På torsdagskvällen, på klubben Park Lane, är Londontrion fokuserade och bygger ganska omgående upp ett driv som håller sig genom hela konserten. Dominic Butler sköter dator och analog synth och breder ut en elektronisk matta, Nik Colk använder en stråke på elgitarr och samplade ljud när hon inte sjunger atonalt, och Gabriel Gurnsey håller drivet uppe med ett tajt och rytmiskt trumspel.

Kalejdoskop-artade projiceringar följer musiken och skapar en snygg visuell upplevelse och en känsla av ett liveset som är i konstant rörelse. Något som den dansvilliga publiken förstärker framför scenen.

Factory Floor har beskrivits som »post-industri« men i mina öron är musiken en självklar och spännande vidareutveckling av krautrocken.

Bandet lägger tonvikt på det monotona men riskerar inte att fastna i några stilbildande föregångare. De är mästare på att skapa en egen puls som har mycket mer gemensamt med renodlad dansmusik än rock. En musik som aldrig försvinner ut i flippade sidospår utan som hela tiden är komprimerad och hård. På Park Lane ger bandet prov på det i låtar som senaste singeln »Fall back«. Varje liten beståndsdel av energi kramas ur musiken. Effektfullt och kraftfullt på samma gång.

Senare samma kväll är det DJ Rashad & DJ Spinns tur att stå för underhållningen. Som pionjärer och affischnamn inom Chicago Footwork-genren är de efterlängtade både av de som vill hänge sig åt den hypersnabba dansstilen och de som vill se dem uppträda. Duon arbetar på bra bakom skivspelare och mixar och ger ett set med stökiga beats och några stänk rap.

Det oförutsägbara, impulsiva och smått anarkistiska som utmärker footworkmusiken, och som DJ Rashad förmedlar så bra på album som Teklife volume 1 – Welcome to the Chi eller tolvan I don’t give a fuck, sätter tonen för spelningen. Det är dekonstruerad ghetto house, snabba och störda trummaskiner och upprepande röstsamplingar i ett intensivt tempo.

DJ Rashad & DJ Spinn är aktiva bakom sin utrustning och manar på publiken som svarar med dans. Men till och från blir musiken väl svävande. Mycket beroende på en klen ljudvolym och att spelstället på ett av Göteborgs finare hotell för tankarna till en konferenslokal. En mer ruff inramning hade setet mått bra av.

På sina två utmärkta singlar, Death to stories/Of the unpolitical och Raging river, är Könsförrädare ganska skitiga och avskalade. Live är de om möjligt ännu mer avskalade. På Jazzhuset på fredagen gör de lågintensiv och mollstämd rock som kryper fram och parkerar i ens medvetande. Samtidigt besitter musiken lika mycket laddning som på skiva, om inte mer.

Frontpersoner Jannine Sandström Oja och Alina Björkén sjunger starkt och fokuserat, texterna är rakt på och Alinas gitarrspel svarvar fram melodier på ett lika sparsmakat som väl avvägt sätt. I en fullpackad lokal framför Könsförrädare övertygande versioner av låtar som »Raging river« och »Death to stories« och får med sig publiken. Med mer spelvana kommer Luleåkvartetten att lyfta materialet ytterligare. Jag ser verkligen fram emot debutalbumet Curse all law som släpps i slutet av september.

Pissed Jeans framträdande på Park Lane under natten till lördag kränger fram och tillbaka. Efter ett par låtar verkar det avbrytas. Gitarristens axelband går sönder. Medlemmar lämnar scenen och kommer tillbaka. Alla verkar lite för packade för spelningens bästa. Men så sparkar det igång. Bandet kastar sig in i repertoaren, det är kaotiskt, furiöst och vältrar sig fram. Pissed Jeans och publiken är en och samma organism. En amöba. Folk stagedivar och moshar. Och sångaren Matt Korvette är kvällens ledsagare.

Matt tar av sig sin skjorta och stoppar ned den i byxorna. Han trasslar in sig i scendraperiet och stoppar även ned delar av det i byxorna. Han grimaserar, åmar sig och snubblar fram på scenen. Han skriker att en kväll i Göteborg kan spenderas på H&M. Han är som ett barn. Eller som en enda stor nerv som reagerar på allt. Att han är sångare i ett band som spelar tung och brötig noiserock med influenser från 80-talshardcore och tidiga Mudhoney och The Jesus Lizard skapar en intressant dynamik.

Framför allt gör det att Pissed Jeans cyniska stökrock får en spänning som tilltalar. Det känns som att i princip vad som helst kan hända under kvällen. Mot slutet kommer det upp en person på scenen och blottar sin nakna röv. Konserten avrundas med att Matt tar över gitarren och lämnar mikrofonen till publiken, utan basist och gitarrist. En osannolik och lysande konsert på alla sätt.

Pissed Jeans på Park Lane under Way Out West.

]]> http://www.throwmeaway.se/personligt/nykraut-footwork-och-stokrock/feed/ 12 http://www.throwmeaway.se/blog/en-vardig-debut/ http://www.throwmeaway.se/blog/en-vardig-debut/#comments Fri, 10 May 2013 14:38:53 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=29823 Det är fullt rättvist att från tid till tid ifrågasätta albumformatets funktion i 2010-talets post-fildelningsera. Själv är jag ganska ointresserad av argumenten om en sammanhållen helhet, av fysiska eller traditionella värden. Jag tycker egentligen att ett album passar bäst som accessoarer, något att ha lätt uppstucket ur fickan på din vårkavaj.

Albumets roll har givetvis varit än mer perifer ur den elektroniska dansmusikens perspektiv där tolvor och obskyra mp3:or fyller våra hyllor och hårddiskar. Ändå kan jag inte hjälpa att bli rörande lycklig av att footwork-legenden RP Boo i dagarna äntligen släpper albumdebuten Legacy.

Det är anmärkningsvärt eftersom RP Boo är långt ifrån en nykomling. 1997 gav han ut singeln Baby Come On, en låt som ganska rättvist räknas som det första betydande bidraget till Chicagos footwork-scen. Det går mycket väl att kalla RP Boo för genrens andlige fader (jag har tidigare orerat lite osammanhängande i ämnet här).

Därför spelar det i sammanhanget knappast någon roll att Legacy är alldeles strålande. Att de fjorton spåren skuggboxas kring lyssnaren i 160 BPM eller att RP Boo med en osannlik fingertoppskänsla klipper isär melodier av de senaste femtio årens främsta hitmakare – från Queen och Phil Collins till Aaliyah – och klistrar samman sin egen ghettohousemosaik.

Det allra mest glädjande är att samtidens allra mest avantgardistiska dansmusik tar ett litet steg närmare den värdiga inramning den förtjänar så fruktansvärt mycket. RP Boo och hans version av footwork kommer inte vara i behov av framtida arkelogiska räddningsmissioner. Den finns ju precis här, lika glödande som det sena 1960-talets revolutionära frijazz eller den blomstrande vogue-scenen i New York för snart trettio år sedan.

Förhandslyssna på albumet här.

Snart börjar tonerna från en frenetisk trummaskin att slå. Den låter utomjordisk, hypersnabb, som en märklig hybrid av tidig jungle och dubstepens melodiösa avart purple. Men mer hysterisk.

Killen i mitten vars blickar alla nu riktats mot stannar upp för ett kort ögonblick. Sedan börjar dansen. Ben och fötter rör sig i en helt annan dimension och blir snabbt en synvilla.  Den stela torson verkar tillhöra en helt annan kropp. Dansen är ett organiserat kaos – upprorisk och ilsken men till synes med en medveten riktning. Det här är något annat än breakdance, det handlar mindre om akrobatik och mer om snabbhet och smidighet.

En halvminut senare tar en annan medlem ur Terra Squad över i mittcirkeln medan rivalerna i BTS med nonchalanta blickar inväntar sin tur.

»A lot of bass. Claps. Depending on what sample you use, the way you trigger it up. A lot of synths. Arpeggiators. A lot of weird sounds. As long as it’s banging hard bass-wise, and the hits, then you got a hit. Dancers from Chicago really like bass, claps, something crazy, something unexpected… that’s what we tried to keep up.«

(DJ Rashad)

Chicago footwork är inte på något vis ett nytt fenomen. Genren har existerat i lite mer än ett decennium och frontfigurer som DJ Spinn, DJ Rashad, Traxman och DJ Clent har lyckats generera tillräckligt med uppmärksamhet för ett par mindre utlandsturnéer. Dess influenser återfinns också i den senaste och bästa bassmusiken (Nguzunguzu, Girl Unit, Ikonika) såväl som i hiphop (det sägs att Chicago-bon Kanye West fick idén till debutsingeln »Through the wire« från footworkens smurfierade refränger).

Men likt Washingtons Go Go-musik har footwork aldrig omfamnats fullt utanför sin hemstad. I Chicago är musikens hjärta och själ dock mer levande än någonsin. På något vis känns det också som det är själva meningen.

Precis som discokvartetten The Whispers en gång för längesedan sjöng att »the beat goes on/just like my love/everlasting« är det fortfarande djupt fascinerande att så här i utkanten iaktta hur popmusiken, eller kanske i synnerhet just beatet, vägrar att stå stilla. Hur den fortsätter att eka i ständigt i nya former. Men inte tack vare en formulerad plan eller via någon förutbestämd väg.

Förmodligen vet ingen det här bättre än den legendariske dj:n Frankie Knuckles. Det var han som en gång myntade uttrycket att housemusiken var discons slutgiltiga hämnd. Men om Frankie Knuckles hade rätt i sin teori så var housemusiken förr eller senare också dömd att följa i sin föregångares fotspår.

Från att ha skapats av artister som Larry Heard, Ron Hardy, Marshall Jefferson och just Frankie Knuckles, på ljusskygga dansklubbar (med namn som Warehouse, Power Plant och Music Box) i Chicagos utkanter, blev housemusiken snabbt en angelägenhet långt utanför den gräsrotsrörelsen genren sprungit från. Snart hade housemusiken också packat resväskorna och flyttat från Illinois över till de brittiska öarna.

Hemma i USA slipades ljudet av de hårt knorrande Roland 808-trummorna ner i kanterna och smältes samman med dåtidens kontemporära R&B-musik. Samtidigt som »That’s the way love is« av Ten City och Madonnas »Holiday« klättrade på listorna var ett gäng puritaner än en gång tvungna att kasta handdukarna i dansgolvet och gå vidare till nästa grej.

För invånarna i Chicagos fattiga bostadsprojekt hade 1990-talets housemusik blivit för polerad. Motreaktionen kom i form av en handfull kassetter i olika färgglada nyanser som började dyka upp i de västra och södra delarna av Chicago. På etiketterna återfanns namn som DJ Deeon, DJ Skip och DJ Funk som med sina primitiva inspelningstekniker mer än gärna skruvade upp tempot till 140 bpm. Som ett eldtest för de sanna dansarna.

Det nya beatet hette passande nog ghetto house och dess viktigaste skivbolag var Dance Mania. Precis som housemusiken var ghetto house uteslutande för dansgolvet. Men den här gången var dansgolvet allt som oftast inte beläget i Chicagos dunkla nattklubbar utan i gränderna utanför bostadsprojekten.

»This was the beginning of lots of crews coming together and dancing against each other. It wasn’t even footwork back then, it was like animation. It’s hard to explain.«

(DJ Spinn)

Just DJ Deeon förblir än i dag en viktig förgrundsgestalt i Chicagos dansvärld. Han inspirerade inte bara många av sina kolleger utan lärde handgripligen många av dem att använda sig av trummaskiner. Många skulle till och med vilja hävda att DJ Deeons tidigaste inspelningar för Dance Mania förblir själva blåkopiorna för dagens footwork.

Men utvecklingen tog inte slut där. Artister som RP Boo, DJ Rashad, och DJ Spinn började i slutet av 1990-talet att dekonstruera ghetto house och sätta ihop den på ett nytt sätt. De synkoperade röstslingorna påminde allt mer om speedade smurfar som tonsatts med spastisk synthmusik. Bas- och trummönstren blev mer furiösa än någonsin tidigare. Det här var avantgardistisk dansmusik med producenter som utmanade varandra om platsen längst framme i spjutspetsen.

När Dance Mania slog igen 2001 (främst beroende på obetalda fakturor och diverse skatteproblem) fick flera artister det allt svårare att nå ut med sin musik, som nu allt oftare gick under namnet footwork. Men scenen fortsatte. I samband med Youtubes  genomslag spreds videor av (främst) unga män som besatt dansade till toner av DJ Rashad och RP Boo. Musik som det egentligen inte alls gick att dansa till.

»Until recently, no major record labels considered it worth their attention. As most of its followers are teenagers, they watch the videos online and then download the songs.«

(DJ Nate)

Footwork är ända in i sitt DNA en udda musik. Den kommer troligen aldrig att sätta ett dansgolv i brand men inte för att den är för osvängig, för funky eller för slick. All footwork är extrem i dansarnas akrobatiska utövningar och kräver den mängden av blod, svett och tårar som få förmodligen är beredda att offra.

Själva navet i dagens scen finner man bland två av de artister som varit med allra längst – hos DJ Rashad och DJ Spinn i deras nystartade etikett Lit City. Likt de flesta footworkproducenter har de sin bakgrund i mitten av den där ringen, bland de andra dansarna.

För relationen mellan människorna på golvet och dj:n bakom mixerbordet är ofrånkomlig. Och oftare än inte finns åtminstone en dansare i rummet när ett spår skapas av en producent. Det är bara logiskt, eftersom de flesta dj:s börjar som dansare ändå.

Precis som Young Smoke som bara för ett fåtal veckor sedan släppte sitt alldeles lysande debutalbum Space zone till en kollektiv tystnad från stora delar av Europas journalistiska musikbevakning. Eller som Traxmans EP Heat och DJ Clents Two feet on the ground från tidigare i år.

Footwork är, för att använda ett uttryck som egentligen kommer från en helt annan värld, for dancers only. Och det är ju någonstans precis där som själva nyckeln finns till att genren för, i alla fall en överskådlig framtid, fortsätter att vara en brinnande angelägenhet enbart inom Illinois gränser.

Brittiska producenter inom bass och house kommer förmodligen att fortsätta ha den goda smaken att plocka russinen ur kakan. Men som fenomen och som 10-talets alldeles unika motsvarighet till hiphopens fyra element är Chicago footwork en av ytterst, ytterst få moderna kulturyttringar som skapats och fortfarande tillhör en amerikansk svart publik.

Det finns inget egenvärde i det alls. Men det är likväl en påminnelse om var beatet än färdas, hur den än ökar fart, vad den än uppsamlar och uppslukas av råder det inga tvivel om var det började eka ifrån.