Sättet som de så effektivt mixade kontemporär amerikansk r&b med brittisk dubstep över lövtunna stämmor präglar fortfarande mycket av den popmusik som existerar just mellan topplistorna och marginalen. Och nej, ingen av de ovanstående artisterna har försvunnit eller fallit i glömska.

Saken är i stället att jag och många med mig kände oss rätt klara med den här formen av minimalistisk r&b för ett bra tag sedan. Eller det var i vilket fall vad jag trodde.

Den kanadensiska duon Evy Janes senaste singel »Closer« slog ner som något av en bomb hemma hos mig. Kanske av den enkla anledningen att jag inte vetat just vad det är jag har gått runt och saknat så länge. Evy Jane består av Evelyn Mason och Jeremiah Klein och är stöpta i samma post-dubstepform jag varit så ivrig att skaka av mig.

Merparten av karriären har de ägnat åt att verka men inte synas och kanske är det just därför varje nytt livstecken från dem gör mig så glad. Debuttolvan »Sayso/Ohso« släpptes för snart två år sedan och därefter har de gett ut ytterligare en ep samt den senaste singeln på lika många år. Under tiden har de förfinat sitt hantverk och låtit sina konturlösa melodier desintegrera till långsam brusig rave.

Men det är framförallt Evelyn Masons röst som jag fortsätter att vara så förhäxad av. Hur hon kan låta som en ouppnåelig isdrottning och en euforisk gospelkör i ett och samma andetag. Jag tror på fullt allvar att hon kan bli en av samtidens stora soulsångerskor om hon bara får chansen.

Vid sidan av musiken har duon varit nästan lika tystlåtna som deras utgivningstakt anstår dem och det är svårt att hitta några egentliga djuplodande intervjuer med Evy Jane. Det fanns helt enkelt inga andra alternativ än att ta saken i egna händer och mejla iväg ett par frågor till Evelyn Mason.

Kan du berätta lite om din bakgrund. Var kommer du ifrån?
– Jag växte upp på landsbygden bland bergen i en stad som heter Crescent Valley, BC. Det är en mycket magisk och underlig plats.

Hur länge har du sysslat med musik?
– Några av mina första minnen är att jag sjunger sånger för mig själv eller skapar egna låtar i mitt huvud. Jag var rätt isolerad från omvärlden när jag växte upp och det gjorde att jag fick roa mig själv på olika kreativa sätt.

Du har en smärtsamt vacker röst. Har du någon klassisk musikutbildning i botten?
– Jag sjöng i kör som barn och tog pianolektioner i en slags undervisning som utvecklats av en snubbe som heter Dr. Suzuki. Jag tror att de lektionerna hjälpte mig att känna mig naturlig när jag uttryckte mig genom musik. Jag tog sånglektioner från det att jag var 13 år fram till runt 18 år. Men jag har ingen riktig klassisk skolning, mer »holistisk« om det låter vettigt?

Vilka artister har påverkat dig som sångare?
– När jag var 7 år eller 8 år introducerade någon mig för Ella Fitzgerald. Jag lärde mig älska både Ella och Nina (Simone, reds anm.) och sedan när jag växte upp lyssnade jag på en hel del på Alicia Keys, Beyoncé, Lauryn Hill, Joni Mitchell och Sade. De är bara några av de vokalister jag ville efterlikna.

Hur kommer det sig att du valde att namnge bandet efter dig själv?
– Well, det är en invecklad historia egentligen. I själva verket var musiken något som jag i början försökte mig på som soloartist. Ungefär som Sade. Jag hade just avslutat en turné med en rappare, så formatet att få beats från en producent kändes naturligt för mig.

– Långsamt blev Evy Jane mer av ett bandformat eftersom Jeremiah blev mer och mer involverad i projektet. Vi har bara fastnat kvar i det namnet. I dag tänker jag på Evy Jane mer som en viss specifik del av det jag gör och det är Jeremiah och jag som skapar den här delen tillsammans. Evy Jane är vårt gemensamma språk.

Kan du berätta lite om hur ni två samarbetar?
– Varje låt är en ny process. Ibland börjar jag med en ackordföljd, eller så startar Jeremiah med något av sina infall. Ibland har jag skrivit en liten del av låten i mitt huvud, eller så skriver jag direkt över ett av Jeremiahs beats. Så gick det till på »Sayso«.

– Ofta kör vi bara ett jam så att musiken växer fram organiskt, så var det med »Closer«. Eftersom jag gillar friheten i att improvisera (det kommer från när jag brukade sjunga jazz som ung) så går jag ofta tillbaka till det perspektivet när jag vill göra en enklare, mer rak sång.

På er senaste singel »Closer« (som är fantastisk) verkar ni ha satt er in i ett mer drömlikt sinnestillstånd.
– Jeremiah och jag är båda rätt drömmande, flummiga ungar. Jag bryr inte så mycket om andra grejer än musik. Jag lever verkligen i en bubbla. Min bästa vän Regular Fantasy kallar det för »the bobo bubble«. Jag är en drömmare rakt igenom och jag älskar att sova. Det finns ett avsnitt i boken jag läser nu – Quiet Days in Clichy – där författaren beskriver en »yppig« känsla av att dyka in i medvetslöshet. Det är en av mina favoritaktiviteter.

Tror du att det faktum att ni båda är från Kanada yttrar sig på något sätt i er musik?
– Definitivt. Några av mina vänner kallar Vancouver för den »kanadensiska Rivieran« för att man kan känna sig så isolerad här. Det finns också en mystik och en särskild chillkvalité här som jag inte ser i andra städer. Öar, berg, dimma. Jag kan nog inte riktigt förklara det. Kom och besök vetja! :-)

Ni har alltid beskrivits som en slags indie/r&b-grupp. Är det en etikett som ni tycker passar er eller har ni börjat tröttna på det?
– Jag tycker att etiketten är bra. R&b, triphop, pop. Vad som än är bra. Det enda jag inte riktigt gillar är »alternativ r&b«, det verkar vara en dum sak att kalla något för. Ordet »alternativ« är väldigt meningslöst för mig.

Med egna ord – hur skulle du säga att Evy Jane har utvecklats sedan starten 2011?
– De senaste två åren har handlat om att utveckla mina färdigheter som låtskrivare. Jag är väldigt kräsen och hård mot mig själv till den nivå att jag ibland försvagar mig själv. Jag har börjat lista ut hur jag ska överkomma det och skriva med mindre svårighet.

– Vi lägger mer energi på att skapa utrymme i musiken nu och göra arrangemang som inte följer linjära mönster. Vi har också börjat införliva mer av Jeremiahs gitarrspel, som du kan höra på »Closer«.

Finns det några planer på en fullängdare just nu? Och vad kan vi i så fall förvänta oss av den?
– Vårt debutalbum är ungefär till hälften klar. Jag är så exalterad! Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad det är ännu – det tar mig alltid ett par månader att förstå vad jag känner och gör.

Har du några planer för sommaren?
– Vi ska spela på festivalen NXNE i Toronto och sedan beger vi oss till Europa för att spela in i Berlin. Vi kanske kommer och spelar en runda i Sverige också.

– Jag planerar också att släppa ett kassettband på ett bolag i Vancouver som kallas 1080p nu i augusti. Det blir med mitt andra projekt tillsammans med Regular Fantasy. Vi kallar oss Bobo Eyes. Och det finns flera saker som jag inte riktigt får prata om men inte kan vänta med att dela med mig av…!

För att vara ännu tydligare: det handlar om progressiv rock, progg. Även om bandet själv föredrar ”instrumental rock”. Beskrivningen är förstås en drift med den allmänna bilden av proggrockaren som en undernärd, överlärd kuf med onödigt stor entusiasm för fantasy och skickliga gitarrister.

Sedan slutet av 70-talet är genren paria. Tio år tidigare kände sig en samling musiker, framför allt i England, trängda inom rockmusikens ramar. 50-talets rock’n’roll, det tidiga 60-talets popexplosion och den följande flower power-musiken hade tömt ut det som gick att göra med tre-fyra ackord på tre-fyra minuter.

I stället började man experimentera med influenser från jazz, konstmusik och klassiska stycken. Den musikaliska virtuosen blev ett ideal. Tolvminuterslåtar – eller snarare akter, ”movements” och ”impressions” i ett längre ”verk” – med oförutsägbar rytmik, oljud och makalösa melodier bakades ihop med surrealistiska sagoteman och berättelser om rymden.

Förutom viljan att bryta sig loss från den traditionella rocken ville proggpionjärerna förstås också ha brudar. Men till deras besvikelse bestod publiken till ungefär 95 procent av män. Det var, precis som alternativ hiphop, industri och minimal techno, klassisk nördmusik.

Men så kom punken och gjorde slut på en era. Inget mer jazzande, ingen mer keyboardonani, inget mer jävla flum. Från och med nu gällde några få ackord på ostämda instrument, rå energi och hat. Musik gjord med skrevet snarare än med hjärnan.

Därefter fick man i princip smuggla ut den progressiva rocken ur skivbutikerna. ”Den är nog den enda sortens musik där folk, utan att skämmas, avfärdar allting inom en genre som skit”, som den engelska författaren Jonathan Coe säger i BBC-dokumentären ”Prog Britannia”. Progg blev musikindustrins motsvarighet till porr.

Gösta Berlings Saga

Över en cannelonilunch i restaurangen på Hotell Norrtull i Stockholm berättar Alexander Skepp, trummis i Gösta Berlings Saga, att alla texter om bandet, som recensioner av den nya skivan ”Detta har hänt”, inleds med ett stycke om vad progressiv rock är.

Och nidbilden av rollspelsrockaren reproduceras ofta. En kritiker vill till exempel att bandet ska tagga ner på sina solon och jam (som inte har att göra med ”god musik”) om det vill attrahera andra än ”svettluktande a-kassenördar”. Själva vill medlemmarna gärna slippa den ständiga sammanblandningen med proggrocken. Och framför allt med begreppet retro.

– Jag antar att vi får skylla oss själva när vi spelar på museiinstrument. Men vi tycker att det låter så himla fint, säger Alexander Skepp och refererar bland annat till mellotronen, minimoogen och rhodespianot som används på skivorna.

– När vi började spela och behövde definiera oss som band var proggrocken viktig för oss. Nu känns den snarare som ett hinder. Vi uppfinner inte något som ingen annan har gjort, men rent musikaliskt ser jag oss heller inte som en efterapning. Det värsta jag kan tänka mig är att spela egna låtar som låter exakt som musik som redan finns.

Faktum är att bara två av fyra medlemmar över huvud taget har lyssnat på progressiv rock. Så när de sätter sig tillsammans för att göra låtar – och Gösta Berlings Saga gör all musik tillsammans – spelar genrens konventioner väldigt liten roll. Kompositionerna utgår från ”melodier som låter snygga” och utöver det är allt tillåtet. Det ger ett slags maximalistisk minimalism – återhållna, upprepande kompositioner med lager på lager av idéer och ljud. Vilket förvisso påminner en del om den experimentella ”musikaliska galenskap” som kännetecknade 70-talsbandens tillvägagångssätt.

Inga regler alltså – däremot konceptuella ramar. För att alla ska känna att de är på väg åt samma håll i arbetet med nytt material konstrueras faktiska ”mood boards”: Foton, bilder och annat som känns relevant för den musikaliska stämningen sätts upp på en vägg.

Ett "mood board".

Ur detta collage växte temat för ”Detta har hänt” fram, med titlar som ”Fem trappor”, ”Nattskift” och ”Svenska hjärtan”. Medan den första skivan ”Tid är ljud” både i ljud och idé hade ett mjukare tilltal och uppehöll sig vid motsatsparet Natur/Stad, innebär det nya materialet en flytt helt in i den urbana miljön. Det handlar om den romantiska bilden av industrialiseringen, det svenska folkhemmet i förfall.

– Det här är de gemensamma bilder vi har av musiken, av det gamla och nya Sverige och av vart vi är på väg. Det är lätt att man tänker att allt var så mycket bättre förr, finare och vackrare, men är det verkligen helt sant? Däremot har vi som grupp ingen politisk agenda.

Det primära är att göra fin musik. Och det som är fint är de nordiska melodierna, musik med ”en svensk ådra”.

– Vi är stockholmsgrabbar och åker gärna till Dalarna en helg över midsommar och hör spelmännen musicera. Men hade vi varit uppväxta i Borlänge hade vi nog inte känt likadant.

Kompositionsmässigt har Gösta Berlings Saga rört sig från det mjuka, runda och lättsamma och de nästan naiva melodierna på debuten till dagens betydligt hårdare kanter. Men dynamiken ligger förstås i spänningen mellan de två stämningslägena. Som i låten ”Bergslagen” där en enslig vaggvisemelodi fylls i av en tramporgel, för att snart förvrängas och bli till industriell kross.

Det är den nya, isländska gitarristen Einar Baldursson som med sin stränga spelstil – som Alexander Skepp beskriver som ”svärta och vassa knivar” – har lockat fram gruppens mörkare nyanser. Den nya riktningen blev förlösande.

– Har man satt sin fot i proggvärlden är det lätt att det blir ”barfota i gräset-vibbar” och vissa trivs bra med det och gör den grejen väldigt bra. Men vi vill hellre nå känslan av arbetardojor i en lagerlokal.

Till skillnad från många av de engelska proggrockarna för 30-40 år sedan saknar medlemmarna i Gösta Berlings Saga, i princip, musikalisk skolning. Ofrånkomligt spelar de därför mer med hjärta än med hjärna. Även om de strävar efter att utmana och sätta både sig själva och sin publik på prov, med medvetet matematiska stycken.

Men vissa artister bär sina hjärtan ända ute på ärmen och det gäller inte Gösta Berlings Saga. Man kan nästan se gruppen som motsatsen till ett band som, säg, Broder Daniel. I dokumentärfilmen ”Broder Daniel forever” pratar sångaren Henrik Berggren om att alla bra grupper betyder något, står för något, vill säga något med sin musik. De ska uttrycka själ – inte skickliga musikers tillfälliga infall.

För Gösta Berlings Saga verkar musiken snarare vara en karta med stora vita fläckar där det är upp till lyssnaren själv att måla i det som saknas. Bandet erbjuder den textuella inramningen och gör musik som absolut inte är själlös, men mer defensiv, och ordlös.

– Jag har själv jäkligt svårt att relatera till sånger med text. Det blir så personligt. Visst kan det träffa rätt ibland men jag vill hellre att man lämnar det öppet.

– Det ska gärna vara lite drömskt. Man vill ju peppa folk att få egna intryck när de lyssnar. Vi vill göra musik som uppmuntrar till att tänka fritt och till att själv skapa egna bilder.

Men även om Gösta Berlings Sagas progressiva, förlåt, instrumentala rock – med beröringspunkter med Uppsalabandet Samla Mammas Manna och engelska King Crimson – inte väcker samma grandiosa känslor som Broder Daniels, uppstår ibland små ögonblick av, ja, magi.

I våras spelade bandet inför femton (!) personer på klubben Pluto i Gröndal i södra Stockholm. Efteråt kom en tjej fram och berättade att hon just där och då hade haft en av de största musikupplevelserna i sitt liv. Var hon ironisk? Nej, inte alls.

Och efter en konsert på det svartklubbsliknande haket Truckstop Alaska i Göteborg, för ett par år sedan, gick en kort och bitig kille i kamouflagebyxor omkring och såg ut som att han ville starta bråk. Efter att han hade stirrat på medlemmarna i bandet ett tag klev han fram mot dem, aggressivt eller kanske bara bestämt.

”Shit, nu är det klippt”, tänkte Alexander Skepp.

– Han satte fingret i bröstet på mig och började berätta om sig själv och sin polare och alla andra som hade det jäkligt tufft i det där området, om sin farsa som hade råkat illa ut. Han berättade om när han var liten och att det fanns så få tillfällen då man kunde gå in i sin egen bubbla och bara vara i fred.

– Men vår spelning hade varit ett sådant tillfälle. ”Här fick jag verkligen vara mig själv”, sa han. Och så gav han mig världens kram. Jag vågade aldrig ens ifrågasätta om han var ironisk eller inte.

Gösta Berlings Saga

• Är från Stockholm och består av Einar Baldursson (gitarr), Gabriel Hermansson (bas), David Lundberg (klaviatur) och Alexander Skepp (trummor). På debutskivan spelade Mathias Danielsson gitarr.
• Bildades 2004. Innan dess hade Alexander Skepp och David Lundberg spelat Hansson & Karlsson-inspirerad trummor-och-orgel-musik under namnet Pelikaan i några år.
• Bandet har givit ut skivorna ”Tid är ljud” (2006) och ”Detta har hänt” (2009) på svenska Transubstans Records.
• ”Tid är ljud” finns på Spotify.
• Myspace

”Berslagen”, live i Göteborg:

Proggporr med A Mountain Of One hittar du här.