Jag stötte på honom nyligen på den utmärkta musiksajten och plattformen Expatriarch. Därför har de senaste dagarna inneburit ett intensivt lyssnande, läsande och letande efter musik och information om denna mångfacetterade herre.

Can ”Khan” Oral, eller Khan som han kallar sig när han ger ut musik i soloformat, har en gedigen bakgrund inom musikskapande – med betoning på elektronisk sådan. Mellan åren 1992–2002 bodde han i New York och hade en skivbutik på Manhattan med elektroniskt utbud samtidigt som han drev etiketten El Turco Loco.

Han gav även ut egen musik under olika alias. I projektet Bizz O.D. gjorde han oborstad techno och uppmärksammades för den hårda dängan »I’m coming out of your speakers«. Andra projekt, som Global Electronic Network, närmade sig mer ambienta territorier och gav ut släpp på etiketten Mille Plateaux.

Efter att ha vistats i Mexico City under en tid flyttade Can Oral till Berlin. Där har han bott och varit verksam sedan 2002 och har utmärkt sig som en av stadens många kreativa och excentriska konstnärer.

Det musikaliska fokuset har dels legat på den skruvade diskoduon Captain Comatose men framför allt på Khan, soloprojeket som varit verksamt sedan mitten av 90-talet. Genom åren har projektet innefattat samarbeten med artister som Diamanda Galas, Kid Kongo Powers och Julee Cruise. Men musiken har hela tiden haft Can Orals säregna och extravaganta karaktär.

De album som Khan har släppt under 2000-talet har alla sin egen ljudvärld och sitt eget narrativa sammanhang. På 1-900-Get-Khan (gavs ut 1999) är musiken sleazig elektronika där Khan intar rollen som en manlig prostituerad med en egen »heta linje«. På 2001 års No Comprendo går han åt ett mer »rockigt« håll och blandar upp beatsen med gitarrer, trummor och en rad gästvokalister som färgar låtarna (alla från Jon Spencer till Hanin Elias). Och på skivan Who never rests (2007) gör Khan funkig och korkad elektronisk pop och framträder som en smäktande sångare iförd kaninöron.

Khans format är gränsöverskridande. Därför är det inte konstigt att senaste albumet The Enlightenment Machine som släpptes i april är en i många stycken ny riktning i hans musik.

Titeln är inspirerad av författaren Brion Gysins »dreamachine«, ett roterande instrument som producerade ett stroboskopiskt ljus från en glödlampa för att stimulera betraktarna och få dem att hamna i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn.

Musiken är både pulserande och mörk. Khan har sagt att han lyssnat mycket på dubreggae som African Head Charge inför albumet. Men även The Pop Groups experimentella anda märks. Låtarna bubblar och gungar av bas, sporadiska slagverk och udda ljud. New York-cellisten Julia Kent breddar soundet med eftertänksamma stråkar.

Här finns även ett allvar som genomsyrar låtarna. The Enlightenment Machine övergår aldrig i tempoökningar eller dansant yvighet. Den håller sig på en lugn nivå – mellan skärpa och dåsighet om man så vill – och målar upp en musik som är både dekadent och vemodig. Det är musik som vill utforska det främmande. Det dolda och lockande.

Och liksom en del av Khans tidigare album så har musiken en teatral sida som känns genuin. Den blir aldrig ett maner utan det utlevande är förankrat i hela Khans person. Kanske beror det på att Can Oral behärskar fler konstformer förutom musik. Under senare år har han arbetat med en opera med Stereo Total, varit involverad i en teaterproduktion och haft utställningar i Berlin. Han rör sig mellan gestaltningsformer och sammanhang.

Musiken blir ett av de uttryck som Can Oral använder för att ge sin bild av var den moderna människan befinner sig någonstans. Det är The Enlightenment Machine ett strålande exempel på.

På tal om Expatriarch. Den Berlinbaserade sajten har även en utmärkt radioshow som sänds första tisdagen i varje månad. I senaste programmet finns en hel drös med bra musik med bland andra Crime, Fatima Al Qadiri, tUnE-yArDs, The Julie Ruin, Trust och Hercules & Love Affair, samt ett par intervjuer. Lyssna här.

Khans hemsida och skivbolaget I’m single records som han grundat.

SUB:STANCE / 072008 – 072013
För att markera SUB:STANCEs femårsjubileum på Berghain i Berlin släpps nu en samling med några av de artister som varit betydelsefulla för klubbens musikaliska utveckling. SUB:STANCE koncept var från början att föra in brittisk basmusik i Berghains technodrivna  universum, ett upplägg som visat sig vara framgångsrikt. I takt med att dubstepgenren omvandlats till en hybrid av olika stilar har även SUB:STANCE omformats. Appleblim, Addison Groove, SCB och Scuba är några av de artister som visar hur det låter. Med spår som är lika hårda och djupa som intrikata och elektroniskt varierade med influenser från förr och nu.

Blond:ish – Inward visions (EP)
Montrealbördig producent- och dj-duo – Anstascia D’elene och Vivie Ann Bakos – som nyligen gjorde en fin remix på Maya Jane Coles fantastiska »Everything«, och som nu är aktuell med en ny EP. Första spåret »No place like gnome« är tung, mörk och hotfull djup-techno som steg för steg kryper närmare ens privata sfär. Som en psykologisk thriller i stil med danska filmen Pusher. Titelspåret är något mer tillbakalutat med vokala inslag av sångaren Beyou, men med bibehållen nerv och puls.

Itinerant Dubs – Spirit In The Underworld (Tolva)
En skev och old school-artad blandning av lika delar jungle, grime och dub. Det är nakna beats, gamla trummaskinsljud och basgångar som kryper fram. Allt är överlag ganska oklart, och väldigt tilltalande. Dansmusik som skalats ned till sina ursprungliga beståndsdelar. Låttiteln »Flipped out tango« är lika charmig som talande för detta projekt.

Det Grymma Svärdet #15
En av Sveriges främsta tidningar har den amerikanska författaren och undergroundikonen Lisa Carver som tema för sitt sommarnummer. Karolina Stenström, som är ny redaktör för tidningen, skriver personligt om sitt förhållande till Lisa och intervjuar henne. I andra texter redogörs för Lisas liv och karriär. Fredrik Jonsson porträtterar och intervjuar även Jean-Louis Costes, den franska experimentartisten som var gift med Lisa under en period och som ingick i hennes band Suckdog (texten fick mig för övrigt att plocka fram ett gammalt exemplar av Costes vinylsjua Daddy’s scheisswelt som jag inte spelat på många år). Dessutom medföljer en kassett där artister som Mole Says Hi, Steso Songs och Simon Gärdenfors hyllar Lisa och Suckdog. Förutom att Det Grymma Svärdet som vanligt bjuder på bra texter så är det kul att se Lisa Carver i en svensk fanzinekontext. I det övriga innehållet märks även konstnären Magdalena Nordin. Hedervärd läsning som räcker hela sommaren.

Roberth Ericsson och Anders Jandér – Monitor/ed.
För några veckor sedan damp ett paket ned på min hallmatta. Inuti det fanns en kartong med en bok av poeten Roberth Ericsson och formgivaren Anders Jandér. Ett litterärt projekt där form och poesi smälter samman på ett intimt sätt. Monitor/ed. är ett dokument om trehundra sidor med ett ord- och teckenantal som är sparsmakat. På varje uppslag löper bara en fras, i övrigt är sidorna tomma. Enligt ett instruktionsblad som är inkluderat handlar Monitor/ed. om teknologi, produktion och kontroll. Just det sistnämnda är något jag slås av när jag läser. Rader som »Du ser härjad ut« och »Panoreringen är en svepande gest, över ditt ansikte och förbi« gör att man känner sig observerad, vilket också är tanken med dokumentet (boken inleds med texten »Det här är ett övervakningssystem, du är nu iakttagen«).

Att texten är i rött och kommer i en brun kartong som för tankarna till handlingar i ett arkiv, förstärker känslan av kontroll ytterligare. Det är som att få en journal med uppgifter om sig själv som hållits dold i någon myndighets kulvert hemskickad till sin brevlåda. Effektfullt. Samtidigt är det behagligt att läsa, just för att det är så lite text. Det är lågintensiv ambientläsning. Mycket passande för ledighet alltså.

Samtidigt finns det ett lugn över Molly Nilssons musik. Även när tempot är dansant och synthdrivet. Musiken håller sig på en jämn nivå och skenar aldrig iväg. Det rofyllda kontrasteras av uppriktiga texter. Molly sjunger om relationer, banaliteter i vardagen och staden som scen för möten mellan människor. Orden går fram och skärper ens uppmärksamhet. Rader som »the little sweet things that you gave me were nothing but poisoned candy« är brutala och omöjliga att misstolka.

Molly Nilsson har släppt fyra album. Första skivan These things take time kom 2008 och innehåller låten »Hey moon!« som John Maus gjorde en uppmärksammad cover på några år efter. Senaste skivan History kom förra året och ett nytt album är tänkt att släppas i början av 2013. Molly ger ut musiken på egna skivbolaget Dark Skies Association. Hon tillverkar och illustrerar alla omslag själv.

Molly Nilsson är uppväxt i Stockholm. 2004 flyttade hon till Berlin och har varit staden trogen sedan dess. Men nu börjar hon vackla. Jag ringde upp henne för att prata om förhållandet till Sverige och staden hon bott i de senaste åtta åren.

Du flyttade till Berlin från Stockholm och nu är du aktuell med att komma hit och spela. Hur många gånger har du uppträtt i Sverige?
– Två gånger, båda gångerna i Stockholm och på klubben Top Nice. Det har inte blivit mer. Jag ska eventuellt spela i Göteborg i vår.

Var uppträdde du när du spelade på Top Nice?
– Ena gången var när de hade festival på Färgfabriken, förra sommaren. Andra gången var förra vintern när de hade fest på sitt »kontor«, ute på Slakthusområdet.

Hur var det att spela på de kvällarna?
– Det var bra, fast jag är inte så jätteangelägen om att spela i Stockholm. När jag är där vill jag mest vara ledig.

Hur är det att komma till Sverige på sådana här enstaka besök?
– Det är bra. Fast jag tycker det är annorlunda att spela i Stockholm jämfört med utomlands. Jag är van att prata engelska på scenen, det är lite konstigt att spela och sjunga på engelska och sen prata svenska. Jag känner mig lite utanför min comfort zone. Men jag vet inte, det finns också en anledning till att jag lämnade Stockholm. Stockholm är alltid för häftiga.

Du känner att du inte passar in där?
– Det är en ganska svårflörtad publik. Men så har det varit på många ställen, som i London. Men de senaste gångerna jag har spelat där har det varit väldigt kul, så det kan bero på mig också.

Vad är ditt förhållande till Sverige och Stockholm nu när du bor i Berlin och har bott där i ganska många år?
– Jag brukar åka till Sverige och Stockholm några gånger om året, så jag känner mig ganska uppdaterad. Jag följer svenska nyheter här och lyssnar ganska mycket på Sveriges Radio så jag känner mig väldigt i kontakt med Sverige. Det är ganska nära, jag befinner mig inte på andra sidan jorden. Men, det är lite problematiskt också. Jag vill att folk i Stockholm ska höra musiken, för jag vet att svenskar konsumerar mycket musik, så det vore kul om folk upptäckte det jag gör.

Så det problematiska är att de inte gör det i den utsträckningen du skulle önska?
– Nej, men jag har inte jobbat så mycket på det. Men de gånger jag har fått någon sorts respons från Sverige har jag blivit väldigt glad, det känns som att jag fått en revansch.

Att du vunnit över dem?
– Ja, exakt.

Men kan du känna som Berlin-bo att du står utanför och observerar det beteendet? Att du märker det svårflörtiga tydligare när du bor där?
– Ja, jag tror det. Det är klart att när man flyttar till ett annat land så upptäcker man saker som är både bra och dåliga med den plats man själv kommer ifrån. Jag har upptäckt många saker som är väldigt bra med Sverige och Stockholm. När jag är där är människor generellt väldigt trevliga och det är ganska enkelt socialt. Tyskar, och framför allt berlinare, är inte så öppna för främlingar. Sverige är ett så litet land och man blickar alltid utåt och då är man också mer öppen för vad som händer utifrån.

På ditt andra album Europa så sjunger du om Berlin i låten »Berlin, Berlin«. Det är den enda låten du gjort på svenska. Fanns det någon tanke med att den skulle ha svensk text eftersom den handlade om staden som du flyttat till?
– Ja, fast kanske inte så medvetet. Men det kändes som att den typen av tonläge i texten hade varit bäst på tyska eller svenska. Hade jag sjungit den på tyska hade det blivit lite för övertydligt, så då blev det svenska. Det passade bra i och med att jag som svensk kommer utifrån och försöker ta över en främmande stad.

I texten sjunger du »jag följer med, med leendet på sned« och »sluta streta emot«. Har du kämpat för att bli vän med staden?
– Nej, inte alls. Det är snarare tvärtom. Det jag menar är att staden är lite för enkel och att jag lite subtilt försöker säga att staden blir utnyttjad. Egentligen kommer inte människor hit för att de älskar Berlin utan för att det är billigt och hur man kan leva här. Det är en trend, det är snarare som att man våldtar den.

Har du problem med att den blir utnyttjad?
– Ja, men jag har själv flyttat hit och stannat kvar för att det är så billigt och att det är en bra plats att vara konstnär på. Men många som jag känner som flyttat hit från andra städer och länder har inte något alls med Tyskland att göra på så sätt att de inte försöker integrera sig och lära sig språket – bara för att de är för lata. Nu börjar Berlin bli dyrare och dyrare och om några år kommer många av oss inte att bo kvar här.

Gäller det för dig också?
– Ja… alltså, Berlin har inte den typen av fördelar som andra »dyra« städer har, som London eller New York som är mer etablerade. Där känns det som att när man är där, även fast det är väldigt dyrt, så är det värt det.

Men så är det inte i Berlin?
– Jag vet inte, det kan bero på att jag har tröttnat lite. Jag har varit här så pass länge att jag inte är så nyförälskad i staden längre. Det beror också på hur staden förändras och byggs om och går från att ha varit charmigt ful till att bara vara ful.

Att den gentrifieras?
– Ja, precis. De sakerna som har varit lockande i Berlin är de tomma platserna och att det funnits utrymme att experimentera och upptäcka bortglömda hörn. Billiga hyror i trasiga hus. Men Berlin vill inte vara den staden, Berlin vill vara som Stockholm…

Och det kan bara sluta fel?
– Ja, det är tråkigt att Berlin inte ser varför människor har kommit hit. Att det inte handlar om att man vill ha lyxiga takvåningar, det finns många andra städer som man kan ha det i.

Så du menar att om Berlin hade haft en annan beredskap så hade den utveckling som nu sker aldrig påbörjats?
– Det är en fattig stad, de måste tjäna pengar på något så de har sålt staden. Men hade de inte spekulerat bort alla sina pengar och ruinerat sig så hade det inte varit en fattig stad från början. Då hade i och för sig inte folk kommit hit. Alla samhällen och städer strävar väl efter att bli så framgångsrika och rika som möjligt, så de delarna hänger ihop.

– Men när man är i andra städer som har lite mer självförtroende så tycker jag det är väldigt fint att se att man vågar behålla saker som kanske inte är toppmodernt eller nytt. Men man behåller det för att det är en del av charmen, som tunnelbanestationer.

Har du något exempel på det?
– Jag tycker att man har det lite i Stockholm, att man inte renoverar hursomhelst. Att man låter en del husfasader vara, även om man inte gör det på insidan tyvärr. Och New York, det är också en väldigt fattig stad om man ser till deras stadskassa. Men det är fint att se att man inte behöver renovera allting där och byta ut tunnelbanevagnar. Man ser att folk lever.

– Det finns en tunnelbanestation i Berlin som heter Mehringdamm som jag tyckte var en jättefin station. Den var i rött tegel och påminde lite om Mariatorget i Stockholm. Nu har de renoverat den och det har tagit väldigt lång tid och kostat mycket pengar. Nu har den lite sandiga marmoraktiga väggar och namnet är med nya bokstäver och det känns helt onödigt. Jag kom ihåg att när man åkte förbi där när de renoverade så sade de alltid i högtalarna att de inte stannade vid stationen eftersom den höll på att »moderniseras«. Det ordet känns väldigt ute, vem moderniserar? Man kanske renoverar eller digitaliserar. Men moderniserar?

Det känns lite ansträngt också. Det räcker inte med att man renoverar, man måste låta påskina att här jävlar ska det bli »modernt«.
– Ja, verkligen.

Hur länge sedan skedde den ombyggnaden?
– Det blev färdigt för några månader sedan. Men jag förstod inte alls vad poängen med det var. Ett annat sådant exempel är att de har rivit Palast der Republik, det gamla parlamentshuset i DDR, och det var en väldigt fin plats. Den var belägen mitt emot domkyrkan som är en stor kupol från sent 17- eller sent 1800-tal och är sotig av avgaser men har fin patina och är väldigt vacker. Republikens palats å sin sida var från 70-talet och hade en spegelvägg som fasad. Fönstren var tonade rutor med lite av guldinslag i glaset. Domen speglade sig i dem och det var väldigt fint att dessa två helt olika epoker låg mitt emot varandra.

– Sedan påstods det att det var asbest i byggnaden och att det var orsaken till att man rev det. Men det handlade egentligen om att man ville radera hela DDR-historien. Nu vill man istället bygga upp en rekonstruktion av ett slott som fanns på samma plats för tvåhundra år sedan. Jag fasar inför tanken. Ett nytt slott…

Det låter som Las Vegas.
– Ja, det blir Disney World. Sedan har pengarna tagit slut och det blev inget slott. Nu är det bara en gräsmatta med ett turistcenter bredvid. Det är väldigt mycket så Berlin fungerar, man försöker få in pengar och så går det bara fel. Det är inte långsiktigt tänkande.

Palast der Republik

Så det är staden själv som har beslutat att göra de här förändringarna?
– Jag vet inte var pengarna kommer ifrån men jag kan tänka mig att det är mycket privatpersoner som donerar. Som Kaiser Wilhelms minneskyrka, den kända kyrkan vid Bahnhof Zoo med avbruten topp, den är privatägd. Det är konstigt att ett sådant minnesmärke i Berlin ägs av en privat stiftelse och ändå måste be om bidrag för att kunna renovera den.

Vad tänker du när du ser sådana konkreta förändringar i staden?
– Det är tråkigt. Men samtidigt är det lite som när jag var i New York för första gången. Då träffade jag en person som hade varit där för länge sedan och som sade att det var så fantastiskt då och såg annorlunda ut. Och det var det säkert, men å andra sidan är New York säkert fantastiskt oavsett när man åker dit. För det blir alltid första gången för en själv. Alla städer förändras hela tiden. En vän till min familj hatar Kulturhuset i Stockholm för att man rev Klarakvarteren. Det är ingenting som jag tänker på eftersom jag inte ens var född då. Jag tycker att Plattan är en väldigt fint plats.

Så man kan säga att din nyförälskelse i Berlin är över för ganska länge sedan?
– Ja, vi sover i enskilda sängar nu. Men det är ändå en harmonisk samvaro.

Hur kom det sig att du började göra musik?
– Jag hade hållit på med bild och att teckna innan och trodde att det var det jag skulle göra. Sedan provade jag att göra lite musik och lånade en keyboard av en kompis och tyckte att det var kul och fortsatte med det.

Studerade du konst innan?
– Nej, inte direkt. Jag gick konstgymnasium men var inte så sugen på att plugga vidare. Ett tag tänkte jag bli illustratör, mest för att min pappa är det. Så det var kul när jag upptäckte musiken och att det kom helt från mig själv, det var när jag hade flyttat till Berlin. Jag hade aldrig hållit på med musik innan. Jag hade nog inte vågat prova på det eftersom det känns som att det är svårare i Stockholm. Det kanske inte är det nu men just då kände jag det. Jag hade inte vågat börja med något som jag egentligen inte kunde. Jag kan fortfarande inte spela men det går ändå ganska bra, haha.

Det fanns ett slags krav på att man måste vara duktig på sitt instrument och ha en tydlig bild av vad man ska göra?
– Ja. De jag kände då som höll på med musik var Rytmus-människor som gjorde det på ett helt annat sätt. Hade jag haft kompisar som höll på med experimentell noise hade jag kanske tyckt att det var okej, men jag hade inte riktigt den relationen till musik.

Men det kändes friare när du hade flyttat och du fick ut något utav det?
– Ja, det var bara något jag gjorde för mig själv till en början. Jag brukade spela upp låtar för kompisar, det var som att jag gav bort en present i form av en låt. När jag började spela blev det lite mer på allvar.

Mycket av din musik bygger på din röst och en synth om man ska hårddra det. Det är raka komp, avskalade melodier och ett okonstlat tilltal. Varför håller du dig inom den ramen?
– Jag försöker göra det så enkelt som möjligt, inte för att jag är lat utan för att jag försöker få fram en idé på det enklaste sättet. Jag tycker att det är det som är definitionen av skönhet: oväntad enkelhet. Texterna och musiken ska vara enkla men jag försöker fylla upp mellan raderna att det finns något mer. Det är kanske banalt men det har ändå ett värde. Jag tycker också om enkel musik och enkla saker. Det finns inget värre än omotiverad svårhet. Mozart, det är egentligen ganska enkelt – och väldigt vackert. Det är popmusik.

– Jag försöker bara skriva världens bästa låt. Jag har inte gjort det hittills och jag tycker att varje låt jag skriver blir lite bättre och jag får ut något utav det. Så ger jag ut det och hoppas att det ska träffa någon.

Du har sagt att du är punk i hjärtat och att du därför jobbar ganska do it yourself med att ge ut skivor på egen hand. Är det där kärnan till inspirationen finns?
– Till en början blev det så för att det kändes enklast. Sedan ju längre jag hållit på desto mer säker blir jag på mitt val. Som det fungerar i dag med internet så tycker jag inte att jag behöver en mellanhand, det är väldigt smidigt att lägga upp låtar och folk skickar vidare och gör blandband. Sedan har jag lite problem med auktoriteter och hela etablissemanget. Jag tycker inte att musikindustrin är en vacker plats och jag vill inte ha med den att göra, så jag tycker det är skönt att jag har sluppit det.

Dina texter är till och från ganska hårda och skoningslösa, som i »Whiskey sour« där du sjunger att du är på en fest och hatar alla. Finns det något medvetet med att du skriver hårda texter samtidigt som musiken är lugn?
– Nej, det bara kommer ut så för att det är mitt sätt att uttrycka det. När jag skrev den låten tyckte jag att det var härligt att börja med att, »nu är jag på en fest och jag hatar alla«. Att lägga ribban där istället för att säga att jag är på en fest och känner ingen, eller att alla på festen är jättefulla. Det är fint att börja med att säga det, och att ju mer låten lider så handlar det om att jag väntar på någon som inte dyker upp. Något mycket mer ödmjukt. Det kanske är så man fungerar psykologiskt, att man har ett försvar som man bygger upp fast man egentligen står där och väntar.

I »I hope you die« på History är det något av det omvända. Titeln är tydligt hård medan musiken är upplyftande och dansant, och texten är inte helt skoningslös rakt igenom heller.
– Det är lite som i »Whiskey sour«, att jag tänkte att det skulle vara kul att skriva en kärlekslåt som heter »I hope you die«, fast med kontentan att »jag hoppas att du dör vid min sida.« När jag hör den nu känns den lite tafflig, men jag tycker om det.

Du sjunger om någon huligan som håller på ett fotbollslag också, om jag fattat det rätt?
– Nej, verserna är de olika kärleksförklaringarna. »Dina lungor är större än en fotbollsplan«, det är den här klyschan som finns om lungorna, att det är det största organet, och jag är då »huliganen i hjärtat«.

Du ger ut din musik på egna skivbolaget Dark Skies Associationen och har tillverkat och illustrerat alla omslag själv. Hur är det att jobba så, från ax till limpa?
– Det är ett jättebra. Formgivningen är kul och jag har även gjort allt själv med produktionen. Jag känner mig hemma i omslagen, det skulle vara konstigt att lämna bort det till någon annan. Som att föda ett barn och låta någon annan namnge det.

Jag såg på din Soundcloud-sida att du har EU-flaggan som profilbild. Och ditt andra album heter Europa. Vad tycker du om Europa och att vara en del av kontinenten? Är det något som påverkar dig i musiken?
– Skivan är en grej för sig. Med Dark Skies Association har jag valt EU-flaggan som logga för skivbolaget för att det är en mörk himmel och en väldigt snygg logga. Jag är väldigt inne på att stjäla loggor, om det är flaggor eller logotyper som inte är skyddade av upphovsrättslagen. Jag har faktiskt en jättestor EU-flagga som hänger på min vägg. Jag tycker den är vacker, det som är fint är att den inte har något nationalistiskt över sig.

– Det skulle vara obehagligt att komma hem till någon med en stor svensk flagga på väggen, eller en tysk flagga. Det är i och för sig annorlunda att komma hem till någon i Stockholm och den har en brasiliansk eller jamaicansk flagga, då kanske det handlar om att man har rötter i det landet och gillar musiken. Men EU-flaggan är fin med ursprunget i fredstanken, även om EU i dag står för något helt annat.

– Jag har inte reflekterat så mycket över Europa. Men när jag varit i USA och kommit tillbaka hit så har jag upptäckt vad Europa är. Det är lite samma sak som mellan Tyskland och Sverige, jag hade inte reflekterat över vad det innebär att vara svensk innan jag lämnade.

Har du kommit fram till vad som är europeiskt?
– Jag vet inte, det är svårt att sätta fingret på vad det är. Men det märks. Jag har tänkt på det när man åker runt här, även om man är i Holland, Polen eller Italien, och man ser att vi är en kontinent även fast vi är väldigt olika i kultur och språk. Det finns något som vi har gemensamt. Men vad det är det återstår att se.

Det kanske inte är så viktigt att veta det heller?
– Nej, om man inte är en statsvetare och ska skriva en avhandling.

Men du är inne på att stjäla loggor alltså?
– Ja, jag tycker väldigt mycket om allmän tillgång. Alla mina skivomslag har en symbol som inte jag har kommit på. Till den första skivan använde jag ett kinesiskt pussel, till den andra tog jag ett brädspel som är väldigt gammalt, på tredje skivan användes ett exempel på Pythagoras sats och på den senaste skivan är det vägskylten för kulturminnesmärke i Sverige som är på omslaget. Det är en gammal Asatro-symbol, en sorts gaelisk figur.

Hur kom det sig att du valde den?
– Jag hade redan bestämt att skivan skulle heta »History« och just då pluggade jag historia. Så fick jag ett brev från historiska fakulteten med den loggan och då var det självklart. Jag tyckte inte att den var särskilt vacker, de tidigare symbolerna har jag valt för att de var estetiskt fina. Men den här gången tyckte jag inte att den var snygg. Man är van att se den som en vägskylt eller en kringla på tangentbordet på datorn. Men ju mer tid jag har tillbringat med den här symbolen har jag tyckt mer och mer om den. Det fungerade väldigt bra, som ett arrangerat äktenskap.

Vad är det du har fallit för hos den?
– Ibland måste man se på den tillräckligt länge för att se den för första gången, för det är en symbol som man sett för mycket. När jag tittade på den så blev den som ett kors eller en kringla som fortsätter i evigheten. Den upprepar sig och är väldigt harmonisk.

Du är lite intresserad av astrologi har jag förstått. Stämmer det?
– Ja, jag tycker att det är ganska kul med det ämnet, även om jag inte är så allvarlig med det. Jag brukar fråga folk när jag träffar dem vad de är för stjärntecken. Det hjälper, för man måste på något sätt kategorisera människor. Vet man vad någon har för stjärntecken så kan man jämföra med andra som har samma tecken och då kan man se likheter och olikheter.

Så du har koll på vad de olika stjärntecknen innebär?
– Ja, det har jag. Samtidigt är jag medveten om att det finns något konstigt med det, rent vetenskapligt är astrologin lite tveksam. Det är konstigt att alla stjärntecknen förblivit desamma medan jorden rubbats en del under de senaste fyra tusen åren. Men det blir tråkigt när folk är för rationella och allt ska kunna bevisas och förklaras. Ibland är det bara kul att ha saker omkring sig som inte har någon sorts anknytning till det.

Vad är du själv för stjärntecken?
– Jag är skytte, jag fyller år samma kväll som spelningen i Stockholm.

Texten till din låt »Hey moon« låter som en naturbeskrivning och en hyllning till månen, samtidigt som den kan ses som en kärlekssång. Vad representerar den för dig?
– Det är en kärleksballad till månen fast jag vill inte att det ska vara naturromantik. Det är mer som en ballad till ensamheten, att vara för sig själv och vara lycklig i det, även fast det finns något melankoliskt i det. Men att ändå vara nöjd med den känslan. När jag skrev den hade jag ett fönster i lägenheten där jag bodde där jag alltid såg månen när den passerade. Så månen var alltid väldigt närvarande.

Låten är väldigt rofylld rakt igenom. Var det den bästa låten du hade skrivit fram tills då?
– Nej, jag tyckte det var en jättebra låt men absolut inte min bästa. Det var ingen självklar hit heller. Men sedan när John Maus gav ut den fick den en massa uppmärksamhet och det kändes ganska konstigt för en massa folk kom fram till mig vid spelningar och undrade om jag inte skulle spela den. Jag hade aldrig spelat den live innan, för det var inte den som var viktigast på skivan. Det är kul att den fick uppmärksamhet men nu har den nästan tagit över hela den skivan. Tidigare såg jag på den nästan som en utfyllnadslåt. Den känns väldigt gammal för mig, nästan fem år är den.

Vad tycker du om John Maus version?
– Det blir en helt annan grej när det är en duett, för då är det som att det är två människor som sjunger till varandra – via månen. Och att det handlar om två människor. Det var inte alls så som jag hade tänkt. När jag precis hade skrivit låten så skickade jag den till en kompis som hade någon idé om att sången var sjungen av en katt som tittade på månen, vilket är helt absurt. Att jag skulle ha skrivit en låt från en katts perspektiv. Det är öppet för tolkning såklart, men det är intressant hur olika intryck låtar kan göra.

John Maus har använt din originalsång som han sjunger över så det är ingen riktig duett. Hade du gått med på att sjunga en duett om du hade fått frågan?
– Det hade blivit sleazy. Jag vet att det är folk som har velat att vi ska spela tillsammans och det hade varit helt absurt. Jag vet inte om du har sett John live?

Jo, i klipp på Youtube.
– Det skulle bli the clash of the titans, jättekonstigt, haha. Men det var ganska praktiskt att han bara lyfte den för jag tycker det är tråkigt att sjunga om låtar. Men det är inget liveframträdande på gång med honom.

Molly Nilsson uppträder på Mothers kväll på Under Bron i Stockholm, fredag den 14 december. Spelar gör även Telephone Melts.
Molly Nilsson finns här och Dark Skies Association här.

Mannen går dit av flera anledningar. För att den ligger i samma hus som han bor. För att det är bra priser. För att de har ett bra biljardbord. Han går ofta dit. Eller till Sushi am Wasserturm som ligger runt hörnet där kockmästaren Yamasan från norra Japan skickar ut stora portioner enligt ”Ät två betala för en”-principen.

Det är hans två favoritplatser i Berlin och han sitter faktiskt fortfarande kvar där. Mannen heter Dirk Dresselhaus och har egentligen inte ett dugg att göra med vad som händer 03:25,290 in i en poplåt två år senare. Men samtidigt har han allt att göra med det.

Dirk ägnar, liksom några ungdomar som kliver på ett pendeltåg i Huddinge ett par år senare, sin uppväxt i olika band. Han spelar gitarr och sjunger. Det skramlar och slamrar när de manar fram popmusik som, liksom hos ungdomarna på pendeltåget, är frukten av att han en gång har upptäckt The Smiths. Och Pixies. Kanske främst Pixies.

Runt omkring honom åker Westbam runt på lastbilsflak och skriker ”celebration generation” tillsammans med tusentals Love parade- firare. Men det paketet är aldrig hans. Han är ju gitarrpop, rakt igenom. Men bandmedlemmar växer upp och band splittras och det finns med tiden inte längre någon plats där längst framme på scenen för honom.

Så han slutar sjunga. Och börjar laborera med elektronisk musik istället.

1998 släpper han sin debutplatta. Men samtiden förundras över vad det är han försöker göra. Skivan är elektronisk och experimentell men Dirk Dresselhaus har ändå inte kunnat hålla sig ifrån gitarren. Vad ska det likna?

”Just då handlade allt om techno och ingen förstod någonting”, suckar Dirk. ”De som var inne på Frankfurt-techno hajade till exempel inte varför jag i hela friden hade gjort gitarrpålägg.”

Men det har gått fem år sedan dess. En evighet i Berlin.

”Det känns som något håller på att hända nu. Den där fundamentalismen börjar försvinna. Folk börjar göra vad de känner för istället för att försöka hålla sig till någon ’ren’ genre.”

Han tar fram mikrofonen och börjar sjunga igen. Tyst och försiktigt, för han spelar in allt hemma i lägenheten på nätterna och huset är lyhört så han kan inte ta i. Hans röst har nästan r’n’b-kvaliteter över sig.

”Det är ju sången som är där jag kommer ifrån, egentligen. Fast nu var jag tvungen att återupptäcka min röst eftersom det var så längesen jag sjöng. Förra skivan var det första elektroniska jag gjorde så den spretade. Den här gången ville jag göra ett klassiskt album. Ett sånt album som banden brukade göra. Album som The Velvet Underground. Jag var väldigt kär när jag spelade in den så den blev rätt emotionell.”

Dirk släpper musik som Schneider TM. Han är precis klar med albumet ”Zoomer” som låter hypermodernt i sin blandning av bångstyrig, digital disharmoni och destillerad popeufori. Han är en elektronisk producent men han sitter inte och pratar om hur man kan spela in bandsågar för att få dem att låta som basgångar.

Hans favoritskivor just nu är D’Angelos ”Voodoo” och ”V”, det senaste albumet av de finska, kyliga minimalisterna i Pan Sonic. Han kan bara vara en produkt av sekelskiftet, när fundamentalismen börjar försvinna.

”Det känns som något håller på att hända nu.”

Kanske märks det tydligast på låten som gör honom till ett namn. Den ges ut på en EP från 2000 som han spelar in tillsammans med kompisen KPT.michi.gan. Ett av spåren heter

”The light 3000” och är en cover av The Smiths ”There is a light that never goes out”.  Klickande elektronik. Avsexualiserad vocoder-sång. De andra gör Frankfurt-techno. Men Dirk och KPT.michi.gan tar sig an en helig låt och klär den i ettor och nollor.

Ett år senare, en vacker augustidag i Hamburgs hamnkvarter. Jag sitter på en uteservering med en likaledes blond, yvig frisyr som heter Henning Heuer. Han berättar om hur underbara sommarnätterna där nere i hamnen brukar vara.

Hur han och hans vänner kommer ut från klubben och lägger sig på gräsmattan som vetter ner mot vattnet, röker en spliff och ser solen gå upp bakom svetslågorna i dockorna.

”Har man tur kommer en riktigt stor tankbåt och bara tyst glider förbi. Det är väldigt mäktigt”, säger Henning och ler.

Henning driver klubben Click. Han har ett rum som står tomt i sin lägenhet och där får jag sova på en madrass under besöket. Han är kompis och granne med producenten Lawrence som precis är aktuell med albumet ”The absence of blight” och hans eget bolag Dial där han och andra ur bekantskapskretsen, som Carsten Jost, släpper minimaltechno på tolvor med snygga, svartvita etiketter.

På fredagkvällen tar Henning mig till en klubb där Einmusik, en lokal producenttrio, spelar skivor. Det är en trång lokal med välvda stentak under en järnväg. Två av medlemmarna i Einmusik (som alla kallar ”techno-boyband” för att de är så söta) rockar stället med stenhård näsblodstechno och Henning blir fullare och fullare och förbannar ”the free bar trap” eftersom han inte behöver betala i egenskap av att vara klubbkung.

En amerikan i exil från Boston ser ut som en biker.

”Well, I’ll probably just pick up the microphone and sing something a little later”, säger han.

Jag skrattar. ”Yeah, you do that.”

Han stirrar på mig, gravallvarlig.

”I will! Yeah, I will!”

Och efter ett tag kliver han fram till DJ-båset, börjar gunga med sin stora kroppshydda upp och ner i takt med musiken och wailar sorgliga texter om bruten kärlek över technobeatsen.

”It’s been a long long time, baaaaaby.”

Tillbaka på Reeperbahn ser det ut som ett slagfält. När vi sätter oss i en taxi på lördagsmorgonen rullar flaskor längs asfalten, två spänniga killar slåss och solen står för högt. När jag vaknar på lördagseftermiddagen och går in i badrummet för att fräscha upp mig så hörs genom badrumsfönstret en av de stora tankbåtarna som nere i hamnen signalerar i sitt horn.

Då och där är det ett av de vackraste ljud jag har hört. Det ringer på dörren. Det är Lawrence. Lyssnar man på hans musik så är det ledsen, ganska mörk techno. Det är monotont och pulserar mer än det svänger. När han kommer och ringer på dörren för att träffa mig för en intervju så är det en liten popkille som står utanför. Han är trött.

Han var ute i natt och behöver hjälpa kompisar att sälja saker på en loppmarknad hela förmiddagen.

”Att bo i Hamburg är som att bo i en stor, mjuk soffa med massor av kuddar. Det är mysigt här. Bekvämt, helt enkelt”, säger han.

På kvällen går jag till Click. Henning har redan varit där några timmar för att förbereda baren och fixa med ljudet. Jag irrar runt lite och försöker hitta någon som jag träffade kvällen innan för att ha någon att prata med. Henning far omkring som den stressade arrangör han är och Misc spelar ett liveset så hårt att det gamla varuhuset som klubben ligger i håller på att rasa ihop.

Jag träffar ingen jag känner.

Lawrence är inte där. Konstigt, tycker jag. Han är ju ändå stamgäst såväl i DJ-båset som på dansgolvet. Jag är trött på techno. Huset ska rivas men ingen vet när. Under tiden huserar klubbar på de olika våningsplanen där det en gång låg affärer. Jag går två trappor upp för där är det indieklubb med tyskar som ser ut som Broder Daniel-fans.

I baren börjar jag prata med en kille som heter Falk. Han blir glad över att jag kommer från Sverige och berättar att han har gett högsta betyg till The radio dept. i en av Hamburgs morgontidningar som han skriver för. Han drar med mig bort till bordet där hans flickvän och hennes kompisar sitter.

Hon och en väninna hade åkt till Stockholm bara en månad tidigare för att gå i Labradors fotspår. De berättar att de blev besvikna för de trodde att hela Stockholm var som en stor Labrador-stad. Men så hade de gått på klubben Metropolis och blev lite besvikna eftersom det mest spelades hiphop där.

Vi pratar ett tag innan jag får dåligt samvete. Det är ju för att hänga på Click på våningen under som jag åkte till Hamburg. Jag ska ju skriva ett reportage och då kan jag inte hänga här.

Jag tackar för mig och börjar gå mot utgången. På dansgolvet är det kaos för DJ:n spelar ”There is a light that never goes out” och folk röjer. När jag armbågar mig fram springer jag in i… Lawrence. Jag frågar honom om han ska med ner.

”Nej, nej!”, ropar han, ”där är det alldeles för monotont”.

Electronicaproducenten Schneider TM gör sig ett namn med en cover av en gammal gitarrpopdänga. Technoproducenten Lawrence orkar inte med minimal techno utan dansar hellre till originalet av samma låt. Cirklar sluts.

”Det känns som något håller på att hända nu. Den där fundamentalismen börjar försvinna.”

Eller om man inte har någon pappa eller mamma: man flyttar hem till Sverige och tar studielån och hyr i andrahand. Men lägenheten har åtminstone treglasfönster. Det är vad de flesta av oss kommer att göra. Tids nog. För vad man är ute efter är bara fantasin och så fort man sträcker sig efter den för mycket upphör den.

”Berlin meant boys” skrev Christopher Isherwood. Han, brittisk överklassakademiker och författare, kom hit på 20-talet och beskriver i självbiografiska ”Christopher and His Kind” vissa av sina sexuella erövringar. De har alltid fysisk styrka och arbetarklassbakgrund som gemensam nämnare – som en sorts metod för turism. Genom att äga En Tysk Pojke kan han omsluta hela nationens essens. Romantiserande, men inte särskilt romantiskt. Whatever happened to Otto Nowak? Vem vet.

Stephen Spender, författarkollega och vän till Isherwood, skriver i romanen ”The Temple” att ”Germany is the only place for sex. England’s no good.” Den utspelar sig inte i Berlin utan i Hamburg och längs Rhenfloden – därmed en annan Tysklandsfantasi. I boken har karaktären Joachim oerhört svårt att hantera sin bayerske pojkvän Heinrichs vänstersympatier; att överhuvudtaget hantera drag som inte stämmer överens med hans första, ytliga intryck av Heinrich.

Den gången hade han Lederhosen och alabastervit hy. ”Du sökte en blomma och fann en frukt, du sökte en källa och fann ett hav, du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.”

Både ”The Temple” och Isherwoods Berlinböcker utspelar sig under Weimarrepublikens dekadens – innan 1933 och Nazityskland – oanandes skuggan som snart kommer att falla över eran. Förvisso inte helt – författarna har ju facit i hand. Men deras historier slutar samtidigt med det avsnittet i Tysklands historia. Det är något fantomnostalgiskt att blicka tillbaka på och romantisera, gnola på ”Mein Lieben Herr” medan man dammsuger eller döpa en klubb till Kit Kat, snarare än att – för att ta något helt ur luften – se parallellerna till samtidens ekonomiska kriser och främlingsfientliga landvinningar.

Något liknande tycks genomsyra tankesättet bakom den bisarra HIV-romantik som den gångna sommarens Just a little lovin’ – ett norskt, engelskspråkigt lajv med taglinen ”It was the summer AIDS came to New York City” – gav uttryck för.

Johan Hilton och Philip Teir debatterade i Expressen med producenterna Tor Kjetil Edland och Hanne Grasmo, och Susan Sontags essä ”AIDS and It’s Metaphors” åberopades. I den menar Sontag att HIV-viruset i västvärlden blivit för samtidens konstskildringar vad tuberkulos var för sekelskiftets: ett kvitto på ”en konstnärlig, bohemisk och sexuellt utlevande personlighet.”

Att påpeka att verkligheten ser annorlunda ut vore egentligen att nedvärdera er läsare. Men i Louise Hogarths dokumentär ”The Gift” från 2003 om bögar som dras till att bli HIV-positiva, är intervjupersonerna förbluffande omedvetna om virusets sanna ansikte. HIV-smittan är gåvan; ”giftgivers” är personer som är beredda att sprida viruset, ”bugchasers” jagar det.

Sjukdomen reduceras till en dödlig fetisch eller närmast en praktisk åtgärd: om man har det behöver man inte oroa sig för att få det, resonerar flera personer. Bara tråkiga personer har skyddat sex, säger HIV-positiva Doug Hitzel. Han kan i princip isolera tillfället då smittan överfördes. Det var planerat sedan innan.

I en stödgrupp för HIV-positiva män återkommer man ständigt till hur media trivialiserar sjukdomen. Kampanjerna som ska motverka spridningen av viruset föreställer i princip alltid nakna, muskulösa män i svartvitt med någon undertext om att man ska använda kondom. Ungefär lika effektivt som cigarettpaketens ”RÖKNING DÖDAR”.

Hitzel har en liknande erfarenhet av reklamerna för bromsmedicin: leende män i gott fysiskt skick och käcka texter som ”Life goes on” och ”I’m positive”. Själv är han inte särskilt positiv. ”Jag trodde inte att allt skulle förändras så snabbt”, säger han.

”Visste ni att i USA är fyrtio procent av alla smittotillfällen avsiktliga. De skriver det här i Forum. Samma sak i Västeuropa. Har fjollorna där borta blivit så depraverade att de vill bli smittade nu? De skriver kontaktannonser där de letar efter nån som kan ge dem ’ett plus i livet’, ’jag har redan den virusstammen, men jag saknar den och den…'” (Lubiewo, sida 98).

Citatet kommer från den polske författaren Michał Witkowskis roman ”Lubiewo” från 2004. Den handlar också om nostalgi. Under den slagfärdiga taglinen ”Bögarnas Decamerone” skildrar ett galleri av parkfjollor i Wrocław sina högst solkiga glansdagar under Sovjettiden.

Till skillnad från Isherwoods och Spenders karaktärer stannar Witkowskis kvar – de har inte mycket till val – och längtar bittert tillbaka till den tid som flytt. Efter kommunismens fall blev allt annorlunda; bögvärlden blev vaxad och muskulös och började prata om sig själv i maskulinum.

”Du skulle ha sett vad som försiggick här på åttiotalet! Ingen visste vad aids var för nåt, alla var bara mer än villiga att dela med sig av det. Ingen använde kondom. Varför skulle man? […] Ingen kunde föreställa sig att nåt sånt skulle komma till Polen. Det kom ju från det mytomspunna västerlandet, det var som en ananas, en ny fluga, en ny drog eller liknande. Nåt exotiskt som ingen brydde sig om här. Och alla var övertygade om att det aldrig hade kommit hit om inte den där sablarns muren hade rämnat. Det kunde ju inte finnas aids i ett kommunistland. Skulle det stå en kille med en röd fläck i pannan och köa i en av våra grå affärer? Aids förknippades med blodrött och kommunismen var ju genomgrå.” (Lubiewo sida 137).

”Nostalgin är nödvändig”, skrev Edland och Grasmo i sin Expressen-replik. Det är sant; nostalgin är rentav oundviklig. Men det finns olika sorters retrospektivt förhärligande. Vill man vara snäll kan man säga att det i romantiserandet finns en ansats till förståelse och identifikation. ”Jag vet ingenting om lidande, men jag kan lajva ditt.” Ibland fungerar det som överlevnadsstrategi, ibland blir det bara ett sätt att trivialisera lidande; misär sedd genom ett Instagramfilter.

Jag har något gemensamt med Witkowskis karaktärer, Christopher Isherwood och initiativtagarna till Just a little lovin’. Vi kan inte föreställa oss hur HIV, död och fattigdom skulle kunna angå oss. Det är något vi kan välja, inte något vi är hänvisade till.

Lubiewo sätts upp på Göteborgs stadsteater våren 2012. Just a little lovin’ kommer att genomföras igen sommaren 2012.

De senaste tjugo åren: House-, techno- och superstjärneremixer, b-sidor på tolvtummare, helt samplingsbaserade genrer och lite extra kräm i basen till något ur GES-medlemmarnas 80-talsproduktion på Stockholms hippaste dansgolv.

Med lite god vilja kan man säga att redan Stravinskij ägnade sig åt ett slags remixande. Han influerades av den ryska folkmusiken, plockade upp melodier och teman och förde ihop dem i sina egna verk. På samma sätt har andra kompositörer alltid inspirerats av och ständigt återuppfunnit traditionen. Och vår tids remix är också en form av komposition.

Men det var precis det här Stefan Goldmann ville undvika när han bestämde sig för att göra en edit på ”Våroffer” – ett av den moderna musikhistoriens mest populära och betydelsefulla stycken. Han ville göra ett ställningstagande för skaparens ursprungliga idé i en musikkultur som tappat sin kreativitet och originalitet.

– Jag är så trött på hela edit-scenen. Man hör knappt originalen längre, de tappas oftast bort. Groovet klipps ut och resten försvinner, säger han på telefon från sitt kontor där han sitter och läser mail i väntat på att brevbäraren ska dyka upp med ett paket.

– Därför undvek jag verkligen att själv komponera den här gången. Jag tog inte en bit av trombonen och lite av stråkarna och gjorde till en egen låt. Min ambition var att ta kompositionen precis som den är och undersöka vad jag ändå kunde göra med den. Jag ville skapa något som visade respekt för originalet men samtidigt hade ett värde för mig som håller på med elektronisk musik.

”Våroffer” är ett av de mest utgivna verken någonsin, med åtminstone 160 officiella inspelningar på skiva. Det ingår i varje orkesters repertoar och fungerar på grund av sin komplexitet som styrkeprov för unga dirigenter. Det är en avancerad komposition men ändå njutbar för miljontals lyssnare.

Dess premiär i Paris 1913 är ökänd. Efter några inledande minuter av trevande gillande började delar av publiken att bua och visa missnöje. Den dåliga stämningen tätnade i salongen. Vilda diskussioner bröt ut i bänkraderna, det fortsatte med slagsmål och utmynnade i fullskaligt upplopp inne på teatern. Polisen kallades dit för att ingripa.

”Våroffer” vände upp och ner på allt man dittills visste om musik. Stycket är brutalt och innehåller okonventionella harmonier, musiken var inte odiskutabelt vacker. Balettens koreografi var utmanande och, tydligen, dessutom direkt dålig. Föreställningen sågades skoningslöst och aggressivt.

Verket skildrar vårens födelse och en offerrit som utförs för att den nya årstiden ska blomma rikt. I den rasande avslutningen sitter en grupp stamäldste i ring och betraktar en ung, dansande oskuld som snart ska offras för ljusets och värmens skull.

Men Stravinskijs vår handlar mindre om glädjefull återfödelse, mer om pulserande våldsam energi. Musiken är rytmisk och dovt mullrande. Liv bryter fram ur myllan men det bådar inte gott. ”Visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer, och det som stänger”, liksom.

Å andra sidan, när ”Våroffer” spelades på Konserthuset i Stockholm i november förra året sa dirigenten Michael Tilson Thomas att ”Det är ett mycket lyckligt stycke. Vad kan vara roligare än en fruktbarhetsrit? Jag tror att unga människor som är vana vid vår tids partykultur kan känna igen sig i musikens ritualistiska drag.”

En brygga över till Stefan Goldmanns bakgrund i den elektroniska dansmusiken möjligen? Han är resident-dj på den mytomspunna berlinklubben Berghains Panorama Bar, han driver sedan några år egna etiketten Macro och har givit ut minimal house sedan 2001. Men nja.

– Visst, det finns i ”Våroffer” tydliga, exakta rytmmönster liknande dem man kan hitta i all dansmusik. Men det är förstås inte så enkelt att man kan peka på ett tydligt samband – att de som hänger på klubbarna också tar till sig det här. Kanske lyckas jag nå en del unga som inte hade någon relation till Stravinskijs musik tidigare, och nu går och ser en orkester framföra den.

På ”Igor Stravinsky Le sacre du printemps Stefan Goldmann Edit” används tolv olika inspelningar av verket, framförda av olika orkestrar, på olika platser, vid olika tider. Av upphovsrättsskäl är de senaste från slutet av 1950-talet.

Goldmann finkammade inspelningarna på guldklimpar, klippte ut de bitar där han tyckte att stycket hade tolkats som allra finast och arrangerade hela verket på nytt, från början till slut. Korta klipp uppstaplade huller om buller i fråga om ursprung men i exakt den ordning som Stravinskijs noter anger.

– Stycket rymmer en inneboende ”redigering”. Det består av avgränsade block och förändras ständigt. Orkestern hoppar från en del till en annan, tempo och dynamik varierar. Eftersom kompositionen ser ut på det sättet var det väldigt spännande att föra den samman med den elektroniska redigeringen, editen.

Resultatet är en minimalistisk cut up-symfoni, ett jämnt musikaliskt lapptäcke där sömmarna knappt märks. Det går kanske att jämföra med att samla en rad olika översättningar av en och samma bok, klippa ut de vackraste formuleringarna ur varje version och lägga ihop dem igen, till en ny pusselliknande litteratur.

För den oförsiktige, eller för de flesta ärligt talat, hörs Stefan Goldmanns minutiösa arbete knappt alls. Den musikaliska upplevelsen ligger förstås lika långt från minimalismen som Stravinskij själv, men intrånget på materialet är ytterst litet.

Goldmanns ambition var att ”ta med lyssnarna på en resa”. Mellan de olika konsertsalarna, mellan olika tider, mellan olika sätt att tolka och framföra ett och samma verk. Den resan är bara möjlig att göra i den moderna, europeiska klassiska musiken. Här är kompositionen alltid densamma men inspelningarna skiljer sig åt.

I jazzen till exempel, och i all annan populärmusik, är komposition och inspelning en och samma sak. På John Coltranes skivor möts improvisation och komposition och när någon framför hans musik vid ett senare tillfälle kommer den att låta helt annorlunda. Nuet får en avgörande betydelse. Det är vad jazzen och annan improvisationsmusik handlar om.

I den klassiska musiken finns ett givet partitur och alla senare tolkningar försöker att komma så nära originalet som möjligt. I Goldmanns ”Våroffer”-edit förs lyssnaren i hög hastighet mellan de olika framförandena. Samtidigt förefaller allting stå stilla, ingenting verkar hända.

Men även om inspelningarna är häpnadsväckande lika i fråga om ton och tempo varierar ljudet, instrumentens sång. För att göra sin konceptuella resa i tid och rum till något faktiskt lyssningsbart behövde Stefan Goldmann släta ut ojämnheterna med ljudtekniska tricks. Då kunde det ursprungliga uttrycket framträda tydligt, då blev summan återigen större än de enskilda delarna.

– Det är fascinerande att lyssna på de mest olika av tolkningar och se hur originalverket ändå alltid skiner igenom så starkt. Det är fortfarande ett stycke, fortfarande Stravinskij, även om man rycker isär det.

Fakta

• ”Igor Stravinsky Le sacre du printemps Stefan Goldmann Edit” gavs ut 2009 på Stefan Goldmanns egen etikett Macro.
• Han har under de senaste åren närmat sig elektroakustisk och experimentell musik parallellt med sina houseproduktioner. Fullängdsdebuten ”The transitory state” (2008) släpptes som dubbel-cd, en skiva med dansmusik och en med mörka, knastrande ambientstycken. Den senare är också utgiven som en sjutumsbox under titeln ”Voices of the dead”.
• I januari 2010 släpptes kassetten ”Haven’t I seen you before” i 250 exemplar på bolaget Tapeworm. Här står loopen i fokus, dels i repeterande, elektroniskt behandlade gitarrljud, dels i kassettens snurrande egenskaper. Fint för den som gillar Christopher Willits eller Keith Fullerton Whitman.
• Just nu skriver Goldmann musik till en balett för Nationaltheater Mannheim. Inledningsvis ville teatern använda Goldmanns version av ”Våroffer” till en remixkoreografi med delar ur befintliga koreografier. I stället blir det specialskriven musik som framförs live av gruppen Elektro Guzzi. De ger senare i vår ut sin säregna minimal techno spelad på akustiska instrument på Macro.

Kvällen till ära var stadens gator fulla av folk som alla valde att trotsa domedagsvädret till förmån för ett festande som närmast liknade apokalyptiskt. En uppsjö av kasserade spritflaskor låg redan spridda i den rinniga snön.

Själva hade vi startat firandet i ett rum med hundratals svävande röda ballonger och svartögda tyskar med utmanande klänningar och hattar från en glömd tid. Bredvid oss satt den överviktiga medelålders affärsmannen och tittade ömt på sin unga flickvän med aggressivt rakad punkfrisyr och Dr Martenskängor. Bakom oss beställde en av de fem danskarna ett helrör vodka som komplement till den asiatiska femrättersmiddagen. Med stor basun knöt han sedan ett glittrigt presentband runt skjortkragen, ett substitut för en riktig fluga.

När klockan närmade sig sent fylldes bordet framför oss av den moderna kärnfamiljen, som plockade middagen i bitar och skrattande matade sin årsgamla bebis med bitar av sushi. Middagen hade ackompanjerats av mörk, fuktig techno, men när vi lämnade pärlade istället tysk schlager ur högtalarna och hela lokalen var förenad i uppsluppen allsång.

Unter den Linden glittrade av tusentals lampor och unga och gamla fröjdades tillsammans i kylan. Förbi Checkpoint Charlie tunnades flärden ut och gatorna blev istället kusligt ödsliga. När tjuten från Kreuzbergs ungdomsgäng började höras i fjärran var vi glada över att se vårt mål. Från Tommyhaus, en av Berlins äldsta squats, hördes svag musik men utifrån var festen osynlig. På innergården stod några rudeboys med uppvikta jeans, smalbrättade hattar och rutiga skjortor och rökte i snögloppet.

Gamla trasiga cyklar låg slängda en bit bort och dörren till ena festlokalen var övertäckt med egentecknade klistermärken och grafitti. Inne i källaren mullrade rocksteadyns baktakt på öronbedövande volym. Tung cigarettrök och frän öldimma låg tät över det böljande folkhavet. Reggae! Steady! Soul!s nyårsspecial hade börjat.

I källarlokalen bredvid dundrade takten på rusande 140 BPM och det smutsiga, flisiga trägolvet var redan fullt av dansande. Prydliga modsflickor i vita strumpbyxor, lackskor och Jackie Kennedyklänningar shufflade taktfast bredvid ett sunkigt backpackersgänget i för stora manchesterbyxor och pårökt blick. I baren beställde vi tysk öl på flaska och tog leende in atmosfären.

Modsens prydliga kostymer och blankpolerade skor stod i bjärt konstrast mot den residerande bartenderns egenklippta dreadlocks och solkiga överskottskläder i jordfärger. I ett hörn stod några tvivelaktiga affärsmän och sålde pulveriserad glädje till kvällens lyckojägare. Stämningen skruvades stadigt upp och i jämn takt fylldes lokalen till kapacitet. På tolvslaget drack vi polsk vodka i flourmuggar av plast och gruppkramades med okända bröder och systrar.

Mark Forrest, Berlins soulgudfader, intog skivspelarna, log sitt breda Björnliganleende och uppmanade alla att starta 2010 års första fest på ett förnämligt sätt. Följande sju timmar var ett delirium av dans till musik som aldrig tog slut i ett Berlin där sömn verkar sparas till ålderdomen.

Northern soul spreds till Berlin från Storbritannien i mitten av 80-talet. Klubbarna hölls främst i mindre lokaler och lockade en blandad publik. Snart hade ett mindre soulcommunity, bestående av dj:ar, samlare, dansare och konnässörer, bildats som alla arbetade gemensamt för att främja genren. Efter murens fall 1989 förändrades det musikaliska klimatet i den nu enade staden. Plötsligt blev det forna Östberlin klubbcentrum och publiken splittrades upp på flera mindre ställen, som var för små för att kunna husera ett northern soul-dansgolv. Samtidigt fick nya musikstilar som techno, urban och hiphop fäste och intresset för rare soul minskade kraftigt.

1991 arrangerade Mark Forrest den första tyska weekendern, vilken blev en ekonomisk flopp. Tre brittiska topp-dj:ar, John Buck, Gary Spencer och Mark Soulie, såväl som fem tyska diton stod redo för att ge järnet vid skivspelarna, men fick tyvärr spela för nästan tomma dansgolv. Efter detta gav många av de tidiga dj:erna upp, sålde sina skivor och gick vidare till annat.

Ytterligare några försök gjordes för att locka tillbaka publiken, men ingenting drastiskt hände förrän i mitten av 90-talet, då en grupp entusiaster startade klubb i Roter Salon. Lokalen var som gjord för en soulklubb, med sitt blankpolerade trägolv och 60-talsatmosfär. Redan första kvällen var en succé. Sakta men säkert började publiken återvända och det nya framgångsreceptet var att frångå den brittiska dogmatismen, och istället blanda upp soulen med easy listening och andra genrer som för tillfället var populära.

Dagens Berlinscen domineras av en publik som är flera decennier yngre än föregångarna i Storbritannien. Man har lyckats med konststycket att locka en ny, hungrig lyssnarkrets till en i övrigt markant decimerad scen och har på det sättet hjälpt till att blåsa nytt liv i den falnande lågan i Europa.

Till skillnad från den engelska publiken så är den tyska väldigt blandad. Det är inte ovanligt att se mods dansa sida vid sida med moderna jazzpjattar, skins och en och annan ölhävartysk. Till detta hör även en liberalare musikpolicy, där northern, modern och ett och annat udda låtval samsas på samma golv.

Ett pålitligt inslag i Berlinnatten är Mark Forrests Hip City Soul Club, som sedan nitton år tillbaka levererat till stadens soulkonnässörer och dansglada. Ett annat populärt inslag i den tyska rare soulscenen är den årliga weekendern Soulshakers i Bamberg.

Två dagar senare stod vi uppradade längs ena väggen i det bakersta rummet längst inne på puben Oscar Wilde. En av Berlins unga, populära kvinnliga dj:ar har precis avslutat ett hyllat set, predominerat av modern och crossover. En engelsman har tagit över skivspelarna och serverar r’n’b till de upphetsade ungmodsen som väller ut över det lilla dansgolvet.

I övre baren sitter den äldre generationen engelsmän och tyskar och ljuger över en öl, upprymda och vilt gestikulerandes. De gör ett och annat avstick ned på dansgolvet när en exceptionellt älskad oldie spelas, men mestadels tillhör Hip Citys golv de unga.

Bredvid oss står en ensam kille i svarta slacks, vit skräddad skjorta och jazzhatt. Han lutar sig avvaktande mot väggen bredvid dj:n och väntar på nästa set. När Kings of Souls ”Is your love for me” sprakar ur högtalarna kastar han sig snabbt ut på golvet och börjar dansa i vansinnig takt. Golvet är för tillfället halvtomt och den ensamma killen utnyttjar ytan och rör sig smidigt och vant, inlevelsefullt, oavbrutet kommande fyra låtar.

En lätt uttjatad klassiker ljuder ur högtalarna och golvet fylls kvickt till bredden, varpå killen viker av och återintar sin plats vid väggen. ”Han kommer alltid hit för att dansa”, berättar en tysk vän. ”Han är här varje gång men dansar helst när golvet är halvtomt”. Inget ovanligt i det, tänker vi. Ingen riktig souldansare gillar att trängas.

Mitt emot killen står en ensam modsflicka med rosett i håret och kortkort klänning. Hon är mycket ung, mycket söt och mycket uttittad. Två sturska mods kastar begärliga blickar på henne samtidigt som de försöker bemästra dansens akrobatik i syfte att imponera. Flickan står med fötterna tätt ihop och sneglar försiktigt på de övriga i rummet. Då och då drar hon sig i hårbandet, som för att se efter att det sitter kvar.

När någon av pojkarna ledsnar på att vänta och gör en framstöt, skakar hon blygt på huvudet och tittar ned i golvet. Efter en tid har bägge ungtupparna tröttnat på att få avslag och anslutit sig till ett större, betydligt mer flamsigt tjejgäng vid det närmaste bordet. Flickan står ensam kvar, tydligt tecknad mot den mörka träpanelen.

Efter en stund tar hon sin vita lackväska och går ut på rökgården – eller ”the connaisseurs room”, som tyskarna skämtsamt kallar det. ”Hon är väldigt ny på scenen, och väldigt ung”, berättar Mark Forrest. ”Vi försöker hålla uppsikt över henne så gott vi kan. Som ni ser är hon hett byte.” Jag tittar ut på gården. Flickan sitter på en kant av bänken och kedjeröker cigaretter utan filter, i smyg sneglandes på gänget bredvid sig. Hennes vita ballerinaskor har fått sorgrander av den smutsiga snön. Hon ser ut att vara högst fjorton år.

Efter fyra intensiva dagar i en av Europas mest berusande storstäder är vi åter tillbaka på flygplatsen. Vi köar till passkontrollen och när den rödbrusiga kontrollanten ser att vi är från Sverige skiner han upp och utbrister: ”Ah, Schweden! Ten points!”. Därpå följer ett bullrande skratt så varenda ansiktsrynka pulserar och vi slussas vidare. Vi tittar på varandra, tre frågetecken. Någon föreslår Melodifestivalen. Jag rycker på axlarna.