Jag håller delvis med. Det är problematiskt när något fysiskt intellektualiseras och anpassas. Men jag är inte helt på Fredriks sida.

På årets Unsound-festival i Krakow, en av europas främsta musikhändelser för dansmusik och ny elektronisk musik, var det inte i första hand de artister som vräkte på med mest energi som gjorde starkast intryck. Ett band som King Midas Sound hade till exempel en ljudvolym i nivå med en raketmotor och överöste publiken med stenhårda beats. Men det dränkte mycket av musikens nyanser och Kiki Hitomis sång, hur mycket jag än älskar London-trion.

Istället var det de artister som lyckades kombinera det dansanta och intensiva med det avvägda som imponerade mest. Som Forest Swords urtida och skiftande elektronika ackompanjerad av fantastiska visuals. Eller Stellar Om Sources spattiga och täta maskinella rytmer. Eller Porter Ricks techno där ljudsjoken drevs fram av en bultande bas som växte i styrka under spelningen.

Gemensamt för dessa tre artister var att deras musik på Unsound framstod som en spegelbild av tankekraften bakom den. Ljudet av hjärnor som brottas med att genomföra idéer och att ta andra vägar än den enkla. Och hur viljan i att göra det också bidrar till något fysiskt och levande i resultatet – när idéerna förverkligas. Tänkande musik med kroppslig botten.

Nu sitter jag här med Om Units debutalbum Threads och slås av samma sak, trots att musiken inte har speciellt mycket gemensamt med nämnda artister.

Bakom Om Unit finns Londonbon Jim Coles. I början av sin musikaliska bana var han verksam inom turntablist-scenen och producerade alternativ hiphop som 2tall. För några år sedan bytte han inriktning, tog namnet Om Unit och gjorde en omtalad remix av Jokers låt »Digidesign«. Sedan dess har han gjort flera remixer, släppt EP:s på etiketter som All City Records, Civil Music och Goldies Metalheadz samt startat egna bolaget Cosmic Bridge.

Han har samarbetat med Travis Stewart från Machinedrum i Dream Continuum, ett projekt som går ut på att hitta beröringspunkter mellan 90-talets brittiska jungle och Chicago footworkgenren (resultatet kan höras på förra årets Reworkz E.P.). Samma idé har Jim Coles även utforskat under namnet Philip D. Kick.

Som Om Unit gör Jim musik i en något lägre hastighet. Ena stunden går den i ett makligt tempo på 90-100 bpm, i nästa stund höjs takten några snäpp. Men över lag har musiken en relativt långsam puls. Den är full av rymd och luft, det är synthmattor och ljud med mycket eko, ibland kryddat med röstsamplingar och slagverk. Den har även tydliga drag av dubstep med en wobblande och fet bas som dyker upp här och där.

På Threads samlas dessa uttryck. Men jämfört med de föregående singlarna och EP-skivorna, som under stundom varit något anonyma, finns här en annan direkthet och skärpa. Dels i produktionen, soundet är snyggt och fläskigt. Hela ljudbilden är som ett enda stort varmt ekorum. Och dels genom albumets gästvokalister. Röster som amerikanska Gone The Hero, MC Jabu från Young Echo-kollektivet och den brittiska poeten Charlie Dark anger en urban nerv som fördjupar perspektivet. Och på låten »The silence« sjunger den engelska soulartisten Jinadu innerligt över ett långsamt beat och en vemodig melodislinga.

Det är en fantastisk ballad som passar in i en tidsanda lika mycket som får en att lyssna noga. Det är en låt som sätter tonen för albumet och som gör att de delar som på papperet är tveksamma smälter in i en helhet. För här finns en flera drag av den jungle (en musik som Jim Coles växt upp med och älskar) och framför allt drum’n’bass som under 90-talet hängav sig åt atmosfär och svävande synthar. Här finns både ljud av åska och regn, svävande intros och låttitlar som »Healing rain« och »Deep sea pyramid«. Och vissa spår är på gränsen till att ligga för nära förlagan, som »Reverse logic«.

Men här finns också ett rytmiskt 90-talsdriv och ett mörker som har mer gemensamt med ett samtida elektroniskt sound. En slags dämpad och poetisk laddning som drar åt Burial ibland och i andra fall släpar sig framåt med tunga hiphop-beats. Det understryker ett verk av en producent som vill något större än att visa hur trogen han är sina förebilder.

Den brittiska dansmusiken har blickat tillbaka mot 90-talet den senaste tiden. Det har inte alltid inneburit något positivt. Men i Om Units fall är det så.

För Threads är inte korkad och kompromisslös skrevmusik. Det är inte heller ett överanalytiskt verk utan ruffiga kanter. Det är musik för ett uppgivet 10-tal byggt på lika delar känsla och tanke.

Threads släpps den 28 oktober på Civil Music.

Snart börjar tonerna från en frenetisk trummaskin att slå. Den låter utomjordisk, hypersnabb, som en märklig hybrid av tidig jungle och dubstepens melodiösa avart purple. Men mer hysterisk.

Killen i mitten vars blickar alla nu riktats mot stannar upp för ett kort ögonblick. Sedan börjar dansen. Ben och fötter rör sig i en helt annan dimension och blir snabbt en synvilla.  Den stela torson verkar tillhöra en helt annan kropp. Dansen är ett organiserat kaos – upprorisk och ilsken men till synes med en medveten riktning. Det här är något annat än breakdance, det handlar mindre om akrobatik och mer om snabbhet och smidighet.

En halvminut senare tar en annan medlem ur Terra Squad över i mittcirkeln medan rivalerna i BTS med nonchalanta blickar inväntar sin tur.

»A lot of bass. Claps. Depending on what sample you use, the way you trigger it up. A lot of synths. Arpeggiators. A lot of weird sounds. As long as it’s banging hard bass-wise, and the hits, then you got a hit. Dancers from Chicago really like bass, claps, something crazy, something unexpected… that’s what we tried to keep up.«

(DJ Rashad)

Chicago footwork är inte på något vis ett nytt fenomen. Genren har existerat i lite mer än ett decennium och frontfigurer som DJ Spinn, DJ Rashad, Traxman och DJ Clent har lyckats generera tillräckligt med uppmärksamhet för ett par mindre utlandsturnéer. Dess influenser återfinns också i den senaste och bästa bassmusiken (Nguzunguzu, Girl Unit, Ikonika) såväl som i hiphop (det sägs att Chicago-bon Kanye West fick idén till debutsingeln »Through the wire« från footworkens smurfierade refränger).

Men likt Washingtons Go Go-musik har footwork aldrig omfamnats fullt utanför sin hemstad. I Chicago är musikens hjärta och själ dock mer levande än någonsin. På något vis känns det också som det är själva meningen.

Precis som discokvartetten The Whispers en gång för längesedan sjöng att »the beat goes on/just like my love/everlasting« är det fortfarande djupt fascinerande att så här i utkanten iaktta hur popmusiken, eller kanske i synnerhet just beatet, vägrar att stå stilla. Hur den fortsätter att eka i ständigt i nya former. Men inte tack vare en formulerad plan eller via någon förutbestämd väg.

Förmodligen vet ingen det här bättre än den legendariske dj:n Frankie Knuckles. Det var han som en gång myntade uttrycket att housemusiken var discons slutgiltiga hämnd. Men om Frankie Knuckles hade rätt i sin teori så var housemusiken förr eller senare också dömd att följa i sin föregångares fotspår.

Från att ha skapats av artister som Larry Heard, Ron Hardy, Marshall Jefferson och just Frankie Knuckles, på ljusskygga dansklubbar (med namn som Warehouse, Power Plant och Music Box) i Chicagos utkanter, blev housemusiken snabbt en angelägenhet långt utanför den gräsrotsrörelsen genren sprungit från. Snart hade housemusiken också packat resväskorna och flyttat från Illinois över till de brittiska öarna.

Hemma i USA slipades ljudet av de hårt knorrande Roland 808-trummorna ner i kanterna och smältes samman med dåtidens kontemporära R&B-musik. Samtidigt som »That’s the way love is« av Ten City och Madonnas »Holiday« klättrade på listorna var ett gäng puritaner än en gång tvungna att kasta handdukarna i dansgolvet och gå vidare till nästa grej.

För invånarna i Chicagos fattiga bostadsprojekt hade 1990-talets housemusik blivit för polerad. Motreaktionen kom i form av en handfull kassetter i olika färgglada nyanser som började dyka upp i de västra och södra delarna av Chicago. På etiketterna återfanns namn som DJ Deeon, DJ Skip och DJ Funk som med sina primitiva inspelningstekniker mer än gärna skruvade upp tempot till 140 bpm. Som ett eldtest för de sanna dansarna.

Det nya beatet hette passande nog ghetto house och dess viktigaste skivbolag var Dance Mania. Precis som housemusiken var ghetto house uteslutande för dansgolvet. Men den här gången var dansgolvet allt som oftast inte beläget i Chicagos dunkla nattklubbar utan i gränderna utanför bostadsprojekten.

»This was the beginning of lots of crews coming together and dancing against each other. It wasn’t even footwork back then, it was like animation. It’s hard to explain.«

(DJ Spinn)

Just DJ Deeon förblir än i dag en viktig förgrundsgestalt i Chicagos dansvärld. Han inspirerade inte bara många av sina kolleger utan lärde handgripligen många av dem att använda sig av trummaskiner. Många skulle till och med vilja hävda att DJ Deeons tidigaste inspelningar för Dance Mania förblir själva blåkopiorna för dagens footwork.

Men utvecklingen tog inte slut där. Artister som RP Boo, DJ Rashad, och DJ Spinn började i slutet av 1990-talet att dekonstruera ghetto house och sätta ihop den på ett nytt sätt. De synkoperade röstslingorna påminde allt mer om speedade smurfar som tonsatts med spastisk synthmusik. Bas- och trummönstren blev mer furiösa än någonsin tidigare. Det här var avantgardistisk dansmusik med producenter som utmanade varandra om platsen längst framme i spjutspetsen.

När Dance Mania slog igen 2001 (främst beroende på obetalda fakturor och diverse skatteproblem) fick flera artister det allt svårare att nå ut med sin musik, som nu allt oftare gick under namnet footwork. Men scenen fortsatte. I samband med Youtubes  genomslag spreds videor av (främst) unga män som besatt dansade till toner av DJ Rashad och RP Boo. Musik som det egentligen inte alls gick att dansa till.

»Until recently, no major record labels considered it worth their attention. As most of its followers are teenagers, they watch the videos online and then download the songs.«

(DJ Nate)

Footwork är ända in i sitt DNA en udda musik. Den kommer troligen aldrig att sätta ett dansgolv i brand men inte för att den är för osvängig, för funky eller för slick. All footwork är extrem i dansarnas akrobatiska utövningar och kräver den mängden av blod, svett och tårar som få förmodligen är beredda att offra.

Själva navet i dagens scen finner man bland två av de artister som varit med allra längst – hos DJ Rashad och DJ Spinn i deras nystartade etikett Lit City. Likt de flesta footworkproducenter har de sin bakgrund i mitten av den där ringen, bland de andra dansarna.

För relationen mellan människorna på golvet och dj:n bakom mixerbordet är ofrånkomlig. Och oftare än inte finns åtminstone en dansare i rummet när ett spår skapas av en producent. Det är bara logiskt, eftersom de flesta dj:s börjar som dansare ändå.

Precis som Young Smoke som bara för ett fåtal veckor sedan släppte sitt alldeles lysande debutalbum Space zone till en kollektiv tystnad från stora delar av Europas journalistiska musikbevakning. Eller som Traxmans EP Heat och DJ Clents Two feet on the ground från tidigare i år.

Footwork är, för att använda ett uttryck som egentligen kommer från en helt annan värld, for dancers only. Och det är ju någonstans precis där som själva nyckeln finns till att genren för, i alla fall en överskådlig framtid, fortsätter att vara en brinnande angelägenhet enbart inom Illinois gränser.

Brittiska producenter inom bass och house kommer förmodligen att fortsätta ha den goda smaken att plocka russinen ur kakan. Men som fenomen och som 10-talets alldeles unika motsvarighet till hiphopens fyra element är Chicago footwork en av ytterst, ytterst få moderna kulturyttringar som skapats och fortfarande tillhör en amerikansk svart publik.

Det finns inget egenvärde i det alls. Men det är likväl en påminnelse om var beatet än färdas, hur den än ökar fart, vad den än uppsamlar och uppslukas av råder det inga tvivel om var det började eka ifrån.

»Sittin’ here across the room from you, thinkin’ about we gonna do, you got me thinkin’ ’bout you.«

»He said I said«, den inledande låten på Cooly G:s debutalbum Playin’ me är ambivalent. Texten tycks handla om två personer som försöker få kontakt, utan att de når fram till varandra eller omvandlar tankarna i handling. Det känns som ett möte som är pausat innan det ens hunnit börja. Eller så är det musiken som får mig att associera till det.

Cooly G sjunger tillbakalutat och svävande. Beatsen, syntharna och ljuden går i moll. Tillsammans bildar de en funkig housemusik som är både introspektiv och som spritter. Det är kontrollerat och fokuserat, utan att sakna energi och framåtrörelse. Basmusik som är djup men inte så långt ned i registren att den har en enda sorts puls. Det är rytmer som studsar runt och ljud som är skeva och nyfikna. Stämningsskapande semi-ambient dansmusik, med tydliga melodier. Och så Cooly G:s röst.

Av alla de producenter och dj:ar som dykt upp på den brittiska basmusikscenen under de senaste åren är Cooly G den som fångat min uppmärksamhet starkast – mycket på grund av röstens roll i musiken. Den är upphackad och används som effekter. Den kan låta som synthslingor. Men framför allt sjunger Cooly G. På Playin’ me är rösten inte långt bak, den är i förgrunden. Cooly G:s sång är soulartad, jazzig, och mjuk. Och samtidigt distinkt. Den lägger sig över den kyliga musiken som ett tryggt täcke.

Cooly G – Merrisa Campbell – är från Brixton i södra London. Hon gav ut sina första låtar på CD-R-skivor i liten skala. Samtidigt spelade hon fotboll på halvprofessionell nivå. En söndagkväll för några år sedan lade hon upp låten »Love dub« på sin Myspace. Några dagar senare fick hon ett långt mail från Steve Goodman/Kode9 på Hyperdub som ville ge ut hennes musik. Det blev EP:n Love dub, och ett par EP:s till innan debutalbumet Playin’ me släpptes i sommar.

Cooly G:s house- och garageinfluerade basmusik har fått fäste. I dag driver hon sitt eget bolag Dub Organizer och uppträder i England och Europa och har även gjort ett besök i Australien. Nästa år är en spelrunda i Asien inplanerad. Samtidigt är hon mamma till två barn. Och längtar tillbaka till fotbollen.

Efter ett par misslyckade intervjuförsök fick jag i slutet av sommaren tag på Cooly G via Skype. Mitt under en friidrottstävling med Usain Bolt.

På dina första EP:s, som Narst/Love dub, använde du inte rösten så mycket. Men på Playin’ me sjunger du mer. Hur kommer det sig?
– Jag hade mer känslor jag ville få ut. »Love dub« var egentligen en hel låt med sång från början men jag hackade upp den och använde bara små bitar av sången. Men på albumet hackade jag inte upp det lika mycket, jag lät de vokala inslagen vara i stort sett. Det är annorlunda att ha mer sång på ett album jämfört med en singel, i alla fall om man ser till de EP:s jag släppt tidigare.

Var det medvetet, att du ville skapa ett mer sångbaserat elektroniskt sound?
– Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på när jag gjorde det, jag bara gjorde det och skickade in det till Kode 9 och sa, »det här är vad jag har«. Jag tänkte inte att det skulle vara mer sång på skivan. Det var bara vibes.

Flera av låtarna på Playin’ me, som »He said I said« och »Landscapes«, är nedtonade och lite dystra. Tycker du att skivan är mörk?
– Ja, när jag lyssnar på den såhär i efterhand tycker jag det är ganska eget och mörkt och…konstigt. Jag har inte hunnit lyssnat på den så mycket för jag har varit upptagen med annat. Men efter att ha läst en massa recensioner och fått folks reaktioner på skivan så försöker jag lyssna på den på alla de sätt den har blivit beskriven på. It’s deep.

Varför blev den så konstig och mörk tror du?
– Allt jag gör är konstigt, jag vet inte varför jag använder det ordet men jag ångrar det inte. När jag lyssnat på den konstaterar jag bara: yeah man, det är konstigt. På ett bra sätt.

Så du är bekväm med att det låter konstigt?
– Ja, jag är bekväm med allt jag gör. Även om det låter skit, det är ju jag som gjort det, haha.

Så du tillåter dig själv att göra saker som du tycker är skit?
– Ja, jag håller på att göra några låtar nu som är lite mer klubbiga och dansgolvsinriktade. Jag har spelat dem för några personer som kommit hit och lyssnat och de tycker om det. De är lite annorlunda, lite mer house och deep house. En av dem är skit men det låter helt okej faktiskt.

Det är många olika stilar på Playin’ me, en del av dem är ganska 90-talsaktiga, åt drum’n’bass och acid-hållet. Lyssnar du själv på det något?
– Det är ganska märkligt att det blev så för det är musik som jag växte upp med. Min mamma var inne på acid house, drum’n’bass och jungle och pappa lyssnade på reggae revivalen och rare groove. Det är influenser från mina föräldrar som utan att jag insett det har färgat musiken. Jag lyssnar en del på det fortfarande, jag lyssnar alltid på old school-grejer och softar till det.

Som vad?
– Mica Paris, mina gamla Jungle Hits-album, mycket med Dennis Brown, Bob Marley. Jag gillar mycket från 80-talet och en del reggaelåtar från 70-talet, och en del från 90-talet. Och även en del slow jams.

Så det var omedvetet att det blev så på albumet?
– Ja, jag tänkte inte på något musikmässigt när jag gjorde skivan. Jag gick mer igenom jobbiga personliga saker, samtidigt som jag turnerade och tog hand om min son och blev gravid. Så det var omedvetet men jag är överraskad att det blev så, och jag är glad för det. Det är något från mig när jag var yngre och det dyker upp nu i denna ålder på min skiva, det är ganska fantastiskt. Vad jag kommer att göra nu musikmässigt är mer klubbetonade låtar, ungefär som det som jag skulle spela på ett rave. Albumet är mer något man lyssnar på och går in i, som du gjorde med »He said I said«. De som bara känner till mig utifrån denna skiva kommer att få något helt annat.

Du gör en cover på Coldplays hit »Trouble«. Hur kom det sig?
– Jag var hemma och umgicks med mina kompisar och vi lyssnade på låtar på itunes på min dator, och så dök den låten upp. Jag fick feeling för den och avbröt samtalet och började göra en egen version av den.

Så du gjorde den direkt vid det tillfället?
– Ja, jag lyssnar hela tiden på den för den finns i min itunes. Men vid det tillfället slog det mig att jag ska göra något med den. Det handlade om jobbiga saker som jag själv gick igenom, så därför kändes det bra att göra den.

Så låten talade till dig på ett annat sätt än vad den hade gjort tidigare?
– Den har alltid talat till mig på det sättet, men jag har aldrig tänkt att jag ska göra något på den tidigare. Det hände den kvällen. Jag har alltid mina grejer, min utrustning uppe och redo att använda, och får jag en känsla så testar jag att göra något. Ibland gör jag inget, men oftare sätter jag på laptopen och kopplar in keyboarden och bara kör.

Tycker du om »Trouble«, alltså musikaliskt?
– Ja, den är sjuk. Den är avslappnande och jag gillar att lyssna på något annat än en typ av musik. Jag gillar Lana Del Rey också, hon är grym.

Det kan ses som oväntat att någon inom den elektroniska musikscenen har Coldplay som influens. Men en sådan inställning är ju ganska inskränkt?
– Ja, det är det nog. Men jag bryr mig egentligen inte om vad någon tycker. Det finns nog många som lyssnar på den typen av musik i smyg för att de tror att de ska bli dömda av andra om det kom fram. Men jag lyssnar på en massa olika saker. Jag vet att folk tycker att det är konstigt att jag gjorde den covern, men jag struntar i det.

– Jag skickade den i samma paket med de tjugo låtar som jag gjorde till albumet, och Kode 9 valde den. Vi kokade ner allt till tretton spår och den var med bland dem för det kändes rätt. När allt kommer omkring var det kul att göra. Det är det det handlar om.

Influeras du oftare av musik som inte är elektronisk än annan elektronisk musik?
– Jag inspireras nog mer av gammal dub reggae och revival och rare grooves-musik. Och hör jag en Dj Gregory-låt går jag igång direkt. Han får mig alltid att vilja göra egen musik. Men jag skulle säga att det är reggae och soul som är det som jag ser som influenser.

Du började mixa när du var sju år gammal, på din pappa och morbrors sound systems. Minns du den första gången?
– Ja, det var på ett dop, jag tror jag var runt åtta år kanske. De hade ett sound system som de spelade på och jag hade med mig mina vinylskivor. På festen efter dopet lät de mig spela några låtar. Alla bara stirrade på mig. Jag stod där och kände mig mindre än alla andra eftersom jag var så liten. Jag var klädd i en klänning och bara spelade.

Kommer du ihåg vilka skivor du spelade?
– Det var mestadels reggae, men jag kommer inte ihåg exakt vad jag spelade. Men jag chockade alla, haha.

Så folk började dansa?
– Ja, för jag valde låtar som de inte trodde att jag skulle välja. Jag körde alla de stora reggae-låtarna som jag hade hört min pappa spela. Ingen kunde fatta att jag kunde spela det.

Fördjupades ditt intresse för musik efter det? Eller hur utvecklades det hela?
– Ja. Det började med att jag satt utanför en bensinmack och frågade folk om jag fick tvätta deras bilar så att jag kunde tjäna ihop pengar till egna skivor och skivspelare. Det gjorde jag ett tag och då började jag skriva texter. När jag slutade skolan fick jag tag på ett jobb i en studio genom mina egna kunskaper, jag hade inga meriter.

– Jag jobbade där med att lära ut hur man jobbade i studion under sju år och fick sedan en son. Jag kom till en punkt då jag var tvungen att bestämma om jag skulle fortsätta eller inte. Jag gjorde ett par låtar och gav ut den första EP:n på mitt bolag Dub Organizer. Sen kom Love dub-EP:n (2009) och jag kom i kontakt med Hyperdub och allt det hände.

Så du är självlärd?
– Ja, jag har lärt mig allt själv.

Om du tittar tillbaka på det, var det mer givande än om du hade gått en utbildning?
– Jag tror att min resa var bra för mig. Jag vet inte om någon annan hade klarat av det men jag hade nog inte velat gå på college. Jag är glad för hur jag har gjort det. Jag har kämpat och gått igenom skiten för att komma till var jag är i dag. Jag är lycklig för det.

Du har även spelat fotboll på en halvprofessionell nivå. När var det?
– Det var fram till ett och ett halv år sedan. Jag har inte spelat sedan typ 2010. Jag var anfallare och tränade tre dagar i veckan och hade matcher på söndagar. Men sedan fick jag för mycket att göra med dj:andet och jag var tvungen att ta hand om min son. Så jag slutade spela och fortsatte med musiken.

Var det ett enkelt beslut?
– Inte direkt, jag gråter fortfarande över det, haha. Jag vill börja med träningen igen, för att hålla mig i form. Det behöver inte handla om att jag ska spela på allvar igen, bara för att träna.

Gillar du fotboll?
– Jag älskar det.

I vilket lag spelade du i?
– Tooting & Mitcham Ladies. Det fanns ett annat lag, Westside, men jag vet inte om de finns kvar längre.

I vilken division var det?
– The Greater London League.

Har du gillat fotboll länge?
– Ja, jag började tycka om det samtidigt som jag började dj:a, när jag var sju år. Jag kom ihåg första gången som jag kom i kontakt med fotboll. Jag ville spela med killarna på min skola men de skrattade åt mig och sade att jag skulle ställa mig i målet. Så jag gjorde det och tog alla skott och de älskade mig för det. Efter det lät de mig vara med ute på planen. Det var så det startade. Jag var tvungen att vara en jävla målvakt i en dag och blev förbannad och bevisade för dem att jag var lika bra på ute på planen som dom.

Så du kommer att gå tillbaka till fotbollen en dag?
– Japp, jag ska försöka att börja träna igen nu i höst, i september oktober någon gång. Kan du vänta en sekund? Bolt ska springa. Jag måste titta, han är min favorit.

Vad är det för tävling?
– Vet inte, tror det är någon Diamond league-tävling. Min mamma sms:ade mig precis och sa att han skulle springa (hejar på med sitt barn framför teven).

Vann han?
– Ja, alldeles för enkelt, det var långt avstånd till de andra.

Han är en fantastisk atlet.
– Ja, när han slog igenom var alla helt hysteriska över honom och tjatade om att han var den snabbaste killen. Men jag fick inte chans att se honom förrän först nu i samband med OS. Och jag älskar honom, ÄLSKAR HONOM! Nu kan jag sitta här och se hur bra han verkligen är.

Följde du OS överlag?
– Ja, jag tittade på det mesta. Det stod på på tv:n hela tiden, jag bytte aldrig kanal.

Så ditt sportintresse är lika stort som ditt musikintresse?
– Ja, definitivt.

Kommer det från din familj också?
– Jag vet inte, alla kan väl spela fotboll i min familj men jag tror inte någon annan har tagit det så seriöst som jag.

Vilket fotbollslag håller du på i England?
– Crystal Palace, jag har hållit på dem sedan jag började med fotboll. Jag har aldrig bytt dem mot ett annat lag, inte ens när de blev usla. Jag höll fast vid dem.

Hur kom du kontakt med Hyperdub och Steve Goodman?
– När jag hade gjort »Love dub«-låten, en söndagkväll, lade jag upp den på min Myspace direkt. Tre dagar senare fick jag ett långt mail från Hyperdub. Jag tror att jag ska auktionera ut det mailet, haha. Det är ett långt e-mail där de förklarar att de har ett bolag och att de kan släppa min låt. Jag svarade kort och ödmjukt att det lät jättebra. Jag visste inte vilka de var eller något om dem.

– Sedan kom Steve hem till mig någon vecka efteråt, och vi höll på grejade med en del av mina gamla beats och satt och snackade som om vi hade känt varandra i tjugo år. Det var en väldigt bra koppling mellan oss. Jag vet inte hur de hade hittat min låt på Myspace, men det var så det hände.

– När jag träffade honom var det som att han kändes som en familjemedlem, och det är så det har blivit nu i vår kontakt.

Det är tydligen ganska ovanligt att han e-mailar, eller svarar på dem, har jag hört?
– Ja, jag har hört det också. I dag fick jag faktiskt ett e-mail från någon som frågade mig om jag kunde fråga Kode 9 om han ville kolla upp den personens musik, haha. Men jag vill inte involvera mig på det sättet, det får folk sköta själva.

Så du har blivit någon sorts agent eller A&R?
– Ja, jag vet. Jag brukar alltid säga att jag är Kode 9:s stylist när vi åker på turné, jag säger till honom vad han ska ha på sig för kläder.

I en intervju på Youtube där flera av artisterna på Hyperdub är med, däribland du, säger Kevin Martin från The Bug och King Midas Sound, att han aldrig har varit med om så många komiker på ett och samma bolag.
– Haha, jag vet. Jag håller helt med. Vi är på en galen nivå när vi är ute och spelar. Direkt när man möter de andra för första gången får man en kontakt som om de är ens bröder eller systrar. Det är därför jag älskar att vara ute och spela. De är alla fina och roliga och kärleksfulla, de är omsorgsfulla.

Mer än dina vanliga vänner?
– Ja, jag har egentligen inga vanliga vänner. Dom är mina vänner.

Du har sagt att du inte kan se dig själv vara ute och dj:a när du är 35 år. Är den elektroniska musiken och klubbkulturen en begränsad period för dig?
– Nej, jag sade det på ett sätt som att jag inte vill vara en sur och gammal kvinna som släpar sin dj-väska från ställe till ställe. Det jag vill göra är musik till soundtracks och filmer och sådant, jag vill inte sluta göra musik. Det finns andra riktningar jag vill ta med min musik också, som att skapa mitt eget modemärke i form av parfym eller smycken eller liknande.

Så du vill fortsätta producera men inte dj:a?
– Nej, jag vill inte sluta dj:a… jag vet inte varför jag sa 35 år, det är inte gammalt direkt. Låt säga 40 år, jag kan inte tänka mig att dj:a så länge. Jag kommer nog att se gammal ut då. Om jag ser bra ut så fortsätter jag dj:a, haha. Men jag vill testa olika saker med min musik, och även en del samarbeten. Att 50 Cent och Snoop får lägga några verser, och så är jag med i videon och skakar rumpa, haha.

Haha, Snoop kallar sig numera Snoop Lion, har du hört det?
– Nää, det kan inte vara sant.

Jo, han upptäcker sitt reggae-jag och har döpt om sin scenperson till det. Du kan googla det om du inte tror på det.
– Det är en lögn, jag vill inte ens veta… nu måste jag googla det, bloody hell.

Jag tror i och för sig att det bara är en rolig grej han hittat på. Hur gamla är dina barn?
– Min äldsta son är 5 år och den minsta är fem månader.

Vad tycker din äldsta om musiken du gör?
– När han dansar till den så vet jag att det är en bra låt. Framför allt när han sjunger till det. Han är med när jag sitter och producerar också och gör det tekniska.

Så det är inspirerande att göra musik när dina barn är med i närheten?
– Ja, om de är vakna så har jag inget emot att göra musik, eller när de sover. Eller när jag sitter på ett flygplan med dem och gör trumtakter. Eller på hotell och vid konserter.

Har det blivit normalt för dig att ha med dig dina barn när du är ute och spelar?
– Min pappa brukar ha dem då, men när jag åker på långa resor, som till Asien som jag ska till nästa år, så kommer jag att ta med dem. För det är längre än en vecka. Jag åkte till Australien i över en vecka, det var innan jag fick min dotter, utan min son och det var väldigt jobbigt. De fick ordna ett barn till mig i utbyte mot honom under den tiden.

Du saknade honom så mycket?
– Ja, jag saknade honom för att jag tänkte lite för mycket på det faktum att jag var på andra sidan jordklotet. Det blev lite mer dramatiskt. Men jag såg honom på Skype varje dag, hela tiden, så fort jag fick en ledig stund. Men det är bra också, för jag gör det för dem.

Så om du är ute på turnéer som är längre än en vecka så tar du med dem?
– Ja, det är det jag tänker göra från och med nu i alla fall. Jag har inte tagit med dem på det sättet tidigare.

Dub Organizer, ditt eget bolag, har släppt en rad samlingar. Hur många är det?
– Jag har släppt åtta Ep:s som består mestadels av mina egna låtar. Sen har jag släppt en split med Krystal Klear och Arethis på vinyl. Vi har precis släppt en samling med artister som är involverade i Dub Organizer, och det är en andra del som är på väg med artister som inte fick plats på den första. Inklusive några kvinnliga producenter. Sedan släpper jag två fyraspårs EP:s med två producenter som jag verkligen hoppas på, en av dem är klar. Den andra har så många låtar så vi måste välja bort några och sen ska jag mixa den. En av dem är Arethis och en är Royce Rolls. Nu vill jag hjälpa nya producenter, ge en plattform till folk så att de blir lite uppmärksammade och får komma ut och spela lite.

Ditt eget material då, när kommer ditt nästa släpp?
– Jag funderar på att släppa en tvåsidig vinyl på mitt eget bolag. Jag ska träffa någon producent från Bulgarien och eventuellt göra något med honom som hamnar på släppet. Det kommer nog ut i början av nästa år.

Har du kontakt med dina fans direkt via bolaget?
– Ja, allt jag gör i mitt namn släpper jag själv, inte via någon distributör. Det är en personlig grej. Fansen pratar med mig via e-mail och de köper musiken direkt av mig och de kommer tillbaka till mig med vad de tyckte eller om de har speciella önskemål.

Det är verkligen hängivet, hur hinner du?
– Jag vet verkligen inte. Men om du först ser till att barnen mår bra och är rena och har fått mat, då kan man hinna göra annat. Men barnen kommer först.

Inte alla kan göra det, du måste ha någon speciell drivkraft?
– Ja, jag har alltid haft det. När jag var i tonåren ville jag ha mitt eget skivbolag som jag kunde ge ut andra artisters musik på. Och nu, femton år senare, har jag den möjligheten. Vill du verkligen göra något så kan du det om du bara vill. Det säger jag till min yngre bror nu. Han jobbar med mode och försöker driva sig själv till att uppnå det han vill.

Mer info om Cooly G här och här.

Triad God vidgar perspektivet. Musiken passar bra in i den fåra som post-dubstepen plöjt fram under senare tid. Det är elektronisk musik i makligt tempo där r’n’b, hiphop och en skev ambient ljudbild möts. Men Vinh rappar inte i första hand. Han pratar och nynnar på en kinesisk dialekt och rösten låter lite cut up-artad, avhuggen. NXB, en förkortning för »New Cross Boys«, är enligt Vinh inspirerad av banden till hans gamla crew i stadsdelen New Cross. Till platserna de frekventerade, vad de gick igenom och minnena som dröjer sig kvar.

Men musiken präglas inte av hårda kanter och muskler. Det är varmt och kliniskt, dämpat och vackert om vartannat. Miljöljud, samplingar och atmosfäriska fragment dyker upp i låtarna och framstår som ögonblicksbilder av en stad lika mycket som nostalgi över forna vänskapsband. Och i botten av allt ett vemod som passar väldigt väl oavsett om formatet är house eller svävande synthmattor.

För The Fader berättar Palmistry att han träffade Vinh när han rekognoserade inför en musikvideo bland kasinona i Londons Chinatown. De två upptäckte att de delade en kärlek till Hongkong och filmskapare och skådespelare som Wong Kar-wai och Andy Lau. Ungefär så låter NXB. Det finns något filmiskt och romantiskt över musiken. Men också känslan av vilsenhet av det slag som kan uppstå i en modern storstad byggd av glas, betong och neon. Ett obestämbart nu.

I söndags var jag på väg hem från musikfestivalen Unsound i Krakow och fastnade på flygplatsen efter att min avgång ställts in på grund av dimma. I väntan på nästa flyg träffade jag datateknikern Ishu från New Delhi. Vi stod i en kort kö för att boka om våra biljetter, en kö som rörde sig tio meter på två timmar. Ishu berättade om att Delhis tunnelbana förbättrat trafiksituationen i staden, om Indiens filmbransch och tyckte att jag och mitt band borde söka efter ställen i Delhi att uppträda på.

När vi slutligen fick nya flygtider och det var dags att skiljas åt bad han mig lägga till honom på Facebook.

Jag har letat och inte hittat. Men jag fortsätter att leta. Och lyssnar samtidigt på Triad God.

För en musikentusiast, som jag försöker framstå som, är det självmord att ens antyda att man tappat suget efter ny musik. Vad ska då mitt identitetsbyggande bestå av? Att jag skaffat en trätrall till min balkong?

Nu är det inte så allvarligt. Ibland behöver hjärnan ta ledigt. ”Huvuduppehåll”, som min mamma brukar säga. Den behöver andas lite. Inte bombarderas av information. Koppla bort uppmärksamheten. Ett uppehåll behöver inte betyda att man tappat intresset, det kan vara bra att inse. För floden av musik fortsätter därute. Och den påminner en gång på gång om att vi förmodligen lever i den mest kreativa och intressanta tidsperioden någonsin.

De många korsbefruktningar, nya hybrider och olika stilar som verkar tillsammans eller jämte varandra, fria från betungande traditioner och strukturer, är alla bevis på att musik i dag är den mest progressiva kulturformen. Oavsett vad en ensidig mediarapportering må antyda.

Fragmentarisk, visst. Men så mycket mer oförutsägbar, spännande och vital. Så mycket mer svårfångad och tidskrävande att överblicka – och så mycket mer utmanande. En ansträngning som bara är av godo. Den kräver något av lyssnaren. Den ökar ditt välbefinnande.

Mala – Mala in Cuba (album)
En av dubstepgenrens förgrundsfigurer reser till Havanna, tillsammans med radiorösten och skivsamlaren Gilles Peterson. I samband med att Peterson ska spela in albumet ”Havana Cultura: The search continues” som ingår i ett projekt med fokus på dagens kubanska musik. Mala installerar sig i en egen studio och tar hjälp av lokala musiker som sångerskan Danay Suarez, slagverkslegenden Changuito och jazzpianisten Roberto Fonseca. Resultatet är en skiva där varje spår andas nyfikenhet och spänning. Mala väver in slagverk, congas och jazzkänsla i sin mörka basmusik och får rytmerna att leka och spraka. Tyngden, djupet och basen styr skeendet men det kubanska, instrumenten och melodierna, gör att det blir något långt mer än ett puttrigt experiment. Det blir en ny urban hybrid.

Släpps på Brownswood Recordings i september.

DeepChord Presents Echospace – Silent world (Original motion picture soundtrack)
En ocean av dubtechno, stora ljudlandskap, utdragna synthmattor och stilla house. Musik till en film som Echospaces ena halva Rod Modell har producerat och som snart släpps på DVD. Duons version av tystnad är den finast tänkbara.

Paddington Distortion Combo – Unit (kassett/digital)
När Calle Olsson drar upp reglagen till max och vräker ut kaskader av elektroniska ljud är det julafton i hörselgångarna. ”Unit”, utgiven på eminenta kassettentusiasterna Zeon Light, är kompromisslös. Oavsett om det handlar om droneartad ambient, ångestladdad popmusik eller rymdtrance. Viljan att skapa något betydelsefullt och organiskt av en maskinpark har sällan låtit så övertygande.

Funkineven & Fatima – Phoneline (EP)
Ännu ett charmigt möte mellan Funkineven och Fatima, byggd på lika delar acid-släpiga beats, knorrig funk och tillbakalutad soul. Och ett titelspår som är avväpnande svängigt.

Misantropic – Insomnia (album)
Ett album som kom för två år sedan och som jag pinsamt nog missade, men som Joakim Granlund gjorde mig uppmärksam på. Fantastiskt rens bestående av lika delar thrashmetal, råpunk och rent ursinne. Slayer-riff möter Anti-Cimex och en skvätt Discharge. Allt framfört av en utmärkt sångerska i Gerda. Bandet har gjort nytt material, det vill jag gärna höra snart. 

1. I get deep (Embassy of Love Remix) – DJ Le Roi ft Roland Clark
2. Made for eachother (Smash TV Backdoor Dub) – Smash TV
3. Steroids to heaven (Hector Remix) – Smash TV
4. No man is an island (feat. Dennis Brown) – Fluxion
5. Urban silence III – Dub Taylor
6. Wanderer – Brendon Moeller
7. Polyrhythm (Remains in Dub Gravy) – Heiko Laux & Teo Schulte
8. Love is the drug (Todd Terje Disco Dub) – Roxy Music
9. If u want – Scuba
10. Gravity – Pan-Pot
11. Rogue state – 2562
12. Salt water – Peverelist
13. Love is not enough ft Zoe Johnston (Synkro Remix) – Above & Beyond
14. Blow out the candle – Pinch
15. Evolution – Cluekid
16. The talisman – Kryptic Minds
17. Rudeboy – Addison Groove
18. No tomorrow ft Rebel MC – DJ Madd
19. Riginal – DJ Madd
20. NE1BUTU – Scuba
21. Acid reign (Pinch’s dubplate version) – Photek & Pinch

Men avsändarens anonymitet har kanske aldrig passat så bra in som i dubstepens (och alla dess tusentals avkrokars) värld. Vad som tog sin början i den ljusskygga Burial och hens tonsättning av London-förorten Croydon har blivit en vedertagen attityd som växt sig allt starkare hos vår tids främsta producenter av elektronisk musik.

Att aldrig sänka garden, att hålla sin identitet höljd i en konstant dimma är skräddarsytt för dubstepens grumliga ljudbild såväl som dess noggrant utformade estetik. I teorin ska den ju höra hemma på svartklubbar utan adress, på piratradiostationer och cirkulera på ett fåtal Tumblrsajter.

Det hör liksom till själva idén.

Det är i detta nu som LHF gör entré – ett löst sammansatt London-kollektiv bestående av ett gäng hemliga musiker (med de ack så lättillgängliga namnen) Amen Ra, No Fixed Abode, Double Helix och Low Density Matter.

För bara ett par veckor sedan släppte de ”Keepers of the light”, ett dubbelalbum där de på totalt 27 spår blandar (både var för sig och tillsammans med varandra) ett digert kollage av rave, garage, ragga, dub och en sisådär tusen andra influenser till kulissen av en ständigt smattrande bas.

”Keepers of the light” känns lika mycket som ett hungrigt debutalbum som deras eget manifest. Inga pressmeddelanden har författats och det finns inga presentationer eller hemsidor att vända sig till. Istället är det ut i marginalerna bland en uppsjö av referenser och stickspår vi måste söka oss för att kunna teckna en bild av London-kollektivet.

Mellan raderna sticks det in repliker och samplingar av indisk filmmusik, ”Kill Bill”, fallna hjältar från Madchester-imperiet som Happy Mondays och så klart Wu-Tang Clan. Just RZA:s tidigaste produktioner är en tydlig referenspunkt i LHF:s universum med sina spöklika stråkar och spruckna bastrummor. Wu-Tang Clan var även noga med att uppträda dolda i masker på sina första omslag och pressbilder.

Första gången LHF gav sig till känna var på ep:n ”Enter in silence” som släpptes för snart två år sedan på musikern och journalisten Martin ”Blackdown” Clarks etikett Keysound Recordings. Och det är kanske med Blackdown och hans skiva tillsammans med artisten Dusk, ”Margins music”,  från 2008 som LHF har sina främsta beröringspunkter.

Precis som när Blackdown och Dusk försökte fånga ljudet av det mångkulturella London och dess förorter blandar LHF jamaicanska, karibiska, amerikanska, indiska och arabiska influenser i sin musikaliska palett. Men där ”Margins music” var ett djupt teoretiskt verk känns det som om Amen Ra, No Fixed Abode, Double Helix och Low Density enbart tryckt på kassettbandspelarens rec-knapp när de hoppat mellan frekvenserna på Londons alla piratstationer.

Och då LHF har valt att hålla sig i mörkret har vi ingen aning om deras etnicitet, kön eller klass. Det ger dem full frihet att vara musikaliskt schizofrena och rota runt i varje skrå av deras eklektiska sound.

Som de spökfigurer London-kollektivet är kan de skuggboxas med sin samtid och stjäla precis vad som behagar dem.

http://www.youtube.com/watch?v=fRcDz5TTXyc

Men framförallt, musik med blicken riktad mot framtiden. Mot en bättre värld. Mot möjligheter. Breivik hatar nämligen inte bara muslimer och socialister. Han hatar även, som så många andra, framtiden. Jag säger inte att alla som ”hatar dubstep”, uppskattar Lou Reed och Metallicas samarbete eller som vill att all musik ska låta som den gjorde när de gick på högstadiet är medskyldiga eller ens delar Breiviks världsbild. Men ett synsätt som innebär fler alternativ än ett är alltid att föredra.

Samtidigt som ondskan, till tusen terrorexperters stora besvikelse, manifesterade sig i en blond norsk gut, övergick den arabiska våren i en engelsk sommar. Om Breiviks handlingar var ofattbara trots att han skrivit ett tjockt manifest, var kravallerna i England fullt begripliga trots att det aldrig kommer att bifogas några programförklaringar till den typen av händelser.

Det finns inga manifest, inga övergångsregeringar eller ens några föreslagna lösningar på de förhållanden som orsakar upploppen. För att det ska finna en lösning måste det nämligen först finnas ett problem. Och det gör det inte. Medan diktaturer i tredje världen är ett stinkande eko av det förflutna, är klassklyftor i en västerländsk demokrati inte ett problem, utan just precis det sätt på vilket systemet ska fungera.

Därför presenteras också den arabiska våren som en rättmätig folklig resning medan kravaller i en fattig förort till London eller Birmingham som huliganism eller på sin höjd en dröm om en ny plattteve, i en välmenande sociologs konsumtionsfantasier.

Om det var anledningen till att de hyllningskörer som ackompanjerade den arabiska våren tystnade under den engelska sommaren ska jag låta vara osagt. Kanske är det lättare att sympatisera med ett motstånd mot en diktatur någonstans långt borta, åtminstone kulturellt, än med kravaller i staden där man bott, på gator man shoppat, utanför klubbar och restauranger där man spenderat åtskilliga timmar. Hur stora skillnaderna som orsakade tumultet än må vara.

En ännu större gåta är alla upprörda känslor över länsade butiker. Samtidigt som finansvalpar kammar hem bonus efter bonus som belöning för att ha spelat bort andras besparingar, statsbudgetar och pensionspengar i det online kasino som vanligen kallas marknaden. Samtidigt som liberala regimer runt om i världen skänker bort våra gemensamma egendomar till profitkåta kumpaner.

De mörkare tiderna är redan här med allt vad det innebär. Recessioner. Depressioner. Lågkonjunkturer. Länder som kånkar. Marknader som imploderar. Krutdurkar som exploderar. Klassklyftor som blir nyheter först när någon slår sönder ditt favoritfik.

Men mitt i allt elände har 2011 varit ett fantastiskt musikår. Med album från Kryptic Minds, Kode9 and the Spaceape, 2562, Amon Tobin, Shlohmo, Robert Hood och Paul Kalkbrenner. Jag hoppas fortsättningen blir lika bra. För en sak är säker. Kan man inte dansa till den är det inte min undergång. Kan man däremot dansa till den, har den troligen också en bättre värld i sitt sköte. Såhär föreställer jag mig att den låter:

1. ”Surge (Emika Version)” – Amon Tobin

2. ”After Party (Marius & David Remix)” – dOP

http://www.youtube.com/watch?v=38yahDxa7cc

3. ”PositiveNoise (Carl Craig Remix)” – A Guy Called Gerald & System 7

4. ”We Can’t Go Back” – Deepchild

http://www.youtube.com/watch?v=nut76XvNZR8&feature=results_video&playnext=1&list=PL57E4B3FA7B3EF870

5. ”Was Bleibt (Jimpster Vocal Remix)” – Kollektiv Turmstrasse

6. ”Over The Edge (Shifted Remix)” – Sigha

http://www.youtube.com/watch?v=NdVifz2kA2A

7. ”Buddies (Smash TV Remix)” – M.A.N.D.E.A.R.

8. ”Getting Me Down” – Blawan

9. ”Kafkatrax 1.2″ – Wolfgang Voigt

10. ”Memories (From Where You Are)” –  Cobblestone Jazz

11. ”Sweetbread” – Simian Mobile Disco

12. ”Soy Como Soy (DJ Koze No Voy A Cambiar Repaso)” – Makossa & Megablast Ft. Cleydys Villalon

http://www.youtube.com/watch?v=wA24iYWoZYI

13. ”Some Slip” – Gaiser

14. ”I Need” –  Smash TV Ft. Takis

http://www.youtube.com/watch?v=eD7g2_qoGeU

15. ”Can’t Sleep (Scuba Remix)” – Kryptic Minds

16. ”Wildfire (Objekt Remix)” – SBTRKT

http://www.youtube.com/watch?v=_IJboJItevw

17. ”Someone (Breakage Remix)” – DJ Madd

http://www.youtube.com/watch?v=-POwAt4pMR8

18. ”Tempted” – Lurka

19. ”Styles & Styles” – Matty G & Konfusion

http://www.youtube.com/watch?v=z_JJ5i98wTw

20. ”Earth A Kill Ya (Mala Remix)” – King Midas Sound

http://www.youtube.com/watch?v=CvrXTyGWzXs

21. ”Neon Red Sign” – Kode9 & the Spaceape ft. Cha Cha

22. ”Spam Purse” – Jack Sparrow

http://www.youtube.com/watch?v=Q7LlOdumzeM

23. ”It Noh Funny” – Linton Kwesi Johnson

http://www.play.fm/widget/flash01/recording/64836

I veckan var jag i London, och sedan alla mina bekanta har flyttat österut – Hackney Central, Clapton Pond, Dalston Junction – har jag fått anledning att reflektera över den sociala förändring som har skett i området sedan jag bodde i London i början på 2000-talet.

Liksom Brooklyn på andra sidan Atlanten (vars utveckling L.J. Davies skriver så fantastiskt om i boken ”A Meaningful Life”) har Hackney på senare tid präglats av ett ökande inflyttande av vit medelklass, inte sällan i egenskap av frilansande kreatörer med examen från St. Martins eller Royal College of Art.

Så har hyrorna stigit i taket samtidigt som gatorna hålls renare än någonsin och blommor planteras längs vägkanterna, vilket inte bara är en känsloladdad fråga bland invånarna utan också en ytterst politiskt ambivalent utveckling.

På fredagskvällen besöker jag klubben The Alibi på Kingsland Road vid Dalston Junction. DJ Assault spelar ikväll, och överallt står tjugoåriga hipsters i Norse Projects-skjortor eller Neighborhood-tröjor. Aldrig tidigare har jag känt mig så gammal i London – även om kvällens huvudattraktion förstås slår min känsla med hästlängder.

Några dagar senare tar jag buss 38 till Mare Street för att äta middag hos min goda vän Laura, som nuförtiden delar lägenhet med den djupt begåvade dubstep-artisten Ralph Cumber, även kallad Bass Clef. Vi äter nudelsoppa, softar i Ralphs studio, pratar om ljudet av tromboner, och lyssnar på Dr. Alimantados ”Best Dressed Chicken In Town”, Kraftwerks ”Ralf And Florian” och utvalda delar av Bass Clefs kommande album.

I Sverige har Bass Clef konstigt nog alltid hamnat i skymundan av sina musikaliska själsfränder på Skulldisco – Shackleton och Applebim & Peverelist – men även i England försöker han hitta en plats i den överfulla skaran av dubstepnamn. Frågar du mig är Bass Clef en av de bästa och mest intressanta artister i denna djungel, som vilken dag som helst borde uppskattas mer för sin lika smarta som dansanta musik.

För ingen annan artist fångar ljudet av Hackney lika klockrent som Bass Clef, med låtar som ”Hackney Lionheart” och ”Night on Mare Street”. Med hans tidigare album May The Bridges I Burn Light The Way liksom hans kommande material i åtanke kan jag inte nog rekommendera att klicka in på hans Myspace och lyssna på ljudet av kärleken till en stadsdel.

Det här är min enda kommentar till dagens nobeltrams. Som Niklas Elmér påpekade så finns det en progressiv vinnare under 00-talet, och hon heter Elfriede Jelinek. Den här mixen är istället för henne. Om du- mot förmodan – aldrig har hört VED, Burzum, en liten sång från 1920-talets Istanbul, Rustie och South Rakkas Crew tillsammans förut. Om du aldrig har hört irländskan Katell Keineg läsa en dikt som om varje andetag var det sista.

/Keep the uppspeedad tranceaktig dancehall in your heart.

A soundboy love story from Throwmeaway at Letsmix.com.