På scenen var Systraskap mitt inne i skapandets mest kaosartade och kreativa fas. Allt hade inte funnit sin form men att gruppen skulle hitta dit rådde det ingen tvekan om. Övertygelsen och viljan kunde inte leda till annat än ett samlat unikt uttryck.

Nu, drygt två år senare, släpper Sabina Wärme och Amanda Lindgren i Systraskap debutalbumet MVIMW. De beskriver skivan som ett uppror. Den kan ses som en manifestation för ett samhälle där människor möts och ser varandra istället för att isolera sig. En antikapitalistisk, könsanarkistisk och solidarisk framställning vars relevans inte går att bortse från.

Albumets nio låtar är direkta och uppmanande. Det är elektroniskt, repetitivt och rytmiskt. Samtidigt ryms melodier och popkänsla. Och mitt i allt finns en fri och organisk kraft som driver allt framåt. Sabina och Amanda samspelar med sina röster och använder till och från effekter på sången vilket spetsar till uttrycket ytterligare.

De sjunger om revolt, att dansa och demonstrera, att kämpa mot ökade klyftor och landar i att rösten är det främsta vapnet för motstånd och förändring – My voice is my weapon. I en tid då det politiska klimatet stavas polarisering och ovisshet är Systraskaps agitation en välriktad och välbehövlig injektion. Den rycker tag i ens humör som ligger nedtryckt i januarislasket och får en på bättre tankar. Förhoppningar om växtlighet, nytänk och en öppnare tillvaro dyker upp i huvudet.

Systraskap har rötter i Umeå och Östersund. 2011 släppte de sin första EP Systraskap EP. Efter det har även singlarna »Let’s start a revolution« och »My voice is my weapon« getts ut. Och nu står alltså debutalbumet för dörren.

Jag kontaktade bandet för att stämma av läget.

Berätta om MVIMW, hur skulle ni beskriva det musikaliskt?
– Musikaliskt är det en blandning av Systraskaps tre senaste år. Vissa låtar har växt fram och förändrats under alla spelningar vi har haft medan andra är nyare. MVIMW rymmer allt från uppmanande agitationer och upprepande budskap, till snåriga intron och galna solon.

Albumtiteln ser ut att vara romerska siffror. Jag är dålig på dem, är det sådana siffror eller är titeln något annat?
– Titeln är en förkortning! (»My Voice Is My Weapon«, reds anm.)

På vilket sätt skiljer sig albumet från det ni släppt tidigare, EP:n Systraskap EP och de båda singlarna »Let’s start a revolution« och »My voice is my weapon« (de två sistnämnda är med på albumet)?
– På albumet finns ett improviserande som inte har märkts lika tydligt på singlarna eller på EP:n. Dessa har varit rätt renodlat elektroniska, även om till exempel Sabina spelar bas på »Wear it like you deserve it« (på albumet) och Amanda spelar samma slinga fast på tuba. Men på skivan finns låtar som är väldigt trum- och improvisationsbaserade på ett annat sätt än vad singlarna varit. Vårt improvisatoriska element kommer fram på ett annat sätt på skivan.

I er musik blandar ni akustiska instrument som trummor, slagverk, dragspel och blås med elektronik, synth och effekter. Hur kom det sig att ni valde detta format?
– Vi började göra elektronisk musik för att det var det vi ville göra, men eftersom vi båda spelar akustiska instrument så blandade vi rätt snabbt in den biten med.

Ni har beskrivit albumet som ett resultat av ett uppror, såväl ett antirasistiskt uppror som feministiskt och könsanarkistiskt?
– Ja absolut, och socialistiskt och antikapitalistiskt! Det är en skiva som diskuterar samhället och manar till förändring. Vi har skrivit låtarna när vi varit förbannade eller uppgivna.

Ni har ofta ett samhällskritiskt budskap i era texter. Vad tycker ni är den viktigaste frågan eller frågorna att diskutera och belysa i samhället i dag?
– Det är svårt att säga vilken som är den viktigaste frågan eftersom allt är beroende av varandra. Frågor kan vara enormt viktiga utan att för den skull konkurrera ut varandra. Vi tror att debatt är jätteviktigt, att människor möts, är engagerade och att vi känner att vi är delar av ett samhälle där vi tar hand om varandra.

– Genom att debattera vidgar vi utrymmet för vad som ryms i kampen och förhoppningsvis hjälper vi varandra att bli smartare och se saker från flera håll. Det skulle vara skönt att leva i en värld där en visste att vi samarbetade med varandra för att alla skulle ha det bra. Krig är långt under vår värdighet.

Hur gör ni musiken? Improviserar ni fram saker som sedan mynnar ut till en låt eller skriver ni låtarna efter en strukturerad mall?
– Ofta har någon av oss en idé och sedan jobbar vi utifrån det, antingen genom att bygga upp en ljudbild runt en text och melodi, eller genom att testa olika tankar i replokalen. Vi har ingen strukturerad mall utan det är olika processer från gång till gång. Vi vill inte fastna i att tro att vi vet hur det ska göras, för det finns inga svar på förhand. Musikaliska regler har skapats utifrån vad människor rent intuitivt har gjort.

När ni spelar live känns det som att musiken har en lite friare form än på skiva. Gör ni om låtarna i liveformatet och låter dem ta andra vägar?
– Vi gillar att ha olika ingångspunkter i låtar och tycker det är kul att ha friare ramar när vi spelar live. Sen finns det som sagt vissa låtar på skivan som tydligare bygger på improvisation, jämfört med till exempel Systraskap EP. Eller det finns såklart improvisation där med, men då är det mer i produktionsprocessen.

På senaste singeln från albumet, »Wear it like you deserve it«, använder ni en del rösteffekter. Något ni även gjort på tidigare låtar. Jag tycker det funkar väldigt bra med er musik. Vad är det ni gillar med att förvränga rösterna på det sättet?
– Vi tycker att det är spännande att experimentera med röster. En persons röst är ju en stor del av hur personen uppfattas. När vi jobbar med våra låtar (producerar/bygger upp en ljudbild) använder vi ganska ofta våra röster och förvränger dom till oigenkännlighet, använder dom som ett instrument, gör syntar av dom.

Trummorna är akustiska i Systraskap och de varvas ofta med elektroniska beats. Hur tänker ni kring de »akustiska rytmerna« och de elektroniska beatsen? Spelar du Amanda ett komp som ni sedan gör beats utifrån eller är det tvärtom?
– Det där är olika på olika låtar. Ibland utgår vi från de elektroniska beatsen när vi bestämmer vad trumsetet ska göra och ibland tvärtom. Vissa låtar kan helt bygga på akustiska trummor och andra enbart på elektroniska beats.

Vad har ni för influenser vad gäller annan musik? Hämtar ni inspiration från litteratur och konst?
– Vi är ganska nördiga båda två. När vi hittar en låt vi gillar så kan vi lyssna väldigt intensivt på den. Vi har provat att göra en låt utifrån en bok på en konsert i Malmö. En låt på albumet utgår från en dikt vi hittade en gång. Men i övrigt blir låtar oftast till utifrån olika politiska tankar eller funderingar.

– Det kan gälla kapitalismen som koncept och hur människor och miljö utnyttjas av storföretag bara för att det på kort sikt finns en ekonomisk »vinst« att håva in, att vi tycker att kärnkraften borde läggas ner, eller att vi vill att det ska finnas en grundläggande respekt för varje människas olikhet och lika värde. Vi hämtar mycket inspiration från orättvisor och skit.

Hur träffades ni?
– Vi träffades genom att vi båda gick en musiklinje på samma folkhögskola. Vi kände att vi hade liknande referenser kring vad vi gillade och vad vi ville göra.

Ni har varit musiker på olika håll innan Systraskap. Vad spelade ni för slags musik då?
– Sabina spelade improvisatorisk musik och akustisk pop, och använde loop-pedal mycket. Amanda spelade trummor och blåsinstrument i olika konstellationer, allt från indiepop till klezmer, och höll även på en del med elektronisk musik.

Systraskap är en duo och ni delar på arbetet och gör allt gemensamt i bandet. Är det lätt att arbeta så eller finns det utmaningar? Skulle det vara möjligt att ta in en tredje medlem eller är och förblir ni en duo?
– När vi gjorde den akustiska tolkningen av »Let’s start a revolution« till Musikguiden i P3-videon, så samarbetade vi med en kör (kören Brösttoner, reds anm.). Och nu när vi spelade in skivan så hade vi planer på att ta in en sjukt duktig tuba-spelare på en låt, men vi fick strunta i det. Vi har flera idéer på samarbeten som vi är sugna på under 2015. Men att ta in fler medlemmar i bandet känns inte relevant i nuläget. Då skulle vi nog snarare starta flera band i så fall. Sedan tycker vi inte att monogami är något självändamål.

Ni har det egna skivbolaget Bassonga. När startades det? Är tanken att bara ge ut er egen musik på det eller även andra artister?
– Vi startade Bassonga för ett år sedan. Hittills har vi bara släppt egna produktioner och andras remixer på våra låtar. Hur det blir längre fram vet vi inte riktigt.

Låten »Wear it like you deserve it« från albumet i omgjord form av Karin Park.

Systraskaps debutalbum MVIMW släpps på Bassonga den 9 februari. Bandet åker på releaseturné och startar turnén i Luleå den 14 februari.

Mer info om Systraskap här och här.

She Knows More Than She Thinks är en samling som är värd all uppmärksamhet. Bakom den står musikern Galya Chikiss från Sankt Petersburg. Galya bestämde sig för att förena sex olika artister från Ryssland och Ukraina, inklusive sig själv, till ett möte som visar upp både den särart och begåvning som utmärker den elektroniska DIY-scenen i de båda länderna. Det är artister som arbetar i sina egna avgränsade världar men som delar mycket med varandra musikaliskt.

Resultatet är en samling som är spännande och variationsrik från första till sista ton. Det är musik som är vacker, ödslig och varm om vartannat. De tolv låtarna öppnar upp nya rum i det elektroniska landskapet och låter en bekanta sig så pass mycket att man är tvungen att återvända.

Galya Chikiss har valt artister med fingertoppskänsla. Blablarism (Oksana Zmorovych) från Kiev gör bombastisk och housig pop lika dramatisk som en storm i januari. Ladan från Kiev/Odessa charmar med ettrig ambient techno och drum’n’bass där hennes kyliga sång är som iskristaller i ett vackert vinterlandskap.

Galya Chikiss eget projekt Chikiss skapar varm och hypnotisk elektronika där analoga synthar samspelar med robotartad sång – starkt beroendeframkallande. Tosya Chai, även hon från Sankt Petersburg, gör ena stunden lyskraftig synthpop och i den andra psykedelisk folk med näring från en mörk granskog.

Moskvabaserade Peekaboos musik är försiktig där hon blandar sparsmakade trummaskinstakter och enkla synthackord med ett effektivt och isande resultat. Och Anya Kutz från Petrozavodsk gör avskalad och monoton medeltidselektro där lager på lager med röster bildar en mantralik och närmast extatisk ljudväv.

Här och var går det att höra släktskap till artister som LA Vampires, Holy Other och Maria Minerva. Men varje artist har en personlig sfär som de inte har uppfunnit över en natt. De representerar alla musik som växt fram i processer där målet att finna nya marker och göra det med enkla medel gjort den motståndskraftig mot yttre påverkan. Det är musik som är lika hemlig som inbjudande. Som att leta efter en väg i mörkret och samtidigt känna en slags trygghet för man vet att man kommer att hitta rätt.

Att Galya Chikiss inte bara valt artister utan även gjort det snygga omslaget understryker hennes tydliga kurerande av She Knows More Than She Thinks. Det är hon som format släppet och gjort den till en av de bättre DIY-samlingarna som kommit under de senaste åren. Skaffa den från Not Not Fun och lyssna på den här.

Och på tal om Anya Kutz. Hennes utmärkta grupp Love Cult släppte nyligen EP:n Wonderland.

Merja Kokkonen har försiktigt byggt upp ett sound som rymt många stämningar men som hela tiden varit fokuserat och fullt av integritet. Att hitta en så passande etikett som möjligt för musiken – lo-fi-elektronika, psykedelia eller acid folk – har egentligen inte varit väsentligt. Allt har ändå framstått som om Merja sitter på en formel för musikskapande som bara hon och ingen annan kan tyda. Med tiden har denna formel antagit nya former och fått hennes låtar att växa och öppna upp sig.

Med fyra album på Fonal Records, en skiva på Thurston Moores skivbolag Ecstatic Peace! och samarbetsprojekt som trion Hertta Lussu Ässä (som Merja har tillsammans med de finska artisterna Lau Nau och Kuupuu) är det senaste verket nu här – skivan S U U. Ett album som är inspelat i Berlin och som den danska elektronikaartisten Heidi Mortenson varit med och producerat.

Läge för ett gäng frågor över mail.

Jag älskar namnet Islaja. Vad betyder det och var kommer det ifrån?
– Ordet »Islaja« har egentligen ingen betydelse. Jag valde det för att det lät bra och för att ingen annan använde det. För mig ligger namnet bra i munnen när man uttalar det och det smakar lite som saltvatten från havet. När jag var liten brukade jag segla med min familj och då hörde jag väderleksrapporten flera gånger om dagen. En plats där man mäter vind och temperatur till havs heter Harmaja (Gråhara, på svenska). Det är en fyr som ligger strax utanför Helsingfors. Jag har alltid känt ett starkt band till den platsen. Namnet Harmaja är nästan som en slags storsyster till Islaja.

Ditt nya album S U U innebär något av en ny inriktning för dig soundmässigt. Musiken är mycket mer elektronisk jämfört med dina tidigare album som har en mer utpräglad lo-fi folkstil med enstaka elektroniska inslag. Hur kom det sig att du gjorde denna musikmässiga vändning?
– Jag köpte en Moog Voyager och detta (albumet) är vad som blev resultatet av det. Det är en naturlig del av min konstnärliga utveckling. Jag har aldrig haft som mål att göra lo-fi-musik. Jag visste helt enkelt inte hur man spelade in instrument och jag har alltid använt billiga skräpmikrofoner när jag gjort mina inspelningar. Det handlar bara om den utrustning man använder!! Liksom i idrott så uppnår du bättre resultat med bra och kvalitativ utrustning. Erfarenhet är bra också. Och träning.

Titeln på albumet, S U U, är finska för »mun«. Varför valde du detta ord som titel?
– Det är en bild på en mun på omslaget. Munnen är också viktig när du kysser, sjunger och biter. Som albumomslag ville jag ha ett foto på mig själv där jag kommer ut ur min egen mun. Jag vet egentligen inte varför jag ville det, det kändes bara rätt. Jag undrar vad Freud skulle sagt om det?

Du spelar i vanliga fall in din musik hemma i din lägenhet. Men S U U låter som att den är inspelad i en studio. Stämmer det?
– Det är kul att höra att du tror det men jag har faktiskt spelat in allt hemma. Det jag har ändrat är att uppdatera min utrustning. Denna gång använde jag mig även av en professionell person som kunde mixa, Heidi Mortenson.

Albumet är inspelat i Berlin där du också bor. Var det ett naturligt val att spela in där?
– Ja, uppenbarligen. I Berlin spenderar jag större delen av min tid, jag arbetar och lever där. Mitt liv och arbete går in i varandra. Jag gillar att kunna arbeta närhelst jag känner mig inspirerad, även om det är klockan tre på natten. Jag skulle egentligen kunna stanna i sängen medan jag spelar in för jag sover i samma rum som jag har min studio.

Den danska musikern och elektroniska artisten Heidi Mortenson har varit med och producerat och mixat S U U. Har du arbetat med henne tidigare? Finns det några likheter mellan er musik?
– Jag tycker inte att den musik jag gör liknar hennes men vi delar viss estetik och vissa preferenser. Vi har våra egna stilar men Heidi är också ljudtekniker så hon har ett väldigt bra öra.

– Vi blev vänner först och eftersom jag visste att hon gillade min musik så spelade jag upp en tidig version av »See No Sun« från albumet. Heidi hade en del intressanta idéer kring hur den skulle kunna förbättras. Hon tyckte att låten var bra men att den behövde en bastrumma för att bli ännu bättre. Det var så vi började samarbeta. Jag letade inte efter någon att göra det med, jag tycker att min musik inte behöver någon ytterligare producent. Men nu när albumet är klart och ute så medger jag att det var ett bra val att hon var med i arbetet med det.

Du har använt ganska många synthar och elektronisk utrustning vid inspelningen av S U U. Såsom Moog Voyager, Roland SH-101 och trummaskinen Metasonix D-1000. Det är mestadels analoga maskiner. Vad är det du gillar med analoga elektroniska ljud?
– Jag gillar det gryniga i det analoga ljudet. Jag gillar att beröra apparaterna som skapar ljudet, att vrida på knapparna och bli fysisk och ha ett kärleksfullt förhållande till dem. Ljudet i sig skiljer sig förmodligen inte alls från jämförbara synthar som man laddar ned plug-ins till. Men arbetssättet är annorlunda med hårdvara, med maskiner.

Har du någon favoritmaskin eller favoritsynth bland de maskiner som du använder i din musik?
– Moog Voyager är min absoluta favorit, men den är för tung och värdefull för att använda vid konserter. När jag spelar live använder jag en analog synth som heter Vermona Mono Lancet. Det är en synthesizer som ursprungligen byggdes i DDR. Den har ett ganska speciellt sound.

Nästan alla texter på S U U är på engelska. Tidigare har du nästan uteslutande skrivit texter på finska. Varför valde du att skriva på engelska denna gång?
– Jag började fundera på att sjunga på engelska för många år sedan efter att folk sade samma sak till mig gång på gång: »Jag förstår inte ett ord av vad du sjunger men det låter så vackert och mystiskt, vad är det egentligen du sjunger om?«. Denna gång ville jag bli förstådd. Självklart är det väldigt annorlunda att skriva på engelska jämfört med att skriva på finska. Inga mer esoteriska kodade meddelanden. Nu är det ganska basic, grundläggande engelska.

– Denna ändring var inte enhälligt välkommen men jag gillar att gå emot strömmen. Ett annat skäl var att jag ville utmana mig själv. Jag var också nyfiken på hur det kunde låta, om det skulle låta mindre »mig« om det. Och, en del av mig ville bara jävlas med de gamla Islaja-fansen.

Din musik har förknippats med mytologiska teman och någon slags naturbetonad mystik. Något som ofta har kommit från journalister och andra än dig själv. Med det sagt, har du något övergripande tema eller textmässigt koncept på S U U?
– Well, det är ganska personligt och ärligt. Jag bara skrev ned hur jag kände och ändrade texterna en del under arbetets gång beroende på vad som hände i mitt liv. Alla mina album är mer eller mindre dokumentationer av mitt liv, de är som koncentrerade dagböcker. Men självklart vill jag att lyssnarna ska skapa sina egna minnen och dagboksingångar med låtarna. När låtarna har getts ut tillhör de inte mig längre.

I låten »Skeleton walk« sjunger du »personal crisis hits me again, still my head is clear this time of the year«. Jag tycker att det är en både rolig och personlig rad. Gillar du att använda denna kombination av humor och personliga erfarenheter i dina texter?
– Ja, det gör jag. Jag gillar mörk humor. Jag tror att de flesta finländare har en stark känsla för självironi.

Du har släppt fyra fullängdsalbum på det finska skivbolaget Fonal Records och har varit en del av banden runt Fonal-kollektivet. Samarbetar du eller har du något kreativt utbyte med någon av dem i dag?
– Nej, inte längre, tyvärr.

Du är medlem i ett band med de finska artisterna Lau Nau (Laura Naukkarinen) och Kuupuu (Jonna Karanka). Vilken slags musik gör ni och har ni några släpp på gång?
– På grund av avståndet mellan våra städer och våra upptagna liv så träffar jag dem inte så ofta som jag skulle önska. Trion jag har med Laura och Jonna heter Hertta Lussu Ässä. Vi försöker att göra en konsert om året, men det är allt. Det är främst improviserad musik som vi spelar men ibland har jag en låt som låter lite som HLÄ och då sparar jag den till det. Jag försöker inte göra den till en Islaja-låt. Att spela musik tillsammans är bara en del av vår vänskap.

Vilka släpp och annat har du på gång med Islaja?
­­– Jag har ett samarbete på gång med VIBES, ett finskt konst/teater/performance-kollektiv, och musik till en film av Jaakko Pallasvuo. Annat som händer är en kort turné i Storbritannien och en sväng i Tjeckien. Senare i år blir det några spelningar i Japan. Nästa album har redan börjat puttra och arbetar jag tillräckligt hårt så blir det klart detta år. Jag tycker att S U U är mer tillgänglig än de tidigare albumen så förhoppningsvis kommer en ny publik att få upp ögonen för min musik. Jag känner en drivkraft att öppna upp mig och arbeta med andra musiker, producenter och artister.

Mer info om Islaja.

»The only shrine I’ve seen« utgörs av ljudexperiment, dansanta beats och en nyfikenhet inte helt olik tidiga A Mountain of One. Och avslutande »Metatron« är noir-färgad pop som skulle funka perfekt i eftertexterna till valfri nutida tv-serie med dystopiskt tema.

Man får jobba för att lyssna på Psychic. Jag har ärligt talat svårt att ta till mig vissa av växlingarna. Det är nästan för begåvat. Men lik förbannat fastnar jag för albumet. Produktionen, de väl avvägda kompositionerna och ambitionen drar mig tillbaka. Psychic innehåller mer snygga och stora ljud än de flesta elektroniska skivor som släppts i år. Det är en skiva där rock och elektronik förenas i en sorts mörk harmoni.

Darkside är producenten och musikern Nicolas Jaar och gitarristen Dave Harrington. De två träffades på Brown University i Providence för ett par år sedan. Nicolas Jaar behövde en medlem till sitt liveband som skulle turnera i samband med Jaars hyllade album Space is only noise. Under turnén föddes Darkside och i slutet av 2011 kom första släppet, EP:n Darkside EP. I juni i år kom andra samarbetet i form av en remix av Daft Punks Random Access Memories med titeln Random Access Memories Memories under pseudonymen DaftSide.

Och nu är så duons debutalbum här, utgiven på Nicolas Jaars nya etikett Other People. Över en svajig telefonlinje och genom en opålitlig telefonhögtalare pratar jag med Nicolas Jaar och Dave Harrington om deras nya projekt.

Psychic har flera olika sidor, men framför allt tycker jag det är ett ganska mörkt album. Håller du med om det, Nicolas?
Nicolas: Jag tror att vissa upplever det som en mörk skiva, medan andra inte tycker det. Jag tycker att det är spännande att olika människor uppfattar skivan på olika sätt.

Du har pratat om att Darkside är det närmaste du har kommit att göra rockmusik. På vilket sätt?
Nicolas: Vad jag menar är att musiken innehåller gitarrer, bas, riktiga trummor och sång. För mig är det de fyra ingredienser som utgör rock. När jag gör musik i vanliga fall baseras den på inspelningar av ett annat slag, inte nödvändigtvis i en studio utan i mitt hem, i ett mer intimt sammanhang. Därför är Darkside för mig mer som en rock’n’roll-skiva.

Hur är det att arbeta på det sättet jämfört när du arbetar med din mer elektroniskt renodlade musik?
Nicolas: Det är väldigt spännande, det är första gången jag arbetat i en riktig studio till exempel. Och att arbeta med någon annan är också annorlunda och nytt för mig. Tidigare skapades mina låtar i en mer intim miljö. Denna gång kom de till i ett sammanhang byggt på vänskap och en vilja som både jag och Dave har att prata om vissa saker som kanske tas för givna. I Darkside får vi möjlighet att behandla de sakerna.

Vad är det för saker som ni vill dela och kommunicera genom Darkside?
Dave: Sådant som bygger på improvisation, att vara kreativ i stunden och spontan. Sådant som kanske inte kommer fram när vi jobbar på eget håll med våra maskiner men som uppstår när vi träffas i ett rum.  Det finns en intensitet i det mötet som vi gillar.

Jag vet inte om detta stämmer men jag läste i en intervju med dig Nicolas att Darksides sound bygger på en älva som du träffade i en dröm. Finns det någon sanningshalt i detta?
Nicolas: Jag kommer inte ihåg att jag har sagt något sådant, jag vet inte var det kommer ifrån.

Men om det finns ett koncept med Darkside vid sidan av musiken, vad skulle det kunna vara? Finns det en mörk innebörd med projektet och texterna?
Nicolas: För mig är det inte så enkelt som att säga att Darkside är en »mörk sida« av det vi gör. En mörk del av en plats eller miljö innebär något som saknar ljus, men det behöver inte betyda att den är skrämmande eller farlig. Vad det innebär är att det är en plats som man vanligtvis inte ser – det är konceptet med Darkside. Vi ger dig ett fint hus med en inbjudande entré, förhoppningsvis vill du kliva in. När du kommit in inser du att du ser saker du inte trodde du skulle se. Du ser de dolda delarna av detta fina hus.

Nicolas: Jag tycker att skivan inleds på ett trevligt sätt, det är lager av ljud som är lockande. Det är de enklare sångerna som är i början, som »Golden arrow«, »Heart« och »Paper trails«. När du har öppnat dörren och är inne så håller vi dig i handen och leder dig in i huset. Då är vi redo att visa dig saker som »The only shrine I’ve seen«, »Freak, go home« och »Greek light« vilka är mycket mörkare. Så för oss är det viktiga att bygga det här huset som ser inbjudande ut från utsidan men när du går in i det så ser du mörkare saker. Men i slutändan är det en balans mellan båda delar.

Ni träffades på Brown University i Providence, där Nicolas studerade samtidslitteratur och Dave filosofi och film. Tycker ni att det finns någon filosofisk eller teoretisk sida i det ni gör tillsammans som Darkside?
Dave: Vi har båda en bakgrund i det men för mig personligen så brukade jag tänka på saker på ett mer konceptuellt sätt än vad jag gör nu. Jag brukade börja med en idé om hur jag skulle utföra något som var väldigt konceptuell och att det var viktigt att det skulle läggas upp på det viset. Men efter ett antal år av att ha arbetat på det sättet kom jag till en punkt där jag insåg att de saker jag läste och studerade gömmer sig i min hjärna och i min själ någonstans. Jag slogs av att jag inte behövde tänka på dem för att de skulle ha betydelse och ha påverkan på min musik.

Gäller det för dig också Nicolas?
Nicolas: Jag har mindre distans till det än Dave eftersom jag tog examen från skolan för ett år sedan.  Därför är jag intresserad av att säga vissa saker. Med Darkside blev jag fäst vid tanken på att visa på amerikanska bilder som finns inom rock’n’roll och även kultur, och därför blev det ett mörkt album. Det kommer från det mörker som vi har sänkts ned i genom att vi lever i USA och New York.

Menar du den ekonomiska krisen och samhället i dag eller vad det innebär att bo i en storstad?
Nicolas: Det är flera olika saker. Det är allt från att Obama inte är den person vi hade hoppats att han skulle vara till populärkulturens tillstånd där allt måste maximeras för att kunna slå igenom. Det är våldet och oljudet i det amerikanska samhället i dag. Alla beskjutningar som hänt på sistone är vansinne. Allt detta gör USA till ett intressant ämne att sjunka ned i och på det sättet utgör det en fond till albumet.

Kommer titeln, »Psychic«, därifrån också?
Nicolas: Ja, i New York finns alla de här värdelösa butikerna som säljer prylar om det övernaturliga. Bilden på omslaget är taget i en sådan butik. De brukar ha neonskyltar utanför där det står »för fem dollar förutser vi din framtid«. Det är så amerikanskt och så mycket av hur det ser ut i dag. På ett sätt har även framtiden i dag blivit en engångsprodukt.

Ni är båda väldigt talangfulla och begåvade musiker. Är det alltid fruktbart när ni samarbetar eller blir ni ibland förbannade på varandra?
Nicolas: Daves kreativitet är alltid en bra sak, min kreativitet är också en bra sak. Vi brukar alltid säga ja till varandra. Om Dave vill göra ett galet dronestycke på tjugo minuter så gör vi det, om jag vill göra »deep house country music« så har Dave inga invändningar. Vår kreativitet gör oss bara mer fria och det är bara en bra sak. Det är därför vi gjorde den här skivan.

Albumet är släppt på din nya etikett Other People, Nicolas. Vad är tanken med skivbolaget?
Nicolas: Det är väldigt enkelt, man kan prenumerera på det vi ger ut och varje söndag får de som prenumererar ett par nya låtar. Vi är bara intresserade av att curera den bästa musiken vi kan hitta.

Psychic är ute nu. Mer info om Darkside här.
Other People ger vid sidan av Darkside och Nicolas Jaar även ut andra artister att prenumerera på. Mer info här.

Julia Holter har gjort ett av höstens finaste elektroniska album. Loud city song är en skiva som är varm och organisk. Arrangemangen är rika på ljud och instrument. Det är pianon, luftiga synthar, stråkar och jazzkänsla. Ljudbilden är stor men sväller inte över. Julia Holter lyckas göra elektronika som är både storslaget orkestrerad och lättsamt popbetonad.

Skivan är inspirerad av Gigi, en novell av den franska författarinnan Colette som utspelas i 40-talets Frankrike. Jag har inte läst boken och kan inte göra några litterära kopplingar till musiken. Men det spelar inte så stor roll, inte denna gång. För i låten »Hello stranger« tar Julia Holter musiken till en högre nivå.

Låten inleds med vågor som slår in mot en strand, ljud av fiskmåsar och en mjuk synthmatta. I teorin låter en sådan beskrivning som Enya, och faktum är att det gör det också i högtalarna. Och jag älskar det. Julia sjunger »Hello, stranger, it seems so good to see you back again, how long has it been?«. Hennes röst är svävande men innerlig och talar direkt till lyssnaren. Den är uppriktigt glad över att man råkat leta upp låten och nu sitter och lyssnar på den.

Efter hand glider Julias röst in i musiken och mot slutet accentuerar stråkar och synthar ljudbilden och trycker upp låten mot stratosfären.

Först efter att jag sett en intervju med Julia Holter på Youtube fick jag reda på att låten är en cover av Barbara Lewis 60-talshit med samma namn. Vid en första jämförelse finns det inte mycket likheter musikaliskt mellan versionerna. Lewis låt är soulig r&b i makligt tempo med »shoo-bop, shoo-bop, my baby«-körer och en smittande hammondorgel. En charmig och lite egen tryckare som hamnade i toppen på Billboardlistan. Holters version är ambient pop med avantgarde-lutning.

Men snart slås man av att båda röster fångar något varmt och efterlängtat, redan i de inledande orden: »Hello, stranger…«. Något som är förknippat med ett möte med någon man inte träffat på ett tag.

Om Roll The Dices musik till stora delar präglas av täthet och intensitet så är Pole lite av motsatsen. Stefan Betkes kompositioner är fulla av knaster, brus och ekoljud som studsar runt i en ljudbild med mycket luft i. Poles inflytelserika albumtrilogi, 1, 2 och 3, som släpptes mellan år 1998-2000, är bländande elektronisk musik där just luften har en central roll. Och där en dubbig djup bas gjorde musiken lika banbrytande som unik.

När detta sound nu möter Roll The Dices kantiga maskiner blir resultatet kittlande och så spännande som man önskar att alla »på papperet lovande remixarbeten« vore.

»Calling all workers«, passande omdöpt till »Calling dub workers«, skalas ned till ett piano som vävs in i tunna lager av synthtoner och en pipande frekvens långt borta. Stefan Betke separerar ljuden, ställer dem mot varandra och bygger sedan upp en takt med en pulserande bas i botten. »Echo hands« (»Idle hands«) tar till vara på originalets rytmer, renodlar dem till en och låter den samspela med knaster och industriella ljud. Nästintill funk. Och »The skull is built into the version« (»The skull is built into the tool«) är glitchig och mjuk elektronika där ursprungets vemod kombineras med en sinnrik rytm.

Det är tre låtar som inte bara är en lyckad korsbefruktning utan som också lyfter fram likheterna mellan de båda artisterna; hur viktiga basen och upprepande mönster i musiken är för båda. Kan man hoppas på ett fortsatt samarbete i form av ett album?

Förutom In dubs rekommenderas även Poles senaste serie med tolvor under titeln »Waldgeschichten« där den sista volymen, nummer tre, kom i slutet av sommaren.

Samtidigt ger den danska kvartettens musik en känsla av att något avancerat äger rum. Arrangemangen är rika på ljud, och rytmiken är väldigt skiftande och sinnrik. Det är postrock och elektronica som återkommande bärs fram av intrikata stråkar och utstuderad körsång.

Om någon skulle påstå att bandets medlemmar har flera år på musikhögskolenivå på sin meritlista, hade nog invändningarna varit få. Men fallet är det rakt motsatta.

– Ingen av oss är några instrumentalister egentligen. När vi startade Efterklang hade några av oss spelat trummor och gitarr i ett par år, eller varit med i några band, men ingen var speciellt bra på att spela. Istället började vi arbeta med datorn – det skapade ett obegränsat sätt att se på musik, säger Casper Clausen på telefon från sin lägenhet i Köpenhamn.

Med datorns hjälp har Efterklang utvecklat ett arbetssätt som går ut på att klippa ut, lägga till och få saker att låta annorlunda. Ett arbetssätt som följt bandet sedan första ep:n ”Springer” och som gjort att själva instrumenten många gånger kommit i andra hand.

Men inför nya skivan ”Magic chairs”, utgiven på den legendariska independentetiketten 4AD, bestämde man sig för att göra det omvända – att lära sig spela låtarna innan de stoppades in datorn. Resultatet är ett verk som är rakt – där orkestreringen och de rika arrangemangen har tonats ned till förmån för själva låtarna.

Men fortfarande finns ett vemod närvarande. Som om Arvo Pärt och Moondog, som man med lite god vilja kan höra spår av i Efterklangs musik, alltid finns närvarande i bandets ljudvärld.

– De är stora idoler som skapade något väldigt specifikt. När jag lyssnade på dem för första gången satte det igång någon sorts kreativitet hos mig. Som Moondogs rytmkänsla och hur han frammanade den, och sättet det spelades in, den mystiska ljudbilden. Allt det var väldigt intensivt och inspirerande.

– Arvo Pärt, å sin sida, gör något utomvärldsligt. Det är så enkelt och berörande, det når de där platserna som jag inte hört någon annan musik göra.

Foto: Nikolaj Holm Moeller

Efterklang framträder och låter som ett kollektiv med överbegåvade människor. Men i själva verket är kärnan i bandet fyra ambitiösa medlemmar – Casper, Mads Brauer, Thomas Husmer och Rasmus Stolberg – som drivs av en naivitet och vilja att leka runt med instrument och pröva sig fram. Ofta har gästinstrumentalister och klassiska musiker anlitats vid skivinspelningarna (på förra albumet ”Parades” bidrog runt 30 musiker med stråkar, blås och körer) och när dessa två världar möts uppstår en popmusik som är både storslagen och surrealistisk.

Framför allt har några av bandets videos haft en närmast undermedveten ton. Som exempelvis ”Illuminant” som kretsar kring en drömlik dockanimation.

– Jag blev först medveten om det när jag träffade den amerikanska filmskaparen som gjorde den, (Tobias Stretch, reds anm.). Han berättade för mig att det var en massa saker i handlingen som skedde i det fördolda som jag inte hade en aning om, och jag gillade det. Jag gillar tanken att vår musik ska trigga saker hos folk, att de placerar sig själva i den och inte bara observerar.

Inspireras ni något av surrealism och den typen av bildkonst och litteratur?
– Jag gillar definitivt film, musik och bilder som sätter igång något som man vill veta mer om, där man inte känner sig hemma. Något som skiljer sig från det dagliga livet.

– Men jag gillar också när man använder vanliga föremål och företeelser, och placerar dem i en kontext som de aldrig varit i förut. Det kan vara minst lika surrealistiskt.

Efterklang har själva uppträtt i en miljö där de inte är vana att verka i. 2008 framförde man med den danska radions symfoniorkester, hela ”Parades”-albumet i konserthuset i Köpenhamn (vilket har getts ut som livealbumet ”Performing parades”). Men för att den klassiska inramningen inte skulle bli för tung bar musikerna konformade hattar i en fantasifull scenografi.

– Det kändes som en så pretentiös konsert, så vi ville göra den färgstark och lysande så publiken skulle kunna känna sig inbjudna. Vi ville också interagera med orkestern och inte bara vara ett rockband som spelade med en symfoniorkester.

Idén till konserten kom från symfonikerna själva men var som klippt och skuren för Efterklang, som drömt om att kunna framföra alla delar av ”Parades” som hörs på skivan live. Att kunna föra ut de alla inspelade klanger, toner och rytmer till en levande publik.

– Det finns ingen gräns för det ambitiösa, allt som vi gör, från låtarna, till hur vi spelar in, mixar den, omslagen och videorna, allt genomsyras av det.

”Magic chairs” är Efterklangs tredje album och finns ute nu.
”Performing parades” är släppt som CD och DVD.
Efterklang spelar på Strand i Stockholm den 10 april, på Brewhouse i Göteborg den 16 april och på Babel i Malmö den 22 maj.

Det har snackats en del om Burial-samarbetet (”Moth/Wolf cub”) och dubstep tidigare. Men egentligen är det bara att konstatera att vår engelska ljudgud fortsätter att leda in sin musik på de där stigarna där få andra rör sig: Minimalistiska beats som studsar fram mellan varm elektronika, knaster och en och annan gitarr.

Lika sinnrikt som vackert avskalat, och nu något mer dansant än tidigare vilket bara är en fördel. Jag hatar ordet tidlös. Men om man skulle skicka ut Four Tets musik i rymden och fånga in den om 50 år, så är jag säker på att den skulle kännas lika nytänkande som i dag. Lyssna här.

Duon är inte bara Finlands allra finaste oljudsexport, utan kan också – om man vill – ses som något av Fuck Buttons högljudda och mer experimentella storebrorsa. Mika Vainio och Ilpo Väisänen har släppt ljudskapelser, både i det distade och mer försiktiga registret, sedan mitten av 90-talet. Allt är inte bra, men när finnarna levererar gör de det en masse.

Lyssna bara på albumet ”Katodivaihe/Cathodephase” från 2007 och ni fattar vad jag menar. Kaskader av vitt oljud varvas med mer konkreta övningar och tassande elektronika som är vacker i all sin enkelhet. Allra finast blir det i ”Hinaaja” där en hotfull och hamrande oljudsvägg antar proportioner av överjordisk kraft – helt i nivå med Fuck Buttons ”Surf solar”.

Och live ska Pan Sonic vara något i hästväg. Eller vad sägs om nedanstående totalkross på Decibelio-festivalen i Madrid 2006? Finsk galenskap lika vacker som en Aki Kaurismäki-film.

Nytt album med Pan Sonic kommer i januari nästa år på Blast First Petite. Inte missa.