Ungefär samtidigt som Soul Jazz gav ut samlingen ”Deutsche Elektronische Musik – Experimental German Rock and Electronic Musik 1972-83″ nu i vår, släpptes en vinylbox med krautlegenderna Neu! En box innehållandes alla fyra originalalbum, en maxisingel med en liveupptagning från 1972 och en del annat matnyttigt. Gitarristen, kompositören och legenden Michael Rother nöjde sig inte bara med det utan drog ihop en turné tillsammans Steve Shelley från Sonic Youth och Aaron Mullan från elektroniska folkbandet Tall Firs, under namnet Hallogallo. På tisdagskvällen gästade man Kägelbanan i Stockholm.

Jag måste medge att jag kan min Neu!-skola ganska dåligt. Förutom låtar som ”Hallogallo”, ”Crazy” och projektet Harmonia har min uppmärksamhet främst ägnats åt Can, Faust och Tangerine Dream, vilket är en smula märkligt med tanke på hur närbesläktade grupperna är. Hursomhelst spelade det inte någon roll på Kägelbanan. Mycket av Michael Rothers musik och ljudvärld känns fortfarande fräsch och spännande. Att uppleva den live är att inse att idéerna som föddes under den perioden hade en nyskapande kraft som stått sig stark genom åren. Och det beror inte bara på att arvet tagits upp av allt från fjorddiskoakter till gitarrtunga band.
Med musiker som Steve Shelley och Aaron Mullan med i handlingen fick den ytterligare en skjuts fram. Shelley är förvisso en mer sluggeraktig trummis än vad originalmedlemmen Klaus Dinger (som avled 2008) var. Men på Kägelbanan fick han till ett bra driv som tillsammans med Mullans pumpande bas bildade en puls som kändes både typisk för motorik-beatet och väldigt nutida. Rother själv stod med sin gitarr bakom ett bord belamrat med en laptop och en massa effekter och byggde snyggt upp låtarna med udda ljud för att sedan mejsla ut melodier och bryta in med effektformad energi och färga musiken efter sitt lynne.

Låtvalet var intressant och skvallrade om att Rother är en man med en varierad produktion. Neu!-nummer som ”Hallogallo” ställdes jämte solospår som mjuka ”Silberstreif” och Conny Plank-hyllningen ”Neutronics 98″ som hamrades fram till en mäktig ljudvägg. Höjdpunkten på kvällen för mig var Harmonias ”Deluxe” som var rakt igenom ett verk av precision. Visst tenderade det att bli lite jämntjockt och likartat under stundom. Men nerven i det repetitiva höll sig spänd under hela kvällen och blottlade att det i grunden handlar om väldigt konsekvent och dansdriven popmusik.

Williams avantgardistiska filmmusik, som vävde samman traditionella instrument och elektronisk behandling, gavs trots seriens världsomspännande succé nämligen aldrig ut på skiva och verkade förlorad. Det var ingen lätt väg, men trettio år senare har inspelningarna till slut hittat hem.

En dag i början av 2009 fikade den engelska radio-dj:n Jonny Trunk med en bekant. På sitt skivbolag Trunk Records återutger han rariteter ur filmmusikens förlovade land och vännen berättade att denne hade funnit en oförklarlig LP på en loppmarknad i London. På omslaget var skrivet “Life On Earth” och ett antal spårtitlar, men i övrigt fanns ingen information. Ingen kompositör. Inget skivbolag.

Efter mängder av samtal med ovetande svar fick Trunk till slut reda på att LPn pressats av Edward Williams själv som en gåva till de musiker som varit med vid inspelningen. Han kontaktade kompositören som gav tummen upp och efter lika många samtal till advokater och licensieringsansvariga gav det lilla skivbolaget i november 2009 ut soundtracket på CD, komplett med Attenboroughs klassiska groda på omslaget.

– Nej, nej. Det känns inte alls konstigt att du vill prata med mig om den. Tvärtom är jag förtjust över att musiken äntligen är utgiven.

När jag ringer Edward Williams, idag 89 år, i hans hem i Bristol börjar jag med att fråga om det känns lite knäppt. Jag vill känna av läget. Som musikskribent har jag ju lärt mig att det finns få saker som folk är så ointresserade av att prata om som det som hände för trettio år sedan, men Williams är en gladlynt gentleman som pratar passionerat om sin historia inom dokumentärfilmsmusik och elektroniska ljudexperiment. Och jag förstår att det betyder mycket för honom att albumet har släppts.

– Att arbeta med “Life On Earth” var förmodligen höjdpunkten i min karriär men det gav också så mycket till mig personligen. Serien påverkade mig verkligen, gav mig en förståelse för naturen som jag inte haft innan. Den formade mina tankar och instinkter för resten av livet så jag kan inte hjälpa att känna att det är en av de viktigaste sakerna jag gjort.

“Life On Earth” är en ambitiös dokumentär. Vansinnigt ambitiös. De tretton programmen krävde nytänkande genom hela produktionen. Bland annat tvingades en kameraman i hundratals timmar filma en groda som föder upp sina yngel i munnen i väntan på att den skulle spotta ut dem. När Williams fick uppdraget att skriva musik för serien gick han in i det med samma ambitionsnivå.

– Jag var så imponerad av filmmaterialet att jag arbetade hårt för att överträffa mig själv. Titelmelodin är ett stycke som jag hade skrivit tio år tidigare och som jag låtit vila i väntan på att jag skulle hitta en värdig användning för den. Det här projektet var så mycket större än allt annat jag varit inblandad i. Jag arbetade med “Life On Earth” i över ett år och musiken är skriven för att passa minsta lilla rörelse i fotot, berättar han.

Från samtida konceptnoisealbum om hårda vinterdagar till “De fyra årstiderna” och mycket längre tillbaka än så har människans behov av att uttolka naturen alltid varit närvarande i musiken. Och i övrig konst, naturligtvis. Det som gör Williams soundtrack till en fascinerande resa är att det är återhållsamt och utmanande, en avantgarde-komposition som lämnar mycket för lyssnaren att själv fylla i.

Williams berättar om hur han efter att ha tjänstgjort i flottan under andra världskriget arbetade som assistent åt den skotska dirigenten Muir Mathieson, en tjänst han haft tillfälligt ett kort tag innan kriget. Mathieson låg vid tiden praktiskt taget bakom musiken för alla spelfilmer som gjordes i Storbritannien och tog första dagen med Williams till musikläggningen av noirdramat “Odd Man Out”.

– Vi satt där med en massa fint folk och försökte avgöra vart i filmen olika stycken skulle ligga. Det gick inte att bestämma sig för musiken var så berörande i sig att den dämpade snarare än förstärkte effekten. Jag lärde mig mycket om att inte använda musik, att återhållsamhet kan förmedla starkare känslor, säger han.

Muir Mathieson gav honom sparken efter en tid. På ett snällt sätt. Dirigenten såg potential i honom och ville knuffa ut honom i världen för att utbilda sig och stå på egna ben. Det var så Edward Williams själv började komponera och över en tjugofemårsperiod kom han att skriva musik till över hundra dokumentärfilmer.

Men han nöjde sig inte med det. Han hade nya ljudvärldar att utforska. Där ett stycke tidigare nått sin slutpunkt efter att ha nedtecknats på notpapper, kopierats och spelats in av en orkester ville Williams bearbeta inspelningarna och började på 60-talet söka sig mot de elektroniska experimenten.

– Jag upptäckte vilka världar som öppnade sig genom inspelningsteknik. En försynt liten flöjt kunde plötsligt höras genom starka tromboner. Samtidigt fick jag tag på en engelsktillverkad synthesizer som hette VCS3. Jag tröttnade ganska fort på ljuden som dess oscillatorer kunde skapa och ville ha ett rikare, mer organiskt ljud. Därför började jag istället ta inspelningar av klarinetter och horn och bearbeta dem med synthesizern. Genom att ändra i voltkontroll och frekvenser kunde jag utforska och experimentera.

Ett av spåren från “Life On Earth”-soundtracket heter “Fish Of The Sea” och förmedlar en så exakt, dämpad undervattenskänsla att jag är övertygad om att jag skulle ha klarat av att pricka in kontexten även om jag inte kände till titeln. Williams berättar hur den sortens behandling av det inspelade inte var planerad innan utan kom till genom experimenterande i efterhand.

– Jag tror inte att det skulle ha gått att göra på annat sätt. När jag arbetade med elektronik så var det alltid genom utforskande av de här underbara ljuden, att upptäcka och se vad som hände om jag skruvade på den ena eller andra knappen.

– I min studio satte vi upp två bandekon, tre-fyra meter från varandra, med band som gick emellan så att ljudet passerade båda maskiner gång på gång. Det blev en förtjusande blandning av extraordinära ljud och intressanta missljud, betydligt mer organiska ljud än vad jag hade kunnat göra med bara orkester, skrattar han.

Även om “Life On Earth” enligt Williams själv var höjdpunkten på karriären skulle utforskarandan bestå. Han sökte efter ett sätt att kontrollera elektronisk musikutrustning live och uppfann tekniken Soundbeam som med hjälp av ultraljud läser av handens rörelser så att man genom gester kan styra en synthesizer. Det som var byggt för musiker fick därigenom också en annan, välkommen, användning.

– Den började användas av handikappade barn som kanske bara kunde röra ett finger eller ett ögonbryn. Det var en oerhörd glädje att se när deras ansikten lös upp och de sa: ‘Mamma, jag skapade det där ljudet.’

Edward Williams följde upp ”Life on earth” med musik till liknande BBC-serier som “The Discovery of Animal Behaviour” och “The Living Isles”.

Han har även gjort musik till dokumentärer om konstnärer som Goya, Gillray och författare som Mary Wollstonecraft på Channel 4.

”Life on earth – Music from the 1979 BBC Tv series” finns att köpa hos Trunk Records.

Billy Rimgard har tidigare skrivit för publikationer som Sonic och The Cricket. Sedan 2004 driver han den utmärkta bloggen Beneath A Steal Sky där han skriver om musik, populärkultur och lite robotar.

Idag har skivbolaget gått i graven, och när jag besöker deras hemsida eller googlar deras namn hamnar jag på en obeskrivligt smaklös och direkt stötande porrsajt.

Att små skivbolag går sorgliga öden till mötes är dessvärre inte ovanligt. Ändå fortsätter dedikerade människor att slåss för sin starka övertygelse om musik, dess innehåll och form – människor som drivs av andra, mycket högre, krafter än att tjäna snabba stålar. Jay och Niamh Ahern var sannerligen några. Chefsideologen bakom etiketten All City Records, Olan O’Brien, är en annan.

Liksom Rough Trade, Honest Jon’s och Fat City, växte skivbolaget All City Records fram ur en skivbutik. På Crow Street i Dublins fashionabla kulturkvarter Temple Bar – mitt i den litterära ankdamm där författare som Oscar Wilde, James Joyce, Samuel Beckett, William Butler Yeats och Jonathan Swift en gång i tiden plaskade runt – öppnades dörrarna till All City Records i början av seklet. Och kort därefter skapades idén till etiketten med samma namn.

Tanken var att samla det bästa från den internationella beatscenen, som många fortfarande kämpar med att benämna och förstå. Jag upptäckte skivbolaget för ett år sedan, när deras eminenta jukebox-serie 7×7 Beats började ges ut. En gång i månaden pressade de upp eleganta post-J Dillaeska beats på vackert designade sjutumssinglar. Upplagan var limiterad till 500 kopior, och varje utgåva pryddes av fin formgivning signerad Dominic Flannigan från byrån LuckyMe.

Hittills har jag hunnit beställa en handfull singlar, och för varje fyrkantigt paket som anlänt har avsändaradressen förefallit märkligare och märkligare – men också mer och mer intressant. Dublin har aldrig varit känt för sitt rika musikliv; band som My Bloody Valentine och The Thrills har ju alltid överskuggats geografiskt av – ondskan personifierade – Bono och Sinead O’Connor. Än mindre är staden känd för sin hiphopscen, vilket All City Records hoppas kunna förändra.

– Det är en väldigt liten stad med en medelmåttig musikhistoria, förklarar Olan O’Brien, när jag efter flera dagars försök får kontakt med honom i Dublin.

– Visst finns det grupper som pysslar med musik i total isolering, mest dubstep just nu, men hiphopscenen är död och har varit det länge. Å andra sidan imponeras jag inte av hiphopscenen i något land för tillfället, bara kids som sjunger konstiga saker. Då känns den instrumentala sidan av hiphopen mycket mer intressant.

Mike Slott, ursprungligen från Dublin, numera en av New Yorks främsta beatsnickrare.

I slutet av förra året samlades de limiterade singlarna på CD-skivan 7×7 Beat. Vad man förlorade i estetisk utsmyckning vann man såklart i tillgänglighet; här förenades välbekanta producenter som New York-baserade Mike Slott, franska Fulgeance, Glasgowmannen Hudson Mohawke och Onra från Paris, med mindre kända namn som Snowman och Le n?ko. Även om den musikaliska spridningen var enorm, vilade samtliga på en gemensam grund av långsamma och uppfinningsrika produktioner.

– Personligen föredrar jag att lyssna på downtempo, musik som kan existera i en alternativ värld, förklarar Olan. På så sätt påminner beats mycket om ambient, eller snarare om en blandning mellan hiphop och ambient. Jag tror artister upplever att de har stor frihet att experimentera med annorlunda produktioner på All City Records, det finns liksom ingen press att skapa hits för dansgolven.

Så fortsätter skivbolaget sitt ambitiösa letande efter beats från alla världens hörn, i alla dess former, även i år. Förutom en ny sjutumssingel från Londonproducenten 2Tall, som också kallar sig för Om Unit, påbörjas det nya projektet LA series. Liksom namnet antyder är serien en hyllning till Los Angeles-baserade producenter, som släpper en varsin tiotumssingel i månaden med sedvanlig vacker estetisk utsmyckning av designern B+. Första singeln kommer i dagarna och är signerad amerikanerna Dibiase och P.U.D.G.E., där låten ”Smoke it over” är en synnerligen liten pärla om man är svag för stiligt ihopklistrade soulsamplingar över funkiga beats.

Onra och 7X7 Beat-albumet med alla singlar i serien.

Men mest förväntansfull är jag ändå inför samarbetet mellan Mike Slott och holländska ljudmakaren Martyn. Den senare spelade inte bara in förra årets mest eleganta dubstepalbum, ”Great Lengths”, utan även den kommande och fullkomligt lysande samlingen ”Fabric 50″. Deras samarbete släpps på – jovisst! – tolvtumssingel någon gång i februari.

– Till skillnad från mycket annat på skivbolaget är deras singel en klubbhit, men det har tagit dem evigheter att bli klar med låten, skrattar Olan. Singeln ingår i en ny serie som vi kallar för ”Collaborations”, vilken kommer att innehålla totalt 5 släpp från bland andra Faulty DL och Frozen Point, och Hudson Mohawke och James Pants. Räkna med grym artwork där också, avslutar han.

Till stor del är All City Records ett nördigt frosseri i vinylformatet (Gilles Peterson-favoriten Fulgeance döpte sin singel till just ”Revenge of the Nerd”), men skivbolaget är också ett beundransvärt exempel på motpolen till senare års kortsiktiga vinsttänkande och bråda musikkonsumtion. Det handlar i grund och botten om att stanna upp. Njuta av innehållet, begrunda formatet, fascineras av designen, fysiskt uppskatta materialet – och samtidigt rusa framåt i fråga om musikaliska utsvävningar och oväntade samarbeten.

På All City Records kliver producenterna fram i rampljuset; här har de möjlighet att leva ut sin experimentlusta i ett avslappnat klimat på ett lika älskvärt som nostalgiskt format.

Lyssna på Dibiase and P.U.D.G.E.s ”Smoke it over”, här.

Lyssna på Om Units ”Light grids”, här.

All City Records

Inriktning: Dubstep, drum’n'bass, hiphop, funk, latin och soul.
Format: Vinyl i 7″ och 10″-format, cd och dvd.
Butik: 4 Crow Street, Temple Bar, Dublin, Irland.

Den 45-åriga radio-dj:n och musikjournalisten från norra England är känd för att ha järnkoll. I sitt program lyckas hon vecka efter vecka plocka fram producenter och artister som befinner sig i den absoluta framkanten inom dubstep, hiphop, techno och experimentell dansmusik.

Ledorden är gränslöshet och öppenhet. Något som har tydliga likheter med den legendariska radiomannen John Peel som gick bort 2004. Och mycket riktigt har han haft en avgörande betydelse för Mary Anne Hobbs karriär.

– Min pappa brukade slå sönder mina skivor med Sex Pistols och Thin Lizzy när jag var liten. Men jag hade en liten transistorradio som jag lyssnade på under täcket mitt i natten. John Peel visade att det fanns ett annat universum därute och skapade ett fantastiskt spektra av ljud och musikstilar i sitt program. Utan honom hade jag inte varit där jag är i dag, säger Mary Anne Hobbs på telefon från sitt hus i Sheffield.

Hon gav sig in i musikbranschen tidigt och var skribent på utpräglade rocktidningar som Sounds och NME innan hon började med radio.

2005 stötte Mary Anne på dubstep för första gången. På en av undergroundbolaget Dmz:s klubbkvällar i Brixton föll hon pladask för den mörka och dova basen och de knorriga beatsen. Och året därpå introducerade hon genren för en internationell publik med sitt program ”Dubstep warz”. Sedan dess har hon fortsatt att predika dess budskap och haft stor del i att artister som Skream och Benga i dag har ett världsrykte (”Pharrell ringer och vill samarbeta med dem”). Men för Mary Anne Hobbs är det viktigare att leta efter nästa generation av dubstepartister.

– Ja, det är det jag lägger ner mest arbete på. Att tänka att det finns en producent som jag inte vet namnet på som jag ska spela i nästa veckas show, säger Mary Anne Hobbs entusiastiskt och fortsätter.

Foto: Vanita/myspace.com/maryannehobbs

– För mig kommer alltid de mest spännande uttrycken och ljudexperimenten att äga rum ute i periferin.

När dubstep-genren växte fram ur resterna av Londons UK garage-scen i början av 2000-talet, var den främst en brittisk företeelse. Artister som Oris Jay, Hatcha och Kode9 gjorde instrumentala produktioner som förenade influenser från dubreggae, drum’n’bass, 2-step och hiphop med minimalistiska technorytmer. Musiken spreds bland annat på klubben Forward>>, piratradiostationen Rinse FM eller via bolaget Hyperdub. Ett i alla bemärkelser lokalt och underjordiskt skapande som, liksom alla subkulturella rörelser, kom att knoppa av sig.

I dag har dubstepen fått fäste i städer som Glasgow, Wien, New York och framför allt Los Angeles där producenten Flying Lotus banat väg för en våg av nya ljudmakare på den amerikanska västkusten.

Mary Anne Hobbs menar att det finns en drivkraft som förenar dessa artister: Att hela tiden sträva efter att flytta fram gränserna inom den elektroniska musiken. Med sin egen radar har hon snappat upp dessa förflyttningar och gett ut dem på tre samlingsalbum med engelska och utländska artister. Det senaste, ”Wild angels”, kom i september i år och försöker se bortom traditionella stilar som folk, soul, hiphop och dubstep. Mary Anne Hobbs vill få grepp om de vägar som artisterna tar innan de får en etikett på det de gör.

– Det är nästan omöjligt att hitta ett namn för detta nya sound. Bara att det existerar är spännande nog för mig.

Men hur experimentellt kan det bli innan det bara blir en massa olika ljud?
– Jag vet inte, men det är det som är det fina med det hela. Och jag är säker på att John Peel sade samma sak under 60-talet, han undrade nog var popsoundet skulle ta honom.

– Men musiken kommer att fortsätta utvecklas under de kommande 40 åren och anta nya former varje dag. Så skedde efter Jimmy Hendrix, eller Brian Eno och Kraftwerk.

För att utveckling ska kunna vara möjlig måste det finnas en bra grogrund för kreativitet och skapande. Just därför, menar Mary Anne Hobbs, är London en så idealisk stad för den elektroniska musiken.

– Det finns så många klubbkvällar, små bolag och artister där man kan hitta sin egen nisch. Sådana miljöer kommer alltid att dyka upp. Och även om man kan arbeta vart man vill i dag, så väljer nog många att vara där det finns folk som supportar en.

Dubstepens internationella genombrott har gjort att den inte längre är begränsad till mindre klubbar utan även kan dyka upp i större sammanhang. Som exempel har Mary Anne Hobbs under de senaste tre åren spelat på Sónarfestivalen i Barcelona inför tusentals dansmusikentusiaster. Dock menar hon att genren aldrig kommer att förlora sina rötter i underjorden.

– Musiken är gjord för att spelas på stora ljudanläggningar, som den Jamaicanska duben, i mörka, murriga rum. Upplever man den i en sådan miljö med en publik som är passionerad soundet, så går det inte att jämföra med något annat. Den kommer att förändra ditt liv. Det gjorde den med mitt.

Mary Anne Hobbs

• Ålder 45 år.

• Gör: Dj, musikjournalist och dubstep-predikant.

• Radioshow: Sänder den experimentella showen på BBC:s Radio 1 varje torsdag natt, 02.00–04.00

• Samlingsalbum: ”Warrior dubz” (2006), ”Evangeline” (2008) och ”Wild angels” (2009). Finns att köpa från Boomkat.

• Har även ett stort motorcykelintresse och åker så ofta hon kan, även om hon inte äger någon för tillfället. Annars lyssnar hon på Alice Coltrane för att slappna av.

Mary Anne Hobbs dubstephopp inför 2010.

1. Joy Orbison
2. Blue Daisy
3. Mono/poly
4. Teebs
5. Joker
6. Mike Slott
7. Flying Lotus

3. ”The kid from Red Bank” – Count Basie
”Den här storbandslåten var signaturmelodi för tv-programmet Tekniskt Magasin på 70-talet. Tillsammans med en enormt snygg vinjett med asymmetriska kugghjul blev den ett perfekt uttryck för modernism och framtidstro. Hela albumet, ’The atomic Mr. Basie’, är underbart. Arrangemangen är eleganta och supertajta och de stenhårda brasstötarna kontrasterar mot Count Basies tassande, minimalistiska pianospel. En av världens bästa jazzskivor.”

4. ”Decoy” – Miles Davis
”Jag fick en kassett med den bästa samtida jazzen av en musiklärare 1985 och första låten på bandet var denna. Jag visste inte att jazz kunde låta så tuff och ultramodern. Ett antal år senare fick jag erbjudandet att spela förband till Public Enemy på deras Sverigeturné (1991). Då gjorde jag och mina medmusiker en cover på just den här låten, fast med skrotiga hiphopbeats. Det är enda gången som den tolkningen har framförts.”

5. ”Blue Monday” – New Order
”En av 80-talets viktigaste låtar. Med en hook som egentligen bara är en tufft programmerad pattern till bastrumman. Jag såg New Order när de spelade i Köpenhamn 1982 och bandet bråkade på scenen om de skulle spela låten som extranummer eller inte. Pete Hook och Gillian Gilbert var de enda som kom ut på scenen och uppenbarligen var de inte alls förberedda på att framföra den. Efter 20 minuters krångel med att synka trummaskinen och syntharna blev det en mycket gles och konstig version. Men, som sagt, bastrummerytmen är låtens kärna och det räckte för att få klubben att koka.”

6. ”Numbers” – Kraftwerk
”När jag hörde ’Numbers’ på radio 1981 blev jag helt mållös. Och sedan dök den upp i en scen på ett disco i filmen ’G – som i gemenskap’. Jag hade aldrig varit på disco i Stockholm, inte ens i Malmö där jag växte upp. Så låten gjorde att jag skapade mig en bild av hur fantastiskt det kunde vara på ett disco. Kanske är det därför jag gör dansgolvsmusik och fortfarande letar efter de perfekta låtarna att känna sig cool till.”

7. ”Dael” – Autechre
”Min kompis Boris spelade upp Autechres album ’Tri Repetae’ hemma hos sig. Jag försökte verka oberörd av det jag hörde, det var ju jag som skulle ha koll på den nya musiken. Men jag minns att mitt inre kokade av upphetsning. Efteråt sprang jag till skivaffären och skaffade den här otroliga skivan. Omslaget, som bara är en gröngrå färg utan någon design alls, var också omtumlande. Tidlöst och oändligt vacker musik.”

8. ”Einstein A Go-Go” – Landscape
”Den här lilla synthpop-bagatellen hörde jag för första gången i bussen på en klassresa. Den är lika smart uppbyggd som Beach Boys ”Good vibrations” och eftersom tv visade Hitchcocks filmer och jag sett ’Psycho’, blev den ännu bättre. Albumet med den långa titeln (’From the Tea-rooms of Mars …. to the Hell-holes of Uranus’) har nämligen den filmen som ett av sina teman. Det är historien om mördaren Norman Bates i form av små poplåtar i stället för en dramaturgiskt berättad film. Därför blev historien ännu mer mystisk och kuslig.”

9. ”Våroffer” – Igor Stravinskij
”Jag har lyssnat på det här stycket säkert hundra gånger och blir fortfarande uppslukad av de otroligt smarta klangkombinationerna och av den brutala kraften i den stora symfoniorkestern. Jag fantiserar om hur det var på uruppförandet då publiken kastade tomater och skrek av ilska över Stravinskijs, i deras öron, atonala musik. Jag önskar nog ibland att jag hade fått göra musik när modernismen fortfarande kunde chockera, i stället för nu, när det mesta redan är gjort.”

10. ”Planet Dada” – Yello
”Yello har alltid varit mina idoler och kanske de viktigaste influenserna för mig. För några år sedan skickade jag ned några av mina egna skivor till deras manager i Zurich. Ett par veckor senare ringde Boris Blank från bandet och bad mig komma ner till dem och hjälpa till med albumet de jobbade med då (”The eye”). Det var den bästa veckan i mitt liv när jag fick sitta i min hjältes studio och bidra med ljud och samplingar. Sedan fick jag med mig ljudmaterialet till ”Planet Dada”, mixade och trixade hemma i min studio i Stockholm och skickade tillbaka resultatet. De valde den som singel till albumet och då kände jag att om jag dog dagen efter så gjorde det inget. Jag hade ju varit med och producerat en singel med Yello.”