Det var nog först i höstas som jag på allvar insåg hur mycket jag saknar de här platserna i Stockholm.

Folk verkade provocerade av Midsommarkransen och Aspudden och man avkrävdes ursäkter för den fruktansvärda gentrifieringen och det tillrättalagda idyllvurmandet.

”Men gud så mysigt ni har det där, allihop”, med gift i rösten. Förlåt, men jag trivdes där. Grannarna var snälla, det var nära till vattnet, runt hörnet kunde man springa på motkulturmän med nyinköpta Ornette Coleman-vinyler i tygpåsen.

Det finns värre saker att förfasas över.

När jag nu ser tillbaka på de här fyra åren får jag inte bort det romantiska skimret. Ögonblicksbilderna är överlag ljusa, beströdda med silver. Däremot har jag svårare att verkligen minnas det sista halvåret, förutom allt det som kretsade kring att just ha blivit förälder. Det är mest ett drömskt sjok som flyter ihop.

De sista verkligt konkreta minnesbilderna är alla från en kväll i Vinterviken juni 2009.

På vägen ner köpte jag två folköl på Medelklass-ICA, tog med dem in i skogspartiet nedanför Vintervikens trädgårdscafé och drack fort upp dem i ensamhet. Festivalen En ljummen i gräset hade börjat och jag träffade Benno-Stefan och en amerikan som gillade min egenhändigt designade Moebius/Plank-t-shirt.

I telefonen hade jag sparat ett sms från Tatti: ”du får inte missa Rafael Anton Irisarri. Fantastisk!”

Det var första gången jag såg namnet. Hans spelning den kvällen tillhör de absolut bästa jag sett. Det är förstås svårt att bedöma sådant, men känslan av att se något helt obekant som direkt talar så omedelbart till en blir naturligt nog ofta starkare än att få sin urgamla smak bekräftad på ett reunion-gig.

Irisarri loopade klockspel, pianon och sorgset klingande gitarrer över ödesmättade synthmattor som tycktes genljuda av ensamhet och utanförskap. Allt var mycket nära mina drömmars musik.

Tanken väcktes aldrig: på papper var det här ännu en i raden av alla män som fogade samman 90-talets shoegaze med en fortsättning av 00-talets ambient som den löst hade definierats genom bolag som Mego, Touch, Kompakt, Kranky och kanske Scape.

Det låter säkert bra och matnyttigt i mångas öron (och fruktansvärt tråkigt i många andras), men det Irisarri gjorde den kvällen var så mycket större. Beviset för det är att jag aldrig tänkte i termer av referenser och influenser.

Allt det där kom senare, när jag ville berätta för världen om min upptäckt. ”Åh, det var som om Harold Budd och Robin Guthrie spelade från ett moln ovanför ett strålkastarbelyst Wolfgang Voigt-beat, inlindat i Slowdives allra mjukaste duntäcke.” Ja, problemet vi alla brottas med: att förvandla sina små ambientstunder till rockkritik.

Nu har jag levt med Irisarris musik i snart tre år och blir fortfarande lika knäckt av skivorna. Debuten ”Daydreaming” är en bra utgångspunkt för den intresserade. Irisarris osvikliga känsla för melodier, atmosfärer och läckra Robin Guthrie-gitarrer målar upp ljudlandskap som märkligt ofta får folk att prata om barndomsminnen.

På miniplattan ”Reverie” tar han hjälp av Arvo Pärts ”Für Alina” för att verka inom minimalismens ramar.

http://www.youtube.com/watch?v=TzTj94Wg2YE

Under namnet The sight below har han släppt två ruskiga, svarta album; ”Glider” och ”It all falls apart”. ”Glider” bär tydliga ekon av Voigts fyra album som Gas. Men här får teknisk fulländning stå tillbaka för en stark kärna av värme, vilket illustreras av ett Camus-citat på konvolutet:

”In the depth of winter I finally learned that there was in me an invincible summer.”

Enkelt, på gränsen till banalt, och givetvis genialiskt i det här sammanhanget då det handlar om isande vintermusik med en ursinnig inre glöd.

”It all falls apart” är ett ännu bättre album, med rötterna i den mest eteriska av europeisk shoegaze (Slowdives Simon Scott gästar på gitarr) satt i en helt ny organisk-elektronisk kontext. Galaxer från eventuellt rockmög.

Musiken är statisk inom vissa ramar, men tillåts att pulsera och vibrera, sjuda av liv. Frågan är om jag har hört rikare elektronisk musik än avslutande 15-minutersspåret ”Stagger” de senaste fem åren. Seattlebördiga sångerskan Tiny Vipers gästar på en fenomenal cover av Joy Divisions ”New dawn fades”, en låt som borde vara omöjlig att tolka på ett meningsfullt sätt.

Och sedan hörde jag Rafael Anton Irisarri och singer/songwritern Benoit Pioulard (Thomas Meluch) tolka Broadcasts ”Until then” (förra årets vackraste inspelning, så här i efterhand). Snart släpper de ett helt album under namnet Orcas.

Jag skriver ner några frågor och skickar till Rafael.

Vad fick dig att börja komponera musik?
– Jag har spelat i nästan hela mitt liv, ända sen min farfar gav mig ett litet leksakspiano när jag fyllde fyra år. Jag har bara släppt skivor de senaste fem åren, min debut ”Daydreaming” kom 2007. Jag fastnade för musik på allvar som tonåring.

– Jag var väldigt tafatt och fumlig; en sån där spinkig, skör och mobbad ensamvarg som brukar skildras i fiktionen. Lite som Oskar i ”Låt den rätte komma in”. Ganska tidigt blev musiken en tillflykt, då jag inte tycktes höra hemma någonstans. Jag kan känna så där än idag.

Det där är intressant, för din musik känns väldigt ensam och isolerad. Lite som ett soundtrack till utanförskapet. Jag golvades av rymden och djupet i ljuden när jag såg dig spela live. Samtidigt var det, mitt i mörkret och bland allt eko, så melodiskt och tillgängligt. Föreställer du dig ett visst ljudlandskap tidigt i den kreativa processen? Lite som en målbild?
– Processen och skapandet färgar kompositionerna, rent konkret. För många år sen kunde jag gå runt med ett visst ljud i huvudet, för att senare försöka återskapa det och basera hela stycken på just den idén. Med tiden har jag blivit mer och mer besatt av att bygga egna instrument för att skapa en ny, unik musikalisk vokabulär. Det här är förstås något rent personligt och hänger ihop med mina begränsningar som musiker – jag är ingen mästare på något instrument.

– Jag spelar olika instrument utifrån idéer och känslor jag råkar ha för stunden. Jag kan inte bara sätta mig ner med notblad och spela Bach på piano. Min utgångspunkt har varit mer punkaktig. Om jag kan uttrycka en känsla med ett instrument, spelar den tekniska färdigheten ingen roll. Begränsningarna blir snarare en del av den kreativa processen.

– Istället för att se något som ett handikapp, ser jag det som en möjlighet att få uttrycka sig på ett unikt sätt. Samtidigt improviserar jag mycket i studion, och spelar in allt. Det har lett till många lyckade missöden. Mitt jobb som kompositör kan bestå i att reda upp bland alla missöden och forma dem till färdiga stycken, lite som en skulptör, hur klichéartad jämförelsen än må vara.

Ändå kommer man inte från det här med influenser…
– Givetvis finns det alltid där i bakhuvudet, influenser eller ljud man alltid har gillat. Det är ingen hemlighet att Harold Budds musik alltid har varit en stor inspirationskälla. För ett tag sedan var jag med och sammanställde en hyllningsskiva till honom (den släpps i april på OKTAF Records). Det samma gäller även Robin Guthrie. Jag hade förmånen att få träffa honom när vi spelade på samma festival för ett tag sen.

– Under mitt soundcheck kom han förbi och sa: ”du har ett intressant sound”. Jag trodde att han drev med mig – Robin är känd för sin kvickhet – så jag svarade: ”Det är klart att du gillar det, eftersom jag stal det från dig!” Han log uppskattande åt det, sedan gick vi ut och käkade mexikanskt och drack öl efter spelningen. Det var en av de bästa dagarna i min korta, så kallade karriär.

På ”Reverie” finns en blodisande tolkning av Arvo Pärts ”Für Alina” där du har lagt på tunna lager av vad som låter som field recordings och mörka syntatmosfärer. Du har lyckats tillföra något meningsfullt till ett redan perfekt stycke musik,precis som med ”New dawn fades”. Hur fick du idén?
– Jag har lyssnat på och studerat Arvo Pärts kompositionsteknik i många år och blivit starkt påverkad av hans tintinnabulistil. 2009 uppträdde min vän, pianisten Kelly Wyse, med några minimalistverk på Seattle Art Museum och bjöd in mig för att medverka. Jag la till några arrangemang för drone- och stråkgitarr och elektroniska instrument till styckena vi skulle spela.

– Jag hade experimenterat med stråkar och gitarr i några år men det här var första gången jag fick använda gitarren som cello eller fiol. Ett av styckena vi framförde var ”Für Alina”. Framträdandet inspirerade mig att skriva ny musik, vilket så småningom blev till de två första spåren på ”Reverie”.

– För att klargöra det hela: det används inga synthar på inspelningen du refererar till. Det är bara Kelly på piano och jag som spelar gitarr live efter hans toner, samtidigt som jag bearbetar ljudsignalen under de 14 minuter det varar. Det är ett så vackert stycke. Jag skulle kunna lyssna på det oavbrutet under tusen år utan att tröttna.

Jag läste att du kommer från Seattle, staden där den avskyvärda grungen uppstod. Hur var det att växa upp där?
– Jag växte faktiskt inte upp här, så som tur är missade jag all galenskap under grungeexplosionen! Som tonåring gillade jag ändå mest brittisk musik som My Bloody Valentine, Slowdive, Cocteau Twins, Jesus & Mary Chain, Joy Division, The Cure och The Smiths. Min musik har nästan uteslutande rötterna i en nordeuropeisk tradition. Jag gillade förvisso en del band med grungestämpel, som Nirvana, Mudhoney och Screaming Trees, men inte lika mycket.

– Det är väldigt märkligt att bo i Seattle som vuxen och plötsligt springa på Mark Arm på konserter. ”Killen från Mudhoney står bredvid mig på en dronemetal-spelning…”

En av mina favoritskivor är Pan Americans “Quiet city”. Det finns en utgåva med en bonus-dvd med suddiga scener tagna från en bil som kör genom en mellanstor merikansk stad. Under uppväxten slukade jag enorma mängder amerikansk film och TV och för mig har även sådana här gråa bilder från en övergiven, smådeppig gata i Mellanvästern en romantisk lockelse. ”Quiet city” fångar den där inbillade magin, precis som särskilt dina The sight below-skivor gör.
– Givetvis älskar jag Pan American – samt även Labradford!

http://www.youtube.com/watch?v=3y_Fx-HPrks

Jag håller på att ta körlektioner och tänker ofta på den dvd:n då. Har du körkort? 
– Jo, jag har körkort men ingen bil. Jag gillar verkligen att lyssna på musik när jag är ute på turné. Ibland passar musiken perfekt till det omgivande landskapet. I fjol turnerade jag ihop med Pantha Du Prince och vi körde över hela Nordamerika. Vid ett tillfälle körde vi genom en dimmig, grådisig bergskedja under solnedgången. Medan vi passerade de vackra bergen slog solstrålarna mot de högsta trädtopparna samtidigt som Tim Heckers ”An imaginary country” spelades i turnébilen. Det kunde inte ha varit mer perfekt.

Hur mäter man en sån upplevelse i pengar? Snart måste man väl börja motivera vad man ska ha sitt kulturintag till. Vad syftet är, vad avkastningen blir. ”It all falls apart” gjorde min vinter, både som läsesoundtrack och närlyssningsobjekt. Det finns så mycket att förälska sig i där.
– Jag älskar brukskonst, så tack för de orden!

På tal om läsning, har du läst något bra och intressant på sistone? Jag måste fråga, eftersom din musik har blivit så intimt förknippad med läsning för mig. Jonathan Franzéns “Freedom”, Joan Didions sorgeböcker och Stephen Kings “11.22.63” fick alla unika Irisarri-ljudspår.
– Dessvärre har jag inte hunnit läsa så mycket på sistone. Den senaste boken jag läste var ”The toaster project” som dokumenterar den brittiske författaren Thomas Thwaites försök att bygga en brödrost. Det kanske inte låter så intressant, men det blir till en väldigt lyckad kritik mot det fullständigt ohållbara konsumtionssamhället vi lever i.

Även jag som stort fan blev nästan chockad när jag hörde din och Benoit Pioulards cover av Broadcasts “Until then”. Den var så…naken och förkrossande vacker och med bakgrunden klar för sig var det svårt att hålla tårarna borta. Visste ni att Trish Keenan hade gått bort när ni spelade in den?
– Ja, jag fick faktiskt höra det dagen innan vi spelade in. Tom (Benoit) och jag skulle skriva musik som Orcas samma dag. Men vi blev så tagna av dödsbudet att vi skrotade alla planer på låtskrivande och gjorde istället en hyllning till Trish. Först la vi bara upp den på nätet för att hedra Trish och inflytandet hon har haft på bådas vårt musikskapande.

– När det stod klart att Morr Music skulle släppa vårt album på vinyl bestämde jag mig för att ta med vår version, mest för att jag gillar vinyl så mycket.

Jag har hunnit lyssna lite på Orcas-skivan och spår att det i min bok kommer att stå som årets album. Hur var det att samarbeta med en musiker som Benoit som ju kommer från ett lite annat håll? Plötsligt var det du och en sångare.
– Det har varit en ren fröjd att samarbeta med Tom. Jag har samarbetat med musiker från andra stilar förr, från Tiny Vipers och Simon Scott till Fennesz och Biosphere. Med Tom var det väldigt harmoniskt, eftersom vi rent estetiskt ligger nära varandra.

– Med det som grund kommer resten ganska lätt. Det underlättar förstås att vi båda respekterar och beundrar varandras tidigare verk. Tom är en fantastisk sångare, låtskrivare och multiinstrumentalist och han är genuint rolig att umgås med. Allt kändes väldigt naturligt. Nästan hälften av all musik jag lyssnar på har sång. Flera av mina favoritartister är sångare. Blixa Bargeld till exempel. Han har en otrolig röst och en genialisk popkänsla.

– Innan jag började jobba med Tom hade ju Tiny Vipers lagt underbar sång på Joy Division-covern på The sight below-plattan, så området var inte helt nytt för mig. Det hade varit brottsligt att inte ta med sång och text i den kreativa processen. En av mina favoritmusiker är Mark Hollis (Talk Talk), så den undermedvetna influensen fanns med när jag skulle producera spåren vi skrev tillsammans som Orcas.

Det talas om en Orcas-turné. Kommer ni till Sverige?
– Ja, vi ska turnera i vår. Förhoppningsvis kommer vi till Sverige. Det är en av mina favoritplatser på jorden. Jag har varit i Uppsala och Stockholm en hel del och det vore helt underbart att komma dit.

Kommer det mer material längre fram i år, under eget namn eller ett alias?
– Ja, det blir ett nytt album i eget namn för Room40. Förhoppningsvis är det ute till hösten.

Mer om Rafael Anton Irisarri här.

Att det blev just Tim Heckers ”Haunt me haunt me do it again” från 2001 var en tillfällighet. Jag brukar alltid smeta ut ordlösa, stämningsmättade ljudtapeter över väggarna när jag ska läsa. Taylor Deupree och hans 12k-vänner, Arvo Pärt, Chopins nattmelodier, Fennesz, William Basinski.

Jag lyssnar egentligen inte på musiken men det känns behagligt och trycker undan tinnituspipet i öronen. Det hjälper mig att fokusera, kanske. Även om det inte är på den nivån att jag måste ha en dammsugare påslagen bredvid sängen på nätterna.

”Haunt me haunt me do it again” är ett 54 minuter långt stycke i 20 delar, varav hälften har titlar. ”Music for tundra”, ”October”, ”City in flames”. Kalla och ihåliga drones möter mjuka ackord och det påminner en del om att stå och titta ut över ett torrt vinterlandskap klädd i täckjacka.

Tunna andetag och avlägsna röster sveper förbi och det knastrar precis som jag hörde det göra när aska och damm fördes fram över asfalten på en evighetslång väg i McCarthys berättelse.

Jag satte skivan på repeat och sträckläste ut boken. Bok och musik gav liksom varandra en ytterligare dimension på ett fint sätt.

Och det känns som att filmen – som går upp på svenska biografer efter nyår, och visas på Stockholms filmfestival i slutet av november – hade mått ganska bra av ett smutsigare, kargare soundtrack.

Nick Caves komposition är vacker och sentimental. Men i den där världen som är grå och blir gråare för var dag, kall och som blir kallare för var dag, blir skönheten något avigt och avvikande. Det känns påsmetat i efterhand och ger dålig effekt.

Men så är hela filmatiseringen också lite gulligare än sin förlaga. Med Kodi Smit-McPheeden (i rollen som den oskuldsfulla pojken) som ständigt irritationsmoment.

Så i stället för att vaggas in i en suggestiv rytm, så som den korthuggna repetitionen i texten inbjuder till, blir vägen till stranden och havet snarare rätt seg och lång.

• Lyssna på låten ”Arctic lover’s rock”
• Mer om ”Haunt me…” på skivbolagets sajt
• Se filmens trailer