»Ich Schreib’ Der Ein Buch« – DJ Koze ft Hildegard Knef
DJ Koze har gjort årets absolut bästa album, Amygdala. Han har avverkat massor av bra samarbeten med artister som Caribou, Apparat, Matthew Dear, Dirk Von Lowtzow, Ada, Milosh och Tomerle & Maiko. Men allra bäst är den här versionen av en gammal tysk schlager från 1975.

»Desire« – Nina Kraviz
House från Sibirien. »Desire« är hämtad från albumet (dubbeltolvan) Mr Jones som släpptes för någon vecka sedan. Innehåller bland annat ett samarbete med dubtechno-veteranen Luke Hess.

»The High Ones Die« – Smash TV ft Red Robin
Smash TV gjorde ett helt vanligt house-album som råkade vara bättre än alla andra vanliga house-album. Här tillsammans med Red Robin. Ingen aning om vem det är eller vem som pratar på låten, men kul är det.

»Day by Day« – Doc Daneeka
Jag vet egentligen ingenting mer om den här killen än att han med största sannolikhet snott sitt artistnamn från en av karaktärerna ur Joseph Hellers bok Moment 22.

»Just Another Drive By Photoshoot« – Boris Werner
Boris Werner är mest känd som DJ och klubbarrangör i hemstaden Amsterdam men visar här att han kan göra musik också.

»Cut Boots« – Zoo Brazil
Zoo Brazil heter egentligen John Andersson och är från Stockholm. Har gjort flera riktigt bra låtar i år. Jag valde mellan den här och »Ground« som påminner om en full gatumusikant som avbryts av sjunde kavalleriet.

»Tusah (Siwell mix)« – Hector Couto
Den här låten var med på en samlingsskiva som festivalen Sónar släppte i somras. Spanjoren Hector Couto i italienaren Luigi »Siwell« Poggianis version. Den har en så mäktig ljudbild och ett sådant driv att jag blir andfådd bara av att tänka på den.

»Help Me Lose My Mind (Pearson Sound mix)« – Disclosure ft London Grammar
Disclosure är den rutninerade garagesyskonduon Guy och Howard Lawrence och London Grammar är någon sorts poptrio. Alla får hursomhelst en omgång av David Kennedy som brukade kalla sig Ramadanman men allt oftare kallar sig Pearson Sound. Ett namn han snott av de svenska proggarna Pärson Sound som var föregångare till Träd, gräs och stenar.

»Prophet« – Kahn ft Rider Shafique
Joseph »Kahn« McGann backas upp av reggaepoeten Rider Shafique som är något av en vår tids Linton Kwesi Johnson. Shafique medverkar även på ett av de ytterst få bra dubstepalbum som släppts i år, Authors Forward Forever. Ingen av låtarna kommer dock upp i den här nivån.

»Jigsaw Dub« – Killawatt & Ipman
En annan av de få ljusglimtarna i dubmörkret har varit Matthew »Killa« Watt med bland annat egna tiotummaren Killa Inna Jungle och ett galet bra samarbete med Kryptic Minds. Här använder han en gammal reggaesingel på ett föredömligt sätt tillsammans med hemlige Ipman som snott sitt namn från mannen som lärde Bruce Lee kung-fu och vars liv nyligen filmatiserats av Wong Kar-wai. Filmen heter The Grandmaster och är mycket sevärd även om det nu slår mig att den hade varit ännu bättre om Killawatt och Ipman fått göra musik till den.

Så, med inställningen att allt egentligen aldrig kan vara mer än en ögonblicksbild bidrar jag till sammanfattningen av det vackra året 2011 med en musikvideo som på ett märkligt sätt också överlappar med just en mer fri inställning till tid. Kanske är min video extra stark för mig då jag upplevde 2011 som ett stort vuxenår. Kanske är det mest för att den pinpointar livsstil och manspojkar på ett charmigt sätt.

Kanske är det små estetiska val som talar så mycket ”samtid” (överstrukna ord som drar tankarna till både innovativ konst och litteratur och till omslaget på en av årets viktigaste böcker om internetkultur: ”The Filter Bubble”). Kanske är det för att det är bandets pappor som är videons huvudpersoner (som dessutom är typ snyggare än sina söner?)

Holy Ghosts ”Wait and See” är helt enkelt en sjukt smart video.

Såklart måste jag inflika att CFCFs remix är bättre, som låt betraktat. Ett mer välplacerat housepiano får man leta efter.

Kopp efter kopp snabbkaffe och en pianoslinga, lånad från Françoise Hardys ”Voilà”, på repeat. På bouleplanen bakom huset höll pensionärerna på som vanligt. Vita små tussar på en självlysande grön gräsmatta under den ständigt grå himlen.

Som varje dag. Långt mer ihärdiga än jag någonsin lyckats vara.

Senare, efter att han hade vaknat och vi hade tillbringat dagen med något – antagligen uppe på kullen som kommit att bli så mycket mer än en, förvisso redan ganska storartad, kulle och vid den lilla fiskdisken på Sainsbury’s – frågade han vad jag hade spelat hela morgonen, kunde vi lyssna på den igen?

Då visste jag att ingen sång skulle betyda mer för mig i år.

Då visste jag att jag älskar dig.