Nuförtiden har mystiken tappat en del av sin spänning och dragningskraft. Ändå är det något som gör att jag fastnar för en artist som Unknown. Under det senaste halvåret har denne, vad det verkar som, brittiska producent skickat ut tio låtar med titlarna #001-#010 till olika bloggar. Med ett tillhörande kort meddelande om att projektet är anonymt för att musiken ska stå för sig själv. Den enda information som finns utöver det är en Youtube-kanal, en hotmailadress och ett twitterkonto med en enda tweet.

Musiken är lika väntad som »paketeringen«. Det är vinylknaster, ambienta ljudkulisser, slöa 2-stepbeats och ensliga röstsamplingar. Underjordisk och vemodig musik som tycks ha gjort en kort tidsresa från en laptopdator år 2006. Något överraskande eller omruskande finns inte. Men det gör inte så mycket. Inte heller spelar det någon roll vem som döljer sig bakom Unknown. Tror knappt jag skulle bry mig om det så var en spam-robot som programmerats att göra målgruppsanpassad klubbmusik. Det är så bra och kompetent utfört att jag lyssnar gång på gång på låtarna.

Det är enkla, raka och okonstlade låtar som på något sätt känns fasta. De blickar mot en avgränsad period av 00-talets elektroniska musik och de kommer inte att flytta blicken därifrån. Det är ungefär som någon som upptäckt en ny musikstil och lägger all energi på den av ren upphetsning och nyfikenhet, utan att bry sig om att vara teoretisk eller nytänkande. Det finns ingen betungande förkunskap. Jag älskar det.

Snart släpps Unknowns debut-EP #001 – #004 på Belfast-etiketten Champion Sound Music, med de första fyra låtarna som också finns på Youtubekanalen. I en intervju med No Fear Of Pop sammanfattar Unknown meningen med att förbli anonym:

»…you’ve got to keep everything tight, but it also means you don’t have to worry about anything other than focusing solely on the music you’re making. With this music especially, it can be about what’s not there as what is. The space and the distance.«

En mer synlig artist är Londonbaserade Ewan Robertson. Under namnet Offshore gör han bubblande produktioner i ett post-dubsteplandskap. Efter två EP:s på Big Dada är han nu aktuell med ett album. Här ligger tonvikten mer på beats och hiphop, men musiken är samtidigt genuint spretig. James Ferraro möter ett samlat Hype Williams och folkartade ljud som för tankarna till The Books. Det kanske är en helt uppåt väggarna-beskrivning men jag gillar att musiken sätter igång sådana associationer hos mig. Bedöm själva, albumet Bake haus finns i sin helhet nedan och går att införskaffa här.