Throw me away » Bear Quartet

Bear Quartet igen

Adrian Hörnquist — Wed, 25 Aug 2010 12:46:41 +0000

Sveriges mest bångstyriga och oberäkneliga popband är snart aktuella med ett nytt album – igen. Nästan exakt ett år efter den hyllade comebacken ”89″. En frekvens som känns typisk för Bear Quartet; när det envisa kreativa maskineriet fått upp ångan är det svårt att stoppa. Då känns det som att man kan spotta ur sig en ny skiva i halvåret. Första aptitretaren från det kommande albumet ”Monty Python”, är singeln ”Fist or hand”. Med en ljudbild som känns igen från ”89″ med utforskande gitarrer, Jejos distinkta rytmfigurer och en udda synthslinga, målar man upp ett melodibygge som bara Bear Quartet kan vara arkitekter till. Matti Alkberg sjunger ”is this wrestling or embrace?” och ringar in det som gör bandet så unikt; det är alltid minst lika mycket en kamp som ett omfamnande att närma sig ett nytt album BQ. Ladda ner låten här, och få även svensk-engelska reggaemannen Desmond Fosters tolkning av samma låt. ”Monty Python” släpps den 15 september.

Bear Quartet med M.A Numminen

Adrian Hörnquist — Fri, 11 Dec 2009 14:51:02 +0000

Ett finsk-svenskt match made in heaven. Ja, man kan inte säga annat än det om M.A. Numminens möte med Bear Quartet.

M.A. har tagit sig an norrbottningarnas ”Carry your weight” från senaste albumet ”89″ och gett den en fantastisk text om en kärlekslängtan som han inte riktigt vet hur han ska hantera: ”Jag är så tjäär, samtidigt blyyg, det tjänns så svåårt”. I sin jakt på var kärleken kan finnas frågar han sig ”finns du i Linköping? finns du i Torneåådalen? eller Lund?”.

Det är fyndig M.A.-lyrik med en skev botten som står i perfekt samklang med Bear Quartets vemod, kryddat med Pedro Hietanens dragspel.

Att höra M.A. sjunga ”tjääraste kan jag dig omfamna inne i Kumla” är inte annat än stor humor som lyckas vara både folklig och smart. Lyssna här.

Björnkvartetten som inte sprängdes

Jakob Uddling — Sun, 04 Oct 2009 21:01:27 +0000

The Bear Quartet har aldrig kunnat sitta still, aldrig varit rädd för att pröva nya vägar, aldrig strykt medhårs för egen vinnings skull – ”when they said sit down I stood up” som Bruce Springsteen sjunger i nån gammal låt. The Bear Quartet är punk, inte bara i sina politiska ställningstagande men också i förhållande till sitt skapande – två fingrar upp i luften, mot omvärlden, men också mot sig själva. Att följa The Bear Quartet har inte varit helt lätt, men de största ögonblicken har mer än nog kompenserat allt det där andra som inte är så storartat men ändå en oundviklig del av allt det som tillsammans utgör luleåbandets själ.

The Bear Quartet gillar heller inte att titta tillbaka, men jag måste ändå få bli lite nostalgisk här och nu: deras magnum opus ”Moby Dick” från 1997 kom vid en perfekt tidpunkt i mitt liv, den gjorde ett lika stort och outplånligt intryck på mig som, säg, ”London calling” eller Tamla Motown, som jag upptäckte ungefär samtidigt. En minst sagt kaotisk spelning på Lollipop samma år gjorde mig än mer förvirrat betagen – vad fan är det här?

Något år senare liftade jag till Nybro med lokaltidningens Barometerns semilegendariska rockjournalist Tommy Granlund för att se The Bear Quartet göra en nästan lika märklig spelning för en femton-tjugo bortkomna tonåringar som tryckte längs med väggarna i nån fritidsgård. Året därpå Hultsfred, sedan Jönköping. Jag fick aldrig se Oasis på Gino 1994 eller Blur på Glastonbury samma år men jag såg under min sena tonår The Bear Quartet spela i varenda liten småländsk håla som kan urskiljas på Google earth.
Så till 2009. Bandets trettonde album (typ) ”89″ släpps i september på Adrian Recordings. De har alltså lämnat den svenska nittiotalsindiens flaggskepp A West Side Fabrication, sitt hem sedan 1992. Men så befinner sig The Bear Quartet också numera långt ifrån 90-talets tidstypiska gitarrindie. Grunden är dock omisskänlig: Mattis ljusa, lite ansträngda men känsliga sångröst, Jaris patenterade gitarrer, Peter Nuottaniemis (och Mattis) begåvade texter och Jejos följsamma trumspel på pukor och cymbaler. Opåverkat av tidens trender och musikaliska framsteg.

Tyvärr är några låtar (”Sweet beef”, ”Least loved (of the unloved)”) rätt outhärdliga excesser i metal och arenarockriff. Andra låtar är bättre, och allra bäst blir det då musiken övergår i ett lugnare, mer atmosfäriskt ljudlandskap där Mattis stämma svävar över Jaris gitarrslingor. ”I am your sister”, ”On the map”, ”I was a weapon” och ”Carry your weight” hör till det starkaste The Bear Quartet gjort, och det vill inte säga lite. Summa summarum en bra men något ojämn skiva, men bara att det faktum att The Bear Quartet fortfarande finns och presterar stor musik efter tjugo år gör mig alldeles varm om hjärtat.

Läs en intervju med Matti och Jari om ”89″ här och Mattis tankar inför skivinspelningen på MABD:s blogg här. Och se en ovanligt frispråkig i Per Sinding-Larsens inervjutrilogi Jari på PSL. http://blogg.svt.se/psl/