Programmet heter Adventure Time och kretsar kring 13-åringen Finn samt hans bror och bäste vän, den magiska hunden Jake. Tillsammans ägnar de dagarna åt att bekämpa monster och hjälpa en oändlig ensemble av invånare i nöd. Allt under kulissen av ett djupt färgglatt och postapokalyptiskt Jorden.

Men desto mindre sagt om handlingen desto bättre. Det skulle kräva tjugo A4-sidor och fler arbetstimmar än jag orkar tänka på för att redogöra för den komplicerade och oftast smått bisarra tematiken som rör sig i ett enda tiominutersavsnitt.

Det viktigaste är egentligen att det som under de första inledande avsnitten började som en vimsig kärleksförklaring till barndomens klassiska hjältesagor har sedan starten 2010 utvecklat sig till ett naivistiskt och filosofiskt mästerverk i kvadrat. På ett avsnitt går tio Maher Shalal Hash Baz-sånger och fem Hayao Miyazaki-filmer dränkta i pärlsocker. Tillsammans bildar de drygt 165 avsnitten som hittills visats en av de finaste berättelserna om vänskap och kärlek som jag någonsin tagit del av.

Däri ryms också ungefär lika många existentiella frågeställningar som i ett valfritt mästerverk av Andrej Tarkovskij. Skillnaden är bara att Adventure Times väg dit oftare går inom ramhandlingen av att stoppa den närhetstörstande Ice King eller de ondskefulla citrondiktatorerna Lemongrabs.

Ni hör ju själva. Det är så dumt och förtvivlat fint att jag haft svårt att slita mig från tv-skärmen och upprätthålla några konventionella mänskliga relationer de senaste månaderna.

Jag älskar verkligen dessa mest renhjärtade brott mot konventionerna. Alla verk som glatt kan få mig att nynna med i melodin och texten »C’mon, grab your friends/we’ll go to very distant lands/with Jake the Dog/and Finn the Human/The adventures will never end« i en tid av svajiga jobbutsikter förblir jag löjligt förtjust i.

Och så var det visst en hel massa andra grejer som gjort mig glad hittills i år:

Hollie Cook — Twice (album)

Tink ft. Jeremih — »Don’t Tell Nobody« (låt)

HTRK — Psychic 9-5 Club (album)

Charles Cohen – Music For Dance And Theater (samling)

Dreezy — Schizo (mixtape)

Container — Adhesive (tolva)

Deepchord — Lanterns (album)

Ferrari Smash — F1 (mixtape)

Hannah Diamond — »Attachment« (låt)

K. Leimer — A Period of Review (samling)

Vybz Kartel — »Miami Vice Episode« (låt)

Some Truths — Some Friends I Lost To Bedlam, Others I Abandoned There (album)

Jamie XX — Boiler Room London DJ Set (mix)

Lil Herb — Welcome To Fazoland (mixtape)

Afrolicious — »Crazy (Scientist Remix)« (låt)

Untold — Black Light Spiral (album)

Nicki Minaj — »Pills N’ Potions« (singel)

SD Laika — That’s Harakiri (album)

Golden Donna — II (kassett)

We Invented The Bop (mixtape)

Joey Anderson — After Forever (album)

Kiesza – »Giant In My Heart« (singel)

Fatima Al Qadiri — Asiatisch (album)

Sizzla — »I’m A Winner« (låt)

DJ Sprinkles — Midtown 120 Blues (återutgivning)

Popcaan — Where We Come From (album)

Pearson Sound — »Raindrops« (låt)

Flowdan — Serious Business (tolva)

Gipsy Rhumba – The Original Rhythm Of Gipsy Rhumba In Spain 1965-1974 (samling)

Chronixx — Dread & Terrible (ep)

Young Marco — Biology (album)

2 Fabo — We Amongst U (mixtape)

LAFAWNDAH — »Butter« (låt)

Legowelt ‎— Crystal Cult 2080 (album)

Al Dobson Jr. — Rye Lane Volume One (album)

Tory Lanez — Chixtape 2 (mixtape)

Miles at the Fillmore 1970: The Bootleg Series Vol. 3 (box)

Yagya — Sleepygirls (album)

Jah Cure — »Zion Train« (låt)

DJ Rashad – We On 1 (tolva)

First Aid Kit — Stay Gold (album)

…och så klart, kanske allra viktigast — precis allt som Young Thug lagt sin hand på.

Det enda jag studerade var Napster, Soulseek och diverse torrentsajter. Det framgår inte heller i mitt CV att mitt enda intresse är att skriva om historien – jakten på nya älsklingar är ett måste för att jag skall kunna fatta pennan och skriva om den samtida och dåtida Martin, medan jag avnjuter Trey Lorenz »Photograph Of Mary« (Bass Hit Dub).

I mitt inre skissar jag om sommaren 1992 så det passar min nutida livsberättelse bättre. Just den sommaren får, till ljudet av dåtidens djupa house, det vackra slut den egentligen förtjänade.

Likt Johan Rheborgs karaktär i Fyra Nyanser av brunt (Göteborgsberättelsen) retuscherar jag mig själv i syftet att finna den jag hoppas vara. Men utan mina studier i det som för snart femton år sedan kallade fildelning hade jag aldrig kunnat förvärva de nödvändiga kunskaperna som krävs för att renovera själen.

Då hade jag aldrig förstått att med hjälp av Sister Sledges »Frankie« (1985) kan tonårskärlek i efterhand framstå så smärtsam och vacker som en önskar att den egentligen var. Om jag inte plöjt mig igenom tusentals soullåtar hade min mors begravning inte kunnat göras om i det fiktiva landskap som för alltid härbärgerat sig i min kropp.

Jakten för att nå perfektion när det gäller denna begravning pågår fortfarande och kommer aldrig att ta slut. Att min egen mor i likhet med de flesta människor felaktigt ansåg att musik är något som befinner sig i bakgrunden och därför inte förtjänar kraft och möda att upptäcka, bryr jag mig inte om. Ty historien finns där för att vi skall kunna skriva om den.

Ensam med ett hyperaktivt barn var det inte alltid lätt att förstå att Northern Soul var det jag egentligen älskade och behövde. Effektivast är dock dj-mixen. Förr avnjöts den på dansgolvet. I dag sker det via någon av de podcasts jag prenumererar på.

Men dess främsta syfte har alltid varit detsamma – att öppna mitt inre på vid gavel och ställa de kritiska och nödvändiga frågorna till min egen livshistoria. För att sedan läka mina sår på ett sätt som endast musiken och ingen annan konstform kan.

Omar S behöver en knapp timme för att skärskåda mitt inre och korrigera de felande detaljerna i mitt förflutna och därmed transformera mitt 36-åriga jag till något acceptabelt och kommunicerbart. Böcker och filmer kan i bästa fall skapa en ambition om något annat och väcka känslan av att en förändring är nödvändig. Men det är bara Mariah Carey, Shackleton, Raime, Al Green, disco, techno, soul och house som har kraften att försätta mig i det sårbara tillståndet som är nödvändigt.

Endast musik kan ge mig förmågan att hitta den jag vill vara genom att återskapa och omstrukturera det förflutna. Det var den snabba bredbandsuppkopplingen som Uppsala Universitet erbjöd tillsammans med studentradions skivarkiv samt den eminenta klubben Cuba på Kalmar Nation som förlöste denna historierevisionist.

Det smärtar därför extra mycket när jag tvingas konstatera att det i år inte blir ett besök på Volt i Uppsala. Festivalens arkitekt Patric Kiraly var även en av personerna bakom tidigare nämnda Cuba och därmed delaktig i att forma den jag är idag.

Jag tror nämligen att Fatima Al Qadiris framträdande har alla förutsättningar för att öppna grinden till mitt inre och inleda en ny fas i min historieskrivning. Nu sätter jag istället mina förhoppningar till att de fina personerna bakom Volt-festivalen i efterhand lägger ut lite av musiken på Soundcloud.

Just denna kväll när jag låser in mig själv i vårt arbetsrum för att återigen skriva om ett förflutet befriat från innehåll är det musiken nedan som bär mig på min tröstlösa färd mot tangentbordet.

Omar S mix för XLR8R

Steffi Panorma bar 05