De får maskinerna att samspela med gitarren och tuban och samtidigt drar de nytta av den inte alltför pålitliga tekniken i de gamla apparaterna. Musiken som uppstår svajar lika mycket som den svänger. Det är dansant rock i en ljudbild kryddad med störningsljud och analog elektronik. I botten ligger tuban och stöter ut härliga bastoner och udda läten. Ljud som fräser och puttrar och far runt utom kontroll. Tuba techno.      

Invader Ace är Peder Simonsen och Anton Toorell. De två träffades på Primavera Sound-festivalen i Barcelona för något år sedan och kom på att de sågs för sällan. Båda hade varit med i bandet Kirov Orkestar, ett band som spelade en blandning av omparock och frijazz. Anton hade en annan plan för Invader Ace – han ville spela dansmusik på andra instrument än datorer. Och köra den genom FM-sändare till en mängd gamla radioapparater som fungerar som förstärkare.

En slags musikalisk motsvarighet till amatörradiovärldens entusiaster kan tyckas. Men Peder och Anton har bred bakgrund, med studier i jazzmusik och komposition på högskolenivå i städer som Amsterdam, Trondheim och Stockholm. Två musiker som använder friheten i jazzmusik, och egentligen all form av musikskapande, till att testa sig själva och göra ljudkollage som för tankarna till såväl dadaism som Battles. Tuba techno. Först kom en kassett på svenska skivbolaget Hockey Rawk. Och i slutet av sommaren släpptes de båda EP-skivorna Dance och Love på Mindblast Records.

En lördagseftermiddag i september träffar jag duon på en pub i Stockholm, inte långt ifrån deras replokal. Anton inleder med att berätta om hur första kassetten kom till.

Anton: Vi startade bandet i Barcelona och när jag kom hem till Stockholm så snackade jag med Peter Larsson som har Hockey Rawk. Han skulle ha en spelning i Berlin i samband med en utställning som skulle vara inom två veckor. Han undrade om vi ville komma och spela, vi hade aldrig spelat förut ihop som denna konstellation men jag tackade ja. Jag bestämde samtidigt att vi skulle släppa en kassett samma kväll som spelningen. Då messade jag Peder.

Peder: Då var jag i New York.

Anton: Vi repade en vecka och skrev sju låtar, varav fem sista dagen, och spelade in allt sista repdagen.

Peder: Vår technical director, Jonathan Dakers från Nya Zeeland, gav oss en inspelningsmaskin. Han hjälper oss med allt möjligt. Vi har så mycket olika radiosändare och sånt, han hjälper oss att bygga saker, specialkonstruera prylar och fixar med kablar.

Är han er ljudtekniker live också?
Anton: Nej, han är vår technical director.

Peder: Han säger vad liveteknikern ska göra.

Anton: Han är med på alla spelningar och jobbar med allt det tekniska.

Peder: Det hade varit möjligt men mycket svårare att göra det här projektet utan honom. Han jobbar som ljudtekniker i vanliga fall och gör det jävligt bra så det underlättar väldigt att ha honom. Vi är musiker, vi är inte tekniker.

Anton: Vi kan komma med lite sjuka tekniska idéer och så får han styra upp det.

Var det ni eller han som kom med idén att ha med alla de radioapparater ni använder?
Peder: Det var Anton. Det var det vi pratade om i Barcelona, att det skulle vara intressant att använda radioapparater och gamla FM-sändare i det vi skulle göra. Sen funderade vi på om vi skulle ha en trummis. Men så kom vi fram till att vi skulle googla »the coolest drum machine of all time« och köpa den.

Och så blev det?
Peder: Ja, men vi fick inga bra träffar. Så vi gick in på Youtube och letade efter de fetaste trummaskinsljuden och hittade en gammal Hammond Auto-Vari som vi sedan sökte upp på Ebay. Den fanns till salu i San Diego. Jag hade en kompis som bodde där som hjälpte mig att införskaffa den. Jag var med ett annat band och spelade i Los Angeles och sedan körde han från San Diego till Los Angeles så jag fick den och kunde skicka den till Anton. Det blev dyrare än om den hade skickats direkt från San Diego.

Anton: Det var en riktigt dålig idé.

Det gick ni back på?
Peder: Detta projekt handlar om att gå med förlust ekonomiskt.

Använder ni den fortfarande?
Peder: Nej.

Anton: Vi har samlat på oss mycket trummaskiner nu.

Peder: Det blir svårare att göra det live. Har du åtta trummaskiner innebär det att alla ska ha en kabel in i mixerbordet och alla måste fraktas, det är ju en maskin och det är inte så flexibelt. Inte så stabilt.

Anton: Nu har vi ett litet stabilare system som gör att det blir lite enklare att spela live. Men vi har dom kvar.

Peder: Vi samplar dem och använder ljuden, det är en stor del av det vi håller på med.

Tog det fart efter spelningen i Berlin?
Anton: Ja, vi hade fått en rivstart i alla fall.

Peder: Vi började repa och spela så mycket vi kunde. Vi åkte tillbaka till Berlin och uppträdde, vi fick spelningar genom Gavin på Mother och Koloni i Sverige och ett par konserter i Berlin ytterligare. Vi drog på en liten turné med Antons pappas bil och sedan gjorde vi de två ep:sarna i vår.

Och nu har ni släppt dem, som en dubbel-EP på vinyl. Musiken är till största delen instrumental men du Anton sjunger lite på »International lovemaker«. Hur har ni resonerat kring sången?
Anton: Jag sjunger egentligen på alla låtar. Vi har ofta en kort textrad som vi utgår ifrån.

Peder: Det är så vi skriver låtar, vi kommer först på titeln till texten och sen skriver vi den. Som »Was it love«. Den handlar om när vi var i Berlin och spelade så träffade vi Fuck for forest, en norsk grupp som spelar in porrfilmer där intäkterna går till att bevara regnskogen. De gör en del performance och fanns i Norge förut men har flyttat till Berlin nu. De ville att vi skulle spela med dem.

Anton: De ville att vi skulle spela nakna.

Peder: Det blev inget av det men vi började tänka på vad det innebär, det de gör. Hur känner man sig efter man har varit med i något sådant? Om man vaknar upp bredvid en man eller kvinna, beroende på vad man gillar, på en sliten madrass i Berlin och tänker att det är så mysigt och bra. Men vänta nu? Det är Fuck for forest. Och där kom texten, »Was it love or did I just get fucked for forest.« Det är det som är texten, och det sjunger vi återkommande. Alla våra texter är så.

Ni utgår från ett textfragment som ni upprepar?
Anton: Ja, precis. Sången har inte någon traditionell roll, det är mer som ett instrument bland andra.

Den kommer ganska långt bak, eller på samma nivå som de andra instrumenten?
Peder: Ja, det är tanken. Den ska inte vara det som är i fokus, alla ljud ska blandas.

Etiketten »tuba techno«, är det något som ni lekt fram?
Peder: I Norge är det väldigt vanligt att använda tuba till olika typer av musik, det finns många bra tubaspelare. Tuba är mycket mer vanligt i Norge än i Sverige. Tuban börjar göra sitt intåg inom popen och rocken. Folk spelar indie tuba och så finns konceptet tuba rock. Det är ett så töntigt ord, vi spelar tuba techno.

Anton: Det är det vi gör.

Peder: Det är ett fint ord, bokstäverna funkar bra ihop.

Vad skulle ni säga om musiken? Man kan höra lite Battles i groovet, det är stompigt. Men annars är det mer en ljudgryta som ni håller på med.
Anton: Ja, det stämmer nog. Vi har blivit mer intresserade av dansmusik under den sista tiden, men så är vi dom vi är med vår bakgrund och så. Man kan säga att vi försöker spela dansmusik men vi gör det på helt fel sätt. Med alla de instrument vi använder så låter det väldigt annorlunda.

Peder: Det är tanken med att ha de instrumenten vi har, man gör det osäkert för sig själv. Man får kämpa mycket mer för att få ihop det. Det är mycket enklare att programmera dansmusik i en dator och spela den. Men då är det något helt annat, då är man en dansproducent. Men om man spelar musiken på instrument som inte är naturliga att framföra den på, genom förstärkare som det inte är naturligt att använda, så kan det inträffa mer fel och missar. Då får det också mer edge.

Det triggar i spelandet?
Anton: Ja. Sedan är vi bara två. Då blir det att vi försöker spela mycket samtidigt.

Så om det låter fel och konstigt så är det något som ingår i själva framförandet?
Peder: Vi vill inte att det ska bli fel men då det sker så… live har det gått väldigt bra på sistone.

Anton: Men det är bara att följa med när det blir fel. Det är mycket improvisation i det.

Peder: Man får försöka ställa in sig mentalt på att när vi spelar live så sker det som sker. Att man agerar på det man hör, inte på det man tror att man ska höra. Så fort man tar radioapparaterna till en ny plats så låter de annorlunda, beroende rummet och miljön. Man måste försöka att koppla bort det man hört förut och vara i musiken som den är.

Anton Toorell och Peder Simonsen. Foto: Adrian Hörnquist

Det känns som att radioapparaterna är väldigt betydelsefulla för det ni gör?
Anton: Ja, de skapar verkligen ett eget sound.

Hade du ett intresse innan för gamla radioapparater eller var kommer det ifrån?
Anton: Jag kom bara att tänka på FM-sändare som man har i bilen. Att det borde gå att koppla gitarren till en sådan och det visade sig funka. Sedan har det växt därifrån. I början köpte vi några radioapparater och testade lite, nu har vi blivit väldigt nördiga. Vi använder bara rörradioapparater från 30- och 40-talet.

Var hittar ni dem någonstans?
Peder: På köp- och säljsidor på nätet, sajter som säljer antikviteter och hemma hos folk. Vi är alltid på jakt efter radioapparater. Har ni några, kom till oss!

Anton: Vi bytte en skiva mot en radio på en loppis nyligen.

Peder: I vintras åkte jag på en biltur och körde till Kongsberg i Norge där det bodde en kille som hade samlat på sig en massa norska gamla radioapparater. Jag köpte sex, sju stycken och tre av dem fungerade.

Anton: Vi var på nåt ställe i Stockholm och så skulle någon komma med en bil klockan sex på kvällen, och plocka ut några apparater. De fick lite pengar och vi några apparater.

Peder: Varav några funkade.

Räknar ni med att inte alla ska funka?
Peder: Det är väldigt bra, gedigna apparater. Folk hade ett annat tänk då när de byggde dem. Men det är så mycket som kan ha hänt med en radio under fyrtio år. Man ser vad man får ut av dem.

Så nu är ni inne på apparater från 30- och 40-talet?
Peder: Ja, de låter bäst.

Anton: Det är också så att moderna radios alltid försöker söka upp frekvenser. De gamla apparaterna är där de är, har man ställt in dem så stannar de där och försöker inte hitta Rix FM.

Vad är det intressanta med att använda dem som instrument?
Peder: När vi skickar in saker från mixern och in i radion så blandar det sig väldigt mycket mer i radion än i en vanlig förstärkare. Det är omöjligt att veta vilket ljud som kommer att uppstå. Ett ljud som kanske är lite spännande i sig kan också bli mycket spännande genom en radio.

Anton: Det komprimerar ihop ljudet ganska mycket och sen blir det lite dist också.

Peder: Det blir en fin form av dist, lite som radio låter. Det är spännande att jobba med. När vi sitter och programmerar trummorna, i vanliga fall försöker man att få dem att låta så bra som möjligt i hörlurar och högtalarna. Men det måste du bortse helt ifrån om du arbetar med radioapparater. Du måste höra genom radion vad som sker. Vi brukar använda dåliga och billiga trummaskiner, för de trummaskiner som låter väldigt dåliga brukar låta skitbra genom radio. Det är billigare att köpa en massa radios och en dålig trummaskin än en kreddig trummaskin och en högtalaranläggning. Dock är det inte logistiskt så smart.

Hur är det att turnera och spela med den här maskinparken som ni har?
Peder: Ett helvete.

Anton: Vi jobbar väldigt mycket med att få det enklare, nu är det ganska smidigt. Vi har lådor till de flesta apparater och Jonathan Dakers har byggt ihop väldigt mycket. Det är verkligen en custom made rigg.

Hur länge har ni varit i er replokal?
Anton: Inte jättelänge.

Peder: Det är skönt att ha ett ställe att träffas mitt emellan där vi bor. Jag bor vid Fridhemsplan och Anton bor i Högdalen och så möts vi på mitten.

Anton: Innan var vi i en lokal på Kvarnholmen där det inte fanns några affärer eller någonstans att käka.

Peder: Då gjorde vi av med mindre pengar i och för sig. Nu är det katastrof, det är öl, vi äter frukost och middag ute. Alla måltider. Det är inte bra ekonomiskt.

Vad gör ni annars? Jobbar ni?
Peder: Nej, vi spelar musik.

Anton: Vi spelar i lite olika sammanhang. Jag jobbar lite som gitarrlärare.

Peder: Vi tjänar pengar i andra band som vi är med i, så tar vi de pengarna och använder på Invader Ace.

Vad är det för andra band ni spelar i?
Anton: Jag spelar i ett band som heter Dammit I’m Mad. Och så spelar jag lite med kommersiella artister, som Linnea Henriksson som jag turnerat med i sommar.

Peder: Jag spelar i en del norska projekt, bland annat i en duo tillsammans med en norsk tjej som heter Ine Hoem. Vi har spelat på en del jazzfestivaler. Jag spelar när folk ringer och ska sälja tuba-instrument, i försäljningssammanhang. Det varierar.

Hur är planen framöver? Ska ni spela in ett album?
Peder: Vi ska skriva material till ett album snart. Vi tänkte att vi ska dra till Italien i tre veckor och göra det. Vi ska till ett ställe utan internet och bara sitta och skriva. Det är tanken i alla fall. Eller så blir det att vi åker dit och bara spelar schack.

Anton: Men vi har bokat så att vi ska vara borta i november.

Så ni har någonstans att åka?
Anton: Vi har en herrgård på 800 kvadrat, haha.

Peder: Det är ett konstcenter som min mor har, som ska öppna snart. Vi kan vara där för det står tomt under den perioden. Där har vi ingenting att göra men en yta att vara på. Det blir ett socialt experiment. Hur bra grejer kan vi göra genom att bara vara med varandra i tre veckor.

Dansmusiken, hur kommer det in i bilden med tanke på er bakgrund i jazz?
Peder: Vi vill gärna spela dansmusik, vi lyssnar på mycket sådant nu. Det började med den franska Ed Banger-scenen och Mr Oizo och Justice. Så blev det mer och mer efter det, det är oftast du som hittar nya grejer.

Anton: Jag och min bror brukar sitta och skicka låtar som vi hittar till varandra. Nu har det blivit mycket dansmusik från 70-talet

Peder: Och tidigt 80-tal. Det låter som mycket låter i dag, fast ingen känner till det. Som Bruce Haack som skrev musik till barnprogram men som var med på många elektroniska skivor. Han gjorde en del jävligt bra grejer.

Anton: Sen har vi lyssnat mycket på Battles.

Peder: Och Nisennenmondai från Japan.

Låten »Tuba on the radio« låter lite som en programförklaring för Invader Ace. Är den det?
Peder: Det är den första låten vi skrev.

Hur kom den till?
Anton: Vi funderade på vad vi skulle heta, det är ju väldigt likt TV On the Radio. Men vi bestämde att göra en låt av det istället. Själva låten bygger på en pedal som en kille i Stockholm har gjort, som jobbar med Rock N Roll Myndigheten. Mycket av ljuden man hör i låten kommer från den pedalen.

Peder: Det baseras på att det är ett tuba-riff som går. Sen är det du.

Anton: Och så kommer refrängen och jag sjunger »tuba on the radio«.

Det låter som ett enkelt upplägg.
Peder: Det är ofta det, i stort sett är all musik enkel. Det handlar nästan alltid om en enkel idé.

Invader Ace på Soundcloud.
Invader Ace spelar på Revolver i Oslo den 11 oktober och på Debaser Slussen i Stockholm den 13 oktober, båda kvällarna med amerikanska Dope Body. 

”Our intent, I don’t think, was to make people work, but that’s the way it came out.”

I musikjournalisten Michael Azerrads hyllade bok ”Our band could be your life” (2001), om den amerikanska undergroundscenen mellan åren 1981-1991, förklarar Mission Of Burmas trummis Peter Prescott hur hans band uppfattas av sin samtid. Mission Of Burmas filosofi är att hålla sig till enkla och avskalade riff och takter men att försöka göra mer än vad som är möjligt med dem. Målet är inte att publiken ska pressas, men resultatet blir ändå det.

När jag lyssnar på Mission Of Burmas nya album ”Unsound” som släpptes nu i juli, är det samma filosofi som genomsyrar musiken. Låtarna är inga långa excesser utan förhållandevis korta och kompakta sånger i stark rörelse. De baxar sig fram, vräker ut ljud och slamrigt innehåll som är jobbigt att ta emot om man inte är redo.

Det är som ett arbete, oavsett om det är kroppsarbete eller att sortera dokument och information på en dator – gör man det bra belönas man. Och som i de flesta fall där arbetet ligger nära ens personliga övertygelse så handlar det om mer än bara lön. I Mission Of Burmas fall är det harmonier och disharmonier, skev och vacker popmusik och en obändig tro på sin egenhet. För mig har bandets relevans bara växt sedan återföreningen 2002, efter nästan 20 års uppehåll.

Mission Of Burma bildas i Boston 1979 av gitarristen Roger Miller och basisten Clint Conley. Strax ansluter Peter Prescott och Martin Swope, den senare en mytomspunnen figur som rattar bandets ljud under livespelningarna och bidrar med manipulerade ljud och tape-loopar i musiken. Inspirerade av Pere Ubu, avant-gardekompositörer som John Cage, no wave och tidig punk skapar kvartetten en musik som i första hand tilltalar kritikerna. Och så småningom även publiken.

Men efter ett par singlar, ett pärlband av starka låtar (”Academy fight song”, ”Peking spring”, ”That’s when I reach for my revolver”, ”Fame and fortune”, ”This is not a photograph”, o.s.v) och ett fantastiskt album – ”Vs.” – är allt över. Roger Miller, som sedan tidigare har problem med hörseln, utvecklar tinnitus, mycket på grund av Mission Of Burmas höga ljudvolym live. Bandet har kämpat med att nå ut till en bredare publik, men både lokalt och framför allt i andra delar av USA är det motigt. 1983 kastas handduken in.

I ”Our band could be your life” menar Michael Azerrad att Mission Of Burmas enda problem är dålig tajming. Bandet är helt enkelt för tidigt ute. Det nätverk som några år senare utvecklas från underjorden och som många mindre band tar hjälp av, finns inte vid tidpunkten. Spelställena är få, radiostationerna och tidningarna lätträknade och de nischade butikerna inte speciellt många. Hade bandet dykt upp några år senare hade genomslaget blivit ett annat.

Men den korta karriären gör Mission Of Burma omtalade och snart sjunker det in vilken betydelse Bostonkvartetten har för den amerikanska indiescenen. Sonic Youth, Pixies, Fugazi och Yo La Tengo är bara några av de grupper som står i skuld till bandet. Och Moby, som gör en både hatad och älskad cover av ”That’s when I reach for my revolver” 1996, för tillsammans med R.E.M och Nirvana upp Mission Of Burmas betydelse på arenanivå.

2002 sker så återföreningen. Det som först är tänkt att bli några spelningar mynnar ut i ett album och sedan har det fortsatt. Taktpinnen tas upp precis där det slutar. Det är som att det starka och unika i musiken har konserverats under 19 år – det låter lika färskt och oefterhärmligt som under 80-talet. Det är relevant och omskakande rock. Nu med mer tyngd och inte lika stora refränger och renodlade melodier. Men nästan ännu mer oförutsägbart. Man lyssnar, undrar vad som händer och lyssnar igen.

Och så belöningen: harmonierna och den popkänsla som ligger latent under allt larm och sticker fram i korta klara passager och gör allt meningsfullt.

Albumen ”ONoffON”, ”The Obliterati” och ”The sound, the speed, the light” som alla släpps efter återföreningen, är starka. ”Unsound” är ännu ett sådant. Mycket av behållningen finns i det musikaliska samspelet mellan de tre medlemmarna (Martin Swope är inte med sedan återföreningen, istället sköter Bob Weston från Shellac ljudmanipuleringen).

Clint Conleys spänstiga basgångar och Roger Millers okontrollerade gitarr som flyger runt i rummet utan att man har en chans att fånga den. Och Peter Prescott som till och från är så anarkistisk och skiftande i sitt spel att han påminner om Elvin Jones i Coltranes klassiska kvartett. Det är tre individer som hittar varandra genom att hela tiden kasta sig in i nya situationer och kreativa sammanhang.

Men Mission Of Burmas främsta styrka är bandets hållning. Redan i ett tidigt skede förkastar man rigida kategoriseringar och rock- och popmusikens mallar för hur musik ska skapas. I den tidiga låten ”Max Ernst”, om en av pionjärerna inom konströrelserna dadaism och surrealism, finns något av en programförklaring. Den tyska konstnären omnämns som en person som många inte gillar på grund av att han är så irrationell i sin konst. Men efter en motig början av sitt konstnärsskap blir han så småningom accepterad. Mission Of Burmas karriär har haft samma utveckling.

Och i ”Opener”, det sista spåret på ”Unsound”, som i största delen är instrumental, återkopplar bandet till det irrationella. Låten avrundas med orden: ”Forget what you know! Forget what you know! Forget what you know!”

Det står i samklang med dadaismen och surrealismens förkastande av logik och rationalitet och upphöjande av det oväntade och intuitiva. Fast omformulerat i Mission Of Burmas filosofi som bygger på att riva ned och bygga upp:

Glöm allt du lärt dig! Rensa ut allt och börja om på något nytt! Arbeta och gå in i det så mycket du kan. Och gå längre än vad du tror att du klarar av.

Lyssna på ”Unsound” nedan.

Dokumentären ”Not a photograph” om Mission Of Burmas återförening finns även i sin helhet på Youtube.

Peter Prescott, liksom Roger Miller, fortsatte med musiken efter Mission Of Burmas första fas. Prescott bildade bland annat Volcano Suns, vars debutalbum ”The bright orange years” (1985), är bandets främsta skiva.