Please Don’t Break My Heart Today from Throwmeaway at Letsmix.com.

Om man lyssnar på Agnethas original är det tydligt – det är ju härifrån hon kommer, Anna! Samma väna men sensuella röst, samma frasering, samma oväntade ordval (”gulleplutt”, ”trind”, ”aja baja”) och direkta språk. Även om hennes lyrik har mer utav melankoli och ren poesi är det här, i gränslandet mellan en lekfull vardagsprosa och ett nästan besvärande tydligt tilltal, som hon verkar, och liksom Håkan och Annika Norlin landar hon nästan hela tiden på rätt sida skämskudden.

”Gulleplutt” kommer från Agnethas något orättvist bortglömda soloalbum ”Elva kvinnor i ett rum” från 1975, en riktig mjukisskiva som får en att drömma om hångel, sommar och mjukglass. Förutom ”Gulleplutt” är jag mycket förtjust i den Ted Gärdestadskt varmt naturromantiska ”Min trädgård”.

”Elva kvinnor i ett rum” är raka motsatsen till ondska och en del av ett svenskt kulturarv som för mig är mycket lättare att ta till sig än någonsin Cornelis och annan svensk vispop.

Plats 1 till 5.

Kryptic Minds – One of us
Det är sällan en skiva så fullkomligt svarar mot mina behov och önskningar om vad musik ska vara, vad den ska göra med mig och var den ska ta mig. ”One of us” är själfull i ordets mest meningsfulla betydelse; en soul som inte bara rymmer tro, hopp och kärlek utan – och kanske framför allt – tvivel och mörker.

Den flyter fritt framåt men med samma saft och kräm i basen som någonsin Skream eller Joker. Precis så här låter det när det ockulta sällskapet samlas för att dansa över smutsiga vattenpölar i en övergiven lagerhall, föreställer jag mig. Det är andlig industrimusik där ett ensamt trumslag klätt i reverb kan ge mig rysningar.

Sunn 0))) – Monoliths and dimensions
Mer bas! Precis som den engelska dubben använder mörkermännen i Sunn 0))) de allra lägsta ljudfrekvenserna som sin viktigaste byggsten. Deras slogan lyder ”Maximum volume yields maximum results”, en uppmaning till lyssnarna lika mycket som ett kreativt tillvägagångssätt.

På detta sjunde album står Stephen O’Malley och Greg Anderson som vanligt vända mot sina förstärkare och bygger täta, tjocka rundgångsväggar. Men får också hjälp av en österrikisk kvinnokör, jazz- och konstmusiker och Mayhems sångare Attila Csihar för att göra sitt mest musikaliska – och bästa – album någonsin. ”Monoliths and dimensions” är drönande, svart metal och i sina höjdpunkter det perfekta mötet mellan, yes, rock och domedagsopera.

Cobalt – Gin
Mer metal! Men inte vilken metal som helst utan ”extreme war metal”, som den amerikanska duon Cobalt kallar sin musik. Och det handlar inte om en grundlös pose; sångaren Phil McSorley tjänstgör i Irak och ägnar permisarna åt att skriva texter om sex, våld och avsky, medan låtskrivaren Erik Wunder håller fortet hemma i Denver.

Tillsammans har de i ”Gin” skapat en härligt muskulös och misantropisk skiva. De fysiska texterna för tankarna till det tidiga 80-talets Swans (vars sångerska Jarboe för övrigt är gästvokalist på ett par spår), medan musiken inte påminner om någonting annat. Möjligen finns vissa beröringspunkter med Neurosis, men den gränslösa blandningen av smutsig black, amerikansk folk och rock & roll framstår som både progressiv och genuin. Att Cobalt tillägnar skivan till Hunter S Thompson och Ernest Hemingway känns fullständigt självklart.

Jeanette Lindström – Attitude & orbit control
I sin debutbok ”Sum” fantiserar den amerikanska neuroforskaren David Eagleman om Livet efter detta, men lyckas i sina korta berättelser definiera vad det innebär att vara människa just nu. Han sätter fingret på våra relationer till varandra, vårt hopp om en gudomlig plan eller åtminstone en mening med livet. Och våra fåfänga strävanden efter att göra avtryck i ett liv och på en plats som i det större perspektivet – ja, alltså, världsrymden och evigheten – är försvinnande marginellt. Det är en hisnande, verkligt magisk bok som rymmer något otroligt stort i ett litet format.

Jag får samma känsla av den svenska jazzsångerskan Jeanette Lindströms sjätte album. Den kosmiska popen på ”Attitude & orbit control” är friktionslöst mjuk och fjäderlätt, men med en otrolig tyngd. En elegant och melankolisk rymdpromenad där countrysmyckade melodier, fuzziga gitarrsolon och Robert Wyatts säregna läspande skjutsas omkring för att studsa mot varandra i oändligheten.

Raekwon – Only built 4 Cuban Linx part II
”It’s that symbol again, the W, coming through”, upplyser Method Man. Ja, äntligen! Det här är inget album som tänjer gränser eller definierar hur framtidens musik kommer att låta. Men det är väl heller inte vad vi önskade oss, åtminstone inte jag. I stället är det en fantastisk återkomst, en uppföljare som för oss tillbaka till det 1995 då jag bara i ögonvrån såg Klanen ta över världen (jag var vid tillfället mer intresserad av typ brasiliansk death metal än moderna maffiasagor).

”OB4CL2″ innehåller 22 låtar från sex producenter – där framlidne J Dilla gör bäst ifrån sig – som förhåller sig till och mjukt överlappar den originella ljudvärd som är så kännetecknande för de första fem-sex Wu Tang-skivorna. ”House of flying daggers” är till exempel en banger av samma episka mått som ”Triumph”. ”Man, is Staten in this bitch or what?”.

Plats 6 till 10.

Midaircondo – Curtain call
Tribe – Rebirth
Wooden Shjips – Dos
Anna Järvinen – Man var bland molnen
Shackleton – Three eps

Et voilá – här kan du lyssna på Årets rockmix 2009:

Årets rock 2009 / Rickard Fredén from Throw Me Away at Letsmix.com.

När det handlar om jullåtar tappar jag lätt omdömet, bland alla klyschor och allt känslosmet blir det svårare att se vad som egentligen är bra på riktigt. Ulf Lundell har till exempel aldrig tilltalat mig men det sentimentala tilltalet i ”Snart kommer änglarna att landa” går rakt in, utan reflektioner. Det är samma sak här. Jag menar, Melody Club!? Men också: Anna Järvinens röst. Jag tycker så himla mycket om den.

Synttrumpeterna och harporna på slutet av låten är nästan komiska. Så hopplöst daterat, så over the top. Men det går som sagt inte att värja sig, precis som man inte kan ignorera julen. ”I don’t believe in angels” kommer säkerligen att spelas mycket på radio. Jag kommer sjunga med i refrängen varje gång. Lyssna här.

Hösten 1999 ger Häpna ut sin första skiva. Ur ett rent marknadsekonomiskt perspektiv är det ett kamikazeprojekt – det rör sig om så kallade field recordings av den japanska ljudkonstnären Toshiya Tsunoda. Det tar Klas Augustsson och Johan Berthling, som drivit Häpna sedan starten, ett helt år att färdigställa skivan, från inspelning till utgivning. Den ges ut i 500 exemplar och tar slut ganska snabbt. Tio år senare kan de båda blicka tillbaka på en backkatalog på 44 skivor.

Vad hade ni för tanke när ni startade Häpna?
Klas: Vi hade en lista med allmänna idéer, vad vi ville att Häpna skulle vara. Det var inte så att det bara handlade om att ge ut en eller två skivor, vi hade ett längre perspektiv än så. Häpnas musik och profil var genomtänkta från början. Och det har nog blivit ungefär som vi tänkt oss, det vi gett ut kan vi stå för. Men det är också viktigt med utveckling, att man är öppen för nya intryck så att Häpna inte blir tråkigt och förutsägbart. Häpna förändras liksom vår smak och våra intressen.

Johan: En idé från början var också att det inte skulle vara genrebundet. Musiken vi ger ut kan inte placeras in i en genre utan ligger lite emellan och i utkanten.

Det går också att se redan utifrån Häpnas första skivor. Man rör sig obekymrat från japansk ljudkonst via David Stackenäs frisinniga gitarrspel till Sagor & Swings sparsmakade folkvisetoner. Det var vid just Sagor & Swings ”Orgelfärger”, Häpnas femte släpp, som många musikintresserade fick upp ögonen för det lilla skivbolaget. Lyriska kritiker drog paralleller till Hansson & Karlsson och Jan Johanssons ”Jazz på svenska”.

Klas Augustsson och Johan Berthling

Hade ni några förebilder eller inspirationskällor när ni startade bolaget?
Johan: Jo, det är klart att det fanns några skivbolag som hade en liknande agenda som vi gillade. Table of the Elements är ett amerikanskt skivbolag som jag uppskattar mycket.

Inga svenska?
Klas: Nej, det var det vi kände just då att det inte fanns några andra som gjorde det vi ville göra. Det fanns en lucka att fylla.

Johan: Radium [skivbolag i Göteborg] har jag i och för sig tänkt senare att det var lite liknande Häpna, någonstans mellan pop och experiment.

Den kanske mest oväntade utgivningen hittills i Häpnas katalog är också deras största försäljningsframgång – Anna Järvinens ”Jag fick feeling”, som kom 2007. Oväntat för att det är en ren popskiva, kort och gott. På många håll hyllades den som det årets bästa svenska skiva. Uppföljaren ”Man var bland molnen” kom i år och har också den fått lysande kritik.

Klas: ”Jag fick feeling” var inte helt självklar att ge ut på Häpna om man ställer den jämte det vi släppt tidigare. Men vi kände att ”jo, det här är Häpna också”. Det är ofta de skivorna som är roligast att ge ut, som förnyar Häpna och knuffar oss åt ett nytt håll.

Johan: Vi gillar Annas musik, vi har som sagt inga genrebegränsningar utan ger ut det som vi gillar och känner att vi kan stå för. Begränsningarna är snarare tid och pengar.

Klas: Tid hade vi lite mer av när vi var yngre och startade Häpna. Nu har jag familj och det är lite svårare att få ihop allt både tidsmässigt och ekonomiskt. Men jag vill understryka att vi inte håller på med det här för att tjäna pengar.

”Jag fick feeling” är en fantastisk titel. Var det ni som kom på den?
Johan: Nej, det var Anna själv.

Med ”Jag fick feeling” lärde sig Klas och Johan mer om hur man arbetar med ett album som når en större publik – vilket var ganska fjärran från Häpnas första skivor, som inte bara hade en mindre publik utan också var handgjorda.

Klas: Utgåva ett till 30 vek vi för hand, exemplar för exemplar, som vi stoppade i mjuka fickor. Vår DNA finns med andra ord på Häpna-skivor i hela världen! Det är rätt sjukt egentligen (skratt).

Johan: Ja, det går ju bra om det är små upplagor, mindre beställningar. Men till slut blev det ohållbart, vi hade inte tid helt enkelt. Men de handgjorda skivorna gjorde vi inte för att det var billigt utan enbart av estetiska skäl, och delvis praktiska. De var lätta att skicka och tog inte upp mycket plats i något lager. En anledning till att vi ändrade oss var när vi fick skivor som gick i retur från butikerna. De såg riktigt taskiga ut, de hade bleknat och blivit slitna. 30 handgjorda skivor fick räcka. Och nu har vi alltid plast om det vi ger ut.

De skivor som är utgångna måste bli riktiga samlarobjekt med tiden?
Johan: Ja, jo, rent allmänt är svårt limiterade utgåvor inte Häpnas profil – vi vill att vår musik ska vara tillgänglig. Men vi lär inte trycka upp utgångna skivor igen. Då måste det finnas en stor efterfrågan, vilket inte är så troligt. Startkostnaden för till exempel papptrycket är hög. Vi gör hellre nya utgåvor. Men musiken finns kvar att köpa som filer på Klicktrack och andra ställen.

En uggla på Häpnas kontor

Om man lägger Häpnas samlade skivor på ett bord ser man en tydlig röd tråd även hos omslagen. Förutom Klas handstil vimlar det av ugglor, sniglar, svampar och hoppande får – en klar majoritet har någon form av naturmotiv, målad eller fotograferad. En skiva har titeln ”Melodier och fåglar”, en annan ”Hundloka, flockblomstriga 1”.

Att Häpna har en naturromantisk profil är ingen tillfällighet. Klas är naturvetare och har designat många av omslagen. I en intervju i Sundsvalls Tidning säger Johan att naturen präglar det mesta som Häpna ligger bakom, och att musiken i sig har stämningar som har klara kopplingar till naturen. Johan är dock inte naturvetare utan musiker på heltid i olika sammanhang. Han utgör också en tredjedel av Tape, där även brodern Andreas och Tomas Hallonsten återfinns. Även om Häpnas musik spretar i olika riktningar kan man se Tape som den kanske mest passande representanten för skivbolaget – mitt emellan pop och experiment.

Klas och Johan drog igång Häpna när de flyttade till Stockholm i slutet av 90-talet, men de hade känt varandra långt innan dess i hemstaden Jönköping. Har man ett gemensamt intresse för en mer alternativ musik i en småstad hittar man varandra ganska lätt.

Johan: När jag och Klas träffade varandra var det grunge och amerikansk indierock som gällde.

Klas: Sonic Youth. Dinosuar Jr. Inte minst Loop, det var ett band som väckte mig från min dogmatiska slummer. Jag kommer ihåg känslan från när man var runt 17 år. Man hade inte koll på allt som fanns i hela världen men man visste vad som fanns i den lokala skivbutiken och man försökte alltid hitta det mer och mer udda, komma ett steg längre bort från den ”breda vägen.”

Johan: Det mest extrema fanns i Huskvarna i en skivaffär som hette Tilt, vi kallade han som hade den för Teddyn (skratt).

Namnet Häpna har även en lokal förankring. Förutom det underförstådda i att folk ska bli överraskade av den musik som bolaget ger ut, är det också en hyllning till Science Fiction-tidningen med samma namn som gavs ut i Jönköping på 1950- och 60-talet.

Hur är förutsättningarna för ett litet skivbolag i dag?
Klas: Internet har ju såklart gjort det lättare att nå ut och få lyssnare. Men den ekonomiska biten, att sälja skivor, har blivit svårare. Att leva på att driva ett skivbolag i dag är i princip omöjligt. Folk har en konstig idé om att man inte ska behöva betala för musik i dag, och glömmer bort att försäljning faktiskt finansierar ny musik.

Chris Anderson, chefredaktör för det amerikanska livsstilsmagasinet Wired, lanserade för några år sedan idén om ”the long tail”, att internet har ökat marknaden för skivbolag och artister som tidigare sålde lite. Försäljningsvärdet av dessa produkter kan vara lika stort som värdet på dem som traditionellt ansetts som storsäljare. Klas är skeptisk till teorin.

Klas: Jag tror inte på den i vårt fall. Det skulle betyda att vår backkatalog skulle sälja lika mycket som, säg, våra tre senaste släpp. Men det är precis tvärtom. Skivorna säljer när de är nya, sen dör de. Folk vill ha nytt, nytt, hela tiden.

Johan: Det är baksidan av Internet, det ska gå snabbt, man är hela tiden på jakt efter nästa grej. Jag tror att musiklyssnandet har mått dåligt av det, att få lyssnar på en skiva så koncentrerat som man gjorde förr i tiden. Det är bekvämare att klicka runt på Itunes eller Spotify än att sätta på en skiva. Det säger sig självt att vi är överflödiga, det vi pysslar med (skratt).

Johan: Den här undergångsstämningen för skivbolagen smittar tyvärr av sig på själva musikskapandet, ”varför ska man hålla på?” Det är tråkigt att det blir så mycket fokus på det här med försäljning, jag vill till varje pris hitta glädjen i både mitt musikskapande och Häpna. Musiken, det är kärnan. Sedan är det viktigt här att komma ihåg att Häpna, faktiskt, aldrig sålt skivor i några större mängder.

Johan: Det har inte varit så att Häpna har drabbats jättehårt av de senaste årens sjunkande skivförsäljning. Situationen är mycket värre på större skivbolag, där får folk sparken. Häpna bottnar i något annat, en idé och en passion snarare än en ekonomisk kalkyl. Men hos de större skivbolagen märks förändringarna – det är mindre studios, färre inspelningsdagar, inga stråkorkestrar och så vidare. Det ser jag tydligt, som spelar i andra sammanhang. Tape har sin egen studio där vi kan göra musik billigt.

Statliga bidrag och stöd, från till exempel Kulturrådet, är det något man bör vidareutveckla?
Klas: Nja, det är ett bra komplement, verkligen, men knappast någon långsiktig lösning för hela problematiken.

Johan: Nej, det här bygger på att enstaka galningar fortsätter att göra och ge ut musik (skratt).

Den nuvarande regeringen förespråkar ofta vikten av entreprenörskap och sponsring inom kulturlivet.
Klas: Jag har tänkt på det där faktiskt. Om man varit lite yngre kanske man hade varit lite mer välvilligt inställd till sponsring. Nu är det lätt att man tänker att det är en kompromiss som man inte vill göra. Kanske man skulle ha övervägt det mer om man varit yngre, just för att det är svårt att hitta alternativ. Om vi hade sålt okej med skivor hade man inte behövt överväga det alls.

Johan: Men det finns inga som är intresserade av att sponsra Häpna heller… jo, förresten. Ett amerikanskt företag kontaktade Tape om möjligheten att få ha en banner med på våra skivor för deras frystejp. Typ ”looking for tape?” (skratt). Det var dessutom ett skambud. Men allvarligt talat, med sponsring så kommer det krav. Förr i tiden hade artister mecenater, men det var ju inte så mycket bättre. De la sig i allting, varje liten detalj, ”du måste måla in en bild på mig här i tavlan” typ. Så det är urgammalt, att pengar styr kultur.

Hur går det till när ni ger ut en skiva?
Klas: Oftast är det vi som kontaktar artisterna. Vi har gett ut en enda skiva baserat på en demo, med Patrik Torsson.

Johan: 2008 översköljdes vi av demos som föll inom kategorin singer/songwriter, efter att vi gett ut Anna Järvinen, men sån musik vill vi ju inte släppa!

Klas: Nej, om vi har jobbat hårt och länge med att ge ut en skiva med till exempel elektronisk musik vill vi inte ge ut fem till liknande, utan något helt annat.

Johan: Ofta handlar det ju om folk som vi lärt känna eller stött på i olika sammanhang. Som till exempel Hans Appelqvist som jag träffade på en festival eller Eric Malmberg som en vän till Klas gett ut en singel av tidigare. Vi jobbar numera främst med dem vi redan har, och utvecklar det samarbetet.

Hur mycket involverade är ni i inspelningarna?
Johan: Av naturliga orsaker inte så mycket i de utländska, men annars är vi rätt petiga och är normalt involverade i allt ifrån inspelning och mastring till låtordning och omslag. Sådant gör i regel inte skivbolag i vår storlek. Ofta är artisterna tacksamma för feedback. När vi tidigare släppt iväg saker som mixning och mastring har det ibland varit chockartat dåligt.

Klas: Kontroll över alla stegen är a och o. Förr i tiden la vi oss i minsta lilla detalj, men nu vågar vi lämna över en del saker till dem som vi känner och jobbar ihop med.

De senaste åren har Häpna haft ett lugnare utgivningstempo. I år har bara Anna Järvinens ”Man var bland molnen” släppts – men det är ju å andra sidan inte vilken skiva som helst.

Artikeln om Kning Disk hittar du här.