Jag är så oerhört trött på den tangentbeväpnade medelklass jag själv tillhör, där dygd är att vrida om kniven där det är som enklast.
Skribenten Lynn Hirschberg gör i New York Times ett stort nummer av M.I.A.s påstått poserande politiska engagemang. Med tungan i kinden hakar dessutom New York Magazines Lane Brown på.  Givetvis med tillägget  ”Vi gillar verkligen M.I.A”. Egentligen. Jo, faktiskt. Hon är jättebra: Vi ska bara trashtalka henne lite först.

Invändningarna är de gamla vanliga. En i sammanhanget riktig klassiker som Hirschberg dammar av är att M.I.A. inte får bo vart hon vill. Åtminstone inte om hon ska keep it real.

Mathangi ”Maya” Arulpragasam har nämligen, till Hirschbergs stora förtret, bosatt sig i ett ”very wealthy Brentwood, an isolated and bucolic section of the city with a minimal history of trauma and violent uprisings”. Jaha. Det är det gamla vanliga argumentet om popstjärnor som inte lever som de lär. Bara det att ingen – allra minst Maya – har påstått att alla – eller ens någon –  ska bo omgivna av ”trauma and violent uprisings” i rättvisans namn.

Det här resonemanget har bland annat drabbat världens dokumenterat sämsta musiker Bono under många år. Trots att Bonos politiska engagemang är det enda som någonsin har varit bra med U2.

Vid närmare eftertanke har det drabbat alla som någonsin yttrat sig om att det kanske eventuellt trots allt är så att världen är en orättvis plats: ”Men durå!” ropar man för att flytta fokus från det faktum att du, jag och alla andra på ett eller annat vis faktiskt också är ansvariga för andras olycka.

Sedan kommer tidigare partnern Diplo in i bilden. En sak vi alla behöver lära för livet är att tidigare partners är de minst tillförlitliga källorna som finns när det gäller att beskriva en person. Diplo säger så här: ”She was into the whole terrorism gimmick at the time (…) In the beginning, she was trying to be different”. Okej. Hon är alltså 1) en gimmick och 2) försöker vara annorlunda. Jag har hört det här allt för många gånger förr.

I sammanhanget är ett annat omdöme Diplo häver ur sig om M.I.A också intressant:

”Maya is postmodern: she can’t really make music or art that well, but she’s better than anyone at putting crazy ideas into motion. She knows how to manipulate, how to withhold, how to get what she wants.”

Läs: Du är ingenting utan mig. Vad Diplo sysslar med till Hirschbergs stora glädje är smutsiga omdömen av en tidigare partner, omdömen som får stå fullständigt oemotsagda. Omdömen som av mer nogräknade publicister och medvetna publicister aldrig skulle ha kommit till tryck.

Sedan plockar Hirschberg fram vad NY Mag kallar en  ”spokesperson for the Sri Lanka Democracy Forum” (Ahilan Kadirgamar heter han, kan jag upplysa om. Det står bland annat i Hirschbergs text) som berättar att ”M.I.A inte förstår komplexiteten av vad Tamilska Gerillan LTTE gör”.  Han attackerar Maya för att ”göra situationen värre genom att ge polariserande intervjuer”.  Jaha. Någon som förväntar sig att han inte ska göra det med den bakgrunden han har?

Retoriken känns igen från alla politiska rörelser som misslyckats med att nå ut med sitt budskap, man lägger skulden på någon utomstående som inte kan försvara sig. Helst ska människan i fråga också vara tjej. Men jag är ledsen: Det är inte popartister som är ansvariga för situationen på Sri Lanka, det är inte popartister som styr synen på politiska rörelser – etablerade eller motståndsmässiga sådana. Den tiden – om den någonsin har funnits – är förbi. Det är rörelsernas eget ansvar. Ta hand om er egen skit.

Jag antar att jag måste påpeka att det här inte handlar om situationen på Sri Lanka? Det här handlar om människors till synes eviga vilja att göra ned popstjärnor som använder musik som vapen för att säga något de tror på. Och, för den delen, att sälja några album till.

De båda artiklarna svingar vilt – allt i från hur M.I.A födde sitt barn till hur hon blir uppassad av en servitris under intervjusituationen. Jag hade möjligen kunnat köpa kritiken om det var så att man bara hade riktat in sig på M.I.As relation till LTTE. Eller om man bara diskuterat sakfrågor överhuvudtaget. Men det är inte det skribenterna är ute efter. Istället spretar attackerna hejdlöst. De är ute efter att göra ned och förnedra. Det är vansinnigt osmakligt. Hirschberg är fullständigt uppfylld av hennes märkliga mission.

Den som gjorde mig uppmärksam på de båda artiklarna var skribenten David Hylander. I samband med detta skrev Hylander på Twitter att  ”‘engagemang’ utan egentlig förståelse för det man eng. sig i inte är mkt värt.” Det är möjligt (men i sådana fall skulle de politiska ungdomsförbunden vara illa ute).  Det finns dock – och bör finnas – olika nivåer av engagemang.

Mathangi Arulpragasam är inte politiker. Hon är popstjärna, och som en sådan agerar hon utmärkt just för att hon pratar politik på det sätt hon gör. M.I.A ska inte undervisa kulturskribenter om F-skatt. Hon har ett något bredare mission än så, vågar jag påstå. Agitation ses gärna som något fult, men jag vill mena att det är just när vi saknar agitation och tydliga motsättningar mellan alternativen som vi också får se, säg, ett sjunkande röstdeltagande.

Kan någon berätta för mig varför vi ska ”klä av” politiskt engagerade artister? Vad är syftet? Själva poängen? Varför inte klä av politiken istället? För hur mycket jag än beundrar politiskt engagemang från människor som inte har ”politik” som huvudsyssla är det inte där som problematiken ligger. Huvudpoängen med M.I.A är inte  - liksom den inte var det i fallet The Style Council eller Underground Resistance – realpolitik. Huvudpoängen är att lyssnaren ska få känna hjärtat bulta och ta ställning, om det så bara sker för ett ytterst kort ögonblick. Vad är alternativet? Popartister som gör videor och sånger om utredningar, realpolitik och överenskommelser bakom stängda dörrar. Får det människor att ta ställning?

Paul Weller har en gång sagt att anledningen till att The Style Council rasade samman var att de blev för politiska. Se där, en god skalp för den som jagar politiska popsångare, inte sant?

Artikeln fortsätter: M.I.A  hade tydligen en ”hemlig plan” att få videon till ”Born Free” bannad från Youtube. Ojoj. Tydligen kan Hirschberg och Lane Brown inte tänka själva. Det är väl fullständigt uppenbart för alla att ett av den videons syften var just att den skulle bli borttagen från Internets sociala nätverk? Det är helt enkelt fråga om ett envetet, ständigt malande, jävla gnäll.

Vissa kanske menar att artister som profilerar sig som politiska eller frontar med starka åsikter förtjänar att plockas isär. Mer lämpligt vore att vrida om näsan på alla de som faktiskt har inflytande men som inte utnyttjar det. Men det görs aldrig. Det är en större skam än graden av tvetydighet i M.I.A.s uttalanden. Men det glömmer Hirschberg.

Jag har hört alla de resonemang som Hirschberg dammar av så länge jag kan minnas, jag har hört dem om i princip alla artister som någonsin kallat sig politiska. Jag är ledsen; det är fortfarande nyputsat bajs vi har att göra med. Får Lane Brown & Co bestämma börjar och slutar politisk musik med Chris Martins källsortering. Jag minns en intervju i tidningen SEX där Dennis Lyxzén fick försvara sin konsumtion eftersom han ju hade ett ”politiskt engagemang”. Jag tar mig för pannan. Ingenting har förändrats. De som tycker något ska ständigt göras ned. De är posörer. De tänker bara med ”hjärtat”. De är fejk.

Well, here you go: Posering, hjärta och fejk är några av popmusikens absolut finaste beståndsdelar. Låt inte de som vill att politik bara ska handla om skattesatser och logik få behålla sitt tolkningsföreträde.

Och ser jag en enda politiskt engagerad kvinna till mobbas den här våren för att hon inte ”förstår komplexiteten i dessa frågor” spyr jag i en spann.
På Twitter påpekade Hasan Ramic en betydligt viktigare grund till att kritisera M.I.A. än vilka kvarter hon bor i:

”Kruxet med nya M.I.A är att man inte längre kan dansa till det hon gör”.

Maluca befinner sig långt från den Dominikanska republiken. Men merengue är alltjämt en oskiljbar del av henne i ett snöigt och kallt Stockholm.

Tillsammans med DJ Sega, rockmännen Popo och dubstepproducenten Rusko, utgör hon den nya vågen av pigga och otyglade artister på Diplos skivbolag Mad Decent. En grupp av upplivande karaktärer som inte har så mycket gemensamt musikaliskt, men som delar samma okomplicerade attityd: Att inte låta sig begränsas av regler och strukturer, utan med öppet sinne ta in och blanda stilar utan några som helst ängslighetsfilter.

I Malucas fall har det resulterat i en elektronisk korsning av latinska rytmer, house, hiphop och slagverk som koskälla. En hetsig och hård brygd som slår ut i full blom på hennes debut-ep ”El tigeraso” som gavs ut förra året.

Diplo, som producerat, har själv beskrivit musiken som ”merengue acid house”.

– Merengue är som mitt lillfinger eller mina ögon, det har alltid funnits där. Jag reflekterar inte kring det, det är en så naturlig del av mig, säger Maluca.

Vi träffas på Berns hotell i Stockholm. Maluca, eller Natalie Yepez som hennes riktiga namn lyder, har under de senaste dagarna haft den anrika nöjessalongen som något av ett basecamp på den Skandinavienturné hon varit ute på (med spelningar även i Malmö, Oslo och Uppsala). En vistelse som sångerskan från New York upplevt som både märklig och inbjudande (”Det är lite som i ’The shining’, man går i korridorerna och bara väntar på att Jack Nickolson ska hoppa fram med en yxa. Men personalen är väldigt trevlig”).

Turnén har inte bara innefattat klubbspelningar. Dagen innan vi möts har Maluca varit i studion med Mackan Price (Basutbudet) och spelat in material till ett kommande mixtape. Men senare under kvällen är det dags att möta Stockholmspubliken för första gången när Maluca och dj:n och samarbetspartner Paul Devro (också han en Mad Decent-artist) ska ge ett liveset på Berns källarklubb Tvåtrettiofemett.

Att Diplo har betytt en hel del i sammanhanget går inte att nog understryka. Den hyllade remixgurun och producenten från Philadelphia upptäckte Maluca när hon jobbade som bartender på en karaokebar i New York. De började dejta men det var inte förrän förhållandet tog slut som Diplo fick höra hennes musik.

Han gillade hennes oblyga experimenterande med genrer direkt, och sedan dess har Maluca varit ett återkommande inslag på New Yorks klubbscen.

Och från början har de latinska influenserna funnits där, som mambo, salsa och merengue. Influenser som Maluca fått via sina föräldrar som kommer från Dominikanska Republiken.

Nästan lika stor betydelse har disco, house och hiphop haft. Malucas pappa var dj som arbetade med artister som Jungle Brothers och som ofta spelade musik i hemmet. Därför kom uttrycken från de båda kulturerna att forma hennes mentalitet i ett tidigt skede.

– Jag är ju från New York… jag har ingen favorit inom något, och då tenderar man att göra sådant som man inte bör göra. Jag brukar alltid hamna i trubbel i allmänhet och jag tror att musiken och min stil också handlar om det – att pröva sådant som man inte ska eller förväntas göra.

Samma synsätt går igen i texten till ”El tigeraso”, som bygger på Malucas erfarenhet av att växa upp i New York och att behöva utstå en massa tjafs från killar på gatan.

– Vi bodde uptown på Manhattan och skulle man ner på Broadway så kunde man inte gå nedför gatan utan att en massa killar försökte hoppa på en eller skrika efter en. Vi försökte alltid lista ut vilken väg som var bäst att ta för att slippa bli trakasserad.

– Mycket av merengue-musiken har varit väldigt mainstream och behandlat de mest meningslösa ämnen. Och jag ville ta upp något liknande men ändå komma undan med det, så låten ska ses mest som ett skämt egentligen.

Men med ett underliggande budskap?
– Ja, det är väl i så fall att killarna betedde sig illa. Men överlag tänkte jag att mycket av musiken i dag inte är byggd på historier. Men jag växte upp med hiphop och den bygger ju på att berätta varifrån man kommer, så det var det som drev mig.

Är du lika mycket inspirerad av hiphop i dina andra låtar?
– Inte så mycket när jag sjunger, för jag ser mig inte som en rappare. Jag har en låt som heter ”Florence beige” där producenten gjorde ett beat och frågade mig vilken färg jag associerade till när jag hörde det. Jag hade aldrig närmat mig en låt på det sättet tidigare. Men han förklarade för mig hur vissa låtar anspelade på vissa färger, och jag hade precis sätt filmen ”Precious” där en tjej i en scen säger att det är hennes favoritfärg, så då gjorde vi en sång på det.

Hur blev resultatet?
– Fantastiskt, det är lite latininslag i den, men inte överdrivet. I ”El tigeraso” är det väldigt tydligt, men jag har en del låtar där det inte framgår så mycket. Den är en r’n’b-sång som är väldigt vacker, mer downtempo.

Malucas första erfarenhet av att stå på en scen var i ett annat sammanhang än en utpräglad klubbmiljö. Under en period ingick hon i retrorockakten The Bowery Riots där hon spelade tamburin och körade. Hennes livedebut med bandet ägde rum på en liten bar i centrala New York med Erykah Badu i publiken.

– Det var ett väldigt litet ställe som hette Goldbar och Erykah var där på någon födelsedagsfest. Hon stod kanske tre meter från mig och tittade på oss under hela konserten, det var otroligt, min första spelning och hon står så nära i publiken.

När Maluca uppträder nu är det inte sällan med livemusiker, som Sal Principato från punkfunklegenderna Liquid Liquid eller Prince Terrence som i vanliga fall ger ut dansant now wave-rock under namnet Hussle Club. Instrument som koskälla, tamburin och andra slagverk förekommer ofta, och här har postpunkbandet ESG haft en avgörande betydelse.

– Den musik som jag gör gjorde de först. De gjorde inte merengue men de tog instrument som claves och congas och stoppade in det i musiken som en grund, och lade synthar och punkiga gitarrer på det.

– De var tre tjejer från Bronx som gjorde elektrolatinmusik, och de är en stor förebild för mig och för mycket annan musik överlag. Deras låt ”UFO” var ju en av de största breakdancelåtarna någonsin – de är legender helt enkelt.

Du, dj Sega, Popo och Rusko ses som de nya artisterna på Mad Decent. Hur skulle du beskriva er?
– Vi gör alla konstiga grejer, det är den röda tråden antar jag. Sen har vi alla problem med myndigheterna, så är det med alla artister på Mad Decent. Vi är kidsen i skolan som alltid får kvarsittning, det är det som gör vår musik så bra. Vi gör bara vad som faller oss in.

Har ni fortfarande problem med myndigheterna?
– Jag kan bara tala för mig själv, men jag gillar inte någon som säger åt mig vad jag ska göra. Det finns en anledning till att vi inte har nio till fem-jobb.

Malucas debut-EP ”El tigeraso” kom i augusi förra året och innehåller remixer av bland andra Feadz, Gantman och Nguzunguzu.