Idag skulle jag ha publicerat en lång text om något helt annat och så kanske det blir också. Men vissa saker går inte att förklara hur många tecken jag än skriver. Man kan anklaga mig för mycket – för ängslighet, för yxig smak, för att posera. Alla de sakerna stämmer säkert. Men vad skulle jag göra, smälta in i den distanserade fälla som är resten av det här landet? Åh, fuck off.

Ni får ursäkta. Jag är mod och jag älskar kultur som händer precis framför mina ögon. Det är precis som min vän Lisa skrev idag i en post som påminde mig om några saker: ”ett absolut presens”.  Jag misstänker att våra bloggar delar ganska många läsare så det är säkert så att ni redan har hört den, men om inte:

Shell of Light (Shlohmo Remix) – Burial by shlohmo

Sjutton år av musik. Jag har aldrig hört så mycket bra musik som i år.  Som när den här tolvan landade idag. Eller som när Harmonic 313 tar sig an Radiohead.

Sjutton år av musik och det tar aldrig slut. DFA släppte nyss en Dub of dub av Peach Melba. Det är som att stoppa in huvudet i ett stort hjärta.

Jag är ledsen, men ni kan aldrig kränga musiken, ni kan aldrig förstöra den. Det finns alltid en annan väg, det är bara det att det glöms bort i ett evigt försök att sälja annonser bland de som har råkat få ett presskort där hjärtat borde ha suttit.

Recloose – som i sammanhanget får räknas som gubbrock – släppte nyss en ep med namnet Saturday night manifesto. Precis så vill jag att min dansmusik ska heta. För att det så ofta handlat om det (och för att all musik borde ha ordet ”manifesto” sist i titeln. För att det blir finare så).

Tecumseh by Recloose

Sjutton år av musik och jag delar den med mina närmaste vänner som vägrar lägga musiken på hyllan.  De är 19 år och de är 40 år men de har alla det gemensamt att de formar sitt liv utifrån musik. 2011 har jag hört bättre musik på en dag än vad jag år 2000 hörde på två månader. Det är inte sant att musiken inte längre spelar roll, det är inte sant att Game of thrones kan ta dess plats.

Och Bass Clef, han gör ett mixtape för att hedra 1990-talets dansmusik (”an open love letter to underground dance music culture”) och den låter som DET BÄSTA JAG NÅGONSIN HAR HÖRT. Ursäkta. Det kan vara så att jag överdriver en smula men det skiter jag i.

”I want you to know the power of the underground” basuneras ut i spåret ”Power”. Eller så här:

“To all the haunted ravers

Going out to all the journeyhome headphoned

(memory vagues and whirpools / you can’t remember and you can’t forget)

all massive and crew inside the place

come and escape to inner space”

”I’ve got the feeling that the feelings gone away” sjunger James Walsh Gypsy på en helt annan sorts låt. Och så är det ju, precis som Ten City en gång sjöng. Känslor kommer och går och vänner blir till fiender och vänner försvinner. Vissa dagar är bättre än andra.

Det är helt okej. Bara musiken aldrig slutar att ljuda. Bara min baslåda aldrig slutar att slå.

I veckan var jag i London, och sedan alla mina bekanta har flyttat österut – Hackney Central, Clapton Pond, Dalston Junction – har jag fått anledning att reflektera över den sociala förändring som har skett i området sedan jag bodde i London i början på 2000-talet.

Liksom Brooklyn på andra sidan Atlanten (vars utveckling L.J. Davies skriver så fantastiskt om i boken ”A Meaningful Life”) har Hackney på senare tid präglats av ett ökande inflyttande av vit medelklass, inte sällan i egenskap av frilansande kreatörer med examen från St. Martins eller Royal College of Art.

Så har hyrorna stigit i taket samtidigt som gatorna hålls renare än någonsin och blommor planteras längs vägkanterna, vilket inte bara är en känsloladdad fråga bland invånarna utan också en ytterst politiskt ambivalent utveckling.

På fredagskvällen besöker jag klubben The Alibi på Kingsland Road vid Dalston Junction. DJ Assault spelar ikväll, och överallt står tjugoåriga hipsters i Norse Projects-skjortor eller Neighborhood-tröjor. Aldrig tidigare har jag känt mig så gammal i London – även om kvällens huvudattraktion förstås slår min känsla med hästlängder.

Några dagar senare tar jag buss 38 till Mare Street för att äta middag hos min goda vän Laura, som nuförtiden delar lägenhet med den djupt begåvade dubstep-artisten Ralph Cumber, även kallad Bass Clef. Vi äter nudelsoppa, softar i Ralphs studio, pratar om ljudet av tromboner, och lyssnar på Dr. Alimantados ”Best Dressed Chicken In Town”, Kraftwerks ”Ralf And Florian” och utvalda delar av Bass Clefs kommande album.

I Sverige har Bass Clef konstigt nog alltid hamnat i skymundan av sina musikaliska själsfränder på Skulldisco – Shackleton och Applebim & Peverelist – men även i England försöker han hitta en plats i den överfulla skaran av dubstepnamn. Frågar du mig är Bass Clef en av de bästa och mest intressanta artister i denna djungel, som vilken dag som helst borde uppskattas mer för sin lika smarta som dansanta musik.

För ingen annan artist fångar ljudet av Hackney lika klockrent som Bass Clef, med låtar som ”Hackney Lionheart” och ”Night on Mare Street”. Med hans tidigare album May The Bridges I Burn Light The Way liksom hans kommande material i åtanke kan jag inte nog rekommendera att klicka in på hans Myspace och lyssna på ljudet av kärleken till en stadsdel.