Eller om man inte har någon pappa eller mamma: man flyttar hem till Sverige och tar studielån och hyr i andrahand. Men lägenheten har åtminstone treglasfönster. Det är vad de flesta av oss kommer att göra. Tids nog. För vad man är ute efter är bara fantasin och så fort man sträcker sig efter den för mycket upphör den.

”Berlin meant boys” skrev Christopher Isherwood. Han, brittisk överklassakademiker och författare, kom hit på 20-talet och beskriver i självbiografiska ”Christopher and His Kind” vissa av sina sexuella erövringar. De har alltid fysisk styrka och arbetarklassbakgrund som gemensam nämnare – som en sorts metod för turism. Genom att äga En Tysk Pojke kan han omsluta hela nationens essens. Romantiserande, men inte särskilt romantiskt. Whatever happened to Otto Nowak? Vem vet.

Stephen Spender, författarkollega och vän till Isherwood, skriver i romanen ”The Temple” att ”Germany is the only place for sex. England’s no good.” Den utspelar sig inte i Berlin utan i Hamburg och längs Rhenfloden – därmed en annan Tysklandsfantasi. I boken har karaktären Joachim oerhört svårt att hantera sin bayerske pojkvän Heinrichs vänstersympatier; att överhuvudtaget hantera drag som inte stämmer överens med hans första, ytliga intryck av Heinrich.

Den gången hade han Lederhosen och alabastervit hy. ”Du sökte en blomma och fann en frukt, du sökte en källa och fann ett hav, du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.”

Både ”The Temple” och Isherwoods Berlinböcker utspelar sig under Weimarrepublikens dekadens – innan 1933 och Nazityskland – oanandes skuggan som snart kommer att falla över eran. Förvisso inte helt – författarna har ju facit i hand. Men deras historier slutar samtidigt med det avsnittet i Tysklands historia. Det är något fantomnostalgiskt att blicka tillbaka på och romantisera, gnola på ”Mein Lieben Herr” medan man dammsuger eller döpa en klubb till Kit Kat, snarare än att – för att ta något helt ur luften – se parallellerna till samtidens ekonomiska kriser och främlingsfientliga landvinningar.

Något liknande tycks genomsyra tankesättet bakom den bisarra HIV-romantik som den gångna sommarens Just a little lovin’ – ett norskt, engelskspråkigt lajv med taglinen ”It was the summer AIDS came to New York City” – gav uttryck för.

Johan Hilton och Philip Teir debatterade i Expressen med producenterna Tor Kjetil Edland och Hanne Grasmo, och Susan Sontags essä ”AIDS and It’s Metaphors” åberopades. I den menar Sontag att HIV-viruset i västvärlden blivit för samtidens konstskildringar vad tuberkulos var för sekelskiftets: ett kvitto på ”en konstnärlig, bohemisk och sexuellt utlevande personlighet.”

Att påpeka att verkligheten ser annorlunda ut vore egentligen att nedvärdera er läsare. Men i Louise Hogarths dokumentär ”The Gift” från 2003 om bögar som dras till att bli HIV-positiva, är intervjupersonerna förbluffande omedvetna om virusets sanna ansikte. HIV-smittan är gåvan; ”giftgivers” är personer som är beredda att sprida viruset, ”bugchasers” jagar det.

Sjukdomen reduceras till en dödlig fetisch eller närmast en praktisk åtgärd: om man har det behöver man inte oroa sig för att få det, resonerar flera personer. Bara tråkiga personer har skyddat sex, säger HIV-positiva Doug Hitzel. Han kan i princip isolera tillfället då smittan överfördes. Det var planerat sedan innan.

I en stödgrupp för HIV-positiva män återkommer man ständigt till hur media trivialiserar sjukdomen. Kampanjerna som ska motverka spridningen av viruset föreställer i princip alltid nakna, muskulösa män i svartvitt med någon undertext om att man ska använda kondom. Ungefär lika effektivt som cigarettpaketens ”RÖKNING DÖDAR”.

Hitzel har en liknande erfarenhet av reklamerna för bromsmedicin: leende män i gott fysiskt skick och käcka texter som ”Life goes on” och ”I’m positive”. Själv är han inte särskilt positiv. ”Jag trodde inte att allt skulle förändras så snabbt”, säger han.

”Visste ni att i USA är fyrtio procent av alla smittotillfällen avsiktliga. De skriver det här i Forum. Samma sak i Västeuropa. Har fjollorna där borta blivit så depraverade att de vill bli smittade nu? De skriver kontaktannonser där de letar efter nån som kan ge dem ‘ett plus i livet’, ‘jag har redan den virusstammen, men jag saknar den och den…’” (Lubiewo, sida 98).

Citatet kommer från den polske författaren Michał Witkowskis roman ”Lubiewo” från 2004. Den handlar också om nostalgi. Under den slagfärdiga taglinen ”Bögarnas Decamerone” skildrar ett galleri av parkfjollor i Wrocław sina högst solkiga glansdagar under Sovjettiden.

Till skillnad från Isherwoods och Spenders karaktärer stannar Witkowskis kvar – de har inte mycket till val – och längtar bittert tillbaka till den tid som flytt. Efter kommunismens fall blev allt annorlunda; bögvärlden blev vaxad och muskulös och började prata om sig själv i maskulinum.

”Du skulle ha sett vad som försiggick här på åttiotalet! Ingen visste vad aids var för nåt, alla var bara mer än villiga att dela med sig av det. Ingen använde kondom. Varför skulle man? [...] Ingen kunde föreställa sig att nåt sånt skulle komma till Polen. Det kom ju från det mytomspunna västerlandet, det var som en ananas, en ny fluga, en ny drog eller liknande. Nåt exotiskt som ingen brydde sig om här. Och alla var övertygade om att det aldrig hade kommit hit om inte den där sablarns muren hade rämnat. Det kunde ju inte finnas aids i ett kommunistland. Skulle det stå en kille med en röd fläck i pannan och köa i en av våra grå affärer? Aids förknippades med blodrött och kommunismen var ju genomgrå.” (Lubiewo sida 137).

”Nostalgin är nödvändig”, skrev Edland och Grasmo i sin Expressen-replik. Det är sant; nostalgin är rentav oundviklig. Men det finns olika sorters retrospektivt förhärligande. Vill man vara snäll kan man säga att det i romantiserandet finns en ansats till förståelse och identifikation. ”Jag vet ingenting om lidande, men jag kan lajva ditt.” Ibland fungerar det som överlevnadsstrategi, ibland blir det bara ett sätt att trivialisera lidande; misär sedd genom ett Instagramfilter.

Jag har något gemensamt med Witkowskis karaktärer, Christopher Isherwood och initiativtagarna till Just a little lovin’. Vi kan inte föreställa oss hur HIV, död och fattigdom skulle kunna angå oss. Det är något vi kan välja, inte något vi är hänvisade till.

Lubiewo sätts upp på Göteborgs stadsteater våren 2012. Just a little lovin’ kommer att genomföras igen sommaren 2012.

De senaste tjugo åren: House-, techno- och superstjärneremixer, b-sidor på tolvtummare, helt samplingsbaserade genrer och lite extra kräm i basen till något ur GES-medlemmarnas 80-talsproduktion på Stockholms hippaste dansgolv.

Med lite god vilja kan man säga att redan Stravinskij ägnade sig åt ett slags remixande. Han influerades av den ryska folkmusiken, plockade upp melodier och teman och förde ihop dem i sina egna verk. På samma sätt har andra kompositörer alltid inspirerats av och ständigt återuppfunnit traditionen. Och vår tids remix är också en form av komposition.

Men det var precis det här Stefan Goldmann ville undvika när han bestämde sig för att göra en edit på ”Våroffer” – ett av den moderna musikhistoriens mest populära och betydelsefulla stycken. Han ville göra ett ställningstagande för skaparens ursprungliga idé i en musikkultur som tappat sin kreativitet och originalitet.

– Jag är så trött på hela edit-scenen. Man hör knappt originalen längre, de tappas oftast bort. Groovet klipps ut och resten försvinner, säger han på telefon från sitt kontor där han sitter och läser mail i väntat på att brevbäraren ska dyka upp med ett paket.

– Därför undvek jag verkligen att själv komponera den här gången. Jag tog inte en bit av trombonen och lite av stråkarna och gjorde till en egen låt. Min ambition var att ta kompositionen precis som den är och undersöka vad jag ändå kunde göra med den. Jag ville skapa något som visade respekt för originalet men samtidigt hade ett värde för mig som håller på med elektronisk musik.

”Våroffer” är ett av de mest utgivna verken någonsin, med åtminstone 160 officiella inspelningar på skiva. Det ingår i varje orkesters repertoar och fungerar på grund av sin komplexitet som styrkeprov för unga dirigenter. Det är en avancerad komposition men ändå njutbar för miljontals lyssnare.

Dess premiär i Paris 1913 är ökänd. Efter några inledande minuter av trevande gillande började delar av publiken att bua och visa missnöje. Den dåliga stämningen tätnade i salongen. Vilda diskussioner bröt ut i bänkraderna, det fortsatte med slagsmål och utmynnade i fullskaligt upplopp inne på teatern. Polisen kallades dit för att ingripa.

”Våroffer” vände upp och ner på allt man dittills visste om musik. Stycket är brutalt och innehåller okonventionella harmonier, musiken var inte odiskutabelt vacker. Balettens koreografi var utmanande och, tydligen, dessutom direkt dålig. Föreställningen sågades skoningslöst och aggressivt.

Verket skildrar vårens födelse och en offerrit som utförs för att den nya årstiden ska blomma rikt. I den rasande avslutningen sitter en grupp stamäldste i ring och betraktar en ung, dansande oskuld som snart ska offras för ljusets och värmens skull.

Men Stravinskijs vår handlar mindre om glädjefull återfödelse, mer om pulserande våldsam energi. Musiken är rytmisk och dovt mullrande. Liv bryter fram ur myllan men det bådar inte gott. ”Visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer, och det som stänger”, liksom.

Å andra sidan, när ”Våroffer” spelades på Konserthuset i Stockholm i november förra året sa dirigenten Michael Tilson Thomas att ”Det är ett mycket lyckligt stycke. Vad kan vara roligare än en fruktbarhetsrit? Jag tror att unga människor som är vana vid vår tids partykultur kan känna igen sig i musikens ritualistiska drag.”

En brygga över till Stefan Goldmanns bakgrund i den elektroniska dansmusiken möjligen? Han är resident-dj på den mytomspunna berlinklubben Berghains Panorama Bar, han driver sedan några år egna etiketten Macro och har givit ut minimal house sedan 2001. Men nja.

– Visst, det finns i ”Våroffer” tydliga, exakta rytmmönster liknande dem man kan hitta i all dansmusik. Men det är förstås inte så enkelt att man kan peka på ett tydligt samband – att de som hänger på klubbarna också tar till sig det här. Kanske lyckas jag nå en del unga som inte hade någon relation till Stravinskijs musik tidigare, och nu går och ser en orkester framföra den.

På ”Igor Stravinsky Le sacre du printemps Stefan Goldmann Edit” används tolv olika inspelningar av verket, framförda av olika orkestrar, på olika platser, vid olika tider. Av upphovsrättsskäl är de senaste från slutet av 1950-talet.

Goldmann finkammade inspelningarna på guldklimpar, klippte ut de bitar där han tyckte att stycket hade tolkats som allra finast och arrangerade hela verket på nytt, från början till slut. Korta klipp uppstaplade huller om buller i fråga om ursprung men i exakt den ordning som Stravinskijs noter anger.

– Stycket rymmer en inneboende ”redigering”. Det består av avgränsade block och förändras ständigt. Orkestern hoppar från en del till en annan, tempo och dynamik varierar. Eftersom kompositionen ser ut på det sättet var det väldigt spännande att föra den samman med den elektroniska redigeringen, editen.

Resultatet är en minimalistisk cut up-symfoni, ett jämnt musikaliskt lapptäcke där sömmarna knappt märks. Det går kanske att jämföra med att samla en rad olika översättningar av en och samma bok, klippa ut de vackraste formuleringarna ur varje version och lägga ihop dem igen, till en ny pusselliknande litteratur.

För den oförsiktige, eller för de flesta ärligt talat, hörs Stefan Goldmanns minutiösa arbete knappt alls. Den musikaliska upplevelsen ligger förstås lika långt från minimalismen som Stravinskij själv, men intrånget på materialet är ytterst litet.

Goldmanns ambition var att ”ta med lyssnarna på en resa”. Mellan de olika konsertsalarna, mellan olika tider, mellan olika sätt att tolka och framföra ett och samma verk. Den resan är bara möjlig att göra i den moderna, europeiska klassiska musiken. Här är kompositionen alltid densamma men inspelningarna skiljer sig åt.

I jazzen till exempel, och i all annan populärmusik, är komposition och inspelning en och samma sak. På John Coltranes skivor möts improvisation och komposition och när någon framför hans musik vid ett senare tillfälle kommer den att låta helt annorlunda. Nuet får en avgörande betydelse. Det är vad jazzen och annan improvisationsmusik handlar om.

I den klassiska musiken finns ett givet partitur och alla senare tolkningar försöker att komma så nära originalet som möjligt. I Goldmanns ”Våroffer”-edit förs lyssnaren i hög hastighet mellan de olika framförandena. Samtidigt förefaller allting stå stilla, ingenting verkar hända.

Men även om inspelningarna är häpnadsväckande lika i fråga om ton och tempo varierar ljudet, instrumentens sång. För att göra sin konceptuella resa i tid och rum till något faktiskt lyssningsbart behövde Stefan Goldmann släta ut ojämnheterna med ljudtekniska tricks. Då kunde det ursprungliga uttrycket framträda tydligt, då blev summan återigen större än de enskilda delarna.

– Det är fascinerande att lyssna på de mest olika av tolkningar och se hur originalverket ändå alltid skiner igenom så starkt. Det är fortfarande ett stycke, fortfarande Stravinskij, även om man rycker isär det.

Fakta

• ”Igor Stravinsky Le sacre du printemps Stefan Goldmann Edit” gavs ut 2009 på Stefan Goldmanns egen etikett Macro.
• Han har under de senaste åren närmat sig elektroakustisk och experimentell musik parallellt med sina houseproduktioner. Fullängdsdebuten ”The transitory state” (2008) släpptes som dubbel-cd, en skiva med dansmusik och en med mörka, knastrande ambientstycken. Den senare är också utgiven som en sjutumsbox under titeln ”Voices of the dead”.
• I januari 2010 släpptes kassetten ”Haven’t I seen you before” i 250 exemplar på bolaget Tapeworm. Här står loopen i fokus, dels i repeterande, elektroniskt behandlade gitarrljud, dels i kassettens snurrande egenskaper. Fint för den som gillar Christopher Willits eller Keith Fullerton Whitman.
• Just nu skriver Goldmann musik till en balett för Nationaltheater Mannheim. Inledningsvis ville teatern använda Goldmanns version av ”Våroffer” till en remixkoreografi med delar ur befintliga koreografier. I stället blir det specialskriven musik som framförs live av gruppen Elektro Guzzi. De ger senare i vår ut sin säregna minimal techno spelad på akustiska instrument på Macro.

Kvällen till ära var stadens gator fulla av folk som alla valde att trotsa domedagsvädret till förmån för ett festande som närmast liknade apokalyptiskt. En uppsjö av kasserade spritflaskor låg redan spridda i den rinniga snön.

Själva hade vi startat firandet i ett rum med hundratals svävande röda ballonger och svartögda tyskar med utmanande klänningar och hattar från en glömd tid. Bredvid oss satt den överviktiga medelålders affärsmannen och tittade ömt på sin unga flickvän med aggressivt rakad punkfrisyr och Dr Martenskängor. Bakom oss beställde en av de fem danskarna ett helrör vodka som komplement till den asiatiska femrättersmiddagen. Med stor basun knöt han sedan ett glittrigt presentband runt skjortkragen, ett substitut för en riktig fluga.

När klockan närmade sig sent fylldes bordet framför oss av den moderna kärnfamiljen, som plockade middagen i bitar och skrattande matade sin årsgamla bebis med bitar av sushi. Middagen hade ackompanjerats av mörk, fuktig techno, men när vi lämnade pärlade istället tysk schlager ur högtalarna och hela lokalen var förenad i uppsluppen allsång.

Unter den Linden glittrade av tusentals lampor och unga och gamla fröjdades tillsammans i kylan. Förbi Checkpoint Charlie tunnades flärden ut och gatorna blev istället kusligt ödsliga. När tjuten från Kreuzbergs ungdomsgäng började höras i fjärran var vi glada över att se vårt mål. Från Tommyhaus, en av Berlins äldsta squats, hördes svag musik men utifrån var festen osynlig. På innergården stod några rudeboys med uppvikta jeans, smalbrättade hattar och rutiga skjortor och rökte i snögloppet.

Gamla trasiga cyklar låg slängda en bit bort och dörren till ena festlokalen var övertäckt med egentecknade klistermärken och grafitti. Inne i källaren mullrade rocksteadyns baktakt på öronbedövande volym. Tung cigarettrök och frän öldimma låg tät över det böljande folkhavet. Reggae! Steady! Soul!s nyårsspecial hade börjat.

I källarlokalen bredvid dundrade takten på rusande 140 BPM och det smutsiga, flisiga trägolvet var redan fullt av dansande. Prydliga modsflickor i vita strumpbyxor, lackskor och Jackie Kennedyklänningar shufflade taktfast bredvid ett sunkigt backpackersgänget i för stora manchesterbyxor och pårökt blick. I baren beställde vi tysk öl på flaska och tog leende in atmosfären.

Modsens prydliga kostymer och blankpolerade skor stod i bjärt konstrast mot den residerande bartenderns egenklippta dreadlocks och solkiga överskottskläder i jordfärger. I ett hörn stod några tvivelaktiga affärsmän och sålde pulveriserad glädje till kvällens lyckojägare. Stämningen skruvades stadigt upp och i jämn takt fylldes lokalen till kapacitet. På tolvslaget drack vi polsk vodka i flourmuggar av plast och gruppkramades med okända bröder och systrar.

Mark Forrest, Berlins soulgudfader, intog skivspelarna, log sitt breda Björnliganleende och uppmanade alla att starta 2010 års första fest på ett förnämligt sätt. Följande sju timmar var ett delirium av dans till musik som aldrig tog slut i ett Berlin där sömn verkar sparas till ålderdomen.

Northern soul spreds till Berlin från Storbritannien i mitten av 80-talet. Klubbarna hölls främst i mindre lokaler och lockade en blandad publik. Snart hade ett mindre soulcommunity, bestående av dj:ar, samlare, dansare och konnässörer, bildats som alla arbetade gemensamt för att främja genren. Efter murens fall 1989 förändrades det musikaliska klimatet i den nu enade staden. Plötsligt blev det forna Östberlin klubbcentrum och publiken splittrades upp på flera mindre ställen, som var för små för att kunna husera ett northern soul-dansgolv. Samtidigt fick nya musikstilar som techno, urban och hiphop fäste och intresset för rare soul minskade kraftigt.

1991 arrangerade Mark Forrest den första tyska weekendern, vilken blev en ekonomisk flopp. Tre brittiska topp-dj:ar, John Buck, Gary Spencer och Mark Soulie, såväl som fem tyska diton stod redo för att ge järnet vid skivspelarna, men fick tyvärr spela för nästan tomma dansgolv. Efter detta gav många av de tidiga dj:erna upp, sålde sina skivor och gick vidare till annat.

Ytterligare några försök gjordes för att locka tillbaka publiken, men ingenting drastiskt hände förrän i mitten av 90-talet, då en grupp entusiaster startade klubb i Roter Salon. Lokalen var som gjord för en soulklubb, med sitt blankpolerade trägolv och 60-talsatmosfär. Redan första kvällen var en succé. Sakta men säkert började publiken återvända och det nya framgångsreceptet var att frångå den brittiska dogmatismen, och istället blanda upp soulen med easy listening och andra genrer som för tillfället var populära.

Dagens Berlinscen domineras av en publik som är flera decennier yngre än föregångarna i Storbritannien. Man har lyckats med konststycket att locka en ny, hungrig lyssnarkrets till en i övrigt markant decimerad scen och har på det sättet hjälpt till att blåsa nytt liv i den falnande lågan i Europa.

Till skillnad från den engelska publiken så är den tyska väldigt blandad. Det är inte ovanligt att se mods dansa sida vid sida med moderna jazzpjattar, skins och en och annan ölhävartysk. Till detta hör även en liberalare musikpolicy, där northern, modern och ett och annat udda låtval samsas på samma golv.

Ett pålitligt inslag i Berlinnatten är Mark Forrests Hip City Soul Club, som sedan nitton år tillbaka levererat till stadens soulkonnässörer och dansglada. Ett annat populärt inslag i den tyska rare soulscenen är den årliga weekendern Soulshakers i Bamberg.

Två dagar senare stod vi uppradade längs ena väggen i det bakersta rummet längst inne på puben Oscar Wilde. En av Berlins unga, populära kvinnliga dj:ar har precis avslutat ett hyllat set, predominerat av modern och crossover. En engelsman har tagit över skivspelarna och serverar r’n’b till de upphetsade ungmodsen som väller ut över det lilla dansgolvet.

I övre baren sitter den äldre generationen engelsmän och tyskar och ljuger över en öl, upprymda och vilt gestikulerandes. De gör ett och annat avstick ned på dansgolvet när en exceptionellt älskad oldie spelas, men mestadels tillhör Hip Citys golv de unga.

Bredvid oss står en ensam kille i svarta slacks, vit skräddad skjorta och jazzhatt. Han lutar sig avvaktande mot väggen bredvid dj:n och väntar på nästa set. När Kings of Souls ”Is your love for me” sprakar ur högtalarna kastar han sig snabbt ut på golvet och börjar dansa i vansinnig takt. Golvet är för tillfället halvtomt och den ensamma killen utnyttjar ytan och rör sig smidigt och vant, inlevelsefullt, oavbrutet kommande fyra låtar.

En lätt uttjatad klassiker ljuder ur högtalarna och golvet fylls kvickt till bredden, varpå killen viker av och återintar sin plats vid väggen. ”Han kommer alltid hit för att dansa”, berättar en tysk vän. ”Han är här varje gång men dansar helst när golvet är halvtomt”. Inget ovanligt i det, tänker vi. Ingen riktig souldansare gillar att trängas.

Mitt emot killen står en ensam modsflicka med rosett i håret och kortkort klänning. Hon är mycket ung, mycket söt och mycket uttittad. Två sturska mods kastar begärliga blickar på henne samtidigt som de försöker bemästra dansens akrobatik i syfte att imponera. Flickan står med fötterna tätt ihop och sneglar försiktigt på de övriga i rummet. Då och då drar hon sig i hårbandet, som för att se efter att det sitter kvar.

När någon av pojkarna ledsnar på att vänta och gör en framstöt, skakar hon blygt på huvudet och tittar ned i golvet. Efter en tid har bägge ungtupparna tröttnat på att få avslag och anslutit sig till ett större, betydligt mer flamsigt tjejgäng vid det närmaste bordet. Flickan står ensam kvar, tydligt tecknad mot den mörka träpanelen.

Efter en stund tar hon sin vita lackväska och går ut på rökgården – eller ”the connaisseurs room”, som tyskarna skämtsamt kallar det. ”Hon är väldigt ny på scenen, och väldigt ung”, berättar Mark Forrest. ”Vi försöker hålla uppsikt över henne så gott vi kan. Som ni ser är hon hett byte.” Jag tittar ut på gården. Flickan sitter på en kant av bänken och kedjeröker cigaretter utan filter, i smyg sneglandes på gänget bredvid sig. Hennes vita ballerinaskor har fått sorgrander av den smutsiga snön. Hon ser ut att vara högst fjorton år.

Efter fyra intensiva dagar i en av Europas mest berusande storstäder är vi åter tillbaka på flygplatsen. Vi köar till passkontrollen och när den rödbrusiga kontrollanten ser att vi är från Sverige skiner han upp och utbrister: ”Ah, Schweden! Ten points!”. Därpå följer ett bullrande skratt så varenda ansiktsrynka pulserar och vi slussas vidare. Vi tittar på varandra, tre frågetecken. Någon föreslår Melodifestivalen. Jag rycker på axlarna.