Cass McCombs är en ganska klassisk singer/songwriter, född i Kalifornien, låtsnickrare så länge han kan minnas och på resande fot mellan olika delstater i USA under större delen av sin karriär. Här finns inget att höja på ögonbrynen åt. Sättet han hanterar ord på är däremot något extraordinärt. Det har bara blivit mer påtagligt ju fler låtar han har fått ur sig.

Somliga tycker att han är inåtvänd, att han odlat någon sorts mystik och svåråtkomlighet kring sig. Men lyssnar man på hans musik framträder en annan bild. Cass McCombs känns som en människa i full balans med sitt kreativa jag, som gång efter annan lyckas få texterna och orden att bära melodierna snarare än tvärtom. Han behöver inte anstränga sig mycket för att få en enkel melodi att lyftas upp med en rad som ”I offer you some wine, you say it’s not a mood” och en falsett som är lika blåögd som lätt att urskilja. Han bär inte på speciellt mycket betungande tradition eller sammanhang.

Han är sin egen och han har den där egenskapen som får en att känna att man har honom för sig själv. Cass McCombs planterar orden hos en och öppnar därigenom dörren till sig själv. Även om den världen inte alltid behöver vara vacker. Ofta ligger den nära sammanbrott. Redan på första EP:n, den nakna ”Not the way”, författande han rader som ”I’m nobody’s voodoo, I’m not your paranoia either, but I tape-record every phonecall that I get”. Och på ”Dropping the writ” beskrivs jobbet att tvätta toaletter på nattklubbar i Baltimore med orden ”And I guess that’s that, almost shorter than a dream, and definitely of less noise”.
Exemplen är många.

I takt med att Cass McCombs hittat en tydligare kreativ väg har musiken fått en mer tillbakalutad roll. På ”Catacombs” lunkar låtarna fram, sätter sig ned och väntar en stund, reser sig och fortsätter i midtempo. Tar tid på sig. Alltmedan Cass sjunger om en olycklig primadonna, lömsk dödlig vänskap och ödesdigra livsval. Det är sånger som är brutala i sin stillhet och som ger små fragment ur ett liv som hamnat ur kurs. Men med en ton som lugnar, trots att innehållet hela tiden balanserar på kanten till beckmörker.

Cass McCombs släpper sitt nya album ”Wit’s end” i april. Första spåret ”County line” fortsätter i ”Catacombs” fotspår. Om möjligt ännu mer midtempo. Om möjligt ännu mer ödesdiger text. Men med samma komprimerade, avskalade dramatik som Cass McCombs hanterar bättre än de flesta.