Denna skiva recenserades till min förvåning i senaste Uncut. Den fick ganska bra kritik men man konstaterade att det görs för många sådana här skivor just nu. Och ja det kan väl stämma men det görs alltid mycket musik i alla möjliga genres, det gäller bara att sålla ut skiten. Och det finns mycket bra av den här varan just nu och det som är bra kommer förhoppningsvis att få den uppmärksamhet den förtjänar.

Sam Goldberg gillar dock inte att upprepa sig allt för mycket så på hans senaste skiva”Having Had Forgot” hör vi bara syntar på två spår av åtta. Istället hörs akustiska gitarrer, saxofon, klarinett, röster mm. Ibland låter det som någon blandning av frijazz och akustisk ambient. Som om inte det vore nog så släpper Radio People en ny skiva ”Hazel” på Mexican Summer i augusti, den ska tydligen också låta väldigt annorlunda mot hans tidigare skapelser.

Nu ska jag och min nya förstärkare njuta av Rachel Evans Motion Sickness of Time Travels ”Luminaries & Synastry”.

Skivan är släppt på John’s egna etikett Spectrum Spools och är nog det bästa de släppt hitills under namnet Mist. House är en fantastiskt vacker kosmischeresa, inspirerad av den gjorde jag en liten kosmichemix med relativt nya band. Jag slängde även in en liten folkpärla på slutet av Matt Christensen från Zelienople, som nyligen släppt en fin liten soloskiva.

Och nej första låten är inte så mycket kosmiche heller men den är så bra så den var illa tvungen att vara med.

Floating World Mix from Throwmeaway at Letsmix.com.

Emeralds – Does It Look Like I’m Here?
Det här är Emeralds tveklöst bästa skiva, och precis som Joakim sagt här tidigare så låter det mer 2010 än någon annan skiva. Jag har även lyssnat mycket på gitarristen Mark McGuires många återutgivningar och  hans första ”riktiga” skiva ”Living With Yourself”. Det är nästan löjligt vilka melodier den mannen kan frambringa med en gitarr, må 2011 bli Emeralds år.

Jefre Cantu-Ledesma – Love Is a Stream
Jefre Cantu-Ledesma har gjort den mest lättillgängliga och den tveklöst vackraste ambientshoegazeplatta jag någonsin hört, efter Fennesz ”Endless Summer” i alla fall. Satan så fin!

Oneohtrix Point Never – Returnal
2009 släpptes dubbelburgarsamlingen ”Rifts” och 2010 följde Daniel Lopatin upp med ”Returnal”. Ett bråkigt och kanske lite mer svårtillgängligt syskon till Emeralds ”Does It Look Like I’m Here?” Men precis lika älskvärt.

Erik K Skodvin – Flare
Erik K Skodvin som bland annat utgör halva Deaf Center (som släpper ny skiva i år) har gett ut ett par nattsvarta skivor under namnet Svarte Greiner. 2010 debuterade han under eget namn med ”Flare”, en något ljusare skiva än de han släppt under Svarte Greiner.

Woods – At Echo Lake
För typ fjärde året i rad är de med på listan över de skivor jag lyssnat mest på, vad kan jag säga? Världens finaste folkpopband.

The Radio Dept. – Clinging to a Scheme
Sjukt bra!

Avey Tare – Down There
Jag har följt varje steg Animal Collective och deras medlemmar tagit i sju, åtta år nu, och jag har nog älskat i princip allt, mer eller mindre. Avey verkar ha haft det riktigt jävligt de senaste åren, skilsmässa, en syster som insjunknat i cancer och så vidare. ”Down There” behandlar bland annat detta. En skiva som låter ungefär som jag hade hoppats, all good.

Ariel Pink’s Haunted Graffiti – Before Today
Det blev inte en skiva som var deppigare än The Cures ”Pornography”, som han vid något tillfälle har sagt. Men det är ändå en alldeles lysande popskiva.

Forest Swords – Dagger Paths
Älskar den här skivan, låter inte som något annat.

Dolphins Into the Future – Ke Ala Ke Kua

Annat bra i år: Stellar OM Source Trilogy Select, Olde English Spelling Bee, Big Troubles, Håkan Hellström, How to Dress Well, Directorsound, Dustin Wong, Demdike Stare-trilogin, Plinth, James Ferraro, Radio People, Goldmund, Seahawks, Viktor Sjöberg, Deerhunter, Salem, Murralin Lane, Seaworthy & Matt Rösner, Katell Keinig, Badly Drawn Boy, Lydia Davis, En Profet, Min Kamp, Roberto Bolaño, One Day, David Shrigley, Letters to Monica, Eric Ericsson, The Trip.

Årets…

…album

Fuck Buttons – Tarot Sport
Det töntiga bandnamnet bär säkert skulden till att det här gick mig förbi lite för länge. Jag upptäckte precis att ”Tarot Sport” släpptes redan i slutet av 2009, men för mig var den väldigt mycket ljudet av 2010. Inledande tiominutersspåret ”Surf Solar” sätter tonen direkt. I en hermetiskt tillsluten bubbla samsas den vackraste monotonin med lovecraftskt storslagna molltoner i glansigt svart. Gothen har länge gömt sig för framtiden, men ”Tarot Sport” röjer rätt kaxigt upp för en ny, sexigare stig.

Foto: Robin Haldert

Jónsi – Go
Sigur Rós utveckling mot nakenbadande psykedelia har bekymrat mig, så det kändes rätt skönt att Jónsi tog en paus för att spela in ett okomplicerat popalbum som spritter av sommarglädje. Under flera långa cykelturer på öländska åkervägar blev den ett perfekt soundtrack bland sädesfälten, solskenet och de gamla runstenarna.

Peter Gabriel – Scratch My Back
Med de förtjusande tolkningarna av Paul Simons “The Boy In The Bubble” och Talking Heads “Listening Wind” ansåg jag mig ha mandat – år 2010 – att på fullaste allvar gå in och köpa en ny Peter Gabriel-skiva (en coverskiva, dessutom!) till fullpris. Det var inget annat än upplyftande. I en rad förvisso snarlika, men mycket intelligenta och stiliga arrangemang gör han middagspop för etagevåningar och lyckas utvinna något intressant av både Arcade Fire och Regina Spektor. Bara en sån sak.

Sade – Soldier Of Love
Dömd att för evigt stå i skuggan av snart tio år gamla föregångaren, mästerverket ”Lovers Rock”, tog det lite tid att ta in ”Soldier Of Love” på djupet. Titelspåret är en bra startpunkt, det hårdaste Sade någonsin har spelat in, där en numera nästan resignerad stämma sjunger rakt och okonstlat, mil från ekvilibristik och billiga tricks. Vad händer efter kärleken? Sångerskan Sade är så kompromisslös och konsekvent att man nästan misstar hennes fulländning för apati. Där har man nog nyckeln till albumets storhet. Under 2010 har jag svårt att hitta ett skarpare vapen mot kritvita Idoljurytänder och antiseptiskt wailande.

Harold Budd/Clive Wright – Little Windows
Harold Budd, detta obligatoriska inslag på mina årsbästalistor. Han är ambientens Woody Allen, ger ut ett album om året som gör mig barnsligt lycklig och får mig att fnysa åt yngre adepter. ”Little Windows” är, det ska erkännas, svagast i den lilla albumtrilogi som även präglas av Clive Wrights Area 51-gitarrer. Ändå är det svårt att hitta musik som passar bättre en blåsig höst – eller nu, i snöstormens Sverige.

Dead Letters Spell Out Dead Words – Dreadcade
“’Dreadcade’ collects, reassembles & repurpose 9 songs from the past ten years. They were intended as an anniversary, but now they will instead stand as an epitaph. This was always about finding redemption and I know now there’s none to have.” Thomas Ekelund säger tack och adjö, inget mer Dead Letters. Vi borde nog fälla en tår och resa ett litet monument. Få har gjort lika mycket för den totala svartsynen utan att någonsin förfalla till koketteri. Ingen har fått distade gitarrer att låta så nattsvart sotiga, eller skapat så vackra stämningar inne i det kompakta mörkret (släpps officiellt i början av 2011. Förbokas här.)

Dead Letters Spell Out Dead Words — Black Clouds Of Summer by WhenSkiesAreGrey

Emeralds – Does It Look Like I’m Here?
I sitt band Emeralds lyckas den extremt produktive gitarristen Mark McGuire kanalisera sin kärlek till 70-talets sequencerdrömmar från Tangerine Dream och Ashra till något som på ”Does It Look Like I’m Here?” låter mer 2010 än någon annan skiva. Det är ett gott betyg till Edgar Froese och Manuel Göttsching, men det finns naturligtvis en alldeles egen själ i det här. Ett lite intimare tilltal, fina gitarrfigurer, undervattensstämningar. Det är ett förtjusande, inbjudande och ganska abstrakt dubbelalbum man inte kan låta bli att återvända till.

… låtar

1. ceo – Come With Me
2. Crystal Castles ft. Robert Smith – Not In Love
3. JJ – Let Go
4. Gatekeeper – Chains
5. Steve Mason – I Let Her In
6. Sail A Whale – Love (The-Dream) King
7. Brian Eno – Late Anthropocene
8. Charlotte Gainsbourg – Vanities
9. Robyn – Dancing On My Own
10. Dustin Wong – Infinite Love
11. Peter Gabriel – Listening Wind
12. M.I.A. – Born Free
13. Radio Dept. – Domestic Scene
14. Dr. Dre feat Snoop Dogg – Kush
15. Kent – Passagerare
16. Jónsi – Tornado

Ingen låt var under 2010 mer självklar än “Come With Me”. Det är en sån där sällsynt fullträff, med samma vi mot dom-känsla som mitt tonåriga jag läste in i New Orders ”The Perfect Kiss”. Videon fångar perfekt den där stunden när man står ensam i ett rum för att i tre minuter vara lite vacker och märkvärdig, lite bättre än alla andra. Det fungerade tyvärr inte alls på albumet som kollapsade ganska tidigt, men all kärlek till Eric Berglund för den här housepulserande popmagin med dragningskraften hos ett svart hål.

…konserter

Jag såg att Suede spelar ihop igen. Så sorgligt, så tragiskt, tänkte jag. Blind kärlek på 90-talet, idag: totalt olyssningsbart. Vad är det med 90-talets popmusik som så ofta gör den omöjlig idag? Min egen teori är att den redan då blickade bakåt istället för framåt. Därför har exempelvis 80-talets syntband klarat sig betydligt bättre när de har gett sig ut på banan igen. De var totalt fokuserade på framtiden, även om man lånade influenser från det tyska 70-talet. Jag kan titta om och om igen på OMD:s återföreningsturné ”Architecture & Morality Live” från 2008 på DVD och tycka att det låter sant fantastiskt.

De tre bästa spelningarna jag såg under 2010 var ytligt sett av retroart. Skoja om det, om ni så vill. Allra bäst var Skinny Puppy på Tyrol, som med bisarr humor, snyggt nedbantat sound, rasande samhällskritik och undersköna, förvridna harmonier visade att man än idag är ett modernt, relevant band. Detta trots att de släppte sitt sista riktigt betydelsefulla album 1992, samma år som Suede gav ut ”The Drowners”. Förklara logiken i det, den som kan. Pophistorien tycks använda sig av samma cut up-teknik som Cevin Key när han programmerar sin maskinpark.

Michael Rother bjöd på en oförglömlig upplevelse när han tillsammans med bland andra Steve Shelley från Sonic Youth spelade guldkorn från Neu!, Harmonia och den egna katalogen. Det här är förvisso musik som har influerat unga moderna i mer än 30 år, men att det skulle låta så drivet, snyggt och formfulländat live 2010 hade jag knappast vågat hoppas på. Sällan har jag sett så omsorgsfullt arbetande musiker på scen. Uppväckandet av den här gamla krauten gjordes med respekt och finess och det kändes synnerligen meningsfullt.

Årets lyckopiller var annars Ultravox i Kalmarsundsparken, inom ramen för det allt annat än smakfulla turnépaketet Forever Young. I en stad som ständigt eftersatts musikaliskt fyllde det här evenemanget ändå en viktig funktion. Man gick dit förutsättningslöst och gillade känslan av att ha lite oansvarigt kul ihop med pojkrummens idoler. Men Ultravox har ju ständigt varit med mig, alltid känts underskattade. Och så går de upp på scenen i den idylliska parken vid vattnet; Midge Ure ser ut som en mix av Paul Schaffer och William Hurt, Billy Currie som Lars Amble. De spelar ”Passing Strangers”, ruskigt tight, med snyggt utbroderade gitarrslingor från Ure. De radar upp en singelrad som få band kan matcha, och slänger in technoprototypen ”Mr X”, komplett med dissonant fiolsolo. Hela vägen låter det toppen och de må se ut som genomsnittliga pubgubbar, men slöt man ögonen hörde man något som mycket väl kunde ha varit ljudet av 2010.

… TV

Breaking Bad
Jag snubblade över ”Breaking Bad” förra året när jag fick översätta några avsnitt av den andra säsongen. Det är helt omöjligt att komma med relevanta referenspunkter för att ringa in den här serien, men inget på tv har berört mig lika mycket i år, om ens någonsin tidigare. Från den småfåniga, trevande starten växer sig det här bygget snart till en skoningslös tragedi. Det blir bara svartare, dråpligare och mer ångestladdat ju längre man följer cancersjuka Walter (Bryan Cranston) och knarklangaren Jesse (Aaron Paul i en sagolik rolltolkning, som gav honom en mycket välförtjänt Emmy tidigare i år). I en tid där man gärna vill skildra epoker och stora skeenden får man kanske ändå mest sagt genom att följa den lilla, enskilda människan på moralisk ökenvandring.

I Anneli
Jag anade redan med Filippa Bark att Sissela Benn var ett geni och här kom bekräftelsen. Feel bad-humor på svenska borde vara omöjligt – en pinsam tystnad förblir just det och inget mer. Benn skruvar till sin Anneli och hennes alter ego Liket några omöjliga varv, ger dem briljant avhuggna repliker och spetsar med ett minutiöst kontrollerat, exakt inkännande minspel – och lyckas på köpet säga väldigt mycket om vår samtid.

…läsning

Charlie Huston – Sleepless
Jag har skrivit om ”Sleepless” på Throw Me Away tidigare. Huston visar här upp ett nytt djup, i en mer experimentell form. Nu är det inte bara individens förfall som skildras, utan hela världens undergång, till följd av en brutal sömnsjuka. Ett svindlande romanbygge, där ett gåtfullt skiftande berättarperspektiv blottlägger vår tids moraliska kollaps. Och så kärleken som drivkraft, förstås.

Stephen King – Under The Dome
Med ”Under The Dome” har Stephen King skrivit sin mest ursinnigt politiska berättelse någonsin. Han gör det i en sedvanligt omfångsrik bok, med cirka hundra bärande karaktärer. En liten stad innesluts plötsligt under en stor, genomskinlig kupol. Denna miniatyrvärld granskas sen med skalpellprecision; vad händer med samhällsdynamiken, hur ställer man sig till en omvärld som inte längre har någon relevans, hur grupperar man sig, hur hanterar man en förfallande miljö och – hur överlever man? Visst är det ett inlägg i miljödebatten, men King intresserar sig förstås mest för människornas beteende, och han kan efter hand inte maskera sin ilska. Stadens skenhelige, ärkerepublikanska patriark förvandlas snart från arrogant, maktkåt skitskalle till mordisk psykopat. Det är oerhört engagerande läsning, och efter två rejält svajiga decennier tycks King ha full kontroll på skrivlådan igen.

Lena Andersson (skribent)
I en tid när religionskritik lätt och ledigt likställs med främlingsfientlighet behövs pennor som Anderssons mer än någonsin tidigare. Knivskarpt, välformulerat och välunderbyggt fortsätter hon att punktera uppblåst idioti och spetsa till samtidsdebatten.

Weird Science (site)
Den enda TV-kritik man behöver. Alltid initierat, passionerat och roligt. Sommarens i grunden fåniga kulturbråk om ”Mad Men” resulterade i en livaktig, konstruktiv debatt om berättandet i TV-mediet, och den fångades bäst upp av Weird Science i en serie briljanta artiklar.

…sorg

Peter Christopherson, 1955-2010. En av de mest banbrytande musikerna någonsin. Var är minnesrunorna i svensk press? Är det så att vi trots allt lever i ett Melodifestivalland? Å andra sidan står vi eventuellt inför större problem än så.

Mark McGuire måste förövrigt vara den mest produktive musikern i nuläget, jämte Rutger Zuydervelt och hans Machinefabriek. Förutom att spela i Emeralds, medverkar han i Sun Watcher, där han tydligen spelar trummor, annars är det gitarren som är hans signum. Skyramps har han tillsammans med brillianta Onoethrix Point Never-mannen Daniel Lopatin. Deras fina cdr ”Days of Thunder” kan du hitta om du googlar lite.

Mer eller mindre samtidigt som Emeralds nya skiva släpps, så återutges två av Mark McGuires kassetter på cd och lp. Det vill säga ”Tidings” och ”Amethyst Waves” på en och samma skiva. Fyra låtar på en dryg timma, och det känns som den perfekta syskonskivan till ”Does It Look Like I’m Here”.

Jag har inte sagt så mycket om musiken, det handlar jävligt mycket om Mark McGuire och hans gitarr och det är helt överjävligt vackert. Om man letar lite på nätet så kan man finna ca femton timmar musik med Mark McGuire, det mesta är helt fantastiskt. Men börja med att köpa dessa två skivor.

Drive Dreams Away from Tatti at Letsmix.com.