2010. Carlito, rappare från Flemingsberg utanför Stockholm, släpper mixtapet Guldburen. Ett album med rak, svängig och okonstlad hiphop om främlingsfientlighet, polisvåld och ett globaliserat samhälle där de som flyr från krig och förtryck ofta blir andra klassens medborgare i sina nya länder. Bland många höjdpunkter på skivan finns »Polisstat«, en låt tillägnad Carlitos barndomsvän Markus Kosonen som några år tidigare skjutits ihjäl av polis efter en biljakt.

Året efter vinner Carlito P3 Guld i kategorin årets hiphop/soul med motiveringen »en politisk röst med patos och sväng som vågar tala ut om dagens Sverige«.

Nyligen kom Carlitos »riktiga« debutalbum, Krigarsjäl. Till producenterna Mack Beats och The Salazar Brothers souliga och distinkta beats läggs rader som »hatar giriga fittor och likgiltiga kukar som bara sitter och hukar medan dom giriga förbrukar«. Trots att innehållet inte är lika genomgående politiskt som på Guldburen är tonfallet mer explosivt och välriktat. Kanske är förklaringen så enkel att Krigarsjäl är ett enda rasande svar på tidsandan.

Jag ringer upp Carlito för att ta upp tråden från förra gången vi pratades vid, våren 2010. Två och ett halvt år av ökad polarisering. Carlitos analys är svår att ducka för.

Hur började arbetet med Krigarsjäl?
– Efter att vi var färdiga med Guldburen och hade mjölkat ur det albumet och kammat hem P3 Guld så fick man mersmak. Vi började planera att släppa ett till album, ett debutalbum, och försöka ta det ett steg längre. Att ha ett skivbolag i ryggen och nå ut till en större publik. Jag ville följa upp det jag hade byggt innan, och göra det minst lika bra.

Skivan är samhällskritisk, du har kvar den kärnan tydligt, men den är inte lika politiskt renodlad som Guldburen. Håller du med om den beskrivningen?
– Ja, den här skivan innehåller lite andra ämnen, den är lite bredare. Som låten »Aldrig tillbaka« som vi gjort en video till. Den har inget med politik att göra utan talar om längtan att vilja fly den tråkiga vardagen. Sen finns det andra låtar, som »Vägen hem«. Den är inte heller politisk. Eller »Nitton 95« som handlar om kärleken till hiphop.

Fanns det en medveten tanke om att blanda upp det politiska mer denna gång?
– Den här gången ville jag fokusera mer på låtskrivandet, hur man bygger upp en bra låt, hur man gör en bra refräng och brygga. Det gick mer åt det musikaliska hållet än det rent ämnesmässiga. Det politiska är fortfarande där, det är själva grundstommen, men det fick utvecklas på ett annat sätt.

Titeln antyder en person som kämpar och har mycket att arbeta för och mot. En stark vilja som inte ger upp. Är du den personen?
– Ja, självklart. Det känns som jag har fått kämpa under hela mitt liv, på olika sätt. Jag har aldrig gett upp, jag är väldigt envis, jag gillar inte att ge mig. Stänger du dörren så kryper jag in genom fönstret. Det är så jag har fått göra i det svenska samhället, ända sedan jag kom hit (Carlitos familj kom till Sverige 1986, reds anm.). Om dörren har varit stängd har jag fått gå in bakvägen. Jag har utvecklat en kämparanda och stenhård vilja och jävlar anamma-attityd. Det är så det har blivit, man formas ju av livet. Sen har jag min pappas bakgrund också, som politisk flykting.

Är han envis?
– Ja, han är väldigt envis, i diskussioner.

Är dina föräldrar envisa båda två?
– Ja, det är tre starka viljor. Det är oftast farsan som vinner, man får ge sig bara för att han är tjurskallig. Det blir mycket heta debatter oavsett vad det gäller, som att det är min tur att diska.

När jag intervjuade dig förra gången, våren 2010, så pratade vi en del om media och att de var dåliga på att belysa svensk hiphop. Sedan dess har hiphop-genren i Sverige blivit ännu starkare. Det är unga artister och producenter som förnyar soundet och etablerade artister som fortsätter släppa starka album. Tycker du det märks i media?
– Det beror på. Mainstreammedia har fortfarande bara plats för ett få antal artister. Men om man snackar om tidningar som er så är det en helt annan grej. Internetbaserade tidningar brukar vara mycket bättre på att belysa svensk hiphop och ta till sig så kallade »undergroundkulturer«. Med bred media så brukar det gälla att de bara har plats för en hiphopare och en rockare typ, hiphoparna kvoteras oftast in. Inom mainstreammedia är allt så likriktat, det ska vara så intetsägande och harmlöst som möjligt – det ska helst vara pop. Det är samma sak med radion, om du lyssnar på P3 till exempel. Det spelas mest kommersiell popmusik. Genrerna har försvunnit till viss del.

– Förut var det mycket mer accentuerat, alla stilar fanns representerade. Det var hårdrock, hiphop, techno, soul och reggae. Allt fanns på MTV, på den tiden då MTV stod för »music tv«. Nu är allt lite housebeat-aktigt, oavsett om du rappar över det eller sjunger över det eller om det bara är ett beat. Alla subkulturer har, inte försvunnit, men de finns inte längre i media.

Det kanske inte bara beror på dålig bevakning inom bred media. Det kan ha att göra med fildelningskulturen och att stilarna har blandats ihop mer. Att det i dag är svårare att urskilja genrerna?
– Ja, att vi har ändrat vårt sätt att konsumera musik. Förr i tiden var det antingen eller, jag var hiphopare, någon annan var hårdrockare, en tredje var skatare. Man tillhörde en viss kultur, grupp. Dagens kids har kanske ingen direkt subkulturell tillhörighet, de anammar allting. De har Tupac i sin spellista bredvid Lars Winnerbäck och Labyrint. Det var inte lika vanligt på min tid, då var det mer renodlat. Det var bra också. Så det är både på gott och ont.

– För mig är hela den här likriktningen… allting blir pop! Och det är det enda som får ta plats i mainstreammedia och radio. Det är därför internet är så bra, det är internet som har hjälpt svensk hiphop upp igen. Vi har växt i det dolda på internet, vi har inte växt tack vare bred media.

Låten »Nitton 95« är en nostalgisk tillbakablick på när du började lyssna på hiphop. Vad kommer du ihåg starkast från den tiden?
– Jag kommer ihåg att när man gick ut på klubb så kunde man höra världens hårdaste hiphop, som KRS-Ones »MC’s act like they don’t know«. På Yo! MTV Raps körde de senaste låten med Lords of the Underground som säkert ingen som inte djupdök i hiphop kände till. På den tiden var hiphopen väldigt rå och verklig och direkt från gatan. Den var inte polerad alls, den var i sin ädlaste form. Nu handlar mycket om att ha rätt kläder och frisyr, du ska helst stå med en flaska champagne och några tjejer. En glittrig och glamourartad fejk-värld som ingen lever i.

– På den tiden var stämningen så jävla hård, som att de här killarna som dök upp i radiostudion kom direkt från ett rån. Det var mer exklusivt och direkt, en mer genuin känsla av musiken och kulturen. Den var inte lika exploaterad som i dag.

Men en av de positiva sakerna i dag, som jag upplever det i alla fall, är att det är mer kvinnliga MC:s. Det fanns ju under 90-talet i Sverige också, men det känns som att det är fler nu.
– Det fanns många då, som Feven, Melinda Wrede, Heli, Peshi och gruppen Goldmine som hade en kvinnlig MC. Det känns som att det nästan var fler på den tiden.

Men det verkar som att det börjar bli bättre igen med kvinnliga artister inom hiphopen. Du har flera gästsångare på Krigarsjäl, som Fille, Adam Kanyama och Amsie Brown, men inga kvinnor. Varför då?
– Jag utgår alltid ifrån talang. Lilla Namo sjunger i och för sig på remixen av »Krigarsjäl«. När jag tycker att någon är bra så går jag efter det, det är inte på grund av den personens bakgrund eller kön. Håller du måttet så får du vara med. Jag är till och med ganska hård mot vänner. Även om de försöker rappa så förklarar jag att de inte kan vara med på skivan bara för att de är kompisar. De måste verkligen vara bra. Det är samma sak med kvinnliga rappare.

– Men Linda Pira hade jag väldigt gärna velat ha med på skivan. Men Stor hade inlett ett samarbete med henne så jag ville inte börja samarbete där också. Jag tycker hon är skittung.

En klyscha lyder att musik och kultur brukar bli bättre under bistrare tider. Håller du med om det och att det är så i Sverige i dag?
– Ja, ur frustration föds mycket kreativitet. De flesta av mina låtar hade aldrig kommit till om jag inte upplevt det jag gjort. Frustration har varit min drivkraft i musiken, att på något sätt vända ilskan och känslan av maktlöshet och göra det till något positivt. Utan den frustrationen skulle jag inte ha gjort varken Guldburen eller Krigarsjäl.

Men tycker du att det märks generellt i hiphop-genren och annan kultur som du är intresserad av, att det görs bra grejer nu?
– Ja, absolut. Svensk hiphop har aldrig varit så bred och levande som den är nu. Det finns så många olika stilar och så många olika crews som håller på. Det har verkligen blomstrat. På ett sätt är det mycket större i dag än på 90-talet, med den skillnaden att svensk hiphop hade större uppbackning av media på 90-talet. Nu är det mer självständigt och det frodas i större utsträckning – Youtube har blivit vårt MTV.

SD har vuxit i opinionen samtidigt som de andra partierna har svårt att ta över frågan om integration och invandring och göra den till något som inte handlar om etnicitet. Hur ska det göras tror du?
– Jag tror det är dags att erkänna vissa saker, och det gör man inte inom svensk politik eller i samhället i stort – i alla fall inte i det offentliga rummet. Jag tycker att det är dags att ta upp strukturell diskriminering vilket inget parti gör, man skyller ofta på SD och enskilda rötägg. Men SD har kommit till makten på grund av att de fått ganska mycket röster. Och det handlar inte bara om SD, även Folkpartiet har fiskat i grumliga vatten. Deras representanter har gjort rent rasbiologiska utspel. Som Mauricio Rojas som påstod att chilenare har kriminalitet i blodet. Eller Nyamko Sabuni som beställde en »vetenskaplig« rapport, den så kallade »Rosengårdrapporten«, som i stort sett misstänkliggör alla från Mellanöstern och muslimer i stort som potentiella terrorister.

– Det är dags att kalla saker för vad de är, strukturell rasism är ett problem i Sverige. Det tar sig i uttryck på olika sätt. Men jag tror inte att Sverigedemokraterna är problemet, snarare att de andra partierna inte vill erkänna verkligheten så som den ser ut. Sverige är i dag ett segregerat land, speciellt om man ser till Stockholm. Vi kom på andra plats efter Spanien i en EU-undersökning som kartlade hur utbredd segregationen är i samhället. Och det är inte SD som skapat segregationen, den har funnits där ett tag och har sakta men säkert blivit starkare med tiden.

– Det har att göra med avvecklingsprojektet också. Sverige är ett av de snabbast liberaliserade länderna i världen, tillsammans med bland annat Chile. Så två av mina hemländer är de mest privatiserande länderna just nu, som snabbast håller på att avveckla välfärden. Det är ett problem som skapar ännu större klyftor, både inkomstmässigt och etniskt. Så det är mycket som ligger bakom.

Stockholm är ett bra exempel på hur segregationen kan omforma en hel stad. Hur motverkar man det så att folk med olika bakgrund och inkomstnivåer kommer närmare varandra?
– Det är små saker, skolorna är ett bra exempel. Man har börjat bygga skolor i mer välbärgade områden. Jag vet inte om det är en lag eller en oskriven regel, men det brukar vara så att de som bor i området ska ha första tjing på platserna i skolan. Genom att bygga privata skolor i välbärgade områden så ökas segregationen ännu mer, även om man säger att man bussar dit folk från mindre priviligerade områden. Då får välbärgade områden välbärgade skolor med bättre betalda lärare och mer resurser, medan utsatta områden har mindre resurser och sämre betalda lärare med sämre motivation och lägre prestation. Det cementerar verkligen segregationen. Men då vill liberala politiker trycka på att det är valfrihet. Visst, valfrihet låter jättevackert, men hur ser det ut i verkligheten och vad leder det till? Det leder till att folk väljer att inte associera sig med vissa människor.

Men hur bryter man ett sådant mönster?
– Genom att minska valfriheten, det kan vara bra ibland. Jag kanske låter som en diktator men rent krasst sett så behöver man göra det. För att folk ska mötas och inte få sämre utbildning än andra. Att blanda och röra om lite i grytan. Och det handlar inte bara om att rent fysiskt blanda sig, det handlar om att lägga mer resurser på områden som behöver. Och inte stänga ned varje fritidsgård och vårdcentral, som de gjorde i till exempel Husby (utanför Stockholm, reds anm.) där vi var och körde på en stödkonsert förra året. Argumentet var att folk kunde gå till en annan vårdcentral i Kista eller något annat närliggande område. Det där är verkligen att gå i fel riktning.

– Börja om från början och tänk om. Satsa på rätt saker, istället för att sätta in fler poliser. Man lägger inte ned den energi och de pengar som krävs på de människor som bor där. Man lägger pengar på att kontrollera dem och deras ilska. Så att de hålls i schack. Vad sänder det för signaler? Det ökar på segregationen och utanförskapskänslan ännu mer.

– I Rosengård erkände till exempel polisen att de kör psykologisk krigsföring mot ungdomar, vad fan är det? Är vi i Vietnam eller Malmö? Är det medborgare eller fiender vi snackar om? Polisen erkände det, jag kunde inte tro mina öron. De har blivit utbildade av militärer i psykologisk krigsföring. Som att de låter helikoptrar cirkulera över Rosengård så att det ska förstärka känslan av att de är iakttagna och att det leder till att det begås mindre brott. Det är helt sjukt att man behandlar en viss del av befolkningen på det sättet.

Det låter mer som en militärdiktatur än en demokrati.
– Vi var själva i Rosengård, jag och Labyrint, och skulle spela och området var verkligen under belägring. När vi kom dit, det var för två år sedan, var det stora pansarbilar och poliser på hästar som red omkring på gatorna. Vi såg några ungdomar som var upptryckta i ett hörn och utfrågade av poliser, det var en helt sjuk stämning. Jag undrade om jag hade hamnat i Kosovo? Det är sådana saker där man kan tänka om. Först och främst, skär inte ned på resurserna till redan utsatta människor, man sparkar på de som redan ligger.

– En annan sak är att ta vara på ungdomarna som är diskriminerade på arbetsmarknaden i dag. Det är de som åker först när företag varslar. Den som kommer in sist åker ut först. Den vita medelklass-svensson är självklart den som haft jobbet längst. Där existerar ingen arbetslöshet, som Reinfeldt sade: det finns inte någon ekonomisk kris bland etniska svenskar i medelåldern. Det är klart att det inte finns, men vad ska de andra göra då? De räknas inte med andra ord. Problemet finns inte så länge de som har makten inte drabbas av det.

– Sådant kan man också åtgärda, det är enkelt. Men politikerna kan inte agera som de gör just nu. Man har nyligen börjat rekrytera människor med annan bakgrund, till myndigheter och liknande organisationer. Förr i tiden såg man inte så kallade »svartskallar« jobba på någon institution eller myndighet. Men det gör man nu, och även yngre. Men när folk varslas så är det de som åker först. Där bör man också tänka om. Man kan inte sparka folk som blir anställda sist om man ska bekämpa diskriminering.

Hur en stad är planerad, som i Stockholms fall, har också betydelse. Det finns väldigt få gemensamma mötesplatser i staden. Hur skapar man fler sådana ytor?
– Det görs till exempel vad gäller skolor då man placerar högskolor som Södertörn i Flemingsberg. Tanken var att många som bor i Flemingsberg skulle söka sig till skolan och att andra som inte bor här kommer hit och så kommer de att mötas. Tyvärr har inte det varit fallet, ganska få som bor här går på Södertörn. Sjukhuset (Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge) ligger också här så folk kommer hit från andra områden, men det sker inget möte med lokalbefolkningen. Folk pendlar in och ut på dagarna och lär väldigt sällan känna de som lever här. Samma sak med studenterna i Flemingsberg som bor i studentbostäderna, de stiftar inte heller bekantskap med de som bor här.

– Mötesplatser är en svår fråga. När jag gick på Södertörn var det verkligen grupperat, till och med i skolcafeterian. Etniska svenskar satt för sig och de så kallade »invandrarna« satt för sig. Det var en skiljelinje som man kunde se rent fysiskt. Människor som gick på samma skola umgicks inte för de hade inget gemensamt. Där har man en mötesplats, men folk väljer ändå att hålla sig på sin kant.

– Skiljelinjerna är både fysiska och mentala. Jag blev stoppad av två civilpoliser på Östermalm med en kompis bara för att vi var där på kvällen. De frågade vad vi gjorde där, de tyckte att vi var långt hemifrån då de fick höra att vi var från Flemingsberg. Jag undrade om jag inte hade rätten till fri rörlighet som alla andra svenskar. Då sade de att det var mycket droghandel på Östermalm på kvällarna och försökte insinuera att jag var en av dem som var där för att sälja droger.

– Det skapar en känsla hos många av de som bor i förorterna att de inte vill åka in till stan för att de blir behandlade som skit. Folk försöker mötas, men det blir en mental segregation.

Det är kanske den som är svårast att bryta?
– Ja, det finns något som heter »white flight«. När många icke-vita svenskar flyttar till samma område så flyttar alla vita svenskar ut, det är ett fenomen som dokumenterades i USA av sociologer. Så är det till och med där jag bor i Visättra som är en del av Flemingsberg. Där bodde det många etniska svenskar men nu har de börjat flytta ut och folk från andra delar av världen har börjat flytta in. Så var det även i Rinkeby när vi kom till Sverige på 80-talet, då bodde vi där några månader. Då fanns det fortfarande etniska svenskar där men i dag har alla flyttat ut. Människor väljer att bibehålla skiljelinjen och förstärka den.

– Folk måste väl ha valfrihet, valfrihet är bra. Men samtidigt tror jag att valfrihet kan vara farligt ibland. Valfrihet utan social empati kan bli väldigt fel. Det är ett råare samhällsklimat nu. Förut var Sverige känt för sin solidaritet, med Palme och anti-Vietnamkampanjen, alla svenska hjälporganisationer som samarbetade med chilenska flyktingar som flydde från Pinochet. Den stämningen har försvunnit, nu är det väldigt individualistiskt och den starka överlever. Hela världen har tagit den utvecklingen mer eller mindre.

Förut jobbade du som spansklärare på en högstadieskola i Skarpnäck. Var det enklare att påverka och förklara för ungdomar när samhället blir mer polariserat?
– Ja, man kan försöka. Ungdomarna är hoppet, det är de som är framtiden. När det gäller musiken försöker jag skola dem, för jag vet att det är främst ungdomar som lyssnar på svensk hiphop. Jag försöker nå dem och ge dem en annan syn på verkligheten än den de får i media och i skolan. För den bilden är inte ett ifrågasättande perspektiv på dagens samhälle. Därför försöker jag få dem att tänka mer kritiskt och inte bara svälja saker. Man kan påverka mycket, oavsett om man jobbar som lärare i skolan eller som lärare i musiken.

Så du är mer lärare genom musiken nu?
– Ja, det var någon ung kille som skrev på internet att han hade lärt sig mer av mina texter än någon skolbok. Det tog jag som något positivt, då har jag lyckats nå ut till en ung person och få honom att tänka till. Mycket av det här har jag fått lära mig själv, till exempel om min egen bakgrund. Om hur Chile är som koloniserat land. Jag har aldrig fått lära mig varför många chilenare skäms över sina rötter till ursprungskulturerna i Sydamerika och väljer att framhäva sin spanska sida.

– Många latinamerikaner över huvud taget är snabba på att framhäva att de har spanska rötter från Andalusien eller Katalonien. Men om man säger att man ser andra rötter i dem, från Afrika eller ursprungsrötter från Amerika, svarar de flesta att de inte känner till något om det. Att de bara har dokumenterat den spanska sidan.

– Sådana grejer fick jag inte lära mig orsakerna till. Kolonialismen får man inte läsa så mycket om på gymnasiet, på sin höjd handlar det om ett kapitel på fem sidor. Resten av historieböckerna handlar om andra världskriget. Därför vill jag uppmärksamma ungdomarna på det. Varför finns det u- och i-länder? Hur har i-länderna blivit rika? Hur kommer det sig att folk flyr till Europa och Nordamerika och inte tvärtom? Samhället bejakar inte den typen av kunskap.

Ur det perspektivet, blir det då ännu mer motiverat för dig att få ut det i din musik?
– Ja, verkligen. Man blir sugen på att visa den historia som inte syns eller berättas. Som att Sverige har ägt slavar. I officiella historieböcker i Sverige står det ingenstans att vi har gjort det. Men det finns till och med loggböcker i västafrikanska före detta slavfort, på svenska fartyg och företag som kom till Ghana och alla de länderna och köpte slavar. Eller att det första rasbiologiska institutet i hela världen låg i Uppsala. Sådana saker är bra att upplysa om för då får man också en bakgrundshistoria till varför det finns rasism och hur det kommer sig att vissa tankar och åsikter råder i dag. Hur det påverkar maktförhållandena i dagens samhälle, för det är maktförhållandena som jag oftast talar om i min musik.

– Begreppet makt är oftast en variabel som tas bort ur den nyliberala ekvationen. Utan makt som variabel i en ekvation till varför samhället ser ut som det gör, gör att det blir ett väldigt skevt resultat. När man kollar rent vetenskapligt på diskursen om makt och analysen om makt så förknippas det oftast till marxistisk teori – vilket kanske är orsaken till att den inte tas upp så mycket i detta samhälle.

– Det gäller att synliggöra maktförhållanden och maktstrukturer i samhället. Då förstår man varför det är större risk att du blir alkis eller narkoman om du växer upp i Rågsved än om du växer upp på Östermalm. Eller varför det är större risk att du hamnar i kriminalitet. Åtminstone den kriminalitet som bestraffar sig, inte den som Lundin Oil eller Carl Bildt bedriver.

Olof Palme har varit väldigt förekommande under det senaste året, med dokumentär, biografier och på film och i tv. Palme hade precis mördats när du och din familj flyttade till Sverige. Vad har du för förhållande till honom?
– Det är samma förhållande som alla chilenare har till honom. Han räddade många från att mördas i Chile tillsammans med Harald Edelstam som var den dåvarande svenska ambassadören i Santiago. Jag har alltid sett honom som en vän till det chilenska folket. Och den bilden kommer alltid att finnas kvar bland chilenare som bor i Sverige och till och med hos chilenare i Chile. Han var en humanist i dess största bemärkelse som verkligen tog ståndpunkt i humanitära frågor. Att kalla USA för »satans mördare«, det kommer du inte att höra någon svensk politiker säga i dag. Han var den första och sista svenska politikern att säga det. Han var en man av folket.

När man tänker tillbaka på honom så är det ofta i ett nostalgiskt skimmer som gör att man glömmer hans brister och felsteg. Vad tycker du om Palme-vurmen som finns i dag?
– Alla är mänskliga, man får inte glömma bort det. Man ska inte göra någon människa till gud, han hade säkert många brister. Men det blir så när en människa är död, det är väldigt sällan man talar illa om de döda. Det är ett mänskligt beteende att försöka minnas de döda på ett bra sätt. Jag säger inte att Palme var en perfekt människa. Men jag minns honom som en sann vän av det chilenska folket och den solidariteten han visade för tredje världen. Jag minns honom som en sann anti-imperialistisk statsminister.

Tror du att den solidaritet han stod för och som fanns under den perioden har möjlighet att komma tillbaka och få grogrund i Sverige?
– I ett globalt perspektiv tror jag inte det. Sverige är en del av en större bricka. Det handlar om själva västvärlden, hur den har utvecklats. Man måste också ta östblocket i beaktande och dess fall och kapitalismens seger. Det var väl Fukuyama (Francis Fukuyama, amerikansk ekonom och författare, reds anm.) som kallade det för »the end of history«. Att den enda vägen anses nuförtiden vara kapitalismen. Den har segrat över alla andra ideologier och det finns ingen annan väg att ta. Sverige är en del av det.

– Jag tror att det måste ske större världsliga förändringar för att Sverige ska ändras. Många spår kapitalismens fall med tanke på det som har hänt i USA, Grekland och Spanien, alla imperier går under förr eller senare. Men jag tror att det måste ske i en större global skala.

Men mycket går ju i cykler, ideologier slutar att vara giltiga och överges. Vad har du för tankar om framtiden utifrån det perspektivet?
– Jag tror på en apokalyps, att det börjar om från början. Världshistorien går, som du säger, i cirklar. Samhällen byggs upp och samhällen raseras. Jag tror att även det kapitalistiska samhället kommer att raseras förr eller senare. Om det sker genom ett tredje världskrig eller en tsunami över hela världen, det vet jag inte…

Eller om det pågår nu?
– Ja, och att vi är för blinda för att inte se det. För att vi är mitt i det. Jag tror definitivt att det här samhället, det kapitalistiska, inte kommer att vara för evigt. Det är varken bra för människan eller naturen, det sätt vi lever på i dag. Varningstecknen har redan kommit men man väljer att förbise dem och fortsätta i samma spår. Förr eller senare kommer världen att kollapsa. Antingen rent naturmässigt på grund av all skit som vi gör mot den, eller genom social oro, att det blir krig. Men det kommer att bli värre för att det ska bli bättre, tyvärr. Mycket värre.

Du tror att vi går mot ännu värre tider?
– Alltså, det är en ohållbar situation. Västvärlden och i-länderna konsumerar åttio procent av världens resurser, och dessa länder utgör tjugo procent av jordens befolkning. Det är bara en tidsfråga innan resten av världen tar till krigiska metoder eller att resurserna tar slut. Som man ser nere i Irak och Afghanistan, att man börjar plundra varenda land på naturresurserna. Man säger att det är i demokratins namn och mänskliga rättigheter. Men det går inte att förbise att de flesta länder som USA och Nato väljer att gå in i är rika på naturresurser.

– Det är redan förutspått att de fossila bränslena kommer att ta slut, att oljan inte kommer att räcka till. Vad händer då? Människan är påhittig och kommer alltid att hitta på nya sätt att överleva, men jag tror att det kommer ske en större kris i världen. Ur kris föds nya vägar och alternativ.

Vad tror du föds ur det?
– Vi får börja om från scratch. Tänk dig att alla de länder som har kärnvapen tar fram dem och riktar dem mot varandra. Hur kommer det att se ut efteråt? Det kommer att bli ganska raserat större delen av världen. Förhoppningsvis slipper vi gå igenom det. Men mänskligheten är väldigt destruktiv.

I en intervju nyligen sa du att om du skulle få sjunga en låt som »Babylon brinner« i ett tv-program som Sikta mot stjärnorna så skulle du göra det utan att tveka (apropå att Mohammed Ali hade framfört låten »Postkodsmiljonär« i tv-programmet med samma namn). Skulle det inte vara klockrent med ett sådant program med bara laddad musik på bästa sändningstid?
– Jo, det var ju det jag sa i intervjun. Jag skulle köra utan att tveka och ta den mest laddade låten jag har. Jag skulle köra »Babylon brinner« eller »Vem e terrorist«. Men jag har inte haft så mycket kontakt med tv, jag tror jag aldrig har synts där. Jag skulle vara dum om jag tackade nej, för att få ut ett budskap finns det inget bättre sätt att nå ut till så många som möjligt som genom tv.

Det skulle vara intressant i ett sådant program också, där folk inte förväntar sig politisk musik.
– Det skulle nog bli värsta chocken för de flesta.

Det kanske skulle ha större effekt i ett sådant sammanhang?
– Ja, verkligen. De sammanhang som man syns i nu är lite som att predika för de invigda. Det är i sammanhang som förväntas vara politiska och som drar till sig en viss målgrupp. Som i Husby när man stängde ned fritidsgården (medborgarhuset Husby Träff, reds anm.) och den ockuperades. Det är bra att man visar sitt stöd till den delen av befolkningen som drabbas av det man sjunger om, men samtidigt så vill man nå ut till de som inte drabbas av det.

– De som inte drabbas av det lika hårt blir ofta chockade när en artist som jag kommer fram i deras sammanhang. Många säger, »jag har aldrig sett det på det här sättet, jag visste inte att det fanns människor som gått igenom det här i Sverige«. Vissa är såklart skeptiska och tycker bara det är skit det jag för fram, medan andra blir nyfiket överraskade. Det är alltid kul när det händer.

När var du med om det senast?
– Det var en polis som kom fram till mig i Tensta. Vi var där och debatterade mot Nalin Pekgul (S). Hon påstod att det fanns åsiktspoliser som hindrade somaliska unga tjejer från att gå på disko. Hon ville göra det till någon sorts frihetskampanj för tjejers rätt att gå på disko. Det var många somaliska föräldrar från Tensta och Rinkeby där och det visade sig att det inte fanns några åsiktspoliser. Det var föräldrarna själva som hindrade sina sextonåriga döttrar från att gå till ställen där äldre killar bjuder dem på sprit och narkotika för att utnyttja dem.

– Då blev det helt plötsligt en annan grej och hon fick skämmas. Jag ställde mig upp och frågade henne vilka föräldrar hon trodde skulle vilja att deras minderåriga döttrar går och festar med vuxna killar som bjuder dem på alkohol och droger? Om hon tyckte att det var den sortens kamp man ska föra för ungdomar i ett samhälle som redan präglas av stor konsumtion av alkohol och droger bland ungdomar? Är det då smart att beskylla dessa föräldrar för att vara »muslimska åsiktspoliser«? Hade man gjort samma sak i ett vitt svenskt medelklassområde? Tror du inte att de föräldrarna också försöker skydda sina barn från alkohol och droger?

– Då svarade hon att hon trodde det. Då undrade jag varför man beskyller somaliska föräldrar, bara för att de är muslimer, för att vara åsiktspoliser när de försöker göra samma sak för sina barn? Hon menade att så inte var fallet. Då var det många föräldrar som reste sig upp bekräftade att det var exakt så det var, att de bara försökte skydda sina barn.

– Jag frågade Nalin om det inte finns bättre saker att kämpa för i förorterna, som att arbeta mot diskriminering, utanförskap, polisbrutalitet, och för bättre utbildning och allt det där. Sedan kom den här polisen fram till mig efteråt, en medelålders etnisk svensk, och sade »Vad bra det var det du sade, jag har aldrig sett det på det sättet förut, att det handlar om oroliga föräldrar. Jag trodde verkligen att det var muslimska åsiktspoliser, men nu har jag fattat hela grejen. Tack som fan.«

– Jag blev lite chockad själv, min relation till polisen har inte alltid varit så bra.

Men där fick du ett kvitto på att det kan ge effekt?
– Ja, i många fall så får man dövörat, men ibland når man ut till människor som aldrig har fått konfronteras med en annan syn på saken. Det är alltid en bra känsla.

Så därför vore det coolt om du dök upp i Sikta mot stjärnorna eller Idol?
– Ja, haha. Då kan jag nå ut till en del av befolkningen som jag inte alltid når ut till.

Lyssna på Carlitos mix till TMA, här.

Du har sagt att under den perioden var hiphopen mer av en rörelse i Sverige. Hur är dagens scen i jämförelse?
– Den är minst lika levande som då, skillnaden är att svensk media och skivindustrin har vänt hiphopen ryggen. Det känns som att intresset har svalnat, kanske blev Sverige övermättat i slutet av 90-talet, för i dag är det mycket mindre belysning.

Hur har du märkt det?
– I slutet av 90-talet fick vem som helst skivkontrakt och Petter signade alla sina vänner. Det var ju en hel drös av artister som kom fram, Eye N’ I, Blues, Melinda Wrede och så vidare. Men i dag får vi göra allt själva, som reklam och distribution, och videos får vi skrapa ihop budgeten till på egen hand. Kollar man på videorna på 90-talet så var det ju värsta högbudgeten, men i dag är det mer lågbudget, mer streetkänsla.

På vilket sätt påverkar det dig?
– Det är frustrerande för man lägger ner så mycket hjärta och själ, men det är skönt när man får kärlek från de som lyssnar och som hittar musiken. Det är lärorikt att lära sig alla aspekter av skivindustrin, som artist utvecklas man på ett annat bredare plan. Även om det är mycket jobbigare tids- och pengamässigt, de flesta måste ha jobb för att kunna livnära sig.

Du började plugga på högskolan sedan Konkret Konspiration lagts till handlingarna. Men efter några år kom du igång med musiken igen, i samband med att du träffade Mohammed Ali, Stor och producenten Mack Beats som nu utgör A.Y.L.A-Kollektivet tillsammans med dig. Vad fick dig att börja?
– Deras glöd och stora intresse, något jag hade tappat. De hade också fortsatt att spela in och producera. Mack Beats var inspirerande som producent.

– Sedan bor vi i samma område, jag och ena delen av Mohammed Ali bor i Flemingsberg, och de andra bor i Söderort också.

Hur har området påverkat dig?
– Jag är från början från Strängnäs men har bott i Stockholm i åtta år så det har präglat mig på två sätt. Dels småstaden på landsorten och dels Flemingsberg. Jag har fått soundet från Söderort, framför allt formades det när vi kontaktade The Salazar Brothers (Masse, Salla och Chepe).

Hur skulle du beskriva soundet?
– För det första är det på svenska, det är det som de flesta söderortsrappare gör, till skillnad från typ rappare från blåa t-banelinjen där många valt att sjunga på engelska. Sedan är det jordnära och socialt beskrivande musik, lite Nationalteatern-ideal.

Har proggrörelsen haft stor betydelse för dig?
– Ja, proggmusiken var dåtidens arbetarklass, med invandringen har förortsrapparna tagit över deras roll. Vi är en vidareutveckling av Nationalteatern. Jag lyssnade mycket på dem under en period, framför allt den här… (börjar nynna) ”Det var det jag sa, det var inte bra…” (”Kolla Kolla”). Proggrörelsen var solidarisk med chilenarna som kom till Sverige, de gjorde en låt till Victor Jara och spelad in en låt av vissångerskan Violeta Parra (”Gracias a la vida”/”Jag vill tacka livet” av Arja Saijonmaa, reds anm.). Det var tolkningar av den chilenska folkmusiken som band ihop dem med oss.

– Många av de människor som var med i rörelsen bedrev mycket social verksamhet för chilenarna, så det fanns tidigt ett politiskt och musikaliskt vänskapsband.

Foto: Robin Haldert

Du har en magisterexamen i Global utveckling med inriktning på mänskliga rättigheter. Hur kom det sig att du valde att studera det?
– För att förstå världen bättre och varför den ser ut som den gör i dag. Jag har läst mycket postkolonial teori, och även fått mycket hemifrån. Pappa var ju politisk flykting från Chile, men jag är född i Bukarest eftersom mamma är från Rumänien.

Hur tycker du att globaliseringen präglar världen i dag?
– Det har blivit bättre för några och sämre för många. För mig börjar globaliseringen långt tillbaka i tiden. Inom postkolonial teori ser man den som en fortsatt utveckling av kolonialismen, på något sätt hänger allt ihop: Kolonialismen, globaliseringen och kapitalismen. Det började med det Ostindiska kompaniet och utvinningen av råvaror i tredje världen, det är samma aktörer och förlorare i dag.

Men om man bortser från de orättvisor som det har lett till, finns det inte någon slags rättvisetanke i själva idén med att länder knyts närmare varandra?
– Nej, jag tror att allt måste gå tillbaka till lokal produktion framför global för att gynna människorna och miljön. Jag tror helt på det lokala framför det globala. Nuförtiden kommer olika produkter från så många olika delar av världen där man inte vet hur det har producerats, man vet inte effekterna på miljön eller handelsrelationerna. Men skulle vi ha en lokal förankring på det vi producerar så skulle vi befinna oss mycket närmare processen.

– Ta chippet i mobiltelefoner till exempel, jag läste att det är gjort av ett visst ämne som utvinns någonstans i Afrika, och precis som konfliktdiamanterna så går pengarna till att köpa vapen som används i något inbördeskrig. Alla har ju ett sådant chip i sin telefon så på ett sätt bidrar vi till det utan att veta om det. Visst går det att kontrollera till viss del med fair trading, men allt sker i så stor omfattning i dag för att vi ska kunna ha möjlighet att greppa det. Det är upp till oss att ge upp en stor del av våra bekvämligheter för att det ska bli bättre.

Lever du som du lär eller har du saker du skulle kunna avstå ifrån?
– Oh ja, mina märkeskläder, min mobiltelefon, frukt man äter, det finns många sådana saker som jag borde strunta i.

Ditt politiska intresse går inte att ta miste på i texterna på ”Guldburen”. Det är polisvåld i Sverige, Migrationsverkets hantering av asylsökande och Obama-kritik, bland annat. Som om du vore en samhällskritisk reporter. Vad har du fått för reaktioner på det?
– Både negativa och positiva. Det senare har varit att Stockholmspolisen försökte stoppa en av mina spelningar i Rinkeby, de såg mig nog som någon sorts uppviglare. De ville inte att jag, Kartellen och Labyrint skulle spela på Martin Mutumbas fest, men på grund av att det var han så fick de inte igenom det. Jag tog det som en komplimang, det visar bara att min musik fått större genomslagskraft än jag trodde. Samtidigt blir man lite fundersam, att de verkligen ser det som ett hot.

Du tar också upp samhällsandan på ditt album, om när du kom till Sverige under 80-talet och rasismen som du stötte på i början av 90-talet. I dag har lite av samma tendenser återkommit.  Är du besviken på det svenska samhället?
– Nja, man har ju sett utvecklingen i Frankrike och det känns som att Sverige går i samma fotspår. På ett sätt blir man besviken när man blickar tillbaka på 70-talet och början av 80-talet då det fanns spår av någon sorts solidaritet. Jag kommer ihåg att när jag kom hit så gick den svenska solidaritetsrörelsen hand i hand med den chilenska rörelsen mot Pinochet. Det har jag svårt att se att det ska hända i dag.

Varför?
– I dag är det var grupp och var människa för sig, man tänker bara på sin egen vinning. Det är ekonomiska faktorer som ligger bakom det mesta.

Din pappa är politisk flykting från Chile. Du har växt upp med politiska diskussioner vid matbordet. Är du tacksam för det?
– Ja, det har fått mig att förstå världen och att alltid tänka själv och vara kritisk. Att inte bara svälja saker rakt upp och ned.

Jag har förstått att du läser mycket också. Vad har du för favoritförfattare?
– Frantz Fanon, en postkolonial teoretiker som skrivit ”Svart hud – vita masker” som är en slags psykologisk analys av den koloniserade människan. Och Howard Zinn gillar jag, framför allt ”Det amerikanska folkets historia” som skildrar historien på ett icke-konventionellt sätt och belyser folket, medborgarrättsrörelsen, ursprungsbefolkningen och kvinnornas historia i USA istället för de vanliga makthavarna.

Finns det paralleller mellan det och dina texter?
– Ja, jag inspireras av det och gör samma sak fast med musik i bakgrunden. Jag skiftar mellan det globala och det lokala. Hela globaliseringen påverkar det lokala. Det bygger på klyftor inom länder och mellan länder, mellan rika och fattiga människor.

– Nu ska jag spela in en video till ”Polisstat” från albumet. Den är tillägnad en barndomskompis, Markus Kosonen.

Ja, du nämner honom i flera låtar på skivan. Vad hände honom?
– Han rånade och stal en taxibil i Strängnäs för ett par år sedan för han var tvungen att ta sig till Eskilstuna där hans syster höll på att bli misshandlad. Någonstans på vägen fick en polisbil stopp på honom. När Markus hoppade ur med nycklarna i handen sköt polisen honom, han avled senare på sjukhus. Polisen ifråga fick inget disciplinärt straff. Trots att han inte varit någon fara för deras liv så skipades inte rättvisa. Jag vill att folk inte ska glömma att sådana saker sker, och hedra hans familj och vänner.

– Vissa påstår att man bara försöker härma USA med sådana texter, men jag gör det inte för att låta häftig eller ball, jag försöker belysa saker som jag upplevt och sett och som tystas ned i media. Osmo Vallo har de flesta hört talas om, men det finns så många som folk inte känner till.

”Guldburen”, producerad av Masse och Mack Beats, släpptes i februari i år gratis på Whoa. Ladda ner den här.
Carlito ska spela in sitt andra album till hösten.
När han inte gör musik är han lärare i spanska på ett högstadium utanför Skarpnäck.