Samtidigt skäms hon för det hon lyssnar på, hon vill knappt ens uttala orden »new wave«. Det är inte för att musiken är dålig – tvärtom. Men hon står inte ut med tanken på sitt yngre, oskuldsfulla jag som älskade den musiken lite för mycket.

Poängen, som jag utläser den, är förmodligen att det är sitt nuvarande jag som hon har problem med. Insikten att man har fastnat är plågsam: »It started to seem pathetic that the only records I listened to were these old records.«

Musiken gör det omöjligt för henne att gå vidare i livet, därför måste hon offra den. Det som förr fick henne att må bättre får henne nu bara att känna sig yngre, men på ett förljuget, nostalgiskt vis.

Renée fortsätter med en monolog om allt annat hon avskydde med musiken: tävlandet, statusjakten, avbockandet av de korrekta konserterna.

Det är förstås lätt att sympatisera med Renée. När jag flyttade hemifrån tyckte jag att det var lite pinsamt att släpa med alla Pet Shop Boys- och The Cure-skivor. Jag stod för att jag älskade dem, men de var liksom lite för många, upptog lite för stor procentuell andel. Det fanns en önskan hos mig att utstråla en aning mer eklekticism. Jag tänker på Renées reducerande och inser att jag har ägnat mig åt samma sak i ganska många år nu.

Det här är naturligtvis livsfarligt att prata om. För att få skriva om musik måste man ständigt vara på jakt, alltid röra sig framåt, bara i undantagsfall blicka bakåt. Jag har ägnat ansenlig tankemöda åt att försöka teoretisera bort problemet, resonerat i cirklar där modernism fortfarande har haft sin plats, sett min egen väg som den rätta.

Men jag är förstås inget rockjournalistiskt dygdemönster. Andelen nya upptäckter krymper för varje år, trots vaken blick, trots nyfikenheten.

Artister man gillar gör allt sämre skivor, framåtrörelsen hittar man bara på några få ställen. Kindness lånar Miami Sound Machines ljudbild och är det största som har hänt. Har musiken verkligen rört sig en enda tum framåt sen Rhythm & Sounds »King In My Empire«? Skulle jag någonsin få för mig att lyssna på ett nytt gitarrband?

Jag kan svara på det där sista: Nej. Jag kan ock förklara varför: Det går inte att överträffa det The Beloved gjorde på sina fyra första tolvor, utgivna mellan 1986-1987. De stod i ett betonggrått England och sjöng om kärlek och Karl Marx till de vackraste melodierna den här sidan Beach Boys. Det finns nog ingen bättre sångare än Jon Marsh.

Debutsingeln A Hundred Words är närmast chockerande fulländad med sin mullrande, hotfulla basgång, Marshs stolta, vackra röst och de obönhörliga, ringande gitarrerna.

Den här musiken grep mig vansinnigt hårt första gången som jag hörde den på en kassett inspelad från radioprogrammet Bommen (i samma program spelades även McCarthys »Red Sleeping Beauty«). Jag hade redan levt med The Beloveds fullängdsdebut Happiness i några år och hade bara en vag uppfattning om bandets förflutna som gitarrband.

Tidpunkten var väl vald, eftersom jag redan sneglade mot band som Ride och Slowdive – jag hade helt enkelt accepterat och börja uppskatta gitarrer i annat än i en The Cure/New Order-kontext.

»A Hundred Words« var så perfekt, för även om Marsh har en mjuk stämma framträder här en kontrollerad och balanserad ilska som tycktes uppfylla hela ens väsen. B-sidans »Slow Drowning« är nästan lika knäckande, med sin vidunderliga pianomelodi. Det är nästan förvånande hur jag fortfarande drabbas på samma sätt som en gång tonårsjaget – utan ett spår av förljugen nostalgi. Det är något väldigt tilltalande med det här motsatsparet mjukt/hårt.

I mitt första fanzine Intuition Told Me skrev jag om The Beloveds Where It Is, ett album som samlar de tidiga singlarna: »Det som förenar är det behärskade och kontrollerade som finns där för att tygla ilskan och passionen.« I slutändan handlar väl popmusik om förmågan att kanalisera ett myller av känslor till tre minuters ljud och jag hittar inga bättre exempel på det än de här fyra tolvorna.

Andra singeln This Means War är lika bra och pryds av följande text på skivryggen: »Solidarity, Understanding and Friendship – This Means War.«

Inledningsversen är blodisande, med frasering i världsklass:

»Just to say that we believed
now we are forgetting
your dismay won’t be appeased
by more of this blood-letting
at all
just part of the rise and the fall«

Om det finns en lärobok i hur man låter angelägen så är det den här sången. Jag har själv lite slappt dragit paralleller mellan New Order och The Beloved och visst har jämförelsen ytlig relevans. När New Order var som bäst kunde de som inga andra översätta rent känslodaller i himmelskt rena, utsökt snidade melodier.

Beskrivningen gäller även The Beloved, men att ställa dem i någons skugga vore att förminska dem. Det är den lättaste sak i världen att sälja in något med framträdande basgång som »lite New Order«. Hur många skivhökar har inte försökt lura på en idéfattiga efterapare i den traditionen genom åren?

Ett osjälvständigt band utan egna idéer hade aldrig kommit på tanken att gömma undan en låt som »Saints Preserve Us« som andraspår på B-sidan, vilket The Beloved generöst gör på This Means War-tolvan.

Framgångarna uteblev och jag har alltid misstänkt att anledningen var att man saknade ett identitetsstarkt skivbolag i ryggen. Hade dessa singlar släppts på Postcard eller Factory tror jag att The Beloved hade fått en helt annan status. Faktum är att de fortfarande är smått ignorerade. Folk rabblar Sarah-skivnummer i sömnen när de egentligen borde söka sig hit för att väckas likt en Red Sleeping Beauty.

Trots resonemanget i inledningen kan jag aldrig, ens för en sekund, känna mig som en bakåtsträvare när jag lyssnar på de här singlarna. De har alltid låtit här och nu. »Forever Dancing«, bandets första flirt med dansgolvet, har kanske inte åldrats lika väl, men allt annat – inte minst Happy Now-tolvan med trippeln »Righteous Me«, »A Kiss Goodbye« och »If Pennies Came« är evigt aktuell, politiskt laddad popmusik, intelligent skriven, framförd med ett bultande hjärta.

Vem kan påstå att vi inte behöver det i dag? Vem kan säga att det inte är musik för vår tid?

Jörgen Johansson är inte bara mailkung. Han är också skivbolagsboss och har under ett par år bedrivit ett beundransvärt arkeologiskt sökande efter den där kärnfulla och innerliga popmusiken som ofta etiketteras som ”sunshine pop”, ”soft-pop”, ”psych” eller ”mjukrock”, men som lika gärna kan klassas som den mest finsnickrade av låtskriveri, trots att den allt som oftast hamnat i bakgrunden av betydligt mer tongivande namn från 60- och 70-talet.

Det handlar om band som ofta släppte en singel eller ett album och sen gick upp i intet. Grupper med namn som Koobas, Cascades, Peppermint Trolley Company, Wayne Fontana, Tyme & A Half, Cloud, Don Meehan Project, Chocolate Tunnel, Mid Day Rain, The Jackpots , New Colony Six och så vidare. Namn som skulle förbli liggande i glömskans utmarker för evigt om det inte vore för Jörgens passionerade letande och hängivenhet till musiken han växte upp med.

På ett antal skivor har han samlat denna musik, främst med grupper från USA och England, men även Europa och Sverige. Skivorna har varit limiterade i 1000 exemplar med omsorgsfullt omslag och förpackning, och är nu uppe i över tio volymer.
Fading Yellow-samlingarna har fått kritik från vissa håll för att vara alltför svåråtkomliga och ha tveksam ljudkvalitet. Och visst kan det vara svårt att få tag på samtliga av dem, samtidigt som vissa låtar kanske hade mått bra av att genomgå en ljudtvätt. Men Jörgens resurser är knappa (i regel har mastertejper saknats vid inspelningsprocessen) och med tanke på vilken mängd okända akter han lyckas rota fram och presentera på ett förtjänstfullt sätt, så kan man inte annat än konstatera att han är en av landets mest hängivna arkeologer i popmusikens tjänst.

Istället för att gå in djupare i detalj om hur sökandet och sammanställandet av samlingarna går till, lät vi Jörgen få tala själv genom att välja några av sina favoritlåtar. Han kom tillbaka med ett brett urval, både evergreens och mer smala saker. Många av sångerna har aldrig getts ut av Fading Yellow.

Hursomhelst, här är sexton av Jörgens favoriter:

1. ”I never dreamed” – The Cookies
”Startar detta lyckorus med, hands down, den bästa girl-grouplåten någonsin OCH en av de bästa låtarna från 60-talet överhuvudtaget. Från 1964 och skriven av Russ Titelman och Gerry Goffin.”

2. ”A road to nowhere” – Carole King
”Från 1966 och ingenting annat än Carole Kings mästerverk, räcker att säga så!”

3. ”Past, present and future” – Shangri-Las
”Girl-grouperan var ju kort men fantastisk och denna låt från 1966 visar både musikaliskt och textmässigt en ’dödsryckning’ så god som någon.”

4. ”Cover me babe” – Sunshine Trolley
”Min absoluta favoritlåt i Fading Yellow-facket, det vill säga magisk sent 60-tals pop-sike, låten skriven av Randy Newman tillsammans med en annan. Den finns med i en obskyr film från 1969, men då är det en annan version som sjungs av David Gates, från Bread. Har hört denna version som också är magisk.”

5. ”You’d better make up your mind” – Koobas
”En av mina favoritlåtar från det engelska 60-talet. Bara sååå bra! Originalet gjordes året innan, 1965, av soulartisten, Brooks O’Dell och är mycket bra. Koobas hade oturen att få sin LP utgiven efter det att de splittrats, den gavs ut av Columbia 1969 men är inspelad 67/68 och är nu en av de mest sällsynta från det engelska 60-talet.”

6. ”I think I love you” – Del Shannon
”The Late Great Del Shannons sena 60-talsinspelningar är hur bra som helst och hans album från 1968, ’The Further Adventures of Charles Westover’, är fantastisk! Där ovanstående låt ingår. PS. Charles Westover är hans riktiga namn.”

7. ”On the east side” – Brian Hyland
”Några av de mer underskattade inspelningarna är de som Brian Hyland och Del Shannon gjorde tillsammans 1970-72 på UNI. Det kom en LP 1970 som innehöll en hit, en finfin version av ’Gypsy woman’ som i original gjordes av The Impressions. Låten här är med på LPn och en av mina favoriter från Fading Yellow-serien, pure perrrfection! Det gavs också ut några spår som inte var med på LPn som är suveräna, som ’Could you dig it’ & ’No place to run’.”

8. ”Some sing some dance” – Pagliaro
”Kanada pop perrrfektion från 1972. Stor stjärna i Kanada under 70-talet. Andra suveräna låtar med mannen är ’Lovin’ you ain’t easy’ och ’What the hell I got’.”

9. ”Yes I’m ready” – Barbara Mason
”Hon var bara 17 år här, brådmogen är ordet och en av mina favoritlåtar i popsoulgenren.”

10. ”Pussywillows, Cat-tails” – Gordon Lightfoot
”Legendarisk kanadensisk singer/songwriter och denna låt från 1968 är magi på hög nivå!”

11. ”Trust” – Peppermint Trolley Company
”Ännu en favorit i Fading Yellow-facket, skriven av det eminenta låtskrivarparet Paul Williams och Roger Nichols, den förra spelade själv in ’Trust’ på sitt klassiska album ’Someday Man’ från 1970.”

12. ”The soul of Patrick Lee” – John Cale & Terry Riley
”Från deras LP från 1971, ’The Church of Anthtrax’, och han som sjunger här heter Adam Miller som gjorde två obskyra album 1972 och 1974.”

13. ”You better look now” – The Rogues
”ÄLSKAR denna låt!”

14. ”If she doesn’t smile” – Fantastic Something
”Två grek/amerikanska bröder, Alex och Constantin Veis, åkte under tidigt 80-tal till London och prövade lyckan där denna pärla kom som singel 83/84. Det släpptes också en LP 1985 på Blanco Y Negro som visst sålde en hel del i Japan. 2001 släppte det spanska bolaget Siesta en underbar femspårs-cd med duon som var inspelad tidigt 90-tal.”

15. ”On my mind” – Everything But The Girl
”Första tecknet på duons storhet kom som b-sida på deras debutsingel från 1982.”

16. ”Never know” – Durutti Column
”VINNIE RILEY! Ja, han borde vara mera känd då han gjorde en mängd magisk musik som denna hypnotiska brygd från tidigt 80-tal.”

OBS: Koobas är inte med i mixen.
Fading Yellow släpper i sommar tre nya samlingar med svåråtkomliga pärlor från 60- och 70-talet. Mer info om dem här.
Information om de tidigare utgivningarna finns här.