Ismail Hosny är ett fint exempel på en artist som är gränsöverskridande både vad gäller sin konst och platsen han utövar den på. Ismail är musiker, producent och dj och är i vanliga fall verksam i Kairo. Men i höst har Göteborg varit hans tillfälliga hemvist och arbetsort. Som den första gästkonstnären i Residens Angered – ett residens initierat av Konstepidemin som är tänkt att stärka relationer mellan enskilda konstnärskap – arbetar han med olika projekt, såväl egna som samarbeten.

Dels spelar Ismail Hosny i dramatikern Charlie Åströms performancepjäs Revolution på Angereds Teater. Pjäsen handlar om hur revolutionen i Egypten, som bröt ut den 25 januari 2011, förändrade sju egyptiska konstnärers liv och arbete. Dels arbetar han med egen musik och knyter kontakter med artister och kulturutövare i Göteborgsområdet. Därtill är han med som konstnär i projektet Kris-Populism-Konst tillsammans med internationella och lokala konstnärer.

Minst lika aktiv är Ismail Hosny i sin hemstad Kairo. Där är han en del av den egyptiska elektronikascenen och producerar musik och anordnar klubbkvällar. Han är medlem i bandet Wetrobots, ett elektroartat houseband som är kända för energiska liveframträdanden. Wetrobots ingår Kairo Is Koming, ett kollektiv med musiker och producenter i Kairo som samarbetar och arrangerar gemensamma livekvällar.

Bandet medverkar på samlingen Ten Cities som släpptes på Soundway i november. Albumet för ihop musiker och producenter från fem städer i Europa (Berlin, Bristol, Kiev, Lissabon och Neapel) med musiker från fem städer i Afrika (Kairo, Johannesburg, Lagos, Luanda och Nairobi). Det är ett projekt som visar på den urbana musikens spännvidd av i dag. Ett album där runt 50 musiker, däribland kenyanska gruppen Just A Band, engelska producenten Pinch och sydafrikanska duon Dirty Paraffin, navigerar mellan kuduro, minimal techno, hiphop, jazz, deep house och mycket annat.

Wetrobots bidrag till Ten Citites är två rytmiska elektronikaspår som är ett resultat av ett samarbete med Kairobandet Bikya och tyska Diamond Version (Alva Noto och Byetone).

I Kairo är Ismail Hosny även med och driver studion Epic 101 Studios tillsammans med två kollegor. Han dj:ar när han har tid och har ett outtömligt intresse för ny och spännande musik, såväl i sitt närområde som internationellt.

Jag passade på att kontakta honom med ett gäng frågor. Det blev en mailkorrespondens om allt från revolutionen och den egyptiska kultur- och musikscenen till musikstilen shaabi som är en av de populäraste genrerna i Egypten i dag.

Men först ville jag veta hur musiken kom in i Ismails liv.

Kommer du ihåg din första musikupplevelse?
– Jag kommer inte ihåg min första musikupplevelse exakt men jag har tidiga minnen av musik. Främst är det minnen av att jag spelade på mina morföräldrars piano i timmar. Eller att jag satt och grejade med min Casio SK-1 som jag fick i present av min farfar när jag var ett eller två år. Självklart visste jag inte hur man skulle spela så jag körde bara slumpartat, men det var väldigt roligt. Jag har också tidiga minnen av långa bilturer med min familj när vi lyssnade på kassetter, jag uppskattade alltid det.

Kommer du från en familj där det finns musikintresse eller musiker?
– Det finns inga musiker i min familj (ingen som jag känner till i alla fall) men båda mina föräldrar har ett stort musikintresse. Min pappa spelade alltid sina vinylskivor för mig när jag var liten och det tror jag har haft stor betydelse för mitt musikintresse.

Vilka skivor brukade han spela för dig?
– Han brukade spela allt från jazz och klassiskt till 60- och 70-talspop, han har en väldigt bred musiksmak.

Kan du beskriva din musikaliska bakgrund? Vad gjorde du innan du blev dj och började producera elektronisk musik?
– Jag har försökt att göra musik så länge som jag kan minnas. Det har handlat om allt från att skriva enkla melodier på en leksakskeyboard och försöka spela in dem på min kassettbandspelare till att skaffa Fruity Loops (ljudprogrammet FL Studio, reds. anm) och skapa musik på datorn. Dock blev jag heltidsmusiker för bara fyra år sedan, innan det arbetade jag hos min pappa.

Vad gjorde du för slags arbete tillsammans med din pappa?
– Min pappa har ett företag som tillverkar skinnprodukter såsom plånböcker, väskor och bälten.

Hur kom det sig att du började med elektronisk musik?
– Jag började med elektronisk musik när jag fick tag på en demoversion av Fruity Loops på en cd-skiva som följde med i en datortidning som jag köpte, då var jag runt 12-13 år. Jag började inte dj:a förrän några år senare när jag gick ut high school och skaffade min första mixer och dj-spelare.

Du är i Göteborg nu och spelar i regissören och dramatikern Charlie Åströms pjäs Revolution på Angereds Teater. Pjäsen handlar om hur revolutionen i Egypten, som startade 25 januari 2011, förändrade livet för sju artister och konstnärer från Egypten. Spelar du dig själv eller gör du en fiktiv karaktär?
– Jag spelar mig själv. I pjäsen berättar jag en personlig historia om mina upplevelser under revolutionen.

Hur förändrade revolutionen ditt liv och ditt arbete som artist?
– Revolutionen förändrade konstscenen i Egypten radikalt och påverkade mig som artist. Det var direkt efter revolutionen som jag bestämde mig för att sluta arbeta hos min pappa och bli musiker på heltid. Jag kan inte säga att det var ett medvetet val orsakat av revolutionen. Men när jag tittar tillbaka på det så är jag säker på att det påverkade mitt val på ett undermedvetet plan. Jag är också säker på att det påverkade många andra på samma sätt. Efter revolutionen såg jag många människor som tog beslut som förändrade deras liv och jag är övertygad om att det finns ett samband mellan det och revolutionen.

­ – Utöver det så bidrog revolutionen till att media och världen utanför uppmärksammade kulturscenen i Egypten. Detta hjälpte många artister och konstnärer i landet att få internationell exponering vilket hade varit väldigt svårt annars.

Hur var perioden innan revolutionen? Gick det att förutse att saker och ting skulle resultera i en resning bland folket?
– För mig var det väldigt svårt att förutse att det skulle bli ett uppror. Förvisso var ilskan och ogillandet av det politiska systemet väldigt stort bland folk, framför allt under det år som föregick revolutionen. Men när folk började protestera den 25 januari så trodde jag aldrig att det skulle utvecklas till vad det blev.

Du har sagt i en intervju att den revolution som ägde rum på Tahrirtorget i Kairo startade med nostalgi och eufori. Men efter ett tag var du tvungen att försvara ditt hem från plundrare. Hur upplevde du det?
– Du har nog missförstått det jag sade. Känslan av nostalgi är den jag känner nu, när jag tänker tillbaka på de första dagarna av revolutionen. Men de mer dominerande känslorna i början av revolutionen var hopp och eufori. Till och med när jag var tvungen att skydda mitt hus så fanns de känslorna. Det kan ha varit lite rädsla också men för mig och de flesta som deltog så var det ett väldigt lindrigt pris att behöva betala. Det är också viktigt att tillägga att vi aldrig stötte på några plundrare i de flesta områden i Kairo. Men det fanns inga poliser någon stans så folket fick ersätta polisens roll på gatorna under en period.

På vilket sätt har revolutionen 2011 påverkat musiken och kulturen i Egypten?
– Det har påverkat kulturscenen mycket. Det kom en våg av nya konstnärer och artister under och efter revolutionen. Det var mycket uppmärksamhet som riktades från internationell media också vilket gav dessa artister en chans att nå ut. Den nya vågen av kultur som kom efter revolutionen är inte nödvändigtvis kopplad ämnesmässigt till den och i många fall inte direkt eller medvetet knuten till revolutionen. Men jag tror att den revolutionära atmosfären i landet vid den tidpunkten hade stor betydelse för kulturen, även om det bara var på ett undermedvetet plan.

Om du tittar tillbaka på revolutionen i dag, vad känner du? Vad tycker du uppnåddes?
– Just nu är jag ganska besviken. Vi har nu en ny president som är militär (Abdel Fattah el-Sisi, reds anm.) som mer och mer tycks använda samma strategier som den gamla regimen. Aktivister arresteras och oppositionella tv-shower och kanaler stängs ned. Det känns som att varje dag är ett steg närmare till dit vi startade. Det betyder dock inte att revolutionen var ett stort misslyckande. Det kan ha varit ett misslyckande på ett politiskt plan men på en samhällelig nivå skapade det en stor förändring. Folk är nu mycket mer politiska och medvetna om sina rättigheter. De vet att de har kraften att kunna förändra det de inte tycker om och uttrycka sina åsikter fritt.

Du är en del av den elektroniska musikscenen i Kairo och Egypten. Kan du beskriva hur scenen ser ut? Är det många producenter som arbetar tillsammans med släpp och spelningar?
– Scenen är ganska liten. Det finns många producenter och dj:s men inte så många konsertställen och skivbolag. De flesta kubbarna är mer fokuserade på den kommersiella/mainstreamartade sidan av dansmusik och elektronisk musik med undantag för två ställen. Det ena stället är en klubb som heter Vent som är inriktad på mer alternativa bokningar och som är en jättebra scen för elektroniska och alternativa artister över lag i Kairo. Det andra stället heter 100COPIES MUSIC – SPACE vilket är en scen i en studio som drivs av skivbolaget 100COPIES. Denna scen kör konserter en gång i veckan och erbjuder ett väldigt intressant program. 100COPIES är ett inflytelserikt bolag inom den elektroniska musiken i Kairo. De anordnar även en årlig elektronisk festival som går under namnet 100LIVE och som alltid bokar intressanta artister.

Vilken slags elektronisk musik brukar 100COPIES MUSIC – SPACE presentera?
– Programmet är främst inriktat på experimentell elektronisk musik och left field-grejer, men det är inte bara begränsat till det. Ibland kan man se ett psykedeliskt rockband eller samtida arabisk musik där.

Hur är klubbscenen i Kairo vad gäller elektronisk musik? Vilka klubbar brukar du dj:a och uppträda på?
– Jag spelar främst på Vent och 100COPIES. Det finns egentligen inga andra ställen som skulle acceptera den musik som jag och andra artister från min scen producerar eller spelar i sina dj-sets.

Du är medlem i bandet Wetrobots. Ni spelar elektro med tunga acid- och housebeats, uppbackad av sångerskan Bosaina. När startade ni och vilka är era intentioner med bandet?
– Vi har varit aktiva i drygt fyra år och vårt mål är att göra något tillsammans som vi verkligen gillar. Jag tror inte att jag har så roligt med något annat projekt som när jag arbetar med Wetrobots och tillsammans med Bosaina. Vi försöker alltid att ta det vi gör ett steg längre och få ut så mycket energi som möjligt. I de flesta fall försöker vi att vara provokativa också.

Wetrobots är en del av Kairo Is Koming (KIK), ett kollektiv med musiker och visuella artister från Kairo. Vilka artister är kopplade till Kairo Is Koming och vilka slags projekt arbetar kollektivet med?
– Kairo Is Koming är ett kollektiv bestående av sex artister. Vi uppträder alla som soloartister och mellan oss finns det olika band som Wetrobots, Quit Together, Wonderful Morning och Vent. Vi arbetar alla med elektronisk musik och vi arrangerar klubbkvällar där vi tar över en klubb och kör våra livesets i sex timmar eller mer och dj:ar om det finns tid.

– Soloartisterna som ingår i Kairo Is Koming är Hussein Sherbini, $$$TAG$$$, Zuli, Bosaina, N/A\A och Ismael. Det är mer som en familj där vi älskar att uppträda tillsammans, men framför allt inspireras vi av vad var och en gör musikaliskt. Vi har redan gjort två korta turnéer i Europa 2013 och 2014 och vi ska försöka göra en ny turné under 2015.

Wetrobots är en av artisterna som är med på albumet Ten Cities som släpptes nu i november på Soundway Records. Det är en samling som förenar elektroniska producenter och musiker från fem städer i Europa med musiker från fem städer i Afrika. Ett projekt som handlar om samarbete och kreativt utbyte mellan två kontinenter. Kan du berätta lite om Wetrobots bidrag till samlingen?
– I projektet så parades Kairo ihop med Berlin. Det var två artister från Kairo, Wetrobots och Bikya som samarbetade med den Berlinbaserade gruppen Diamond Version (Alva Noto och Byetone). Det var ett mycket intressant projekt där vi spenderade en del tid tillsammans i studion i Kairo och gjorde sex ursprungliga låtar där bara två av dem släpptes på samlingen. Vi uppträdde också, en gång i Kairo och två gånger i Berlin. För mig var det väldigt lärorikt. Att bara vara i studion med Bikya och Diamond Version var väldigt inspirerande och ändrade mitt sätt att se på musik.

Du har varit med och grundat Epic 101 Studios i Kairo. Vad är det för slags studio?
– Det är en studio som grundades av mig och Hussein El Sherbini och Mahmoud Shiha. Vi arbetar främst med ljud- och videoproduktion. Vi gör mycket företagsuppdrag vilket vi måste göra för att kunna betala räkningarna. Men vårt mål är att rikta in oss på ljud- och videoproduktionsindustrin i Kairo. Vi erbjuder också kurser i ljudproduktion vilket jag tror har bidragit en del till det växande antalet unga musikproducenter och elektroniska musiker i Kairo.

Den egyptiska artisten Islam Chipsy var nyligen i Sverige och uppträdde med två trummisar. Islam representerar en stil inom den klassiska popmusiken i Egypten, en stil som kallas shaabi. Hur skulle du beskriva denna musikstil?
– Shaabi är stort i Egypten just nu. På ett sätt liknar den hiphop-kulturen; den startade och utvecklades på samma sätt och under väldigt likartade förutsättningar. Den är nu på väg in i mainstream-scenen i Egypten och växer väldigt snabbt. Många av artisterna inom shaabi-genren spelar på olika klubbar och festivaler i Europa och jag tror att du kommer att få se vissa av dem mycket mer inom en snart framtid.

Vilka musikstilar består shaabi av?
– Shaabi är en stil i sig och soundet varierar lite mellan olika artister. Men musiken som helhet kretsar kring samma koncept.

Det som Islam Chipsy gör känns som en mer kaotisk och punkigare version av Omar Souleyman. Håller du med om det?
– Ja, på ett sätt kan man se det så. Samtidigt är Omar Souleymans musik baserad på traditionell syrisk dabka-musik medan shaabi är väldigt egyptisk och befinner sig långt ifrån dabka. Men ljudmässigt är de två stilarna ganska lika. Shaabi är definitivt mer punkigt och kaotiskt och mycket mer energiskt. Det var och är fortfarande ganska populär bröllopsmusik i låginkomst-områden i Egypten och det är egentligen där som shaabi-musiken startade. Innan det blev populärt spelades det bara på bröllop.

Du är den första gästartisten hos Residens Angered i Göteborg. Ett konstnärsresidens initierat av Konstepidemin som är tänkt att skapa och stärka relationer till enskilda konstnärskap och fristående aktörer inom kulturområdet. Förutom pjäsen Revolution arbetar du även med egna konst- och musikprojekt under detta residens. Vilka är dessa projekt?
– Jag arbetar med flera olika musikprojekt under min tid här. När jag håller på med musik arbetar jag främst med material som kan hamna på mitt kommande album. Just nu är det materialet minimalt och experimentellt och baseras mestadels på ljud med låg kvalitet som jag spelat in med min mobiltelefon. Jag är ganska förtjust i det jag gjort såhär långt.

– Kris-Populism-Konst är ett annat projekt som jag är involverad i vilket äger rum på Konstepidemin där jag också bor. Det inkluderar även andra resident-artister från olika länder runtom i världen. Vi träffas en gång i månaden för ett seminarium och ska senare presentera vårt arbete för varandra. Dessa möten kommer förhoppningsvis att resultera i några samarbeten som kommer att visas upp våren 2015.

Hur är det att arbeta i Göteborg och vara en del av kulturscenen i Sverige?
– Det är fantastiskt att arbeta i Göteborg. Den elektroniska musikscenen är väldigt intressant och jag har träffat många olika artister och människor som är involverade i scenen och som inspirerat mig mycket. Jag tror att min tid i Göteborg har gjort att jag har ändrat mitt sound och sättet jag arbetar på en del. Därför ska det bli spännande att se hur de projekt jag arbetar med här kommer att bli när de är färdiga.

När kommer du att åka tillbaka till Kairo och vilka planer har du arbetsmässigt när du kommer tillbaka? Planerar du att samarbeta med svenska artister och producenter framöver?
– Jag reser hem den 20 december. Jag antar att jag kommer att slutföra musiken som jag arbetat med till mitt album när jag är tillbaka i Kairo. Den mesta tiden kommer jag att behöva arbeta med projekt kopplade till Epic 101 Studios eftersom jag inte varit där på ett tag nu. Det finns vissa planer på att arbeta med svenska artister men inget är bestämt eller fastslaget ännu.

/

Lyssna på Ten Cities och skaffa den hos Soundway.

Wetrobots

Mer info om Revolution.

Mer info om Residens Angered.

Kairo Is Koming

Epic 101 Studios

Samma harmoni infinner sig när jag lyssnar på Quiltland. Frida-Li Lövgren gör i sitt soloprojekt drömsk och vemodig musik som breder ut sig över alla kanter. Svävande synthar och maffiga beats bildar ett ljudlandskap som är storslaget och psykedeliskt. Det går att hitta bitar av 90-talstechno, ambient och avantgardistisk elektronika i musiken. Men den är samtidigt svårfångad och oförutsägbar. Det går inte att avgöra var den ska ta vägen. Musiken skiftar som ett regnoväder sent i augusti. Just därför är Quiltland så tilltalande.

Frida-Li Lövgren har arbetat i olika kreativa sammanhang och konstellationer sedan hon började med musik. 2009 startade hon Quilts som året därpå gav ut en kassett på etiketten Hockey Rawk. Hon har även spelat med Skriet och varit engagerad i konstartade projekt, som galleriet Cassette Gallery i Stockholm.

De senaste åren har fokus dock legat på Quiltland. Nu har projektet blommat ut på allvar. I början av sommaren släpptes först kassetten Sisto följt av ett självbetitlat debutalbum, båda utgivna på engelska skivbolaget Astro:Dynamics. Quiltland har även hunnit med att göra en remix av Iberias låt »In love« tillsammans med Team Rockit.

När jag ringer upp Frida-Li Lövgren befinner hon sig i familjens stuga i trakterna kring Omberg i Östergötland. Isolerad från sociala aktiviteter och distraktioner arbetar hon med två kommande EP:s där.

Ditt debutalbum släpptes i slutet av juni. Hur kändes det?
– Jättebra. När man släpper något i sin helhet är det som ett kapitel som knyts ihop. Man ser på det på ett annat sätt, på avstånd. Det kändes mer när jag släppte Sisto för det är nyare grejer. Det som är med på LP:n (debutalbumet) är inspelat för några år sedan. Jag tror att jag har lagt ifrån mig det mer känslomässigt än vad jag gjort med materialet på Sisto.

Men Sisto släpptes innan debutalbumet?
– Ja, två veckor innan.

Så låtarna på Sisto har skrivits senare än materialet på debutalbumet?
– Ja, Sisto är skriven och inspelad i år. Det ligger nära mig fortfarande.

När skrevs låtarna som är med på debutalbumet?
– De är från lite olika perioder, mellan 2011 och 2012.

Om man jämför de båda så upplever jag Sisto som lite poppigare och dansantare medan debuten är mer svävande och psykedelisk. Håller du med om det?
– Nej, inte riktigt. Skivorna är inspelade vid olika tidpunkter. Med Sisto ville jag att mina influenser skulle höras tydligare än på albumet. På sätt och vis vill jag inte gå in för mycket på vilka idéer och tankar jag hade när jag spelade in musiken. Jag tror att det kan skada lyssnandet hos den person som hör musiken. Jag är själv väldigt försiktig med att läsa vad artister som jag uppskattar säger om sin musik. Det är av respekt för det de har skapat. Det har ett eget liv. Det kanske inte ens är relevant vad jag har haft för idéer, jag tror verkligen att de kan tala för sig själva.

– Som du säger så hör du lite skillnader mellan de båda inspelningarna och det förstår jag, att det finns skillnader i uttrycken. Sedan är det upp till dig att sätta ord på vad de säger. I och med att jag valt det här sättet att kommunicera på så tror jag att det finns väldigt mycket information i musiken om man försöker lyssna med känslorna. Att göra det istället för att försöka förstå något budskap eller vad jag är influerad av.

Hur började du med musik och att skriva låtar?
– Det började med att jag gick omkring och spelade in ljud. Jag spelade in folks samtal i smyg.

Använde du en diktafon?
– Först hade jag en mp3-spelare som jag hade runt halsen med hörlurar så det var ingen som tänkte på att jag spelade in. Jag kom jättenära den jag pratade med. Sedan klippte jag om samtalen och lekte med det.

Var det både kompisar och personer som du inte kände som du spelade in?
– Ja, det var det. Det byggde på att ingen visste att jag gjorde det. Sedan skaffade jag lite bättre utrustning och kunde spela in och lära mig att redigera. Jag kunde förvränga ljuden jag hade spelat in. Det var det som fascinerade mig, att jag kunde ta med mig något som jag upplevt och göra det mycket fulare eller mycket finare. Att jag kunde styra det. Jag hade inga instrument och hade ingen tanke på att det skulle bli låtar. Det var ljud som jag fascinerades av.

– Sedan började jag sampla saker. Det var en ganska långsam process att det gick från att vara ljud till att bli låtstrukturer.

Var det mer kollageartat när du spelade in röster och klippte dem på olika sätt?
– Ja, det kan man kalla det. Det fanns inte riktigt något mål med hur jag skulle använda mig av de ljuden. Det var inte tänkt att de skulle användas till något speciellt, de levde sitt eget liv.

Så när du skaffade sampler och utrustning så ledde det till att det du gjorde tog formen av musik?
– Ja, jag köpte en enkel keyboard.

Du kallade dig för Quilts i början, visst stämmer det?
– Ja, det stämmer. Jag vet inte riktigt varför. Jag kommer ihåg att jag hade en idé om en plattform där jag skulle kunna göra olika experiment med ljud och musik, och ha samarbeten. Jag tycker om namnet Quiltland. Det är ett bra namn för allt jag gör musikaliskt. Det finns ingen speciell symbolisk innebörd i de namnen. Jag tycker bara det låter bra.

När började du kalla dig för Quilts?
– Det var när jag skulle ge ut min musik för första gången. Jag skulle släppa en kassett på Hockey Rawk och då behövde jag ett namn. Det var 2010 eller 2011, jag minns inte riktigt (2010, reds anm.).

Hur kom det sig att det blev elektronisk musik som blev din grej?
– Jag tror att min ingång till att göra musik blev att jag bearbetade ljud elektroniskt, så det fanns inget annat alternativ. Därför är det ett sätt som jag kan vara uppriktig med när jag arbetar med det.

Varför är det kul att arbeta med ljud?
– Jag vet inte varför det är kul. Men det var något instinktivt som jag upptäckte när jag började spela in ljud. Därför blev jag nyfiken och ville fortsätta med det.

Du har spelat med Skriet en del. Har du spelat tillsammans med Jacob (Frössén) och Isak (Sundström) då?
– Från början var jag med och spelade på redan existerande låtar, som vi sedan spelade live. Sedan har jag varit med och spelat in en eller två av låtarna på deras senaste skiva.

Har du inspirerats något av det du gjort med Skriet i din egen musik?
– Nej, jag vet vad jag gillar för ljud och det skiljer sig ganska mycket från Skriet. Det har varit så roligt att spela med dem, det är roligare än att stå själv på scenen. Ibland har det varit ganska många på scenen när jag spelat med dem. Det har varit alla möjliga konstellationer. Som en 15-årig heavy metal-trummis, en medelålders kör och en 90-årig skådespelerska. Det händer mycket roliga saker omkring Jacob och Isak. Quiltland är en annan värld, det låter på ett helt annat sätt.

På Sisto har du med tre längre låtar, »Fides part 1-3«. På vilket sätt hänger de ihop?
– De är tre skiftningar av samma grund, det hör man. Jag vill inte sätta så mycket ord på musiken. Jag skulle kunna berätta hur jag resonerat och vilka som är skillnaderna mellan dem men jag tycker låtarna gör det så bra själva. Jag låter dem få leva sina egna liv.

Du arbetar inte bara med musik utan du håller även på med konst med inriktning på textilkonst. Visst stämmer det?
– Ja. Ninna Berger, som är textilkonstnär, har gjort performance under några av mina spelningar. Vi hade en utställning ihop för några år sedan där jag spelade inuti en skulptur på ett galleri i Stockholm. Jag spelade och Ninna förvandlade rummet från att ha varit helt vitt med UV-belysning till att täckas helt av svart textilfärg. Vi skrubbade golvet i tre dagar efteråt för att göra rent det.

Arbetar du ofta med henne när du spelar live?
– Det är en person som jag diskuterar väldigt mycket med, vi pratar om våra kreativa processer. Vi förstår varandra och det har varit väldigt naturligt att våra arbeten integrerats. För mig är musik extremt fysiskt, det är kroppsligt och rumsligt. Det är oundvikligt att textilfärg kommer att kännas och synas, det gör det på en scen. Det finns många likheter känslomässigt mellan de olika uttrycken. Jag har samma tillvägagångssätt oavsett vilket material jag använder. Det är bara själva hantverket som skiljer sig.

Så det finns naturliga kopplingar mellan era konstuttryck?
– Ja, verkligen.

Quiltland. Foto från ett projekt med Ninna Berger

Du har även uppträtt en del med towLie. Ni spelade på Norberg nu i sommar va?
– Ja, vi gjorde separata spelningar i år. Hon spelade med sitt projekt Skitungen och jag spelade med Quiltland. Det var ett tag sedan vi spelade tillsammans. Senast vi gjorde det hade Ninna Berger ett performance på scen. Vi har också spelat på Flow-festivalen i Helsingfors. Jag minns det som att vi spelade i ett rum som var helt i rosa och folk låg på kuddar under spelningen.

Tycker du att ni har en del gemensamt musikaliskt, du och towLie?
– Ja, absolut. Vi är vänner och har väldigt roligt när vi gör de här sakerna tillsammans. Efter det har jag även spelat live tillsammans med Lemieux. Och så har jag spelat in musik med Team Rockit i vår.

Gillar du att samarbeta med andra?
– Jag är öppen för samarbeten om det är med personer som jag känner att jag förstår vad de gör kreativt. Det är viktigare än att jag gillar musiken som den jag samarbetar med gör.

– Lemieux turnerade jag med förra sommaren. Maya (Lourenco) i Lemieux var med och dj:ade när jag spelade. Vi testade att spela tillsammans ganska spontant och det blev väldigt bra så vi framträdde ihop i Amsterdam. Samarbetet med Team Rockit är en Iberia-låt (»In love«) som släpptes i vår. Det var en låt som vi båda tyckte om och som vi gjorde en remix på. Det är enda gången som jag gjort musik med någon i processen att vi suttit tillsammans och arbetat. Med Quiltland har jag gjort en del samarbeten live men jag har alltid varit helt ensam när jag skapat musiken.

Vad har du på gång vad gäller släpp och andra projekt?
– Nu har jag varit i den här stugan i skogen ganska länge och jobbat med två olika EP-skivor. Vi får se när de blir klara, en av dem ska jag försöka få klar i höst. Sedan får vi se om det blir mer samarbeten och folk som kommer att gästa på ep-skivorna.

Är det stimulerande att jobba i stugan?
– Ja, det är nästan en förutsättning att ha sådana perioder då jag kan få ro och vara avskärmad från annat. Så har det varit alla gånger som jag har spelat in, i alla fall i början av inspelningarna. Det har varit bra att kunna sitta själv i ett hus då.

Är huset ute på vischan eller är det andra stugor som ligger nära det?
– Det är ett häststuteri som ligger nära här så jag hör hästarna när de går ute. De brukar galoppera och gnägga. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid det när man går ute på tomten. Det är inga andra förutom hästarna här.

Mer Quiltland här och här.

I svensk-finska trion Surplus People har Magdalena tillsammans med Helena Engarås och Petra Kiiskinen gjort hypnotisk popmusik med en enkel trummaskin, orgel och samplingar. Men de senaste åren har fokus legat på banden Trapped In A Loop och SORK. De förstnämnda är en duo som gör skev och lo-fi-artad elektronika. De senare är en pulserande postpunk-trio som släppte det utmärkta albumet Horseflies flies tidigare i år.

Och så finns där MAG – Magdalenas sologrupp. Ett projekt som ligger henne nära hjärtat och som hon tampas mest med. MAG har släppt en kassett på Malmöetiketten Kassettbolaget och har spelat flitigt i både Sverige och i utlandet. Ett debutalbum är även inspelat. Skivan består av elva låtar som alla fångar det unika med Magdalenas musik. Det är trombon, megafon, gitarr och ljud som ena stunden bildar ett kaotiskt larm och den andra övergår i något mer nyfiket och pockande. Det är en persons orkester som är ett soundtrack lika mycket till en kollapsad värld som till en ny och mer gränslös morgondag.

Magdalena letar efter skivbolag som ska släppa skivan. Eller så gör hon det själv. Ut ska den i alla fall.

Tidigare i vår ringde jag upp henne i bostaden i Göteborg för att prata om scenskräck, marscherande blåsorkestrar och hur hennes musik tagits emot på Teneriffa.

Du har varit involverad i olika band sedan mitten av 90-talet. Hur kom du in i musiken och blev aktiv i band?
– Det första band som jag var lite mer kreativ i var Jurassic Jesus, då spelade jag bara trombon. Det var runt 1995. Innan dess har jag hållit på med musik, fast mer på musikskolenivå och när man gick i mellanstadiet. Då hade jag ett band som hette Popgrodan. Det är väldigt långt ifrån det jag gör i dag, det är en annan värld.

Vad var Jurassic Jesus för slags band?
– Det var ett punk-funk-aktigt band med två basgitarrer, trombon, trummor och saxofon. Det var ganska ösigt och lite punkigt. Där spelade jag mest trombon. Det var något av ett konceptband. Vi spelade på konstiga ställen och uppträdde mer som en performance-akt. Jag halkade in där lite av en slump, men det blev en början på ett nytt sätt att göra musik. Att man kan komma med idéer och utveckla saker fast man egentligen inte är någon musiker.

Lite punkideal?
– Ja, precis. Att man gör något bara för att man vill, inte för att man måste kunna allt.

Du har även varit med i svensk-finska trion Surplus People som startade 2001. Är ni verksamma i dag?
– Nej, vi har mer eller mindre somnat av. Jag spelar fortfarande med Helena (Engarås) i SORK som var med i Surplus People. Surplus People gick lite över i SORK när Petra (Kiiskinen) som spelade orgel flyttade till Finland. Vi lade aldrig ner men det blev naturligt att vi inte spelade mer. Sedan har det varit en massa band mellan Jurassic Jesus och Surplus People som jag har varit involverad i.

Men man kan säga att Surplus People har haft en ganska stor betydelse för dig och ditt musikskapande?
– Ja. Innan Surplus People så spelade jag i ett band som hette Maggot. Det var då jag började sjunga och göra helt egna låtar. Det var under den eran då man blev betecknad som »tjejband«. Vi var ett av »tjejbanden« som fick vara med lite på ett hörn. Det var lite frustrerande. Men det bandet, Maggot, blev Surplus People när det splittrades. Vi gjorde samma grej men Surplus People utvecklades och blev bättre.

Hur skulle du beskriva Surplus People musikmässigt?
– Skruvad popmusik på något sätt. Det var trummaskin och orgel. Det blev lite förknippat med electroclash-vågen. På ett sätt liknade det den musiken men samtidigt inte. Det var emellanåt ganska mörkt och emellanåt poppigt. Det var väldigt baserat på Petras orgel som gjorde att det blev rätt knasig musik. Hon spelade på ett lustigt sätt och med min konstiga sång till det blev det halvgalen musik. Åtminstone om man såg oss live så fick man nog den uppfattningen.

Det var musik som var mer fri i sin form än att bara kallas för »electroclash«?
– Ja, jag tyckte inte riktigt att vi hörde hemma där. Det kändes mer som att bara för att man var tjej så hamnade man i det facket, även om det fanns andra musiker som man kunde ha jämförts med. Det är svårt att se på sin musik utifrån. Men det var inget vi eftersträvade i alla fall, att vi skulle vara electroclash eller electro över huvud taget.

Du har jobbat återkommande med trombon och megafon i musiken du gör. Framför allt i det du gör nu i projekten MAG, Trapped In A Loop och SORK. Varför har du valt detta upplägg?
– Trombonen hade jag i garderoben från min tid i musikskolan, den fanns där och har hängt med bara för att det är det jag kan mest. Megafon användes i Jurassic Jesus, även om det inte var jag som sjöng i den. Men när vi började med Maggot så hittade jag en megafon som var från 1970-talet och som hade väldigt fint ljud. Jag blev fäst vid den och tyckte att den var rolig att sjunga i. Framför allt eftersom jag hade extrem scenskräck då, något jag fortfarande har.

– Det var avväpnande att sjunga i megafonen.

Tog den bort en del av det som kan kännas som sårbart när man sjunger?
– Ja, men också att man får en annan attityd till sången. Megafonen låter så mycket så man måste göra det mer punkigt. Det hjälpte till att sjunga. Sedan tycker jag om det noisiga med megafonen, att det går att göra en massa olika ljud med den. Den är kul att leka med helt enkelt. Nu sjunger jag vissa låtar med megafon som jag tycker passar med den men jag behöver inte ha den i allt jag gör.

– Om den skulle gå sönder skulle det vara svårt att hitta en annan megafon som skulle kännas lika bra. De flesta andra megafoner som jag testat låter vasst och konstigt eller så låter de för bra. Min är lagom distad (skratt). Ljudet i den låter lite gammalt.

Var hittade du den? På en loppis?
– Det var någon som hade glömt den på Petras jobb och inte hämtat den. Den hade legat där i flera år så hon tyckte att vi kunde använda den istället. Det var förmodligen någon som inte tyckte att den var tillräckligt bra. Man kan inte använda den i demonstrationer till exempel, den låter för dåligt.

Behöver den ofta förstärkning när du använder den, genom mikrofon och förstärkare?
– Ja, om det är större ställen så behöver den det. När jag spelar själv så samplar jag den ibland och då måste jag köra den genom mikrofonen. Men det är det jag gillar med den. Det är så himla motsägelsefullt att stå och skrika i en megafon – som är en symbol för att man ska höras – och så blir det precis tvärtom. Det är ingen jävel som kan höra vad man säger i den (skratt). Jag gillar den grejen, det är som samhället i stort. Alla skriker och ska höras hela tiden men istället är det ingen som hörs.

Om vi ser till trombonen, var det ett instrument som du hade med dig sedan tiden i musikskolan?
– Ja, precis. Jag ville egentligen spela bastuba men den var för stor så då fick jag spela trombon istället. Det var inte ens första valet, men så blev det.

MAG är soloprojektet som du har just nu och som du arbetat med under en tid. När startade du projektet?
– När Surplus People lade ned så blev det ett slags tomrum då jag inte hade något band. Från början var det inte medvetet att jag skulle starta ett soloprojekt utan det var mer att jag behövde hålla på med något. Jag fick spelningar och det ena ledde till det andra. Det var mest ett test från början, från början har jag tänkt att »det blir den här spelningen och sedan inget mer«. Men så har det ändå blivit fler spelningar och så har det gått bra ungefär varannan gång. Då har jag tänkt att det är lika bra att fortsätta, ända tills jag känt att jag velat lägga av för att det gått helt värdelöst (skratt).

Är det så fortfarande?
– Ja, lite så faktiskt. Men det har varit lite mer seriöst. I perioder har jag varit ute och spelat ganska mycket, sedan har det varit perioder då jag inte gjort någonting. Det har varit lite beroende av hur mycket spelningar man har fått och hur mycket man spelat med de andra banden.

Du har släppt en kassett på Malmöetiketten Kassettbolaget och medverkar även på en kassettsamling, Ett annat Göteborg. Och nu har du spelat in ett album med MAG. Är det första albumet som du har gjort med soloprojektet?
– Ja, jag är ganska långsam vad gäller att spela in. Man håller på och ändrar och kan inte riktigt bestämma sig så albumet har tagit väldigt lång tid att spela in. Det är alltid lite knepigare när man driver det själv. Man har andra projekt på gång samtidigt och då blir det ofta att det jag gör solo kommer i sista hand även om det egentligen inte gör det. Men det är ingen annan som pushar på mig.

Det är elva låtar på albumet. Är de inspelade vid ett och samma tillfälle eller från olika perioder?
– De är från olika tillfällen. Jag har spelat in dem efter hand ute i min sommarstuga. Jag har åkt dit med jämna mellanrum när jag haft en låt att spela in och isolerat mig där. Det är också en kostnadsfråga, när man spelar in allt själv och inte har något skivbolag i ryggen. Jag har haft en kille i Malmö som har mixat allt material och det kostar en del. Det hade inte funkat att spela in allt på en och samma gång kostnadsmässigt.

– Men det har tagit fruktansvärt lång tid, det är helt hemskt faktiskt (skratt). Men nu är jag i alla fall färdig, nu ska albumet bara ut på något sätt. Det blir nästa utmaning.

Så låtarna ska bara mastras så är skivan klar att släppas?
– Ja, precis. Men man måste ha pengarna eller ett bolag som är intresserad och vill betala för det och det har jag inte hittat än. I alla fall inget som vill släppa det på vinyl och det är det jag helst skulle vilja göra. Jag får antingen vänta och se om det dyker upp något bolag eller så får jag försöka spara ihop pengarna själv helt enkelt.

När jag lyssnar på din musik så låter det orkestralt fast på ett kaotiskt och spektakulärt sätt. Det är väldigt punkigt. Har du medvetet strävat efter att lyfta fram det orkestrala i din musik?
– Jag kommer från en sådan bakgrund så det är kanske inte så medvetet. Men jag gillar stämmor, melodier och gärna att det blir stort och pampigt, men det får inte bli för snyggt. Det ska vara skitigt. Det är lite teatralt, jag tror att jag har en sådan sida i mig.

– Men att skita till det är viktigt, jag är inte ute efter att starta någon orkester som låter rent och fint och vackert. Det skulle jag aldrig klara av att göra. Jag är inte skolad musiker vilket nog är en fördel. Det kommer lite av sig själv att det låter lite skevt, vint och brötigt och det är det jag gillar med det. Jag känner inte att jag måste ta in andra musiker för att jag vill att det ska låta rent och fint.

Har du spelat i en orkester tidigare?
– Jag var med i en blåsorkester som marscherade ett tag. Fast jag kom inte så långt, det var en skolorkester.

En sådan som är med i parader?
– Ja, precis. Men jag lade ner det under högstadiet. Jag tyckte det var astöntigt att spela sådan musik då, orkestermusik. Det är först nu som jag kan tycka att det är lite festligt med den typen av musik. Som koncept är blåsorkestrar sjukt bisarra och skojiga, det är fascistmusik på ett sätt. Det är en fruktansvärt bisarr grej med folk som går på gatan och spelar i uniformer. Jag kan inte riktigt förklara vad det är som är bisarrt men nu kan jag känna någon slags fascination för den här superkonstruerade musiken. Just för att jag själv inte tvingas vara i det längre.

Men det var du alltså under en period i skolan. Var spelade du i en blåsorkester?
– Det var i Oxelösund där jag är uppväxt. Den typen av musik var nästan inte ens musik för mig då, det var mer som matematik. Sedan när man började få lite egna åsikter om saker och ting så var inte det något man ville hålla på med. Jag kan ändå förstå de som gillar det, att man har en manual att spela efter och det känns tryggt och bra.

– När jag väl började spela min egen musik var det som att börja om från början. Man är så låst när man spelar efter noter. Det är väl fortfarande så med folk som går på musikhögskola. De är svinduktiga men de kan inte improvisera för att de är så låsta och styrda av instruktioner. Det är så olika sätt att göra musik på, det är två olika saker. Jag tror inte att jag hade så stor nytta av perioden i mitt liv då jag läste noter, mer än att jag hade ett instrument hemma. När jag väl började igen efter tio år var det som att jag var tvungen att lära mig på nytt.

Men ändå har du kvar en del av orkestersidan i din musik, i form av trombonen. Fast du använder den på ett helt annat sätt?
– Ja, jag tycker att trombon är ett ganska festligt instrument. Det låter ofta orkestralt bara att man använder ett sådant instrument. Det är svårt att det inte blir det så länge man inte använder den genom en massa effekter. Den är väldigt förknippad med orkestermusik på ett annat sätt än vad en gitarr är.

– Det är också roligt att göra pop och rockmusik med instrument som inte är förknippade med den genren. Då blir det automatiskt något annat än det gamla vanliga som man kanske vill komma bort ifrån.

Du livesamplar instrumenten som du använder. Du kör trombonen, megafonen och även gitarr via loop-pedaler. Du har ett gäng loop-pedaler som du använder?
– Ja, det blir väldigt mycket loopande när jag spelar själv. Det finns både för och nackdelar med det. Det har blivit lite bespottat det här loop-fenomenet som har funnits ganska länge. Folk vill helst inte ha så kallad »loopmusik«. Vissa har vänt sig mot att det är mer teknik än musik. Eller att det låter på ett speciellt sätt och att det som görs inte alltid är spännande. Att det har blivit lite överrepresenterat i olika sammanhang. Jag ser loop-pedalen som ett instrument som man kan använda, antingen på ett bra eller dåligt sätt.

När jag lyssnar på din musik så tänker jag inte på att det är en del av den som är loop-baserad eftersom den är så skitig och röjig. Det är ganska mycket in your face.
– Ja, man hoppas att det ska låta så i alla fall. Det är en utmaning. Sedan tycker jag om repetitiv musik så för mig har loopandet inte varit något stort problem. Jag vet att vissa musiker kan bli störda över att de inte kan hålla på och byta tonarter hursomhelst med en loop-pedal. Men då kanske man inte ska använda sig av det utan köra med ett band istället.

Du har nått ut med din musik och spelat mycket i utlandet, bland annat i Europa. Hur mottas din musik där?
– Jag tycker att jag nästan bara har fått bra respons, som i länder som Spanien och Portugal. Det var en väldigt häftig känsla att komma till Teneriffa och spela. Man har fördomar om att det inte finns något musikliv där och så verkar det vara jättestort. De har kanske inte samma möjlighet att få se liveband från Sverige så där blev jag väldigt väl mottagen. Jämfört med när man spelar hemma i Sverige så blev jag lite upphöjd på Teneriffa.

Så det finns en alternativ scen på Teneriffa?
– Ja, det gör det. Det verkar finnas överallt, det gäller bara att hitta dem. Nu har jag haft hjälpt av Christian (Pallin, reds anm.) som har ett stort kontaktnät genom Koloni. Han är en mästare på att hitta de rätta personerna som jobbar med alternativ kultur.

– Man blir väldigt peppad när man ser fattiga länder som Portugal, där de som håller på med alternativ kultur verkligen inte får några bidrag, att de fixar och ser till att ta dit mig. De kämpar verkligen utan några som helst medel och ordnar det ändå väldigt bra. Då känner man att man är bortskämd här i Sverige med det man har.

Kände du att det, trots den ekonomiska krisen i Spanien och Portugal, ändå finns mycket vilja och engagemang där?
– Ja, det kände jag verkligen. Det var dåligt redan då när vi var där för ett par år sedan. Man blev lite golvad av det engagemang som folk hade. Det var så många som ställde upp och gjorde mycket gratis och många som dök upp. De var också väldigt hjälpsamma med att förmedla kontakter. Det kan man inte riktigt känna i Sverige på samma sätt. Här släpper man inte in vem som helst i sina kontaktnät, det gäller att känna rätt personer. Men där var det verkligen öppna armar överallt. Vi fick så mycket hjälp att boka den turnén så jag har inte varit med om något liknande.

När spelade du där?
– Jag var i Spanien förra året med SORK. Med MAG var jag där 2012.

När det är kris i det övriga samhället så kanske engagemanget växer ännu mer i de här »självförsörjande kulturerna« och den typen av scener? När man märker att allt runtomkring rasar ihop?
– Ja, det är möjligt att det är så. Eller så är det så att de har ett mycket större kulturliv än vad vi uppfattar här i Sverige. Som svensk har man kanske en turistbild av Spanien, att det bara är sol och bad. Vi får aldrig tillgång till den andra scenen som finns där om man inte väldigt aktivt letar efter den. Det tror jag inte många hinner med att göra när de åker dit på en charterresa.

– Det var en ögonöppnare för mig att resa runt i de länderna, att det finns mycket mer än vad man tror.

Hur är det att vara soloakt, att du är ensam om att sköta alla olika delar i din musik som ju låter som ett helt band?
– Jag försöker bara göra bra låtar och spela in och så lyssnar jag på det och ändrar om det behövs. Att stoppa in det som passar i låtstrukturen. När jag spelar live finns det ganska mycket utrymme för att jamma, då kan det bli lite hursomhelst. Det är både skönt och jobbigt att vara själv. Det finns ingen som kan rädda dig om du råkar fucka upp något. Då måste man rädda det själv.

– Samtidigt kan du välja att göra precis som du vill. Du kan låta låten ta en helt annan vändning om du skulle behöva det. Det är både friheten och det läskiga med att vara helt själv och stå där själv. Det är dubbelt så läskigt som att vara med i ett band. Jag har någon slags hatkärlek till det.

Är det alltid en jobbig känsla som du brottas med innan en spelning som du gör solo?
– Ja, det är det. Det är väldigt jobbigt, men efteråt är det väldigt skönt. Det är dubbelt. Scenskräcken har blivit bättre med åren men det är fortfarande jobbigt.

Jag tycker det är extra modigt att du har valt det formatet du har som soloartist. Det är inte bara en gitarr eller ett blåsinstrument utan det är flera olika komponenter och det ska funka tillsammans.
– Ja, jag gör det lite svårt för mig kan jag tycka ibland. Att jag krånglar till det för mycket. Men det är väl utmaningen som jag kanske behöver… Jag vet inte varför jag utsätter mig för det faktiskt (skratt)? Det är en stor fråga i mitt liv.

Du har även projekteten Trapped in a Loop (tillsammans med Richard Widerberg) och SORK (tillsammans med Helena Engarås och Pontus Torstensson). På vilket sätt skiljer sig dessa band från det du gör med MAG?
– Sork är mera hårt och rockigt, det är inga samplingar i musiken. Det är en annan form som är lite av en kontrast till det loopstyrda. Trapped in a Loop startade mest utifrån att jag ville spela med Richard. Det påminner ganska mycket om MAG men det blir en dimension till när han är med. Det är lite större friheter i hur man kan göra låtar. Som ensam har man fullt upp hela tiden, så det är roligt att ha någon annan att vara med.

– Att jag har tre projekt beror på att de funkar i olika sammanhang. Det är lättare att ta spelningar själv i vissa sammanhang. I andra sammanhang passar det bättre med ett helt band. Om någon hör av sig och vill att man ska spela så kan man alltid hitta något som funkar av det jag är engagerad i.

Det är som att du har tre grejer på din palett. Och att du frågar, vad funkar bäst av dem?
– Ja, det har blivit lite så. Det hade varit skönt att inte ha så många projekt. Men samtidigt tycker jag om alla så det är svårt att göra sig av med något av dem.

Musik och konst brukar mer och mer flyta ihop nuförtiden. Jag såg att du hade gjort ett slags ljudperformance som gick under namnet »Trash rabbit«. Uppträder du i mer uttalade konstsammanhang?
– Jag tycker att min musik befinner sig i något slags gränsland mellan performance och musik. Jag har spelat ganska mycket i konstsammanhang, som på vernissage. »Trash rabbit« ingick i en fluxusfestival (konstfestivalen Hux Flux Göteborg) som jag var med på. Jag tycker det är roligt att ta in olika element där man inte vet om det är musik eller konst. För mig är det inte så noga vad som är vilket, det är mer att man vill förmedla en känsla och upplevelse. Då kan man ta in alla möjliga inslag i musik, och tvärtom. Man behöver inte göra någon uppdelning där egentligen.

Känns det som att du gör ett performance när du uppträder med MAG?
– Vissa skulle kanske säga det. Jag tänker mer att jag gör musik. I vissa sammanhang kan det kännas att det är mer ett performance, det beror lite på sammanhanget. Ibland har jag använt vissa inslag i min musik som känns som att de är där som en performativ grej. Megafonen är kanske mer en visuell grej. Man skulle lika gärna kunna skruva till det ljudet med en annan effekt. Men just för att man har megafonen så blir det visuellt och ett inslag av performance.

– Med Surplus People gjorde vi en del sådant, som att vi bakade kakor på scenen medan vi spelade. Vi vispade grädde så att ljud uppstod, det var väldigt performance-aktigt i vissa låtar. Det håller jag inte riktigt på med i MAG. »Trash Rabbit« var mer att jag tänkte att det skulle vara en performancegrej. Jag skulle gärna spaca loss mer men tiden finns inte till det.

Vad har du för andra kommande grejer på gång med MAG?
– MAG är lite stilla för tillfället, jag måste ta mig i kragen och bestämma hur jag ska göra med materialet. Så att det kommer ut på något sätt. Jag funderar lite på att släppa det själv, då måste jag söka fonogramstöd. Jag gjorde ett race och skickade ut materialet till skivbolag och många tyckte att det var bra men det var ingen som nappade och ville betala för det. Det är svårt nu, det är skitsvårt. Framför allt när man gör sådan musik som jag gör som inte passar in i något fack. Jag tror att det är svårt för vissa bolag att våga satsa på sådant, om de inte har sett det live och så. Men man vet aldrig.

– På något sätt måste skivan komma ut. Frågan är bara hur och när. Men så fort jag får det gjort kan jag känna mig fri från materialet och börja på något nytt. Sedan får man se vad som händer med MAG i framtiden, jag kanske inte kommer fortsätta med det jag gör. Jag ifrågasätter det projektet konstant (skratt).

Det är kanske naturligt att det är så, att det som ligger en närmast är man mest kritiskt mot?
– Ja, det är så pass jobbigt att spela själv. Även om det är roligt också så kostar det på ganska mycket. Men jag kan inte låta bli så det kommer säkert att finnas kvar om tio år.

Mer info om MAG

Mer info om SORK

Mer info om Trapped In A Loop

När jag införskaffat albumet, som visade sig vara den självbetitlade debuten med White Poppy, fick jag mina signaler bekräftade. White Poppy är en strålande skiva. Den är fylld med vackra ljudlandskap, snirkliga gitarrer och en varm puls som formar skivans tio låtar.

Musiken bärs fram av starka melodier och lager på lager av synthar och mångskiftande brus, med White Poppys röst som en svävande del i ljudbilden. »Terapeutisk pop« är en etikett som förekommit, och även om det kan tyckas vara en fånig beskrivning så finns det något lugnande och hoppfullt över musiken.

White Poppy är kanadensaren och British Columbia-bon Crystal Dorval. Hon har hållit på med musik sedan tonåren och har spelat i en rad olika projekt. Förutom debutalbumet har hon gett ut kassetterna I had a Dream och Drifter’s Gold.

Vid sidan av musiken har hon bloggen Sanity Soap där hon delar med sig av tips och tankar kring psykisk hälsa och välbefinnande.

Jag skickade iväg ett gäng mailfrågor till henne nyligen.

Du kommer från staden Victoria i British Columbia i Kanada. Hur var det att växa upp där?
– Det var en fin plats att växa upp på. Över lag har Vancouver Island där Victoria ligger ett väldigt skiftande landskap. Jag gjorde mycket utomhusaktiviteter under min uppväxt.

Staden ligger nära Stillahavskusten. Har detta haft någon betydelse för din musik?
– Jag kan inte direkt precisera på vilket sätt som Stilla havet har påverkat mig men jag vet att jag inspireras av det. Jag älskar stranden. Jag antar att jag märker vilket inflytande havet har på mig när jag reser eftersom det känns som att det är något som saknas då.

Nelly Furtado kommer också från Victoria. Har hon haft något inflytande på staden och har du lyssnat på henne?
– Jag har hört hennes musik, men inte på grund av att hon kommer från Victoria. Jag känner till henne mer som en känd person från MTV. Jag känner inte till om hon har haft någon sorts påverkan på Victoria och dess kultur.

När började du göra musik?
– När jag var 15 år, det var då jag lärde mig att spela gitarr.

Var du med i andra band innan White Poppy?
– Jag har varit involverad i ett par andra projekt. Jag var med i ett samarbete som gick under namnet Vincat under sex år. Jag slog mig sedan in på en egen bana och gjorde musik som My Friend Wallis och höll på med det i ett par år innan jag startade White Poppy. Jag har även spelat bas i andra band.

White Poppy är ett bra namn. Vit vallmo (white poppy) kan ha olika betydelser. Det är en fredssymbol som har sitt ursprung i Storbritannien. Det är också en blomma vars frön kan användas till att producera opium. Varför valde du det namnet?
– Jag valde det för att jag gillade att det är en fredssymbol. Det känns som det är ett passande tema för min musik.

Din musik är en fin mix av distade gitarrer, ambienta ljudlandskap och pulserande basgångar. Men i stället för att bara handla om ljud så finns det hela tiden genomarbetade poplåtar i musikens kärna. Hur kommer det sig att du vill kombinera dessa två sidor, popmusiken och det elektroniska?
– Jag gillar att skriva poplåtar men jag har blivit så utled på popmusik på grund av all förfärlig och andefattig musik som svämmar över i mainstreamfåran. Jag vill aldrig komma i närheten av att göra musik som låter som det. Därför tenderar jag att begrava mina poplåtar i lager på lager av experimentella ljudvävar. Jag hade även kommit till en punkt då jag var trött på att begränsa mig genom att särskilja på de olika musikstilar som jag gillade att arbeta med.

Foto: Sara Hembree

Din röst är flyktig och ganska långt bak i ljudbilden i din musik. Det är mer ett ljudlager än ett instrument i förgrunden. Jag tycker det funkar perfekt så. Varför har du valt att använda din röst på detta sätt?
– Jag sjöng inte förut, jag var rädd för att sjunga. Jag spelade gitarr under många år men ville inte sjunga. När jag till slut bestämde mig för att sjunga så gjorde jag det endast om det vara en massa reverb på sången. Så småningom testade jag att använda en delaypedal på sången och gillade hur det lät. Det låter himmelskt. Jag tycker att det är lugnande. Nu är jag fäst vid det.

Det första som du gav ut som White Poppy är Song a Day från 2011. Ett släpp som består av 18 låtar som är tagna från 30 inspelningar som gjordes under 30 dagar. Vad är bakgrunden till detta släpp?
– Song a Day-projektet är faktiskt från tiden innan jag startade White Poppy. Men mina vänner som har Green Burrito Tapes återutgav materialet 2012 som White Poppy. Projektet började som ett nyårslöfte. Jag startade det i januari 2011 och hade tänkt att spela in något varje dag under ett helt år. Jag insåg sedan att jag skulle bli galen om jag struntade i alla andra delar av mitt liv, så jag slutade det hela efter 33 dagar. Det ursprungliga projektet (med namnet Owakookoo, reds anm.) finns fortfarande på Soundcloud.

Du har släppt kassetterna I had a Dream på Not Not Fun och Drifter’s Gold på Constellation Tatsu. Två inspelningar som är mer lo-fi- och sovrumsartade om man jämför med ditt debutalbum. Hur kom dessa två släpp till?
– I had a Dream spelades in kort efter att jag hade avslutat Song a Day-projektet. En del av idéerna på I had a Dream är faktiskt från det projektet. Jag kommer inte ihåg så mycket från den perioden, det var en väldigt spontan och kreativ period. Jag testade mig fram med nya instrument och konsumerade ny musik och var i ett väldigt inspirerat tillstånd. Det bara rann ur mig. Jag hade också väldigt lite erfarenhet av att spela in och ingen direkt tillgång till riktig utrustning. Men jag var entusiastisk och lät det inte hålla mig tillbaka, så som det hade gjort tidigare.

– Vad gäller Drifter’s Gold så spelade jag in det direkt efter att jag hade blivit färdig med mitt självbetitlade album, debuten. Jag hade ägnat så många månader åt att tjafsa med och vara besatt av arbetet med mitt album. När jag var klar med det så ville jag ha lite roligt och göra något helt annat. Jag gjorde Drifter’s Gold under mindre än en månad med väldigt få omtagningar och lite pillande.

– Det var svårt men jag försökte att inte överarbeta det och göra det perfekt, utan tillåta det att låta lite ruffigt. Det var ett sätt för mig att göra något som var motsatsen till det intensiva arbete som jag lagt ned på albumet.

Drifter’s Gold är döpt efter den amerikanska 1900-talspoeten Don Blandings diktsamling med samma namn. Ett arbete som var inspirerat av Hawaiis skönhet. Inspireras du av klimat och väder i det du gör?
– Definitivt. Jag valde det namnet på kassetten på grund av det. Jag är väldigt observant över hur vädret påverkar min sinnesstämning och motivation. Jag är också lite besatt av tanken på ett paradis, en utopi, och att fly från det vardagliga livet. Jag känner ofta att mitt förhållande till musiken jag gör är min flyktväg. Med Drifter’s Gold ville jag skapa ett ljudlandskap som omfamnade idén om paradis eller eskapism.

I september 2013 släppte du ditt självbetitlade debutalbum på Not Not Fun. Sångerna är stora och produktionen är vacker och stark. Jag tycker det är ett fantastisk debutalbum. Vad hade du för mål med skivan?
– Jag ville verkligen anstränga mig så att jag åtminstone känner att jag lämnat något slags avtryck som jag är stolt över i denna värld. Det var också viktigt för mig att skapa ett enhetligt och genomtänkt album. Jag börjar känna att album som format inte är så viktigt längre. Det är väldigt förekommande att lägga ut singlar eller digitala EP:s på bloggar. Eller att musiklyssnare har en sång av ett band i sin iPod och att de inte vet något mer om albumet eller bandet heller för den delen. Jag själv är en av de som är skyldiga till det.

– Det är okej, jag är inte upprörd över det. Men jag uppskattar klassiska album så mycket. Sådana album som kan lyssnas på om och om igen genom åren och som är bra från början till slut. Jag säger inte att mitt album är ett sådant, men jag skapade det med inspiration från den typen av skivor.

En av låtarna på albumet heter »Emotional intelligence« vilket stämmer överens med skivan väldigt väl. Musiken är stimulerande på ett sätt som talar både till ens tankar och irrationella sida. Är det möjligen en drivande kraft bakom allt du gör som White Poppy? Att du strävar efter att skapa det mentala tillståndet?
– Ja! Exakt så! Faktum är att jag funderade på att döpa albumet till det, »Emotional Intelligence«, eftersom det är ett starkt tema på albumet och i musiken över lag.

Hur skriver du dina låtar? Börjar du med en basgång eller synthslinga och bygger upp låten från det?
– Ibland skriver jag låtarna på gitarr, ibland bygger jag upp dem från en trum- och bas-loop. Andra gånger börjar det med att jag improviserar något som jag senare återvänder till och omarbetar till en låt. Det varierar hela tiden. Jag har inte en fast mall för hur jag skapar en låt.

Vid sidan av musiken har du bloggen Sanity Soap, en plats på nätet för personer som är intresserade av psykisk hälsa och välbefinnande. Hur kom det sig att du startade denna sajt?
– Innan jag startade bloggen postade jag ofta råd och tips på hjälpmedel och mediagrejer rörande psykisk hälsa på min facebook-profil. Jag tror att det var det som triggade mig att starta bloggen. Jag insåg att det är lika bra att skapa en plats för dessa inlägg än att bara lägga ut dem på facebook.

– Den djupare orsaken till att jag startade projektet var ett behov som jag hade av att dela med mig av mina erfarenheter i ämnet. Detta med förhoppningen om att andra med liknande erfarenheter kan känna sig okej med det de gått igenom. Jag vet från egna upplevelser hur mycket det hjälper att höra om andra människors berättelser och strategier när man går igenom något.

Du skriver på Sanity Soap att genom att skapa innehåll på sajten så kan du hålla koll på din egen psykiska hälsa. Du nämner också att du identifierar att du har en betydande depression med borderline-drag. Hur har Sanity Soap-projektet hjälpt dig med att hantera dina psykiska problem?
– Som med vilken annan störning eller sjukdom som helst så handlar det om att hela tiden hantera vardagen. För mig är det viktigt att fylla mitt liv med positiva saker, självhjälps-strategier och nya terapier. Genom att arbeta med inlägg på Sanity Soap så hjälper det mig att fortsätta på en bra bana och att prioritera min psykiska hälsa. Jag har också inspirerats och blivit upplyft av att höra andra personers berättelser. De kopplingar till andra människor som har uppstått genom bloggen är ganska underbara.

Vilken respons har du fått på Sanity Soap?
– Responsen har varit fantastisk. Jag har fått höra från många människor som kan relatera till det jag berättar. Mer människor än jag hade trott har öppnat upp sig och delat med sig av sina berättelser till mig. Jag är väldigt tacksam och inspirerad av det.

Har du lärt dig mer om dig själv och din psykiska hälsa genom din musik och det faktum att du arbetar kreativt?
– Ja, det har jag. Jag har lärt mig mycket om mig själv genom mina kreativa projekt. Jag tror att när du engagerar dig i personligt arbete så kommer du att upptäcka saker om dig själv eftersom du ägnar så mycket tid med dig själv.

Förutom musiken så arbetar du även med annan multimedia. Använder du bildspel och projiceringar under dina konserter?
– Jag gillar att använda projiceringar när jag uppträder men jag äger inte en projektor för tillfället så jag har bara visuals när det finns utrustning till det. Jag föredrar definitivt att ha ett visuellt element som ackompanjerar livemusiken.

Vilka kommande projekt har du på gång, förutom den Europaturné som du är ute på nu?
– Jag har gjort ett samarbetsalbum med Samantha Glass som kommer att släppas nästa månad på Moon Glyph.

/

White Poppy inleder sin Europaturné med en spelning tillsammans med The Hanged Man (Rebecka Rolfart) på Mother på Debaser Strand i Stockholm i kväll, torsdag den 6 mars.

Mer om Crystal Dorval/White Poppy.

Nyligen släpptes första numret av Jazz är farligt. Med ett omslag av Jockum Nordström i kollageartad DIY-anda och ett innehåll där texter av Jean-Louis Huhta och en intervju med Peter Brötzmann ryms jämte ett fantastiskt reportage om jazzmode är Jazz är farligt ren fanzine-mumma.

Läge för ett gäng mailfrågor till upphovspersonen.

Det första numret av Jazz är farligt släpptes nyligen. Berätta lite om det.
– Jag gick in i väggen i våras och hamnade på sjukan och då skrev jag dagbok. Den är publicerad som de första sidorna i fanzinet. Det kan vara intressant läsning för någon som jobbar/rotar med musik och har lika grav integritet som mig. Det ger en ganska bra inblick i världen och rundgången jag lever i. Jag kände att det var nyttigt, för andra och för mig själv. Kanske ger det någon utomstående någonting. Annars är zinet lite av en Peter Brötzmann-tribut. Jag har träffat och intervjuat Brötzmann och musikern Ryan Tebo har skrivit en krönika om gubben. Favorit i det första numret är ett modereportage om jazzmode med Mary-Anne Norberg från The Kid.

Vad är bakgrunden till att du startade fanzinet och vad är din tanke med det?
– När Strand Hornstull (i Stockholm, reds anm.) såldes till Debaser och Jazz Är Farligt förlorade sitt hem visste jag spontant att inget skulle bli detsamma. Jag skulle inte få träffa mina nya vänner/stammisar som jag delade ett sådant genuint musikintresse med. När jag och Conny C. Lindström (som drev Strand innan försäljningen, reds anm.) startade Jazz Är Farligt var jag för första gången inte ensam om saker och ting.

– Den enda chansen att ge tillbaka just det jag hade fått från alla (trygghet), var att helt enkelt fortsätta sprida ordet av allt som rörde Jazz är Farligt med hjälp av ett fanzine. Tanken är att det ska innehålla nya och gamla skivtips, skvaller och lite kreativitet kring jazzspridning. Detta för att nå fler på ett punkigt sätt och att det inte blir så mycket Orkesterjournalen av det hela. De behövs men något nytt behövs också.

Vilken musik växte du upp med och när började du intressera dig för jazz, kraut, elektroniskt och liknande genrer?
– Jag kommer ursprungligen från Eritrea och har mer eller mindre bara vuxit upp med eritreansk folkmusik. Nästan varje lördag var det fest hemma och vi hade oftast pappas vän Hafash som spelade Krar (traditionell eritreansk elgitarr). Han sjöng i timmar och höll igång festen och sjöng oftast om alla som var i rummet och lite skvaller på det. Men det var Kind of Blue med Miles Davis som jag fick när jag var typ åtta år som fick in mig på jazz. När jag var tillräckligt gammal för att ta mig ut själv hittade jag till mina första skivaffärer. Max Roach var det första jag frågade efter då, men hiphop bidrog även till mitt intresse för jazz och A Tribe Called Quest, Black Moon och Public Enemy var en del av min vardag. De har ju samplat ihjäl sköna cello-solon och jazziga basgångar. Allt hänger ihop ju mer jag tänker på det.

– Det mesta har jag faktiskt hittat själv genom att rota mig igenom kraut, jazz, punk, tidig elektronisk musik. Jag formade min egen ljudbild i ett ganska så jazzfattigt men musikrikt Jönköping (där Elena är uppväxt, reds anm.). Det är märkligt hur jag hittar grejer som är tokvanliga för andra men som framstår som riktiga käftsmällen för mig. På samma sätt är det intressant hur skivor som jag upplever som sjukt svåra impro-släpp kan vara vanliga för andra. Det är för och nackdelar med att rota och att inte få respons på rotandet.

Jazz är farligt började som en klubb i Stockholm. Berätta hur det startade?
– Jag somnade en sen natt hos min vän, gamla Henry Fiat’s Open Sore-trummisen, Jonas Jonsson. Precis innan pyjamaspartyt var över lade han omslaget till samlingsalbumet Punk är trevligt, Jazz Är Farligt över mig och en vinare under armen och knäppte en fiffig bild. Dagen efter skulle jag på ett möte hos dåvarande vd:n på Strand, Conny C Lindström. Han hade försökt få in mig där under en tid och under det här mötet skulle vi besluta vad det nu skulle bli för något. Fortfarande lite clueless så gjorde jag en chansning och sa att jag och Jonas skulle ha en punkklubb som heter Punk Är Trevligt och jag och Conny en jazzklubb under namnet Jazz Är Farligt. Och så blev det. Tur det.

Jazz är farligt är också ett skivbolag och management. Du jobbar bland annat med Audionom och deras kommande album. Hur är denna del kopplad till fanzinet och klubben?
– Gone Beyond Records kommer att ge ut Audionoms nästa släpp. Skivbolaget driver jag tillsammans med Josefin Öhrn och Fredrik Joelson. Jazz Är Farligt är en dotter-label till det. Audionom och Jazz Är Farligt gillar varandra och kommunikationen är smidig då vi har samma tänk. Först och främst är Audionom kopplat till Jazz Är Farligt som management och allt som rör dom rör Jazz Är Farligt.

Namnet Jazz är farligt för tankarna till den syn på jazzmusik som rådde när genren blev populär under 20- och 30-talet. Att det var en okontrollerad, stökig och just farlig musikform. Jazz är sedan länge en etablerad genre men tycker du att det finns en oförstående syn på den fortfarande, om man ser till den musik du gillar som är mer åt fri form- och experimentella hållet?
– Jazz är fortfarande okontrollerad, stökig och just farlig då den faktiskt inte blir insläppt. Vi lever i en sjukt konstig tid och det mesta handlar om politik och ekonomi (gäsp) på alla plan inom kultur. Man får välja lite vilken väg man vill gå utan att förvirra andra: Fattig och framgångsrik, göra precis det man vill och vara oberoende eller böja sig lite och vara framgångsrik i ett bredare perspektiv (eklektisk). Hur man än väljer så är man inte fri för man är ändå alltid ekonomiskt beroende. Marginalerna man jobbar med är så otroligt små och det är svårt för folk att acceptera och respektera det. Min tid blir otroligt viktig då jag jobbar med handarbete. Jag sätter ihop fanzinet för hand. Jag finns på plats för banden jag bokar. Jag affischerar inför alla gig.

– Jag får ständigt flytta min klubb till nya ställen trots att alla tror att det går svinbra. Inte för att det går superdåligt egentligen utan för att folk inte förstår genren helt enkelt. Men jag är grymt duktig på att promota det jag gör. Så sent som för någon vecka sedan var jag tvungen att knuffa bort gäster som hade kommit fel och som började skrika »sluta spela« till bandet som uppträdde under kvällen. Visst, det var en fredag och dom ville säkert lyssna på Donna Summers.

– Jag gillar att utveckla min publik och deras öron. Om dom försvinner eller om det blir för svårt för dem så är det tråkigt, men då är mitt koncept inte något för dom. Jazz är fortfarande underground-etablerad trots att Pharoah Sanders är apa-stor. Den är fortfarande fattig och farlig. Det är fortfarande en viss samhällsklass som utövar och spelar farlig jazz, vilket märks tydligt. Där trivs jag och där får jag utrymme att vila huvudet i armarna på riktiga människor ett par minuter. Sedan kan man gå ut i det vanliga livet utan skydd men med hörlurar.

Din tanke med klubben är att istället för att spela de obligatoriska John Coltrane-plattorna ha ett brett synsätt på experimentell musik. Vad skulle du säga är den musikaliska inriktningen på det du gör?
– En av våra stammisar, Reine Fiske från Dungen, beskrev mitt dj-set så här: »allt för att göra alla förbannade eller förvirrade«. Beroende på vad jag går igenom i livet uttrycker jag det genom musik. Jag är ganska kompromisslös och det har hyllats men det är inte alltid det funkar för andra och det skiter jag i. Jazz Är Farligt är lika med Elena och det kan vara vad som helst egentligen. Men det är jazz i grunden för det är min grund. Jag hamnar i olika perioder och det gör även musiker. Jag gillar även att läsa på och snöa in mig.

– Såhär ser min musikaliska farliga inriktning ut: Miles Davis period när han var gift med Betty (Davis, reds anm.), den är stenhård. Jukka Tolonens värsta period i livet, den är fantastisk. Likaså Bo Diddleys album The black gladiator när han trillade pladask i knarkträsket. Och Monica Zetterlunds skiva Chicken feathers när hon var i desperat behov av hjälp efter en miserabel period med Steve Kuhn, skivan är ett resultat av deras situation. När var det Ornette Coleman kastrerade sig för att få hundra procent fokus? Kan jag någon dag få svar på det istället för att jag ska chansa och spekulera? Allt som är farligt är min musikaliska inriktning. När livet är på sin peak och på väg mot något fruktansvärt eller fantastiskt.

Begreppet »experimentellt« är urvattnat och används slarvigt, jag själv är en av många som är skyldiga till det. Vad tycker du om den musik som befinner sig i denna fåra i Sverige i dag? Lever den väl?
– Livs levande. Det har varit lite svagt i live-väg. Kanske för att Fylkingen i Stockholm har genomgått en ombyggnad och har sin premiär nu. Men konsertstället Brötz i Göteborg har fått ett uppsving. Södra Teatern i Stockholm har fått ta över lite mindre spelningar som är väldigt »Strand Hornstull« och iDEAL ger fortfarande ut skivor i samma takt med svenska experimentella akter. Det känns som att folk orkar mer. Ger ut mer. Spelar mer. Kämpar mer och mindre skivbolag startas hela tiden.

Nämn några svenska aktuella band eller artister som är på gång som du gillar?
– De vill man helst behålla för sig själv. Jag tycker att alla ska gå och se Jonas »knullis« Kullhammars sista spelningar med sin kvartett och köpa sista plattan Låt Det Vara. Och så bör man såklart kolla upp Josefin Öhrn + The Liberation och deras dubbelsingelsläpp »Sunny Afternoon« och »Tell It To The Wind« som släpps den 4 december.

Du är även en del av kollektivet Pådrag. Är det verksamt fortfarande och vad gör ni för något?
– Vad kul att du frågar! Vi är verksamma fortfarande men alla är ganska upptagna och bor på olika håll. Bella Boo har startat ett skivbolag som heter KISSKISSRECORDS och har fullt upp hos Sveriges Radio. »Festa med killar«-Casandra har jag inte träffat på ett tag men hon är verksam i Göteborg och har faktiskt tagit över mina fredagar på Nefertiti. Resten är utspridda i Skåne och graffar ihjäl sig. Vi diskuterar faktiskt att ha en fest men det är oklart när det blir av.

Vad har du för projekt på gång med Jazz är farligt under den kommande perioden?
– Jag är ny skribent för nätmagasinet Sound of Music. Sedan kommer Gone Beyond Records att ge ut tre släpp: Josefin Öhrn + The Liberation, ÅÄÖ’s (Daniel Bingert, Santiago Borges, Nicolai Dunger och Jari Haapalainen) debut-EP (släpps den 18 november) och Audionom som släpper nytt album i mars. En fantastisk singel med dem ges ut den 18 december. Allt detta följs av spelningar som jag bokar (puh). Jag själv ska också ut och spela. Sedan hjälper jag Ralph Lundsten med flytten av hans studio Andromeda och hittar en lösning då han säljer sitt hus för att han inte har råd att bo kvar. Det blir även en återutgivning av Ralphs singel ”Feel It” från 1969, oklart när.

Sex album som Elena Wolay lyssnar på just nu

1. The Slits – In the beginning
»Det var så länge sedan och jag har återupptäckt dem igen«.

2. Don Cherry – »Mu« second part
»Jag har så otroligt många vackra allsångs-minnen till låten »Teo-Teo-Can« från skivan. Allt från evighetsbadande i badkar och sträcklyssning med mitt ex till fina Jazz Är Farligt-kvällar då det varit fullt fokus på albumet. Den här skivan är så blödig för mig. Den är så himla vacker rakt igenom. Kr-kr-kr-kr-kr-kr…«

3. Uran GBG – Uran
»Måste vara det bästa som kommit från Göteborg på säkert tio år. Herregud. Fantastiskt bra kraut med krut.«

4. Audionom – Superior
»Fortfarande lika bra. Det är väl den här plattan som >swept me off my feets< och så ville jag helt plötsligt göra allt för dem.«

5. Charles Bobo Shaw & Lester Bowie – Bugle Boy Bop
»Hårt bebop-sväng som släpptes lite senare än den övriga bebopen.«

6. Stark Reality – Discovers Hoagy Carmichael’s Music Shop
»Mäktigt album som luktar sex-fuzz-funk-bettydavis-hårt och låter sådär genialiskt vitt för sin genre. Den är ganska ovanlig med sina mäktiga vändningar hela tiden som är lättlyssnade. Det är en soundtrack-platta från tv-serien Hoagy Carmichael’s Music Shop från 1970. Albumet i sig är alldeles för dyrt, men finns på spotify. Tillgängligt för alla dödliga alltså.«

För att köpa första numret av Jazz är farligt, maila: jazzarfarligt@gmail.com
Gone Beyond Records hemsida
Jazz är farligt

Höstmix by Tatti Persson on Mixcloud

Det var ljudet av ett tillstånd då man lutar huvudet mot fönstret och sluter ögonen, sätter lurarna i öronen och stänger världen ute. Kanske åker man förbi sin hållplats och hamnar tjugoåtta minuter på en ensam perrong. Och det är inte hela världen.

Men morgonen efter är aldrig rolig. Tankarna är förvirrade och oskarpa, timmarna från morgon till lunch till eftermiddag liksom trögflytande och hela befinnandet lite skitigt. Gårdagens låtar – kanske lyssnade vi aldrig ens på dem – sitter på ett diffust sätt kvar i kroppen. Men stämningen som hängde kvar i medvetandet på vägen hem har försvunnit.

Om också detta tillstånd har ett soundtrack tror jag att vi hör det hos Manchesterproducenten Andy Stott. På ep-skivorna We stay together och Passed me by och på albumet Luxury problems gör han just ett slags post-dansmusik, som på ett precist sätt skildrar svenska söndagar i mars.

Det är dansmusik som har varit festlig vid något tillfälle men som har trasats sönder och tappat all färg. Dansmusik för den långa och ensamma promenaden dagen efter, när man försöker gå bort från självförakt och misslyckanden med 100 steg per minut.

Här får tanken flöda fritt – om än inte stort – över asfaltsplaner och blöta gräsmattor, förbi 60-talshus i tre våningar och längs ett av E4:ans hårdast belastade avsnitt.

Minnen, observationer och planer finner stöd i omgivningen och försvinner i nästa sväng. Ibland stannar man upp, kör fast och börjar älta korta sekvenser. Hela tiden flyter musiken i lurarna upp och ner ur medvetandet; den vilar i hoppfullt fågelkvitter och drunknar i det bruna dånet från en lastbil på väg ner mot kontinenten.

Den här vardagliga smutsen, såväl i oss som omkring oss, blir byggstenar hos Andy Stott. På sina senaste skivor har han fångat upp stadsrummets organiska missljud med telefonen. Kanske är det inbromsande tåg i tunnlar och det sammanlagda och oförståeliga ljudet från byggarbetsplatser. Kanske är det något vi bara inbillar oss?

Det är ett sordinerat och lågfrekvent landskap, längs några av industrimusikens gränser och med liknande topografi. Elektronisk dansmusik är industriell i sig men här formas den också av förstörelsens negativa energi. Dammet, rosten och sprickorna, avgaserna och ljudföroreningen har fått tillåtelse att breda ut sig.

Fram till för några år sedan var produktionerna renare, både i ljud och uttryck. Tydligare techno, tydligare dubstep, tydligare dansgolv. Själv säger Stott att det handlar om mängden inspiration – från imitation till innovation. Men fortfarande hör vi spår av influenserna. Det är fortfarande bass, vilande på den tjocka matta som breddes ut mellan Kreuzberg och Karibien i mitten av 90-talet.

Bara det att de spänstiga rytmerna och den saftiga basen är svårt nedbrutna, och nedsvärtade. Nu haltar de fram i ett grått och konturlöst moln, där också skärvor av soul förgäves irrar omkring – röster som vill berätta något men som inte blir mer än spår från i går.

Det är ändå ett kultiverat landskap. Smutsigt och mörkt men aldrig kaotiskt och aldrig utestängande – kanske för att det känns så bekant.

Albumet Luxury problems, som gavs ut hösten 2012, öppnar i stället upp en välkomnande dörr och låter oss skymta ljuset. Till grådiset har Andy Stott hämtat sin pianolärarinna från tonåren, Alison Skidmore, för att sjunga ordlösa psalmer »någonstans mellan Theo Parrish och Sade«.

Precis i den musikaliska närheten finns Demdike Stare, några av Andy Stotts vänner och liksom han själv producenter från Manchester. Med bakgrund på brittiska dansgolv har de rört sig långt in i den spöklikt postindustriella värld som tidigare utforskats av Deutsch Nepal och Muslimgauze.

Här blir raspiga jazzskivor i tjocka buntar, toner från Mellanöstern och rena skräckscenarion något på samma gång futuristiskt och djupt förankrat i det förflutna, i mötet med klubbmusik.

Demdike Stare är tydligt urbana. Musiken förflyttar oss till megastädernas centrum, mitt i världen – Kairo, Bangkok, São Paulo – omgivna av både kontinenter och århundraden. Till det laddade ljud som uppstår ur friktionen mellan miljoner människor.

Det är en påträngande miljö och skuggorna kan kännas hotfulla. Men det är också ett rum som är häpnadsväckande och välkomnande, ett rum att upptäcka och förlora sig i.

Andy Stotts bleka vardagsrealism är inte lika suggestiv – inte lika färgstarkt svart. Den är sluten och melankolisk, snarare än utblickande och intresserad. Den är genuint urban – men kanske inte mondän. Glesa industriområden i stadens ytterkanter snarare än metropolernas sociala scener. Den är landskapet utanför flygbussens fönster på väg hem igen.

Söndag mer än lördag, baksmälla snarare än fest. Ensam, inte tillsammans. Inte bara grusade förhoppningar utan också den kalla insikten om att det inte är roligare än såhär.

Den är soundtracket till våra liv.

Andy Stott uppträder tillsammans med Holly Herndon, den 24 mars på Södra Teatern i Stockholm. Mer info här.

1. »Voice Pie« – Merzbow
»Julen 1996 hade mina föräldrar bestämt sig för att chocka mig genom att, 1: ge mig en skiva (jag köper ändå alltid »för många«) och 2: ge mig en som skulle vara bland det extremaste jag hört. Av en kompis fick de veta att jag fascinerat läst en recension i DN om musik som lät som vitt brus. Det var denna. Musiken funkade sådär bland julgranar och glöggdoft.«

2. »Clipper« – Autechre
»Under en vintersemester i Paris (1996) gick jag in i en av butikskedjan FNACs affärer och kollade deras utbud av elektronisk musik. Killen i disken rekommenderade Autechre – som jag då aldrig hört talas om. När skivans andra låt startade i mina lurar i butiken var jag tvungen att be honom avbryta direkt så jag kunde köpa skivan och gå hem och lyssna om och om och om igen.«

3. »The voice of America/Damage is done« – Cabaret Voltaire
»Jag hörde denna hemma hos en kompis i mitten av åttiotalet. Det liknade inget jag någonsin hört tidigare. Synthpopen jag lyssnade på framstod plötsligt som rätt glättig. Cabaret Voltaire gjorde fantastiskt skev musik.«

http://www.youtube.com/watch?v=pl0TA0RhIhM

4. »Walking on thin ice« – Yoko Ono
»Jag minns att radio rapporterade om att John Lennon blivit skjuten. Jag hade ingen aning om vem han var. Men Yoko Onos låt som spelades i radio strax därpå fastnade såklart.«

5. »Boogie Down Bronx« – Man Parrish
»Min bästa kompis Jonas beställde vinylen från någon postorderfirma. När den kom var både han och jag knäckta över hur bra det var. Jonas gick bort alldeles för tidigt, men när jag hör den här ser jag för min inre blick hur Jonas breakdansar på gatan utanför sitt hus i Figeholm.«

6. »Theme De Yo Yo« – Art Ensemble of Chicago
»Funk, jazz, Fontella Bass oerhörda röst. Art Ensemble of Chicagos totala kompromisslöshet. Det är magi i dryga nio minuter. En god vän har en gigantisk vinyl-jazzsamling och han introducerade mig till detta mästerverk. Det är jag evigt tacksam för.«

7. »Breathe« – Holly Herndon
»År 2012 kombinerade ingen elektroakustisk konstmusik med techno bättre än Holly Herndon. Detsamma gäller för 2013. När jag såg henne på Berghain i Berlin nyligen var det en fantastisk känsla att höra hennes ljudexperiment studsa runt i den där stora technoborgens perfekta ljudsystem.«

8. »Dem Young Sconies« – Moodymann
»Galen dansgolvsbomb som konsekvent manglar på. Den blir bara bättre och bättre ju fler taktslag som passerar. Introducerades även till denna av min jazzsamlande vän.«

9. »Da Funk« – Daft Punk
»Förmodligen satt jag och gapade. Det är i alla fall så det känns när jag tänker tillbaka på det. Jag såg Daft Punks »Da Funk« på MTV och visste att det här var världens bästa band. Sen såg jag dom två gånger under följande sommar. Roskildespelningen är en av de bästa konserter jag varit på.«

Lyssna här. Låten »Walking on thin ice« med Yoko Ono är inte originalversionen utan tagen från remixalbumet Yes, I’m a witch (2007) där Jason Pierce står för omgörningen. Holly Herndons »Breathe« och Moodymanns »Dem Young Sconies« ingår inte i mixen.

Mats Almegård är producent och reporter för radioprogrammet Elektroniskt i Sveriges Radio P2 med Andreas Tilliander. Följ honom på twitter.

Kommande program på Elektroniskt i P2: Elektronikaprotesten, den 3 mars (medverkar gör Terre Thaemlitz, Lower Order Ethics och Atom TM), Helheten före delarna, den 10 mars (medverkar gör Squarepusher, Thomas Köner, Fennesz och Billie Ray Martin), Den nya americanan inte bara steelguitars, den 17 mars (medverkar gör bland andra Steve Hauschildt och Holly Herndon). Mer info här.

Samtidigt finns det ett lugn över Molly Nilssons musik. Även när tempot är dansant och synthdrivet. Musiken håller sig på en jämn nivå och skenar aldrig iväg. Det rofyllda kontrasteras av uppriktiga texter. Molly sjunger om relationer, banaliteter i vardagen och staden som scen för möten mellan människor. Orden går fram och skärper ens uppmärksamhet. Rader som »the little sweet things that you gave me were nothing but poisoned candy« är brutala och omöjliga att misstolka.

Molly Nilsson har släppt fyra album. Första skivan These things take time kom 2008 och innehåller låten »Hey moon!« som John Maus gjorde en uppmärksammad cover på några år efter. Senaste skivan History kom förra året och ett nytt album är tänkt att släppas i början av 2013. Molly ger ut musiken på egna skivbolaget Dark Skies Association. Hon tillverkar och illustrerar alla omslag själv.

Molly Nilsson är uppväxt i Stockholm. 2004 flyttade hon till Berlin och har varit staden trogen sedan dess. Men nu börjar hon vackla. Jag ringde upp henne för att prata om förhållandet till Sverige och staden hon bott i de senaste åtta åren.

Du flyttade till Berlin från Stockholm och nu är du aktuell med att komma hit och spela. Hur många gånger har du uppträtt i Sverige?
– Två gånger, båda gångerna i Stockholm och på klubben Top Nice. Det har inte blivit mer. Jag ska eventuellt spela i Göteborg i vår.

Var uppträdde du när du spelade på Top Nice?
– Ena gången var när de hade festival på Färgfabriken, förra sommaren. Andra gången var förra vintern när de hade fest på sitt »kontor«, ute på Slakthusområdet.

Hur var det att spela på de kvällarna?
– Det var bra, fast jag är inte så jätteangelägen om att spela i Stockholm. När jag är där vill jag mest vara ledig.

Hur är det att komma till Sverige på sådana här enstaka besök?
– Det är bra. Fast jag tycker det är annorlunda att spela i Stockholm jämfört med utomlands. Jag är van att prata engelska på scenen, det är lite konstigt att spela och sjunga på engelska och sen prata svenska. Jag känner mig lite utanför min comfort zone. Men jag vet inte, det finns också en anledning till att jag lämnade Stockholm. Stockholm är alltid för häftiga.

Du känner att du inte passar in där?
– Det är en ganska svårflörtad publik. Men så har det varit på många ställen, som i London. Men de senaste gångerna jag har spelat där har det varit väldigt kul, så det kan bero på mig också.

Vad är ditt förhållande till Sverige och Stockholm nu när du bor i Berlin och har bott där i ganska många år?
– Jag brukar åka till Sverige och Stockholm några gånger om året, så jag känner mig ganska uppdaterad. Jag följer svenska nyheter här och lyssnar ganska mycket på Sveriges Radio så jag känner mig väldigt i kontakt med Sverige. Det är ganska nära, jag befinner mig inte på andra sidan jorden. Men, det är lite problematiskt också. Jag vill att folk i Stockholm ska höra musiken, för jag vet att svenskar konsumerar mycket musik, så det vore kul om folk upptäckte det jag gör.

Så det problematiska är att de inte gör det i den utsträckningen du skulle önska?
– Nej, men jag har inte jobbat så mycket på det. Men de gånger jag har fått någon sorts respons från Sverige har jag blivit väldigt glad, det känns som att jag fått en revansch.

Att du vunnit över dem?
– Ja, exakt.

Men kan du känna som Berlin-bo att du står utanför och observerar det beteendet? Att du märker det svårflörtiga tydligare när du bor där?
– Ja, jag tror det. Det är klart att när man flyttar till ett annat land så upptäcker man saker som är både bra och dåliga med den plats man själv kommer ifrån. Jag har upptäckt många saker som är väldigt bra med Sverige och Stockholm. När jag är där är människor generellt väldigt trevliga och det är ganska enkelt socialt. Tyskar, och framför allt berlinare, är inte så öppna för främlingar. Sverige är ett så litet land och man blickar alltid utåt och då är man också mer öppen för vad som händer utifrån.

På ditt andra album Europa så sjunger du om Berlin i låten »Berlin, Berlin«. Det är den enda låten du gjort på svenska. Fanns det någon tanke med att den skulle ha svensk text eftersom den handlade om staden som du flyttat till?
– Ja, fast kanske inte så medvetet. Men det kändes som att den typen av tonläge i texten hade varit bäst på tyska eller svenska. Hade jag sjungit den på tyska hade det blivit lite för övertydligt, så då blev det svenska. Det passade bra i och med att jag som svensk kommer utifrån och försöker ta över en främmande stad.

I texten sjunger du »jag följer med, med leendet på sned« och »sluta streta emot«. Har du kämpat för att bli vän med staden?
– Nej, inte alls. Det är snarare tvärtom. Det jag menar är att staden är lite för enkel och att jag lite subtilt försöker säga att staden blir utnyttjad. Egentligen kommer inte människor hit för att de älskar Berlin utan för att det är billigt och hur man kan leva här. Det är en trend, det är snarare som att man våldtar den.

Har du problem med att den blir utnyttjad?
– Ja, men jag har själv flyttat hit och stannat kvar för att det är så billigt och att det är en bra plats att vara konstnär på. Men många som jag känner som flyttat hit från andra städer och länder har inte något alls med Tyskland att göra på så sätt att de inte försöker integrera sig och lära sig språket – bara för att de är för lata. Nu börjar Berlin bli dyrare och dyrare och om några år kommer många av oss inte att bo kvar här.

Gäller det för dig också?
– Ja… alltså, Berlin har inte den typen av fördelar som andra »dyra« städer har, som London eller New York som är mer etablerade. Där känns det som att när man är där, även fast det är väldigt dyrt, så är det värt det.

Men så är det inte i Berlin?
– Jag vet inte, det kan bero på att jag har tröttnat lite. Jag har varit här så pass länge att jag inte är så nyförälskad i staden längre. Det beror också på hur staden förändras och byggs om och går från att ha varit charmigt ful till att bara vara ful.

Att den gentrifieras?
– Ja, precis. De sakerna som har varit lockande i Berlin är de tomma platserna och att det funnits utrymme att experimentera och upptäcka bortglömda hörn. Billiga hyror i trasiga hus. Men Berlin vill inte vara den staden, Berlin vill vara som Stockholm…

Och det kan bara sluta fel?
– Ja, det är tråkigt att Berlin inte ser varför människor har kommit hit. Att det inte handlar om att man vill ha lyxiga takvåningar, det finns många andra städer som man kan ha det i.

Så du menar att om Berlin hade haft en annan beredskap så hade den utveckling som nu sker aldrig påbörjats?
– Det är en fattig stad, de måste tjäna pengar på något så de har sålt staden. Men hade de inte spekulerat bort alla sina pengar och ruinerat sig så hade det inte varit en fattig stad från början. Då hade i och för sig inte folk kommit hit. Alla samhällen och städer strävar väl efter att bli så framgångsrika och rika som möjligt, så de delarna hänger ihop.

– Men när man är i andra städer som har lite mer självförtroende så tycker jag det är väldigt fint att se att man vågar behålla saker som kanske inte är toppmodernt eller nytt. Men man behåller det för att det är en del av charmen, som tunnelbanestationer.

Har du något exempel på det?
– Jag tycker att man har det lite i Stockholm, att man inte renoverar hursomhelst. Att man låter en del husfasader vara, även om man inte gör det på insidan tyvärr. Och New York, det är också en väldigt fattig stad om man ser till deras stadskassa. Men det är fint att se att man inte behöver renovera allting där och byta ut tunnelbanevagnar. Man ser att folk lever.

– Det finns en tunnelbanestation i Berlin som heter Mehringdamm som jag tyckte var en jättefin station. Den var i rött tegel och påminde lite om Mariatorget i Stockholm. Nu har de renoverat den och det har tagit väldigt lång tid och kostat mycket pengar. Nu har den lite sandiga marmoraktiga väggar och namnet är med nya bokstäver och det känns helt onödigt. Jag kom ihåg att när man åkte förbi där när de renoverade så sade de alltid i högtalarna att de inte stannade vid stationen eftersom den höll på att »moderniseras«. Det ordet känns väldigt ute, vem moderniserar? Man kanske renoverar eller digitaliserar. Men moderniserar?

Det känns lite ansträngt också. Det räcker inte med att man renoverar, man måste låta påskina att här jävlar ska det bli »modernt«.
– Ja, verkligen.

Hur länge sedan skedde den ombyggnaden?
– Det blev färdigt för några månader sedan. Men jag förstod inte alls vad poängen med det var. Ett annat sådant exempel är att de har rivit Palast der Republik, det gamla parlamentshuset i DDR, och det var en väldigt fin plats. Den var belägen mitt emot domkyrkan som är en stor kupol från sent 17- eller sent 1800-tal och är sotig av avgaser men har fin patina och är väldigt vacker. Republikens palats å sin sida var från 70-talet och hade en spegelvägg som fasad. Fönstren var tonade rutor med lite av guldinslag i glaset. Domen speglade sig i dem och det var väldigt fint att dessa två helt olika epoker låg mitt emot varandra.

– Sedan påstods det att det var asbest i byggnaden och att det var orsaken till att man rev det. Men det handlade egentligen om att man ville radera hela DDR-historien. Nu vill man istället bygga upp en rekonstruktion av ett slott som fanns på samma plats för tvåhundra år sedan. Jag fasar inför tanken. Ett nytt slott…

Det låter som Las Vegas.
– Ja, det blir Disney World. Sedan har pengarna tagit slut och det blev inget slott. Nu är det bara en gräsmatta med ett turistcenter bredvid. Det är väldigt mycket så Berlin fungerar, man försöker få in pengar och så går det bara fel. Det är inte långsiktigt tänkande.

Palast der Republik

Så det är staden själv som har beslutat att göra de här förändringarna?
– Jag vet inte var pengarna kommer ifrån men jag kan tänka mig att det är mycket privatpersoner som donerar. Som Kaiser Wilhelms minneskyrka, den kända kyrkan vid Bahnhof Zoo med avbruten topp, den är privatägd. Det är konstigt att ett sådant minnesmärke i Berlin ägs av en privat stiftelse och ändå måste be om bidrag för att kunna renovera den.

Vad tänker du när du ser sådana konkreta förändringar i staden?
– Det är tråkigt. Men samtidigt är det lite som när jag var i New York för första gången. Då träffade jag en person som hade varit där för länge sedan och som sade att det var så fantastiskt då och såg annorlunda ut. Och det var det säkert, men å andra sidan är New York säkert fantastiskt oavsett när man åker dit. För det blir alltid första gången för en själv. Alla städer förändras hela tiden. En vän till min familj hatar Kulturhuset i Stockholm för att man rev Klarakvarteren. Det är ingenting som jag tänker på eftersom jag inte ens var född då. Jag tycker att Plattan är en väldigt fint plats.

Så man kan säga att din nyförälskelse i Berlin är över för ganska länge sedan?
– Ja, vi sover i enskilda sängar nu. Men det är ändå en harmonisk samvaro.

Hur kom det sig att du började göra musik?
– Jag hade hållit på med bild och att teckna innan och trodde att det var det jag skulle göra. Sedan provade jag att göra lite musik och lånade en keyboard av en kompis och tyckte att det var kul och fortsatte med det.

Studerade du konst innan?
– Nej, inte direkt. Jag gick konstgymnasium men var inte så sugen på att plugga vidare. Ett tag tänkte jag bli illustratör, mest för att min pappa är det. Så det var kul när jag upptäckte musiken och att det kom helt från mig själv, det var när jag hade flyttat till Berlin. Jag hade aldrig hållit på med musik innan. Jag hade nog inte vågat prova på det eftersom det känns som att det är svårare i Stockholm. Det kanske inte är det nu men just då kände jag det. Jag hade inte vågat börja med något som jag egentligen inte kunde. Jag kan fortfarande inte spela men det går ändå ganska bra, haha.

Det fanns ett slags krav på att man måste vara duktig på sitt instrument och ha en tydlig bild av vad man ska göra?
– Ja. De jag kände då som höll på med musik var Rytmus-människor som gjorde det på ett helt annat sätt. Hade jag haft kompisar som höll på med experimentell noise hade jag kanske tyckt att det var okej, men jag hade inte riktigt den relationen till musik.

Men det kändes friare när du hade flyttat och du fick ut något utav det?
– Ja, det var bara något jag gjorde för mig själv till en början. Jag brukade spela upp låtar för kompisar, det var som att jag gav bort en present i form av en låt. När jag började spela blev det lite mer på allvar.

Mycket av din musik bygger på din röst och en synth om man ska hårddra det. Det är raka komp, avskalade melodier och ett okonstlat tilltal. Varför håller du dig inom den ramen?
– Jag försöker göra det så enkelt som möjligt, inte för att jag är lat utan för att jag försöker få fram en idé på det enklaste sättet. Jag tycker att det är det som är definitionen av skönhet: oväntad enkelhet. Texterna och musiken ska vara enkla men jag försöker fylla upp mellan raderna att det finns något mer. Det är kanske banalt men det har ändå ett värde. Jag tycker också om enkel musik och enkla saker. Det finns inget värre än omotiverad svårhet. Mozart, det är egentligen ganska enkelt – och väldigt vackert. Det är popmusik.

– Jag försöker bara skriva världens bästa låt. Jag har inte gjort det hittills och jag tycker att varje låt jag skriver blir lite bättre och jag får ut något utav det. Så ger jag ut det och hoppas att det ska träffa någon.

Du har sagt att du är punk i hjärtat och att du därför jobbar ganska do it yourself med att ge ut skivor på egen hand. Är det där kärnan till inspirationen finns?
– Till en början blev det så för att det kändes enklast. Sedan ju längre jag hållit på desto mer säker blir jag på mitt val. Som det fungerar i dag med internet så tycker jag inte att jag behöver en mellanhand, det är väldigt smidigt att lägga upp låtar och folk skickar vidare och gör blandband. Sedan har jag lite problem med auktoriteter och hela etablissemanget. Jag tycker inte att musikindustrin är en vacker plats och jag vill inte ha med den att göra, så jag tycker det är skönt att jag har sluppit det.

Dina texter är till och från ganska hårda och skoningslösa, som i »Whiskey sour« där du sjunger att du är på en fest och hatar alla. Finns det något medvetet med att du skriver hårda texter samtidigt som musiken är lugn?
– Nej, det bara kommer ut så för att det är mitt sätt att uttrycka det. När jag skrev den låten tyckte jag att det var härligt att börja med att, »nu är jag på en fest och jag hatar alla«. Att lägga ribban där istället för att säga att jag är på en fest och känner ingen, eller att alla på festen är jättefulla. Det är fint att börja med att säga det, och att ju mer låten lider så handlar det om att jag väntar på någon som inte dyker upp. Något mycket mer ödmjukt. Det kanske är så man fungerar psykologiskt, att man har ett försvar som man bygger upp fast man egentligen står där och väntar.

I »I hope you die« på History är det något av det omvända. Titeln är tydligt hård medan musiken är upplyftande och dansant, och texten är inte helt skoningslös rakt igenom heller.
– Det är lite som i »Whiskey sour«, att jag tänkte att det skulle vara kul att skriva en kärlekslåt som heter »I hope you die«, fast med kontentan att »jag hoppas att du dör vid min sida.« När jag hör den nu känns den lite tafflig, men jag tycker om det.

Du sjunger om någon huligan som håller på ett fotbollslag också, om jag fattat det rätt?
– Nej, verserna är de olika kärleksförklaringarna. »Dina lungor är större än en fotbollsplan«, det är den här klyschan som finns om lungorna, att det är det största organet, och jag är då »huliganen i hjärtat«.

Du ger ut din musik på egna skivbolaget Dark Skies Associationen och har tillverkat och illustrerat alla omslag själv. Hur är det att jobba så, från ax till limpa?
– Det är ett jättebra. Formgivningen är kul och jag har även gjort allt själv med produktionen. Jag känner mig hemma i omslagen, det skulle vara konstigt att lämna bort det till någon annan. Som att föda ett barn och låta någon annan namnge det.

Jag såg på din Soundcloud-sida att du har EU-flaggan som profilbild. Och ditt andra album heter Europa. Vad tycker du om Europa och att vara en del av kontinenten? Är det något som påverkar dig i musiken?
– Skivan är en grej för sig. Med Dark Skies Association har jag valt EU-flaggan som logga för skivbolaget för att det är en mörk himmel och en väldigt snygg logga. Jag är väldigt inne på att stjäla loggor, om det är flaggor eller logotyper som inte är skyddade av upphovsrättslagen. Jag har faktiskt en jättestor EU-flagga som hänger på min vägg. Jag tycker den är vacker, det som är fint är att den inte har något nationalistiskt över sig.

– Det skulle vara obehagligt att komma hem till någon med en stor svensk flagga på väggen, eller en tysk flagga. Det är i och för sig annorlunda att komma hem till någon i Stockholm och den har en brasiliansk eller jamaicansk flagga, då kanske det handlar om att man har rötter i det landet och gillar musiken. Men EU-flaggan är fin med ursprunget i fredstanken, även om EU i dag står för något helt annat.

– Jag har inte reflekterat så mycket över Europa. Men när jag varit i USA och kommit tillbaka hit så har jag upptäckt vad Europa är. Det är lite samma sak som mellan Tyskland och Sverige, jag hade inte reflekterat över vad det innebär att vara svensk innan jag lämnade.

Har du kommit fram till vad som är europeiskt?
– Jag vet inte, det är svårt att sätta fingret på vad det är. Men det märks. Jag har tänkt på det när man åker runt här, även om man är i Holland, Polen eller Italien, och man ser att vi är en kontinent även fast vi är väldigt olika i kultur och språk. Det finns något som vi har gemensamt. Men vad det är det återstår att se.

Det kanske inte är så viktigt att veta det heller?
– Nej, om man inte är en statsvetare och ska skriva en avhandling.

Men du är inne på att stjäla loggor alltså?
– Ja, jag tycker väldigt mycket om allmän tillgång. Alla mina skivomslag har en symbol som inte jag har kommit på. Till den första skivan använde jag ett kinesiskt pussel, till den andra tog jag ett brädspel som är väldigt gammalt, på tredje skivan användes ett exempel på Pythagoras sats och på den senaste skivan är det vägskylten för kulturminnesmärke i Sverige som är på omslaget. Det är en gammal Asatro-symbol, en sorts gaelisk figur.

Hur kom det sig att du valde den?
– Jag hade redan bestämt att skivan skulle heta »History« och just då pluggade jag historia. Så fick jag ett brev från historiska fakulteten med den loggan och då var det självklart. Jag tyckte inte att den var särskilt vacker, de tidigare symbolerna har jag valt för att de var estetiskt fina. Men den här gången tyckte jag inte att den var snygg. Man är van att se den som en vägskylt eller en kringla på tangentbordet på datorn. Men ju mer tid jag har tillbringat med den här symbolen har jag tyckt mer och mer om den. Det fungerade väldigt bra, som ett arrangerat äktenskap.

Vad är det du har fallit för hos den?
– Ibland måste man se på den tillräckligt länge för att se den för första gången, för det är en symbol som man sett för mycket. När jag tittade på den så blev den som ett kors eller en kringla som fortsätter i evigheten. Den upprepar sig och är väldigt harmonisk.

Du är lite intresserad av astrologi har jag förstått. Stämmer det?
– Ja, jag tycker att det är ganska kul med det ämnet, även om jag inte är så allvarlig med det. Jag brukar fråga folk när jag träffar dem vad de är för stjärntecken. Det hjälper, för man måste på något sätt kategorisera människor. Vet man vad någon har för stjärntecken så kan man jämföra med andra som har samma tecken och då kan man se likheter och olikheter.

Så du har koll på vad de olika stjärntecknen innebär?
– Ja, det har jag. Samtidigt är jag medveten om att det finns något konstigt med det, rent vetenskapligt är astrologin lite tveksam. Det är konstigt att alla stjärntecknen förblivit desamma medan jorden rubbats en del under de senaste fyra tusen åren. Men det blir tråkigt när folk är för rationella och allt ska kunna bevisas och förklaras. Ibland är det bara kul att ha saker omkring sig som inte har någon sorts anknytning till det.

Vad är du själv för stjärntecken?
– Jag är skytte, jag fyller år samma kväll som spelningen i Stockholm.

Texten till din låt »Hey moon« låter som en naturbeskrivning och en hyllning till månen, samtidigt som den kan ses som en kärlekssång. Vad representerar den för dig?
– Det är en kärleksballad till månen fast jag vill inte att det ska vara naturromantik. Det är mer som en ballad till ensamheten, att vara för sig själv och vara lycklig i det, även fast det finns något melankoliskt i det. Men att ändå vara nöjd med den känslan. När jag skrev den hade jag ett fönster i lägenheten där jag bodde där jag alltid såg månen när den passerade. Så månen var alltid väldigt närvarande.

Låten är väldigt rofylld rakt igenom. Var det den bästa låten du hade skrivit fram tills då?
– Nej, jag tyckte det var en jättebra låt men absolut inte min bästa. Det var ingen självklar hit heller. Men sedan när John Maus gav ut den fick den en massa uppmärksamhet och det kändes ganska konstigt för en massa folk kom fram till mig vid spelningar och undrade om jag inte skulle spela den. Jag hade aldrig spelat den live innan, för det var inte den som var viktigast på skivan. Det är kul att den fick uppmärksamhet men nu har den nästan tagit över hela den skivan. Tidigare såg jag på den nästan som en utfyllnadslåt. Den känns väldigt gammal för mig, nästan fem år är den.

Vad tycker du om John Maus version?
– Det blir en helt annan grej när det är en duett, för då är det som att det är två människor som sjunger till varandra – via månen. Och att det handlar om två människor. Det var inte alls så som jag hade tänkt. När jag precis hade skrivit låten så skickade jag den till en kompis som hade någon idé om att sången var sjungen av en katt som tittade på månen, vilket är helt absurt. Att jag skulle ha skrivit en låt från en katts perspektiv. Det är öppet för tolkning såklart, men det är intressant hur olika intryck låtar kan göra.

John Maus har använt din originalsång som han sjunger över så det är ingen riktig duett. Hade du gått med på att sjunga en duett om du hade fått frågan?
– Det hade blivit sleazy. Jag vet att det är folk som har velat att vi ska spela tillsammans och det hade varit helt absurt. Jag vet inte om du har sett John live?

Jo, i klipp på Youtube.
– Det skulle bli the clash of the titans, jättekonstigt, haha. Men det var ganska praktiskt att han bara lyfte den för jag tycker det är tråkigt att sjunga om låtar. Men det är inget liveframträdande på gång med honom.

Molly Nilsson uppträder på Mothers kväll på Under Bron i Stockholm, fredag den 14 december. Spelar gör även Telephone Melts.
Molly Nilsson finns här och Dark Skies Association här.