, som politisk flykting.

Är han envis?
– Ja, han är väldigt envis, i diskussioner.

Är dina föräldrar envisa båda två?
– Ja, det är tre starka viljor. Det är oftast farsan som vinner, man får ge sig bara för att han är tjurskallig. Det blir mycket heta debatter oavsett vad det gäller, som att det är min tur att diska.

När jag intervjuade dig förra gången, våren 2010, så pratade vi en del om media och att de var dåliga på att belysa svensk hiphop. Sedan dess har hiphop-genren i Sverige blivit ännu starkare. Det är unga artister och producenter som förnyar soundet och etablerade artister som fortsätter släppa starka album. Tycker du det märks i media?
– Det beror på. Mainstreammedia har fortfarande bara plats för ett få antal artister. Men om man snackar om tidningar som er så är det en helt annan grej. Internetbaserade tidningar brukar vara mycket bättre på att belysa svensk hiphop och ta till sig så kallade »undergroundkulturer«. Med bred media så brukar det gälla att de bara har plats för en hiphopare och en rockare typ, hiphoparna kvoteras oftast in. Inom mainstreammedia är allt så likriktat, det ska vara så intetsägande och harmlöst som möjligt – det ska helst vara pop. Det är samma sak med radion, om du lyssnar på P3 till exempel. Det spelas mest kommersiell popmusik. Genrerna har försvunnit till viss del.

– Förut var det mycket mer accentuerat, alla stilar fanns representerade. Det var hårdrock, hiphop, techno, soul och reggae. Allt fanns på MTV, på den tiden då MTV stod för »music tv«. Nu är allt lite housebeat-aktigt, oavsett om du rappar över det eller sjunger över det eller om det bara är ett beat. Alla subkulturer har, inte försvunnit, men de finns inte längre i media.

Det kanske inte bara beror på dålig bevakning inom bred media. Det kan ha att göra med fildelningskulturen och att stilarna har blandats ihop mer. Att det i dag är svårare att urskilja genrerna?
– Ja, att vi har ändrat vårt sätt att konsumera musik. Förr i tiden var det antingen eller, jag var hiphopare, någon annan var hårdrockare, en tredje var skatare. Man tillhörde en viss kultur, grupp. Dagens kids har kanske ingen direkt subkulturell tillhörighet, de anammar allting. De har Tupac i sin spellista bredvid Lars Winnerbäck och Labyrint. Det var inte lika vanligt på min tid, då var det mer renodlat. Det var bra också. Så det är både på gott och ont.

– För mig är hela den här likriktningen… allting blir pop! Och det är det enda som får ta plats i mainstreammedia och radio. Det är därför internet är så bra, det är internet som har hjälpt svensk hiphop upp igen. Vi har växt i det dolda på internet, vi har inte växt tack vare bred media.

Låten »Nitton 95« är en nostalgisk tillbakablick på när du började lyssna på hiphop. Vad kommer du ihåg starkast från den tiden?
– Jag kommer ihåg att när man gick ut på klubb så kunde man höra världens hårdaste hiphop, som KRS-Ones »MC’s act like they don’t know«. På Yo! MTV Raps körde de senaste låten med Lords of the Underground som säkert ingen som inte djupdök i hiphop kände till. På den tiden var hiphopen väldigt rå och verklig och direkt från gatan. Den var inte polerad alls, den var i sin ädlaste form. Nu handlar mycket om att ha rätt kläder och frisyr, du ska helst stå med en flaska champagne och några tjejer. En glittrig och glamourartad fejk-värld som ingen lever i.

– På den tiden var stämningen så jävla hård, som att de här killarna som dök upp i radiostudion kom direkt från ett rån. Det var mer exklusivt och direkt, en mer genuin känsla av musiken och kulturen. Den var inte lika exploaterad som i dag.

Men en av de positiva sakerna i dag, som jag upplever det i alla fall, är att det är mer kvinnliga MC:s. Det fanns ju under 90-talet i Sverige också, men det känns som att det är fler nu.
– Det fanns många då, som Feven, Melinda Wrede, Heli, Peshi och gruppen Goldmine som hade en kvinnlig MC. Det känns som att det nästan var fler på den tiden.

Men det verkar som att det börjar bli bättre igen med kvinnliga artister inom hiphopen. Du har flera gästsångare på Krigarsjäl, som Fille, Adam Kanyama och Amsie Brown, men inga kvinnor. Varför då?
– Jag utgår alltid ifrån talang. Lilla Namo sjunger i och för sig på remixen av »Krigarsjäl«. När jag tycker att någon är bra så går jag efter det, det är inte på grund av den personens bakgrund eller kön. Håller du måttet så får du vara med. Jag är till och med ganska hård mot vänner. Även om de försöker rappa så förklarar jag att de inte kan vara med på skivan bara för att de är kompisar. De måste verkligen vara bra. Det är samma sak med kvinnliga rappare.

– Men Linda Pira hade jag väldigt gärna velat ha med på skivan. Men Stor hade inlett ett samarbete med henne så jag ville inte börja samarbete där också. Jag tycker hon är skittung.

En klyscha lyder att musik och kultur brukar bli bättre under bistrare tider. Håller du med om det och att det är så i Sverige i dag?
– Ja, ur frustration föds mycket kreativitet. De flesta av mina låtar hade aldrig kommit till om jag inte upplevt det jag gjort. Frustration har varit min drivkraft i musiken, att på något sätt vända ilskan och känslan av maktlöshet och göra det till något positivt. Utan den frustrationen skulle jag inte ha gjort varken Guldburen eller Krigarsjäl.

Men tycker du att det märks generellt i hiphop-genren och annan kultur som du är intresserad av, att det görs bra grejer nu?
– Ja, absolut. Svensk hiphop har aldrig varit så bred och levande som den är nu. Det finns så många olika stilar och så många olika crews som håller på. Det har verkligen blomstrat. På ett sätt är det mycket större i dag än på 90-talet, med den skillnaden att svensk hiphop hade större uppbackning av media på 90-talet. Nu är det mer självständigt och det frodas i större utsträckning – Youtube har blivit vårt MTV.

SD har vuxit i opinionen samtidigt som de andra partierna har svårt att ta över frågan om integration och invandring och göra den till något som inte handlar om etnicitet. Hur ska det göras tror du?
– Jag tror det är dags att erkänna vissa saker, och det gör man inte inom svensk politik eller i samhället i stort – i alla fall inte i det offentliga rummet. Jag tycker att det är dags att ta upp strukturell diskriminering vilket inget parti gör, man skyller ofta på SD och enskilda rötägg. Men SD har kommit till makten på grund av att de fått ganska mycket röster. Och det handlar inte bara om SD, även Folkpartiet har fiskat i grumliga vatten. Deras representanter har gjort rent rasbiologiska utspel. Som Mauricio Rojas som påstod att chilenare har kriminalitet i blodet. Eller Nyamko Sabuni som beställde en »vetenskaplig« rapport, den så kallade »Rosengårdrapporten«, som i stort sett misstänkliggör alla från Mellanöstern och muslimer i stort som potentiella terrorister.

– Det är dags att kalla saker för vad de är, strukturell rasism är ett problem i Sverige. Det tar sig i uttryck på olika sätt. Men jag tror inte att Sverigedemokraterna är problemet, snarare att de andra partierna inte vill erkänna verkligheten så som den ser ut. Sverige är i dag ett segregerat land, speciellt om man ser till Stockholm. Vi kom på andra plats efter Spanien i en EU-undersökning som kartlade hur utbredd segregationen är i samhället. Och det är inte SD som skapat segregationen, den har funnits där ett tag och har sakta men säkert blivit starkare med tiden.

– Det har att göra med avvecklingsprojektet också. Sverige är ett av de snabbast liberaliserade länderna i världen, tillsammans med bland annat Chile. Så två av mina hemländer är de mest privatiserande länderna just nu, som snabbast håller på att avveckla välfärden. Det är ett problem som skapar ännu större klyftor, både inkomstmässigt och etniskt. Så det är mycket som ligger bakom.

Stockholm är ett bra exempel på hur segregationen kan omforma en hel stad. Hur motverkar man det så att folk med olika bakgrund och inkomstnivåer kommer närmare varandra?
– Det är små saker, skolorna är ett bra exempel. Man har börjat bygga skolor i mer välbärgade områden. Jag vet inte om det är en lag eller en oskriven regel, men det brukar vara så att de som bor i området ska ha första tjing på platserna i skolan. Genom att bygga privata skolor i välbärgade områden så ökas segregationen ännu mer, även om man säger att man bussar dit folk från mindre priviligerade områden. Då får välbärgade områden välbärgade skolor med bättre betalda lärare och mer resurser, medan utsatta områden har mindre resurser och sämre betalda lärare med sämre motivation och lägre prestation. Det cementerar verkligen segregationen. Men då vill liberala politiker trycka på att det är valfrihet. Visst, valfrihet låter jättevackert, men hur ser det ut i verkligheten och vad leder det till? Det leder till att folk väljer att inte associera sig med vissa människor.

Men hur bryter man ett sådant mönster?
– Genom att minska valfriheten, det kan vara bra ibland. Jag kanske låter som en diktator men rent krasst sett så behöver man göra det. För att folk ska mötas och inte få sämre utbildning än andra. Att blanda och röra om lite i grytan. Och det handlar inte bara om att rent fysiskt blanda sig, det handlar om att lägga mer resurser på områden som behöver. Och inte stänga ned varje fritidsgård och vårdcentral, som de gjorde i till exempel Husby (utanför Stockholm, reds anm.) där vi var och körde på en stödkonsert förra året. Argumentet var att folk kunde gå till en annan vårdcentral i Kista eller något annat närliggande område. Det där är verkligen att gå i fel riktning.

– Börja om från början och tänk om. Satsa på rätt saker, istället för att sätta in fler poliser. Man lägger inte ned den energi och de pengar som krävs på de människor som bor där. Man lägger pengar på att kontrollera dem och deras ilska. Så att de hålls i schack. Vad sänder det för signaler? Det ökar på segregationen och utanförskapskänslan ännu mer.

– I Rosengård erkände till exempel polisen att de kör psykologisk krigsföring mot ungdomar, vad fan är det? Är vi i Vietnam eller Malmö? Är det medborgare eller fiender vi snackar om? Polisen erkände det, jag kunde inte tro mina öron. De har blivit utbildade av militärer i psykologisk krigsföring. Som att de låter helikoptrar cirkulera över Rosengård så att det ska förstärka känslan av att de är iakttagna och att det leder till att det begås mindre brott. Det är helt sjukt att man behandlar en viss del av befolkningen på det sättet.

Det låter mer som en militärdiktatur än en demokrati.
– Vi var själva i Rosengård, jag och Labyrint, och skulle spela och området var verkligen under belägring. När vi kom dit, det var för två år sedan, var det stora pansarbilar och poliser på hästar som red omkring på gatorna. Vi såg några ungdomar som var upptryckta i ett hörn och utfrågade av poliser, det var en helt sjuk stämning. Jag undrade om jag hade hamnat i Kosovo? Det är sådana saker där man kan tänka om. Först och främst, skär inte ned på resurserna till redan utsatta människor, man sparkar på de som redan ligger.

– En annan sak är att ta vara på ungdomarna som är diskriminerade på arbetsmarknaden i dag. Det är de som åker först när företag varslar. Den som kommer in sist åker ut först. Den vita medelklass-svensson är självklart den som haft jobbet längst. Där existerar ingen arbetslöshet, som Reinfeldt sade: det finns inte någon ekonomisk kris bland etniska svenskar i medelåldern. Det är klart att det inte finns, men vad ska de andra göra då? De räknas inte med andra ord. Problemet finns inte så länge de som har makten inte drabbas av det.

– Sådant kan man också åtgärda, det är enkelt. Men politikerna kan inte agera som de gör just nu. Man har nyligen börjat rekrytera människor med annan bakgrund, till myndigheter och liknande organisationer. Förr i tiden såg man inte så kallade »svartskallar« jobba på någon institution eller myndighet. Men det gör man nu, och även yngre. Men när folk varslas så är det de som åker först. Där bör man också tänka om. Man kan inte sparka folk som blir anställda sist om man ska bekämpa diskriminering.

Hur en stad är planerad, som i Stockholms fall, har också betydelse. Det finns väldigt få gemensamma mötesplatser i staden. Hur skapar man fler sådana ytor?
– Det görs till exempel vad gäller skolor då man placerar högskolor som Södertörn i Flemingsberg. Tanken var att många som bor i Flemingsberg skulle söka sig till skolan och att andra som inte bor här kommer hit och så kommer de att mötas. Tyvärr har inte det varit fallet, ganska få som bor här går på Södertörn. Sjukhuset (Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge) ligger också här så folk kommer hit från andra områden, men det sker inget möte med lokalbefolkningen. Folk pendlar in och ut på dagarna och lär väldigt sällan känna de som lever här. Samma sak med studenterna i Flemingsberg som bor i studentbostäderna, de stiftar inte heller bekantskap med de som bor här.

– Mötesplatser är en svår fråga. När jag gick på Södertörn var det verkligen grupperat, till och med i skolcafeterian. Etniska svenskar satt för sig och de så kallade »invandrarna« satt för sig. Det var en skiljelinje som man kunde se rent fysiskt. Människor som gick på samma skola umgicks inte för de hade inget gemensamt. Där har man en mötesplats, men folk väljer ändå att hålla sig på sin kant.

– Skiljelinjerna är både fysiska och mentala. Jag blev stoppad av två civilpoliser på Östermalm med en kompis bara för att vi var där på kvällen. De frågade vad vi gjorde där, de tyckte att vi var långt hemifrån då de fick höra att vi var från Flemingsberg. Jag undrade om jag inte hade rätten till fri rörlighet som alla andra svenskar. Då sade de att det var mycket droghandel på Östermalm på kvällarna och försökte insinuera att jag var en av dem som var där för att sälja droger.

– Det skapar en känsla hos många av de som bor i förorterna att de inte vill åka in till stan för att de blir behandlade som skit. Folk försöker mötas, men det blir en mental segregation.

Det är kanske den som är svårast att bryta?
– Ja, det finns något som heter »white flight«. När många icke-vita svenskar flyttar till samma område så flyttar alla vita svenskar ut, det är ett fenomen som dokumenterades i USA av sociologer. Så är det till och med där jag bor i Visättra som är en del av Flemingsberg. Där bodde det många etniska svenskar men nu har de börjat flytta ut och folk från andra delar av världen har börjat flytta in. Så var det även i Rinkeby när vi kom till Sverige på 80-talet, då bodde vi där några månader. Då fanns det fortfarande etniska svenskar där men i dag har alla flyttat ut. Människor väljer att bibehålla skiljelinjen och förstärka den.

– Folk måste väl ha valfrihet, valfrihet är bra. Men samtidigt tror jag att valfrihet kan vara farligt ibland. Valfrihet utan social empati kan bli väldigt fel. Det är ett råare samhällsklimat nu. Förut var Sverige känt för sin solidaritet, med Palme och anti-Vietnamkampanjen, alla svenska hjälporganisationer som samarbetade med chilenska flyktingar som flydde från Pinochet. Den stämningen har försvunnit, nu är det väldigt individualistiskt och den starka överlever. Hela världen har tagit den utvecklingen mer eller mindre.

Förut jobbade du som spansklärare på en högstadieskola i Skarpnäck. Var det enklare att påverka och förklara för ungdomar när samhället blir mer polariserat?
– Ja, man kan försöka. Ungdomarna är hoppet, det är de som är framtiden. När det gäller musiken försöker jag skola dem, för jag vet att det är främst ungdomar som lyssnar på svensk hiphop. Jag försöker nå dem och ge dem en annan syn på verkligheten än den de får i media och i skolan. För den bilden är inte ett ifrågasättande perspektiv på dagens samhälle. Därför försöker jag få dem att tänka mer kritiskt och inte bara svälja saker. Man kan påverka mycket, oavsett om man jobbar som lärare i skolan eller som lärare i musiken.

Så du är mer lärare genom musiken nu?
– Ja, det var någon ung kille som skrev på internet att han hade lärt sig mer av mina texter än någon skolbok. Det tog jag som något positivt, då har jag lyckats nå ut till en ung person och få honom att tänka till. Mycket av det här har jag fått lära mig själv, till exempel om min egen bakgrund. Om hur Chile är som koloniserat land. Jag har aldrig fått lära mig varför många chilenare skäms över sina rötter till ursprungskulturerna i Sydamerika och väljer att framhäva sin spanska sida.

– Många latinamerikaner över huvud taget är snabba på att framhäva att de har spanska rötter från Andalusien eller Katalonien. Men om man säger att man ser andra rötter i dem, från Afrika eller ursprungsrötter från Amerika, svarar de flesta att de inte känner till något om det. Att de bara har dokumenterat den spanska sidan.

– Sådana grejer fick jag inte lära mig orsakerna till. Kolonialismen får man inte läsa så mycket om på gymnasiet, på sin höjd handlar det om ett kapitel på fem sidor. Resten av historieböckerna handlar om andra världskriget. Därför vill jag uppmärksamma ungdomarna på det. Varför finns det u- och i-länder? Hur har i-länderna blivit rika? Hur kommer det sig att folk flyr till Europa och Nordamerika och inte tvärtom? Samhället bejakar inte den typen av kunskap.

Ur det perspektivet, blir det då ännu mer motiverat för dig att få ut det i din musik?
– Ja, verkligen. Man blir sugen på att visa den historia som inte syns eller berättas. Som att Sverige har ägt slavar. I officiella historieböcker i Sverige står det ingenstans att vi har gjort det. Men det finns till och med loggböcker i västafrikanska före detta slavfort, på svenska fartyg och företag som kom till Ghana och alla de länderna och köpte slavar. Eller att det första rasbiologiska institutet i hela världen låg i Uppsala. Sådana saker är bra att upplysa om för då får man också en bakgrundshistoria till varför det finns rasism och hur det kommer sig att vissa tankar och åsikter råder i dag. Hur det påverkar maktförhållandena i dagens samhälle, för det är maktförhållandena som jag oftast talar om i min musik.

– Begreppet makt är oftast en variabel som tas bort ur den nyliberala ekvationen. Utan makt som variabel i en ekvation till varför samhället ser ut som det gör, gör att det blir ett väldigt skevt resultat. När man kollar rent vetenskapligt på diskursen om makt och analysen om makt så förknippas det oftast till marxistisk teori – vilket kanske är orsaken till att den inte tas upp så mycket i detta samhälle.

– Det gäller att synliggöra maktförhållanden och maktstrukturer i samhället. Då förstår man varför det är större risk att du blir alkis eller narkoman om du växer upp i Rågsved än om du växer upp på Östermalm. Eller varför det är större risk att du hamnar i kriminalitet. Åtminstone den kriminalitet som bestraffar sig, inte den som Lundin Oil eller Carl Bildt bedriver.

Olof Palme har varit väldigt förekommande under det senaste året, med dokumentär, biografier och på film och i tv. Palme hade precis mördats när du och din familj flyttade till Sverige. Vad har du för förhållande till honom?
– Det är samma förhållande som alla chilenare har till honom. Han räddade många från att mördas i Chile tillsammans med Harald Edelstam som var den dåvarande svenska ambassadören i Santiago. Jag har alltid sett honom som en vän till det chilenska folket. Och den bilden kommer alltid att finnas kvar bland chilenare som bor i Sverige och till och med hos chilenare i Chile. Han var en humanist i dess största bemärkelse som verkligen tog ståndpunkt i humanitära frågor. Att kalla USA för »satans mördare«, det kommer du inte att höra någon svensk politiker säga i dag. Han var den första och sista svenska politikern att säga det. Han var en man av folket.

När man tänker tillbaka på honom så är det ofta i ett nostalgiskt skimmer som gör att man glömmer hans brister och felsteg. Vad tycker du om Palme-vurmen som finns i dag?
– Alla är mänskliga, man får inte glömma bort det. Man ska inte göra någon människa till gud, han hade säkert många brister. Men det blir så när en människa är död, det är väldigt sällan man talar illa om de döda. Det är ett mänskligt beteende att försöka minnas de döda på ett bra sätt. Jag säger inte att Palme var en perfekt människa. Men jag minns honom som en sann vän av det chilenska folket och den solidariteten han visade för tredje världen. Jag minns honom som en sann anti-imperialistisk statsminister.

Tror du att den solidaritet han stod för och som fanns under den perioden har möjlighet att komma tillbaka och få grogrund i Sverige?
– I ett globalt perspektiv tror jag inte det. Sverige är en del av en större bricka. Det handlar om själva västvärlden, hur den har utvecklats. Man måste också ta östblocket i beaktande och dess fall och kapitalismens seger. Det var väl Fukuyama (Francis Fukuyama, amerikansk ekonom och författare, reds anm.) som kallade det för »the end of history«. Att den enda vägen anses nuförtiden vara kapitalismen. Den har segrat över alla andra ideologier och det finns ingen annan väg att ta. Sverige är en del av det.

– Jag tror att det måste ske större världsliga förändringar för att Sverige ska ändras. Många spår kapitalismens fall med tanke på det som har hänt i USA, Grekland och Spanien, alla imperier går under förr eller senare. Men jag tror att det måste ske i en större global skala.

Men mycket går ju i cykler, ideologier slutar att vara giltiga och överges. Vad har du för tankar om framtiden utifrån det perspektivet?
– Jag tror på en apokalyps, att det börjar om från början. Världshistorien går, som du säger, i cirklar. Samhällen byggs upp och samhällen raseras. Jag tror att även det kapitalistiska samhället kommer att raseras förr eller senare. Om det sker genom ett tredje världskrig eller en tsunami över hela världen, det vet jag inte…

Eller om det pågår nu?
– Ja, och att vi är för blinda för att inte se det. För att vi är mitt i det. Jag tror definitivt att det här samhället, det kapitalistiska, inte kommer att vara för evigt. Det är varken bra för människan eller naturen, det sätt vi lever på i dag. Varningstecknen har redan kommit men man väljer att förbise dem och fortsätta i samma spår. Förr eller senare kommer världen att kollapsa. Antingen rent naturmässigt på grund av all skit som vi gör mot den, eller genom social oro, att det blir krig. Men det kommer att bli värre för att det ska bli bättre, tyvärr. Mycket värre.

Du tror att vi går mot ännu värre tider?
– Alltså, det är en ohållbar situation. Västvärlden och i-länderna konsumerar åttio procent av världens resurser, och dessa länder utgör tjugo procent av jordens befolkning. Det är bara en tidsfråga innan resten av världen tar till krigiska metoder eller att resurserna tar slut. Som man ser nere i Irak och Afghanistan, att man börjar plundra varenda land på naturresurserna. Man säger att det är i demokratins namn och mänskliga rättigheter. Men det går inte att förbise att de flesta länder som USA och Nato väljer att gå in i är rika på naturresurser.

– Det är redan förutspått att de fossila bränslena kommer att ta slut, att oljan inte kommer att räcka till. Vad händer då? Människan är påhittig och kommer alltid att hitta på nya sätt att överleva, men jag tror att det kommer ske en större kris i världen. Ur kris föds nya vägar och alternativ.

Vad tror du föds ur det?
– Vi får börja om från scratch. Tänk dig att alla de länder som har kärnvapen tar fram dem och riktar dem mot varandra. Hur kommer det att se ut efteråt? Det kommer att bli ganska raserat större delen av världen. Förhoppningsvis slipper vi gå igenom det. Men mänskligheten är väldigt destruktiv.

I en intervju nyligen sa du att om du skulle få sjunga en låt som »Babylon brinner« i ett tv-program som Sikta mot stjärnorna så skulle du göra det utan att tveka (apropå att Mohammed Ali hade framfört låten »Postkodsmiljonär« i tv-programmet med samma namn). Skulle det inte vara klockrent med ett sådant program med bara laddad musik på bästa sändningstid?
– Jo, det var ju det jag sa i intervjun. Jag skulle köra utan att tveka och ta den mest laddade låten jag har. Jag skulle köra »Babylon brinner« eller »Vem e terrorist«. Men jag har inte haft så mycket kontakt med tv, jag tror jag aldrig har synts där. Jag skulle vara dum om jag tackade nej, för att få ut ett budskap finns det inget bättre sätt att nå ut till så många som möjligt som genom tv.

Det skulle vara intressant i ett sådant program också, där folk inte förväntar sig politisk musik.
– Det skulle nog bli värsta chocken för de flesta.

Det kanske skulle ha större effekt i ett sådant sammanhang?
– Ja, verkligen. De sammanhang som man syns i nu är lite som att predika för de invigda. Det är i sammanhang som förväntas vara politiska och som drar till sig en viss målgrupp. Som i Husby när man stängde ned fritidsgården (medborgarhuset Husby Träff, reds anm.) och den ockuperades. Det är bra att man visar sitt stöd till den delen av befolkningen som drabbas av det man sjunger om, men samtidigt så vill man nå ut till de som inte drabbas av det.

– De som inte drabbas av det lika hårt blir ofta chockade när en artist som jag kommer fram i deras sammanhang. Många säger, »jag har aldrig sett det på det här sättet, jag visste inte att det fanns människor som gått igenom det här i Sverige«. Vissa är såklart skeptiska och tycker bara det är skit det jag för fram, medan andra blir nyfiket överraskade. Det är alltid kul när det händer.

När var du med om det senast?
– Det var en polis som kom fram till mig i Tensta. Vi var där och debatterade mot Nalin Pekgul (S). Hon påstod att det fanns åsiktspoliser som hindrade somaliska unga tjejer från att gå på disko. Hon ville göra det till någon sorts frihetskampanj för tjejers rätt att gå på disko. Det var många somaliska föräldrar från Tensta och Rinkeby där och det visade sig att det inte fanns några åsiktspoliser. Det var föräldrarna själva som hindrade sina sextonåriga döttrar från att gå till ställen där äldre killar bjuder dem på sprit och narkotika för att utnyttja dem.

– Då blev det helt plötsligt en annan grej och hon fick skämmas. Jag ställde mig upp och frågade henne vilka föräldrar hon trodde skulle vilja att deras minderåriga döttrar går och festar med vuxna killar som bjuder dem på alkohol och droger? Om hon tyckte att det var den sortens kamp man ska föra för ungdomar i ett samhälle som redan präglas av stor konsumtion av alkohol och droger bland ungdomar? Är det då smart att beskylla dessa föräldrar för att vara »muslimska åsiktspoliser«? Hade man gjort samma sak i ett vitt svenskt medelklassområde? Tror du inte att de föräldrarna också försöker skydda sina barn från alkohol och droger?

– Då svarade hon att hon trodde det. Då undrade jag varför man beskyller somaliska föräldrar, bara för att de är muslimer, för att vara åsiktspoliser när de försöker göra samma sak för sina barn? Hon menade att så inte var fallet. Då var det många föräldrar som reste sig upp bekräftade att det var exakt så det var, att de bara försökte skydda sina barn.

– Jag frågade Nalin om det inte finns bättre saker att kämpa för i förorterna, som att arbeta mot diskriminering, utanförskap, polisbrutalitet, och för bättre utbildning och allt det där. Sedan kom den här polisen fram till mig efteråt, en medelålders etnisk svensk, och sade »Vad bra det var det du sade, jag har aldrig sett det på det sättet förut, att det handlar om oroliga föräldrar. Jag trodde verkligen att det var muslimska åsiktspoliser, men nu har jag fattat hela grejen. Tack som fan.«

– Jag blev lite chockad själv, min relation till polisen har inte alltid varit så bra.

Men där fick du ett kvitto på att det kan ge effekt?
– Ja, i många fall så får man dövörat, men ibland når man ut till människor som aldrig har fått konfronteras med en annan syn på saken. Det är alltid en bra känsla.

Så därför vore det coolt om du dök upp i Sikta mot stjärnorna eller Idol?
– Ja, haha. Då kan jag nå ut till en del av befolkningen som jag inte alltid når ut till.

Lyssna på Carlitos mix till TMA, här.