Idag har skivbolaget gått i graven, och när jag besöker deras hemsida eller googlar deras namn hamnar jag på en obeskrivligt smaklös och direkt stötande porrsajt.

Att små skivbolag går sorgliga öden till mötes är dessvärre inte ovanligt. Ändå fortsätter dedikerade människor att slåss för sin starka övertygelse om musik, dess innehåll och form – människor som drivs av andra, mycket högre, krafter än att tjäna snabba stålar. Jay och Niamh Ahern var sannerligen några. Chefsideologen bakom etiketten All City Records, Olan O’Brien, är en annan.

Liksom Rough Trade, Honest Jon’s och Fat City, växte skivbolaget All City Records fram ur en skivbutik. På Crow Street i Dublins fashionabla kulturkvarter Temple Bar – mitt i den litterära ankdamm där författare som Oscar Wilde, James Joyce, Samuel Beckett, William Butler Yeats och Jonathan Swift en gång i tiden plaskade runt – öppnades dörrarna till All City Records i början av seklet. Och kort därefter skapades idén till etiketten med samma namn.

Tanken var att samla det bästa från den internationella beatscenen, som många fortfarande kämpar med att benämna och förstå. Jag upptäckte skivbolaget för ett år sedan, när deras eminenta jukebox-serie 7×7 Beats började ges ut. En gång i månaden pressade de upp eleganta post-J Dillaeska beats på vackert designade sjutumssinglar. Upplagan var limiterad till 500 kopior, och varje utgåva pryddes av fin formgivning signerad Dominic Flannigan från byrån LuckyMe.

Hittills har jag hunnit beställa en handfull singlar, och för varje fyrkantigt paket som anlänt har avsändaradressen förefallit märkligare och märkligare – men också mer och mer intressant. Dublin har aldrig varit känt för sitt rika musikliv; band som My Bloody Valentine och The Thrills har ju alltid överskuggats geografiskt av – ondskan personifierade – Bono och Sinead O’Connor. Än mindre är staden känd för sin hiphopscen, vilket All City Records hoppas kunna förändra.

– Det är en väldigt liten stad med en medelmåttig musikhistoria, förklarar Olan O’Brien, när jag efter flera dagars försök får kontakt med honom i Dublin.

– Visst finns det grupper som pysslar med musik i total isolering, mest dubstep just nu, men hiphopscenen är död och har varit det länge. Å andra sidan imponeras jag inte av hiphopscenen i något land för tillfället, bara kids som sjunger konstiga saker. Då känns den instrumentala sidan av hiphopen mycket mer intressant.

Mike Slott, ursprungligen från Dublin, numera en av New Yorks främsta beatsnickrare.

I slutet av förra året samlades de limiterade singlarna på CD-skivan 7×7 Beat. Vad man förlorade i estetisk utsmyckning vann man såklart i tillgänglighet; här förenades välbekanta producenter som New York-baserade Mike Slott, franska Fulgeance, Glasgowmannen Hudson Mohawke och Onra från Paris, med mindre kända namn som Snowman och Le n?ko. Även om den musikaliska spridningen var enorm, vilade samtliga på en gemensam grund av långsamma och uppfinningsrika produktioner.

– Personligen föredrar jag att lyssna på downtempo, musik som kan existera i en alternativ värld, förklarar Olan. På så sätt påminner beats mycket om ambient, eller snarare om en blandning mellan hiphop och ambient. Jag tror artister upplever att de har stor frihet att experimentera med annorlunda produktioner på All City Records, det finns liksom ingen press att skapa hits för dansgolven.

Så fortsätter skivbolaget sitt ambitiösa letande efter beats från alla världens hörn, i alla dess former, även i år. Förutom en ny sjutumssingel från Londonproducenten 2Tall, som också kallar sig för Om Unit, påbörjas det nya projektet LA series. Liksom namnet antyder är serien en hyllning till Los Angeles-baserade producenter, som släpper en varsin tiotumssingel i månaden med sedvanlig vacker estetisk utsmyckning av designern B+. Första singeln kommer i dagarna och är signerad amerikanerna Dibiase och P.U.D.G.E., där låten ”Smoke it over” är en synnerligen liten pärla om man är svag för stiligt ihopklistrade soulsamplingar över funkiga beats.

Onra och 7X7 Beat-albumet med alla singlar i serien.

Men mest förväntansfull är jag ändå inför samarbetet mellan Mike Slott och holländska ljudmakaren Martyn. Den senare spelade inte bara in förra årets mest eleganta dubstepalbum, ”Great Lengths”, utan även den kommande och fullkomligt lysande samlingen ”Fabric 50″. Deras samarbete släpps på – jovisst! – tolvtumssingel någon gång i februari.

– Till skillnad från mycket annat på skivbolaget är deras singel en klubbhit, men det har tagit dem evigheter att bli klar med låten, skrattar Olan. Singeln ingår i en ny serie som vi kallar för ”Collaborations”, vilken kommer att innehålla totalt 5 släpp från bland andra Faulty DL och Frozen Point, och Hudson Mohawke och James Pants. Räkna med grym artwork där också, avslutar han.

Till stor del är All City Records ett nördigt frosseri i vinylformatet (Gilles Peterson-favoriten Fulgeance döpte sin singel till just ”Revenge of the Nerd”), men skivbolaget är också ett beundransvärt exempel på motpolen till senare års kortsiktiga vinsttänkande och bråda musikkonsumtion. Det handlar i grund och botten om att stanna upp. Njuta av innehållet, begrunda formatet, fascineras av designen, fysiskt uppskatta materialet – och samtidigt rusa framåt i fråga om musikaliska utsvävningar och oväntade samarbeten.

På All City Records kliver producenterna fram i rampljuset; här har de möjlighet att leva ut sin experimentlusta i ett avslappnat klimat på ett lika älskvärt som nostalgiskt format.

Lyssna på Dibiase and P.U.D.G.E.s ”Smoke it over”, här.

Lyssna på Om Units ”Light grids”, här.

All City Records

Inriktning: Dubstep, drum’n'bass, hiphop, funk, latin och soul.
Format: Vinyl i 7″ och 10″-format, cd och dvd.
Butik: 4 Crow Street, Temple Bar, Dublin, Irland.

Den 45-åriga radio-dj:n och musikjournalisten från norra England är känd för att ha järnkoll. I sitt program lyckas hon vecka efter vecka plocka fram producenter och artister som befinner sig i den absoluta framkanten inom dubstep, hiphop, techno och experimentell dansmusik.

Ledorden är gränslöshet och öppenhet. Något som har tydliga likheter med den legendariska radiomannen John Peel som gick bort 2004. Och mycket riktigt har han haft en avgörande betydelse för Mary Anne Hobbs karriär.

– Min pappa brukade slå sönder mina skivor med Sex Pistols och Thin Lizzy när jag var liten. Men jag hade en liten transistorradio som jag lyssnade på under täcket mitt i natten. John Peel visade att det fanns ett annat universum därute och skapade ett fantastiskt spektra av ljud och musikstilar i sitt program. Utan honom hade jag inte varit där jag är i dag, säger Mary Anne Hobbs på telefon från sitt hus i Sheffield.

Hon gav sig in i musikbranschen tidigt och var skribent på utpräglade rocktidningar som Sounds och NME innan hon började med radio.

2005 stötte Mary Anne på dubstep för första gången. På en av undergroundbolaget Dmz:s klubbkvällar i Brixton föll hon pladask för den mörka och dova basen och de knorriga beatsen. Och året därpå introducerade hon genren för en internationell publik med sitt program ”Dubstep warz”. Sedan dess har hon fortsatt att predika dess budskap och haft stor del i att artister som Skream och Benga i dag har ett världsrykte (”Pharrell ringer och vill samarbeta med dem”). Men för Mary Anne Hobbs är det viktigare att leta efter nästa generation av dubstepartister.

– Ja, det är det jag lägger ner mest arbete på. Att tänka att det finns en producent som jag inte vet namnet på som jag ska spela i nästa veckas show, säger Mary Anne Hobbs entusiastiskt och fortsätter.

Foto: Vanita/myspace.com/maryannehobbs

– För mig kommer alltid de mest spännande uttrycken och ljudexperimenten att äga rum ute i periferin.

När dubstep-genren växte fram ur resterna av Londons UK garage-scen i början av 2000-talet, var den främst en brittisk företeelse. Artister som Oris Jay, Hatcha och Kode9 gjorde instrumentala produktioner som förenade influenser från dubreggae, drum’n’bass, 2-step och hiphop med minimalistiska technorytmer. Musiken spreds bland annat på klubben Forward>>, piratradiostationen Rinse FM eller via bolaget Hyperdub. Ett i alla bemärkelser lokalt och underjordiskt skapande som, liksom alla subkulturella rörelser, kom att knoppa av sig.

I dag har dubstepen fått fäste i städer som Glasgow, Wien, New York och framför allt Los Angeles där producenten Flying Lotus banat väg för en våg av nya ljudmakare på den amerikanska västkusten.

Mary Anne Hobbs menar att det finns en drivkraft som förenar dessa artister: Att hela tiden sträva efter att flytta fram gränserna inom den elektroniska musiken. Med sin egen radar har hon snappat upp dessa förflyttningar och gett ut dem på tre samlingsalbum med engelska och utländska artister. Det senaste, ”Wild angels”, kom i september i år och försöker se bortom traditionella stilar som folk, soul, hiphop och dubstep. Mary Anne Hobbs vill få grepp om de vägar som artisterna tar innan de får en etikett på det de gör.

– Det är nästan omöjligt att hitta ett namn för detta nya sound. Bara att det existerar är spännande nog för mig.

Men hur experimentellt kan det bli innan det bara blir en massa olika ljud?
– Jag vet inte, men det är det som är det fina med det hela. Och jag är säker på att John Peel sade samma sak under 60-talet, han undrade nog var popsoundet skulle ta honom.

– Men musiken kommer att fortsätta utvecklas under de kommande 40 åren och anta nya former varje dag. Så skedde efter Jimmy Hendrix, eller Brian Eno och Kraftwerk.

För att utveckling ska kunna vara möjlig måste det finnas en bra grogrund för kreativitet och skapande. Just därför, menar Mary Anne Hobbs, är London en så idealisk stad för den elektroniska musiken.

– Det finns så många klubbkvällar, små bolag och artister där man kan hitta sin egen nisch. Sådana miljöer kommer alltid att dyka upp. Och även om man kan arbeta vart man vill i dag, så väljer nog många att vara där det finns folk som supportar en.

Dubstepens internationella genombrott har gjort att den inte längre är begränsad till mindre klubbar utan även kan dyka upp i större sammanhang. Som exempel har Mary Anne Hobbs under de senaste tre åren spelat på Sónarfestivalen i Barcelona inför tusentals dansmusikentusiaster. Dock menar hon att genren aldrig kommer att förlora sina rötter i underjorden.

– Musiken är gjord för att spelas på stora ljudanläggningar, som den Jamaicanska duben, i mörka, murriga rum. Upplever man den i en sådan miljö med en publik som är passionerad soundet, så går det inte att jämföra med något annat. Den kommer att förändra ditt liv. Det gjorde den med mitt.

Mary Anne Hobbs

• Ålder 45 år.

• Gör: Dj, musikjournalist och dubstep-predikant.

• Radioshow: Sänder den experimentella showen på BBC:s Radio 1 varje torsdag natt, 02.00–04.00

• Samlingsalbum: ”Warrior dubz” (2006), ”Evangeline” (2008) och ”Wild angels” (2009). Finns att köpa från Boomkat.

• Har även ett stort motorcykelintresse och åker så ofta hon kan, även om hon inte äger någon för tillfället. Annars lyssnar hon på Alice Coltrane för att slappna av.

Mary Anne Hobbs dubstephopp inför 2010.

1. Joy Orbison
2. Blue Daisy
3. Mono/poly
4. Teebs
5. Joker
6. Mike Slott
7. Flying Lotus