Men framförallt, musik med blicken riktad mot framtiden. Mot en bättre värld. Mot möjligheter. Breivik hatar nämligen inte bara muslimer och socialister. Han hatar även, som så många andra, framtiden. Jag säger inte att alla som ”hatar dubstep”, uppskattar Lou Reed och Metallicas samarbete eller som vill att all musik ska låta som den gjorde när de gick på högstadiet är medskyldiga eller ens delar Breiviks världsbild. Men ett synsätt som innebär fler alternativ än ett är alltid att föredra.

Samtidigt som ondskan, till tusen terrorexperters stora besvikelse, manifesterade sig i en blond norsk gut, övergick den arabiska våren i en engelsk sommar. Om Breiviks handlingar var ofattbara trots att han skrivit ett tjockt manifest, var kravallerna i England fullt begripliga trots att det aldrig kommer att bifogas några programförklaringar till den typen av händelser.

Det finns inga manifest, inga övergångsregeringar eller ens några föreslagna lösningar på de förhållanden som orsakar upploppen. För att det ska finna en lösning måste det nämligen först finnas ett problem. Och det gör det inte. Medan diktaturer i tredje världen är ett stinkande eko av det förflutna, är klassklyftor i en västerländsk demokrati inte ett problem, utan just precis det sätt på vilket systemet ska fungera.

Därför presenteras också den arabiska våren som en rättmätig folklig resning medan kravaller i en fattig förort till London eller Birmingham som huliganism eller på sin höjd en dröm om en ny plattteve, i en välmenande sociologs konsumtionsfantasier.

Om det var anledningen till att de hyllningskörer som ackompanjerade den arabiska våren tystnade under den engelska sommaren ska jag låta vara osagt. Kanske är det lättare att sympatisera med ett motstånd mot en diktatur någonstans långt borta, åtminstone kulturellt, än med kravaller i staden där man bott, på gator man shoppat, utanför klubbar och restauranger där man spenderat åtskilliga timmar. Hur stora skillnaderna som orsakade tumultet än må vara.

En ännu större gåta är alla upprörda känslor över länsade butiker. Samtidigt som finansvalpar kammar hem bonus efter bonus som belöning för att ha spelat bort andras besparingar, statsbudgetar och pensionspengar i det online kasino som vanligen kallas marknaden. Samtidigt som liberala regimer runt om i världen skänker bort våra gemensamma egendomar till profitkåta kumpaner.

De mörkare tiderna är redan här med allt vad det innebär. Recessioner. Depressioner. Lågkonjunkturer. Länder som kånkar. Marknader som imploderar. Krutdurkar som exploderar. Klassklyftor som blir nyheter först när någon slår sönder ditt favoritfik.

Men mitt i allt elände har 2011 varit ett fantastiskt musikår. Med album från Kryptic Minds, Kode9 and the Spaceape, 2562, Amon Tobin, Shlohmo, Robert Hood och Paul Kalkbrenner. Jag hoppas fortsättningen blir lika bra. För en sak är säker. Kan man inte dansa till den är det inte min undergång. Kan man däremot dansa till den, har den troligen också en bättre värld i sitt sköte. Såhär föreställer jag mig att den låter:

1. ”Surge (Emika Version)” – Amon Tobin

2. ”After Party (Marius & David Remix)” – dOP

3. ”PositiveNoise (Carl Craig Remix)” – A Guy Called Gerald & System 7

4. ”We Can’t Go Back” – Deepchild

5. ”Was Bleibt (Jimpster Vocal Remix)” – Kollektiv Turmstrasse

6. ”Over The Edge (Shifted Remix)” – Sigha

7. ”Buddies (Smash TV Remix)” – M.A.N.D.E.A.R.

8. ”Getting Me Down” – Blawan

9. ”Kafkatrax 1.2″ – Wolfgang Voigt

10. ”Memories (From Where You Are)” –  Cobblestone Jazz

11. ”Sweetbread” – Simian Mobile Disco

12. ”Soy Como Soy (DJ Koze No Voy A Cambiar Repaso)” – Makossa & Megablast Ft. Cleydys Villalon

13. ”Some Slip” – Gaiser

14. ”I Need” –  Smash TV Ft. Takis

15. ”Can’t Sleep (Scuba Remix)” – Kryptic Minds

16. ”Wildfire (Objekt Remix)” – SBTRKT

17. ”Someone (Breakage Remix)” – DJ Madd

18. ”Tempted” – Lurka

19. ”Styles & Styles” – Matty G & Konfusion

20. ”Earth A Kill Ya (Mala Remix)” – King Midas Sound

21. ”Neon Red Sign” – Kode9 & the Spaceape ft. Cha Cha

22. ”Spam Purse” – Jack Sparrow

23. ”It Noh Funny” – Linton Kwesi Johnson

http://www.play.fm/widget/flash01/recording/64836

Gadd skriver att hon har en tendens att vara både skeptisk och kritisk mot nya musikgenrer. Gott så. Istället önskar hon sig ny musik som påminner om Joy Division eller The Smiths. Detta är också anledningen till att jag inte bara kan vända andra kinden till: popmusiken har ju alldeles för länge strävat efter att låta som just Joy Division och The Smiths. Det var själva problemformuleringen som 00-talets viktigaste (svenska) orkestrar organiserade sig emot.

Ändå har det bara skett en marginell förflyttning – istället för att snegla mot Morrisseys uppknäppta bringa försöker en stor del av popvärlden just nu att bara återskapa de ringlande gitarrerna från Edwyn Collins mannar i Orange Juice. Och det är just ljuden som efterapas, aldrig ideerna eller det närmast reaktionära motstånd mot en stagnerad popvärld som var både The Smiths och Orange juices signum (i sådana fall hade till exempel The Drums rimligen försökt att låta som TLC:s första album). Nä nä, icke. Istället fastnar en mängd nya artister i en svårartad konservatism.

Vad det leder till? Bland annat att sajter som Rockfoto och Throw me away blir svårt homogena när luggarna och koftorna bara ramlar in genom ytterdörren utan att ens knacka på dörren och borsta av sig smutsen först. Inga andra än ytterligare en Jonny, Adrian, David, Kristofer eller på sin höjd en Lena känner sig ju inkluderade i den mycket snäva definitionen av popmusik.

Jag bryr mig inte om Dubba Jonny och Skrillex. Gör någon det? Det är inte de som definierar ”dubstep” – den genren är dessutom sedan länge upplöst och spårlöst försvunnen. Vad jag bryr mig om? Att namn som Jacques Greene, Ikonika, Nguzunguzu, Jamie XX, Scott kid, Shlohmo, Hackman, Actress, Blawan, Joy O, Walton, Hessle Audio, Koreless och Ifan Dafydd just nu skriver om popmusiken som vi känner den.

I veckan var jag i London, och sedan alla mina bekanta har flyttat österut – Hackney Central, Clapton Pond, Dalston Junction – har jag fått anledning att reflektera över den sociala förändring som har skett i området sedan jag bodde i London i början på 2000-talet.

Liksom Brooklyn på andra sidan Atlanten (vars utveckling L.J. Davies skriver så fantastiskt om i boken ”A Meaningful Life”) har Hackney på senare tid präglats av ett ökande inflyttande av vit medelklass, inte sällan i egenskap av frilansande kreatörer med examen från St. Martins eller Royal College of Art.

Så har hyrorna stigit i taket samtidigt som gatorna hålls renare än någonsin och blommor planteras längs vägkanterna, vilket inte bara är en känsloladdad fråga bland invånarna utan också en ytterst politiskt ambivalent utveckling.

På fredagskvällen besöker jag klubben The Alibi på Kingsland Road vid Dalston Junction. DJ Assault spelar ikväll, och överallt står tjugoåriga hipsters i Norse Projects-skjortor eller Neighborhood-tröjor. Aldrig tidigare har jag känt mig så gammal i London – även om kvällens huvudattraktion förstås slår min känsla med hästlängder.

Några dagar senare tar jag buss 38 till Mare Street för att äta middag hos min goda vän Laura, som nuförtiden delar lägenhet med den djupt begåvade dubstep-artisten Ralph Cumber, även kallad Bass Clef. Vi äter nudelsoppa, softar i Ralphs studio, pratar om ljudet av tromboner, och lyssnar på Dr. Alimantados ”Best Dressed Chicken In Town”, Kraftwerks ”Ralf And Florian” och utvalda delar av Bass Clefs kommande album.

I Sverige har Bass Clef konstigt nog alltid hamnat i skymundan av sina musikaliska själsfränder på Skulldisco – Shackleton och Applebim & Peverelist – men även i England försöker han hitta en plats i den överfulla skaran av dubstepnamn. Frågar du mig är Bass Clef en av de bästa och mest intressanta artister i denna djungel, som vilken dag som helst borde uppskattas mer för sin lika smarta som dansanta musik.

För ingen annan artist fångar ljudet av Hackney lika klockrent som Bass Clef, med låtar som ”Hackney Lionheart” och ”Night on Mare Street”. Med hans tidigare album May The Bridges I Burn Light The Way liksom hans kommande material i åtanke kan jag inte nog rekommendera att klicka in på hans Myspace och lyssna på ljudet av kärleken till en stadsdel.

Det här är min enda kommentar till dagens nobeltrams. Som Niklas Elmér påpekade så finns det en progressiv vinnare under 00-talet, och hon heter Elfriede Jelinek. Den här mixen är istället för henne. Om du- mot förmodan – aldrig har hört VED, Burzum, en liten sång från 1920-talets Istanbul, Rustie och South Rakkas Crew tillsammans förut. Om du aldrig har hört irländskan Katell Keineg läsa en dikt som om varje andetag var det sista.

/Keep the uppspeedad tranceaktig dancehall in your heart.

A soundboy love story from Throwmeaway at Letsmix.com.

Snart kontaktade hon Skream som gillade vad han hörde och gav ut Kitos första släpp, tolvan ”What if/Cold” på sitt skivbolag Disfigured Dubz. Därefter har den australiensiska producenten gjort remixar och ett antal nya låtar, varav ‘LFO’ som medverkade på samlingen ”Dubstep Allstars vol. 7″, innebar ett mindre genombrott för en lite större publik. Uppskattningen har även kommit från såväl BBC Radio 1-dj:n Mary Anne Hobbs som N-Type och Joker.
Ett intresse som tillslut fick Kito att inse det nödvändiga i att byta ut värmen och solen ”down under” mot duggregnet i London.

– Australien är så isolerat från resten av världen så jag var tvungen att flytta. Jag tror att den musiken jag gör är… det finns definitivt en scen för den hemma, men att göra karriär på den är något helt annat. Det blir mer en hobby eller något du gör vid sidan om, men i London finns möjligheterna.

Kito är inte ovan att röra sig i Europa. Hennes pappa kommer från Holland och under uppväxten besökte hon ofta sin släkt där. I dag är hon en bärare av två kulturer: Australiens klimat och partymentalitet och den europeiska popmusiken, med betoning på elektronisk. Under unga år var det triphopakter som Portishead, Tricky och UNKLE som utgjorde Kitos referensvärld. I dag är det skandinaviska popmakare som Miike Snow och Trentemøller (bland mycket annat). Dubstepen kom hon också i kontakt med i Europa, när hon var ute och reste för några år sedan.

– Innan jag åkte iväg hade jag börjat lyssna en del på engelska Luke Envoys ”Honour kill”. När jag kom till Europa var den första staden jag kom till Aten i Grekland, där hörde jag Burial hos de jag bodde hos. Om Luke Envoy är basig och rak dubstep så är ju Burial mer obskyr och inte så uppenbart direkt. När jag kom till London, stannade jag i sex månader och gick ut en del, då kom jag in på det ännu mer.

Vad är det spännande med dubstep?
– Jag började lyssna på det vid samma tidpunkt som jag började producera musik. Innan hade jag varit inne på drum’n’bass och det kunde jag inte få grepp om. Det föll sig inte naturligt för mig, det var väldigt tekniskt, standarden var så hög och man var tvungen att passa in i en form för att det skulle vara bra. Men med dubstep kunde jag föreställa mig själv producera det. Det finns mycket välproducerad dubstep, men det är en lösare och friare genre och det inspirerade mig att börja.

– Tidigare lyssnade jag bara på drum’n’bass men när jag fastnade för dubstep så öppnade det mina ögon för en massa andra stilar.

Liksom många andra genrekollegor nöjer sig Kito därför inte med en dov och blöt basmatta och släpiga trumtakter. Istället finns en känsla för atmosfär och ett ödsligt ambient anslag i förgrunden, där lite av Burials temperament känns igen men samtidigt ett djup som har en helt egen bärkraft. I senare kompositioner har popmusiken också fått ett större inflytande.

– Det har att göra med att jag jobbar med en vokalist, Reija Lee, jag tänker på hur det ska funka med hennes röst. Men det handlar också om att jag inte varit producent speciellt länge, bara tre år. Så jag lär mig mer och vill utmana mig och pröva olika stilar i sökandet efter mitt sound. Men jag tror att jag aldrig kommer göra renodlad popmusik, det kommer alltid att vara djupare och mörka låtar.

Vad är så intressant med det mörka och melankoliska?
– Det väcker känslor som… jag alltid har dragits till. Jag har lyssnat på sån musik ända sedan jag var 13 år, jag älskar att gå ut och lyssna på det, men det är musik som jag främst lyssnar på hemma.

Du har varit en dj under ganska lång tid och fått priser för det i Australien. Hur kom det sig att du började spela skivor?
– Jag växte upp i en väldigt liten stad (Denmark, söder om Perth, reds anm.) och det fanns inte speciellt mycket att göra, så jag började beställa skivor på nätet vilket blev min hobby. När jag flyttade till Perth började jag jobba i en skivaffär och gjorde lite radio och var med på en del tävlingar, då var det bara drum’n’bass. När jag åkte ut och reste så slutade jag med det, men tog upp det sen när jag började göra dubstep.

Du har sökt till Red Bull Music Academy vilket är en årlig ambulerande utbildning för producenter och artister. Kom du in?
– Nej! Och jag kommer inte att söka igen för det var en såå lång ansökningsprocess, jag väntar tills de ber mig att föreläsa där, haha.

Men vill du studera musik på det sättet framöver?
– Jag gick faktiskt en utbildning, teknisk musikproduktion, i Australien under ett år. Men det bästa jag tog med mig därifrån var människorna som gick där. Det mesta har jag lärt mig är hemma, från vänner, det handlar bara om att lära sig själv och umgås med andra producenter. Det är det viktigaste.

”What if/Cold” släpptes i april 2009.
Kito släpper inom någon månad en ny Ep på Disfigured Dubz, där Reija Lee medverkar på en låt. Hon har även gjort fyra låtar med Reija som ska släppas på Mad Decent framöver.
Mer info om Kito, här.
Info om Disfigured Dubz, här.

Men det är även en stad med en betydande r’n’b och hiphop-tradition. Och en påfallande bred sådan: Å ena sidan topplistnamn som Will Smith och Boyz II Men, å andra gangstarappionjären Schoolly D och The Roots. På senare tid har även en yngre generation av r’n’b-artister, som Musiq Soulchild och Jazmine Sullivan, förstärkt Philadelphias ursprung och status på musikkartan som en stad där rösten står i fokus.

Därför är det inte så konstigt att dubstep- och grimekreatören Starkey lever på mer än bråkiga beats och skruvade ljud. Flera av låtarna på Philadelphiaproducentens kommande skiva ”Ear drums and black holes” – varav några av dem är albumets starkaste – bärs fram av vokala inslag från såväl amerikanska MC:s som den brittiska elektronikasångerskan Anneka.

– Folk i Philadelphia vill känna ett mänskligt element i den elektroniska röran. Jag använder inte speciellt mycket effekter på rösterna, jag vill att folk ska kunna höra rösten, memorera den och nynna med till den, säger Starkey på telefon från sin lägenhet.

Stars (feat. Anneka) by Starkey from Ben Curzon on Vimeo.

Det vokala är en del i Starkeys musikaliska bygge som han snickrat på sedan mitten av 00-talet. Ett bygge som han kallar för ”street bass”, och som minst lika mycket handlar om tung bas och ett omfamnande av källarvänliga stilar som grime, dubstep och ghetto house. Starkeys musik har den unika egenskapen att både kunna framkalla känslan av ett mörkt dansgolv och lågfrekventa rytmer som går rakt in i magen, och stunden precis efter en avslutad klubbkväll då man hämtar andan på trottoaren bland trasiga ölflaskor och snabbmatsförpackningar i väntan på en taxi.

Att Starkeys uttryck är djupt urbant är därför knappast en överdrift. Och det urbana går även igen på ”Ear drums and black holes” vars tema uppehåller sig kring rymden och det dystopiska.

– Frasen ”Black holes” i titeln handlar lite om hur jag skriver låtar och hämtar inspiration från soundtracks och sci-fi-filmer som ”Logan’s run”. Hur man såg på framtiden bakåt i tiden.

– Men det övergripande temat är det okända och det vi inte kan förutse, i en urban, apokalyptisk kontext. Vad skulle hända om en stor katastrof inträffade i New York, London eller Stockholm? Storstadsmiljöer är alltid förknippade med undergång, du tänker aldrig på det när du är ute på en bondgård till exempel.

Gäller detta även för Philadelphia?
– Ja, det är en av städerna i USA där det sker flest mord. Det är mycket våld och vapen och ekonomiska klyftor här, och man kan se det på folks ansikten. Det är många som uttrycker smärta och frustration. Det är lite deprimerande.

– Samtidigt är Philly mitt hem och det är ljuden från staden och vad som händer som får mig att gå igång. Folk som gör musik här har ett annat driv än i andra städer i USA. Det finns inte speciellt många små eller halvstora klubbar. Utbudet består mest av stora ställen och underjordiska ravefester och det får folk att jobba hårt för att skapa sig en fanskara. Sedan har vi ju (den amerikanska) fotbollen också, när det är en Philadelphia Eagles-match kommer ingen på spelningarna. Vi måste helt enkelt kämpa hårdare för vår kreativitet och för att komma någonstans.

Starkey har inte alltid varit Starkey. Innan han började göra mångskiftande dubstep, kallade han sig för Aunt Jessica och experimenterade med breakbeat, triphop och ”downtempo stuff” tillsammans med en MC och sångerska. Men det var när han studerade i London i början av 00-talet som han fick upp ögonen för grime och UK Garage. Tillbaka i Philadelphia började han anordna fester med de engelska beatsen i fokus. Han träffade dj:n Dev79 och gick med i dennes crew Seclusiasis, ett kollektiv av producenter, radiomakare och artister som alla jobbar för att sprida grimen, dubstepen och de gatuförankrade beatsens budskap i sin hemstad.

Att artistnamnet kom att bli Starkey har även det en brittisk koppling. Liksom Aunt Jessica är namnet taget efter en av karaktärerna i The Beatles-filmen ”Magical Mystery Tour”, en herre vid namn Mr. Richard Starkey (Ringo Starrs riktiga namn, en karaktär som också spelas av Ringo.) Något som ter sig fullkomligt naturligt då Starkey hyser en stark kärlek till det engelska popundret, framför allt till den ”Femte Beatlen” George Martin.

– Han förändrade hela producentrollen då han tog saker som var underground och omvandlade dem så att de funkade i mainstreamfåran. Det var ju även fallet med Beach Boys men jag har aldrig gillat dem lika mycket.

Delar du den inställningen, att producera musik för en bredare massa med udda byggstenar?
– Ja, fullständigt. Jag vill göra skivor med stora hiphopartister. Det är ju mainstream bara för att folk säger att det är det. Men man ser fler undergroundartister som samarbetar med stora namn i dag eftersom marknaden har förändrats med fildelningen och bloggarna. Jag tror att det har gjort att marknaden har en annan inställning till musikskapandet.

– Lyssnar du på låtstrukturerna på mitt nya album så är det väldigt grundläggande sånger, det är produktionen som skruvar till dem, så på ett sätt är jag redan där.

Vilken stor artist skulle du vilja samarbeta med?
– Drake, han är den största just nu, eller kommer att bli åtminstone. Han och hans management förstår hans position och hur man ska bygga en fanskara. Annars hade han aldrig fått en Grammy-nominering för en låt. Det är sättet man bygger en hajp i dag.

Men till skillnad från många storbolagsartister som omger sig med en mängd producenter, låtskrivare och a&r-människor, är Starkey en DIY-artist. En musiker som gått den långa vägen och som är klassiskt tränad och har spelat piano sedan liten grabb. Så till den grad att han har önskat att han skulle vakna upp en dag och inte kunna något om musikteori och noter.

Är det så störande?
– Alltså, det glider alltid in på det. Många som inte är klassiskt skolade tänker inte på det, men för mig kan det bli för mycket. Jag försöker till och med stämma om mina synthezisers så att jag ska spela på fel tangenter. Men jag gillar ändå att analysera musik och dess teori, för jag tror att jag måste kunna förstå en viss del av musiken. Annars skulle jag inte klara mig.

Starkey heter egentligen Paul Geissinger.
”Ear drums and black holes” släpps den 19 april och är uppföljaren till albumet ”Ephemeral Exhibits”. Båda ges ut på Planet Mu.
Starkey har även gett ut en mängd singlar, tolvor och remixar, varav flera på sitt eget bolag Slit Jockey Records.
Medverkar på Mary Anne Hobbs senaste samlingsalbum ”Wild angels” med låten Gutter music V.i.p.

Scuba – ‘Before’ from FACT Magazine on Vimeo.

Missa förresten heller inte den här härligt avancerade analysen av hur Burial skapar musik. På svenska! Jag förstår inte ett skvatt av meningar som ”när kvantpartikeln mäts och låses vid en av sina superpositioner så uppstår ett nytt objekt, det emergerar ur en konstituerande relation mellan kvantpartikeln och det som registrerar den” men det gör mig absolut ingenting. Jag gillar långa texter som övergår mitt förstånd, fråga mig inte varför. Kanske för att majoriteten av all kommunikation idag är alltför kortfattad och lättbegriplig för ens eget bästa?

Det är 10-talet nu, och de senaste tre åren är en enda tjock dimma. Jag minns att det slutade med att jag dansade till en ”edit”, denna 00-talets motsvarighet till U2, av Niklas Strömstedt. När en bekant ironiskt skrev i en av våra större dagstidningar att instrumentalversionen av ”Fyra bugg och en Coca-cola” var bisarrt hipp fick han fyra mail dagen efter från Stockholmsungdomar som undrade var man kunde tänkas lägga vantarna på denna påhittade heliga graal.

Jag vet att jag varit längst fram i det där sökandet, eftersom jag trodde – och fortfarande tror – på att den bästa musiken är den vi ännu inte har hört. Och jag hatar fortfarande gårdagen eftersom den påminner mig om alla misslyckanden den har utsatt mig för.

Jean Baudrillard, den franske postmodernitetens fader, åker i sitt verk ”Amerika” på en roadtrip genom att historielöst land där allt fast förflyktigats, där allting blandas ihop i en sörja utan kvalitativ urskiljning. Men ”Amerika” har inte så mycket med postmodernitet att göra (ordet nämns en enda gång i hela boken). Han sätter däremot fingret på vad som händer med modernismen när människorna tappar fokus: Vi får en totalt meningslös kultur där allt är lika dåligt. Det påminner alldeles för mycket om popmusiken under 00-talet.

Men förväxla inte detta  med popmusikens inbyggda mekanism: Det som betyder allt idag, betyder ofta ingenting i morgon. Den gäller fortfarande. Det beständiga är påfallande ofta sövande tråkigt. (Några av undantagen heter såklart ”Be my baby” och Mark E Smith).

En sådan kultursyn kräver också väldigt mycket av oss som personer, och jag är den förste att erkänna att jag misslyckats emellanåt. Jag är den förste att erkänna att jag omfamnat musik som aldrig borde omfamnats bara för att det var kul. Och de mindre nogräknade ska vi inte ens tala om i sammanhanget.

Kompasserna brast någon gång 2007. Ungefär samtidigt som när The Tough Alliance följde upp sitt utmärkta andra album med remixer av fullständigt meningslösa hipsterband. Där och då förlorades något alldeles fundamentalt och viktigt. Och alla vet att Joel Alme egentligen aldrig hade något med Sincerely Yours att göra, det var nog en ond mardröm från Göteborg.

Några år tidigare hade artister som Franke, LCD Soundsystem, The Streets, Håkan Hellström, The Rapture och Dead Prez skapat musik som var den bästa jag någonsin hade hört. På det sättet var de vår tids motsvarigheter till Malcolm McLaren, The Specials AKA, Public Enemy och The Pastels. De var band som förändrade mitt liv. Band som lärde mig att musik kunde vara så mycket mer än ett tufft riff. De lärde mig att popmusik egentligen bara handlade om tre saker: Att vara snygg, intelligent och besitta ett okuvligt tonårshjärta.

”Vad du ger mig är ett mer bestämt hjärtslag”, sjöng Franke på sin debutskiva från 2003, och det var allting jag behövde höra när jag var 18 år gammal. Det här är saker du inte får berätta om du skriver om kultur idag. Teoretiseringen och det ”chosefria” ligger som en möglig filt över hela samtalet. Att faktiskt kunna saker, att med hela hjärtat vilja berätta att VÄRLDENS BÄSTA BAND finns där precis runt knuten är det fulaste du kan göra. Sitt ned och läs en Dogge-intervju istället, varsågod.

Jag vet inte vad som hände, men plötsligt fick världens alla musikskribenter för sig att deras kärlek till kulturen var onödig. Jag hatar dem för det. Var är de som med tårar i ögonen berättar om hur Ian Hunters ”Central Park N’ West” från 1981 får dem att sväva över den eviga ledan? Var är de som hoppar hejdlöst upp och ned till den musik som ingen längre tar i med tång? Snälla, ta mig till den källarlokalen, till den där klubben runt hörnet där kärleken till musiken är evig och sann. Jag behöver den mer än någonsin.

Vi var ju så nära sanningen, men vi kastade bort den. Vi började stirra på episk progg fylld av flöjtsolon. Ingenting var i närheten av Eddie & The Hot Rods ”Do anything you want to do”, CeCe Rogers, Arthur Russells röst eller The Streets ”Dry your eyes”.

Det är därför jag i fortsättningen ska jämföra all musik med känslan av att vara 17 år gammal och gråta in i en mörk vägg till tonerna av Mike Skinners tragiska novell om ett uppbrott som ingen – inte ens han – kunde hindra. Inte hade jag någonsin valt att spela Rune Lindbaeks TOTO-samplande ”Africa” i det läget, inte ens om jag hade haft chansen.

”How long will this sickness last, until we go up in a blast?”. Orden är CeCe Rogers, på en av det sena 1900-talets bästa soulsinglar. Det är en befogad fråga. Var är vår tids Tamla Motown eller ens Pop Aural Records? Def Jam? Knappast. De slutade vara bra i samma ögonblick som Jay-Z började sälja dammsugare. En gång i tiden hade svaret på alla de här frågorna varit Ola Borgströms Service. Men inte ens det håller idag. Så många försöker starta skivbolag som är ”rörelser”, och ingen av dem kommer i närheten av föregångarna Factory, Wall Of Sound och just tidiga Service.

Det var bara två skivbolag som under den senare delen av 00-talet fick mitt hjärta att dundra över hela jävla Stockholm. Det ena var det New York-baserade Whatever We Want Records.

Jag höll varje release, från Otterman Empires första Dire Straits-samplade tolvor till 2009 års fullständigt magiska housepastich ”Rushing to Paradise” tätt intill hjärtat. Det var såklart bara inbillning, men det kändes som att Whatever We Want släppte musik bara för mig. Men skivbolaget gjorde inte bara gott: Deras långa uppehåll mellan utgivningarna gjorde att jag fyllde hålen med mindre bemedlad, kritvit dansmusik. Jag behöver inte nämna några namn. Ni vet vilken den är.

Just den här kvällen när de här förvirrade raderna skrivs ned, noterar jag att Whatever We Want är på väg att lansera en… webbshop. Det känns som en personlig katastrof. För handen på hjärtat: I just det här fallet har det aldrig handlat om musikens eventuella kvaliteter. Det har handlat om en röst, att få vara del av en rörelse – en elitistisk, hårt limiterad kulturell rörelse som aldrig låtit förflackningen slå sina klor i den.

En dag kommer Whatever We Want åter att vara min alldeles egna hemlighet. En dag kommer jag dansa ensam i mitt vardagsrum till House Of House. En dag kommer jag somna till Quiet Village igen. Men nu räcker det inte. Jag vill ha något annat. Jag vill bli räddad igen.

Jag vill ha popmusik som slår mig i ansiktet, som tar mig bort. Ed Bangers första singlar, givetvis (ytterligare en ”ful” åsikt, jag vet). Men sanningen är att Justice tidiga produktioner innehöll all den kraft, styrka och ungdom som vi sedan fumlade bort. Är popmusiken död? Är ”soul” ett begrepp som hör hemma på 1990-talet?

Den amerikanska svarta musiken har, med enstaka undantag (Faith Evans, J. Dilla, Jaheim och R. Kelly, samt IBLAND Trey Songs), varit bisarrt dålig sedan 2004. Det är sant, jag lovar. Lita inte på dem som på allvar hävdar att Gucci Mane eller Lil’ Wayne är vår tids Biggie eller M.O.P., för det är de inte. Gucci Mane och Lil’ Wayne är vår tids Stefan och Krister.

Housemusiken? Moodymann kämpar på, men är det inte dags att någon annan med händerna djupt nere bland de smalaste soulsinglarna kliver fram? Housemusiken annekterades av norrmännen, och de var många gånger fantastiska (Lindstrøms ”I Feel Space”!), men det var inte sånger att spela när ingenting annat hjälper. Just nämnda Whatever We Want, med Rub N Tug i den yttersta frontlinjen, var de enda som gjorde housemusik som tonsatte både Adam Haslett och det simplaste sexet.

Vem axlar Pet Shop Boys mantel? Var fan är James Lavelle? Vem förändrar våra syskons eller min väns nyfödda dotters liv om några år? Jag vet inte.

Jag skrev att det fanns två skivbolag, om du minns. Det ena var Whatever We Want. Men det finns bara ett skivbolag som aldrig vikt en tum från sin ursprungliga idé. Skivbolaget med världens tuffaste namn: Skull Disco records.

Ideologerna Appleblim, Zeke, Tad och Shackleton suddade ut gränserna mellan reggae, jazz och den mest skissartade minimal techno. Deras sound är den mörkaste soulmusik som någonsin producerats. Varje släpp som kan relateras till Skull Disco känns, för att använda ett uttjatat ord, viktigt. Varje singel är en resa ned i det enda helvete jag vill befinna mig i. Ett helvete där skuggor dansar mot tegelväggarna nätterna igenom.

Finns Skull Disco kvar? Åtminstone inte för tillfället. Men alla släpp på relaterade labels som Mordant music, Pudel och Perlon står fortfarande för en rörelse. För en motkultur jag behöver, som jag aldrig tänker släppa. En motkultur där technoproducenten Ricardo Villalobos håller Augustus Pablo och John Coltrane hårt i händerna.

Skull Disco har också lite slarvigt – men välförtjänt – sammanförts med den genre som mer än någon annan, just de här dagarna, under den här vintern som aldrig tar slut, känns som den enda verkligt livsnödvändiga. Ja, jag pratar om dubstep.

Den brittiska genren har under de senaste åren varit den enda anledningen till att fortsätta andas, att aldrig ge upp. Det är stenhård soulmusik från England och jag älskar den i alla dess former. Ge mig en ny White label med förvridna soulsamplingar, jamaicanska beats på halva hastigheten, och jag ska älska den tills jag dör.

På väg hem genom snön klockan fyra på morgonen för någon vecka sedan lyssnade jag igenom D-Bridge & Instra:Mentals mixalbum för första gången i sin helhet. En artist som heter Riya öppnar albumet, med sången ”Seems like”. Jag vet absolut ingenting om Riya, och jag är för övrigt fullständig ointresserad. Hur ska jag hinna bry mig om sådant när själva sången är precis allting jag någonsin önskat mig av popmusik? Och det fantastiska med den brittiska genren – som förstås redan ynglat av sig till hela Europa – är att det aldrig tar slut. Släppen kommer i rasande fart, som smattrande kulsprutor mot ett hjärta som egentligen bara älskar musik och litteratur (Nyligen stötte jag också på ett australiensiskt dubstep-släpp, men där går faktiskt gränsen).

Det är egentligen dumt att prata om ”dubstep”. Det är ingen genre, utan snarare ett samlingsnamn för all den klubbmusik som vilar mot Englands fuktigaste klubbar. Kalla det wonky, kalla det funky, kalla det purple – det är ändå bara den enda musik i världen som för tillfället besitter förmågan att förändra unga människors liv. Eller det borde i alla fall vara så, men för inte så länge sedan träffade jag en tjej som på allvar tyckte att Fronda sade något om hennes liv, så jag vet faktiskt inte.

Dubstep är vår tids acid house, och den händer just nu. Och artister som Joy Orbison, Joker, Burial och Darkstar är vår tids Modern Jazz Quartet, Miles Davis, Lloyd Miller och Philip Cohran. Vad skulle jag kunna säga om dem som gör deras storhet rättvisa? Och varför skulle jag ens försöka – den där våta filten över musiksamtalet skulle ändå göra att mina skrik blev kvävda läten. Men jag måste ändå få säga det, om så bara för den här enda gången:

Dubstep är det sena 70-talets Vic Godard, 80-talets bästa disco, 90-talets bästa deep house och det tidiga 00-talets DFA. Den enda musik som kvalitetsmässigt kan jämföras med Stanley Clarkes bästa singlar.

Jag älskar dubstep.

Och när din vän, eller jag för den delen, börjar prata om att svensk progg från 1970-talets början är det nya hippa, så slå oss på käften. För sanningen är, precis som alltid, att den bästa musiken görs nu eller helst i morgon.

Sanningen stavas, just den här kvällen, D.U.B.S.T.E.P och det är just nu, när dessa rader sömndrucket skrivs ned, den enda musik som spelar någon roll. All annan musik, utom All City Records underbara sjutumssinglar, är förgänglig. Det var bara det jag ville säga. Och att jag fortfarande älskar dig.