”So this is what they meant by Soul, so this is what they meant by Funky. So this is what they meant by Cold Crush, they was talkin’ ’bout us”
’This is what they meant’, Pete Rock & Grand Agent

December 1999. Det har gått halvtannat år sedan Petters genombrott. “Svensk hiphop” har blivit ett fenomen, inte minst i media. Hela Södermalm går runt i baggies och ryggsäck och Mos Def är på sätt och vis lika självklar i folkhemmet som Bruce Springsteen. Aftonbladet och SvT kör ett reportage om varje ny artist som får skivkontrakt, men många av dem berör egentligen rätt få lyssnare, särskilt bland dem som lyssnade på hiphop IP (Innan Petter). Men även under jorden gror en febril verksamhet.
I varje stadsdel i Stockholm finns minst en butik där du kan köpa DJ Kojaks och DJ Taros mixband där spontanitet, lekfullhet och begåvning sprudlar som om det var 70-talets Bronx.

I december sänder Mats Nileskär en lång special om svensk hiphop och radar upp många av de artister som skulle bli stora och halvstora namn på hiphopscenen under 00-talet. Jag ska inte börja rabbla namn på alla artister som var med, men jag ska berätta att jag bandade programmet och att jag snabbt glömde de flesta artisterna eftersom jag hela tiden spolade till inslaget med Ison. Nileskär spelade låten “Alla Mina Män” och det var den jag ville höra om och om igen. Det fanns en energi, glädje och kärlek i musiken som jag aldrig hittade hos Looptroop eller MBMA. Och inget ont om Petter, men han personifierade för mig på något sätt fortfarande monotonin och det spikraka flowet. Det du kan rappa med i när du står i duschen.

Isons flow var något annat. Jag höll andan och rewindade bandet igen och igen. Vem var den här snubben egentligen? Inget flow inom svensk hiphop hade någonsin knockat mig på samma sätt. Knappast nåt amerikanskt flow sen Lord Finesse heller. Det är lite uttjatat att komma med jazzliknelser, jag vet. Men det Ison gjorde med sitt flow var för mig lika nyskapande och svårfångat som det måste ha varit för Glenn Millers fans när de hörde Charlie Parker första gången.

Jag hörde att han rappade jävligt bra, men jag förstod inte hur han gjorde det. Det gick inte att räkna bars som med en vanlig rappare, rimmen och versmåttet gick inte att få grepp om, men det kändes ändå som om allt föll på plats. Ison tvingade mig att lyssna på rap som när jag var liten och hörde Kool Moe Dee eller Run-DMC första gången. Bara luta mig tillbaka och känna rappen. Känna hur funky den var och inte begripa alls hur den gjorts. Isons flow var funkens essens och gick inte att montera ned i sina beståndsdelar.

”Kör en vers i duschen, kör en text på perrongen/Kör nåt nu naken på balkongen”
’Pass på dig’, Ison

Jag letade febrilt efter mer med denne mystiske MC, men först var det svårt. Sedan kom Redlines samlings-CD “Den Svenska Underjorden”. Där var Ison med och där hörde jag även Fille och Sabo för första gången. Skivan innehöll en av Petters bästa låtar och fina insatser av Fattaru och Fjärde Världen, men det var Highwon-låtarna som stannade hos mig längst.

Man kunde ladda ner en demo med Ison och Fille från en hemsida som såg ganska skum och hemmagjord ut. Min gamla dator klarade inte sånt, så jag bad en användare på ett hiphopforum ladda ner demon och bränna den på en CD åt mig. Jag skickade en femtiolapp som tack, vilket måste vara en av de bästa skivinvesteringar jag någonsin gjort.

Demon är för mig idag klassisk och blev mitt soundtrack för en hel sommar. “Alla Mina Män” fanns med och Ison briljerar med sitt oberäkneliga flow på ett par spår till. Men det var nu jag upptäckte Fille på allvar. Hans unga, men på något sätt redan erfarna stämma talade direkt till hjärtat, vare sig han pratade om att dricka sprit eller om invandringspolitik.

“Pass På Dig”, som de gjorde tillsammans med Fjärde Världen, gör mig fortfarande alldeles lycklig. Men bäst tycker jag om den eftertänksamma “Se Vad Vi Ser”, där Fille liknar sina rhymes vid Augustinus ”Bekännelser” och lägger rader som för mig förblir några av de riktigt klassiska inom svensk hiphop:

“Poetiska skrifter får applåder/Stoltheten pumpas genom varje åder/Respekt till mitt folk, förortens själar/I sikt kommer segern, vi delar på äran/Från fjärran vi färdats, till betong/Kulturerna krockar, krasch varje gång/Vår härkomst var allt vi fick med över haven/Så a-visst, vi bryter, men inte är det lagen/Ey, slipa på talen, så drömmen blir sann/Trött på alla drömmar som rinner ut i sand/Med facklan i brand/ska vi staka oss vägen/Så att vårat folk kan dela på glädjen/Jag fattar min penna, ännu en gång/Gör det för alla i Stockholms betong/Lyckas en, lyckas alla – en oskriven regel/Säg att du svär, man – Jag svär på min heder…”
’Se Vad Vi Ser’, Fille.

På den lilla svenska hiphopscenen fick Ison & Fille en hit med sin anthem “Skiter I”. Om man hängde på hiphopjams i Stockholmsområdet började man nu kunna se Ison, Fille och de andra i Highwon uppträda lite här och var. Ofta var de sist. Jag vet inte hur många gånger jag stått och genomlidit 10-20 usla amatörrappare för att få höra Highwons briljanta liveös på Kafé 44 eller Münchenbryggeriet. Men det var alltid värt det.

De började rada upp klassiker på klassiker. “Bomba Kalaset”, “Skiter I” och “Känn Det Här” (med Sabo och Ju-Mazz) följdes av ett par EP:s där man äntligen kunde lyssna på Highwon på vinyl. Först kom en med Ison och Fille. Jag blev så glad att jag köpte fyra exemplar. Sedan kom en med hela Highwon som var minst lika bra.

Resten av historien känner ni kanske till. Ison & Fille fick skivkontrakt på riktigt och släppte några album som lät mycket mindre källare än demolåtarna, på gott och ont. Men de sålde definitivt aldrig ut, utan fortsatte att vara de varmaste, godaste artister du kan tänka dig. Hjärtat fanns alltid kvar i den där riktiga hiphopmusiken och de fortsatte att göra fantastiska låtar som “Aldrig Mer”, “Hela Vägen”, “Där Jag Bor”, “Highwon Style”, “Klippta Vingar”, “Fakka Ur”, “Vem E Du”, “Vill Va Highwon”, “Lägg Ner Ditt Vapen” och kanske framförallt “Håll Huvet Högt”, som kan vara den bästa och viktigaste svenska hiphoplåten alla kategorier.

“Inget e sig likt, för allt är i förändring/Jag hoppas på ett bättre år, men har ingen förväntning/För när saker går snett/Och tyngdlagen får rätt/E vi tillbaks där på botten, undrar vafan som gått snett/Ibland vill jag bara packa å dra/Ge mig av/Lämna knaset som vi tacklar var dag/Ge mig svar, varför äre så?/Varför ska vi och dom alltid säras åt?/Dom får skattelättnad, vi får mer bördor å bära på…”
’Från Hjärtat’, Fille.

Jag snabbspolar fram till här och nu, oktober 2010. Highwon släpper låten “Från Hjärtat” som egentligen bara går att recensera genom att skrika “Grymt!” och “Viktigt!” och som kan få vem som helst med katastrofvalet 2010 i färskt minne att vilja söka politisk asyl i postnummerområde 127. Orden “Gud, vad jag längtar” i refrängen kan lika gärna handla om hur jag längtat efter att höra Highwon igen. Sist i låten kommer Ison in och konstaterar att “De e från hjärtat, så de e sant” och tackar Gud, mamma och pastorn i en vers som dödar beaten som ingen någonsin dödat ett hiphopbeat förr. Det här är min musik, närmast hjärtat, villkorslös kärlek. Jag kan andas igen.

Den 4 oktober hålls en massdemonstration mot rasism och nedskärningar i Stockholm City. Vi lyssnar på tal på plattan, skriker slagord om att krossa rasismen och klassikern om att vi inte vill ha några rasister på våra gator. Vi tågar till Riksdagshuset och skriker “Inga rasister i våran riksdag”. Sedan följer ett antal tal och artister som inte förmår hålla folk kvar. Tusentals strömmar därifrån när gubbrockare avlöser sociologiska föreläsningar om rasismens historia.

Men vi som vet, vi vet: Highwon kommer alltid sist och svänger alltid hårdast. Vi står och huttrar i snålblåsten som blir allt påtagligare ju färre vi blir. Ett hundratal förortskids och en övervintrad gubbhiphoppare (undertecknad) skanderar “Hai-waan!, Hai-waan!, Hai-waan!” mellan varje framträdande. Ett indierockband med cardigans och gitarrer, som hämtade från Kulturnyheterna, gör en tapper insats för att värma oss, men det är inte därför vi står här nu. Sångaren sliter av sig cardigan och tröja, men nej, Iggy Pop är inte heller förortens röst. Missnöjet börjar sprida sig. Smågruff uppstår i publiken.

Sedan händer det! Aylaklicken och Highwon äntrar scenen med en gigantisk svensk flagga. Allmän eufori uppstår i publiken och det blir allsång med Carlito om att Babylon ska brinna. Ingenting har känts så mycket som svensk hiphops epicentrum sedan Latin Kings släppte ”Snubben” 1993 och var med i en SvT-dokumentär som alla pratade om i skolan nästa dag.

Nu kommer lite skryt, men det fyller ett syfte, så håll ut. Jag har träffat Pete Rock två gånger, skakat hand med Lord Finesse, hängt vid sidan av en intervju med Edo G och Masta Ace, blivit fotad med Percee P och småpratat med Sadat X på Knitting Factory på Manhattan. Den gubbhiphoppare jag är vårdar dessa minnen ömt, men de bleknar vid sidan av vad som händer nu på Mynttorget.

“Så låt oss kämpa mot Jimmie, men inte bara han/Vi får Sabuni, Pekgul, men behöver Farrakhan!”

Hela Ayla och Highwon bränner av sin allra färskaste låt, som kom ut på internet samma förmiddag. “Det Nya Sverige” är en arg och kämpaglad antirasistisk anthem och hade vi inte varit utomhus hade den vält lokalen. Vid orden “De e ont mot gott/De e vi mot dom” pekar folket på scenen mot Riksdagen och den våta filt av samförstånd och hippieflum som delvis präglat arrangemanget dittills blåser äntligen all världens väg bort.

Highwon och Ayla håller upp den gigantiska flaggan och skriker “Fascista!”. Ungdomar som måste varit 4-5 år gamla när ”Skiter I” kom ut hoppar runt i lyckorus. Återväxten är tryggad. När jag för full hals skriker med i raden om att vi behöver Farrakhan känner jag att det här är inte bara hiphopsveriges epicentrum. Det här är universums medelpunkt, här och nu. Jag kände inte så när jag såg Mos Def senast eller när jag äntligen fick se Edo G live. Jag är rätt bortskämd med hiphop moments. Men nu känner jag det. Jag har inte betalat nåt inträde, det är kallt, jag har ont i ryggen, jag har inte ätit på hela dagen, men det känns. Värme, kamp, glädje. Highwon på Mynttorget, mitt bästa hiphopminne. Det är exakt såhär det ska vara. ”Det känns i varje hjärtklapp”.

Highwon är Ison, Fille, Sabo, Gurmo, Hoosam och Aleks.
Mer info här och här.

Du har sagt att under den perioden var hiphopen mer av en rörelse i Sverige. Hur är dagens scen i jämförelse?
– Den är minst lika levande som då, skillnaden är att svensk media och skivindustrin har vänt hiphopen ryggen. Det känns som att intresset har svalnat, kanske blev Sverige övermättat i slutet av 90-talet, för i dag är det mycket mindre belysning.

Hur har du märkt det?
– I slutet av 90-talet fick vem som helst skivkontrakt och Petter signade alla sina vänner. Det var ju en hel drös av artister som kom fram, Eye N’ I, Blues, Melinda Wrede och så vidare. Men i dag får vi göra allt själva, som reklam och distribution, och videos får vi skrapa ihop budgeten till på egen hand. Kollar man på videorna på 90-talet så var det ju värsta högbudgeten, men i dag är det mer lågbudget, mer streetkänsla.

På vilket sätt påverkar det dig?
– Det är frustrerande för man lägger ner så mycket hjärta och själ, men det är skönt när man får kärlek från de som lyssnar och som hittar musiken. Det är lärorikt att lära sig alla aspekter av skivindustrin, som artist utvecklas man på ett annat bredare plan. Även om det är mycket jobbigare tids- och pengamässigt, de flesta måste ha jobb för att kunna livnära sig.

Du började plugga på högskolan sedan Konkret Konspiration lagts till handlingarna. Men efter några år kom du igång med musiken igen, i samband med att du träffade Mohammed Ali, Stor och producenten Mack Beats som nu utgör A.Y.L.A-Kollektivet tillsammans med dig. Vad fick dig att börja?
– Deras glöd och stora intresse, något jag hade tappat. De hade också fortsatt att spela in och producera. Mack Beats var inspirerande som producent.

– Sedan bor vi i samma område, jag och ena delen av Mohammed Ali bor i Flemingsberg, och de andra bor i Söderort också.

Hur har området påverkat dig?
– Jag är från början från Strängnäs men har bott i Stockholm i åtta år så det har präglat mig på två sätt. Dels småstaden på landsorten och dels Flemingsberg. Jag har fått soundet från Söderort, framför allt formades det när vi kontaktade The Salazar Brothers (Masse, Salla och Chepe).

Hur skulle du beskriva soundet?
– För det första är det på svenska, det är det som de flesta söderortsrappare gör, till skillnad från typ rappare från blåa t-banelinjen där många valt att sjunga på engelska. Sedan är det jordnära och socialt beskrivande musik, lite Nationalteatern-ideal.

Har proggrörelsen haft stor betydelse för dig?
– Ja, proggmusiken var dåtidens arbetarklass, med invandringen har förortsrapparna tagit över deras roll. Vi är en vidareutveckling av Nationalteatern. Jag lyssnade mycket på dem under en period, framför allt den här… (börjar nynna) ”Det var det jag sa, det var inte bra…” (”Kolla Kolla”). Proggrörelsen var solidarisk med chilenarna som kom till Sverige, de gjorde en låt till Victor Jara och spelad in en låt av vissångerskan Violeta Parra (”Gracias a la vida”/”Jag vill tacka livet” av Arja Saijonmaa, reds anm.). Det var tolkningar av den chilenska folkmusiken som band ihop dem med oss.

– Många av de människor som var med i rörelsen bedrev mycket social verksamhet för chilenarna, så det fanns tidigt ett politiskt och musikaliskt vänskapsband.

Foto: Robin Haldert

Du har en magisterexamen i Global utveckling med inriktning på mänskliga rättigheter. Hur kom det sig att du valde att studera det?
– För att förstå världen bättre och varför den ser ut som den gör i dag. Jag har läst mycket postkolonial teori, och även fått mycket hemifrån. Pappa var ju politisk flykting från Chile, men jag är född i Bukarest eftersom mamma är från Rumänien.

Hur tycker du att globaliseringen präglar världen i dag?
– Det har blivit bättre för några och sämre för många. För mig börjar globaliseringen långt tillbaka i tiden. Inom postkolonial teori ser man den som en fortsatt utveckling av kolonialismen, på något sätt hänger allt ihop: Kolonialismen, globaliseringen och kapitalismen. Det började med det Ostindiska kompaniet och utvinningen av råvaror i tredje världen, det är samma aktörer och förlorare i dag.

Men om man bortser från de orättvisor som det har lett till, finns det inte någon slags rättvisetanke i själva idén med att länder knyts närmare varandra?
– Nej, jag tror att allt måste gå tillbaka till lokal produktion framför global för att gynna människorna och miljön. Jag tror helt på det lokala framför det globala. Nuförtiden kommer olika produkter från så många olika delar av världen där man inte vet hur det har producerats, man vet inte effekterna på miljön eller handelsrelationerna. Men skulle vi ha en lokal förankring på det vi producerar så skulle vi befinna oss mycket närmare processen.

– Ta chippet i mobiltelefoner till exempel, jag läste att det är gjort av ett visst ämne som utvinns någonstans i Afrika, och precis som konfliktdiamanterna så går pengarna till att köpa vapen som används i något inbördeskrig. Alla har ju ett sådant chip i sin telefon så på ett sätt bidrar vi till det utan att veta om det. Visst går det att kontrollera till viss del med fair trading, men allt sker i så stor omfattning i dag för att vi ska kunna ha möjlighet att greppa det. Det är upp till oss att ge upp en stor del av våra bekvämligheter för att det ska bli bättre.

Lever du som du lär eller har du saker du skulle kunna avstå ifrån?
– Oh ja, mina märkeskläder, min mobiltelefon, frukt man äter, det finns många sådana saker som jag borde strunta i.

Ditt politiska intresse går inte att ta miste på i texterna på ”Guldburen”. Det är polisvåld i Sverige, Migrationsverkets hantering av asylsökande och Obama-kritik, bland annat. Som om du vore en samhällskritisk reporter. Vad har du fått för reaktioner på det?
– Både negativa och positiva. Det senare har varit att Stockholmspolisen försökte stoppa en av mina spelningar i Rinkeby, de såg mig nog som någon sorts uppviglare. De ville inte att jag, Kartellen och Labyrint skulle spela på Martin Mutumbas fest, men på grund av att det var han så fick de inte igenom det. Jag tog det som en komplimang, det visar bara att min musik fått större genomslagskraft än jag trodde. Samtidigt blir man lite fundersam, att de verkligen ser det som ett hot.

Du tar också upp samhällsandan på ditt album, om när du kom till Sverige under 80-talet och rasismen som du stötte på i början av 90-talet. I dag har lite av samma tendenser återkommit.  Är du besviken på det svenska samhället?
– Nja, man har ju sett utvecklingen i Frankrike och det känns som att Sverige går i samma fotspår. På ett sätt blir man besviken när man blickar tillbaka på 70-talet och början av 80-talet då det fanns spår av någon sorts solidaritet. Jag kommer ihåg att när jag kom hit så gick den svenska solidaritetsrörelsen hand i hand med den chilenska rörelsen mot Pinochet. Det har jag svårt att se att det ska hända i dag.

Varför?
– I dag är det var grupp och var människa för sig, man tänker bara på sin egen vinning. Det är ekonomiska faktorer som ligger bakom det mesta.

Din pappa är politisk flykting från Chile. Du har växt upp med politiska diskussioner vid matbordet. Är du tacksam för det?
– Ja, det har fått mig att förstå världen och att alltid tänka själv och vara kritisk. Att inte bara svälja saker rakt upp och ned.

Jag har förstått att du läser mycket också. Vad har du för favoritförfattare?
– Frantz Fanon, en postkolonial teoretiker som skrivit ”Svart hud – vita masker” som är en slags psykologisk analys av den koloniserade människan. Och Howard Zinn gillar jag, framför allt ”Det amerikanska folkets historia” som skildrar historien på ett icke-konventionellt sätt och belyser folket, medborgarrättsrörelsen, ursprungsbefolkningen och kvinnornas historia i USA istället för de vanliga makthavarna.

Finns det paralleller mellan det och dina texter?
– Ja, jag inspireras av det och gör samma sak fast med musik i bakgrunden. Jag skiftar mellan det globala och det lokala. Hela globaliseringen påverkar det lokala. Det bygger på klyftor inom länder och mellan länder, mellan rika och fattiga människor.

– Nu ska jag spela in en video till ”Polisstat” från albumet. Den är tillägnad en barndomskompis, Markus Kosonen.

Ja, du nämner honom i flera låtar på skivan. Vad hände honom?
– Han rånade och stal en taxibil i Strängnäs för ett par år sedan för han var tvungen att ta sig till Eskilstuna där hans syster höll på att bli misshandlad. Någonstans på vägen fick en polisbil stopp på honom. När Markus hoppade ur med nycklarna i handen sköt polisen honom, han avled senare på sjukhus. Polisen ifråga fick inget disciplinärt straff. Trots att han inte varit någon fara för deras liv så skipades inte rättvisa. Jag vill att folk inte ska glömma att sådana saker sker, och hedra hans familj och vänner.

– Vissa påstår att man bara försöker härma USA med sådana texter, men jag gör det inte för att låta häftig eller ball, jag försöker belysa saker som jag upplevt och sett och som tystas ned i media. Osmo Vallo har de flesta hört talas om, men det finns så många som folk inte känner till.

”Guldburen”, producerad av Masse och Mack Beats, släpptes i februari i år gratis på Whoa. Ladda ner den här.
Carlito ska spela in sitt andra album till hösten.
När han inte gör musik är han lärare i spanska på ett högstadium utanför Skarpnäck.