”Jag läser mellan raderna på statusar och hoppas hennes tankar aldrig lutar åt det hatiska” rappar Simon i det musikaliska rum Sum Comfort Food har byggt upp.

Produktionsteamet skapar en djup atmosfär i musiken som omsluter en i lager efter lager till skivans sista ton.

– Det finns helt klart en medveten rymd i våra produktioner men vi lägger också stor vikt vid mixning, säger Sum Comfort Food. Vår ambition har alltid varit att det ska låta så bra som möjligt.

Simon Emanuel och Sum Comfort Food sammanfördes i och med att producenttrion tog kontakt med Simon och frågade om han ville inleda något slags samarbete. Det blev en vers på TiRon & Ayomaris ”En kärlekshistoria EP” (en EP producerad av Sum Comfort Food). Samarbetet fortsatte på ”Odödlig”, en låt på Simons första skivbolagssläppta skiva i namnet Simon Emanuel, ”Sånger från andra våningen”.

Innan dess var Simon i flera år känd som Paragon, den lite kaxiga ”svennen” i Hemmalaget, med Ison & Fille och deras Highwon-gäng runtom. Övergången till det mer personliga artistnamnet Simon Emanuel (hans fulla namn är Ivar Simon Emanuel Molin) var livsviktig.

– Det var någonting som jag verkligen, verkligen behövde göra, både för min inspiration och för mitt egna välmående. Det var så mycket gammalt som hängde med hela Paragon-grejen. Jag identifierade mig inte med namnet eller facket jag hade placerats in i längre. Jag tog namnet som 17-åring och efter ”Glöd”-plattan (sista Paragon-skivan, släppt 2008, reds. anm.) så kändes det bara som enough is enough. Den var lite av droppen på något sätt. Efter den gick luften ur mig.

Redan på ”Glöd”, ett mer än godkänt rapalbum i sin egen rätt, fanns emellertid något som följer med Simon Emanuel än i dag: en storslagen, sökande och ambitiös ven i både musik och texter.

– Jag vill göra musik som rycker tag i en, som får lyssnaren att stanna upp och känna något. Just det där ”stora” har alltid legat nära till hands när jag har valt beats, eller suttit med och tyckt till eller co-proddat. Det filmiska. Jag har väldigt svårt för musik som känns liten och obetydlig. Det finns säkert många som tycker att det är ett pretentiöst sätt att se på musik. Men jag vill göra ambitiös och tidlös musik.

I och med övergången från Paragon till Simon Emanuel märktes framförallt en ambition i att förändra ljudbilden. Att luckra upp den med alla möjliga influenser. På mixtapet ”I Simon tid”, släppt gratis på internet 2010, hörs samplingar av bland andra Tom Petty & The Heartbreakers, Jens Lekman, Madonna och Washed Out. Simon började runt namnbytet utöka sin ungdoms strikta musikdiet av hiphop och ett kryddmått r’n’b, och fann mer inspiration i produktionerna hos artister utanför de genrerna.

– Man låser sig lätt. Man samplar soul, man gör vad som förväntas liksom. Håller sig inom ramarna. När jag började öppna upp mig mer så fann jag så sjukt mycket ny inspiration. Vare sig det handlade om att jag loopade upp en M83-låt och körde över den, eller satt och lyssnade på Imogen Heap-instrumentaler. ”I Simon tid”-mixtapet gjorde jag på min soffa med min laptop under en dryg månads tid. Jag satt bara och lyssnade på en sjuk massa musik, tog allt från Jens Lekman till Jaheim och gjorde egna tolkningar och beats av deras låtar. Det var en väldigt inspirerande period och startskottet för ”Simon Emanuel-grejen” nästan.

Även Sum Comfort Food har länge jobbat med en disparat palett av inspiration. Produktionsteamets medlemmar Anders Persson, Fredrik Lövgren och Daniel Markus bidrar alla med sina egna influenser och försöker sammanfoga dem till något enhetligt. I minidokumentärserien ”OVÖS” (”Om vi överlever sommaren”), där filmaren Nicklas Persson följt produktionsteamet och Simon Emanuel under sommaren, förklarar Lövgren i första avsnittet att de framförallt vill jobba i en helhet. Anders Persson förklarar att det kan bli ”lite lurigt” att tre personer ska samsas om samma sound.

– Alla har ju en vision om hur man vill att saker ska låta så det gäller att få var och ens personliga vision att klaffa med dom andras. På samma gång är det grymt kul att få någon annans perspektiv och idéer hela tiden, det är väldigt utvecklande och inspirerande. Och sen, i och med att man inspireras och lär känna varandra så hamnar ens visioner närmre varandra.

– Vi har många gemensamma influenser, jag och Sum Comfort Food, förklarar Simon Emanuel. Vi har bara kört på och gjort vad som känts rätt för stunden och landat här. En grej med att musiken har saktats ned är att det ger mina texter mer utrymme. När man rappar över beats som går i 70-80 bpm så hörs allt man säger på ett annat sätt. Jag tror att jag väger varje ord lite extra nuförtiden och jag tror även att detta har bidragit till att texterna har blivit mer personliga. Det är svårare att gömma sig bakom staplade rim nu.

De olika influenserna som varje person i ”OVÖS-teamet” representerar kan för Simons del höras på ”I Simon tid”, och för Sum Comfort Food i deras serie av ”Songbook”-mixtapes (låtar de inspireras av, snyggt ihopmixade). Även producentteamets nyligen släppta EP ”Endurance” samlar olika låtar de producerat åt andra artister samt remixer av bland andra Toro Y Moi, Duvchi och Chromatics.

Samtidigt som inspirationskällorna kan hittas lite överallt har Simon Emanuel och Sum Comfort Food en stark gemensam nämnare: Noah ”40” Shebib, känd främst som Drakes högra hand och huvudproducent.

Shebib arbetar med mycket dov bas och stämningsbyggande, det är ytterst sällan produktionen är melodistark eller gräll. Den lämnar i stället mycket utrymme till artisten att uttrycka sig melodiskt och måla sig själv på duken (oftast Drake, men även exempelvis JoJo på utmärkta singeln ”Demonstrate”).

– Vi lyssnade mycket på musik med mycket rymd i under arbetet med ”Om vi överlever sommaren”, förklarar Sum Comfort Food. En hel del ”40”. Ackord och melodier från ”40”:s produktioner har varit ett återkommande diskussionsämne. Det är någon form av vackert vemod, eller snarare ett vemod med ljus i.

– ”40” har gjort mycket för musiken på bara några få år, stämmer Simon Emanuel in. Jag och Sum Comfort Food är alla fans av The-Dream också, hela tänket med att låta låtar byggas vidare, låta dom morpha in i b-delar och andra låtar kommer väldigt mycket därifrån. Timbaland var även inne på den grejen förr.

Och nu när Simon Emanuel och Sum Comfort Food funnit varandra tänker de inte gå skilda vägar i första taget. Simon tror definitivt att de kommer att fortsätta arbeta tillsammans.

– När jag hittar bra, inspirerande folk försöker jag alltid ta vara på det. Det här året som har gått har varit lärorikt och inspirerande på så många sätt. Allt handlar om känslan för stunden. Känns det rätt så kör jag bara på.

”Om vi överlever sommaren” släpptes i augusti. Lyssna här.
Dokumentärserien med samma namn går att se bland annat på Simonemanuel.se.
Sum Comfort Food har nyligen släppt en ny del i ”Songbook”-serien. Den och mycket annat finns på deras Soundcloud.

James Blake sjunger: ”My brother and my sister don’t speak to me, but I don’t blame them.”

Att James Blake i verkligheten är enda barnet i sin familj är irrelevant. Blakes kontext spelar ingen roll. Men det gör däremot min. Det är en så kärnfull rad att den, upprepad som ett mantra, växer till en hel berättelse i mitt huvud. Nyfikenheten och fantasin börjar måla upp bilder om vad som kan tänkas ha lett till den nuvarande situationen mellan berättarjaget och hens syskon.

Eller stryk ”hel”, det blir en nästan-hel berättelse som avbryts när den är som mest intressant, som en novell av J.D. Salinger eller sista avsnittet av The Sopranos. Eller ett intensivt förspel som avbryts när bådas blod rusar som allra mest. Man lämnas vaken och spänd, vill fortsätta men kanske inte borde. Så känner jag när jag lyssnar på ”I never learnt to share”.

Att James Blake har inspirerats av Joni Mitchell märks inte minst i hans känslosamma ”A case of you”-cover. Men också i hans sätt att skriva låttexter. Det är samma sobra men fantasieggande språk som lämnar mig precis där jag är som mest intresserad och inspirerad. Men där Blake har en sparsammare, närmast haikuliknande stilistik – vänlig för tolkning – har Mitchell, kanske världens främsta låtskrivare, ett långt mer expansivt tillvägagångssätt. Hon lyckas bygga hela landskap i ”A case of you” och ändå lämna mig vid intressets rand:

“I met a woman
she had a mouth like yours
she knew your life
she knew your devils and your deeds
and she said:
‘Go to him, stay with him if you can,
but be prepared to bleed’”.

Vem sjunger hon till? Vem är det som sjunger? Vem är kvinnan med munnen som känner till hela den dedikerades liv och gärningar – systern till den låten är dedikerad till, kanske?

Det har länge spekulerats i låtens mening och många har utgått från Mitchells liv vid tidpunkten. Men jag tror det är att leta på fel ställe. Jag tror att man inte behöver leta alls. Det är ens egen kontext som blåser liv i de här 41 år gamla raderna – precis som min egen gör det med James Blakes enda rad på en cykel någon gång under 2011.

Jag tänker på mitt eget liv, människor jag känner. Det är i kravlösa låtar som dessa, som inte fordrar någon förkunskap om artisten, som man kan finna mest tröst. Till dem kan man gå och inte vända tillbaka på ett tag. Som i Fredrik Wikingssons berättelse om den nyligen dumpade tjejen som uppslukades av Joni Mitchells album ”Blue” i ett torp, ”medan festen pågick runt henne i en hel sommar”.

Men en låttext kan också förändras med vetskapen om artistens egen kontext. Jag tänker först på Drakes ”Look what you’ve done”. Drake skriver en lång, ingående och lite kryptisk berättelse riktad, likt ”A case of you”, till en ”you” som det inte framgår vem det är. Inte helt olikt Joni Mitchell. Först passerar låten mig obemärkt förbi. Men sakta fångar jag upp små textbitar av skenbart personlig karaktär och blir nyfiken.

Jag utforskar låtens ”you”, som visar sig vara två olika personer, och undersöker därmed också låtens ”I”. Det är med vetskapen om att första versen handlar om Drakes mamma och andra om hans morbror (som dör några månader innan albumet ”Take care” släpps) som ”Look what you’ve done” växer till förra årets bästa låttext.

Drake rappar om hur han dömer sin mamma för hennes rökning och hon säger att han är precis som sin frånvarande far och ”you love me and I love you, and your heart hurts, mine does too, and it’s just words and they cut deep but it’s our world, it’s just us two”. Han målar upp en scen mitt i sitt livs kanske viktigaste relation och jag är där och tänker och känner samma saker och tusen andra saker men med en kärnpunkt: ur Drakes perspektiv. Jag sugs helt in i världen som bara är för dem två och lämnar inget av mig själv där. Det är befriande.

Ett mer aktuellt exempel, även om låten är äldre, är Frank Oceans ”Songs for women”. När Frank nyligen berättade om att hans första kärlek är en man, twittrar journalisten Mårten Michanek samma dag ett citat från ”Songs for women”. En rad:

”All these songs for women, they’re songs for you baby. For you.”

Det blir en uppenbarelse för mig. Från att ha varit en fin men lite klyschig r&b-låt om ”baby, jag vet att jag håller på med många tjejer men den här är till dig” (lex ”Best I ever had” av Drake) handlar den nu om Frank, ej heterosexuell r&b-man som inte vågat komma ut ännu. Och som därför dedikerar alla sina låtar om kvinnor till killen han spenderar en sommar med. Hans första kärlek.

Det har den ju egentligen alltid handlat om.

Det är en rad som nu blottlägger hur starkt heteronormen fortfarande sitter i samhället och i mig. Och jag skäms för att jag så oreflekterat och slappt tolkar låten genom heteronormativa filter. Jag tänker att jag inte är den enda. Och hoppas sen att jag är en av få.

Men jag välkomnar uppenbarelsen, blir glad av den, låter den skölja genom min – jag lovar jag lovar! – öppensinnade, toleranta, genusmedvetna och politiskt korrekta men alltjämt dumma och heteronormativa hjärna. Och jag hoppas att den förändrar mig och min tolkningsvärld till nästa gång.

Om någon skulle fråga mig om mina top five dreamjobs skulle jag tveklöst svara låtskrivare åt soulbolag under åren 1963 till 1974. Get to meet Smokey Robinson, Ann Peebles, Sam Cooke, Clarence Carter, Martha Reeves, Gene Chandler. Get tons of free records.

Att få betalt för att skriva skrikande kärlekslåtar om brinnande heartache. Om sugar pie honey bunch och om att vänta vid en telefon som aldrig ringer. Som Motowns låtskrivare Roger Penzabene, som skrev Temptationshitsen ”I Could Never Love Another (After Loving You)” och ”I Wish It Would Rain” när han kom på sin fru att vara otrogen. Det är en av de sorgligaste historierna jag vet. När låtarna var inspelade och släppta, tog Penzabene sitt eget liv.

”Fuck that new girl that you like so bad
She’s not crazy like me I bet you like that
Baby I’m the best so you can’t do better.”

JoJos version av Drakes “Marvin’s Room” kan vara den låt som jag lyssnat mest på i år. Simply för att den ger en hopp. Om Penzabene hade hört den kanske utgången hade varit en annan. Vi tjatar ofta om den där axeln som popmusiken kan vara, paraplyet när det regnar, allt det där. Men det var länge sedan en låt – på allvar – gav mig sånt sjukt självförtroende. Det är alltid en svår balansgång i poplåtar. Att de är gjorda för att känna sig som högst upp på pyramiden och coolast i världen samtidigt som låten är witty och bra på riktigt.

Den allmängiltiga myten som alla får lära sig på dagis om att rockjournalister egentligen är misslyckade musiker är just en myt. Vi är misslyckade textförfattare och låtskrivare.

När jag lyssnar på en annan av årets bästa relationslåtar, Bon Ivers version av ”I can’t make you love me”, så är den uppgiven, igenkännande och oerhört vacker. Men den ger just inte det där hoppet om att det finns en morgondag. Det finns ingen brygga som säger, fine, I can’t make you love me, så ”I’ma send a sexy picture/To remind you what you’ve given up”.

Många gamla soulsamlingar vi lyssnar på i dag och har alltid gjort handlar om att känna något som inte är besvarat, men – för att använda en trist Friends-avsnittsreferens här – det finns ju olika steg i ett relationsavslut. Textförfattandet borde ta tag i nästa steg, när Eldkvarns trummorna på stan och självömkan gått över och man ser världen och sig själv med nya ögon. ”Don’t patronize me” sjunger Iver. Det är bra men det räcker inte.

”I said fuck that new girl that’s been in your bed
And when you’re in her I know I’m in your head
I mean, I’m just saying you can do better
Always turned you out every time we were together
Once you had the best boy, you can’t do better.”

Och när vi nu har högsommar och mycket av vår tid – för oss utan landställen – spenderas i staden och på klubb är Drakes ”Marvin’s Room” (JoJo remix) kanske den bästa night bus för ensamma färder framåt småtimmarna. Med självförtroendet intakt.

”Baby I’m the best so you can’t do better.”

Däremot laborerar han med tempot lite på samma sätt som sin Floridakollega, om än inte i form av halvtimmesepos. Ciaras ”Speechless” är till exempel utdragen till en slowmotionsläpig nedrökt ljudmatta där såväl Ciaras som The-Dreams röster är nedpitchade till två blöta täcken som breder ut sig över hela låten. I sin ’real heavy vibe’-edit av Alicia Keys ”Un-thinkable” (där Drake gästar) river han upp den ömma balladnerven med tung hotfull dist och maniska ekon. Och i Drakes ”Fireworks” (där Keys gästar) tar han det ett steg längre och låter allt spåra ur i en totalskev släpig snedfylla som blir rent komisk. Som att försöka cykla med fyra flaskor kir i kroppen.

Man kan anta att Physical Therapy i vanliga fall befinner sig nära den nygothiska, drömska popmusiken – som vi ibland kallar för häxhouse. Inte bara för att han också gjort remixar av mer eller mindre mörka akter som Balam Acab och nu senast Holy Other. Flera av omarbetningarna av ”mainstreamartisterna” lägger just tonvikten på det skitiga, skruvade, feberlika och suggestiva. Även om jag håller såväl Alicia Keys som Drake högt rent musikaliskt, så kan jag inte låta bli att förtjusas av dessa tolkningar. När självständiga kreatörer som Physical Therapy får fria händer över slipade, snygga produktioner väjer han inte för att dra ljudbilden åt det icke tillrättalagda, mörka och förvridna hållet. Det som ligger där bakom och lurar men som oftast sorteras bort ur det breda flödet. Säkert gör han det mest för sitt höga nöjes skull. Men det framstår som en ocensurerad kommentar på perfektionen och det slipade som ideal. När gör det själv-estetiken får fritt spelrum öppnar det upp för fler röster, fler tolkningar av vad det är vi egentligen hör.
En gammal sanning som man hoppas att fler tar efter.

Trots att jag fyllt 25 år och man skulle kunnat dryfta sig till att kalla mig vuxen, finns det fortfarande saker jag behöver lära mig om förväntningar. Hur nu Drake än valt att låta på sin skiva är det delvis mina förväntningar som förstör det.

Nu ska den här artikeln handla om musik och inte mitt psyke (även om det naturligtvis kan divideras länge över vad som är mest intressant) och därmed tänker jag hävda tesen: Drake har, genom sina två fantastiska år i svenskt twitterflöde/folkmun drivit upp mina förväntningar. Han har, genom sitt fantastiska flow (ja!) och vackra sångröst (ja!) förlett oss i drömmar om den perfekta hiphop/r’n’b-blandningen.
Bevismaterialet består bland annat av följande:

För inte länge sedan släppte Drake ”Find your love”. Det är en jättebra låt, med rytmiska konstgjorda trumljud under en Kanye West-snäll melodi. Det här är en bra låt, Drake. Ingenting övrigt på ”Thank me later” låter lika bra som det här.

För ungefär ett år sedan släppte Drake ”Best I’ve ever had”. Det är en riktigt bra låt, med en bizarr och rolig musikvideo om ett lag gigantiska amazoner som inte använder sport-bh. Också melodiös, men med traditionellt rappande, som han i sin genialitet får att låta riktigt bra. Det är som att bända upp ett gammalt linoleumgolv och upptäcka att det finns parkett under.

För tre år sedan, släppte Drake duetten ”Replacement girl” med Trey Songz. Det var en så fantastisk låt att det var svårt att sluta lyssna på den överhuvudtaget.

Om vi nu skulle konstatera att så är fallet, kan man försöka dämpa besvikelsen över ”Thank me later” med att det var inte hans avsikt. Vilket gör det hela ännu värre. Det var väl hans avsikt, uppgift, hans mål, att göra riktigt bra musik? Drake har lyckats göra tusen bra låtar, ett fantastiskt mixtape, och dessutom skapa ett buzz som skulle kunna kvalificera sig till toppen på richterskalan.

Jag tycker inte att ”Thank me later” är årets flopp. Det är den inte. Det är helt enkelt en ganska medioker historia, som har både höjdpunkter och tråklåtar. Drake har dessutom med en rad fina punchlines, och bra texter.
Ta den här hyllningen till kvinnor med pengar, från låten ”Fancy”:

We go to dinner you don’t even look at me to pay
Mature women with more than me were the first to tempt me
And Jason had this girl Tammy with a purple Bentley
How she got it I aint never get to ask
I just knew that she was fine like a ticket on the dash
Yeah, but shout out to the homeowners
The girls that got diplomas
And enough money to loan us a little something extra

Trodde aldrig att jag skulle få höra någon manlig MC hylla utbildade kvinnor. Fascination för kvinnor med pengar har vi förvisso kunnat se tidigare. Som i Ne-Yos ”Miss independent”, ett blygsamt ställningstagande mot den mansroll som alltid betalar notan, en hård näve knuten i fickan.
Men Drake tar det längre textmässigt. Det går att jämföra med hur Kanye West en gång skrev intern texthistoria på sin debut  ”The College Dropout”, smart och hittigt och politiskt. Frågan är vad det ska hjälpa Drake, när musiken lämnat så mycket att önska.

Några exempel på låtar som ändå har potential att bli seglivade videor på MTV är samarbetena med Jay-Z (”Light up”), The-Dream (”Shut it down”) , Lil’ Wayne (”Miss me”) och  T.I. (”Fancy”).
Men helhetsintrycket är en besvikelse. Så mycket potential, så många bra gäster som faller platt. Någonstans hoppas jag att det kanske blev för konventionellt för Drake att överhuvudtaget spela in en skiva, efter allt han lyckats göra innan. Albumet är en kvarleva, en fyrkantig dinosaurie som tvångsmässigt ska fyllas till bredden, och det klär honom helt enkelt inte speciellt bra.

Med allt detta sagt, Drake kommer hämta sig. Han kommer förhoppningsvis fortsätta göra fantastiskt bra låtar, utan att behöva klämma ihop dem i den gamla världens albummall. Han kommer göra både sitt flow och sina texter rättvisa. Rättvisa till texten:

Hit the gym step on the scales stare at the number
You say you dropping 10 pounds preparing for summer
And you don’t do it for the man, men never notice
You just do it for yourself you’re the fucking coldest

Jag hoppas så frukstansvärt mycket att kivan kommer att växa. Att det plötsligt kommer att öppnas en hemlig dörr. Men direktheten i de tidigare hitsen finns hursomhelst inte. Vill ändå tacka Drake för att han varit inspiration åt svenska r’n’b-rappare som New Kid, och hoppas att han återvänder för att överraska.
Han kan be om ursäkt senare.