Inför en halvfull salong spelade Cass McCombs sin folkanstrukna popmusik med lika delar skevhet och skärpa. Ett par låtar in i konserten bad han ljudteknikern att dämpa belysningen på scenen. Sen framförde han ”County line”. Där, i en nästan helt nedsläckt lokal, blev låten om möjligt ännu mer vacker och rader som ”you never even tried to love me” rent skoningslösa. Soul mörk och obeveklig men också varm, som om Cass spelade den i enrum för var och en i publiken på Södra Teatern.

Cass McCombs har varit extra produktiv i år. I april kom femte albumet ”Wit’s end” och inom kort släpper han uppföljaren ”Humor risk”. Hade man plockat de främsta låtarna från hans skivor till en samling hade den överträffat det mesta i den amerikanska folkfåran. På ”Humor risk” finns flera sådana spår. Och flera briljanta texter som i en mening sammanfattar något både personligt och allmängiltigt i mänskliga relationer: ”everyone I know gossips endlessly, everyone I know suffers just like me”.

Lyssna på skivan här nedan. Den kommer att göra din vecka.

Hade Cass McCombs bott vid bushållplatsen hade den förmodligen redan ingått i någon av hans låtar. Men inte som en poetisk betraktelse över en vardaglig mötesplats. Istället hade den varit en enslig kur där ensamma ovetande resenärer hämtats upp av en busschaufför med elaka avsikter. Människor som inte synts till sedan de klev på bussen. En morbid historia med fruktansvärd utgång.

Cass McCombs har länge använt enkla medel för att berätta något både mörkt och naket ärligt. I sina mjuka folkmelodier och sitt makliga tempo har han vävt in historier om bödlar, destruktiva relationer, skeva livsöden och lömsk vänskap. Nära och nästan påträngande. Men med ett tilltal som är okomplicerat, rakt och oförställt. Som om texterna egentligen handlar om något vardagligt och trivialt men där meningen och ordens laddning framträder om man bara lyssnar.

Cass McCombs är en fantastisk lyriker och singer/songwriter. Trots traditionella byggstenar och ett kringflackande liv har han med sin klara och falsettljusa stämma lyckats skapa en väldigt distinkt karaktär i den amerikanska folkinfluerade myllan. Hans särart går rakt in, musikens uppriktighet är benfast.

Inför nya skivan ”Wit’s end” bestämde han sig för att bara göra intervjuer via traditionell korrespondens. Så vi skrev ned några frågor och skickade ett brev till hans adress i Kalifornien.

Tillbaka kom ett enda långt svar.

..

Frågor

1. Skriver du brev i vanliga fall? Om ja, till vem och i vilket syfte?

2. Har du eller har du haft några brevvänner?

3. Du brukade göra intervjuer via e-mail och sparade alla för att använda när du skulle skriva ett nytt album. Var det en bra arbetsmetod?

4. Din musik är lugn och långsam folk med mjuka och distinkta melodier, och med texter som ofta är mörka, skruvade och brutalt ärliga. Det känns som om du gillar att skapa denna kontrast i musiken. Varför är det så lockande?

5. En av mina favoritlåtar är ”The executioner’s song”. En sång som hyllar arbetet och att försörja sin familj, och där huvudkaraktärens – bödelns – jobb är att bygga galgar. Hur kom du på den historien?

6. Har ditt liv förändrats något sedan du spelade in förra skivan ”Catacombs”?

7. ”Wit’s end” är en av dina mest lågmälda och nakna album. Temat tycks kretsa kring ensamhet; en person vars kärlek inte är besvarad, en övergiven skönhet, en eremit och så vidare. Är ensamhet ett ämne som du inspireras mycket av?

8. Sångerna på albumet är väldigt hantverksmässiga och utmejslade. Är detta en av de viktigaste delarna med din musik, att man ska höra att det är ett hantverk?

9. Du brukar bo både i Chicago och Kalifornien. Var känner du dig mest hemma?

10. Du läser Bibeln återkommande. Vad är det som fascinerar med den typen av berättelser?

11. Vad tycker du om tiden vi lever i just nu?

..

Adrian,

Tack för att du tog dig tid att skriva till mig. Jag ska försöka att svara på frågorna så bra jag kan.

Jag har alltid älskat brev, för mig representerar de en känsla av samhörighet, leveranser och godis från Öst, som om de alla kom hit med Ponnyexpressen. Texterna på mitt första album kom till genom att jag skickade ett självadresserat brev till mig, en annan skiva inkluderade en bilaga med ett vykort där texten redan var nedtecknad. Skrivandet hjälper skribenten, att prata dränerar honom.

Jag gillar mjukhet, såsom uttryckt i en följsam sång. Kortet som representerar styrka i Rider Waite-Tarotleken är en kvinna som försiktigt stänger käftarna på ett lejon, för att visa att sann styrka kommer inifrån. Som James Dean sa: ”Bara de mjuka är starka”. Historien är nedlusad av vrede och vredens konsekvenser, kom ihåg hur Akilles föll. Aggressivitet är tecken på oförmåga.

Om det är något jag lärt mig genom att skriva låtar, är att det krävs styrka och mod för att konfrontera vem man verkligen är, vilket egentligen inte betyder någonting i det stora perspektivet.

Jag är inte här för att sprida moraliska plattityder, jag bara skriver sånger om människor som jag tycker verkar intressanta. Det är enkelt för det finns så många spännande människor. Här är några regler att leva efter: Det finns inget bättre liv än det vi har, det är bara så det är. Vi har alltid varit här och vi kommer alltid att vara här.

Jag älskar en bra hook i en sång. Jag älskar när jag lyckas skriva en bra hook, framför allt en långsam hook. Som ett godståg som du ser komma på långt håll, som rör sig så sakta, men när det närmar sig, WHAM! You got it boy. När du lyckats med det så hänger du bara kvar och går upp i hooken. Men jag hatar för många ackord och byten. Jag älskar sånger för att de till sin natur är koncisa, de sammanfattar. Jag försöker att använda så få ord som möjligt. Det är roligare så, i alla fall.

Musik är äktenskapet mellan de levandes känslor och de dödas vishet. Jag är en av dem som håller fast vid att det finns en värld som är dold från den allmänna uppfattningen och att våra liv binds ihop med de som kom före oss. De sanna berättelserna i mina sånger är politiska, de visar hur de dolda människorna lever, hur jag ser att människor lever i dag, vad det handlar om, the real stuff. De förespråkar inte hur folk ska leva, vi har alla våra egna problem som vi måste ta itu med innan vi blandar oss i andras.

Jag bor varsomhelst, det spelar ingen roll var, bara jag har råd med det. Jag gillar Kalifornien för jag kommer därifrån och jag vet hur det fungerar, och när oljan tar slut skulle jag inte ha något emot att flytta dit för gott. Folk är ganska stygga i Kalifornien, men jag antar att jag är van vid det. Det finns inga bra män där, vi är alla inkräktare och lagbrytare. Det finns ett gammalt talesätt i Kalifornien: ”Adjö Gud, jag ska till Bodie”. Men det finns inte så gamla anor i Kalifornien, inte om vi pratar om den vita mannen.

Det är en vacker och skrämmande värld vi lever i och det finns ingen mening bakom våldet. Så musik är så gott som något att hålla uppe humöret med, framför allt den gamla folkmusiken. Gamla själar sjunger genom oss från den andra sidan och överlappar världarna.

Jag älskar de gamla sångerna eftersom de framstår som brutala jämfört med dagens sånger och musik, som är fyllda med moral och åsikter. Gamla sånger erkänner naturens makt över oss, det finns ett stråk i dagens sånger som lönlöst försöker verka mot naturen. Men inte på Huysmans sätt.

Jag hoppas detta är tillräckligt.
Vila i frid, lev i kärlek.
CM

Cass McCombs är en ganska klassisk singer/songwriter, född i Kalifornien, låtsnickrare så länge han kan minnas och på resande fot mellan olika delstater i USA under större delen av sin karriär. Här finns inget att höja på ögonbrynen åt. Sättet han hanterar ord på är däremot något extraordinärt. Det har bara blivit mer påtagligt ju fler låtar han har fått ur sig.

Somliga tycker att han är inåtvänd, att han odlat någon sorts mystik och svåråtkomlighet kring sig. Men lyssnar man på hans musik framträder en annan bild. Cass McCombs känns som en människa i full balans med sitt kreativa jag, som gång efter annan lyckas få texterna och orden att bära melodierna snarare än tvärtom. Han behöver inte anstränga sig mycket för att få en enkel melodi att lyftas upp med en rad som ”I offer you some wine, you say it’s not a mood” och en falsett som är lika blåögd som lätt att urskilja. Han bär inte på speciellt mycket betungande tradition eller sammanhang.

Han är sin egen och han har den där egenskapen som får en att känna att man har honom för sig själv. Cass McCombs planterar orden hos en och öppnar därigenom dörren till sig själv. Även om den världen inte alltid behöver vara vacker. Ofta ligger den nära sammanbrott. Redan på första EP:n, den nakna ”Not the way”, författande han rader som ”I’m nobody’s voodoo, I’m not your paranoia either, but I tape-record every phonecall that I get”. Och på ”Dropping the writ” beskrivs jobbet att tvätta toaletter på nattklubbar i Baltimore med orden ”And I guess that’s that, almost shorter than a dream, and definitely of less noise”.
Exemplen är många.

I takt med att Cass McCombs hittat en tydligare kreativ väg har musiken fått en mer tillbakalutad roll. På ”Catacombs” lunkar låtarna fram, sätter sig ned och väntar en stund, reser sig och fortsätter i midtempo. Tar tid på sig. Alltmedan Cass sjunger om en olycklig primadonna, lömsk dödlig vänskap och ödesdigra livsval. Det är sånger som är brutala i sin stillhet och som ger små fragment ur ett liv som hamnat ur kurs. Men med en ton som lugnar, trots att innehållet hela tiden balanserar på kanten till beckmörker.

Cass McCombs släpper sitt nya album ”Wit’s end” i april. Första spåret ”County line” fortsätter i ”Catacombs” fotspår. Om möjligt ännu mer midtempo. Om möjligt ännu mer ödesdiger text. Men med samma komprimerade, avskalade dramatik som Cass McCombs hanterar bättre än de flesta.