DJ Sprinkles raderar inte bilderna av brinnande moskéer i Eskilstuna och Uppsala, eller mäktar med att lyfta oss över den besinningslösa terrorattacken som drabbar en tidningsredaktion i Paris.

Vilka val gör vi i vår privilegierade värld och hur länge klarar vi att fortsätta framåt med en sorgsen axelryckning? Året har bara börjat men det är frågor jag känner att jag kommer ställa allt oftare till mig själv under 2015.

I dag hade jag egentligen tänkt skriva om något helt annat på den här platsen. Jag hade tänkt berätta om hur boxen The Soul of Designer Records under de gångna helgerna knappt lämnat högtalarna hemma hos mig. Om en samling som består av drygt hundra rara gospelinspelningar som bärgats ur arkiven från det lilla Memphis-bolaget.

Men kan jag hitta någon anledning för det när uppgivenheten om samtidens tillstånd aldrig varit djupare?

Jag vet inte. Men för att parafrasera James Brown — alla måste vi ibland gå tillbaka till vägskälet. Om inte annat så för att återfå tron på livets godhet.

Jag vill inget hellre än att luta mig mot de här sångerna just nu. Om bara för att de utgör en alternativ livssyn än den vi erbjöds just i dag den 9 januari 2015.

Allra helst hade jag velat skriva om hur etiketten existerade i drygt tio år (1967-1977 för att vara exakt) men aldrig lyckades göra några egentliga avtryck på samtidens försäljningslistor. Skivbolaget hade heller inte några fasta artister under kontrakt.

Istället fungerade Designer Records som ett produktionstillhåll där genomresande gospelmusiker smidigt kunde spela in en singel eller två. Skivetiketten erbjöd dem i sammanhanget billiga tryckkostnader samt en liten men kompetent kompgrupp, ledda av den erfarne gitarristen Roland Janes.

Det fanns ingen ideologi som styrde skutan, och pengarna var i sanningens namn modesta. Precis enligt ägaren Style Wootens ambition. Det fanns i hans verksamhet, som det heter, andra värden.

Det är också orsaken till varför jag känner att jag verkligen behöver The Soul of Designer Records just nu. För att det inte går att inta en passiv hållning till den här musiken.

Det är som att jag instinktivt ryggar tillbaka av den himlastormande urladdning som uppstår när dessa kvinnor och män går ner på sina knän. De bokstavligen skriker ut sin hängivelse med en passion som varken du eller jag förmodligen kommer att komma i närheten av.

»Whatever You Do – Do Good« heter ett av de bästa spåren på den här boxen. Det må låta futtigt men det är den allra bästa uppmaningen jag hört på mycket länge.

Alltings jävlighet går inte att stänga ute. Men det är fortfarande möjligt att släppa in lite ljus.

Strax syns konturerna av en åtta personer stark kör. Xenia sjunger låtens sista rad: »it will slowly wear down« och hela lokalen lyses upp av ett vitt ljus. Musiken ökar i intensitet, trummorna spelar i marschtakt och Xenias röst förenas med körens stämmor.

Det är en vaggande och stark sång. Den tar sats från det lågmälda och vemodiga och växer till en taktfast och storslagen hymn. Det blir en lovsång till musiken och den kollektiva kraften i framförandet. Ett stycke som är lika mörkt som hoppfullt. Den fyller hela lokalen som om den vore finalen i en kyrkokonsert.

Framträdandet ägde rum på Stora Teatern i Göteborg i slutet av april i år. Sedan dess har mycket hänt. Xenia Kriisin har spelat runtom i landet under sommaren, på festivaler som Knarrholmen och Clandestino Botnik Festival. I slutet av september släpptes så hennes debutalbum Hymn. En skiva med tio låtar där Xenias röst och cittra, Johan Hjalmarssons trumspel och en improvisationskör utgör stommen.

Hymn är en stark debut, arrangemangen är självklara och låtarna påfallande helgjutna. Musiken har drag av folk, gospel och sakral popmusik. Allt smälter samman i Xenias säkra och starka röst. Det är hennes album från första till sista tonen.

Xenia Kriisin är baserad och verksam i Göteborg. Hon inledde sin musikaliska bana i olika band inom jazz- och improvisationsmusik och studerade på Göteborgs högskola för scen och musik. Efter att ha gått två år på improvisationslinjen hoppade hon av för att arbeta mer självständigt. 2010 började hon göra musik som Xenia Kriisin.

Till en början var det tänkt som ett soloprojekt men i dag ingår även Johan Hjalmarsson och en kör med tre sångerskor i konstellationen. Och Xenia vill utveckla det ytterligare. Ljuskonstnären Rasmus Persson, som medverkade på spelningen på Stora Teatern, är tänkt att bli en stående inslag under spelningar framöver.

Jag ringde upp Xenia för att ta reda på mer.

I en intervju i Nöjesguiden för två år sedan säger du att det krävdes en ganska lång tid av självrannsakan för att komma fram till det du gör nu. Vad är det du har rannsakat hos dig själv?
– Det handlar om olika saker. Att jag är en ung kvinna i Sverige, att jag är musiker, en kvinnlig musiker. Det är en mognadsprocess att växa upp. Framför allt när jag började skriva eget material så blev det att jag rannsakade den jag är. För att kunna musicera och sjunga så måste det vara ärligt, att det är min röst. Man sjunger med hela kroppen och hjärtat, rösten för mig är ett känsligt instrument.

– Så det är rannsakan på alla möjliga sätt. Att hitta min röst och vem jag är i musiken. Vad ska jag skriva om, vad kan jag utelämna och vad är bara mitt? Det har också varit en process om vad jag är villig att ge publiken.

Har du varit tveksam inför att bli artist?
– Jag har alltid känt en stark vilja av att stå på scen. Även om jag inledde mitt liv med scenskräck så har jag ändå alltid tvingat mig upp på scenen. Och det måste ha något att göra med att jag känner mig väldigt hemma där. Det är en nerv som jag alltid har gillat.

Men du har brottats med scenskräck?
– Ja, gud ja.

Har du det fortfarande?
– Nej, inte på det sättet. Jag känner nervositet och pirr i magen och att kroppen börjar skaka, men jag har övat under de år jag stått på scen. Jag ser varje konsert som mitt sätt att utvecklas. Replokalen finns också men det är inte alls på samma sätt. Att lära sig att tygla adrenalin och att vara helt fri och följa sina impulser kan man bara göra på scen.

Man läser till och från om artister som har scenskräck eller som kämpat mot det. Vad innebär det mer konkret?
– Det är nog väldigt olika från artist till artist. För mig handlade det om att det är så blottande, att sjunga och använda min röst har alltid varit väldigt känsligt. För mig uttryckte det sig i det fysiska, jag kunde bli illamående och darrig och det märktes i rösten. Har man varit i den situationen en gång är man livrädd för att hamna där igen, framför allt när man inte kan kontrollera kroppen för då kan man inte heller kontrollera sin röst.

– Man tappar kontrollen och det vill ingen göra. Det är min röst liksom, det är den jag är och det jag har. Tappar man det så är det svårt att vilja ta sig upp dit igen.

Du började som ett soloprojekt men sedan har det växt och involverar i dag flera personer. Skedde det ganska tidigt eller tog det tid?
– Det tog ett tag. Innan hade jag spelat i många olika konstellationer och varit väldigt beroende av mina medmusiker, både på scen och i replokalen. Så det här var en motreaktion till det, att allt jag gjorde då ville jag kunna göra helt själv. Jag började kompa mig själv och skrev mycket musik. Jag satt hemma på kammaren med min cittra och skrev. Sedan vågade jag mig upp på scenen och hade några spelningar för att vänja mig och se hur det kändes.

– Sedan fick jag ett gig i Göteborg i Palmhuset. Då bestämde jag mig för att ta med Johan (Hjalmarsson, reds anm.) på trummor. Det var lite av ett startskott, efter det var det extremt svårt att gå tillbaka till att spela ensam. Jag gjorde några sologig men det var en så otrolig skillnad. Jag märkte hur mycket jag hade saknat att spela och musicera med andra. Jag har stora partier med improvisation i min musik och att få skapa med någon annan innebär att jag kan få mer frihet och det blev så mycket större på många sätt.

– Så då blev det en duo med Johan. Sedan var det en annan spelning i Malmö och då tog jag med kören, för första gången. Då visade det sig att det funkade också, de lyfte låtarna så bra. Det föll sig naturligt att slå ihop båda delarna, Johan med trummorna och kören. Det har varit en stor grund i skivan.

Foto: Ove Andersson

Nu har du släppt ditt debutalbum, Hymn. En skiva som jag tycker pendlar mellan å ena sidan det rytmiska och vilda och å andra sidan det stillsamma. Är det en kontrast som du arbetat med medvetet?
– Skivan har, även om den är väldigt fri, väldigt tydliga komponenter. Det är slagverk och rösten, tillsammans kan man göra det hur litet och maffigt som helst. De musiker jag arbetar med är totalt fria och kan hantera alla situationer och det har jag utnyttjat. Alla sångerskor är improvisationssångerskor och det har varit enkelt att ge dem fria tyglar mer än att de bara ska tänka rytmiskt. Det är likadant med Johan som också har en bakgrund i improvisation.

– De möjligheter som de skapar gör att man vill ha med allt det på skivan. Jag älskar riv och klös, jag älskar när det är starkt och bombastiskt och att få skrika ut. Men jag gillar också det djupa och avskalade och där man kanske fokuserar mer på texter och svävande melodier. De sidorna är lika starka hos mig.

Stora delar av skivan är inspelad live i studion. Är det mycket som är improviserat?
– Ja, vissa partier i låtarna är det. Men jag har velat få fram viktiga delar i text och musik också, melodier som jag tycker är viktiga. När man hör det live är det mycket som kan hända. Men på skivan har jag velat hålla det ganska rakt och presentera det på ett sätt som gör det rättvist.

De lugna delarna på albumet är andaktsfulla och sakrala. Det finns också två låtar som heter »Psalm« och »Psalm II«. Inspireras du något av kyrklig musik?
– Ja, det gör jag. Jag är inte alls religiös eller troende men är väldigt fascinerad av religion. Det har jag alltid varit, det har funnits perioder när jag var liten då jag ville vara religiös. Jag har varit avundsjuk på det lugn som en religion kan skapa hos en människa. Bibeln står hemma i min bokhylla och den har jag bläddrat i många gånger för jag tycker att den har ett väldigt vackert språk. Budskapet är kanske inte är något jag håller med om men det finns en historia i den som är fascinerande.

– Det jag inspireras av främst är bildkonsten, framför allt inom kristendomen. Det finns ingen skrift som är så illustrerad som Bibeln, inte bara i bild. Det har följt med hela samhällsutvecklingen. Jag tycker det är väldigt spännande hur stor inverkan religionen har haft på samhället. Man kan tycka vad man vill om religion men det är en väldigt stor del av industrialismen, och i uppbyggnader av städer, i konst och arkitektur. Som Michelangelo, allt i hans konst är baserat på religion.

– Jag kan förstå det på ett sätt, för jag kan tänka mig att religion var lika fascinerande då som nu. Jag har alltid dragits till den bildkonsten och på något sätt finns den fascinationen också i min musik och mina texter.

Är någon i din familj religiös?
– Nej, men intresset kommer därifrån. Det var där jag läste konstböcker som berörde det. Och ikonerna stod i bokhyllan, det diskuterades i min familj och det har bara fortsatt. Jag kan inte förklara varför, men man får sina hang-ups.

– Jag tycker det är så intressant, även om jag inte köper det. Mycket som skapats utifrån det är så vackert. Men mycket ondska och krig och en kvinnosyn som är dålig har kommit ur det också – det funkar inte för mig. Men lika mycket som jag granskar det och tar avstånd från det så dras jag till det, och framför allt då konsten.

Det är det som är intressant, när man har kluvna känslor inför något så dras man till det.
– Ja, det är verkligen så. Jag tror på vetenskap och kan bli livrädd när jag tänker på döden och existentiella problem. När jag inte förstår varför jag är här och vad jag gör här. Så läser man en skrift där allt är så självklart. Den kontrasten är något jag funderar mycket över, jag är kanske lite fanatisk.

Fanatiskt fascinerad av religion?
– Ja, jag vet inte. Det har fastnat och det kan man höra mycket i mina texter.

Ja, det känns som att det är ett tema som kretsar kring skapelse och död på skivan. Varför blev det så?
– Jag har dragits till Bibeln. Jag har inte läst hela men jag har läst skapelseberättelsen. Det är en så otroligt romantisk bild som samtidigt är helt sinnessjuk. Jag vill inte skända alla troende, jag respekterar dem såklart. Jag vill väcka frågor och kunna diskutera det på ett sätt, och jag vill känna att jag kan kritisera men att alla förstår att det är utifrån mig. Jag sjunger mycket om skapelseberättelsen och hintar på något sätt om kvinnoförtrycket i den. Att skapelsen utgår ifrån mannen och allt det onda som Gud straffade kvinnan med när hon syndade.

– Jag vill kunna diskutera det eftersom jag är väldigt insatt i genusfrågor och vill leva i ett jämställt samhälle. Jag vet att religion har extremt mycket med det att göra. Jag sjunger mycket med en ironi, det finns en låt som slutar med »hallelujah« på skivan (»Psalm II«). Det uttrycket är för mig inte detsamma som att man tror utan det har en annan betydelse. Jag vill att folk ska lyssna på det jag gör på ett öppet sätt. Jag vill att det ska väcka tankar utifrån det jag tror på och fascineras över. Men även en längtan till en trygghet som man kanske känner inom religionen som inte jag känner på samma sätt. Jag vet inte vad som händer när jag förtvinar bort från den här jorden.

Tänker du ofta på existentiella saker?
– Absolut, jag tänker på livet och döden och hur vackert men skört livet är. Och vem blir inte knäpp av det? Jag tror inte att jag är ensam om det, jag tror att alla har de frågorna. Det kan skapa en extrem kris men också en lycka som man inte kan beskriva. Något som kan kännas religiöst även om man inte själv är det. Det kan skapa en sorg där man tillber något utan att man tänker på det, som att säga »snälla Gud, hjälp«. Det gör en knäpp men jävligt kreativ på något sätt.

Musikaliskt går skivan lite åt gospelhållet med körerna, samtidigt känns det som att det finns lite folkmusikinfluenser. Är du influerad av folkmusik något?
– Ja, jag har haft en period då jag lyssnade mycket på Joni Mitchell och Joan Baez och amerikansk folktradition från 60-talet. Joni Mitchell har varit med så länge jag kan minnas så det är absolut en stor del av mina influenser. Folk kan bli lite knäppa när de hör min musik, de hör folkmusik, sakrala grejer, lite soul och lite experimentellt. Då brukar jag säga att eftersom det här är mitt debutalbum och det är tio noga utvalda låtar så är det en extremt liten del av 26 år av musik där jag har genomgått allt från Spice Girls till Ella Fitzgerald.

– En period lyssnade jag bara på soul och på alla gamla souldivor som Aretha Franklin. Sedan Joni Mitchell och även jazz, som Billie Holiday. Jag har också lyssnat mycket på Beyoncé, det är återkommande sångerskor vilket är en röd tråd. Det är spannet av musik som jag influerats av och albumet är något slags slutresultat. Jag har även lyssnat på konstig improvisationsmusik och där jag sysslade mycket med att göra ljud, så det är en kompott. Det är mina levnadsår och det man vuxit upp med.

Något som är centralt på skivan är cittran. Hur länge har du spelat cittra och vad gillar du med det instrumentet?
– Cittran är en stor del av skivan och det var den som gjorde att jag startade mitt soloprojekt. Jag fick den av Johan (Hjalmarsson), han hade snappat upp att jag var intresserad av den. Jag tittade på klipp på Youtube från 60-talet eftersom det var många amerikanska folkmusiker som använde sig av cittra och liknande stränginstrument. Jag tyckte att det lät så otroligt vackert. Så fyllde jag år en period efter det och då hade han köpt den till mig. Jag var tvungen att börja pilla på den och så började jag lära mig att spela.

– Det är ett väldigt enkelt instrument, det är lätt att få bra ljud i den för att den är stämd i ackord. Men jag var tvungen att lära mig hur man stämmer det snabbt om jag skulle kunna spela med den live. Hur man byter strängar och hur den funkar i olika temperaturer, det är ett instrument som lever.

Den stämmer om sig ganska lätt?
– Ja, herregud. Jag hatar den vid många tillfällen, det är fruktansvärt. Jag vill kasta den i marken ibland. Den reagerar så mycket på temperatur och klimatskillnader.

Vad är det du gillar med ljudet? Det är ett ganska hårt ljud som samtidigt är vackert.
– Precis så är det. Det är ett ganska rått instrument. Den låter som en änglakör fast det känns som den har levt ett helvetiskt liv, det hör man också i det. Det är ett instrument med en otrolig historia. Det har använts över hela världen och funnits hur länge som helst. Sedan älskar jag stränginstrument och det levande i den typen av instrument. Det är ingen synth, den har en själ och jag måste vara vän med den. Den måste få tid och omvårdnad – man skapar verkligen en relation till instrumentet. Det är inte bara ett vackert ljud, det är ett vackert ting med många bottnar.

Johan Hjalmarsson är med och producerar din musik och spelar även trummor med dig, hur länge har ni arbetat tillsammans?
– Vi har varit med i olika band och konstellationer sedan 2008 kanske. Vi är ett par och har varit tillsammans i åtta år. Under den perioden har vi utvecklats både musikaliskt och individuellt, och tillsammans som människor. Vi är två musiker under samma tak som hela tiden skapar och det har gjort att vi har ett samarbete som är helt otroligt. Det har vuxit sig starkare och vi lär känna varandra mer och mer.

– Vi samarbetar inte bara med den här musiken utan även visuellt. Johan har varit med och gjort musikvideon till »Blackout« och vi har gjort hemsidan tillsammans. Omslaget till skivan har jag gjort artworket till och Johan har designat det. Vi producerade båda skivan och han har mixat den och lagt ned hela sin själ i projektet. Ju mer vi har gjort det här tillsammans desto bättre spelar vi tillsammans. Jag känner vad han ska spela, jag behöver inte ens se honom i ögonen. Det är ett samarbete som är väldigt viktigt för mig. Det är inte så många som man samarbetar så bra med.

Du arbetar med andra projekt också, som ett arbete med musik för barn. Vad handlar det om?
– Vi är fyra musiker och en dansare som har gjort en barnföreställning, vi heter Skeppsbrott och föreställningen heter Kartan upp och ned. Den riktar sig till barnfamiljer och barn som är mellan 5-10 år. Det är ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat. Vi åker runt på skolor, i parker och där vi får spela den. Det är originalmusik i den. Att uppträda inför en barnpublik är helt fantastiskt, det är en helt annan publik som man växer mycket inför.

– Vi pratar om improvisation för barnen och vi hittar på och de fattar direkt och vi sjunger tillsammans, det är inga hämningar. Det lär man sig otroligt mycket av, det är kul att spela för olika åldrar. Eftersom jag frilansar så gör jag olika projekt, i det sjunger och skriver jag texter på svenska och det känner jag att jag har i mig.

På tal om svenska, du sjunger på svenska på skivan, i låten »Psalm«. Hur kommer det sig att det är på svenska bara i den låten?
– Det föll sig naturligt, det är en sorts psalm som jag har skrivit. Det var under en period som jag läste mycket texter i psalmer och även i bibeln. Jag var fascinerad över språkets uppbyggnad och själva historien i det skrivna. Jag hade skrivit på engelska i den låten fram tills då engelskan övergår i svenska. Det bara kom. Jag satt ute vid havet på en klippa och hade med mig Bibeln, haha.

– Det kändes som ett avslut i låten som jag inte hade kommit fram till innan. Det var nog mycket saker jag inte fick sagt på engelskan som jag kunde uttrycka på svenska. Att sjunga på svenska har varit väldigt svårt, det ligger så nära mig själv. Men där ville jag göra det.

Hymn är utgiven på Luxury. Mer info om Xenia Kriisin här.
Den 22 januari spelar Xenia Kriisin på Debaser Ballroom i Stockholm.

Ibland är det som att bevittna ett pubband som blivit uppkastade på en stor scen. De spelar som om konserten var deras enda chans i strålkastarljuset.

Samtidigt finns det inget plikttroget över framförandet. Inget rutinmässigt harvande. Bandet får – för det mesta – feeling på ett bra sätt. Och de kan spela.

Matthew E. White själv är ödmjuk. Han kan inte riktigt greppa den snabba framgång som han fått. Han tycker det är både märkligt och fantastiskt att den svenska publiken fattat tycke för honom – en enkel kille från Richmond, Virginia. Att han nu befinner sig i Stockholm, i en fullsatt konsertlokal drygt ett år efter att debutalbumet Big inner släpptes i USA har han svårt att förstå. Han är nästan överdrivet tacksam över publikens respons på Debaser Strand.

Men den kärlek han får är befogad.

Matthew E. White har ett lugn som gör att konserten får en riktning och mening. Han tar ned energinivån när det behövs och skapar dynamik och andrum. I ena stunden är han en försiktig singer-songwriter som sjunger soul, i den andra en stark frontfigur som manar på sitt band med gospeldriv. Han växlar mellan lägena på det självklara sätt som utmärker Big inner. Hela tiden med bibehållet lugn.

»One of these days« tassar fram på lätta fötter. »Big love« börjar med ett tungt groove och övergår i ett smakfullt och febrigt funkparti. Nya låten »Human style« lunkar fram i trevlig Marvin Gaye-anda.

Repertoaren blandas upp av en cover av Randy Newmans »Sail away«. En låt som föregås av en historia om när Matthew E. White letade upp sin idols hus i Los Angeles bara för att mötas av Newmans hushållerska som meddelade att han inte var hemma. Liksom Newman har Matthew E. White ett uttryck som är förenat med mycket tradition. Men han hittar egna vägar i det.

När kvällen avrundas med »Gone away« och raderna »he will tear your kingdom down« har Matthew E. White fått de flesta i lokalen att släppa sina känslospärrar.

I presstexten till Mavis Staples nya platta med den fantastiska titeln “You are not alone” skriver hon ”The messages are the same things I’ve been saying down through the years. They’re about the world today – poverty, jobs, welfare, all of that – and making it feel better through these songs”.
Inga riktlinjer har någonsin funnits för gospel. Den kan egentligen inte utvecklas, i de där meningarna Mavis skrivit beskriver hon ju själva grunden för varför gospel började att sjungas. Den är per automatik ständigt aktuell. Vi vill ofta vifta och säga att pophistorien skrivs om, men behöver den alltid det? De ofta frikyrkliga budskapen på Mavis nya platta är så fundamentalt långt ifrån en annan viss frikyrka som, klädd i sydstatsskägg, vill bränna Koranen. Och de religiösa budskapen, om de nu handlar om jämlikhet, saknad eller bara att alla ska ha ett jobb att gå till – det är väl ändå en form av kärna i popmusiken som vi alla kan enas om?

Att relatera, att känna igen sig. Trots att kanske ingen av oss kan se tillbaka på medborgarrättsrörelsen, Malcolm X och Dr. King som Mavis ofta nämner i intervjuer och 68-demonstrationerna i hennes hemstad Chicago annat än ur böcker och filmer, så blir den historiska kontexten inget problem. Och vill man, kan man relatera till äldre låtar på samma sätt som idag. The Staple Singers ”This is a Perfect World” från 1971 börjar med kulsprutor. Då handlade den om Vietnam. När jag lyssnar på den 2010 tänker jag Irak, Afghanistan, Gaza, Kongo, Kashmir.

You are not Alone. Jag berättar om vår nuvarande riksdagssituation, och frågar hur Mavis själv ser på låten.

– Den handlar om allting. Depression, vara nere, förlora sitt jobb. Folk behöver höra en låt som är tröstande och uplifting. En anledning att komma upp på morgonen. Som får dig att tro och inte förlora hoppet. Som för dig och er stats situation.

– Duvet, när min far Pops dog, kunde jag ha sjungit det till mig själv. Sen kom min syster och sa ”du kan inte ligga i sängen hela livet!”, skrattar Mavis.

När jag ringer till Mavis Staples är hon hemma i Chicago, men ska strax ut på en längre turné.  Hon är 71 år gammal, skrattar var femte sekund och hennes röst har aldrig varit starkare och bättre än nu.

– Många frågar mig det, ”var får du din energi ifrån?” och jag säger att jag inte tänker på åldern, jag blir inte trött. Jag får min vila, jag röker inte, jag dricker inte förutom något glas vin någon gång. Gud är inte färdig med mig än, säger Mavis och, som alltid, skrattar.

– Och jag gillar inte att vara hemma för länge. Jag vill resa och motivera folk till frihet.

Lyssnar du på någon ny gospel?
– Oh, ja. Yolanda Adams, BeBe och CeCe Winans. Gospel låter bra igen.  Om jag inte går i kyrkan på söndagar stannar jag hemma och lyssnar på gospelkanalerna på radion hela dagen. Jag tycker ny gospel gör ett fantastiskt jobb.

– Vi förlorade precis en av de största, Albertina Walker, hon var bara några år äldre än mig. Hon började sjunga innan The Staple Singers.

Roebuck “Pops” Staples och hans barn Cleotha, Pervis, Yvonne och Mavis började uppträda i Chicagos kyrkor redan 1948. Men för att förstå det här albumet så måste vi bortse från popmusiken de gjorde för den större marknaden på slutet av 60-talet och början av 70-talet för en sekund, med ”Respect Yourself” och ”I’ll Take You there” – och fokusera på tiden innan. Som bara handlade om att spela musik, att vara tillsammans, att känna samhörighet. Mavis ville gå tillbaka till det. You are not alone.

Hon har samarbetat med alla från Curtis Mayfield och Bob Dylan till Ry Cooder. Många rynkade nog på näsan när Jeff Tweedy från  Wilco skulle bli en av de utvalda. Det visade sig bli helt tvärtom.

– Tweedy kom fram till mig och sa: Hey Mavis, jag har all din musik här på min IPod. Varje dag sa han något som fick mig att skratta. Jag vet inte varför dessa youngsters vill jobba med mig, de kanske tror jag har visdom och kan lära sig någonting från mig.

– He went back to basic. Det kändes som att jag sjöng med min familj igen. Vi lyssnade på låtarna vi gjorde innan Stax. Min fars gitarr och våra gamla rytmer. När vi började spela in låtar för nya skivan i studion, så var det min lyckligaste tid ever. Duvet, att bara sjunga de där gamla låtarna igen.

”Losing You” på din skiva, det är en låt av Randy Newman va?
– Ja, jag relaterar den till min far. Det låter som att han sjunger till sin flickvän, men jag kan inte komma över att förlora Pops. Jag är riktigt tacksam att Randy Newman skrev den låten, säger Mavis. Utan att skratta.

Fredrik Thorén är frilansskribent och skriver för bland annat Göteborgsposten och ETC.

/

LaNell Rice-Rollins växte upp som den yngsta systern i en musikalisk familj i Anderson, South Carolina. Båda hennes föräldrar, hennes två bröder och hennes två systrar sjunger. Tillsammans med systrarna utgjorde hon i flera år gruppen The Rice Sisters, men hon trodde aldrig att hon skulle bli gospelsångerska. Hon gick i kyrkan och tyckte mycket om traditionell gospel, men planen var att bli operasångerska.

I High School kämpade hon för att hinna med både gospeln och träningen för att bli nästa Leontyne Price (sopranen som blev den första afro-amerikanska primadonnan på Metropolitanoperan i New York). Men bland hennes favoritartister finns också sådana som Vanessa Bell Armstrong, Patti LaBelle, The Soul Stirrers och Jennifer Holliday.

När LaNells mor avled 1992 övergick hon helt till att sjunga gospel. Ibland kan man dock fortfarande ana operatisk dramatik i tonfallet i överväldigande vackra ballader som “Lord, I Love You More”, medan andra ballader drar mer åt blues eller klassisk soul.

Den första låten med LaNell jag hörde var “Work It Out”, ett upptemponummer som friskar upp och lyfter anden vilken tung morgon som helst. Men det var först när jag hörde “Lord, I Love You More” som jag förstod vilken speciell och ovanligt begåvad sångerska LaNell är. Eftersom det kan vara lite svårt att hitta information om LaNell, särskilt i svenska medier, beslöt jag mig för att höra av mig. Den här texten är resultatet.

– När min mamma gick bort skulle jag inte ha överlevt utan min tro. Texterna började bara strömma ur mig. Jag antar att man kan säga att gospelmusiken valde mig och jag ångrar mig inte, säger LaNelle Rice.

LaNells musik passar inte omedelbart in i någon av gospelns undergenrer. Den har ett modernt sound, men låter inte precis som den urbana gospel som Mary Mary eller Kirk Franklin populariserat.

– Det är ett bevis på att våra gåvor kommer att skapa oss utrymme. Som gospelartister har vi alla samma mål: Att sprida Kristi ord och kärlek, vilket kan uppnås på många olika sätt. Tack vare att olika undergenrer skapats och accepterats kan jag uttrycka mig på många olika sätt som kan tilltala både mig själv och många andra.

Den 13 juli 2009 höll LaNell på att laga middag hemma när hon var tvungen att åka med sin man till akutmottagningen på sjukhuset. Han hade varit inlagd för en allvarlig sjukdom och nyligen skrivits ut, men nu hade symptomen återkommit. I brådskan i viljan att hjälpa sin make vred hon fel på reglaget när hon skulle stänga av spisen och satte det på max. Några timmar senare på akuten fick hon ett telefonsamtal om att hennes hus stod i lågor. Huset blev totalt förstört.

– Det var inte en av de bästa dagarna i mitt liv, men ingen skadades, huset har byggts upp igen och min make överlevde och är på väg mot bättre hälsa nu.

I Januari 2010, samma månad som LaNell flyttade in i sitt nya hus och skrev skivkontrakt med Zhana Records slog jordbävningen på Haiti till.

– Barnhemmet St. Therese förstördes av den fruktansvärda jordbävningen. När jag skrev kontrakt med Zhana diskuterade skivbolagets grundare och jag vår vilja att inte bara göra konserter för vår egen profit. Vi hörde talas om projektet att bygga ett nytt hus åt St. Therese och erbjöd oss att hjälpa till att samla in pengar. Barnhemmet hade tjänat samhället i tio år och var 27 små barns enda hem. När vi fick höra talas om detta sov många av barnen i tält. Eftersom jag vet av egen erfarenhet hur det känns att förlora allt på grund av omständigheter utom min kontroll tycker jag inte det finns något bättre sätt att hjälpa till än att se till att barnen får tak över huvudet.

Jag frågar om hur publiken för modern gospel ser ut i USA och om det är en bortglömd genre där, såsom det är här i Sverige.

– Publiken är väldigt blandad! Det finns många människor som gillar det traditionella soundet, men de nya artisterna och stilarna omfamnas av många som förr hamnade utanför. De som lyssnar på gospelradio tenderar oftare att vara svarta, kvinnor och 35 plus, men alla grupper och åldrar köper gospelskivor.

– I mitten av 90-talet skedde en gospel-explosion som pågår än idag. Tidigare var gospelmusiken rankad lägst av 13 genrer. Den minst säljande och minst omtyckta genren. I dag är gospel sexa på den listan och säljer mer än jazz och klassiskt tillsammans i USA.

Hur tror hon att det kommer sig att gospelmusiken lockar så många, även människor som inte är kristna eller går i kyrkan?

– Gospel är inspirationsmusik och alla tycker om att bli inspirerade. När man skriver en sång är inte varje situation man utgår från positiv eller en saga, men det finns alltid en gemensam tråd: Guds kärlek är villkorslös, oavsett vem du är eller var du är i livet. Det är inte säkert att olika situationer i ditt liv kommer att lösa sig på ett sätt som du gillar, men vi kan hantera besvikelser bättre när vi inte behöver göra det ensamma. Mitt motto är: “A song has to speak to me in order for me to speak to you”, så mina ord föds väldigt ofta ur mina personliga erfarenheter eller min önskan att hjälpa någon annan.

Jag ställer också ett par frågor om den amerikanska, kyrkliga värld som ofta är svårförståelig och missförstådd för oss som är uppvuxna i Sverige med ett kvardröjande arv från en enhetlig protestantisk statskyrka. Det verkar finnas så många olika riktningar och vissa av dem verkar så högervridna. LaNell förklarar:

– Vi gospelartister är först och främst kristna. Vi tror på jungfrufödseln och Jesus Kristus död och återuppståndelse, som de beskrivs i Bibeln. Jag växte upp i en baptistkyrka, men jag skulle inte sätta etiketten “Baptist” på mig själv i dag. Jag är helt enkelt kristen och mitt mål är att bli mer som Kristus.

– Jag har läst statsvetenskap på college och har lärt mig att inte försöka bedöma andra människors tro, utan bara deras handlingar. Den kristna högern är inte de enda kristna i USA, inte på långa vägar. Och man ska komma ihåg att de inte representerar någon annans åsikter än sina egna!

Efter jordbävningen på Haiti uttalade sig en amerikansk pastor om att det var ”Guds straff” som drabbade landet. Hur förhåller sig sådant till hennes LaNells eget arbete för att hjälpa offren?

– Amerika är många olika saker för många olika människor. Människor är människor överallt i världen. Vi är inte alla trevliga och alla verkar inte tänka efter innan de talar. De flesta amerikaner, oavsett religion, har det gemensamt att de vill hjälpa till när andra människor är i nöd. Det där enda uttalandet måste ses i kontrast mot det massiva stöd från resten av landet som har demonstrerats både efter den här jordbävningen och efter andra liknande katastrofer runtom i världen.

LaNells senaste album heter ”Work It Out” .
Beställ den från Zhana Records eller hör den i sin helhet på Spotify.

”Some of these guys will never make a dime. Some of these guys will be poor and die alone. But in the process they’ve been the true renegades. And the true rebels always walk alone anyway.”

– Derrick May i BBC’s dokumentär “Dancing in the Street”

“1998 kallas discomusik för house. Men musiken och texterna har fortfarande samma genomgående tema. ‘Someday we’ll all be free’. ‘Sister, brothers, we’ll make it to the promised land’. ‘Every man across this land join hands’. Och drömmen om att en dag bli fria, om att få komma till det förlovade landet är densamma hos Liverpools arbetslösa hamnarbetare som hos New Yorks svarta homosexuella”

– Andres Lokko, tidningen Pop Vol. 2, #7

“I know It’s not easy… but whoever said that it would be?… Like a Phoenix from the ash you must rise”

- Kenny Bobien, “Rise Above the Storm”

Kenny Bobien. Jag vet inte om namnet säger dig något. De flesta har nog aldrig ens hört talas om honom. Var du inne på soulful house kring millenieskiftet har du förmodligen någon sorts minne av namnet och rösten. Du kanske har jagat ‘Rise Above the Storm’-tolvan, du kanske har väntat och väntat på ett album som dröjde, du har förmodligen dansat dig lyckorusig till ‘U Gave Me Love’ när DJ Spen gästade Stockholm. Du kanske rentav såg Bobien själv när han var här och gjorde sin klubbspelning.
Jag är skyldig på alla åtalspunkterna ovan, men till skillnad från många andra gick jag egentligen aldrig vidare på allvar. Jag fortsatte att spela mina Bobien-tolvor medan åren gick. Jag har nog läst artikeln i POP 50 gånger. Annan musik från ’97, ’98, ’99, ’00, ’01 har bleknat bort. Men Kenny Bobiens tolvor från de här åren har växt. Och växt och växt och växt.

Jag har knuffat Bobien högre och högre upp på min topplista över de bästa sångarna någonsin. Eller bästa sångarna förresten; de bästa artisterna. Sam Cooke. Al Green. Bruce Springsteen. Pete Rock. Rakim. Lord Finesse. MC Lyte. KRS-ONE. Marley Marl. DJ Premier. Sarah Vaughan. Fred Åkerström. Frank Sinatra. Diamond D. Mavis Staples. Brand Nubian. Billy Bragg. The Housemartins. The Style Council. Det är i den viktklassen Bobien spelar för mig. Topp 3 manliga sångare någonsin, utan tvekan.

Kenny Bobien är verkligen allt du kan önska dig av en sångare. Du älskar rösten första gången du hör den och du älskar den ännu mer den tusende gången du hör den. Den är tekniskt fulländad. Han sjunger som en gospelns elitgymnast, som tar toner du inte trodde fanns och håller dem längre än du trodde var möjligt. Han sjunger i falsett där andra kämpar för att sjunga i sitt talregister. Samtidigt sjunger han med den där innerligheten och passionen som röstkonstnärer och tekniskt briljanta sångare så ofta saknar. Han har den perfekta rösten för extatiskt gastande till ett klassiskt, stenhårt house-beat i fyrtakt. Han kan waila jazzigt över semi-latin av Masters At Work. Och han kan blåsa hjärtat ur kroppen på dig till minimalt, dämpat orgelkomp.

För dig som inte är bekant med Bobien alls kan vi inleda med att berätta att han är The King of Gospel House. Han är en väldigt glad, varm, känslosam och religiös sångare. En sångens pastor som predikar om kärlek, förlåtelse och återupprättelse för stukade självförtroenden. Och han låter alltid som om han menar det. Jag har aldrig hört Kenny Bobien sjunga ett ord som om det bara var en ton i en sång. Varje ord är evangeliet. Evangeliet om glädje, dans, musik, kärlek, vänskap, förståelse och förlåtelse.

De här enkla, lite naiva värdena är kanske det allra svåraste att sjunga trovärdigt om. Precis som det är svårast att skriva ren kärlekspoesi. Hur kan man sjunga om glädje så att man både låter gladast på jorden och smittar av sig med denna glädje på alla och envar som lyssnar? Resultatet blir ju så ofta det motsatta. Flåshurtigt. Firmafest. Schlagerfestival. Inte minst i religiösa sammanhang. Hur ofta har vi inte sett en gospelkör med stelfrusna leenden stå och gasta om “joy” och “that sweet day” och bara förmedla disciplin, proffesionalism och anti-autenticitet?

Som alla stora sångare i house-världen har Bobiens vackra sånger blivit föremål för ett oändligt antal remixer och omarbetningar. Ibland hör man hans stämma över något plastigt, europeiskt beat i den tvivelaktiga genren “dance”, färdigförpackat för charter-dansgolven. Ibland dyker han upp på någon i negativ mening monoton och stenhård tech-house. Det skär sig såklart något, men jag lyssnar gärna ändå. Jag tror till och med jag skulle köpa en tolva med trance-remixer av en Bobien-låt.
Det är såklart helt unikt inom house-musiken, där produktionen ofta är allt och man hellre samlar singlar av dussinartister med en demonproducents magiska touch än går in för en specifik vokalist. Vem har ens sina house-tolvor sorterade på sångare? De står ju såklart på producent. Men mina Kenny Bobien-tolvor är alla samlade under bokstaven “B”.

Det var under den andra halvan av 90-talet som Kenny Bobien började bli ett stort namn i house-världen. Efter några år av birasvennigt beckmörker och progressiv permafrost var hela dansmusikvärlden redo för något lite mer glatt, musikaliskt och sprudlande. Masters At Work släppte albumet ”Nuyorican Soul” och seglade upp som de kanske främsta ambassadörerna för en dansmusik som synliggjorde rottrådarna bakåt till soul, salsa, salsoul, disco och dansgolvsjazz. Allting var plötsligt väldigt, väldigt mycket New York och Jersey och folk började prata om garage igen. Andra producenter som The Basement Boys och Brothers Of Peace fanns strax där bakom, redo att ingjuta tonvis med själ, rytm och syre i housemusikens mycket slutna rum. Själv började jag samla på tolvor med Masters At Works remixer av olika soulsångare.

De var alltid luftiga, snyggt dynamiska, genialiskt instrumenterade och på något skenbart sätt väldigt enkla och raka. Det var låtar att omedelbart älska och att spara på resten av livet. Jag köpte deras remixer av Kenny Lattimores “Days Like This”, Luther Vandross’ “Are You Using Me?” och Jody Watleys “Off The Hook”. Ganska ordinära soullåtar av antingen halvnya stjärnskott som flög under kidsens r’n’b-radar eller gamla veteraner som sett sina bästa dagar på soulscenen och börjat fejda in i skuggorna av det såsiga radioformatet Urban Adult Contemporary. På något sätt lyckades de varje gång lyfta de här låtarna till omedelbara klassiker. Det blev mogen dansmusik. Det var vuxensoul utan pubertala tendenser, men samtidigt fantastiska låtar, omöjliga att stå stilla till på dansgolvet.

Två låtar representerade mer än några andra denna nya, kontrollerat euforiska lilla genre som MAW skapade i slutet på 90-talet. Den ena var superklassikern “Thank You” med BeBe Winans, med sina trummor som rullar in och slår undan fötterna på dig så du faller handlöst till golvet och sina gyllene trumpetstötar från himlen. Den andra var den något mindre hitten “Rise Above The Storm” med Kenny Bobien. För första gången sedan 80-talet fanns det låtar som kunde stå bredvid CeCe Rogers “Someday” och Joe Smooths “Promised land” utan att skämmas. Jag förälskade mig i “Rise Above The Storm” och tycker än idag att det är Bobiens kanske allra bästa låt (se topp 10-listan nedan). Strax därefter hittade jag den nästan lika underbara och ännu mer traditionella “You Are My Friend”, sedan “U Gave Me Love” och sedan rullade det på.

Jag har alltså aldrig slutat att lyssna på Kenny Bobiens bästa tolvor, men efter ett tag slutade jag köpa allt han släppte. Det klingade liksom av. Dels glesnade släppen betänkligt, kanske på grund av den allmänna utarmningen av skivbranschen. Och dels fick han mer sällan till de där riktigt klassiska fullträffarna. Han släppte fortfarande bra musik, (i alla andras kataloger hade nog låtarna varit stand outs), men när man väl vant sig vid perfektion och så vidare…

Som Jakob Uddling tidigare skrivit om hände det dock något alldeles fantastiskt på Strand vid Hornstull i Stockholm för ett par veckor sen. Joe Claussells makalösa dj-set/musikritual nådde sitt absoluta klimax med låten “Old Landmark”. Jag stod vid det tillfället ganska långt bak i lokalen, svettig och torrlagd efter timmars dansande. Plötsligt hör jag en rungande gospelkör till ett klassiskt house-sväng och rusar fram emot scenen. Väl där finner jag en rätt blandad folksamling, med ett inte obetydligt inslag av halvnördiga, vita, svenska, glasögonprydda män som liksom jag själv såg ut att ha passerat 30 år dansandes, hoppandes grimaserandes, skrikandes. Det var en härlig och en märklig syn.
Jag skulle sätta mina slantar på att de flesta där framme vid scenen antingen är benhårda ateister eller ointresserade agnostiker. I alla fall tror jag inte de följer Kenny Bobiens exempel och går i kyrkan varje söndag. Jag kan tänka mig att de börjar sina måndagmorgnar med en kopp starkt svart java och två cigaretter utan filter snarare än en bön till den allsmäktige fadern. Men just den här fredagskvällen avslutade de i alla fall med att hoppandes och vilt fäktande med armarna extatiskt skrika “…in the service of the Lord!”

Foto: Jae/www.moonrisingnyc.com

Den där djupa, genuina lyckan som Joe Claussell och Kenny Bobien födde i deras och mina ögon och hjärtan under några få svettiga minuter är något heligt. Om du skulle fråga Kenny Bobien skulle han kanske kalla det den helige ande eller gammal hederlig baptist-hänryckning. När jag pratade med Joe Claussell inför hans Sverige-besök berättade han att han inte är religiös, i meningen att han inte tror på saker han inte kan se. Men samtidigt lade han till att glädjen på dansgolven när han fyrar av sina fyrverkerier av “spirituell livsmusik” faktiskt är något mycket konkret. Något du kan se och ta på. Det är det som är andligheten för Joe Claussell.
Vare sig man skriver under på Bobiens bibliska tolkning av anden eller Claussells lite mer hedonistiska kan man omöjligen förneka att den där gnistan finns. Och inte bara på bögklubbar, diskotek vid medelhavet och svettiga dansgolv på Manhattan. Det har hänt flera gånger att jag suttit ensam i lägenheten en vanlig onsdag eftermiddag och brustit ut i gråt när jag har lyssnat på “You Are My Friend”.

Claussell sa något annat väldigt viktigt när jag intervjuade honom också. Det har redan citerats igen här på Throw Me Away och det förtjänas att tas upp i citatsamlingar. Han sa: “De viktigaste sakerna i våra liv är alltid öppna för folks hån”. De där riktiga taggarna av hån, förminskning och mobbing som de flesta människor får i sig någon gång i livet handlar sällan om att de drattat på ändan eller tappat brallorna. Sådant hån gör inte ont. Du kan skratta med själv. Men när någon hånar vem du är innerst inne; dina tankar, dina känslor, en dikt du älskar eller ett danssteg som slipper ur dig omedvetet rakt från hjärteroten – då gör det ont.
Därför är det nästan lite svårt att öppna sig och skriva om Kenny Bobien. Kan jag verkligen berätta att jag gråter när Kenny Bobien sjunger att jag är hans vän? Är det patetiskt? Frikyrkligt? Omanligt? Amerika-sentimentalt? Disneyfierat? Man får gråta till Springsteen, det vet vi. Men får man gråta till en gayikon och tillika house-predikant från en helt annan del av New Jersey? Jag vet inte, men jag skiter egentligen i vilket. För Kenny Bobien är min vän och det kommer han alltid att vara. Och han vill bli din vän också.

Dansmusik förknippas ofta med en rätt hård och kaxig attityd. Och det är såklart också på sitt sätt en anledning att älska den bästa house, techno och garage som någonsin gjorts. Och man måste nog ha ett hjärta av sten för att inte förstå varför svarta, homosexuella amerikaner som skapat sin egen konstform och sina egna mästerverk utvecklar en viss megalomani och en jävligt hård attityd gentemot omvärlden. Precis som hundra gånger förr sedan Al Jolsons tid har såklart 99% av pengarna hamnat i fickorna på väldigt vita, väldigt heterosexuella människor.
Båstads-housen har blivit som en solförmörkelse som döljer pionjärerna från Chicago, Detroit och New Jersey mer effektivt och fullständigt än någonsin Elvis gjorde med rhythm’n’blues-pionjärerna. De flesta har idag en hum om att afrikanska amerikaner skapade rock’n’rollen, men frågan är om mannen på gatan har en aning om att det inte var 2 Unlimited som uppfann technon? Jag fruktar att svaret på den frågan är nej. Om jag till exempel vore den sorgligt bortglömde techno-pionjären Derrick May skulle jag också vara fruktansvärt introvert, självcentrerad och gå runt med ett ständigt, fett jävla mentalt mittenfinger i luften gentemot omvärlden. De viktigaste sakerna i Derrick Mays liv har legat vidöppna, inte bara för hån, utan för ren stöld, patologiska missförstånd och parodier som skulle få lokalrevyn i Halmstad att rodna. Tänk dig själv att hånet mot det viktigaste i ditt liv heter typ “Absolute Techno” och har sålt i arton miljarder exemplar bara på Statoilkedjans mackar. Man kan ju ta livet av sig för mindre.

Allt det där förstår jag. Men när det blir en liten grupp engelska dj:ar som tycker de är ballast på jorden, inte för att de skapat “Strings Of Life” eller “Paradise”, utan för att de kan rabbla matrisnumren på originaltolvorna och kan få tag i låtar före alla andra, då blir eftersmaken en helt annan. Det är skillnad på elitism och elitism.

Kenny Bobien är inte elitist.

Han vill ta hela världen i sin famn. Han sjunger “I believe in love”, “You are my friend” och “Walk into the light” och han vill att du följer honom dit. Han är en riktigt klassisk predikant like they used to say. Men han predikar inte bot och bättring eller omvändelse. Hans predikan lyder bara “Just take my hand and come with me/and yooooooou will see…”.
Om du väljer att inte ta hans hand får du faktiskt skylla dig själv. Det är okej med mig, men då får du också leva med vetskapen att i en annan tid, ett annat liv skulle du varit en av dem som avfärdade Sam Cooke för att han var lite för slick och kanske lite för råbarkad på samma gång. Du skulle ha kallat Al Green en lismande playboy. Och du skulle definitivt ha påstått att Prince och Al O’Neal förstörde soulmusiken med sina synthar.
Du skulle varit ute och seglat, min vän.

Kenny Bobiens tio bästa tolvor

10. “Stand Up” (B.O.P. Anthem Mix) – B.O.P. feat. Kenny Bobien
”Pianoackorden sitter precis där de ska och det gör även den pumpande basen. Kenny Bobien wailar sig in i låten tills han landar på rätt ton, både musikaliskt och emotionellt. Tempot ökar och Kenny släpper lös sin gudomliga falsett. Han sjunger ’I believe, I believe’. Han sjunger ’Don’t be afraid…to call on his name’, han sjunger ’Just reach inside/You’ll find the strength to survive’, han sjunger ’Gonna tell the world just how I feel’ och han sjunger ’I believe in love’, vilket är essensen av hela den här låten. Brothers Of Peace (B.O.P.) har troligen jobbat mer med Bobien än någon annan och de vet precis hur man skapar ett smakfullt garage-landskap där hans röst får fritt spelrum i förgrunden för att sedan finna vila på stråkar och orgelackord. Låten är perfekt. Och då är den ändå nummer 10 på min lista. Produktionen är dessutom nästan tvilling till den på discomixen av ’You Are My Friend’, så den här låten ska med på ren guilt by association om inte annat.”

9. “Father” – Kenny Bobien
”Det här är en av Kenny Bobiens absoluta favoriter bland hans egna låtar. Den är också en av de mest atypiska av hans sånger. Det stråk av melankoli som skymtar förbi i verserna till ’Rise Above the Storm’ men som definitivt inte finns med i ’Old Landmark’ genomsyrar hela låten. Bobien står orubblig i sin tro men har här ändå hamnat i en sorts grubbel. Han prisar herren, men han sörjer också. Och han ber. Musikaliskt är det en av hans mer sofistikerade låtar, utan den pampiga, explosiva refräng som Bobien-hits vanligen kulminerar i. En osannolik dansgolvslåt som snarare känns privat och andaktsfull än jublande.”

8. “I Can’t Give You Anything” (Radio Mix) – Kenny Bobien
”Troligen Bobiens renaste popsingel. Kort, catchy och klatschig, helt utan långa trumorgier eller tungomålswailande. Både texten och melodin är enkla, arketypiska och bedårande vackra. I en rättvis värld skulle den legat etta på all världens listor. Och du behöver definitivt inte vara ett så kallat househuvud för att avnjuta denna lilla delikatess.”

7. “It Feels Good” (Pasta Boys Remix) – Team Factor feat. Kenny Bobien
”I stället för de sedvanliga, strävt luftiga och kaxiga New Jersey-trummorna sjunger Bobien här över ett glatt engelskt beat med mjuka, lite småludna kanter. Refrängen är en av hans bästa och hela låten är så snäll och sentimental att man vill krama den.”

6. “Old Landmark” (Catalan FC & Sven Love Original Mix) – The Djoon Experience feat. Kenny Bobien
”Ett mer idealtypiskt exempel på ’gospel-house’ finns inte. Det här är den typ av musik de flesta av oss först tänker på när vi hör ordet gospel. Redan i inledningen sorlar någon sorts församling atmosfäriskt i bakgrunden. Ekonomiskt fördelar sig sedan piano, orgel och gitarr på ett mycket smakfullt sätt. En stor, svängig kör sjunger och sjunger tills de brutit ner allt motstånd och även den stelaste lyssnare är uppe och dansar. Bobien själv inleder i en ovanligt låg del av sitt register, men når efterhand alla de falsettens sju himlar som han först uppenbarade för oss för 12-13 år sedan. Vår inlevelse i musiken ökar i takt med Bobiens innerlighet eftersom den är så oförfalskad och fysisk och blåser bort alla tvivel och sorger. Avslutningshymnen för en perfekt kväll och samtidigt en låt som lämnar dig pånyttfödd, tacksam och renad varje gång.”

5. “I Shall Not Be Moved (Stand Still)” (Extended Club Mix) – Underground Ministries feat. Kenny Bobien
”En hymn att hämta styrka ur. Obändig, helig glöd och envishet. Kören är inte lika extatisk som på ’Old Landmark’ på denna klassiker, men den är orubblig. När Bobien sjunger att han, likt ett träd stadigt planterad invid vattnet, inte kommer att låta sig röras av något beundrar man hans beslutsamhet, samtidigt som man inspireras i svaga stunder. Också denna tillhör Bobiens egna favoriter. Kanske kan man rentav kalla den något av hans ’theme song’ och låten som definierar honom som sångare och artist.”

4. “Let Me Show You” (Accapella Thang) – Kenny Bobien
”Såhär högt upp på listan finns bara tolvor som alla måste äga. På dessa höga altituder existerar endast perfektion. Hur kan man ens försöka beskriva en sån här låt i ord? Det är inte en a cappella i strikt mening, eftersom en snygg orgel långsamt smyger sig in bakom de gudomliga harmonierna och också utgör platå mellan klättrandet mot musikalisk perfektion. Men versionen saknar helt det beat som vanligtvis kännetecknar garagemusiken och som också finns med på B.O.P.s övriga mixar på denna dubbel-tolva. De djupa, traditionellt sakrala pedaltonerna som Gary Hudge trollar fram på kyrkorgeln övergår efterhand till korta stabs som är precis tillräckliga för att hålla takten och atmosfären bakom Bobiens kanske friaste, luftigaste och mest mästerliga vokalinsats. Mot slutet klingar ett lätt, vackert latin-färgat piano fram, som om Hudge egentligen inte skulle vara med mer, men bara inte kunde hålla sig. Som på ingen annan låt bevisar kungen av gospelhouse vilken tekniskt fulländad, personlig och originell sångare han är. Ett av de största ögonblicken i den inspelade mänskliga röstens historia. En låt fler borde få uppleva!”

3. “U Gave Me Love” (Main) – Kenny Bobien
”Åh, vad jag älskar den här låten. Grunden är en enkel och trallvänlig, men glittrande och storslagen refräng. Trummorna tillhör Basement Boys allra mest utsökta och skapar tillsammans med refrängens inneboende momentum ett helt oemotståndligt driv som skulle räckt till en flera timmar lång låt. Men det slutar inte där. I verser, licks och utsmyckningar målar Bobien denna klassiskt sköna låtstruktur i regnbågens alla färger. Raketen mot himlarna börjar mullra redan när Kenny lyfter sig in i första refrängen med ett ’oooh-oh-uh!’ När han, ett liv senare, upprepar orden ’sweet love, sweet love, sweeeeet love’ har denna dansgolvsrökare för länge sedan lämnat den jordiska världen.”

2. “You Are My Friend” (The B.O.P. Disco Mix) – Kenny & Friends
”Första riktiga “hitten”. Det är verkligen en låt som utövar en universell lockelse. Upplyftande och stolt, men egentligen aldrig särskilt intensiv, med gospelhouse-mått mätt, är det en låt som berättar en historia. Det texten möjligen saknar i psykologiskt skarpsinne och intellektuellt tvivel tar sångarna igen med råge i emotionellt djup. Kenny och Su Su Bobien tycks ösa ur en bottenlös brunn av ärlighet, vänskap, tacksamhet och kärlek. I Lokkos intervju i POP 1998 berättade Bobien att han träffat folk som funderat på att ta livet av sig, men som hört ’You are My Friend’ och sedan valt livet. Det är sånt man säger om låtar och det ska såklart till annat än en låt när en människa ser livet i nattsvart. Men det passar nog bättre att säga så om ’You are My Friend’ än om någon annan låt. Den bevisar i praktiken att kärlek och medmänsklighet faktiskt finns och att världen inte bara är en kall, ogästvänlig plats. Och med sina eleganta stråkar, sin återhållna, men pumpande rytm, sitt varma tonfall och sin avslappnade svängighet är det verkligen en discolåt, egentligen mycket mer än det är någon sorts house. Och just när du tror att låten börjat klinga av brister den ut i en andra blomning som kommer att ta andan ur dig. Du vill aldrig att låten ska ta slut och låten delar denna din önskan – vilket den bevisar genom sitt oändliga klimax. Undvik dock gärna remixerna, för att inte förstöra det perfekta intrycket. Här har man försökt göra vanlig dansmusik av denna heliga artefakt. Det är inte det att det blir dålig garage, men det blir plötsligt ’bara’ garage.”

1. “Rise Above The Storm” – Kenny Bobien
”Masters At Work har aldrig varit bättre, Kenny Bobien har aldrig varit bättre. Frågan är om någon låt varit så atmosfärisk, angelägen, bitterljuv och viktig sedan Sam Cooke blev skjuten 1964. Sedan dess ska det ju egentligen inte gå att göra såhär bra musik. Men både MAW och Bobien äger, och ägde särskilt 1998, de där mystiska kvaliteterna som gör att musiken förmår höja sig över vad som egentligen ska vara möjligt. Som om alla andra inte vågade göra riktig musik. Som om de stulit formen för hur musik egentligen ska låta och låst in sig med den i en studio. Det handlar egentligen inte så mycket om tidlöshet, för vem som helst kan höra att det här är från 1998. Det handlar om förmågan att stänga ute omvärldens brus och skval och göra musik som om det enda som finns är din egen skapelse här och nu och någonstans en gudomlig kraft som tar emot dina sånger och böner. Då kan man inte bry sig om någon annans låga standard, då är endast det bästa gott nog. Den jazziga, mellowmjuka, nyanserade men ändå totalt omslutande produktionen med de patenterade källartrummorna gör skimrande dansgolvseufori av en låt som egentligen till stora delar går i moll och melankoli. Lyftet i refrängerna är faktiskt väldigt sansat, jämfört med andra av Bobiens stänkare. Till och med wailandet i falsett har något jazzigt och bitterljuvt eftertänksamt över sig. Däremot är förlösningen rent tematiskt total när blå, empatiska verser övergår i affirmation och uppmaningar att hålla huvudet högt. Som en brygga dem emellan fungerar fraser som ’I know it’s not easy… but who ever said that it would be?’. Det här är mycket långt ifrån naivt livsdyrkande musik där någon pastor står och skriker på dig att det är din gudomliga plikt att gå ut och vara glad. Det är känslan av att mannen som sjunger verkligen själv har varit nere i de djupaste dalarna som gör att man på allvar låter honom leda en ut ur stormen och upp i discokulans magiska ljus. Och kanske är det så att euforins budbärare, predikanten Bobien, når allra längst in i hjärtat när han lägger sordin på sig själv och sorgset sjunger fram betraktelser som ’she’s left in this world all alone… she tells me she just can’t go on…’”

Versionen av ”Let me show you” visade sig mer svåråtkomlig på Youtube än vi trodde. Därför har vi länkat till Dj Spens main mix. Är det någon som hittar ”Accapella thang” får ni gärna ropa.

Mer info om Kenny Bobiens släpp, här.

Andra bränner av denna lilla smällkaramell av associationer när de skriver om vilken musik som helst, som ligger dem så varmt om hjärtat att den känns ”helig”. Även Håkan Hellström har sina religiöst hängivna fans som ser hans musik som ett sorts evangelium. Ordet gospel får oss att tänka på hängivenhet, glädje, allvar och musikalisk extas. Därför är det väldigt bra att ta till när ord som pop eller rock känns medelklassbanala och vardagsgrå. ”Den här låten kändes verkligen som om den var på liv och död. Den nådde vrår i mitt hjärta där ingen musik brukar få tillträde. Vilken gospel! Håkan!” Och så vidare.

Men det är inte om gospel i överförd betydelse som den här texten ska handla. Det här ska handla om den musik som Billboard, iTunes och liknande institutioner faktiskt definierar som ”Gospel”. Eller som Gospel/Christian. Eller Religious/Gospel. Eller vad det heter den här veckan. Den musik som spelas på radiostationer med inriktningen ”black gospel”. Den som bloggare som gospelpundit rapporterar om. Den som framförs av artister som brukar gästa Mo’Niques show på BET.

Som du märker redan nu talar jag om en ganska stängd och tillsluten värld. Vissa av de här artisterna säljer otroligt mycket skivor i det svarta USA, men med något enstaka undantag är de fullständigt okända namn även bland initierade musiklyssnare i Sverige. De hipsters som utgör mycket av underlaget för svart musik i Sverige idag kan i regel rabbla perifera neo-soul-artister tills korna kommer hem, men har samtidigt ingen aning om vem Marvin Sapp är, trots att han debuterade som tvåa på Billboardlistan i mars i år.

En anledning till att ordet gospel används i positiv och överförd bemärkelse om pop och rock är såklart den historiska bakgrunden. Det finns tvättäkta gospel som den goda smaken för länge sedan godkänt och kanoniserat: Först och främst finns den gamla 50-talsgospeln med Sam Cookes Soul Stirrers i spetsen och namn som Swan Silvertones och Blind Boys Of Alabama strax bakom.

I de här vokalgrupperna hittar vi många av de mest omedelbara rötterna till soulmusiken och dessa legendarer kommer alltid att ha en given plats i varje program Jools Holland gör. Det är helt förståeligt. Själv tycker jag att ”How Far Am I From Canaan?” med Soul Stirrers är den bästa låt som någonsin spelats in, så jag är helt med på noterna. Fick jag bara ta inspelningar från en era och genre med mig till den berömda öde ön så skulle 50-talets vokalgruppsgospel ligga mycket bra till.

Sedan har vi 60- och 70-talsgospeln som tog sig in i den poplyssnande allmänhetens medvetande från flera håll. Folk började söka rötterna till soulmusiken och hamnade snart i traditionell gospel. Samtidigt spelade vissa soulartister, som t.ex. Aretha Franklin, in hela gospelalbum. Staple Singers gjorde musik som var lika mycket Stax-soul som renodlad gospel och letade sig in i mången sekulariserad soulboys och –girls samling. Samtidigt fick de stora gospelkörerna sitt genombrott. Edwin Hawkins Singers exempelvis. Idag är det lätt att man tror att ”Oh Happy Day!” handlar om kakor eller tvättmedel eftersom den figurerat i så många reklamfilmer, men det är ju faktiskt en sång om själens frälsning. Andra exempel är Jackson Singers ”This Little Light Of Mine” och i något mindre utsträckning Andraé Crouch And The Disciples.

Genom medborgarrättsrörelsen tog hela västvärlden Mahalia Jackson till sitt hjärta. Genom filmer och TV-serier etablerades en bild av den stora, svarta, glada gospelkören som står för något alldeles speciellt och oefterhärmligt. Många är de rockartister som plockat in en sådan kör i sina låtar för att låna lite tyngd, allvar och äkta känsla. Inte konstigt att gospel började bli ett annat ord för ”innerligt och jävligt bra”.

Dansmusiken är ett annat område där gospeln tagit sig in och lyckats bli rumsren bland musikälskare i Sverige. Under disco- och garageeran rann en ådra av kyrklig sång hela tiden i bakgrunden. Men det var med de stora househitsen i slutet av 80-talet som kranarna öppnades. För vad är odödliga klassiker som ”Promised Land” med Joe Smooth eller ”Someday” med CeCe Rogers annat än renodlad gospel, fast med en housetrumma till?

Tio år senare var det Kenny Bobien med flera som fick oss alla att springa och handla tolvor med vad vi kallade ”gospelhouse”. Sångarna var ofta predikanter och/eller kyrkosångare, texterna var religiösa och framförandet och glöden var ren gospel. Det enda ovanliga var de nya trummönstren. Masters At Work jobbade inte bara med Bobien utan fick även en liten hit med ”Thank You”, sjungen av den etablerade gospelsångaren BeBe Winans. Den låten var såklart stor även i USA.

BeBe framförde den till exempel i en märklig utomhusshow hos Oprah Winfrey. Men det fanns en stor och viktig skillnad mellan kontinenterna. I USA var det den store gospelstjärnan BeBe Winans som sjöng en av sina tacksägelsesånger, bara det att några som hette Master At Work denna gång hade hjälpt till att utforma ljudbilden. Bland oss som sprang på Andreas Skivor i Stockholm var det snarare ännu en briljant gospelhousetolva med Masters At Work och snubben som sjöng den här gången hade riktigt grym röst och vad hette han sa du?

Samtidigt som gospel som ord och som bihang i kombinationer som gospel-soul eller gospel-house blev allt mer etablerat som självklar referens, förde den egentliga musikstilen gospel en mycket undanskymd tillvaro i Sverige. Kanske i hela Europa. Själv är jag rätt svag för vissa av Al Greens smöriga religiösa inspelningar från 80-talet, men det är en fäbless få verkar dela. Visst är ljudbilden ofta plastig och visst lider inspelningarna svåra nederlag i jämförelse med Greens bästa inspelningar på Hi Records från 70-talet. Men den plastiga 80-talssoulen är ju på frammarsch igen bland den generation som är för unga för att minnas den. Så varför inte? ”Going Away” kanske blir nästa retro-hit? Jag skulle inte klaga! Att jag sitter här och skriver om 80-talsmusik som om den vore något nytt att tipsa om säger väl egentligen rätt mycket om när rockkritikerna övergav gospeln.

När någon (oftast Per Bjurman) väl skrev om gospelmusik i svenska tidningar på 90-talet var gränserna dragna och dikotomierna klara. Det handlade om å ena sidan så kallad ”Carola-gospel” som alla såklart var emot och å andra sidan den tvättäkta gospeln som alla var för. Men den tvättäkta sorten förblev i regel odefinierad och oexemplifierad. Jag är lite osäker på exakt vad som definierade Carola-gospeln. Var det att den var svensk? Onekligen har svensk gospel ett minst sagt svagt track record jämfört med amerikansk.

Eller var det bara just namnet Carola, med alla associationer det gav av tungomålstal och flummighet? Eller låg det någon fördom där någonstans om just ”modern” gospel också? Alltså i motsats till den äkta, gamla gospeln. Jag tror olika läsare tolkade det där lite olika. Jag tror definitivt det fanns folk som gillande tog avstånd direkt bara för att det stod Carola. Och de som skrattade åt idén att svenskar skulle kunna göra gospel överhuvud taget.

Men låt oss lämna de kategorierna därhän. För den som intresserar mig mest är den kategori som bara gillar gammal gospel. Ju äldre desto bättre. Religiösa människor i modern tid, vare sig de heter Carola eller Kirk Franklin ger oss riktigt obehagliga, frikyrkliga vibbar. Karismatiska, lyckliga, leende tok-kristna människor som talar om frälsning och sakrament.

”Gud så pinsamt! Har inte det här nånting med den kristna högern att göra? Nej, byt kanal, vi lyssnar på nåt annat. Nej, tacka vet vi dat old, old, old time religion. Helst från slaveriets tid. Gamla lidande människor som vänder sig till herren för att det är det enda de har när de skjutit frugan med ett hagelgevär, sålt sin själ till djävulen i korsningen, blivit lynchade, tömt kruset med moonshine och bror kanin har stuckit. De människorna får tro på Gud om de vill. Det är OK.” En väldigt kategoriserande, nedlåtande och tråkig attityd, men ack så vanlig.

Alla de här mönstren hade också jag som modern, skolad musikkonnässör fallit in i tämligen oreflekterat. Jag har en försvarlig hög gospelhousetolvor, jag såg Bobien på en bögklubb i Stockholm -98 eller -99 och jag har CD-skivor i hyllan med Soul Stirrers, Swan Silvertones, Staple Singers, Edwin Hawkins, Jackson Singers och Andraé Crouch. Och en spotify-lista med Mahalia Jackson. Självklart. Allt det där. Men inte heller jag ägnade gospelmusik från -80, -90 eller 00-talen någon energi. Och det var inte så att jag hört den och avfärdat den. Problemet var snarare att ”modern gospel” i manualen illustrerades med en bild på en galet leende Carola med en blomkruka i högsta hugg och Ulf Ekman kikandes över axeln.

Men i år hände det något. Jag satt och tittade på Grammy Awards från USA när det gick upp för mig att det finns en hel radda olika kategorier bara för gospel. Och börjar man googla och youtubea på de artisterna som är nominerade har de skivbolag, karriärer, videor, album, fans, bloggar. Det är vad amerikanerna brukar gilla att kalla ”en industri”. Pris för bästa traditionella gospel gick i år till Vickie Winans. Kolla upp hennes diskografi. Ganska många album inspelade och ”enheter” sålda för att vara en artist som varken du eller jag hade hört talas om. Låten hon vann med hette i alla fall ”How I Got Over” och är helt fantastisk. För mig är den helt klart däruppe tillsammans med de kanoniserade gospellåtarna. Alla ni som gillar Staple Singers borde ge den en chans.

En av höjdpunkterna är den skönt studsiga och hypnotiska uptempolåten ”Dance ’Til The Walls Come Down”. Ett annat är den slösande vackra och gråtmilda balladen ”Still My Sister”. Ett tredje är den sprudlande ”Alive, Alive”.

Jag började gräva lite djupare och upptäckte en hel radda fantastiska sångerskor och sångare som är stora på Billboard och amerikanska radiostationer, men som från svensk horisont får beskrivas som totalt obskyra. Hos dem hittade jag mycket av den övertygelse, innerlighet och känsla på liv och död som i alla fall jag saknat i så mycket så kallad soulmusik de senaste 5-10 åren.

Jag vill gärna tipsa om bara några av mina fynd. Jag vill gärna att alla slutar att orättvist diskriminera den moderna gospeln. Visst är den plastig och massproducerad ibland, men det är bannemej soulmusiken och hiphopen också, och det hindrar inte dessa genrer från att ha en scen i Sverige. Visst är en del artister väldigt in your face med sina budskap ibland, men plocka fram dina favoriter från gammelgospeln så ska du se att Mahalia Jackson och Sam Cooke också var två steg från korståg ibland.

Och associationen med den kristna högern är faktiskt inte så mycket att oroa sig över. I den mån det finns en ekonomisk vänster i USA tillhör de flesta gospelartister den. Många av dem är en sorts Obama-kristna och har tveklöst mer humanistiska värderingar än den svenska regeringen. Familjesynen är såklart unket konservativ hos vissa, men inte alla. Det är heller inget vanligt tema i låttexterna om nu någon trodde det.

Vi har redan varit inne på Winans-klanen. Vickie är egentligen ingift, men i hjärtat av familjen Winans hittar vi syskonen BeBe och CeCe. Först spelade de in tillsammans och var oerhört populära. Sedan gick de skilda vägar i 14 år. BeBe blandade gospel med house och mer mainstreamorienterad radiosoul, medan CeCe höll fast vid det religiösa. Varsin solokarriär resulterade i en mängd album av varierande kvalitet. Det bästa BeBe gjorde var nog just ”Thank You”. Den har du kanske hört. Men har du hört ”On That Day” med CeCe Winans? Den är skriven och producerad av Lauryn Hill 1998, strax innan hon födde sin son Zion.

Lauryn Hill var vid det tillfället musikvärldens epicentrum. Hon gästade alla från Q-Tip till Aretha Franklin och exakt allt hon gjorde hyllades, även av svenska kritiker. Men att hon hjälpte CeCe Winans på nästan ett helt album vid samma tid hade i alla fall gått mig helt spårlöst förbi. Mycket märkligt. Hur kunde vi alla missa det här? Och ”On That Day” är fullt i klass med de bästa spåren från ”Miseducation”-albumet och en sorts kusin till ”Forgive Them Father”.

Ifjol återförenades så BeBe och CeCe Winans – en jättehändelse i gospelvärlden. På Billboards gospellista låg de etta hur länge som helst med albumet ”Still”. Skivan har många bra låtar, men jag vill särskilt framhålla den skönt dunkande, urbana, kontemporära gospelstänkaren ”Let It Be”. Men se till att höra den med mycket bas och hög volym! Skivan innehåller även den mycket vackra balladen ”Close To You”. Vissa tolkar den som en kärlekssång till en hustru eller man, vilket fungerar underbart.

Men självklart har den också en religiös dimension för den som är hugad att lyssna efter sådant. (Det är rätt vanligt inom crossover-gospel att lämna den där dörren på glänt). Framförallt sjunger båda två så otroligt bra. Särskilt CeCe. Om hon bara slutade envisas med att sjunga om Gud hela tiden skulle hon lätt vara en ikon i paritet med Whitney Houston idag.

En annan sångare jag tror skulle vara en superstjärna om han breddade sin repertoar är en snubbe som heter Deitrick Haddon. Jag vill inte plocka fram allra största trumman och jämföra honom med Sam Cooke. Så bra är han inte. Men titta på youtubeklippet där Haddon framför hans klassiker ”A Change Is Gonna Come” på galan Trumpet Awards. Jag samlade på den låten ett tag. Cookes egen verison är självklart bäst, men Bobby Womack, Aretha, Otis och Ghostface har ju också grymma versioner. För att inte tala om Fugees och Al Green. Ändå står sig Deitricks version väl i konkurrensen.

Deitrick Haddon är pastor och har har haft sin gospelkarriär igång i några år och några album. Allt han har gjort är inte superbt, men ett album som ”7 Days” håller bra mycket högre musikalisk kvalitet än de flesta av de senaste årens skivor inom neo-soul och samtida r’n’b. Om det inte var en gospelskiva skulle du redan ha den hemma. Men det är gospel. Och inte den där sortens mjuka gospel som ”A Change Is Gonna Come”, som handlar om att man ska vara snäll i en mer abstrakt mening. Det här är närmre Joe Smooths änglar från ovan som stiger ned och öppnar sina vingar och så vidare. ”He made the world in seven days”. Så bangar du på sånt kan du glömma Deitrick här och nu. Men det vore synd, för du missar en riktigt bra artist och briljanta låtar som ”Count your Blessings”, ”Love Him Like I Do” eller ”Inspiration”.

Den allra första låten jag fastnade för med Haddon var den lite mer traditionella, souliga pianoballaden ”Heaven Knows”. Något så ovanligt som en modern gospelhit med ett politiskt budskap. Det är inte bara love-love-love utan faktiskt också ”The homeless is still homeless, the poor is still poor/Yet we find billions of dollars to fund senseless wars/And yes, we’re fighting terrorism/What about the quiet racism?”

Ett av de större namnen inom gospelvärlden idag är pastor Marvin Sapp. Förutom att Sapp troligen är det bästa efternamn en smörsångare kan ha är han en oerhört karismatisk artist med massor av fans, snygga kläder och designade omslag. Ibland blir musiken tröttsam med långa låtar, solon, pauser för predikan och så vidare. Men i små doser är den drömmen om att befinna sig i en baptistkyrka bland vänner på en söndagsmorgon. Kanske för att han verkar satsa mycket på liveinspelningar. Kolla exempelvis låtar som ”Never Would Have Made It”, ”Rivers Flow”, ”God Favored Me” eller nya hitsingeln ”Best In Me”, som just nu får tanter att svimma i dåligt luftkonditionerade kyrkbänkar från kust till kust. Sapps sångröst är helt knäckande även om låtmaterialet och arrangemangen ibland blir lite för ”frikyrkliga”, med trumsolon och crescendon.

Min bästa upptäckt har jag sparat till sist. Om CeCe Winans sångröst är i klass med Whitney Houston, så är Yolanda Adams röst snäppet vassare än Mariah, Whitney, Mary J, Erykah eller vem du vill. Yolanda är the real deal. Den mest tekniskt fulländade och samtidigt djupt själfulla rösten du kan tänka dig manifesterad i verkligheten.

Inte heller Yolanda har tyvärr fläckfri smak när det gäller att välja låtar och producenter. Det blir vuxen radiosoul alldeles för ofta, ibland rentav med kletiga gitarrsolon. Men även det blir helt OK tack vare hennes soul och röst. Lyssna bara på en ballad som ”Fragile Heart”. Hade den räknats som ”sekulär” skulle den varit en favorit på Lugna Favoriter. Men hennes allra bästa låt heter ”Victory.”

Nu får lyssnare känsliga för religiös propaganda nog blunda lite med öron igen, för ”Victory” är rena rama Jihad-låten på sätt och vis. Samtidigt har den ett sånt otroligt tryck, momentum och sväng att den på fyra minuter och fyrtiotvå sekunder blåser all r’n’b som gjorts de senaste åren av banan. Hooken och refrängen är så starka att även den benhårdaste ateist kommer att skråla om ”he died, but he rose on the third day” i duschen efter att ha hört den ett par gånger.

Det finns ett par olika live-versioner på youtube från olika TV-shower och i dem bevisar Yolanda att hon inte bara hade tur eller tekniska hjälpmedel i studion – hon framför låten med minst lika mycket glöd igen och igen.

Det finns en massa mer musik att tipsa om, men jag ska inte trötta ut er.
Vill du gräva djupare i modern gospel på egen hand har det aldrig varit enklare än nu. Det finns flera radiostationer som streamar sina gospelsändningar live dygnet runt. Hela den här världen av fulländade sångare och brinnande musikalisk övertygelse är bara ett par klick bort. Jag brukar lyssna på 1190 WLIB från New York. Tänk dock på att det är sex timmars tidsskillnad. Försök hitta dina favoritprogram och undvik de tider på dygnet då de kör mer renodlade pratprogram om du inte är intresserad av sånt. Gospelpundit är den bästa bloggen. Upphovsmannen EJ Gaines skriver kanske inte djupsinnigt eller analyserande, men är alltid uppdaterad på de hetaste nyheterna.

Fortfarande tveksam till om du pallar alla dessa galande, kristna dårar? Släpp sargen säger jag, det är inte farligt eller smittsamt. Pallar du Johnny Cash eller Elvis hymner utan att krypa till korset klarar du Deitrick Haddon! Nu ska jag tanka iPoden med ”Count Your Blessings”, ”On That Day”, ”Victory” och ”Let It Be” och bege mig ner i tunnelbanan. En dag som börjar så brukar bli en bra dag.

Tror jag med mitt förnuft på att ”he made the world in seven days” och så vidare? Självfallet inte, men som litteraturkritikern I.A. Richards skrev redan 1930:

”The absence of intellectual belief need not cripple emotional belief, though evidently enough in some persons it may. But the habit of attaching emotional belief only to intellectually certified ideas is strong in some people; it is encouraged by some forms of education; it is perhaps becoming, through the increased prestige of science, more common. For those whom it conquers it means ’Good-bye to poetry’.”

Tobias Lindquist driver bloggen Cappuccinosocialisten. Här följer en liten Youtube- playlist med de flesta av de bästa låtar han nämner ovan, utom i fall där de inte fanns uppladdade, enjoy!

/

Hon har länge varit en orädd röst inom kyrkan som inte duckat för att ta ställning för homosexuellas rättigheter och flyktingbarn. Nu har Caroline Krook slutat som biskop i Stockholm. Men hennes frispråkighet har inte tonats ned för det. Framför allt inte vad gäller musik.

Vad lyssnar du på?
– Nyss spelade jag en skiva med pianomusik av Käbi Laretei (estnisk-svensk pianist och författare, reds anm.) och i bilen brukar jag höra på visor.

Gillar du inte pop?
– Nej, jag kan bli oerhört irriterad av musik som spelas som bakgrundskval i affärer eller utomhus. Men jag kan uppskatta att höra gospel i kyrkan, för engagemanget och körsången, även om jag inte lyssnar på det hemma.

Skulle du spela hårdrock i kyrkan?
– Definitivt inte. Men om en duktig präst som kan musiken och som har förmågan att samla ungdomar omkring sig gör det, skulle jag inte ha något emot det. Musik är i dag väldigt existentiellt för många unga. Det kan bero på att den är mycket mer tillgänglig än tidigare. Jag växte ju upp på stenkaketiden, men nu finns musiken i en dosa om halsen.

Så pop har aldrig varit något du intresserat dig för?
– Nej, men jag har haft en tanke om att jag ska skriva en melodifestivallåt. De sångerna och refrängerna är ofta väldigt livstolkande. Även om de i viss mening är ytliga om hjärta och smärta så engagerar de ju massor av människor.

Vill du skriva en hel låt?
– Nej, bara en text. Men jag har lite känningar på låtskrivare som jag skulle kunna arbeta med. Men jag säger inte vilka.

Men kan vi förvänta oss ett bidrag från Caroline Krook framöver?
– Varför inte, men jag kan tänka mig att skriva psalmer också.

Har du gillat någon av artisterna som uppträtt i Melodifestivalen?
– Caroline af Ugglas och hennes låt ”Snälla snälla” tyckte jag om, för dess Janis Joplin-känsla. När jag var ung lyssnade jag mycket på Mikael Wiehe. Jag fastnade för hans enkla berättande stil om vad man känner och vem man är. Han betraktar sig själv inte som kristen, men hans texter skulle passa i en Psalmbok (han medverkar också i boken ”Psalmer i 2000-talet” med låten ”Utan dig”, reds anm.). Sedan älskar jag Andrew Lloyd Webber och hans ”Requiem”, den är modern men otroligt vacker.

Foto: Robin Haldert

Vad är det som är vackert?
– Vilken fånig fråga. Hur ska jag förklara det? Vad gör en tavla vacker? Det går inte att sätta ord på.

Okej. Men gillar Gud pop eller schlager?
– Haha, det ska jag akta mig för att uttala mig om, det är en stor synd.

Varför det?
– Det vore att förmänskliga honom. Men Gud ser längre än så, bortom oss människor.

Vilken är din största musikupplevelse?
– Det var när Mikis Theodorakis (grekisk kompositör och dirigent, reds anm.) kom till Stockholm och dirigerade i Storkyrkan. Dels för att det var han som gjorde det och dels för att det var i min kyrka. Jag blev gripen av framförandet och musiken.

Hur kändes det?
– Det går inte heller att beskriva, det är som att sätta ord på varför man älskar en människa. Det går bara inte, haha.

Du tycker att jag ställer löjliga frågor?
¬ Ja, det gör du. Jag blir förvirrad, här kommer en vuxen man med utbildning och allt och frågar sådana självklara saker. Det är patetiskt, haha.

Jaha. Kyrkan har blivit en populär plats att anordna spelningar i. Exempelvis har både svenska och utländska popband uppträtt i Allhelgonakyrkan och Filadelfiakyrkan i Stockholm i höst. Har popen en plats i Guds hus?
– Absolut. Om man menar att gudstjänsten är till för alla så måste musikstilarna också vara breda.

Men vad tycker du om att använda kyrkorummet som konsertlokal?
– Det finns ett dilemma där. De som ser en konsert i en kyrka kan bli hemvan i rummet, och då kan man ställa sig frågan vad som är gudstjänst och vad som är konsert? Att se Händels verk ”Messias” kan vara en lika stark upplevelse som att delta i en mässa. Men det är vad som händer i människors hjärtan som är det viktiga.

För några år sedan var du involverad i en händelse som gjorde att du blev anmäld för hemfridsbrott. Du gick in till din granne vid ditt sommarställe i Sörmland och stängde av deras cd-spelare när de spelade schlager. Varför gjorde du det?
– De hade högtalarna mot min trädgård och det lät väldigt högt. Så jag knackade på men fick inget svar. Då gick jag in och drog ner volymen. De blev irriterade på mig för jag såg inte att de låg på baksidan av huset och solade. Men musiken störde mig något fruktansvärt. Jag håller med om att jag inte skulle ha gått in hos dem sådär, det ångrade jag efteråt. Men musiken gick ut över hela min trädgård och var ett större hemfridsbrott än det jag gjorde! Nu har de flyttat och anmälan togs tillbaka.

Du drar dig inte för att säga vad du tycker och det har präglat en del av din tid som präst. Har du alltid varit sån?
– Ja, sedan barndomen och ungdomsåren. Jag har varit frimodig och ofta tagit de svaga i försvar. Det är en kombination av uppväxtmiljön och min personlighet. Jag har alltid varit rak, orädd och ärlig.

Har du någon gång ångrat att du varit för rak?
– Ibland har jag önskat att jag kunnat linda in saker lite mer, jag har sårat människor genom att vara för öppenhjärtig i debatter. Men jag har tonat ned det nu. Tidigare ville jag ge mig in i diskussioner och gillade att ge folk en verbal käftsmäll, men det roar mig inte längre.

Den amerikanska soulartisten Al Green ändrade sin livsbana efter att ha varit i ett trassligt förhållande som slutade i tragedi och en olycka. Han bytte ut soulen mot gospel och blev pastor. Varför tror du religiös musik blir en tillflyktsort för vissa artister?
– Den uttrycker hopp, om att kärleken är den starkaste kraften i världen. Att i mörka tider hålla fast vid det hoppfulla har stor betydelse. Och hoppet kan frammanas på olika sätt. I dag har vi klimatförstörelse att ängslas över, på Medeltiden motsvarades det av rädslan för digerdöden. Därför finns det också mycket profan musik som kan få en spirituell karaktär, som ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill” (”Änglamark” av Evert Taube, reds anm.).

Vad tycker du om den?
– Den är bra, var tid har sin oro och sina sånger. Det gäller att lyssna till vilka frågor och tankegångar som finns i samtiden.

Innan du blev präst hade du tankar på att bli skådespelare. När du fortfarande de drömmarna?
– Nej, mitt yrkesliv har jag bakom mig, även om jag har stor förståelse för amatörteater och glädjen att stå på en scen.

Du skulle inte vilja bli gospelpastor då?
– Nej, nej, nej… det är så dumt att man baxnar.

Varför?
– Men, nu är vi där igen. Är det det enda ni lär er på journalistskolan? Att fråga varför, varför?

Men jag tänkte att det inte ligger så långt bort eftersom gospel är en i grunden religiös musik som utövas i kyrkor där gudstjänsten har formen av konserter.
– Ja, jo, men jag kommer inte att bli gospelpastor!

Caroline Krook utnämndes, som första kvinna någonsin, till domprost i Storkyrkan i Stockholm 1990. 1998 blev hon biskop i Stockholms Stift. Det var hon fram till den 29 oktober i år då hon avslutade sitt ämbete. Hennes efterträdare är Eva Brunne.