Det är otroligt vackert, och inte alls mörkt som på förra skivan ”Bunny” som släpptes på Miasmah och som därför nästan var tvungen att vara mörk – om än mycket vacker den med. Det finns en påkostad specialutgåva till ”Below sea level”, med en bok med en essä av Scott som handlar om inspelningsprocessen. Där nämns andra ljudskapare av rang, som Annea Lockwood och Pierre Schaeffer, som inspiration.

Det medföljer även anteckningar och ett par bilder av Fens. Men skulle du inte få tag på denna utgåva så lovar jag att musiken står sig väl på egna ben – en skiva som växer för varje lyssning och som är ett måste för vänner av field recordings.

Memory Drawings album ”Music for another loss” består inte av field recordings. Men liksom ”Below sea level” är den inspirerad av en plats, denna gång West Yorkshire, där Richard Adams i bandet (som även är med i Hood) växte upp. Huvudinstrument är dulcimer, spelad av Joel Hanson. Utöver detta tillkommer piano, stråkar och keyboard.

Man är inte direkt bortskämd med album där dulcimer förekommer, men detta är riktigt vackert. En melankolisk skiva som skyndar på hösten, men som också funkar för sena sommarkvällar med lite lagom ångest. Det tillkommer även en remixversion som består av omgörningar av första skivan, med sång. Och det funkar över förväntan. Att Ian Crause från Disco Inferno spelar gitarr på remixen av ”Sunstruck” borde intressera någon.

Kolla även upp albumet ”Shapwick” av Jon Brooks.

Hela den här berättelsen är full av haltande liknelser så jag skäms inte för att göra ytterligare en. För mig känns det som att den svenska popmusiken 2007 börjar på universitetet. Efter att ha varit spretig och strulig under högstadiet, skärpt till sig och börjat upptäcka livet under gymnasiet blir den nu tagen av allvaret. Efter sex år där den kommit undan med det mesta och inte haft så stora funderingar på morgondagen blir 2007 ett uppvaknande där den inser att det faktiskt krävs lite skärpning.

Det har mycket att göra med att musikklimatet diversifieras, inte bara på bredden men också på höjden. Fram till 2003-04 finns trackslistefavoriter och guldskivesäljare som Håkan Hellström, Kent och en handfull andra högst upp i näringskedjan. Sen kommer ingenting. Och ingenting. Först därefter kommer [ingenting]. Eftersom det inte finns ett utpräglat mellanskikt i den svenska popmyllan är det bara för alla som startar i ett vardagsrum någonstans på ”botten” av näringskedjan att köra på med vad de nu vill göra.

Det innefattar ungefär alla som nämnts i den här texten hittills. De stora skivbolagen scoutar sina artister som de alltid har gjort och har inte en aning om vad som ligger och puttrar på bloggar och klubbar och långsamt bygger upp stabila artistskap. Indiescenen kör sitt race under radarn och eftersom det alltid finns en övre gräns för hur långt den kan nå ut är det ingen som bryr sig om så mycket annat än att ha kul. Och musiken låter därefter.

Vad jag upplever händer i slutet av 2006 och början av 2007 är att det skapas en andrasortering under de stora namnen som höjer ribban för vilken nivå även ny popmusik ska läggas på. Ett nytt band kan fortfarande inte försöka mäta sig med giganter som Kent, men en låt som Kleerups och Robyns ”With every heartbeat” är på inget sätt ouppnåelig. Det snarare förutsätter att det inte går att göra det så lätt för sig längre. Att spela otajta housepianon och häva öl till ”Tell no one about tonight” har ett bäst före-datum.

De snabba släppen ger en kick ett tag men sedan växer känslan av att det måste till något mer. Insatserna ökar. Det är inte längre frågan om L’Amour a Trois ska hajpa låten utan om Pitchfork ska göra det. Att spela live i SVT:s ”Trackslistan” är kanske stort men att ha med tre-fyra låtar i tv-serien Grey’s Anatomy är större.

När Sony 2005 lanserar den nya Bravia-TV:n med en spektakulär reklamfilm är soundtracket i den José Gonzáles cover av The Knifes ”Heartbeats”. 2006 handplockas The Radio Dept. av Sofia Coppola för att bidra med låtar till storfilmen ”Marie Antoinette”. Samma år ljudläggs en promotionvideo från modehuset Gucci med The Embassys ”Some indulgence”. The Field blir 2007 den snabbast säljande Kompakt-artisten med sitt album ”From here we go sublime”. När brottsplatsutredarna i C.S.I. New York analyserar vävnadsprover är det med Lo-Fi-Fnk som ljudkuliss.

Det är viktigt att klargöra två saker. För det första betyder detta inte att det slutar hända saker på en indienivå. För det andra betyder det inte att de nya band som dyker upp vid den här tiden saknar glädje, att de bara gör musik för att sälja till modehus eller att de på något sätt är mindre genuina eller spännande. Skillnaden är bara att Kalle J:s ”Vända allt” är en låt som omöjligen skulle ha kunnat släppas efter sommaren 2006.

Ett av argumenten för min tes är just Pluxus som i november det året ger ut ”Solid state”, ett album där bara melodihantverket är det som är besläktat med deras musik från sju år tidigare. ”Solid state” är ett underbart album, men det osar förfall och övergivenhet snarare än Benno-festival i Norrköping där alla är väldigt berusade och gråter till My Favorite. ”Solid state” är sofistikerat på ett sätt som knappt någon indie varit två år tidigare.

The Knifes ”Silent shout” är ett mörkt och stundtals klaustrofobiskt album där titelspåret är hårdare och mer gotiskt än något de gjort. Inga fler syntetkaribiska steel drums. Royaltypengarna de får från Bravia-reklamen går till en turné som kombinerar audiovisuella upplevelser till performances snarare än konserter.

Namn som Anna Ternheim, JJ, Steso Songs, Taken By Trees, Jonathan Johansson, Lykke Li, Familjen, El Perro Del Mar och Fever Ray är tveklöst sprungna ur samma fria, bekymmerslöst innovativa kreativitet som alla som står nere på Nalen Bar ett par år tidigare. Men det finns en air kring dem som helt skiljer sig. Jag vill inte kalla det ”ambition”, inte heller ”seriositet”, ej gärna ”uppfostrat”, jag ställer mig tveksam till ”polerat” och framför allt ”vuxet”.

Alla de här orden innebär ett underkännande såväl av dem som föregångarna och det är inte min avsikt. Det här handlar om nyanser. Jag kan inte hjälpa att komma tillbaka till min haltande liknelse inledningsvis. När jag går på högstadiet så har jag inte en blekaste aning om vem jag är. Under gymnasiet så tror jag att jag vet vem jag är, men har en sådan övertro på mig själv att jag glömmer att det finns fler dimensioner till en människa än om han eller hon tror sig veta allt.

Först när jag kommer till universitetet börjar jag inse att det finns gråskalor, att jag gjort det enkelt för mig och att det krävs lite mer än bara en snygg second hand-kostym för att utvecklas. Det handlar inte om att bli vuxen, att städa undan sidor av mig som jag plötsligt tycker är barnsliga eller att börja ett nytt liv. Det bottnar snarare i en nyvunnen självsäkerhet, en känsla av att inte nöja sig med det som finns. Att ha modet att våga blicka mot horisonten utan att för den delen banga på att jaga drömmarna jag när ända sedan den fumliga tiden på högstadiet.

Den här utvecklingen är heller inte begränsad till Sverige. Några år tidigare slår Rex the Dogs ”Frequency” och Adas album ”Blondie” ner som klusterbomber i både klubbmusik och indiepop. Men även de visar sig nu ha varit kraftigt bundna till sin tid. Samtidigt som The Studio slår igenom stort med sitt baleariska popsmek börjar internationell klubbmusik handla om Lindstrøms nydisco och långa Prince Thomas-remakes. Vi dansar in årtiondet till Daft Punks roliga ”One more time” men står nu och skriker till Justices mörka metaldisco.

Gui Borattos ”The Rivington” är inte Thin White Duke-mixen av Fischerspooners ”Never win”. Burial och dubstep förvandlar klubbarna till läskiga platser där knivar blänker ikapp med strålkastarna. Jag skulle vilja säga att de spretiga kanterna börjar filas ner. Men då är jag återigen där och antyder att den andra vågen av 00-talets pop är tristare och det är som sagt inte min avsikt. Men någonting har hänt.

Det liknar lite vad som händer i England under de första åren av 90-talet när acid house och madchesterrock byts ut mot drum’n’bass och trip-hop. Den gången föranleds det av en ekonomisk kris som lägger sordin på hela samhället. Men den här gången är det inte så lätt att se yttre faktorer. En ekonomisk kris kommer förvisso så småningom men när trendbrottet inom musiken sker så kan det ännu inte förutspås ens av de mest rutinerade spekulanterna.

Jag kan inte annat än att återvända till tanken på en önskan om att bli sofistikerad, att vara ”på riktigt”. Det är lätt att hamna på indiekartan men när man väl är där så går det inte att komma så mycket längre på den. De internationella framgångarna för utvalda svenska artister gör att det finns nya territorier att utforska. Framför allt är de nya artister som seglar upp duktiga på riktigt. Konstnärer.

Med många av indiebanden under 00-talets första halva kan man ana ungefär samma ambition som den jag och min kompis Johan startade Frederick Fleet med: att dricka sprit och göra ljud. Men de som startas nu har talang och ambition som sträcker sig så mycket längre.

Själv tappar jag greppet där under ett år eller två och jag skäms inte för att erkänna det. Under flera år har jag levt så nära scenen där allt händer att jag inte kan tänka på så mycket annat. Det finns så många bra band att kolla upp, så många spelningar att gå på, så många klubbar där man sträcker händerna i luften och bara skriker. Det har varit en förförisk värld, en underbar värld, men också en värld som kräver sina offer.

Det första är törsten efter mer.

När klubbarna jag brukar gå på försvinner och banden lägger ner och alla flyktigt bekanta som jag surrar med över bardiskar reduceras till forumalias eller Facebook-kontakter jag aldrig pratar med, så infinner sig en känsla av att vara klar. Det underbara med popmusik är ju att man aldrig blir klar, så det dröjer inte länge innan nyfikenheten tar överhanden. Men i denna subjektiva berättelse om svensk pop på 00-talet är 2008 ett relativt blankt blad.

Jag går ner mig djupt i ambient, som om det är ett årslångt chillout-häng. Jag följer spåren bakåt och börjar vända på 70-talsstenar för att fylla igen luckor. Jag tröttnar på 909-bastrummor och nya popband. Jag tänker som Martin Birck att ”jaha, detta är livet”, och tror att jag ska sitta hemma med ett glas vin och lyssna på Nick Cave tills jag går under. Men så blir det inte. Det handlar bara om en extra lång baksmälla efter en intensiv tid.

Den nya popvågen för med sig en mycket betydelsefull utveckling. Nu handlar det inte om en övergång från replokal till hemdatorprojekt, eller det gradvisa utbytandet av skramlande gitarr mot pumpande bastrumma. Det handlar om en förändring av villkoren för alla. I mitten av 90-talet när jag börjar gå på konserter och klubbar är det bara män i näringskedjan. Tjejer som spelar i band behöver bli godkända av en manlig bandbokare för att få stå på scen. Allt i en manlig rockmiljö där manliga A&R:s från skivbolagen behöver bli imponerade och släppa en skiva som ska bedömas av manliga recensenter.

En av minastora förhoppningar i Pluxus fotspår under början av 00-talet är att vi ska få se en explosion av kvinnliga producenter och artister som tidigare hållits tillbaka av dessa villkor men som i hemmastudions möjligheter kan blomstra. Det nya sättet att skapa musik låter nämligen alla, både killar och tjejer, att försöka nå sin potential utan behöva ta sig igenom en massa lager av oväsentligheter.

Om det exempelvis krävts av mig att stå på en scen och imponera så hade Mr. Suitcase aldrig existerat, trots min på pappret bekväma utgångspunkt i att vara vit man.

Med lite för många kilon på fel ställen och utan varken karisma eller kraft att kunna äga ett rum betyder ”att spela live” för mig oftast att oroligt stå och gömma mig bakom en laptopskärm. Att sitta med ett glas vin och lära mig musikprogram och sedan spela in utan bedömningsmomentet är däremot oändligt roligt. Och befriande.

Från den glädje jag själv känner i att kunna sitta och knåpa utan att behöva leva upp till inbillade krav på Dregen-poser utgår jag ifrån att denna nya ordning ska justera snedvridenheten mellan killar och tjejer fort. Men det kommer att dröja. Fram till bloggpophysterin 2005-06 är det fortfarande mest killar som gör musik och de tjejer som håller på bemöts nedlåtande av poppubliken.

Sarah Nyberg Pergament berättar att hon efter sina spelningar med Action Biker brukar få frågor om vem det är som gör musiken.

”Det var verkligen inte ovanligt att folk, nästan bara killar, tackade mig för spelningar och frågade vem som låg bakom. Det var frustrerande såklart. Jag vet inte om att det är för att jag hållit på ett tag nu som folk känner till mig bättre, men jag skulle tro att det faktiskt har blivit bättre”, säger hon.

När klockan klämtarför duos med unga killar så händer något. Nästa steg i utvecklingen av 00-talet är att kvinnorna tar täten i den kreativa evolutionen i svensk pop. Namn som Jenny Wilson och Frida Hyvönen har länge varit framträdande. Anna Ternheim och Lykke Li för in helt egna uttryck. Säkert! erövrar Sverige och Robyn tar världen.

”Tänker du tillbaka tio år kan du inte komma på särskilt många tjejer som var aktiva och hade tydliga profiler under en längre tid. I dag är de mest profilstarka svenska indiesoloakterna kvinnor”, säger Sara Martinsson och sätter fingret på något viktigt.

Där manliga soloartister 2010 antingen är medelålders gubbar med gitarr som lever på gamla meriter eller storbolagspolerade Idol-stjärnor, är namn som Anna von Hausswolff och Promise And The Monster de som utforskar den intressanta marken. Popmusiken har naturligtvis inte blivit jämställd. Man behöver bara kasta ett öga på fördelningen mellan män och kvinnor i de svenska festivalernas bokningar för 2010 för att bli påmind om att det är en lång väg kvar.

Men jag vill ändå tro att 00-talet är en slags brytpunkt. Jag lämnar till eftervärlden att forska i huruvida det handlar om förenklade distributionssätt, nya tekniska möjligheter i att producera musik på egna villkor eller andra anledningar. Men jag vill tro att det är en tid som påbörjar en långtgående förändring.

Att det som startar med en indiescen som upptäcker electronica kommer ut ur kolsyreröken med öronen ringande av feta trancemelodier och upptäcker att något verkligt bra har hänt på vägen.

Mannen går dit av flera anledningar. För att den ligger i samma hus som han bor. För att det är bra priser. För att de har ett bra biljardbord. Han går ofta dit. Eller till Sushi am Wasserturm som ligger runt hörnet där kockmästaren Yamasan från norra Japan skickar ut stora portioner enligt ”Ät två betala för en”-principen.

Det är hans två favoritplatser i Berlin och han sitter faktiskt fortfarande kvar där. Mannen heter Dirk Dresselhaus och har egentligen inte ett dugg att göra med vad som händer 03:25,290 in i en poplåt två år senare. Men samtidigt har han allt att göra med det.

Dirk ägnar, liksom några ungdomar som kliver på ett pendeltåg i Huddinge ett par år senare, sin uppväxt i olika band. Han spelar gitarr och sjunger. Det skramlar och slamrar när de manar fram popmusik som, liksom hos ungdomarna på pendeltåget, är frukten av att han en gång har upptäckt The Smiths. Och Pixies. Kanske främst Pixies.

Runt omkring honom åker Westbam runt på lastbilsflak och skriker ”celebration generation” tillsammans med tusentals Love parade- firare. Men det paketet är aldrig hans. Han är ju gitarrpop, rakt igenom. Men bandmedlemmar växer upp och band splittras och det finns med tiden inte längre någon plats där längst framme på scenen för honom.

Så han slutar sjunga. Och börjar laborera med elektronisk musik istället.

1998 släpper han sin debutplatta. Men samtiden förundras över vad det är han försöker göra. Skivan är elektronisk och experimentell men Dirk Dresselhaus har ändå inte kunnat hålla sig ifrån gitarren. Vad ska det likna?

”Just då handlade allt om techno och ingen förstod någonting”, suckar Dirk. ”De som var inne på Frankfurt-techno hajade till exempel inte varför jag i hela friden hade gjort gitarrpålägg.”

Men det har gått fem år sedan dess. En evighet i Berlin.

”Det känns som något håller på att hända nu. Den där fundamentalismen börjar försvinna. Folk börjar göra vad de känner för istället för att försöka hålla sig till någon ’ren’ genre.”

Han tar fram mikrofonen och börjar sjunga igen. Tyst och försiktigt, för han spelar in allt hemma i lägenheten på nätterna och huset är lyhört så han kan inte ta i. Hans röst har nästan r’n’b-kvaliteter över sig.

”Det är ju sången som är där jag kommer ifrån, egentligen. Fast nu var jag tvungen att återupptäcka min röst eftersom det var så längesen jag sjöng. Förra skivan var det första elektroniska jag gjorde så den spretade. Den här gången ville jag göra ett klassiskt album. Ett sånt album som banden brukade göra. Album som The Velvet Underground. Jag var väldigt kär när jag spelade in den så den blev rätt emotionell.”

Dirk släpper musik som Schneider TM. Han är precis klar med albumet ”Zoomer” som låter hypermodernt i sin blandning av bångstyrig, digital disharmoni och destillerad popeufori. Han är en elektronisk producent men han sitter inte och pratar om hur man kan spela in bandsågar för att få dem att låta som basgångar.

Hans favoritskivor just nu är D’Angelos ”Voodoo” och ”V”, det senaste albumet av de finska, kyliga minimalisterna i Pan Sonic. Han kan bara vara en produkt av sekelskiftet, när fundamentalismen börjar försvinna.

”Det känns som något håller på att hända nu.”

Kanske märks det tydligast på låten som gör honom till ett namn. Den ges ut på en EP från 2000 som han spelar in tillsammans med kompisen KPT.michi.gan. Ett av spåren heter

”The light 3000” och är en cover av The Smiths ”There is a light that never goes out”.  Klickande elektronik. Avsexualiserad vocoder-sång. De andra gör Frankfurt-techno. Men Dirk och KPT.michi.gan tar sig an en helig låt och klär den i ettor och nollor.

Ett år senare, en vacker augustidag i Hamburgs hamnkvarter. Jag sitter på en uteservering med en likaledes blond, yvig frisyr som heter Henning Heuer. Han berättar om hur underbara sommarnätterna där nere i hamnen brukar vara.

Hur han och hans vänner kommer ut från klubben och lägger sig på gräsmattan som vetter ner mot vattnet, röker en spliff och ser solen gå upp bakom svetslågorna i dockorna.

”Har man tur kommer en riktigt stor tankbåt och bara tyst glider förbi. Det är väldigt mäktigt”, säger Henning och ler.

Henning driver klubben Click. Han har ett rum som står tomt i sin lägenhet och där får jag sova på en madrass under besöket. Han är kompis och granne med producenten Lawrence som precis är aktuell med albumet ”The absence of blight” och hans eget bolag Dial där han och andra ur bekantskapskretsen, som Carsten Jost, släpper minimaltechno på tolvor med snygga, svartvita etiketter.

På fredagkvällen tar Henning mig till en klubb där Einmusik, en lokal producenttrio, spelar skivor. Det är en trång lokal med välvda stentak under en järnväg. Två av medlemmarna i Einmusik (som alla kallar ”techno-boyband” för att de är så söta) rockar stället med stenhård näsblodstechno och Henning blir fullare och fullare och förbannar ”the free bar trap” eftersom han inte behöver betala i egenskap av att vara klubbkung.

En amerikan i exil från Boston ser ut som en biker.

”Well, I’ll probably just pick up the microphone and sing something a little later”, säger han.

Jag skrattar. ”Yeah, you do that.”

Han stirrar på mig, gravallvarlig.

”I will! Yeah, I will!”

Och efter ett tag kliver han fram till DJ-båset, börjar gunga med sin stora kroppshydda upp och ner i takt med musiken och wailar sorgliga texter om bruten kärlek över technobeatsen.

”It’s been a long long time, baaaaaby.”

Tillbaka på Reeperbahn ser det ut som ett slagfält. När vi sätter oss i en taxi på lördagsmorgonen rullar flaskor längs asfalten, två spänniga killar slåss och solen står för högt. När jag vaknar på lördagseftermiddagen och går in i badrummet för att fräscha upp mig så hörs genom badrumsfönstret en av de stora tankbåtarna som nere i hamnen signalerar i sitt horn.

Då och där är det ett av de vackraste ljud jag har hört. Det ringer på dörren. Det är Lawrence. Lyssnar man på hans musik så är det ledsen, ganska mörk techno. Det är monotont och pulserar mer än det svänger. När han kommer och ringer på dörren för att träffa mig för en intervju så är det en liten popkille som står utanför. Han är trött.

Han var ute i natt och behöver hjälpa kompisar att sälja saker på en loppmarknad hela förmiddagen.

”Att bo i Hamburg är som att bo i en stor, mjuk soffa med massor av kuddar. Det är mysigt här. Bekvämt, helt enkelt”, säger han.

På kvällen går jag till Click. Henning har redan varit där några timmar för att förbereda baren och fixa med ljudet. Jag irrar runt lite och försöker hitta någon som jag träffade kvällen innan för att ha någon att prata med. Henning far omkring som den stressade arrangör han är och Misc spelar ett liveset så hårt att det gamla varuhuset som klubben ligger i håller på att rasa ihop.

Jag träffar ingen jag känner.

Lawrence är inte där. Konstigt, tycker jag. Han är ju ändå stamgäst såväl i DJ-båset som på dansgolvet. Jag är trött på techno. Huset ska rivas men ingen vet när. Under tiden huserar klubbar på de olika våningsplanen där det en gång låg affärer. Jag går två trappor upp för där är det indieklubb med tyskar som ser ut som Broder Daniel-fans.

I baren börjar jag prata med en kille som heter Falk. Han blir glad över att jag kommer från Sverige och berättar att han har gett högsta betyg till The radio dept. i en av Hamburgs morgontidningar som han skriver för. Han drar med mig bort till bordet där hans flickvän och hennes kompisar sitter.

Hon och en väninna hade åkt till Stockholm bara en månad tidigare för att gå i Labradors fotspår. De berättar att de blev besvikna för de trodde att hela Stockholm var som en stor Labrador-stad. Men så hade de gått på klubben Metropolis och blev lite besvikna eftersom det mest spelades hiphop där.

Vi pratar ett tag innan jag får dåligt samvete. Det är ju för att hänga på Click på våningen under som jag åkte till Hamburg. Jag ska ju skriva ett reportage och då kan jag inte hänga här.

Jag tackar för mig och börjar gå mot utgången. På dansgolvet är det kaos för DJ:n spelar ”There is a light that never goes out” och folk röjer. När jag armbågar mig fram springer jag in i… Lawrence. Jag frågar honom om han ska med ner.

”Nej, nej!”, ropar han, ”där är det alldeles för monotont”.

Electronicaproducenten Schneider TM gör sig ett namn med en cover av en gammal gitarrpopdänga. Technoproducenten Lawrence orkar inte med minimal techno utan dansar hellre till originalet av samma låt. Cirklar sluts.

”Det känns som något håller på att hända nu. Den där fundamentalismen börjar försvinna.”

“He also talked about a deeper bond with the product – nostalgia. It’s delicate, but potent. ”

I TV-serien ”Mad Men” finns en både hyllad och omsusad scen där antihjälten Don Draper pitchar en reklamkampanj till Kodaks nya diabildsprojektor. Genom att visa familjefoton på sin fru och sina barn målar Draper upp en vision där bilderna blir mer än fångade minnen – de blir en väg in i det förlorade och de blir framförallt motiv av nostalgi. Det är även en scen som förkroppsligar nostalgins natur, som ringar in hur förhållandet till något förlorat ofta är lika romantiskt som smärtsamt.

När Anthony Gonzalez baserade sitt förra M83-album, ”Saturdays = Youth” på minnesbilder från ett 80-tal av high school-filmer och new wave-estetik var det en handling av nostalgiskt återupptäckande. På nya skivan ”Hurry Up, We’re Dreaming” tycks ett sådant förhållningssätt gå igen med musik i spåren av vemodig 80-talspop och låttitlar som refererar till filmstjärnor.

Det är ett minst sagt storslaget album som i flera avseenden samlar musik från hela Gonzalez verksamma karriär. Så varför gavs återigen 80-talet en så särskild plats? Hur ser M83s förhållande till nostalgi ut? Och vad är så lockande med att hänge sig åt det storslagna? Från ett hotellrum i Amsterdam svarar Gonzalez med en tudelad röst, ena delen kvar i sin franska barndom och andra delen i ett framtidens USA. En röst mellan det gamla och det nya.

– Jag älskar 80-talets utmärkande sound. Det låter så rent, så ljust och blir därför så kraftfullt. Jag har alltid tyckt att de bästa poplåtarna någonsin gjordes under det decenniet. Under min uppväxt dränktes jag av sådan musik, det blev mitt allt och har därmed även fått en enorm påverkan på min musik. Det känns även som en helt ny era där massor av band och artister experimenterade och utforskade ny teknologi och nya verktyg för att skapa musik, nästan som en period av improvisation.

– Det är såklart helt och hållet nostalgiskt. Jag har en melankolisk och nostalgisk inställning till det förflutna, jag kan inte hjälpa det. Det är en så stor del av mig att det även måste vara en del av min musik.

Det är med en energisk, nästan fnissande, ton Anthony Gonzalez berättar om sitt förhållande till 80-talet. Han tycks nästan helt och hållet befriad från eventuella smärtor från det förflutna. Som om de förträngts till förmån för skaparglädje och livlighet och nu helt eliminerats av musikens inneboende kraft.

– Det nostalgiska är inte alls smärtsamt för mig. Det handlar nog snarare om att minnas min ungdom och barndom. För mig är alla sådana minnen fyllda av glada undertoner, det har alltid inspirerat mig och gett mig viljan att fortsätta nytt liv. Det förflutna är liksom det som gör mig glad, det är en väldigt positiv känsla.

På omslaget till sina två senaste album har M83 valt motiv som symboliserar ungdom. ”Saturdays = Youth” illustrerades med ett antal unga människor bärandes sin identitet på utsidan, i sina kläder, sitt smink och genom sin skiftande hållning. På ”Hurry Up, We’re Dreaming” syns två barn i ett rum av mjukisdjur och leksaker. Ett av skivans spår, ”Raconte-Moi Une Histoire”, byggs upp runt ett litet barn som beskriver historien om en magisk groda. ”If you find it, and if you touch it. Your world can change forever”, berättar barnet och ringar på så vis in ett hos Anthony Gonzalez sorglöst, kravlöst och okomplicerat förhållande till det förflutna.

Det angränsar till det naivistiska och sätter en ton där det romantiska alltid har företräde. Ibland på bekostnad av eftertänksamhet och intellekt. Musiken blir ett rent uttryck för hjärtat snarare än för hjärnan.

– Som liten drömmer du konstant, så mycket att du nästan lever i en sorts fantasivärld. När jag var liten var min fantasi den största delen av mig. Jag brydde mig aldrig vad som hände, allt jag ville var att leka, att föreställa mig och utforska min egen värld. Som vuxen attraheras jag av den oskuldsfulla delen av drömmande. Ju äldre jag blir desto mer känner jag mig sammankopplad med min barndom. Det är en mycket konstig känsla. Jag har flyttat från Frankrike, från min familj, till en ny plats och en ny kultur. Jag tror att jag känt mig väldigt ensam och att jag därför återvänt till tiden då jag växte upp på ett lika psykologiskt som emotionellt plan. Mina minnen har hållit mig stabil.

Innan ”Hurry Up, We’re Dreaming” släpptes lades en teaser ut på youtube. I snabba klipp passerar bilder och sekvenser på tavlor, flygplan över elledningar, himlavalv, solnedgångar vid havet, närbilder på blommor och gamla syntar. På ett vitt ark med texten ”references” syns tre dramatiska foton med naturmotiv – landskapsporträtt i starka och emotionella färger. Tillsammans utgör alltsammans ett slags underlag till albumet. En samling referenser som blir en väg in till Gonzalez skapande och sökande efter det storslagna.

– Jag tycker om att titta på gamla filmer, att läsa serietidningar, att titta på stora målningar och träffa intressanta människor. Det var känslan av allt det där jag ville fånga med nya skivan. Jag spelade därför in flera låtar i öknen i Kalifornien. Jag åkte runt med min bil och mina syntar som för att söka efter det episka i naturen. De landskap jag mötte var lika känslosamma som inspirerande.

I början av året pratade Gonzalez om hur den kommande skivan skulle bli ”very, very, very epic”. Det är en träffande beskrivning som även öppnar upp för en problematik när det enorma riskerar att övergå till det osmakliga. ”Hurry Up, We’re Dreaming” går ständigt den balansgången och verkar ibland nästan kollapsa under sin egen vikt.

– Jag har alltid älskat stor och ambitiös musik och mitt skapande har onekligen kanaliserat mina influenser på ett sätt som lyft fram det ambitiösa. Jag lyssnar på rock, pop och klassisk musik men vilken genre jag än utforskar så dras jag förr eller senare till det känslofyllda eller det episka. När jag gör musik har det blivit en naturlig del att försöka införliva allt det jag känner i mötet med annan musik. Jag blir nästan besatt av att ha massvis med lager av ljud, av storhet. Det får mig att må bra. Om det djupa eller massiva inte finns där känner jag mig nästan misslyckad. Som att det varken känns eller låter som jag.

– Man måste dock alltid undvika att bli för övertydlig, att överrösta lyssnarens egna tankar. Jag försöker alltid att mixa lågmälda och tystare segment med det storslagna. Det episka kan bara fungera om det omges av frid. Det är bara i anslutning till sinneslugn och harmoni det verkligt känslosamma i det episka kan förverkligas.

Anthony Gonzalez röst fylls av ett vemodigt allvar när han pratar om hur han skapar musik, nästan som om han delar med sig av sina innersta hemligheter. Det märks att han investerat mycket av sig själv i sin musik. Att han trots sin sorglöshet har ett romantiskt men likväl praktiskt förhållande till det nostalgiska – ”delicate but potent”. Och kanske linkar förhållandet mellan Gonzalez och M83:s musik Don Drapers karusell? Hur den antar formen av en tidsmaskin och låter skaparen resa genom tiden som ett barn. Bak och fram och runt och hem igen.

Till en plats Anthony Gonzalez vet att han älskar. Det är därför hans musik blir så kraftfull – för att den är livsglädje som uppstår ur det förflutna, en reaktion i hjärtat långt kraftfullare än minnet självt.

– Jag fyllde 30 år när jag började arbeta med ”Hurry Up, We’re Dreaming” och jag ville skapa något stort och minnesvärt, något som visade vem jag är idag. Jag började arbeta med mina gamla syntar igen, nästan som för att utforska och hylla och på nytt lyfta fram mitt ursprung. Det kändes som att jag skapade ett retrospektiv över all min tidigare musik. Samtidigt har jag varit rädd för att skapandet ska bli monotont. Ibland kan musik nästan bli något vardagligt, något tråkigt. Under tiden jag gjorde skivan lärde jag mig att skjuta sådana känslor åt sidan och istället fokusera på det som gör mig emotionell. Det gör skapandet fängslande, att känna hur man uttrycker sig själv genom musik.

– Det är verkligen första gången jag haft en sådan känsla av upptäckande. Det är precis så man känner som barn, första gången man rör en synt.

När Four Tet slog igenom i början av 00-talet var det med en nyskapande syntes av electronica, folkmusik och hiphop. En ny genre var född: Folktronica.

Album som ”Pause” (2001) och ”Rounds” (2003) är två av musikens mest representativa och lysande exempel. Samtidigt var Kieran Hebden, som Four Tet egentligen heter, något av en wonderkid. Hur kunde en kille på runt 20 år skapa sådan intelligent och emotionellt mogen musik? Tanken slår mig när jag återvänder till de tidiga skivorna.

Men just när Four Tet fulländat sitt uttryck till form och innehåll, försvann han både ur stereon och medvetandet.

Albumet ”Everything ecstatic” från 2005 gjorde aldrig något större avtryck och under åren som följde knuffades Four Tet än mer ut ur radarn av en ny klubbmusik som tolva för tolva skulle utvecklas till någonting så mycket mer modernt och intressant: Dubstep.

Men så i år fanns plötsligt Burial, den största auteuren av dem alla, vid Kierans sida. Resultatet blev en av årets mest omistliga tolvor (”Moth/Wolf cub”), där de båda lyckades behålla sina patenterade sound men samtidigt skapa något nytt. Några månader senare kom den egna tolvan ”Love cry”. Inte så mycket dubstep förvisso, utan snarare minimalistisk och organisk techno med ett funkgroove.

De där knixiga dubsteprytmerna fanns däremot på engelska Joy Orbisons lika imponerande remix av nämnda låt. Ungefär samtidigt läckte en rasande snygg Four Tet-remix av Hot Chip-mannen Joe Goddards ”Apple bobbing”, komplett med upphackade röstsamplingar från den sensuella r’n’b-stjärnan Cassies ”Me and you”.

Dessa beståndsdelar gör sammantaget att 2009 framstår som året då Four Tet både återskapar sig själv och går mot en ny formtopp. Nya albumet ”There is love in you” släpps i januari. Trots det är Kieran lite avig när jag ringer.

För mig är det här året något av en storartad comeback för dig, med Burialtolvan, ”Love cry” och Goddard-remixen. Känns det så?
– Hm, jag har varit väldigt upptagen de senaste tio åren. Jag är alltid involverad i en eller två skivor per år, och har hållit en rätt jämn takt. Så nej, för mig är det inte någon comeback.

I början av decenniet beskrev många din musik som folktronica, men när man lyssnar på dina nyare grejer är det inte riktigt samma varma sound?
– Jag har alltid ändrat stil och inte brytt mig så mycket om vad folk har velat sätta för etiketter på min musik. Ofta vill man att jag själv ska beskriva det med någon genrebeteckning men det har jag ingen större lust med. Folk får kalla det vad de vill.

Foto: myspace.com/sirbizirb

Jag skulle ändå säga att det är mer dansorienterat nu. Beatet är mer framträdande.
– Ja, det är ju en annorlunda rytm nu jämfört med de tidigare grejerna, mer uptempo, tydligare och rakare beats. Jag är helt klart mer influerad av housemusik nu. Då var jag mer inne på hiphop och sånt.

Har dina influenser förändrats mycket?
– Jag har alltid lyssnat på en massa olika musik. Det är klart att man påverkas av nya fenomen, om det så är big beat eller dubstep.

Dubstep har varit en välkommen injektion i klubbmusiken. Den är fortfarande spännande och någorlunda underground, med anonyma artister och låtarna i fokus.
– Visst. En av fördelarna med att bo i London är att man kan ta del av nya klubbscenerna, det är här det händer. När jag var tonåring kom drum’n’bass, sen UK garage och nu har vi dubstep. Speciellt under det senaste året tycker jag att dubstep har utvecklats från det typiska mörka, tunga soundet till något mer varierat, där artister som Joy Orbison och Floating Points har gjort sina egna grejer. Det känns fräscht och spännande just nu. Och eftersom det låter allt mer varierat blir också dubstep en mindre relevant genrebeteckning.

Förutom Joy Orbison och Floating Points, har du några andra favoriter just nu?
– Well, de två sticker verkligen ut i år, varje tolva de släppt eller remixat imponerar djupt på mig. Rent allmänt gillar jag mer houseinfluerad dubstep, som har en rå klubbig Londonkänsla. Roska till exempel, som jag, tillsammans med Joy Orbison, bad att remixa ”Love cry”.

Bland dina egna remixar finns det framför allt en som jag är svag för: Beth Ortons ”Carmella”. Har du haft några tankar på att producera ett helt album för Beth eller någon annan liknande artist?
– Beth och jag gjorde faktiskt en hel del tillsammans, vi jobbade på ett album. Tyvärr blev vi aldrig färdiga. Annars har jag producerat skivor för andra, som James Yorkstons andra album ”Just beyond the river”.

Tycker du att klubbscenen i London är bättre nu än för fem eller tio år sedan?
– Nja, det händer alltid något spännande i London. Det är lätt att bli nostalgisk och pessimistisk och tycka att det var bättre förr. Men de som säger det är folk som slutat klubba. De som går på klubbarna lever alltid i nuet. När viss dansgolvsmusik börjar uppmärksammas i större medier är det alltid ett tecken på att det mest hängivna klubbfolket redan gått vidare till andra, nyare stilar. Det gäller bara att upptäcka dem.

Din tolva med Burial tycker jag själv är en av årets singlar. Kan du säga något om hur de två låtarna kom till, vem ringde vem och så vidare?
– Vi gick ju i skolan tillsammans, så vi har känt varandra ett bra tag och pratat länge om att göra något ihop. Låtarna tog lång tid att få färdiga eftersom vi inte skickade dem fram och tillbaka mellan varandra via mail utan jobbade på dem tillsammans i studio – när vi hade tid att ses. Men till slut släpptes skivan och det var verkligen kul, folk verkar ha gillat den. Men för oss båda var det en skön sidogrej, avslappnat och roligt.

Kan man se fram emot fler låtar från er tillsammans?
– Nej, nu har jag fokuserat helt på mitt kommande album. Men man vet aldrig om vi gör något mer ihop i framtiden.

Det nya albumet, ja. Hur skulle du beskriva det?
– Som jag sa har jag mest lyssnat på renodlad dansmusik den senaste tiden, som house och techno, och det hörs i min musik. Det är åtta rätt långa låtar. Hm, jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om det.

Four Tets nya album ”There is love in you” släpps på Domino den 25 januari. Förhandsbeställ här.

Lyssna på Four Tets dj-mix här.